Girls, Girls, Girls. Den meningen tog lång tid att skriva, för mobilen vill hela tiden rätta det till gurka, gurka, gurka. Men Mötley Crue spelar den nu.
De bjuder på en extravagant show med roterande trumset och halvnakna dansöser. Fast så jäkla roliga är de inte. Känns som en show på tomgång. För mig var kvällens höjdpunkt helt klart King Diamond. Ruggigt bra.
Lynyrd Skynyrd var också bra, med tio minuter Freebird som självklar avslutare. Herregud vad man inte kan bli trött på den kolossala, avslutande gitarrduellen.
Hell, som började min dag, var också vassa. Men lunchtid är ingen bra tid att glänta på helvetets portar. I en mörk, ruffig klubb kan det däremot bli hur bra som helst.

kickstart My Heart nu. Och mobilen vill ändra det till heathrow. Jesus Kristus, hur stänger man av den här funktionen?

Och plötsligt springer jag på samma två hårdrocksbröder som jag av en slump träffat fem gånger under festivalen. Bland 30 000 människor. Vad är oddsen?

Bleckgrå himmel och kyla på morgonen är väl ett tecken på en rätt vädervissen dag? Eller hur? Jag förberedde mig utförligt för kyla i morse. Underställ i botten, flera tunna lager, rena skolboksexemplet. Och så spricker himmeljäveln upp i värmande sol, när jag är aslångt från tält och bra ombytsmöjligheter. Har mått konstigt hela dagen. Kan finnas ett samband. Men på kvällningen fick jag min payoff. Nattkylan bet inte.
Nåja. Musikaliskt har det varit en strålande dag. Imperial state electric först, bjöd på en perfekt rock’n'roll-frukost. Sebastian Bach, på kvällen, blev så påtänd av publikens stöd att han sjöng ”små grodorna”, klättrade i ljusriggen och gjorde en improviserad ”We’re not gonna take it” med gästande Dee Snider.
Däremellan, skärvor av Mastodons och Graveyards spelningar. Inte tillräckligt för att bedömma dem, men det jag hörde lät bra. Och sist ut, Soundgarden. De gjorde inga stora gester, utan lät den krossande tunga musiken sköta snacket. Tillsammans med en ruggigt snygg ljusshow blev det till en magnetisk spelning som ökade i styrka för varje låt. Tills man stod där helt absorberad och hänförd. Eller
”man” är missvisande. Alla gick definitivt inte igång på det, och leden tunnades ut märkbart efterhand. Ska bli intressant att se vilka recensioner de får i morgon. I min bok får de högt betyg.

Förra året vid den här tiden var jag blöt in på bara skinnet, och höll på att skala av mig genomsura jeans i tältet efter hällregnet på Hardcore Superstar. Hade glömt regnjacka då. Efter den prövningen känns årets elaka kyla som ett smalt problem. Än så länge, åtminstone. Tonen kanske är en helt annan om ett par dagar.
Det har hursom varit en schyst första dag. Flera av recensionerna kommer i morgondagens tidning, resten hittar ni på webben.
Men här kommer dagen, i kortversion.
Reenact: growl + skönsång, en rätt tröttsam ekvation vid det här laget. Särskilt om man följer popmetalens mall 1A, som Reenact. Men i de tyngre partierna fick de till ett rätt fett groove. Hade jag varit deras rådgivare, så hade jag föreslagit att de skulle skippa skönsången helt och istället utforska sina hårdare sidor.
Pompei Nights: sköna killar, som möjligen fick ett väl generöst betyg. Sången var ärligt talat inte helt hundra, och de är för sent på det för att rida på sleazevågen. Men det fanns en subtil självdistans i dem som jag fastnade för. Att alla fem kom in med solbrillor, när himlen var grå som sten, var en sån grej. Och jag diggar att de klippte av spelningen direkt efter sista ackordet, utan några sega avsked. Kaxigt.
H.E.A.T: mycket, mycket bättre än väntat. Vissa lär inte hålla med mig, men Jag tycker att Erik Grönwall är en klockren värvning för bandet.
Dynazty: det vissna ljudet pajade upplevelsen. Alldeles för låg volym. Men det är utan tvekan ett talangfullt gäng som Peter stormare tagit under sina vingar.
Edguy: En riktig energiboost på nattkvisten. Bara Tobias sammets roliga mellansnack är värt kampen mot kylan. Hängde med Jan-Inge från Radio active. Hans vänner hade satt upp ett tält åt honom, fast han vet inte var. Och det går inte att ringa här, täckningen är noll pinnar. Så jag önskat honom lycka till. Jag lär få höra om det i Presstältet i morgon.
Missade Fear factory, men från det jag hört av kollegor misstänker jag att de blir brutalslaktade i morgondagens tidningar.
Nu, sovsäcken.

