Signaturen Skattebetalare måste vara en av de vanligaste på svenska insändarsidor. Den funkar på allt som har med kritik mot någon som helst offentlig verksamhet: skolmat, äldrevård, försvar, snöröjning, utsmyckning… Men eftersom den är så allmängiltig är den också meningslös och tandlös. Jag har under den senaste veckan tagit mig friheten att lyfta frågan om signatur vs. riktigt namn på insändarssidan i pappersversionen av Ystads Allehanda. Jag anser att insändare som är skrivna under signatur många gånger inte är lika genomtänkta och helt enkelt inte lika bra som de som är underskrivna med skribentens namn. Därför har jag börjat efterfråga att insändarna ska vara underskrivna med namn. Jag har försökt att utveckla detta i min lilla dagliga ruta på insändarsidan, men det är svårt att argumentera på 15 rader. Så här ska jag försöka utveckla mina tankar.

• En skribent som skriver under med namn blir medveten om att läsare kan känna igen denne och funderar antagligen ytterligare en gång på sina formuleringar. Det skulle kunna innebära att man blir mindre elak, men jag tror inte att man behöver bli mindre skarp. Jag tycker absolut att man ska framföra skarp kritik och om man står för sina åsikter är det inget problem att skriva under med sitt namn. Jag tror att man i skydd av anonymitet ofta tar tillfället i akt att raljera snarare än att formulera en skarp iakttagelse.
• I bland är det person som skriver insändaren som är intressant. Själva texten blir – om inte meningslös – så i alla fall mindre intressant. Låt mig ta ett exempel. Under de senaste veckorna har det kommit in mängder med insändare om den planerade fusionen för Sparbanken syd. Kunder och huvudmän har skrivit initierat såväl som emotionellt. Jag ska inte analysera argumenten, men konstaterar att många skribenter framför samma argument. Om det ska vara motiverat att ta in en insändare som argumenterar på samma sätt som någon tidigare gjort kan detta motiveras genom att personen är auktoritet inom något område: en företagsledare, politiker, föreningslivsmänniska eller på annat sätt en profil i samhället. Under signatur tillförs dock inget nytt i sakfrågan.
• En skribent som i sin insändare namnger andra personer och framför kritik måste kunna stå för detta. En kritiserad person måste få en rimlig chans att veta vem man debatterar emot.
• Under min tid som webbredaktör har jag modererat och gått igenom tiotusentals kommentarer på vår webb. Det är ett välkänt faktum att anonymiteten på webben har skapat ett bitvis hätskt och aggressivt debattklimat. Det finns till och med ett begrepp på anonyma personer som i forum och bloggar bara går in för att provocera och förstöra en konstruktiv debatt. De kallas troll. Vi har haft vår beskärda del av den här typen av kommentarer och först när vi började kräva att man hade en giltig e-postadress som man var tvungen att verifiera har vi sluppit de värsta avarterna. Detta på bekostnad av mängden kommentarer, men det får vi ta. Det finns förvisso en skillnad mellan detta och signatur på insändare. En som skriver under signatur på insändarsidan har alltid varit tvungen att uppge riktiga kontaktuppgifter till oss på redaktionen, men fenomenet att man gömmer sig bakom anonymitet i allmänhetens ögon tycker jag är jämförbart.

Så vad talar emot kravet på riktigt namn? För det första är det en grundlagsskyddad rättighet att vara anonym gentemot läsarna om man kontaktar en tidning. I Spelregler för Press, TV, Radio kan man läsa följande sammanfattning från tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen (Formuleringen är inte med i webbversionen av Spelreglerna i länken ovan, men på norska kulturdepartementets hemsida finns den med):

”…den som vet något skall kunna meddela det för publicering eller skriva en insändare eller artikel om det utan att behöva träda fram öppet och kanske bli utsatt för repressalier.”

Det här skriver jag till fullo under på. Självklart ska man kunna ha en signatur på insändarsidan. Men den ska vara välmotiverad. Det räcker inte med ”jag orkar inte prata om det här med en massa folk på stan” eller ”jag har ju butik och det blir så mycket snack”.

