Så här i VM-tider finns det all anledning att skriva ännu mer om Afrika. Jag inbillar mig att folk i allmänhet ser problemen med att resa runt i Afrika i stället för att se möjligheterna. Ungefär som när en anfallare med dåligt självförtroende ser målvakten i stället för målet.

Visst, det finns nackdelar med att resa i Afrika. Är man vad vid att göra sina behov på en Ifö- eller Gustavsbergstoalett kan det kännas lite obehagligt att sätta sig vid en hål-i-marken-anordning där varken toapapper, rinnande vatten eller tvål är självklarheter.

Är man rädd för sprutor är inte heller en Afrikaresa att rekommendera. Det blir till att spendera ett par tusen kronor före avresa på olika vaccinationer. I Zambia blir man till exempel inte ens insläppt vid gränsen om man inte kan bevisa att man är vaccinerad mot gula febern.

Någon gastronomisk höjdpunkt innebär inte heller en vistelse i Afrika, såvida man inte söker sig till storstäderna där utbudet är större. På landsbygden är det mest kyckling och ugali som står till buds.

Men en resa till Afrika är ändå något som inte går att jämföra med backpackerresor till exempelvis Asien, Australien och Sydamerika.

Att övernatta ute på savannen i Kenya och uppleva vilda djur på nära håll är oslagbart, likaså att se masajerna och deras kultur. Tanzania bjuder på samma upplevelser plus att badparadiset Zanzibar ligger inom räckhåll från kuststaden Dar es Salaam.

Zambia kan locka med enastående naturskådespel, till exempel Victoriafallen, som ligger på gränsen till Zimbabwe.

I Namibia möts gammalt och nytt, rikt och fattigt, modernt och traditionellt, europeiskt och afrikanskt. Ett mycket spännande land, men relativt okänt för de flesta resenärer.

Sydafrika har, i mina ögon, Kapstaden med omgivningar och Garden Route som sina stora dragplåster men möjligheten att beskåda vilda djur finns även här.

Är du fortfarande inte övertygad kan jag upplysa om att det finns utmärkta möjligheter att flyga till Nairobi (Kenya) eller Kapstaden från Amsterdam. Det tar ungefär åtta timmar till Nairobi och tolv till Kapstaden. Tidsdifferensen är inte mer än en timme så någon risk för jetlag föreligger inte.

Ta sig runt är inte heller några problem. Det finns moderna långfärdsbussar som tar en från Nairobi till Dar es Salaam, från Dar es Salaam till Lusaka (Zambia), från Victoria Falls i Zimbabwe till Windhoek i Namibia och från Windhoek till Kapstaden. Det kan ta drygt 20 timmar ibland och det kan hända att man får nöja sig med att äta medhavd frukt och kex.

Och förbeställer man en taxi klockan fem på morgonen så kan man lita på att det fungerar. Kommer vederbörande taxi inte blir det i stället någon annan som tjänar de pengarna och det är det ingen taxichaufför som vill riskera.

Så om du går i backpackertankar och har minst en månad på dig så kan jag varmt rekommendera Afrika.

Bilderna: (c) Fredrik Sörensson

Masajer i Kenya.

Strandbild från Zanzibar.

Victoriafallen.

Stor sanddyn i Namibia.

Waterfront och Taffelberget i Kapstaden.

Jag skulle kunna sätta ganska mycket pengar på att de flesta av er inte kan peka ut Zambia på kartan. Det kunde jag inte själv heller innan jag åkte dit. Men om man väl hittar dit så väntar en annorlunda upplevelse där man knappast behöver trängas med andra turister.

Det har definitivt sina nackdelar att åka 27 timmar i buss från Dar es Salaam i Tanzania till Lusaka i Zambia. Men det har fördelar också. När man kliver av efter att ha suttit mer eller mindre på samma fläck i över ett dygn och bara livnärt sig på kex, chips, frukt och vatten är man enormt tacksam över att få en fast punkt i tillvaron igen. Även om Lusaka är som vilken medioker afrikansk stad som helst, varken mer eller mindre, så är det en härlig känsla att upptäcka något där inte en miljon andra turister varit tidigare. Bara känslan av att som ljushyad och blond väcka inte så lite uppmärksamhet och förvåning bland lokalbefolkningen är ganska kittlande.

Men det främsta dragplåstret som Zambia har är naturligtvis Victoriafallen. Endast åtta timmar med buss från Lusaka ligger staden Livingstone, som är basen för all transport vidare till närbelägna Victoriafallen. Med en fallhöjd på 105 meter och en kam som är 1,6 kilometer lång skojar Victoriafallen sönder Niagarafallen fullständigt. Det är en mäktig känsla att höra dånet från de sex miljoner liter vatten som trillar över kanten per sekund och samtidigt se en färgglad regnbåge bildas i diset och vattenångan som ligger som en fuktig rök som är synlig på flera mils avstånd.

Inte undra på att David Livingstone var imponerad när han hittade hit 1855. För att hedra sin engelska drottning Victoria döpte hann fallen efter henne. Själv kan jag tycka att det lokala namnet Mosi-oa-tunya (den dundrande röken) är mer passande.

När Livingstone härjade i trakterna fanns ingen bro över Zambesifloden, av vilken Victoriafallen är en del. Det finns det nu. Inte nog med att bron förbinder Zambia med Zimbabwe, det går även att hoppa bungy från den. 111 meter är det från brospannet ner till flodens yta. För er som har behov av att göra något spännande på semestern kan det varmt rekommenderas.

Känslan när dödsångest förvandlas till eufori på mindre än fem sekunder kan inte beskrivas. Den måste upplevas. Och det sug i maggropen som gör sig påmint finns det ingen karusell i världen som kan mäta sig med. 

Gillar man tv-serien ”Pang i bygget” och hittar ett sådant här hotell är det ju givet att bo där. I Livingstone i Zambia.

Victoriafallen i all sin prakt.

Förberedelser inför bungyn.

Och här bär det iväg!