Jösses! Vilken resa. Jag skojar inte, det här märkliga äventyret kommer jag att minnas tills jag dör. Hade ni frågat mig för ett halvår sedan om jag skulle åka på melodifestivalen så hade jag nog bara sett sådär puckat nollställd ut. Jag? Men sen gjorde Björn Ranelid entré. Jag tyckte det var rock’n'roll då, och jag tycker att det är ännu mer rock’n'roll nu.
Loreen vann. Det var naturligtvis rätt. Att rösta på största konkurrenten Danny hade varit att rösta på resurserna, pengarna. Loreen var det musikaliskt och artistiskt klart intressantare alternativet. Hon dansade ut på scen barfota som någon slags gotisk dansgolvsälva, och vann folkets hjärtan.
Men ”mirakel” sist? Nja, det var inte rätt. Och det väcker frågan vad vi ska ha de där juryrösterna till. Visst, jag inser att de inte alls fattar varför det är coolt med Ranelid i schlagern. För dem måste ”Mirakel” te sig enbart bisarr. Men juryn kan också innebära ett allvarligt hinder för alla som vill göra låtar på svenska. De fattade ju inte Thorstens grej heller.

Fotografen svamlar: Vi är rocksoldater fångade långt bakom fiendens linjer. Skicka nödtrupper, för nu vill vi hem.

Följ gärna kommentarer via RSS 2.0
Skriv en kommentar, eller använd trackback från din egen blogg