Publicerad den 22 oktober 2011 klockan 11:59 av Carl Johan Engvall
Ljungby. Den senaste veckan har den lilla småländska kronobergskommunen hamnat i ofrivilligt mediefokus. Det oerhört tragiska dödsfallet där en fyraårig pojke påträffades död i en skogsdunge har skapat dagliga rubriker. Bara det faktum att en fyraåring är död är tragiskt. Att han blivit mördad gör saken fruktansvärd och att det nu framkommit trovärdiga uppgifter om att det kan vara ett annat barn som ligger bakom dådet gör det ofattbart. Jag ska inte ägna mig åt några spekulationer i skuldfrågan, eller bedöma mediehanteringen. Jag konstaterar att min uppväxtplats har skakats i grundvalarna. Jag känner mig också skakad. För det första som medmänniska, för det andra som pappa till en fyraårig son (och mina två döttrar också så klart), för det tredje för att jag är uppvuxen i Ljungby och bott i samma område där händelsen nu rullas upp.
Visa större karta
1979 flyttade vi in i ett av hyreshusen mellan Klockaregårdsgatan och Donationsgatan. Husen såg likadana ut då som nu. Vitt tegel med mörkblåa detaljer. Jag var fyra år. Jag lekte på samma lekplatser som den nu dödade fyraåringen. Jag sprang runt i samma skogsdunge.
Foto: Anders Andersson / Scanpix
Jag minns hur jag stod på en stor sten och måttade avståndet till en annan lika stor sten. Runt omkring mig stod större barn och sa att jag skulle hoppa. Jag vågade inte. Jag blundade och hoppade ändå. Fläskläpp.
Jag leker i en snöhög på Klockaregårdsgatan.
En annan gång när jag hade varit ute och lekt skulle jag gå hem till mor. Jag klev in genom dörren och fann mig själv stå i en helt okänd hall. En äldre dam kom fram och undrade vem jag var. Alla husen såg likadana ut och jag hade gått upp i fel trappuppgång. Jag trodde att hela familjen hade flyttat och lämnat mig själv. Känslan varade bara en kort stund. Så lång tid som det tog att rusa ner för trapporna och springa över gräsmattan hem till vår lägenhet.
Jag minns hur den lilla tvättmaskinen i badrummet hoppade runt när centrifugeringen satte igång. Jag minns hur en kille som var äldre – säkert sju år gammal – visste hur man tände en cigarett med tändare och hur man fimpade den. Jag minns att vi handlade godis på Pias närköp. Det spökade i ett hus i närheten.
Jag julen 1979. Pepparkaksbak på Klockaregårds
Vi bodde inte så länge i hyreshuset. Jag kommer inte ihåg så mycket mer från den här tiden. Under tiden som vi bodde där byggdes vårt nya hus en liten bit därifrån. Men Ljungby är en liten stad och det här området har fortsatt att vara en del av min uppväxtmiljö ända tills jag flyttade ifrån Ljungby 1995. Avstånden är små också mellan hyres- och villaområden. Klasskompisarna har alltid bestått av en blandning människor från olika bostadsområden.
Mina minnen är så klart inget som jag jämför med den panik och dödsskräck som den nu dödade lilla fyraåringen måste ha känt. Jag sätter de i kontrast till min bild av Ljungby. Jag hade en trygg och säker uppväxt. Jag hade andra förutsättningar. Ljungby var en trygg – närmast sömnig småstad – som många lämnade efter gymnasiet. Det händer inga stora saker i Ljungby. De enda gångerna det blir rubriker utanför Smålänningen (skulle vilja länka, men de har ju ingen webb…) är om hockeylaget Troja-Ljungby lyckades bra i någon av serierna under Elitserien. De stora exporterna förutom truckar, hjullastare, tvättmaskiner och tryckalster har med ishockey på något sätt att göra.
Alla kommuner försöker jobba med att marknadsföra sin kommun och sprida sitt namn. Jag önskar av hela mitt hjärta att Ljungby hade sluppit den uppmärksamhet som nu riktas åt deras håll. Ingen familj ska behöva drabbas på detta sätt i dagens Sverige.
Publicerad den 31 augusti 2011 klockan 12:22 av Carl Johan Engvall
Upptäckte i dag att Google maps äntligen har uppdaterat sina flygbilder över Ystad. Senast jag tittade på de västra delarna av Ystad – det var i början av augusti – såg Västra Sjöstaden fortfarande ut som en byggarbetsplats och huset där jag själv bor var inte ens färdigt. Kan lägga till att det i höst är fem år sedan vi flyttade in. Nu visar bilderna både ett färdigt hus och en någotsånär uppvuxen trädgård. Nu börjar detektivarbetet med att försöka komma på när bilden är tagen. Jag tror inte att bilden är tagen 2011, detta eftersom det inte pågår något bygge norr om Missunnavägen. Det står dock helt klart att det inte är vinter, tidig vår eller sen höst. Jag anar en lite uppblåsbar plaskepool i vår egen trädgård och en del husbilar nere vid reningsverket. Det är dock inte knökafullt, och inte heller fullt vid Jakten. Min gissning är att bilden är tagen sensommaren eller hösten 2010. Finns det någon annan som kan specificera tidpunkten bättre?
