Stora organisationer och företag har ibland väldiga problem med att förstå de sociala mediernas lättfotade natur. Många vill så klart hänga på och ge sken av att man är modern och har en avslappnad attityd till Facebook, Twitter och andra sociala medier. När jag igår surfade in på Internationella Olympiska kommitténs hemsida i jakt på en olympisk logga, såg jag att de hade en Twitter-tävling. Det låter ju kul. Den här typen av tävlingar går i vanliga fall ut på att man klickar på en knapp så att man hamnar på sin egen Twittersida och så finns där redan ett inlägg formulerat. Ofta har de ungefär följande innebörd: ”Jag vill också tävla och vinna denna häftiga prylen som NN gjort”. Och så lägger man till avsändarens användarnamn och eventuellt en hashtag.

Nu hade olympia-organisationen ingen automatiserad funktion för detta, och det må väl vara hänt. Jag skulle själv kunna skriva in meddelandet som de dikterade till mig om jag hade velat. Det som jag däremot reagerade emot var länken som fanns i direkt anslutning till tävlingen: En pdf, med två sidor byråkratisk, legal text på 14 paragrafer om reglerna till tävlingen. Hur svårt kan det vara? Vill man göra en tävling på Twitter, då får man anamma mediets själ. Det vill säga kan det inte sägas på 140 tecken så är det inte värt att säga. Eller rättare sagt då tycker jag att man ska se sig om efter en annan kanal om man behöver kolla med sin advokat om det är säkert att skicka in sitt tävlingssvar innan man deltar.

Twitter ska vara lätt, snabbt och roligt. Det har Olympiska kommittén inte förstått. Jag tror att jag passar deras tävling