Mattias Jansson är kommunchef i Katrineholm. Han har blivit en föregångare vad gäller öppenhet, transparens och engagemang i sociala medier. På sin blogg beskriver han sitt arbete och delar med sig av det mesta som har med hans jobb att göra. Han finns också tillgänglig på Facebook och i andra kanaler för att visa öppenhet.

Foto: Svenssons Foto

All denna öppenhet gör på intet sätt honom fri från granskning. Han ska granskas och ifrågasättas journalistiskt precis lika mycket som alla andra män och kvinnor i hans position. Men jag – och många med mig – ställer oss frågande till de frågor som den lokala tidningen Katrineholmskuriren ställde till kommunchefen i samband med en granskning av hans engagemang i just sociala medier. Mattias Jansson valde att helt sonika publicera frågorna på sin blogg, vilket dels gjorde att alla och envar själva kunde se vilken vinkel som tidningen redan bestämt sig för att köra, det gjorde också att en samlad bloggosfär kunde ställa upp med argument till förmån för de sociala medierna. Hela kommentarstråden blir ett enda långt argument till varför det är bra med engagemang i de här kanalerna. Och svaren blir fullödiga. Det här är mycket lärorikt för alla som är det minsta intresserade av social medier. Både från pressens sida och från den sida som granskas.

—————–

Uppdatering 110211: Nu har Katrineholmskuriren valt att publicera delar av sin granskning av Mattias Jansson. Det blir nu än mer uppenbart vilken linje de själva driver i frågan. De väljer dels att fokusera på att kommunchefen inte själv svarade på frågorna, utan fick hjälp av bloggosfären. Det kan jag förvisso till viss del hålla med om att det kan sticka i ögonen. Samtidigt sker det i full öppenhet. Den traditionella vägen hade varit att i svaren om t ex de sociala mediernas fördelar att citera andra som har sagt kloka saker. Vad är egentligen skillnaden här?.

Jag vill också passa på att visa på vinkeln som Katrineholmskuriren vill lyfta fram. Om man tittar på de värdeladdade, slutna frågorna som ställs blir det hela uppenbart. Här är två exempel på frågor:

”Twitter och Facebook är ju ganska enkla verktyg som vem som helst kan lära sig att använda på egen hand, oavsett om du är barn eller vuxen. Är det ekonomiskt försvarbart att betala en konsult för att lära sig hur man skriver på Twitter?”

”Anser du att det ingår i din tjänst som kommunchef att twittra, blogga och facebooka på arbetstid om ibland ganska oväsentliga och banala saker som inte alls har med kommunal verksamhet att göra?”

En journalist som har utbildning i intervjuteknik borde rimligtvis ha hört talas om John Sawatsky. Han har en lista på dödssydner när det gäller intervjuer. De här frågorna bryter mot de flesta av hans synder. De är värdeladdade, det är påståenden, de är slutna, de innehåller egna värderingar.

Läs andra kommentarer i ämnet

Same same but different

Joakim Jardenberg

Bisonblog

Katrineholmskurirens ledare

Thomas Mattsson

Fler bloggar om Katrineholmskuriren

———————

Uppdatering 2

Skrev en kommentar på Katrineholmskuriren:

