Hur vänstervridna folk än må vara så är det väl ingen som i nyktert tillstånd kan hävda att ”experimentet” DDR var särskilt lyckat. Icke desto mindre är detta projekt ett intressant ämne för oss som är intresserade av nutidshistoria, politik och kultur och dessutom hemfaller åt att lite nördaktigt gräva ner oss i det förflutna då och då.

Därför är det med stor förtjusning som jag tagit mig an boken ”Die besten Witze aus der DDR” (som alltså betyder ”De bästa DDR-vitsarna”). I den drivs det friskt med öst/väst-relationerna, med politbyråns medlemmar och med östtysken i allmänhet.

Ett litet axplock:

- Varför står Trabanten kvar vid korsningen fastän det är grönt ljus?
- För att Mercedesen bakom har ac:n på…

-Vad säger solen när den går ner över Berlin?
- Äntligen tillbaka i väst!

Lärare i DDR:
- Kära elever, vi ska uppföra Wilhelm Tell här i skolan!
- Och var hade du tänkt att vi skulle få äpplet ifrån?

Den 30 juni fyller Walter Ulbricht (statschef i DDR 1960-73) år. En arbetare, som vill gratulera, lutar sin cykel mot statsrådsbyggnaden. En säkerhetsvakt säger:
- Där kan du inte ställa cykeln. Om bara några minuter kommer den sovjetiska och sedan den polska delegationen.
- Ingen fara. Jag har låst cykeln.

Resan till Rügen var lika trevlig som vanligt. Men varenda gång jag lämnar Tysklands största ö undrar jag när det speciella tyska strandmodet ska sprida sig över Östersjön till de skånska stränderna.

Jag pratar inte om någon säregen tysk klädstil utan naturligtvis om det fenomen som de tyska strandkorgarna innebär. Tyskarna har nonchat det där med badhytter vid sidan av stränderna och i stället flyttat ner en lite mindre verion av badhytt på stranden. Och jag gillar den skarpt kan jag säga. Tänk er ett mellanting mellan tv-fåtölj, brassestol, parasoll och badhytt, med en speciell fotpall framför och en lucka att sätta glaset på, en suflett att fälla upp när solen blir för skarp och mjuka dynor att luta sig mot. En sådan kan bli din för runt 250 Euro. Billigare om man siktar in sig på en begagnad.

Så nu väntar jag bara på nästa tyska invasion ska nå Skåne. När ska minibussarna fyllas med strandkorgar i stället för öl, vin och sprit? Eller ska det bli Bo Ohlsson som lanserar strandkorgen på den skånska marknaden?

Jag väntar med spänning.

Klassisk tysk strandkorg.

Strandorterna på Rügen går inte av för hackor. Här är till exempel Sellins svar på Fritidsbaren.

Stranden i Binz. I bakgrunden strandkorgar som väntar på sommaren.

Några av kollegorna på YA befinner sig för närvarande på resande fot. En lever storstadsliv i Istanbul i en vecka och en annan har gett sig av inte mindre än fem veckor för att besöka valda delar av Asien. Klart som fasen att man är avis. I brist på annat ska jag i alla fall ner till Rügen på fredag.

Besök i Tyskland eller Danmark räknas dock inte som riktiga resor om man har Skåne som utgångspunkt. I mina ögon är det snarare utflyktsmål eftersom man kan ta sig dit och hem igen på samma dag.

Icke desto mindre är en utflykt till Rügen (Tysklands största ö för övrigt) något som verkligen kan rekommenderas och inte bara för att det går att handla med sig billig öl och sprit hem. Nej, det finns riktiga guldkorn för finsmakaren, såsom kritstensklippor i bästa Doverklass vid något som kallas Königsstuhl, fantastisk arkitektur i Stralsund (visserligen på fastlandet men väldigt nära Rügen) och en underbar strandpromenad i kurorten Binz. Där har man återskapat den gatumiljö som fanns när den nazistiska eliten höll till här i sina påkostade hus. Numera är strandpromenaden en sjudande pulsåder under vår, sommar och höst och bland de upprustade husen trängs affärer, restauranger och hotell.

Att inandas lite havsluft på överfarten från Trelleborg är inte heller fel. Boka biljetter gör man lättast på Scandlines.