Jag får skit för att jag kollat in Pompei Nights, H.E.A.T och nu Dynazty, samtidigt som betydligt hårdare akter spelat på andra scener under kvällen. Vafan, vad är det för fel på lite mjukstart på fyra dagars metal-mayhem?

Nu bär det strax iväg till Blekinge och Sweden Rock, som drar igång i eftermiddag. Väderleksrapporterna är rätt dystra, så jag har slutat titta på dem. Blir tält även i år. Men bilen är rejält stuvad med varma kläder, så det ska nog gå ändå.

I tåget på väg hem. Jag har tagit min tillflykt till Bistrovagnen. Min stolsgranne lyssnade på finalbidragen från schlagern ashögt i sina lurar, och jag är rätt mätt.

Bara jag och tågpersonalen här nu. De har glömt mig, tror jag, för de snackar rätt öppet om dumma kollegor och chefer. Kör på bara, give em hell!

Jösses! Vilken resa. Jag skojar inte, det här märkliga äventyret kommer jag att minnas tills jag dör. Hade ni frågat mig för ett halvår sedan om jag skulle åka på melodifestivalen så hade jag nog bara sett sådär puckat nollställd ut. Jag? Men sen gjorde Björn Ranelid entré. Jag tyckte det var rock’n'roll då, och jag tycker att det är ännu mer rock’n'roll nu.
Loreen vann. Det var naturligtvis rätt. Att rösta på största konkurrenten Danny hade varit att rösta på resurserna, pengarna. Loreen var det musikaliskt och artistiskt klart intressantare alternativet. Hon dansade ut på scen barfota som någon slags gotisk dansgolvsälva, och vann folkets hjärtan.
Men ”mirakel” sist? Nja, det var inte rätt. Och det väcker frågan vad vi ska ha de där juryrösterna till. Visst, jag inser att de inte alls fattar varför det är coolt med Ranelid i schlagern. För dem måste ”Mirakel” te sig enbart bisarr. Men juryn kan också innebära ett allvarligt hinder för alla som vill göra låtar på svenska. De fattade ju inte Thorstens grej heller.

Fotografen svamlar: Vi är rocksoldater fångade långt bakom fiendens linjer. Skicka nödtrupper, för nu vill vi hem.

Där satt den!! Med dubbla herrrrrrrrrrrrrregud som finalknorr.Jag vet inte vad ni säger hemma i tv-sofforna, men här i presrummet blev det väldans go stämning efter ”Mirakel”. Många skratt, många leenden och många applåder. Det händer inte efter varje bidrag, det kan jag lova.

Noterade att Björn höll sig till svenska den här gången. Vilket gör veckans bus under deltävlingarna så mycket roligare. Det var helt enkelt upptåg för att förvirra media, av en Ranelid som hittat tillbaka till glöden och glädjen.

lördag kväll, klockan har krupit förbi åtta. Festivalen är igång.Nu gäller det.Jag har träffat Mirakel-gänget under eftermiddagen, och de har alla varit på bra humör. Rävarna vi anat bakom deras öron under veckans genrep är fortfarande kvar. Det betyder att vad som helst kan hända. Blir det en språkexplosion? Piruetter och boxarrörelser? Trippla Heerrrregud?

Om någon timme vet vi vilka ess Björn Ranelid drar fram ur rockärmen. Men en sak vågar jag nästan garantera. Sara kommer att sätta sitt framförande prickfritt. Med Björn kan man omöjligt veta. Men det lär bli sevärt.

Vem vinner då? Proffstyckarna och oddssättarna är rörande överrens om att det blir Loreen eller Danny. Men mest Loreen. Har knappt hört några andra namn i spekulationerna här i pressrummet.

Och Loreens nummer är både ruggigt starkt, coolt avskalat och supersnyggt.Dannys ”Tron”-show är spektakulär, men musikaliskt svagare i min bok.

”Mirakel” då? Ja, alltså, det lär bli svårt att övertyga den utländska juryn. Men ni måste hålla med om att det hade varit fantastiskt roligt om Ranelid och Sara skulle vinna.

Toms schlagertemp

Fotograf Tom tackade nej till en sen kvällsöl efter jobbet igår. Då blev jag lite orolig. Han somnade i sätet på tunnelbanan, med fingrarna krampaktigt låsta runt fotoutrustningen, och när han vaknade hade han pärlor av svett i pannan. Sen visade det sig att han hade 39,6 graders feber.

Nu har han stävjat denna schlagerfeber med Ipren, kaffe och rent djävulskap, och efter en lång sovmorgon är vi på arenan igen sedan några timmar tillbaka.