Ny nattrapport: får bli en kort en, för jag är trött så ögonen går kors. Vill mest bara framföra två saker.

Jösses va bra Down var idag. Jag försökte skriva min recension av deras konsert utan att använda ordet tung. Omöjligt. Ångvältar och hjullastare räcker ine för att måla upp vilken tyngd Phil Anselmo och gänget levererar. En asbra konsert.
Och djävulen va bra Ghost var. Kan man stöpa om den vackra Beatles-låten Here comes the sun i en satanisk kontext så är man en kraft att räkna med. Kommer längre rapport från deras svarta mässa i morgon.
Nu, kudden.

Än så länge verkar de mörka molnen på himlen på vägen upp ha varit skrämskott. Det har varit tokvarmt på festivalen hela eftermiddagen. Överhuvudtaget en ganska go början på festivalen. Diggade inte Seventribe, som lirade först, men däremot var det rätt gött att slå sig ner i gräset och lyssna på AC/DC-klonerna i Rhino Bucket. Jag lovar, band som Bonafide, Bullet och Airbourne, som ibland anklagas för att luta sig för mycket mot AC/DC, är inte ens i närheten av Rhino Bucket om man snackar stöldvarning. Men de har gjort det här sedan slutet av 1980-talet, och gör det så jäkla bra att det är riktigt trevligt sällskap ändå, trots att det är rätt tydligt var den största influensen kommer ifrån.

Närmast väntar Five Horse Johnson. Kan bli grymt. Men kvällens höjdpunkt lär bli Hardcore Superstar, som lovat att lira alla låtarna på sitt sex år gamla, självebetitlade ”svarta” mästerverk till album. Det är en grym platta, fortfarande deras bästa, och de har inte spelat hela plattan, från start till mål, live tidigare. Det måste man så klart se.

Tre kvart efter utsatt tid på lördagen gick Axl Rose slutligen upp på Festival stage, och bjöd på en lång jätteshow tillsammans med sitt nuvarande Guns N’ Roses. Nu är det söndag, mina ögonlock hänger av trötthet och Sweden Rock slut för i år. Här kommer en liten lista med intryck från årets festival.

# Axls ”skandal”.

Bild: Martina Eriksson

Under festivalen stod det klart att Guns N’ Roses-sångaren skulle få specialbehandling under sitt besök i Norje; ett eget litet vip-område på backstage. Mitt rosa pressarmband funkade inte där,så jag kan tyvärr inte berätta några detaljer om hur det såg ut. När han sedan skulle gå på scenen var han 45-50 minuter sen.Ganska seg väntan i den höstkyliga junikvällen, kan jag lova. Så seg att publiken mot slutet började bua. Men skandalvinkeln köper jag inte riktigt. Han bet inga vakter, gjorde ingen kort, pliktskyldig spelning, snäste inte av publiken eller var otrevlig på något annat sätt. Han gick på sent, det är allt. Dessutom vägde han upp det rätt bra med en över två timmar lång konsert.

# rekord i presskonferens

Alla som jobbat som press på Sweden Rock vet att presskonferenserna kan vara stor humor. Därför blev jag glad när jag i lördags satte mig vid datorn för att skriva, och insåg att Watain precis skulle ha presskonferens. Den började bakom min rygg, jag lyssnade med ett halvt öra på den första, omständligt ställda frågan, och sen var presskonferensen plötsligt slut. Det satt flera bänkrader med folk för presskonferensen, och det var bara en kille som ställde en fråga. Sedan hade ingen något mer att fråga Watain. Rekord.

#Vädret

Myten att det alltid är fint väder på Sweden Rock är krossad i småflisor. Årets festival var bitvis riktigt jävlig, och aldrig behaglig, med regn, rusk och hårda vindar. Så hårda, att ett torn vid rock stage blåste omkull. och så kallt, att en kollega blev lite småsur när jag en av kvällarna bjöd på en öl, efter att vi jobbat klart för natten.  Kaffe hade varit bättre, fick jag höra. Blir man sur för en nyöppnad, gratis öl, då är det banne mig kallt.

# surgubben i Aerosmith

Steven Tyler är fortfarande rock n’ roll. Joe Perry också. Andregitarristen Brad Whitford däremot, han är en påpälsad surgubbe som inte verkar överdrivet road av att spela på blåsiga junifestivaler. Skulle rentav vilja påstå att det var hans fel, eller åtminstone hans kalla fingrars fel, att Aerosmithkonserten inte blev så stark som den kunnat bli. Efter ett hastigt påkommet trumsolo, för att Brad skulle värma fingrarna, tog det lång tid innan konserten hittade rätt kurs igen. Synd, för Steven Tyler verkade redo att rocka Norje sönder och samman.

#Actionfigurerna i Guns N’ Roses.

Joe Perry kanske spelade gitarr mot sin egen ”Guitar Hero”-kopia under Aerosmith-konserten. Men de tre gitarristerna i Guns N’ Roses såg ut som om de plockats direkt ur ”Guitar Hero”. De kändes mer som nyuppackade actionfigurer, klädda efter kundens begäran och med prislapp runt tån, än som rockmusiker.

