I tåget på väg hem. Jag har tagit min tillflykt till Bistrovagnen. Min stolsgranne lyssnade på finalbidragen från schlagern ashögt i sina lurar, och jag är rätt mätt.
Bara jag och tågpersonalen här nu. De har glömt mig, tror jag, för de snackar rätt öppet om dumma kollegor och chefer. Kör på bara, give em hell!
Jösses! Vilken resa. Jag skojar inte, det här märkliga äventyret kommer jag att minnas tills jag dör. Hade ni frågat mig för ett halvår sedan om jag skulle åka på melodifestivalen så hade jag nog bara sett sådär puckat nollställd ut. Jag? Men sen gjorde Björn Ranelid entré. Jag tyckte det var rock’n'roll då, och jag tycker att det är ännu mer rock’n'roll nu.
Loreen vann. Det var naturligtvis rätt. Att rösta på största konkurrenten Danny hade varit att rösta på resurserna, pengarna. Loreen var det musikaliskt och artistiskt klart intressantare alternativet. Hon dansade ut på scen barfota som någon slags gotisk dansgolvsälva, och vann folkets hjärtan.
Men ”mirakel” sist? Nja, det var inte rätt. Och det väcker frågan vad vi ska ha de där juryrösterna till. Visst, jag inser att de inte alls fattar varför det är coolt med Ranelid i schlagern. För dem måste ”Mirakel” te sig enbart bisarr. Men juryn kan också innebära ett allvarligt hinder för alla som vill göra låtar på svenska. De fattade ju inte Thorstens grej heller.
Fotografen svamlar: Vi är rocksoldater fångade långt bakom fiendens linjer. Skicka nödtrupper, för nu vill vi hem.
Där satt den!! Med dubbla herrrrrrrrrrrrrregud som finalknorr.Jag vet inte vad ni säger hemma i tv-sofforna, men här i presrummet blev det väldans go stämning efter ”Mirakel”. Många skratt, många leenden och många applåder. Det händer inte efter varje bidrag, det kan jag lova.
Noterade att Björn höll sig till svenska den här gången. Vilket gör veckans bus under deltävlingarna så mycket roligare. Det var helt enkelt upptåg för att förvirra media, av en Ranelid som hittat tillbaka till glöden och glädjen.
lördag kväll, klockan har krupit förbi åtta. Festivalen är igång.Nu gäller det.Jag har träffat Mirakel-gänget under eftermiddagen, och de har alla varit på bra humör. Rävarna vi anat bakom deras öron under veckans genrep är fortfarande kvar. Det betyder att vad som helst kan hända. Blir det en språkexplosion? Piruetter och boxarrörelser? Trippla Heerrrregud?
Om någon timme vet vi vilka ess Björn Ranelid drar fram ur rockärmen. Men en sak vågar jag nästan garantera. Sara kommer att sätta sitt framförande prickfritt. Med Björn kan man omöjligt veta. Men det lär bli sevärt.
Vem vinner då? Proffstyckarna och oddssättarna är rörande överrens om att det blir Loreen eller Danny. Men mest Loreen. Har knappt hört några andra namn i spekulationerna här i pressrummet.
Och Loreens nummer är både ruggigt starkt, coolt avskalat och supersnyggt.Dannys ”Tron”-show är spektakulär, men musikaliskt svagare i min bok.
”Mirakel” då? Ja, alltså, det lär bli svårt att övertyga den utländska juryn. Men ni måste hålla med om att det hade varit fantastiskt roligt om Ranelid och Sara skulle vinna.
Toms schlagertemp
Fotograf Tom tackade nej till en sen kvällsöl efter jobbet igår. Då blev jag lite orolig. Han somnade i sätet på tunnelbanan, med fingrarna krampaktigt låsta runt fotoutrustningen, och när han vaknade hade han pärlor av svett i pannan. Sen visade det sig att han hade 39,6 graders feber.
Nu har han stävjat denna schlagerfeber med Ipren, kaffe och rent djävulskap, och efter en lång sovmorgon är vi på arenan igen sedan några timmar tillbaka.
Jag kallar det Ranelid-sjukan. Den plötsliga lusten att börja varenda blogginlägg och varenda krönika med Ojojoj, herregud. Att följa honom och Ystadsgänget i schlagern har onekligen satt sina spår. Nu vill jag oja mig för att jag och Tom just släppt iväg det sista materialet till bilagan, som förhoppningsvis kommer att bli kul läsning i morgon. Massor av läsning om Mirakel, Ranelid och Sara Li, garanterat. Ojo….gnnnh…vad vi inte har gjort nåt annat än att jobba med den de senaste dagarna.