I min enfald trodde jag att alla östtyskar skulle jubla när DDR föll samman på hösten 1989 och Tyskland återförenades i oktober 1990. Riktigt så enkelt var det emellertid inte, vilket jag skulle bli varse på min Kubaresa i förrfjor.

Jag stod och svettades i Havannas gamla kvarter, Habana Vieja, iförd keps, solbrillor, shorts, sandaler och, sist men inte minst, en t-shirt med DDR-motiv. Inte för att jag på något sätt bekänner mig till den kommunistiska läran utan mer av kitschiga skäl. Retro är kul om man skyltar med den på rätt sätt.

Plötsligt såg jag en lika svettig, medelålderns man som stod några meter bort och spände ögonen i mig.

Han började prata tyska med mig och utgick väl ifrån att jag var tysk med tanke på t-shirten. Jag tänkte att nu får jag väl på fan för det här för att jag går omkring och skyltar med propaganda för ett kommunistland som inte ens finns längre. Komma här och sabba och påminna om gamla tider. Så ohyfsat!

Det visade sig vara precis tvärtom. Tysken hade själv sina rötter i det dåvarande DDR och berättade att han rest till Kuba enbart för att han hoppades att det skulle vara som att komma ”hem” till det riktiga DDR igen. Som det var på den gamla ”goda” tiden.

”Ich wollte es nochmal erleben” (jag ville uppleva det igen), sa han och jag undrar om det bland svettdropparna inte smög sig in en och annan sentimental tår också…

Den här tröjan rev upp en tysk känslostorm utanför Hemingways favoritställe ”La Bodeguita del Medio” i Havanna.

Jag har alltid haft ett gott öga till Tyskland. Jag trivs som fisken i vattnet i tyskspråkiga länder och efter Sverige och Danmark är det alltid Tyskland jag hejar på i VM-fotbollen och i andra stora sportsammanhang. Mitt kontor på jobbet pryds bland annat av Peter Leibings berömda foto av den östtyska gränssoldaten Conrad Schumann (se nedan) som hoppar över taggtråden in till friheten i väst-Berlin i augusti 1961 samt en tysk flagga. Arbetskompisarna kallar mig ibland för ”tysken” och när Sverige och Tyskland nyligen möttes i handbolls-EM undrade de vem jag egentligen höll på.

Visserligen var en avlägsen släkting till mig född på Rügen någon gång på 1700-talet men jag tror ändå att det är tack vare det tyska språket och landets intressanta nutidshistoria som kärleken till vårt södra grannland uppstått. Det som låter hårt och aggressivt i mångas öron är som ljuv musik i mina och logiken i den tyska grammatiken är för mig som ett kopplingsschema för en elektriker. Och få länder har haft ett så stormigt och händelserikt 1900-tal som Tyskland. Bara att ta för sig om man är historieintresserad.

Närheten till Tyskland är också en bidragande orsak. Det är inte alltid man behöver åka tusentals mil för att uppskatta en resa. Bara att ta färjan över till Saßnitz, handla billig sprit, strosa omkring i Stralsunds mysiga stadskärna och promenera längs strandpromenaden i Binz är en riktig höjdare under vår, sommar och höst. Det funkar hur bra som helst att åka ner med färjan vid 8-tiden och hem från Saßnitz klockan 18 på kvällen. Köper man tillräckligt med sprit och öl på Famila, Citti Markt, Aldi eller något annat av varuhusen/affärerna på Rügen kan resan praktiskt taget gå med vinst. Plus att man får ett litet avbrott i vardagen på köpet.

Samma sak med städer som Lübeck (Travemünde) och Rostock som också går att nå med färja från Trelleborg. Man känner sig hemma bland korsvirkeshus, smala gränder och kullerstenar men kan ändå unna sig en pilsner mitt på dagen utan att bli stämplad som alkis och kan avnjuta andra sorters korv än de som förekommer i svenska gatukök.

Bara snön kan smälta någon gång (som det ser ut nu blir det knappast före påsk) är det dags att bege sig söderut.

Ska också passa på att förtydliga lite från förra inlägget. Jag skrev att flyktingströmmen gick från Sverige till varmare breddgrader så här års och att jag med rådande väderlek gärna hade flytt jag också. Jag syftade naturligtvis inte på flyktingar i ordets rätta bemärkelse utan snarare på svenskar som ”flyr” vintern för att lapa sol söderöver. Hur nu det kunde missförstås…

Scheißegal, hier kommt jedenfalls Conrad Schumann.