Upptäckte i dag att Google maps äntligen har uppdaterat sina flygbilder över Ystad. Senast jag tittade på de västra delarna av Ystad – det var i början av augusti – såg Västra Sjöstaden fortfarande ut som en byggarbetsplats och huset där jag själv bor var inte ens färdigt. Kan lägga till att det i höst är fem år sedan vi flyttade in. Nu visar bilderna både ett färdigt hus och en någotsånär uppvuxen trädgård. Nu börjar detektivarbetet med att försöka komma på när bilden är tagen. Jag tror inte att bilden är tagen 2011, detta eftersom det inte pågår något bygge norr om Missunnavägen. Det står dock helt klart att det inte är vinter, tidig vår eller sen höst. Jag anar en lite uppblåsbar plaskepool i vår egen trädgård och en del husbilar nere vid reningsverket. Det är dock inte knökafullt, och inte heller fullt vid Jakten. Min gissning är att bilden är tagen sensommaren eller hösten 2010. Finns det någon annan som kan specificera tidpunkten bättre?

Visa större karta

Det kan sägas mycket om Facebooks olika sekretessinställningar och snåriga regler. Men hittills tycker jag att jag har klarat ut det hela genom att välja för mig lämpliga säkerhetsnivåer. Det kan vara lite oöversiktligt och svårt att hitta alla alternativ, men det går. Jag har därför aldrig blivit särskilt upprörd när jag har hört klagomål från användare som på olika sätt oftast helt enkelt inte har haft koll. Grundregeln att inte lägga ut något på nätet som man inte räknar med kan komma till allas beskådan tycker jag är en bra policy.

Men idag blev jag lite förundrad. Facebook har sedan en tid tillbaka en ny uppdaterad Grupp-funktion. Jag är med i några och har inte reflekterat riktigt på hur det går till (kan gå till) för att bli medlem. Det är helt enkelt så att vem som helst av dina vänner kan lägga till dig i vilken grupp som helst. Det tycker jag är problematiskt.

Visst, det finns en viss säkerhet i att det bara är dina Facebook-vänner, men dessa kan vara ganska många och är inte en garant för gott omdöme (ingen mening att förolämpa någon av mina vänner…) Det går så klart att själv gå ur grupper man själv anser man inte vill vara medlem i, men skadan kan redan vara skedd. Det räcker att vara tillagd en kort stund, att någon tar en skärmdump och så ser det ut som att man stödjer en åsikt man inte vill. Jag ser också framför mig hur det kan användas i rena mobbingsyften med grupper riktade mot enskilda personer på till exempel en skola, snabbt kan få många medlemmar bland eleverna oavsett man vill ta aktiv del i gruppen eller inte. Det minsta man kan begära är att Facebook har en funktion där man blir tillfrågad om man vill gå med i gruppen eller inte.

Macifieringen av världen har nu tagit sig ytterligare uttryck. Till produktarsenalen av iMac, iPod, iPhone och iPad kan vi nu lägga iYstad. Jo det är så Ystads kommun har valt att namnge sin nya informationstidning till kommunens hushåll. Tidigare har media kritiserats för sin välvilliga inställning till Apples olika produkter och hur man har anammat det multinationella företagets stavning och hur man har behandlat varje ny produktuppgradering som en världsnyhet. Vad ska man då kalla det när en kommun rakt av kopierar konceptet?

Undrar om Apple har några invändningar?

Jag är definitivt inte först med att upptäcka stumbleupon och gilla den. Men bättre sent än aldrig. Men Stumbleupon har man alltid något personligt anpassat att läsa från webben. Utifrån olika kategorier kan du kryssa i vilka intressen du har och vad du är intresserad av. Sen får du tips serverade på ett silverfat, bara att klicka loss och klicka vidare om du trots allt inte gillar det du fick. Idag fick jag de här fina filmerna föreslagna:

Jag fick även den här avslappningssidan, där man ska lyssna på vågornas brus och inte göra något på två minuter. Jag misslyckades efter 16 sekunder.