Nu publikrep. Mycket folk i Globen. Loreen blir farlig som en jättevass kniv, det inser jag. Men bara för att hon är så oerhört favorittippad och kritikerkramad, så kommer säkert Ulrik Munther vinna alltihop.
Men alltså, ”Mirakel” är lika rolig att se varenda gång. Faktiskt blir det bara roligare och roligare. Den här gången hade Ranelid sagt att han skulle hålla sig till formen. Men han kunde inte hålla sig, mot slutet av låten blev det några italienska amore innan han gick in på en dubbel herrrrrrrrregud… Det är galet många r.
Ojojoj (jag kan inte låta bli, hjälp!), det ska bli väldans roligt att se vad de hittar på vid finalen i morgon.
Danny Saucedo nu. Snyggt. Men alltså, så jäkla tuff är väl inte den låten. Som musikupplevelse, menar jag. Är det inte lite opportunistiskt (typ, det ser jättedyrt ut så vi borde skicka det till i Europa) om vi väljer den som vinnare? Den äter upp Saades ”Popular” från förra året, sant, men ”Popular” är ju en väldig enerverande skapelse.
Ny vinjett: Fotografen pratar
Tom anser att Dead by April besudlat Star Wars.
Herregud. Nu är schlagercirkusen i full spinn igen. Artister och media har intagit Globen, och det första genrepet på scenen närmar sig precis sitt slut. Den här gången är stämingen hög som en skyskrapa i ”Mirakel”-lägret. Om Leksand var en strid på kniven för Mirakel-gänget, så verkar finalen så här långt vara rena glädjepromenaden för våra Ystadsartister. Björn har i intervjuer sagt att han har vilopuls, Fredrik ser inte bekymrad ut och Sara slänger käft med Dennis ”Djurpark” Larsson, som följt med som sidekick till Fredrik under finalveckan.
Nu har Björn och Sara just slutfört första repet inför pressen. Och de har packat med en och annan överraskning. Under repet sprängde Björn Ranelid in fraser på både franska och engelska, och journalisterna satte sig plötsligt väldigt rakt upp i sina säten. Underbart. Det ska bli väldans spännande att se hur den här resan slutar.
Vid halvtvåtiden på natten. Segerfesten har pågått ett bra tag. En yster tillställning, med schlagerns svarta får i fokus. Björn Ranelid och Sara Larsson är klara för Globen. Björn sitter bredvid sin fru Margareta och verkar rätt nöjd med tillvaron. In i det sista var det osäkert, men i slutändan satt den där. Låten. ”Mirakel”. Ska vi vara ärliga så satt den inte riktigt. Några textrader smög sig och konstruktionen började vackla, men Björn fick feeling på scen och lyckades vända det hotande nederlaget till triumf. Och ”Mirakel” blev den stora segraren i Leksand.
Nu firas det. Lugnt och hyfsat städat, för trion bakom låten är bra slitna efter den här veckan. Plötsligt gör Björn några boxarrörelser under bordet och utbrister:
– Vilken dag. Det finns ju inte. Helt otroligt.
Sedan reser han sig upp, och dansar tillsammans med Fredrik Andersson ut på restauranggolvet. Fotograferna är genast där och lyser upp rummet med blixtar. De gick vidare. De gick fantamig vidare.
Ingen som sett det jag sett kan kalla det något annat än en stenhård kämpaseger.
Ranelid och Sara larsson går direkt till final. Så jäkla roligt!
-Detta är kärlekens seger över hatarna, säger Björn Ranelid.
- Vi gick vidare för att vi fått folkets kärlek.
Underbart, fullkomligt underbart. Man kan gilla den, man kan hata den, men den lämnar ingen oberörd. ”Mirakel” har skjutit sina pilar ut i det svenska stugorna och visat sitt sanna väsen. En kärlekspoetisk eurodisco vars like aldrig tidigare skådats. Den är rolig, den är knäpp, den har melodikrokar som hakar sig fast sig i hjärnan och vägrar att släppa greppet. Den har coola sångklippan Sara Li Larsson. Och den har Björn Ranelid.
Jag har hört ”Mirakel” otaliga gånger de senaste dagarna. Jag vet att Ranelid inte satte riktigt allt nu. Men å andra sidan var han så övertaggad så att han höll på att brinna upp på slutet. För mig gjorde det hela grejen. Klart den ska vidare.
Synd att Jakob Samuels dotter Cornelia Jakobsdotter och hennes Love Generation åkte ut.
