Veckans snackis har utan tvekan varit de skånska tågen så jag ska passa på att instämma i icke-hyllningskören. Inte för att jag på något sätt blivit drabbad själv men jag lider med alla dem som berättat att det tagit både fyra och fem timmar att ta sig hem till Ystad från Malmö, inklusive väntetider och skjuts från Rydsgård med hjälp av utomstående.

Jag har visserligen inte varit i Sibirien men jag inbillar mig att där är betydligt mer snö och är betydligt kallare än i Skåne men där går, vad jag vet, tågen i alla fall. Har ryssarna någon teknik som saknas i det högteknologiska Sverige?

Vad jag vet har det också varit premiär för ett antal nya pågatåg ganska nyligen men de förefaller vara ännu sämre rustade för vintern än vad de gamla var. Lärde man sig inget av det tåg som stod fastfruset utanför Gärsnäs i flera veckor förra vintern? Kanske är det dags att damma av det gamla dieseltåg som i folkmun gick under beteckningen ”Kamelen”? Visserligen tog det en timme att ta sig mellan Ystad och Malmö men fram kom man alltid och utsikten från övre däck var fantastisk! Då var det aldrig snack om snödrivor och frusna växlar, inte ens under den snörika vintern 86/87.

Jag har även åkt tåg både i Indien och Sri Lanka och det ska sägas med en gång att de varken går särskilt fort eller är överdrivet komfortabla.

Men de går åtminstone…

Turisterna dröjer sig kvar i Ystad och med dem den faktiskt värmande höstsolen. Bara att njuta så länge det varar. Till de mer exotiska inslagen i Ystads gatubild i går hörde ett gäng amerikaner. Jag vet inte om de var här för att fördjupa sig i korsvirkesarkitekturen eller för att vandra i Wallanders fotspår. Det mest uppseendeväckande för dem var dock något helt annat. En av amerikanerna hade uppenbarligen viss kännedom om det svenska samhället och hade upplyst sina vänner därom. För när glassbilen körde förbi Stortorget och spelade sin välkända trudelutt gick han i spinn av förtjusning, pekade och skrek högljutt: ”Hey guys, there’s the icecream truck I told you about!!”

På tal om Stortorget i Ystad har ni kanske noterat att det ibland står en tyskregistrerad brödbil där. Som ett exotiskt, kontinentalt inslag står den där och erbjuder diverse tyska läckerheter. Till min stora förtjusning såg jag i dag att det även finns currywurst till försäljning. Ni som känner till denna Berlins ena nationalrätt (Dönerkebab är den andra) och är förtjust i den vet alltså vart ni ska bege er i fortsättningen. Själv ska jag sätta tänderna i en sådan vid första bästa tillfälle, sluta ögonen och låtsas att jag är i Berlin igen.

Currywurst på Konnopkes i Berlin. Finns nu att få även i Ystad!

En av mina kära kusiner har skaffat sig en ordentlig systemkamera och har verkligen snöat in på det här med att ta bilder. Det tycker jag är bra för jag är likadan. Därför ska det bli exta roligt att resa till Nordkap med henne nästa sommar och peppa varandra att ta grymma bilder i midnattssol.

De som känner mig riktigt väl vet att jag är motståndare till allt vad mörker, kyla, regn, snö och blåst heter. Av denna enkla anledning är det inte ofta jag reser norrut. Knäcken kom när jag var i Stockholm senast (tror det var i januari 2006) och fick gå hukad i snöstormen och när jag var i Umeå en gång i maj månad och snödrivorna låg kvar ute i terrängen.

Enda gången jag njutit av en resa norrut var när jag var på Island sommaren 2007 men då reste vi också precis runt midsommar och hade, enligt en guide, en exceptionell tur med vädret. Aldrig tidigare hade hon upplevt så mycket sol och så höga temperaturer så många dagar i sträck.

Men nu är alltså tanken att jag ska trotsa min fobi och resa norrut igen. Det är Norges bildsköna kustlandskap som lockar, i kombination med ordentlig midnattssol och det faktum att man får beträda klassisk mark vid Nordkap.