”Som journalist och engagerad i de sociala medierna tycker jag att det är trist att hela den här intervjun redan från början har en uttalad vinkel. Frågorna faller väl in i de flesta av de dödssynder som John Sawatsky satt upp för intervjuteknik. De är värdeladdade, det är påståenden, de är slutna, de innehåller egna värderingar. Jag anser absolut att politiker och höga tjänstemän ska granskas – ingående och ofta, även de som twittrar. Det är vår roll som journalister. Men man måste också ha en förståelse för det man frågar om. Det finns inte här. Jag kan också förstå att det kan sticka i ögonen att Mattias Jansson fick hjälp med att svara. Så brukar det inte gå till. Men vad är egentligen skillnad mellan detta och att man citerar andras kloka ord när det gäller t ex fördelarna med sociala medier? Om Mattias Jansson i stället hade citerat Morris Packer – som trots allt är en auktoritet inom ämnet med hög trovärdighet – hade det då varit OK? Det är också signifikativt att ni har valt att illustrera närvaron på Twitter med en bild av ett inlägg på godisätande. Den tillför förvisso inte mig någonting, men twitter handlar om kommunikation i olika former. Vissa samtal sker i kön på Ica, andra är officiella uttalanden, var och en får filtrera ut det som den tycker är intressant. Det här inlägget var inget som jag fäste någon vikt vid när den skrevs, men det innebär inte att nästa tweet var banal.Jag lyssnar inte på alla samtal på Ica heller.”

Torsdagens manifestation i Tomelilla för tolerans och gemenskap fick stort genomslag. Dels var uppslutningen stor på plats på torget, dels har budskapet spridits på bred front både i traditionella medier och i de sociala.

En sökning på Twitter på Tomelilla ger på fredagsmorgonen ett 40-tal träffar. Även på Facebook har händelsen uppmärksammats, till exempel på sidan där evenemanget – som Österlens folkhögskola i Tomelilla initierade –  skapades. Artikeln i YA har hittills fått knappt 60 rekommendationer  på Facebook. Det är inga rekordsiffror på något sätt, men ett tecken på att arrangemanget har engagerat.

Av de skånska dagstidningarna verkar det bara ha varit YA och KvP som har varit på plats. Skånska Dagbladet valde att publicera en TT-text från manifestationen och vårt stora systertidning i Malmö, Sydsvenskan, som drog igång hela historien med sin artikel av den lysande Niklas Orrenius var inte själva på plats. I och för sig glädjande för oss att de valde att publicera YA:s text.

TV4 var på plats och gjorde ett inslag, liksom SVT och Sveriges radio.

Det är nog bara att inse. Jag kommer aldrig att äga en Aston Martin, den brittiska kronjuvelen när det kommer till sportbilar. När jag var liten suktade jag alltid efter en Ferrari, idag skulle jag hellre välja en Aston om denna valmöjlighet mot all förmodan någonsin skulle bli aktuell. Jag har dock fått åka i en Aston Martin en gång. Min bästis under skoltiden hade en pappa som var bilhandlare. Det handlade förvisso om Peugeot som han sålde, men på begagnat-avdelningen kunde det ibland dyka upp lite mer spännande saker. Under en tid stod där en elfenbensvit Aston Martin V8 av 1969 års modell, samma modell som Roger Moore kör runt med i The Persuaders! – Snobbar som jobbar. Om jag inte missminner mig skulle kompisens pappa ha 165 000 för den. Det hade ju varit OK om det hade varit idag… Vid ett tillfälle fick jag åka med en sväng. Det enda jag minns är motorljudet, att stoppningen i det lilla baksätet var ganska obekväm och att jag satt så långt ner att jag inte kunde titta ut genom sidorutan.

Men Aston Martin gör ju läckra bilar även idag. I veckan lanserades en snygg kampanj för deras nya bil Aston Martin Rapide, en kampanj som får mig att tänka tillbaka på den gamla TV-serien. Som ett första led har en sajt och en film lanserats. I filmen ska det finnas ledtrådar till diverse gåtor som man ska kunna besvara för att vinna priser. Dock ingen bil om jag har förstått saken rätt. Snyggt är det hur som helst. Och i sann modern PR-anda så lanseras så klart kampanjen på Twitter, Youtube och som app till telefonen också.