I samband med att Lykke Li släpper sin nya skiva Wounded Rhymes lanseras också en sajt där fans kan följa artisten runt världen til platser som varit viktiga för henne. Allt snyggt integrerat med sociala medier (Twitter och Facebook) och google maps. Jag stötte själv på satsningen via diverse inlägg på Twitter. Jag har en sökning i min TweetDeck på ”Ystad” och där dök flera inlägg upp som såg ut enligt följande ”I’m lost in Ystad any ideas? #woundedrhymesmap #lykkeli”.

Jag fattade att det handlade om Lykke Lis nya skiva – för övrigt en hel fantastisk platta – men först kunde jag inte riktigt hitta ursprunget till inläggen. Jag kollade på Lykke Lis hemsida, blogg, Twitter och Myspace, men hittade inte rätt. Idag forskade jag vidare och hittade woundedrhymes.com. Här kan man följa Lykke Li till olika platser runt om i världen för att slutligen hamna på månen där artisten bjuder på en konsert. På varje plats som man kommer till i Lykkes Lis liv får man en låt uppspelad.

Som användare kan man själv lägga till platser som har betytt något i ditt liv och dela dessa med dina kära. Ur ett ystadsperspektiv är det kul att se att om man väljer att följa Lykke Lis egen resa tar den sitt ursprung i Ystad. Här föddes hon, så det är i och för sig naturligt, och på så sätt får vi lite extra stjärnglans spridd över oss. Och att följa med på hennes resa är en härlig upplevelse, med ljuvlig musik. Till Ystad har Lykke Li valt låter Youth knows no pain (den ligger inte ute på Lykke Lis youtube-konto). Nu ska jag ta mig till månen för att höra konserten

.

Så här beskrivs sajten:

”To celebrate the release of ‘Wounded Rhymes’ Lykke Li will be performing for her fans on the Moon! To get there you have to travel the world to places of significance, growth and emotion in Lykke’s life in order to collect pieces from her album. You can also add your own special location to share with those you’re close to. Be it the location where your loved ones are, or just a place with a special meaning.”

Till sajten Stereoboard säger Lykke Li: “I’m really happy that we’ve been able to create something beautiful that allows my fans to experience my new album in such an interesting way”

Jag har skapat ett eget quiz i Planeto. Jag  har skrivit om detta online-quiz i ett tidigare inlägg. Då var det en tidig beta-version som låg ute, nu kan vem som helst vara med och spela. Och det går som sagt att göra ett eget quiz också. Jag testade detta och har gjort ett på temat Kurt Wallander. Testa dina kunskaper du också.

Jag måste också erkänna att topplistan blir något missvisande. Jag gjorde själv quizet för att testa att jag hade gjort rätt. Eftersom jag redan innan frågan kom visste svaret har jag fått ett väldigt bra resultat på topplistan: Alla rätt på 5 sekunder. Det är inte helt rättvist, så bortse från det.

Kampen mellan människa och maskin är ständigt aktuell. Jag läste om IBM:s superdator Watson som tävlat mot mänskligt motstånd i Jeopardy.

Den vann förvisso mot människosläktets mästare, men många blev förvånade när den på finalfrågan på temat amerikanska städer svarade: Toronto. Frågan, förlåt svaret (det är ju Jeopardy)… var:

”Its largest airport is named after a World War II hero; its second largest, for a World War II battle” (O’Hare och Midway)

