Så här i VM-tider finns det all anledning att skriva ännu mer om Afrika. Jag inbillar mig att folk i allmänhet ser problemen med att resa runt i Afrika i stället för att se möjligheterna. Ungefär som när en anfallare med dåligt självförtroende ser målvakten i stället för målet.

Visst, det finns nackdelar med att resa i Afrika. Är man vad vid att göra sina behov på en Ifö- eller Gustavsbergstoalett kan det kännas lite obehagligt att sätta sig vid en hål-i-marken-anordning där varken toapapper, rinnande vatten eller tvål är självklarheter.

Är man rädd för sprutor är inte heller en Afrikaresa att rekommendera. Det blir till att spendera ett par tusen kronor före avresa på olika vaccinationer. I Zambia blir man till exempel inte ens insläppt vid gränsen om man inte kan bevisa att man är vaccinerad mot gula febern.

Någon gastronomisk höjdpunkt innebär inte heller en vistelse i Afrika, såvida man inte söker sig till storstäderna där utbudet är större. På landsbygden är det mest kyckling och ugali som står till buds.

Men en resa till Afrika är ändå något som inte går att jämföra med backpackerresor till exempelvis Asien, Australien och Sydamerika.

Att övernatta ute på savannen i Kenya och uppleva vilda djur på nära håll är oslagbart, likaså att se masajerna och deras kultur. Tanzania bjuder på samma upplevelser plus att badparadiset Zanzibar ligger inom räckhåll från kuststaden Dar es Salaam.

Zambia kan locka med enastående naturskådespel, till exempel Victoriafallen, som ligger på gränsen till Zimbabwe.

I Namibia möts gammalt och nytt, rikt och fattigt, modernt och traditionellt, europeiskt och afrikanskt. Ett mycket spännande land, men relativt okänt för de flesta resenärer.

Sydafrika har, i mina ögon, Kapstaden med omgivningar och Garden Route som sina stora dragplåster men möjligheten att beskåda vilda djur finns även här.

Är du fortfarande inte övertygad kan jag upplysa om att det finns utmärkta möjligheter att flyga till Nairobi (Kenya) eller Kapstaden från Amsterdam. Det tar ungefär åtta timmar till Nairobi och tolv till Kapstaden. Tidsdifferensen är inte mer än en timme så någon risk för jetlag föreligger inte.

Ta sig runt är inte heller några problem. Det finns moderna långfärdsbussar som tar en från Nairobi till Dar es Salaam, från Dar es Salaam till Lusaka (Zambia), från Victoria Falls i Zimbabwe till Windhoek i Namibia och från Windhoek till Kapstaden. Det kan ta drygt 20 timmar ibland och det kan hända att man får nöja sig med att äta medhavd frukt och kex.

Och förbeställer man en taxi klockan fem på morgonen så kan man lita på att det fungerar. Kommer vederbörande taxi inte blir det i stället någon annan som tjänar de pengarna och det är det ingen taxichaufför som vill riskera.

Så om du går i backpackertankar och har minst en månad på dig så kan jag varmt rekommendera Afrika.

Bilderna: (c) Fredrik Sörensson

Masajer i Kenya.

Strandbild från Zanzibar.

Victoriafallen.

Stor sanddyn i Namibia.

Waterfront och Taffelberget i Kapstaden.

Det snackas en del om hur höjdskillnaden påverkar VM-spelarna i Sydafrika. Om man spelar en match i Kapstaden på havsnivå och sedan nästa i Johannesburg på 1700 meters höjd så är det en väldig skillnad, både på spelarnas prestanda och på hur bollen uppför sig.

Jaja. Snacka går ju.

1 700 meter tycker jag känns ganska futtigt i sammanhanget. Klart att det påverkar men förmodligen inte så att det får någon matchavgörande betydelse.

Annat är det för de motståndarlag som reser till Bolivia för att spela. Jag har för mig att Bolivia inte tillåts spela tävlingslandskamper på hög höjd längre men annat var det för bara några år sedan när det bjöds in till spel i La Paz på 3 600 meters höjd.

Då kan vi snacka skillnad. Det kan jag lova. Jag var i La Paz så sent som i fjor och har själv upplevt att det där med hög höjd kan få även en hyfsat tränad människa att kippa efter andan. Det är tyngre att andas, hjärtat slår fortare och bara att gå upp för några trappor får kallsvetten att sippra ut genom porerna. Jag skulle bara kunna föreställa mig vad det skulle innebära att spela fotboll i 90 minuter på så hög höjd.

Men det är såklart en vanesak.

På promenad i La Paz gick jag bland annat förbi en asfalterad plan där några gubbar i 45–50-årsåldern spelade korpmatch och for fram som virvelvindar utan minsta tecken på trötthet.

Själv tog jag ett djupt andetag och samlade krafter för nästa uppförsbacke…

Så här med bara några timmar kvar till första avspark i fotbolls-VM ska jag passa på att avliva en myt om Sydafrika. Allt för många människor tror att Godahoppsudden är den afrikanska kontinentens sydligaste punkt. Så är emellertid inte fallet. Det är i stället Kap Agulhas några mil längre österut som är sista utpost. Att sedan Godahoppsudden är mer känd och mer mytomspunnen må vara hänt men sydligast är den inte.

Kap Agulhas är, vilket framgår av texten med all önskvärd tydlighet, Afrikas sydligaste punkt.

Det är alltså här som Atlanten och Indiska oceanen möts.

Godahoppsudden får hålla till godo med att vara den sydvästligaste punkten i Afrika.

Såg i tidningen i dag att det är exakt på dagen 20 år sedan Nelson Mandela frigavs från sin 27 år långa fängelsevistelse i Sydafrika. Man kan inte låta bli att bli imponerad av den mannen. Tänk er att stå upp för sin sak på det sätt som han gjorde och inte ens låta sammanlagt 27 år i fängelse ta kål på en. Och därefter komma ut, till synes ut att vara bitter eller hämndlysten på apartheidregimen, och kandidera till presidentposten.

Han satt senare som president i fem år (1994-99) och tilldelades Nobels fredspris 1993.

Om ni har vägarna förbi Kapstaden så missa för allt i världen inte att ta flygbåten ut till fängelseön Robben Island där Mandela satt fängslad i 22 år. Har ni tur så är det före detta fångar som svarar för guideningen.

Har ni inte möjlighet att åka till Sydafrika men ändå vill veta mer om Mandelas remarkabla liv, läs hans självbiografi ”Long walk to freedom” eller se filmen ”Goodbye Bafana” som handlar om hans liv i något förenklad version jämfört med boken.

Mandelas cell på Robben Island, fotograferad av mig i februari 2004.

Hans självbiografi ”Long walk to freedom”…

…och filmen ”Goodbye Bafana”.