För dig som vill se lite mer av den klassiska TV-serien:

De sociala medierna besitter en oerhörd makt. Låt mig ta några konkreta exempel plockade från min egen vardag bara de senaste dagarna. Knappt något beslut när det gäller att köpa något utöver det direkt vardagliga genomförs idag utan att först ha konsulterat google. Det gäller i mitt fall allt i från prylar och barnkläder till tjänster och resor. Till min tjänst har jag tiotusentals olika omdömen från andra personer som har köpt eller använt produkterna eller tjänsterna. Vet du som företagare vad som skrivs om dig på nätet. Tänk på att det är fler än jag som resonerar på det här sättet även när det gäller rent lokala företeelser.

I helgen var jag och min fru i Köpenhamn. Självklart googlade vi hotell och restaurang innan vi begav oss iväg. När det kom till restaurang gick vi helt och hållet på andras rekommendationer. På sajten Tripadvisor kan resenärer lägga in omdömen om olika resmål, attraktioner, boenden och resturanger. I Köpenhamn fanns det 775 olika restauranger att välja på. Vi valde bort världens för tillfället bästa (Noma), inte för att den ”bara” låg på tredje plats utan för att vi ville ha något lite mer jordnära och inte fullt så experimentellt. På första plats låg restaurang Krebesgaarden, ett litet, gemytlig ställe som fått lysande omdömen av många olika besökare. Omdömena kändes trovärdiga och var tillräckligt många för att jag skulle ta dem på allvar. Så vi bokade ett bord och blev inte besvikna. För den lilla restaurangen är det här så klart fantastisk reklam. Och det har inte kostat dem ett öre i marknadsföringspengar. Vad är bättre än goda omdömen från nöjda kunder som får världsomspännande spridning. En sökning på google med sökorden restaurang och Köpenhamn ger en lista där Tripadvisor hamnar på tredje plats. Klickar man på den ligger Krebesgaarden överst. Ca-shing!

Det här med genomslaget i sociala medier kan man också vända emot företag. Många mindre företag har dålig koll på genomslaget. Det här har jag också erfarenhet av den senaste veckan. Jag ska inte utnyttja min position på YA för att driva kampanj mot ett lokalt företag, men jag kan berätta i princip om hur jag kunde utnyttja mina kunskaper i social medier för att ge ett litet nålstick till en firma som jag anser inte höll sina löften till mig. När man googlar företagets namn ser man att de inte har någon egen hemsida eller någon egen närvaro över huvud taget. Detta gör det löjligt enkelt att slå sig in på topplistan av Googles sökresultat. Google gillar strukturen på de sociala medierna när de indexerar sina sökresultat och en litet enkelt inlägg på en Mikroblogg typ Twitter eller Bloggy hamnar alltid högt upp. Jag skrev ett litet inlägg angående företaget, såg till att firmans namn och ort fanns med i inlägget och så gav jag uttryck för min kritik. Jag försökte vara saklig, kritik skriven i affekt eller som bara är avsedd att göra skada tar ingen på allvar. Nu när man googlar företaget hamnar mitt omdöme högst upp. Så enkelt.

Det bör alltså ligga i företags intresse att dels veta vad som skrivs om det egna företaget, dels att veta hur man själv kan ta kontroll över sitt namn. Det gör man genom att till exempel själv registrera konton i företagets namn på Facebook, Twitter, Youtube och så vidare och att man använder dem aktivt. Dels för att använda dem som omvärldsbevakare för att hålla koll. Dels för att bemöta kritik i den kanal där den finns. Kritiken i sig är inte farlig, den är bra för alla om man har förmågan att dra lärdom av den och bemöta den. Faran är om kritiken får stå oemotsagd och om den får spridning. Då kan den lilla gnistan snabbt bli en hel skogsbrand som tar mycket mer resurser att släcka.

En av de viktigaste sakerna för en kommun som Ystad och för filmturismen är att bli mer aktiva i de sociala medierna. Ulrika Rudqvist visade på konferensen Mixed reality med flera exempel på hur viktigt det är med sociala medier. Den första punkten är att se google och sökmotorer som ingångssida för användaren. En potentiell besökare hamnar inte först på ystad.se. De hamnar på en lista över google-resultat. Då gäller det att ha koll på var användaren hamnar. Många av resultaten kommer att gå till sajter med social media. Om man tittar på de 100 största sajterna i världen är över hälften social medier. Lägg till sökmotorer och vi har täckt in 80% av de största sajterna. (Och bara tre sajter om porr faktiskt.)