Publicerad den 31 augusti 2011 klockan 09:31 av Carl Johan Engvall
Trodde ett tag att den här bloggen dött sotdöden. Men med lite konstgjord andning och hjärtmassage ska jag försöka kicka liv i den. Sommaren var lång och bloggsemestern lika så. Jag plockade bort bloggen från YA:s startsida och trodde att den även skulle vara bortplockad från Tyck till! Detta eftersom jag visste att jag inte skulle ha möjlighet att uppdatera under sommaren. Som synes ligger också det förra inlägget långt tillbaka i tiden. Jag gillar dock placeringen av puffen på Tyck till-sidan och vill gärna fortsätta ha ett personligt tilltal som ingång till den lokala debatten. Så nu ställdes jag inför valet att verkligen se till att bloggen blir bortplockad från Tyck till! eller ta mig i kragen och blåsa nytt liv i bloggen. Jag väljer det senare. Jag vill också behålla kopplingen till webben och allt det som händer i utvecklingen av den. Jag har under våren dessutom fått lite nya arbetsuppgifter som rent arbetsmässigt tar mig lite längre bort från webben. Jag är numera utöver läsarredaktör även sidredaktör för Ystad-delen av YA. Det innebär att jag organiserar nyhetsarbetet för reportrarna i Ystad och i stort lägger upp hur sidorna ska se ut i tidningen. Mer papper mindre webb.
Tänker fortsätta blogga om webbföreteelser som jag gillar och saker som jag tror kan trigga debatten här i sydöstra Skåne.
Publicerad den 20 april 2011 klockan 10:15 av Carl Johan Engvall
Österlens tyngsta trafikhelg står för dörren och det är bara att hoppas att årets påskfestligheter och konstrunda kan flyta utan allvarliga olyckor. Samtidigt uppmärksammade jag i går ett inslag på tyska tv-kanalen ZDF. Programmet heter Frontal21.
Inslaget handlade om slutet för den fria farten på den tyska Autobahn. Det handlar så klart dels om att sänka utsläppen av koldioxid, dels om att öka trafiksäkerheten. På sträckor där man har infört hastighetsbegränsningar har antalet dödsolyckor minskat markant.
Man gör också ett enkelt men talande experiment. En handelsresande som årligen kör 50 000 kilometer tankar sin Audi Q7 full med diesel och kör som vanligt en sträcka från Aachen mot Düsseldorf. Det går stundtals i 190-200 km/h. De 94 kilometerna tar cirka 50 minuter att köra. Väl framme tankar de bilen igen, 13,57 liter. På tillbakaresan håller de max 120 km/h. Resan tog 14 minuer längre tid och när de återigen fyller tanken behövs det bara 8,29 liter.
Miljödiskussionen har också fått ny kraft i och med införandet av E10 i Tyskland, en uppblandad bensin där det fossila bränslet blandas upp med bio-dito. Detta framställs av jordbruksprodukter som till exempel råg och vete. Detta har lett till ökade livsmedelspriser och en etisk diskussion om huruvida det är rätt att låta mat gå ner i tanken. 50 liter bensin innehåller säd som räcker till 18 kilo bröd, enligt ZDF:s inslag. Detta är tunga argument, som samstämmigt talar för att den fria farten på Autobahn sannolikt snart är ett minne blott. Den gamla devisen Freie Fahrt für freie Bürger (Fri fart för fria medborgare) får läggas till historien. Tyskland är faktiskt det enda landet – i alla fall i Europa – som fortfarande har fri fart på delar av sitt vägnät.
Även om jag kan förstå argumenten är det lite trist att höra att denna frihet är på väg bort. Jag har inga rationella argument mer än att det har varit kul att köra fort vissa sträckor. Jag har också insett att det är jobbigt och påfrestande, och de gånger jag har kört på Autobahn har jag ofta hittat ett behagligt tempo som ligger långt under maxfart. Det är dessutom på ganska få sträckor som man kan blåsa på helt fritt. Dels har många sträckor hastighetsbegränsning, dels är det så mycket trafik att det inte går att köra särskilt fort.