# Nätet

Okej. Det brukar vara jävligt. Men i år var det överjävligt. Kanske därför mina ögonlock hänger. Det gick knappt att koppla upp sig i presstältet. En av dagarna tog det tre timmar för en av mina kollegor att öppna en internetsida. EN. Därför jag inte bloggade så mycket som jag hade tänkt göra. En förklaring till problemen sägs vara I-phone-användare på festivalen, som i år blivit väldigt många. Och säkert hade samma uppkopplingsproblem som journalisterna.  Som om det inte vore nog, så gick strömmen i presstältet i flera timmar en av dagarna. Nästan så man började misstänka att arrangörerna gjorde det för vår, journalisternas skull, för att göra båra jobb lite mer spännande. Lite som en hinderbana.

# Bästa maten.

Jag har sagt det tidigare år, och jag säger det igen. Den bästa maten på Sweden Rock får du i PRO:s korvtält på parkeringen. Korv för en tjuga, vatten för en tia, inget knussel. Näst bäst är smålandsrullarna.

#Datormord

Jag har aldrig sett det här i praktiken, bara hört att det kan hända. Och på festivalen lyckades en kollega faktiskt hälla kaffe i en konkurrents dator. Den dog. Inte min kollega, datorn.

”I think I saw some of you in jail last time I was here.”
Axl skämtar lite innan Chinese Democracy-låten ”Sorry”, som han tillägnar ” The authorities. Any Authorities”

Scenen nersläckt. Tunga stråkar. Guns-konserten på väg att börja.

45 minuter efter utsatt speltid, och Axl har inte kommit än. Börjar bli lite irriterad stämning i publiken. Axl kanske fick en knäck på självförtroendet av Blackie Lawless och wasps lysande spelning på Rock stage tidigare i kväll. Men det är dags att ta sig i kragen nu, för folk har börjat bua.

En medelålders man kommer fram till mig, när jag står försjunken i tankar utanför presstältet.

– I´m sorry, säger han, med tysk brytning.

- Hummmh?, svarar jag ofokuserat.

- English or german?, säger han.

Svenska, funderar jag på att svara. Men sen kommer jag ihåg att jag är flerspråkig, och satsar lite fegt på det säkrare alternativet.

– English, säger jag.

Då lutar han sig lite närmare mig, och frågar:

- Do you have a knife or a sword?

Jag tittar förundrat på honom. Men, tänker jag snabbt, det är ju en hårdrocksfestival. Så det är inte omöjligt att en och annan fantasy-inspirerad metalskalle har smugglat in ett svärd eller kanske någon liten dolk med drakskaft. Så jag svarar:

– A knife or a sword?

Han tittar lika förundrat på mig, och upprepar frågan.

– Do you have an I-phone or so?

En ung kvinna till sin pojkvän.
- hur många pussar ska du ha för att köra hem i kväll, älskling?
Varpå hon tar en djup, djup klunk öl, innan älsklingen hunnit svara.

Sista dagen på festivalen. Gårdagen visade sig vara lite av en mellandag. Åminstone för mig, som inte lyckades pricka in någon riktig höjdpunkt. Nåja, D-A-D höll pålitlig klass och fick igång publiken, och Gary Moore såg till att alla gitarrnördar kunde krypa in i tältet mätta och belåtna, med ringande Les Paul-toner i öronen. Men Cinderella, som jag hade höga förhoppningar på, var en tung besvikelse. Det lät visserligen bra, men sångaren Tom Keifer såg mer ut som om han flyttade möbler än höll hov för många tusen människor på festivalen största scen. Någon annans möbler, en söndagmorgon. Ingen glädje i de ögonen.

I kväll är det dags Guns N’ Roses, ett av festivalens absolut största namn. Så stort att det sägs att Axl ska få ett alldeles eget vip-område här på backstage. Kanske bra för stjärnegot. Men det låter samtidigt ganska tråkigt, som att få ett alldeles eget litet akvarium att simma i.

Hur som helst ska det bli riktigt spännande att se Axl och hans Guns N’ Roses i kväll. Efter något femtontal år har han äntligen fått ur sig sin ”Chinese Democracy”. Det betyder att han, för första gången på evigheter, har en ny platta med låtar att ösa ur. Därför är kvällens konsert något av en ödeskonsert, åtminstone i min bok. Är detta början på en ny epok i Axls och Guns historia, eller början till slutet? I natt vet vi mer.

Själv tillhör jag dem som ser fram emot att höra låtarna från ”Chinese Democracy”. Här får ni sex förklaringar till varför:

Sex Chinese Democracy-låtar jag vill höra i kväll.

Vid stora scenen, i höjd med scentornet, medan Gary Moore spelar en blödig sängkammarballad.
- jag förlorade oskulden till Gary Moore.
- va, gjorde du det?
- Nej, men det hade varit jävligt fett. Jag förlorade oskulden till Puff Daddy.