En stor sajt på nätet för resetips är world66. Med 250000 artiklar och fyra miljoner unika besökare per vecka är detta en maktfaktor. Ystad finns inte ens med här. En given start att skriva några rader här.

Ulrika Rudqvist tog upp exemplet med restaurangen Ängavallen i Vellinge. De har en liten organisation och en liten marknadsföringsbudget. Med användandet av social medier har de nått nya målgrupper. På deras Facebook-sida har de en trogen skara kunder som verkligen gillar restaurangen. De kan få exklisiva erbjudanden och känna sig utvalda. När de förra julen hade 10 st julskinkor osålda à 400 kr/kg la de ut på fb och hade de sålda på 20 minuter. De har också fått lite oväntad pr från bildsajten Flickr.com. När de ville förbättre en dyr och dålig bilddatabas för pressbilder valde de att lägga ut bilderna på Flickr. Detta gjorde det inte bara enklare och billigare. De fick också en massa träffar på sina bilder från folk som inspirationssurfade i samband med bröllopsplanering. Det har lett till en kraftig ökning av bokningar för just bröllopsfester. Det här är alltså PR som inte tar någon extra tid eller kostar en massa pengar. Det handlar om att finnas i rätt forum.

Ett annat exempel på framgångsrik användning av sociala medier är till exempel hotellkedjan Hayes & Jarvis som när de ändrade strategi från att ha haft en dyr, flashig och exklusiv hemsida till att ha en som baserades på social interaktivitet ökade sina bokningar med 150%.

Har haft problem med nätverksanslutningen och har därför inte lagt in länkar och bilder. Ber att få återkomma med dessa uppdateringar.

Under två dagar diskuteras olika infallsvinklar på filmindustrin och vad det kan innebära för samhället runt omkring inspelningsplatserna. Det är en konferens som går under namnet Mixed Reality Scandinavia som äger rum på Ystads Saltsjöbad

Jag säger bara Wallander och Wallanderturism! Det finns väl egentligen inga begränsningar på vad det kan innebära för framtiden i Ystad. Jag kommer att lyssna extra noga på hur sociala medier kan användas för att nå ut med sitt budskap. Jag bloggar direkt från Saltan, så det kommer inte att bli så bilder och länkar i texterna. Det får jag komplettera med senare.

Första programpunkten för mig är ”How to use social media” Med Ulrika Rudqvist, Good Old, och Martin Thörnkvist, Media Evolution. Låter kul.

Följ det hela live på twitter.com/ceejay75

Jag är förvisso motorintresserad. Intresset är egentligen bara inriktat på bilar; lastbilar, bussar, tåg, flygplan, traktorer och motorcyklar har egentligen aldrig fascinerat mig. Möjligtvis undantaget en mopedperiod i 15-årsåldern. Men nu har jag gått och blivit medlem i ett MC-team som satsar på att ställa upp i tävlingar. Jag är förvisso bara gratismedlem, men det hela var trots allt lite oväntat. Anledningen till mitt nyvunna intresse är Morris Motorcycles. Det är entusiasten Morris Packer som sommaren 2009 och återupptäckte kärleken till motorcykeln och med en Madeleinekakas kraft  slungades tillbaka till ungdomens MC-eufori. Dock har de fossila bränslena blivit ett smolk i tanken (!) och när han började kolla på alternativa lösningar upptäckte han en el-driven super-MC. Det finns numera en egen klass för de här motorcyklarna, TTXGP, mer info om detta finns här. Så långt är skulle det kunna vara en normal historia om hur ett motor-team bildas. Skillnaden här är att Morris med en bakgrund inom media och med många tentakler ut i de sociala nätverken vände sig till dessa istället för till den traditionella motorbranschen för att bygga teamet. I de sociala näteverken på Twitter och Facebook finns kunskapen om hur man programmerar mjukvaran till MC:ns elektronik och här finns inte minst en stor potential när det gäller att sprida och marknadsföra satsningen – här finns medie- och reklamfolket. I dagens sport/underhållningsvärld är det viktigare att nå ut till sin målgrupp. Så här beskriver Morris själv sitt team:

Som crowdsourcat team lär vi bli det absolut största teamet vad avser antalet teammedlemmar och vi ska göra vårt bästa för att skapa en relevant titel till varje teammedlem – även om det kräver nya tjänstebeskrivningar likt: “Depåansvarig för mätning, analays och bloggning av framhjulsrelaterade frågor” eller “Depåansvarig för backchannel och texttransmission”

För en närmare titt på själva motorcykeln kan du kolla in följande klipp:

Ystads kommun har tagit steget ut på Twitter. Strategin tycks vara att lägga ut tips om lediga jobb. Man har också lagt upp en sida på Facebook med samma syfte. Det är ett lovvärd satsning att finnas med i de sociala medierna. Det är så klart en fördel att börja i liten skala och rikta in sig på en fråga, men jag tycker ändå att man kunde satsa lite bredare. Ystad som turiststad borde väl kunna skapa en strategi för att sin närvaro i de sociala medierna även för dessa frågor. Här kan man nå ut till stora potentiella besöksgrupper i hela landet. Ystads jazzfestival har en sida på Facebook, Ystads Stående teatersällskap också. Och de har på kort tid lockat hundratals fans var. Om inte Ystads kommun och de andra kommunerna i sydöstra Skåne vill äga den här frågan finns det gott om andra privata aktörer som är aktiva och som snabbt kan etablera sig och ta bitar av kakan. I Tomelilla har kommunen skapat en nischsida för Hasse och Tage museet, och det är ju helt rätt.

Än så länge har Ystad inte så många fans på sin Facebooksida. Jag ser lite ensam ut där i rutan, dessutom har jag redan ett jobb som jag trivs utmärkt med. Det ska bli intressant att följa hur man kommer att utnyttja Facebook och Twitter i framtiden. Lycka till!

Nu har jag formellt varit läsarredaktör på Ystads Allehanda i drygt en vecka. Tjänsten är helt ny och ska allteftersom fyllas med innehåll. Det känns oerhört spännande att få möjligheten att skapa en tjänst som inte tidigare funnits. Vad är det då som skiljer läsarredaktörens uppgifter från insändarredaktörens eller webbredaktörens? Min bild av det hela ser ut enligt följande:

När jag hörde talas om att vår gamle trotjänare till insändarredaktör Bertil Åkerman närmade sig pension tog jag mig friheten att lägga fram ett förslag på hur man skulle kunna passa på att modernisera tjänsten. Runt om i alla mediehus och på alla tidningar talar man om läsarmedverkan, medborgarjournalistik och sociala medier. Expressen har till exempel anställt Emanuel Karlsten som särskild Social medier-redaktör, men det finns många andra exempel på hur man försöker ta ett grepp om läsarna.

Det var inte lätt att bli fri från företrädarens skugga. Redigeraren hävdar dock att det hela var ett misstag.

Vi är alla medvetna om att läsarna vet mer än vad vi vet, ni rör er ute på de platser vi skriver om och ni har kontaktnät vi inte kommer åt. I mitt förslag på hur vi på YA skulle kunna närma oss läsarna pekade jag ut några punkter. Den första är att ta ett nytt grepp på det självklara läsarmaterialet som vi får in via insändarsidan. Här finns mycket att göra och webben har här fantastiska möjligheter. Sajten Newsmill tycker jag har visat på ett mycket bra sätt hur man kan föra en bra och konstruktiv debatt på nätet och använda sig av de sociala mediernas fördelar – det är enkelt att hitta, kommentera, svara, länka, emo-rösta med mera. Det finns andra exempel, till exempel second-opinion.se.

