Skattebetalare har ingen trovÀrdighet
Signaturen Skattebetalare mĂ„ste vara en av de vanligaste pĂ„ svenska insĂ€ndarsidor. Den funkar pĂ„ allt som har med kritik mot nĂ„gon som helst offentlig verksamhet: skolmat, Ă€ldrevĂ„rd, försvar, snöröjning, utsmyckning… Men eftersom den Ă€r sĂ„ allmĂ€ngiltig Ă€r den ocksĂ„ meningslös och tandlös. Jag har under den senaste veckan tagit mig friheten att lyfta frĂ„gan om signatur vs. riktigt namn pĂ„ insĂ€ndarssidan i pappersversionen av Ystads Allehanda. Jag anser att insĂ€ndare som Ă€r skrivna under signatur mĂ„nga gĂ„nger inte Ă€r lika genomtĂ€nkta och helt enkelt inte lika bra som de som Ă€r underskrivna med skribentens namn. DĂ€rför har jag börjat efterfrĂ„ga att insĂ€ndarna ska vara underskrivna med namn. Jag har försökt att utveckla detta i min lilla dagliga ruta pĂ„ insĂ€ndarsidan, men det Ă€r svĂ„rt att argumentera pĂ„ 15 rader. SĂ„ hĂ€r ska jag försöka utveckla mina tankar.
- En skribent som skriver under med namn blir medveten om att lÀsare kan kÀnna igen denne och funderar antagligen ytterligare en gÄng pÄ sina formuleringar. Det skulle kunna innebÀra att man blir mindre elak, men jag tror inte att man behöver bli mindre skarp. Jag tycker absolut att man ska framföra skarp kritik och om man stÄr för sina Äsikter Àr det inget problem att skriva under med sitt namn. Jag tror att man i skydd av anonymitet ofta tar tillfÀllet i akt att raljera snarare Àn att formulera en skarp iakttagelse.
- I bland Ă€r det person som skriver insĂ€ndaren som Ă€r intressant. SjĂ€lva texten blir – om inte meningslös – sĂ„ i alla fall mindre intressant. LĂ„t mig ta ett exempel. Under de senaste veckorna har det kommit in mĂ€ngder med insĂ€ndare om den planerade fusionen för Sparbanken syd. Kunder och huvudmĂ€n har skrivit initierat sĂ„vĂ€l som emotionellt. Jag ska inte analysera argumenten, men konstaterar att mĂ„nga skribenter framför samma argument. Om det ska vara motiverat att ta in en insĂ€ndare som argumenterar pĂ„ samma sĂ€tt som nĂ„gon tidigare gjort kan detta motiveras genom att personen Ă€r auktoritet inom nĂ„got omrĂ„de: en företagsledare, politiker, föreningslivsmĂ€nniska eller pĂ„ annat sĂ€tt en profil i samhĂ€llet. Under signatur tillförs dock inget nytt i sakfrĂ„gan.
- En skribent som i sin insÀndare namnger andra personer och framför kritik mÄste kunna stÄ för detta. En kritiserad person mÄste fÄ en rimlig chans att veta vem man debatterar emot.
- Under min tid som webbredaktör har jag modererat och gÄtt igenom tiotusentals kommentarer pÄ vÄr webb. Det Àr ett vÀlkÀnt faktum att anonymiteten pÄ webben har skapat ett bitvis hÀtskt och aggressivt debattklimat. Det finns till och med ett begrepp pÄ anonyma personer som i forum och bloggar bara gÄr in för att provocera och förstöra en konstruktiv debatt. De kallas troll. Vi har haft vÄr beskÀrda del av den hÀr typen av kommentarer och först nÀr vi började krÀva att man hade en giltig e-postadress som man var tvungen att verifiera har vi sluppit de vÀrsta avarterna. Detta pÄ bekostnad av mÀngden kommentarer, men det fÄr vi ta. Det finns förvisso en skillnad mellan detta och signatur pÄ insÀndare. En som skriver under signatur pÄ insÀndarsidan har alltid varit tvungen att uppge riktiga kontaktuppgifter till oss pÄ redaktionen, men fenomenet att man gömmer sig bakom anonymitet i allmÀnhetens ögon tycker jag Àr jÀmförbart.
SÄ vad talar emot kravet pÄ riktigt namn? För det första Àr det en grundlagsskyddad rÀttighet att vara anonym gentemot lÀsarna om man kontaktar en tidning. I Spelregler för Press, TV, Radio kan man lÀsa följande sammanfattning frÄn tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen (Formuleringen Àr inte med i webbversionen av Spelreglerna i lÀnken ovan, men pÄ norska kulturdepartementets hemsida finns den med):
”…den som vet nĂ„got skall kunna meddela det för publicering eller skriva en insĂ€ndare eller artikel om det utan att behöva trĂ€da fram öppet och kanske bli utsatt för repressalier.”
Det hĂ€r skriver jag till fullo under pĂ„. SjĂ€lvklart ska man kunna ha en signatur pĂ„ insĂ€ndarsidan. Men den ska vara vĂ€lmotiverad. Det rĂ€cker inte med ”jag orkar inte prata om det hĂ€r med en massa folk pĂ„ stan” eller ”jag har ju butik och det blir sĂ„ mycket snack”.
Och nu ska jag sÀga emot mig sjÀlv. Vad talar dÄ för att man ska skriva under med signatur utöver att man gör det för att skydda sig emot repressalier?
Ăven en signatur kan utgöra en identitet. MĂ„nga skribenter har traditionellt sĂ€tt blivit kĂ€nda under sina signaturer. SĂ„ var det Ă€ven med reportrar och krönikörer innan kĂ€ndiskultur och profiliering blev en del av journalistiken. Jolo, Bang och Kar De Mumma Ă€r nĂ„gra namn som jag spontant kommer pĂ„. Ăven inom webbkulturen Ă€r det vanligt med olika former av alias. PĂ„ twitter har alla ett anvĂ€ndarnamn som man blir kĂ€nd under. MĂ„nga har förvisso öppna profiler med fullstĂ€ndiga namnuppgifter, men jag har sjĂ€lv inte koll pĂ„ vilka riktiga namn som döljer sig bakom de alias jag följer. Det hĂ€r förfarande bygger dock pĂ„ att man har ett och samma alias och bygger upp sin identitet under lĂ„ng tid. Det mĂ„ste ocksĂ„ vara en unik pseudonym som bara en person kan anvĂ€nda.
DÀrför har insÀndarskribenten Skattebetalare ingen trovÀrdighet.
Kommentarer (0)