Hos en människa hade man kallat det hjärnsläpp. Hur förklaras det för en superdator? David Ferrucci, ansvarig för Watsonprojektet på IBM Research, förklarade det hela så här efter sändningen. Det var flera faktorer som påverkade svaret. För det första så är kategorierna i Jeopardy kluriga och de ger inte alltid hundraprocentiga ledtrådar. Watson har programmerats för att bara ta viss hänsyn till frågekategorin. Watson prioriterrade helt enkelt ner den informationen. Dessutom så var informationen ”Vilken amerikansk stad” inte med i själva frågan. Hade den varit det hade Watson lagt mer vikt vid den infon. Utöver detta så finns det platser i USA som heter Toronto och baseballaget i kanadensiska Toronto spelar i den amerikanska ligan. Maskinen ska inte heller ha hittat mycket data som kopplade samman vare sig Torontos eller Chicagos flygplatser till Andra världskriget. Chicago ska för övrigt ha varit Watsons nästa alternativ, väldigt nära Toronto. Till datorns försvar kan nämnas att den spelade väldigt lågt.

Se också vad Watson kan användas till i framtiden, mer än att spela Jeopardy.

Vi avslutar med människa och maskin i ljuvlig samklang:

Mattias Jansson är kommunchef i Katrineholm. Han har blivit en föregångare vad gäller öppenhet, transparens och engagemang i sociala medier. På sin blogg beskriver han sitt arbete och delar med sig av det mesta som har med hans jobb att göra. Han finns också tillgänglig på Facebook och i andra kanaler för att visa öppenhet.

Foto: Svenssons Foto

All denna öppenhet gör på intet sätt honom fri från granskning. Han ska granskas och ifrågasättas journalistiskt precis lika mycket som alla andra män och kvinnor i hans position. Men jag – och många med mig – ställer oss frågande till de frågor som den lokala tidningen Katrineholmskuriren ställde till kommunchefen i samband med en granskning av hans engagemang i just sociala medier. Mattias Jansson valde att helt sonika publicera frågorna på sin blogg, vilket dels gjorde att alla och envar själva kunde se vilken vinkel som tidningen redan bestämt sig för att köra, det gjorde också att en samlad bloggosfär kunde ställa upp med argument till förmån för de sociala medierna. Hela kommentarstråden blir ett enda långt argument till varför det är bra med engagemang i de här kanalerna. Och svaren blir fullödiga. Det här är mycket lärorikt för alla som är det minsta intresserade av social medier. Både från pressens sida och från den sida som granskas.

—————–

Uppdatering 110211: Nu har Katrineholmskuriren valt att publicera delar av sin granskning av Mattias Jansson. Det blir nu än mer uppenbart vilken linje de själva driver i frågan. De väljer dels att fokusera på att kommunchefen inte själv svarade på frågorna, utan fick hjälp av bloggosfären. Det kan jag förvisso till viss del hålla med om att det kan sticka i ögonen. Samtidigt sker det i full öppenhet. Den traditionella vägen hade varit att i svaren om t ex de sociala mediernas fördelar att citera andra som har sagt kloka saker. Vad är egentligen skillnaden här?.

Jag vill också passa på att visa på vinkeln som Katrineholmskuriren vill lyfta fram. Om man tittar på de värdeladdade, slutna frågorna som ställs blir det hela uppenbart. Här är två exempel på frågor:

”Twitter och Facebook är ju ganska enkla verktyg som vem som helst kan lära sig att använda på egen hand, oavsett om du är barn eller vuxen. Är det ekonomiskt försvarbart att betala en konsult för att lära sig hur man skriver på Twitter?”

”Anser du att det ingår i din tjänst som kommunchef att twittra, blogga och facebooka på arbetstid om ibland ganska oväsentliga och banala saker som inte alls har med kommunal verksamhet att göra?”

En journalist som har utbildning i intervjuteknik borde rimligtvis ha hört talas om John Sawatsky. Han har en lista på dödssydner när det gäller intervjuer. De här frågorna bryter mot de flesta av hans synder. De är värdeladdade, det är påståenden, de är slutna, de innehåller egna värderingar.