Jag skulle vilja se något liknande även på lokal nivå. Man flyttar ut debatten på nätet och tar sen det bästa av den in till pappret. Jag tycker att framtiden för tidningen är att materialet inom alla områden i första hand produceras för webben – nyheter, intervjuer, debatt, sport och så vidare. Sen tar man det bästa av detta, anpassar det till papperspublicering, sätter det i ett sammanhang, kopplar på en analys och distribuerar det i pappersform. Pappret är inte dött. Det är ett utmärkt sätt att distribuera texter på, men vi måste ha i åtanke att det journalistiska jobbet går ut på att hitta och skriva nyheter, inte att sälja papper.

”We’re in the news industry, not in the paper industry”

En annan form av läsarmedverkan som flera tidningar (HD.se, Sydsvenskan, jv.dk, vk.se, bakersfield.com) infört med varierad framgång är Läsarreportrar. Här finns en stor potential som jag hoppas att vi kan ta del av. Men det gäller att ta läsarnas rapporter på allvar. Det går inte att tro att det blir någon fart på flödet om man gömmer texterna tre-fyra klick in på sidan. Jag lyssnade på några forskare från Halmstads högskola som tittat på användandet av material som läsare skapar (på fackspråk kallas det UGC – user generated content eller användargenererat material). De hävdar att drivkraften för läsarreportern är exponeringen i pappret. Det måste alltså vara en självklarhet att vara generös med att plocka in texterna i papperstidningen. Jag ser fram emot att kunna bli en del i en lokal satsning på läsarreportrar.

Det som också ingår i läsarredaktörens uppgifter enligt mig är en allmän koll på det som händer i bloggosfären. Det finns ju också en regional satsning bland några av de skånska tidningarna på Skånebloggar. Även de sociala medierna i form av Twitter, Facebook, Youtube, Flickr med mera ingår också så klart.

Men vad tycker du att jag ska fokusera på? Vad ska jag inspireras av? Hur ser du på en läsarredaktörs arbetsuppgift?

Stora organisationer och företag har ibland väldiga problem med att förstå de sociala mediernas lättfotade natur. Många vill så klart hänga på och ge sken av att man är modern och har en avslappnad attityd till Facebook, Twitter och andra sociala medier. När jag igår surfade in på Internationella Olympiska kommitténs hemsida i jakt på en olympisk logga, såg jag att de hade en Twitter-tävling. Det låter ju kul. Den här typen av tävlingar går i vanliga fall ut på att man klickar på en knapp så att man hamnar på sin egen Twittersida och så finns där redan ett inlägg formulerat. Ofta har de ungefär följande innebörd: ”Jag vill också tävla och vinna denna häftiga prylen som NN gjort”. Och så lägger man till avsändarens användarnamn och eventuellt en hashtag.

Nu hade olympia-organisationen ingen automatiserad funktion för detta, och det må väl vara hänt. Jag skulle själv kunna skriva in meddelandet som de dikterade till mig om jag hade velat. Det som jag däremot reagerade emot var länken som fanns i direkt anslutning till tävlingen: En pdf, med två sidor byråkratisk, legal text på 14 paragrafer om reglerna till tävlingen. Hur svårt kan det vara? Vill man göra en tävling på Twitter, då får man anamma mediets själ. Det vill säga kan det inte sägas på 140 tecken så är det inte värt att säga. Eller rättare sagt då tycker jag att man ska se sig om efter en annan kanal om man behöver kolla med sin advokat om det är säkert att skicka in sitt tävlingssvar innan man deltar.

Twitter ska vara lätt, snabbt och roligt. Det har Olympiska kommittén inte förstått. Jag tror att jag passar deras tävling