Om allt går enligt planerna reser vi i juli nästa år, med Lapplandståget från Malmö till Narvik. Därefter blir det lite fjordhäng och valsafari i Andenes och till sist en hänförande bilfärd upp till Nordkap. Om tiden räcker till skulle vi nog kunna tänka oss att stanna till i Abisko nationalpark också på hemvägen och hoppa på tåget i Kiruna i stället.

Det har varit lite torka på bloggfronten den senaste tiden och jag ber om ursäkt för detta. Dels är det semester och dels har det varit för bra väder för att sitta och uggla framför datorn. Men jag har i alla fall varit i väg några dagar nu och konstaterat att Sverige är riktigt fint när vädergudarna är på gott humör.

Det blev en spontan tur till Kalmar, där en nära bekant passande nog har en lägenhet. De så kallade tropiska nätterna gjorde att vi kunde inta samtliga måltider ute på balkongen, oavsett tidpunkt på dygnet. Det är man inte bortskämd med annars.

I Kalmar finns det något som heter Larmtorget, ett sorts Lilla Torg i miniatyr med uteserveringar uppradade som tillhandahåller loungemöblemang och gemytlig stämning. Definitivt värt en omväg.

Närheten till Öland är också en fördel. Jag har inte varit på Öland sedan jag var tre år gammal så det var verkligen på tiden. Det kändes nästan som att komma till Skåne igen. Och frågan är om det inte finns fler möllor på Öland. Det hade jag fått för mig var något typiskt skånskt…

Däremot är det långt mellan fina stränder i östra Småland och på Öland. Det finns några på norra Öland men det är ändå en bra bit att köra från Kalmar. Vi intog i stället Kalmarsundsparken (alldeles bredvid slottet) för att lapa sol. Jag frågade min bekant var den riktiga stranden låg och fick ett förvånat svar: ”men det är ju den här”.

Tack förresten till er som kommenterade det förra inlägget om Marocko. Nu blev jag ännu mer sugen på att åka dit. Det är inte en fråga om om utan om när jag åker.

Jag har ett väldigt kluvet förhållande till att åka tåg. När jag sitter på pågatåget till eller från Malmö håller jag på att dö av tristess. Kilometerna och minuterna släpar sig fram trots att det inte tar mer än drygt tre kvart att tillryggalägga de sex milen. Speciellt sträckan mellan Svedala och Skurup får mig att storkna. Då gäller det att ha alla möjliga gratistidningar och helst någon kvarglömd YA till hands för att mildra rastlösheten.

Däremot hade jag inga problem med att fördriva tiden i höstas när jag åkte tåg på Sri Lanka. Trots att tåget höll en snitthastighet på 25 kilometer i timmen (jo, det är sant, tio mil tog fyra timmar) var det en ren njutning. Att tågen var charmigt slitna och innehöll massor av lokala människor bidrog förstås till att öka nyfikenheten och att allt från teplantager till vattenfall, palmskogar, charmiga små byar och guldfärgade stränder fanns att beskåda genom de glaslösa fönstren gjorde att man knappt ville komma fram.

Likadant var det i Peru förra våren. Tågresan från Cusco till Aguas Calientes, slutstationen för vidare färd till inkastaden Machu Picchu, innebar zick-zackande med tåget upp för berget i fyra timmar men eftersom man visste vad som väntade vid framkomsten flödade adrenalinet och tidsperspektivet förlorades.

Med sistnämnda upplevelser i färskt minne har jag fått idén att åka tåg upp till norra Sverige någon gång i sommar. Som den utstuderade vinterhatare jag är är det inte ofta jag styr kosan norrut men att åka från Malmö genom hela landet och upp till Narvik i Norge för 1998 spänn tur och retur känns faktiskt en aning lockande. 26 timmar enkel resa kan det vara värt för att få se midnattssol, renar, hjortronplockare, skotrar och samer och allt vad som nu kan tänkas gömma sig i skogarna utanför tågkupén. Mer info om priser och tider bjuder Lapplandståget på.

Dessutom har jag aldrig varit längre norrut i Sverige än Umeå. Med Lapplandståget passerar man i alla fall Kiruna och Abisko.

Problemet är att jag skulle vilja stanna på båda ställena och sedan fortsätta till Narvik, utan att betala mer än de 999 kronor som enkelbiljetten från Malmö kostar. Undrar om det går att lösa.

Jag ska fundera på det nästa gång jag åker sträckan Svedala-Skurup…