Så här i VM-tider finns det all anledning att skriva ännu mer om Afrika. Jag inbillar mig att folk i allmänhet ser problemen med att resa runt i Afrika i stället för att se möjligheterna. Ungefär som när en anfallare med dåligt självförtroende ser målvakten i stället för målet.

Visst, det finns nackdelar med att resa i Afrika. Är man vad vid att göra sina behov på en Ifö- eller Gustavsbergstoalett kan det kännas lite obehagligt att sätta sig vid en hål-i-marken-anordning där varken toapapper, rinnande vatten eller tvål är självklarheter.

Är man rädd för sprutor är inte heller en Afrikaresa att rekommendera. Det blir till att spendera ett par tusen kronor före avresa på olika vaccinationer. I Zambia blir man till exempel inte ens insläppt vid gränsen om man inte kan bevisa att man är vaccinerad mot gula febern.

Någon gastronomisk höjdpunkt innebär inte heller en vistelse i Afrika, såvida man inte söker sig till storstäderna där utbudet är större. På landsbygden är det mest kyckling och ugali som står till buds.

Men en resa till Afrika är ändå något som inte går att jämföra med backpackerresor till exempelvis Asien, Australien och Sydamerika.

Att övernatta ute på savannen i Kenya och uppleva vilda djur på nära håll är oslagbart, likaså att se masajerna och deras kultur. Tanzania bjuder på samma upplevelser plus att badparadiset Zanzibar ligger inom räckhåll från kuststaden Dar es Salaam.

Zambia kan locka med enastående naturskådespel, till exempel Victoriafallen, som ligger på gränsen till Zimbabwe.

I Namibia möts gammalt och nytt, rikt och fattigt, modernt och traditionellt, europeiskt och afrikanskt. Ett mycket spännande land, men relativt okänt för de flesta resenärer.

Sydafrika har, i mina ögon, Kapstaden med omgivningar och Garden Route som sina stora dragplåster men möjligheten att beskåda vilda djur finns även här.

Är du fortfarande inte övertygad kan jag upplysa om att det finns utmärkta möjligheter att flyga till Nairobi (Kenya) eller Kapstaden från Amsterdam. Det tar ungefär åtta timmar till Nairobi och tolv till Kapstaden. Tidsdifferensen är inte mer än en timme så någon risk för jetlag föreligger inte.

Ta sig runt är inte heller några problem. Det finns moderna långfärdsbussar som tar en från Nairobi till Dar es Salaam, från Dar es Salaam till Lusaka (Zambia), från Victoria Falls i Zimbabwe till Windhoek i Namibia och från Windhoek till Kapstaden. Det kan ta drygt 20 timmar ibland och det kan hända att man får nöja sig med att äta medhavd frukt och kex.

Och förbeställer man en taxi klockan fem på morgonen så kan man lita på att det fungerar. Kommer vederbörande taxi inte blir det i stället någon annan som tjänar de pengarna och det är det ingen taxichaufför som vill riskera.

Så om du går i backpackertankar och har minst en månad på dig så kan jag varmt rekommendera Afrika.

Bilderna: (c) Fredrik Sörensson

Masajer i Kenya.

Strandbild från Zanzibar.

Victoriafallen.

Stor sanddyn i Namibia.

Waterfront och Taffelberget i Kapstaden.

I dag (18 april) är det exakt 30 år sedan Zimbabwe blev självständigt. Jag vet inte om man ska gratulera eller beklaga detta faktum. Klart är i alla fall att president Mugabe de senaste två decennierna knappast har varit någon pålitlig landsfader som fått landet på fötter igen. Snarare är det så att våld, korruption, fattigdom, arbetslöshet och en galopperande inflation fått bre ut sig efter ett förhållandevis lovande 80-tal.

Jag har visserligen inte varit särskilt många dygn i Zimbabwe men ett kort gästspel härom året räckte för att förstå att detta land kanske kan vara på väg mot ett sammanbrott. Otrygghet och oro präglade både mig och de delar av befolkningen som jag mötte under mitt besök där. Folk som ville växla till sig amerikanska dollar anföll mig redan vid gränsen och inne i en park i centrala Victoria Falls fanns människor med tjocka sedelbuntar som också erbjöd sig att växla i skydd av prunkande grönska. På grund av inflationen var valören på sedlarna flera miljoner zimbabwiska dollar och sedelpressarna hade bara offrat bläck på den enda sidan. Baksidan på sedlarna var helt vit.

Välvilliga människor avrådde mig dock från att göra detta och varnade för polismakten som hade en tendens att gå hårt åt både svartväxlarna och deras kunder.

Jag bodde på ett ställe som hette Pat’s Place, som drevs av en vit zimbabwier, en av få som vågat stanna kvar i landet. Efter mörkrets inbrott var det inte ens nära att någon av gästerna vågade sig utanför hotellområdet. Priserna i landet var dessutom avsevärt högre än på många andra håll i Afrika.

Varför då denna galenskap att åka till Zimbabwe? Jo, för att man är så illa tvungen att bege sig dit om man vill se Victoriafallen på närmaste och bästa håll. Och vill man hoppa bungy från bron som förbinder Zambia och Zimbabwe är man också hänvisad dit. Och vill man vidare med buss genom Botswana till Namibia utgår rutten från Zimbabwe. Ja, ni fattar…

Synd bara att Zimbabwe är ett land som är för långt borta från den västerländska civilisationen för att folk ska orka bry sig. Risken är att landet får fira 40 år som självständig nation i samma prekära situation som i dag.

Zimbabwes flagga.