Signaturen Skattebetalare måste vara en av de vanligaste på svenska insändarsidor. Den funkar på allt som har med kritik mot någon som helst offentlig verksamhet: skolmat, äldrevård, försvar, snöröjning, utsmyckning… Men eftersom den är så allmängiltig är den också meningslös och tandlös. Jag har under den senaste veckan tagit mig friheten att lyfta frågan om signatur vs. riktigt namn på insändarssidan i pappersversionen av Ystads Allehanda. Jag anser att insändare som är skrivna under signatur många gånger inte är lika genomtänkta och helt enkelt inte lika bra som de som är underskrivna med skribentens namn. Därför har jag börjat efterfråga att insändarna ska vara underskrivna med namn. Jag har försökt att utveckla detta i min lilla dagliga ruta på insändarsidan, men det är svårt att argumentera på 15 rader. Så här ska jag försöka utveckla mina tankar.

• En skribent som skriver under med namn blir medveten om att läsare kan känna igen denne och funderar antagligen ytterligare en gång på sina formuleringar. Det skulle kunna innebära att man blir mindre elak, men jag tror inte att man behöver bli mindre skarp. Jag tycker absolut att man ska framföra skarp kritik och om man står för sina åsikter är det inget problem att skriva under med sitt namn. Jag tror att man i skydd av anonymitet ofta tar tillfället i akt att raljera snarare än att formulera en skarp iakttagelse.
• I bland är det person som skriver insändaren som är intressant. Själva texten blir – om inte meningslös – så i alla fall mindre intressant. Låt mig ta ett exempel. Under de senaste veckorna har det kommit in mängder med insändare om den planerade fusionen för Sparbanken syd. Kunder och huvudmän har skrivit initierat såväl som emotionellt. Jag ska inte analysera argumenten, men konstaterar att många skribenter framför samma argument. Om det ska vara motiverat att ta in en insändare som argumenterar på samma sätt som någon tidigare gjort kan detta motiveras genom att personen är auktoritet inom något område: en företagsledare, politiker, föreningslivsmänniska eller på annat sätt en profil i samhället. Under signatur tillförs dock inget nytt i sakfrågan.
• En skribent som i sin insändare namnger andra personer och framför kritik måste kunna stå för detta. En kritiserad person måste få en rimlig chans att veta vem man debatterar emot.
• Under min tid som webbredaktör har jag modererat och gått igenom tiotusentals kommentarer på vår webb. Det är ett välkänt faktum att anonymiteten på webben har skapat ett bitvis hätskt och aggressivt debattklimat. Det finns till och med ett begrepp på anonyma personer som i forum och bloggar bara går in för att provocera och förstöra en konstruktiv debatt. De kallas troll. Vi har haft vår beskärda del av den här typen av kommentarer och först när vi började kräva att man hade en giltig e-postadress som man var tvungen att verifiera har vi sluppit de värsta avarterna. Detta på bekostnad av mängden kommentarer, men det får vi ta. Det finns förvisso en skillnad mellan detta och signatur på insändare. En som skriver under signatur på insändarsidan har alltid varit tvungen att uppge riktiga kontaktuppgifter till oss på redaktionen, men fenomenet att man gömmer sig bakom anonymitet i allmänhetens ögon tycker jag är jämförbart.

Så vad talar emot kravet på riktigt namn? För det första är det en grundlagsskyddad rättighet att vara anonym gentemot läsarna om man kontaktar en tidning. I Spelregler för Press, TV, Radio kan man läsa följande sammanfattning från tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen (Formuleringen är inte med i webbversionen av Spelreglerna i länken ovan, men på norska kulturdepartementets hemsida finns den med):

”…den som vet något skall kunna meddela det för publicering eller skriva en insändare eller artikel om det utan att behöva träda fram öppet och kanske bli utsatt för repressalier.”

Det här skriver jag till fullo under på. Självklart ska man kunna ha en signatur på insändarsidan. Men den ska vara välmotiverad. Det räcker inte med ”jag orkar inte prata om det här med en massa folk på stan” eller ”jag har ju butik och det blir så mycket snack”.

Och nu ska jag säga emot mig själv. Vad talar då för att man ska skriva under med signatur utöver att man gör det för att skydda sig emot repressalier?

Även en signatur kan utgöra en identitet. Många skribenter har traditionellt sätt blivit kända under sina signaturer. Så var det även med reportrar och krönikörer innan kändiskultur och profiliering blev en del av journalistiken. Jolo, Bang och Kar De Mumma är några namn som jag spontant kommer på. Även inom webbkulturen är det vanligt med olika former av alias. På twitter har alla ett användarnamn som man blir känd under. Många har förvisso öppna profiler med fullständiga namnuppgifter, men jag har själv inte koll på vilka riktiga namn som döljer sig bakom de alias jag följer. Det här förfarande bygger dock på att man har ett och samma alias och bygger upp sin identitet under lång tid. Det måste också vara en unik pseudonym som bara en person kan använda.

Därför har insändarskribenten Skattebetalare ingen trovärdighet.

Det pratas mycket om pressetik och namnpubliceringar. Många tycker att pressen är för restriktiva med namn. (Läs gärna vad det står i de pressetiska reglerna). Många tycker att det skvallras för mycket bland bloggarna. Vill bara ge er lite perspektiv på tillvaron. Följande urklipp kommer från april 1909. Säga vad man vill om namnpubliceringar. Men det var INTE bättre förr. (Det är vår Bertil ”Kitte” Persson som har letat fram artiklen till YA:s Läsarnas Utkik)

”Skårby: 25-årige vansinnige Johan Svensson från Skårby ankom i går till Veberöd nästan naken, ridande på en häst med en  hötjuga i handen. Han arresterades av polisen under våldsamt motstånd och hämtades dagen därefter av sina föräldrar. Man söker efter en vårdplats på ett hem för idioter. ”