Jag har en nostalgisk bild av när jag första gången körde fars Mercedes på den tyska motorvägen med Kraftwerks Autobahn i högtalarna, taktfast mot hur vägmarkeringarna försvann in under bilen…
Jag tror att det man kommer att sörja är vetskapen om att en lätt anarkistisk frihet försvinner. Oavsett om man utnyttjar den eller inte. Och det här argumentet måste ändå vägas lätt jämfört med dem som handlar om trafiksäkerhet och miljö.
Publicerad den 18 april 2011 klockan 15:12 av Carl Johan Engvall
Frågan dyker upp med jämna mellanrum, inte sällan i samband med att vi tar bort kommentarer som bryter mot våra regler. Det händer också i min roll som redaktör för YA:s debatt- och insändarsida Tyck till! Det är dock inte lika vanligt där eftersom jag lägger ut allt som inte bryter mot våra regler. Allt kommer inte in i pappret, men det finns plats på nätet.
I dag fick jag dock ett mejl från Åke Norrman som ifrågasatte om jag hade censurerat ett inlägg från honom. Eftersom han också lagt ut sina synpunkter på sin blogg vill jag här bemöta kritiken. Jag har lagt in mitt svar som en kommentar under blogginlägget, men eftersom jag inte kan vara säker på att det publicerar väljer jag att ta upp det även här.
Mitt svar lyder som följer:
”Hej Åke. Så här ligger det till. Du skickade ett mejl till mig den 13 april med en förfrågan om att ta in ett blogginlägg från dig på YA:s insändar- och debattsida. Jag svarade dig (14 april 10.08) att du var välkommen att lägga in din text i vårt formulär på nätet: http://www.ystadsallehanda.se/tycktill/skickain/ – det är den vägen som jag föredrar att få in texter och det är också den vägen som beskrivs dagligen i papperstidningen under rubriken ”Skicka in”. Du svarade (14 april 10.29) att du inte förstod mitt svar och du började ifrågasätta min vilja att ta in kritiska inlägg. Mitt svar på detta (14 april 10.35) lyder ordagrannt:
Du är välkommen med texter till YA. Jag publicerar alla texter jag får in på nätet och ett urval på pappret. Vägen in är alltså i båda fallen via webben. Det var därför jag sa att du skulle lägga in den där – chansen att komma ut snabbt på webben ökar. Du kan mejla den också om du tycker det känns bättre.
Jag har fortfarande inte fått in någon text från dig, vare sig på mejl eller via vårt inskicksformulär. Jag förstår inte hur jag skulle kunna bedriva censur av ett inlägg som jag inte ens fått skickat till mig. Det minsta jag begär av skribenterna är att de själva skickar in sina alster. Jag har inte för vana att kopiera bloggares inlägg på deras uppmaning. Du är fortfarande välkommen att skicka in din text.
Publicerad den 7 april 2011 klockan 16:49 av Carl Johan Engvall
Det kan sägas mycket om Facebooks olika sekretessinställningar och snåriga regler. Men hittills tycker jag att jag har klarat ut det hela genom att välja för mig lämpliga säkerhetsnivåer. Det kan vara lite oöversiktligt och svårt att hitta alla alternativ, men det går. Jag har därför aldrig blivit särskilt upprörd när jag har hört klagomål från användare som på olika sätt oftast helt enkelt inte har haft koll. Grundregeln att inte lägga ut något på nätet som man inte räknar med kan komma till allas beskådan tycker jag är en bra policy.
Visst, det finns en viss säkerhet i att det bara är dina Facebook-vänner, men dessa kan vara ganska många och är inte en garant för gott omdöme (ingen mening att förolämpa någon av mina vänner…) Det går så klart att själv gå ur grupper man själv anser man inte vill vara medlem i, men skadan kan redan vara skedd. Det räcker att vara tillagd en kort stund, att någon tar en skärmdump och så ser det ut som att man stödjer en åsikt man inte vill. Jag ser också framför mig hur det kan användas i rena mobbingsyften med grupper riktade mot enskilda personer på till exempel en skola, snabbt kan få många medlemmar bland eleverna oavsett man vill ta aktiv del i gruppen eller inte. Det minsta man kan begära är att Facebook har en funktion där man blir tillfrågad om man vill gå med i gruppen eller inte.
Publicerad den 31 mars 2011 klockan 08:58 av Carl Johan Engvall
Macifieringen av världen har nu tagit sig ytterligare uttryck. Till produktarsenalen av iMac, iPod, iPhone och iPad kan vi nu lägga iYstad. Jo det är så Ystads kommun har valt att namnge sin nya informationstidning till kommunens hushåll. Tidigare har media kritiserats för sin välvilliga inställning till Apples olika produkter och hur man har anammat det multinationella företagets stavning och hur man har behandlat varje ny produktuppgradering som en världsnyhet. Vad ska man då kalla det när en kommun rakt av kopierar konceptet?
