Nu har jag formellt varit läsarredaktör på Ystads Allehanda i drygt en vecka. Tjänsten är helt ny och ska allteftersom fyllas med innehåll. Det känns oerhört spännande att få möjligheten att skapa en tjänst som inte tidigare funnits. Vad är det då som skiljer läsarredaktörens uppgifter från insändarredaktörens eller webbredaktörens? Min bild av det hela ser ut enligt följande:

När jag hörde talas om att vår gamle trotjänare till insändarredaktör Bertil Åkerman närmade sig pension tog jag mig friheten att lägga fram ett förslag på hur man skulle kunna passa på att modernisera tjänsten. Runt om i alla mediehus och på alla tidningar talar man om läsarmedverkan, medborgarjournalistik och sociala medier. Expressen har till exempel anställt Emanuel Karlsten som särskild Social medier-redaktör, men det finns många andra exempel på hur man försöker ta ett grepp om läsarna.

Det var inte lätt att bli fri från företrädarens skugga. Redigeraren hävdar dock att det hela var ett misstag.

Vi är alla medvetna om att läsarna vet mer än vad vi vet, ni rör er ute på de platser vi skriver om och ni har kontaktnät vi inte kommer åt. I mitt förslag på hur vi på YA skulle kunna närma oss läsarna pekade jag ut några punkter. Den första är att ta ett nytt grepp på det självklara läsarmaterialet som vi får in via insändarsidan. Här finns mycket att göra och webben har här fantastiska möjligheter. Sajten Newsmill tycker jag har visat på ett mycket bra sätt hur man kan föra en bra och konstruktiv debatt på nätet och använda sig av de sociala mediernas fördelar – det är enkelt att hitta, kommentera, svara, länka, emo-rösta med mera. Det finns andra exempel, till exempel second-opinion.se.

Jag skulle vilja se något liknande även på lokal nivå. Man flyttar ut debatten på nätet och tar sen det bästa av den in till pappret. Jag tycker att framtiden för tidningen är att materialet inom alla områden i första hand produceras för webben – nyheter, intervjuer, debatt, sport och så vidare. Sen tar man det bästa av detta, anpassar det till papperspublicering, sätter det i ett sammanhang, kopplar på en analys och distribuerar det i pappersform. Pappret är inte dött. Det är ett utmärkt sätt att distribuera texter på, men vi måste ha i åtanke att det journalistiska jobbet går ut på att hitta och skriva nyheter, inte att sälja papper.

”We’re in the news industry, not in the paper industry”

En annan form av läsarmedverkan som flera tidningar (HD.se, Sydsvenskan, jv.dk, vk.se, bakersfield.com) infört med varierad framgång är Läsarreportrar. Här finns en stor potential som jag hoppas att vi kan ta del av. Men det gäller att ta läsarnas rapporter på allvar. Det går inte att tro att det blir någon fart på flödet om man gömmer texterna tre-fyra klick in på sidan. Jag lyssnade på några forskare från Halmstads högskola som tittat på användandet av material som läsare skapar (på fackspråk kallas det UGC – user generated content eller användargenererat material). De hävdar att drivkraften för läsarreportern är exponeringen i pappret. Det måste alltså vara en självklarhet att vara generös med att plocka in texterna i papperstidningen. Jag ser fram emot att kunna bli en del i en lokal satsning på läsarreportrar.

Det som också ingår i läsarredaktörens uppgifter enligt mig är en allmän koll på det som händer i bloggosfären. Det finns ju också en regional satsning bland några av de skånska tidningarna på Skånebloggar. Även de sociala medierna i form av Twitter, Facebook, Youtube, Flickr med mera ingår också så klart.

Men vad tycker du att jag ska fokusera på? Vad ska jag inspireras av? Hur ser du på en läsarredaktörs arbetsuppgift?

Taggar:Läsarredaktör, Läsarreportrar, Sociala medier, UGC
Följ gärna kommentarer via RSS 2.0
Skriv en kommentar, eller använd trackback från din egen blogg