Läs andra kommentarer i ämnet

Same same but different

Joakim Jardenberg

Bisonblog

Katrineholmskurirens ledare

Thomas Mattsson

Fler bloggar om Katrineholmskuriren

———————

Uppdatering 2

Skrev en kommentar på Katrineholmskuriren:

”Som journalist och engagerad i de sociala medierna tycker jag att det är trist att hela den här intervjun redan från början har en uttalad vinkel. Frågorna faller väl in i de flesta av de dödssynder som John Sawatsky satt upp för intervjuteknik. De är värdeladdade, det är påståenden, de är slutna, de innehåller egna värderingar. Jag anser absolut att politiker och höga tjänstemän ska granskas – ingående och ofta, även de som twittrar. Det är vår roll som journalister. Men man måste också ha en förståelse för det man frågar om. Det finns inte här. Jag kan också förstå att det kan sticka i ögonen att Mattias Jansson fick hjälp med att svara. Så brukar det inte gå till. Men vad är egentligen skillnad mellan detta och att man citerar andras kloka ord när det gäller t ex fördelarna med sociala medier? Om Mattias Jansson i stället hade citerat Morris Packer – som trots allt är en auktoritet inom ämnet med hög trovärdighet – hade det då varit OK? Det är också signifikativt att ni har valt att illustrera närvaron på Twitter med en bild av ett inlägg på godisätande. Den tillför förvisso inte mig någonting, men twitter handlar om kommunikation i olika former. Vissa samtal sker i kön på Ica, andra är officiella uttalanden, var och en får filtrera ut det som den tycker är intressant. Det här inlägget var inget som jag fäste någon vikt vid när den skrevs, men det innebär inte att nästa tweet var banal.Jag lyssnar inte på alla samtal på Ica heller.”

Nu har jag aldrig ställts inför valet om jag skulle välja mellan Museum of Modern Art MoMa eller Uffizierna på lunchrasten så möjligheten att nu göra båda underlättar inte nämnvärt det valet. Inte desto mindre är det fascinerande att Google nu lanserar möjligheten att skärskåda 17 av världens mest berömda konstmuseum som en utveckling av sin tjänst Street view.

Redan tidigare har Google gjort resandet till alla världens hörn möjligt via sina kartlösningar där du kan zooma in ända ner på gatunivå. Visst det saknas mycket i den reseupplevelsen, men det är fascinerande. Nu ger de oss möjligheten att komma ända in i vissa utvalda byggnader. I Google Art Project kommer in i konstmuseerna.

De 17 konstmuseerna som ingår är:

For now the following museums are included in the project:

• Alte Nationalgalerie, Berlin – Tyskland
• Freer Gallery of Art, Smithsonian, Washington DC – USA
• The Frick Collection, NYC – USA
• Gemäldegalerie, Berlin – Tyskland
• The Metropolitan Museum of Art, NYC – USA
• MoMA, The Museum of Modern Art, NYC – USA
• Museo Reina Sofia, Madrid – Spanien
• Museo Thyssen – Bornemisza, Madrid – Spanien
• Museum Kampa, Prague – Tjeckien
• National Gallery, London – Storbritannien
• Palace of Versailles – Frankrike
• Rijksmuseum, Amsterdam – Nederländerna
• The State Hermitage Museum, St Petersburg – Ryssland
• State Tretyakov Gallery, Moscow – Ryssland
• Tate Britain, London – Storbritannien
• Uffizi Gallery, Florence – Italien
• Van Gogh Museum, Amsterdam – Nederländerna

Förutom att gå runt och titta runt bland konstverken har var och ett av museerna valt ut ett konstverk som man kan detaljstudera in till minsta penseldrag. Känner du igen den här färgklicken?

Så oavsett om du vill resa framför datorn, använda det här som ett uppslagsverk eller inspireras inför en fysisk resa är det här en lysande och ambitiös tjänst.