Och nu ska jag säga emot mig själv. Vad talar då för att man ska skriva under med signatur utöver att man gör det för att skydda sig emot repressalier?

Även en signatur kan utgöra en identitet. Många skribenter har traditionellt sätt blivit kända under sina signaturer. Så var det även med reportrar och krönikörer innan kändiskultur och profiliering blev en del av journalistiken. Jolo, Bang och Kar De Mumma är några namn som jag spontant kommer på. Även inom webbkulturen är det vanligt med olika former av alias. På twitter har alla ett användarnamn som man blir känd under. Många har förvisso öppna profiler med fullständiga namnuppgifter, men jag har själv inte koll på vilka riktiga namn som döljer sig bakom de alias jag följer. Det här förfarande bygger dock på att man har ett och samma alias och bygger upp sin identitet under lång tid. Det måste också vara en unik pseudonym som bara en person kan använda.

Därför har insändarskribenten Skattebetalare ingen trovärdighet.

På ystadsallehanda.se är standard att alla artiklar kan kommenteras. Vi väljer dock aktivt bort denna möjlighet på artiklar som berör olyckor, domar och brott. På andra artiklar välkomnar vi kommentarer och uppmuntrar till debatt. Tyvärr är det så att många kommentarer håller en alldeles för låg nivå – låg i meningen att det handlar om påhopp, förtal, smutskastning och rykten. Vi ha så klart regler för vad som får sägas, men detta efterlevs långtifrån alltid. En stor anledning till att det blir så här tror jag har att göra med den anonymitet som många gömmer sig bakom. Att vara anonym vid publicering är en press-etisk självklar möjlighet, men frågan är varför så många väljer att plocka fram sina sämsta sidor gömda bakom anonymiteten. När vi tar in insändare i papperstidningen kan den som vill välja att skriva under med signatur, men den som skriver måste skicka med sitt namn och adress för redaktörens kännedom. Om det handlar om kritik mot namngiven person har vi som princip att insändaren ska vara undertecknad med namn. Så är det inte på nätet. Vi har i och för sig ett krav på att de som skriver kommentarer ska ange namn, e-post och telefonnummer, men detta är ingenting som vi kan kontrollera och många väljer att fejka namn. Trots dessa mycket milda och alltför lätta krav så har vi fått kritik från flera håll för att detta skulle kränka integriteten och hota yttrandefrihet.

Jag vill betona med eftertryck att yttrandefrihet inte handlar om att anonymt kränka någon annan!

Kritisera gärna om du inte håller med. Det får gärna vara hård kritik, men skilj på sak och person. Och undvik att sprida rykten. Att vi plockar bort kommentarer som inte lever upp till våra regler handlar inte om censur av politiska åsikter. Det handlar om att inte förtala eller sprida obekräftade rykten. Det är dessutom till syvende och sist vår chefredaktör som är ansvarig för det som står i vårt papper och på vår webb.

Vi håller just nu på att se över vårt sätt att ta emot kommentarer. Vi vill absolut behålla möjligheten. Vi har fått många uppslag till nyheter och uppföljningar från kommentarer, vi har korrigerat oriktigheter som läsare påtalat och vi vill framförallt vara en plats för lokal debatt och samtal.

Det är inte alls uteslutet att vi kommer att kräva inloggning i framtiden för att kommentera artiklar. Det finns många bra och smidiga lösningar för detta som dessutom ingår i andra sociala nätverk. Med till exempel Facebook connect och Google friends connect kan man logga in på olika forum och ens kommentarer blir en del av ens profil på Facebook. OpenID är en annan möjlighet. Jag hoppas att vi snart har en bättre lösning som höjer kvaliteten på debatten. Självklart ska det fortfarande gå att vara anonym utåt mot läsaren, om det är befogat. Men jag tror att bara det att den som skriver kommentarern måste uppge sin identitet till redaktionen så kommer vi bort från många grova påhopp. Jag anser inte att det är ett hot mot vare sig integritet eller yttrandefrihet.