Publicerad den 22 mars 2011 klockan 14:00 av Carl Johan Engvall
Ett av mina favorit-projekt på nätet under senare tid är den amerikanske regissören David LynchsInterview Project. Det lanserades i juni 2009 och vad jag skrev om det då kan du läsa här. Nu har han tagit nya tag och begett sig till Tyskland. Upplägget för Interview Project Germany är detsamma, teamet reser runt i landet, intervjuar spännande personligheter se träffar på. De får berätta om sitt liv. Många gånger är det personer som inte kommer fram i det vanliga mediebruset, karaktärer ofta i samhällets utkant, men som här får några minuter i rampljuset.
Under 27 dagar åkte man runt i Tyskland och intervjuade 50 personer som man träffade på. Det fanns ingen plan eller förutbestämd agenda eller vinkel. Målet vara att fånga en känsla av Tyskland idag. Den 10 mars publicerades den första intervjun. Hittills har fyra lagts ut. Varje torsdag publiceras en ny intervju. Jag kommer garanterat att följa detta. Kanske har de vägarna förbi Sauerland och Medebach där jag tillbringade ett utbytesår 1993-94.
Publicerad den 9 mars 2011 klockan 15:18 av Carl Johan Engvall
Jag är definitivt inte först med att upptäcka stumbleupon och gilla den. Men bättre sent än aldrig. Men Stumbleupon har man alltid något personligt anpassat att läsa från webben. Utifrån olika kategorier kan du kryssa i vilka intressen du har och vad du är intresserad av. Sen får du tips serverade på ett silverfat, bara att klicka loss och klicka vidare om du trots allt inte gillar det du fick. Idag fick jag de här fina filmerna föreslagna:
Jag fick även den här avslappningssidan, där man ska lyssna på vågornas brus och inte göra något på två minuter. Jag misslyckades efter 16 sekunder.
Publicerad den 8 mars 2011 klockan 09:03 av Carl Johan Engvall
Dagen till ära ägnade jag gårdagskvällen åt att sätta ihop en spellista i Spotify (Lyssna här) med några av mina absoluta favoritartister. Jäkligt bra musik helt enkelt. När jag väl hade börjat var det svårt att sluta. Den ena sångerskan ledde till den andra. Ändå har jag säkert missat massor. Känner att jag har stora luckor när det gäller musik som inte kommer från engelsktalande länder och Sverige. Asiatisk musik har jag noll koll på. Afrikansk och Sydamerikansk är nästan lika illa. Men nu struntar jag i det. Listan kan kompletteras allt eftersom. Kom gärna med egna förslag så kan jag lägga till dem.
Här är för övrigt min krönika från dagens tidning med anledning av Den internationella kvinnodagen.
”Jag är en 35-årig, vit man i mediebranschen. Inte den kategori som vid en första blick har mest att vinna på den internationella kvinnodagen kan tyckas. Men det finns många anledningar till att förespråka ett jämställt samhälle. För egen del så ser jag det som mitt ansvar att belysa problemen med traditionella manliga strukturer i första hand med anledning av mina döttrar. Jag har två döttrar och en son. Jag vill att alla de ska ha samma förutsättningar att lyckas i livet. På senare tid har det uppmärksammats att pojkars kläder är skurna på ett sätt som är bra för rörelse och lek. Tjejernas är tajta och sexiga. Skillnaderna finns redan på detta tidiga stadium. Självklart påverkar detta barnens uppfattningar om världen, om hur saker och ting ”ska” vara.
Jag är fullt medveten om att de så småningom har samma möjligheter att välja utbildningar, att de har laglig rätt till lika villkor och så vidare. Men det funkar inte så i praktiken. Det finns många exempel på att män sitter på högre poster i näringslivet, att män har högre lön, att män får mer utrymme i media och så vidare. Hur många gator i Ystad är uppkallade efter en kvinna? Hur många har nominerats till Årets företagare?
Samtidigt tyngs kvinnor av dåligt självförtroende, höga krav både från andra och sig själva, utseendefixering med mera.
Det här är bara några exempel som ligger på en nivå som inte går att i första hand lagstifta bort. Det handlar om värderingar och traditioner – vissa kallar det för strukturell diskriminering.
Det här måste vi jobba med hela tiden. Jag misslyckas ständigt och ska inte slå mig för bröstet. Men jag försöker. Låt oss alla försöka. För våra döttrars skull.”
Uppkopplat - Avkopplat Trebarnspappa med intresse för mat, vin, maltdrycker, fågelskådning, foto, film, musik och litteratur. Läsarredaktör på Ystads Allehanda. Bloggar om webben och sociala medier.