Tänk om Jacques Werup hade bloggat. Då hade det ju inte funnits något som helst anledning för honom att skriva sin självbiografi Medan jag levde. Den slutsatsen kan man i alla fall dra av Bo Bjelvehammars recension av boken i tisdagens YA. I den skriver han att självbiografin…:

”…är en genre som kommer att dö ut, nu lämnas allt av människors liv ut på Facebook, på bloggen får du veta allt om Alex Schulmans spritvanor och Carl Bildt twittrar om vad han åt till middag i Kazan eller var det kanske Sevilla? Det finns ingenting kvar att skriva minnesböcker om, allt är redan sagt. ”

Jag tycker att det börjar bli lite tröttsamt med slentrianraljerandet över bloggar och Facebook. Som att en aktiv närvaro i sociala medier per automatik motsäger intellektuell förmåga. Visst det går alltid att hitta exempel på bloggar och Facebook-inlägg som är triviala, tramsiga och rent onödiga, men har vi inte kommit längre idag än att vi inser att alla samtal inte är historieskrivande. Att Bodil Malmsten bloggar, att Peter Englund gör det (ibland om oväsentligheter och populärkultur, ibland med litterära inblickar i jobbet bakom kulisserna i akademien), att Carl Bildt bloggar gör väl på intet sätt deras eventuella framtida självbiografier mindre intressanta? Jag ser inte motsägelsen i detta.

Det har gjorts många intressanta inlägg i den här debatten tidigare av mycket mer välartikulerade skribenter än mig och jag ska bara överskådligt nämna två kloka synpunkter.

Journalisten Andreas Ekström skrev en gång en synnerligen träffande krönika i Sydsvenskan med titeln Slapp kritik mot nya medier. I den berättar han om hur bloggar lättvindigt avfärdas. Och att man kan göra detta helt oemotsagd. Så här inleds krönikan:

”Häromdagen gick jag in på ett stort bibliotek. Då tänkte jag ungefär så här: ”Oj, så otroligt många böcker. Att någon har orkat skriva alla de här böckerna alltså! Vem sjutton ska läsa allt detta?” Jag läste två av dem. De var inte bra. Sedan gick jag vidare till en välsorterad tidskriftshandlare. Där tänkte jag samma sak: ”Vem behöver så här nischade och konstiga tidningar om allt möjligt som jag inte vet någonting om?” (Läste två. Dåliga.) Sedan skrev jag en tidningsartikel om detta, om alla dessa onödiga böcker och tidskrifter som skymmer sikten för de verkligt fina trycksakerna. Om hur själva mängden böcker och tidskrifter i sig själv utgör ett hot inte bara mot den goda smaken, utan mot själva demokratin.”

Sveriges ledande expert på sociala medier, internet och sociala medier Joakim Jardenberg har ytterligare satt fingret på detta fenomen som ibland kan kallas för Information overload. Det vill säga att flödet av osorterade inlägg och intryck till slut blir för mycket för den mänskliga hjärnan och att man blir blockerad. Med bloggar tycks det ibland bli så att hela bloggosfären avfärdas just på grund av att det finns så mycket och att det är svårt att sålla. Det var av Jocke som jag hörde talas om begreppet Filter failure som ett alternativ sätt att se på information overload. Jag har förstått att det inte är Jocke som står bakom begreppet (Jag tror att det ska tillskrivas Clay Shirky – rätta mig om jag har fel), men om vi bortser från det och tittar på vad det innebär så är vi tillbaka i det som Andreas Ekström var ute efter i sin text. Om man bara går in på ett bibliotek och sträcker sig efter första bästa bok bara för att man vill testa på att läsa lite bok blir man antagligen besviken. Är du dessutom ute efter något speciellt och bara planlöst bara börjar läsa kommer du drunkna i ett bokberg – information overload. För att hitta rätt måste man använda rätt verktyg, fråga andra. Så snälla, med socker på toppen. Inga fler sletrianavfärdande av de sociala medierna.

PS. Om vi ska återgår till inledningen så handlade det om Jacques Werup. Missa inte den fantastiska poträttbilden som Tom Wall tog till YA:s B-etta.

Jacques Werup. Foto: Tom Wall ©