Veckans snackis har utan tvekan varit de skånska tågen så jag ska passa på att instämma i icke-hyllningskören. Inte för att jag på något sätt blivit drabbad själv men jag lider med alla dem som berättat att det tagit både fyra och fem timmar att ta sig hem till Ystad från Malmö, inklusive väntetider och skjuts från Rydsgård med hjälp av utomstående.

Jag har visserligen inte varit i Sibirien men jag inbillar mig att där är betydligt mer snö och är betydligt kallare än i Skåne men där går, vad jag vet, tågen i alla fall. Har ryssarna någon teknik som saknas i det högteknologiska Sverige?

Vad jag vet har det också varit premiär för ett antal nya pågatåg ganska nyligen men de förefaller vara ännu sämre rustade för vintern än vad de gamla var. Lärde man sig inget av det tåg som stod fastfruset utanför Gärsnäs i flera veckor förra vintern? Kanske är det dags att damma av det gamla dieseltåg som i folkmun gick under beteckningen ”Kamelen”? Visserligen tog det en timme att ta sig mellan Ystad och Malmö men fram kom man alltid och utsikten från övre däck var fantastisk! Då var det aldrig snack om snödrivor och frusna växlar, inte ens under den snörika vintern 86/87.

Jag har även åkt tåg både i Indien och Sri Lanka och det ska sägas med en gång att de varken går särskilt fort eller är överdrivet komfortabla.

Men de går åtminstone…

Halva nöjet med att resa är alla idéer man får och all planering man gör före själva avresan. En viktig del i inspirationen kan man få genom diverse resemagasin. Juvelen i kronan i det avseendet är naturligtvis Vagabond. Där finns, enligt mig, en enorm samlad kunskap, ett genuint berättarintresse, ett varierat bildmaterial och en bredd som är imponerande.

Tiden har bara runnit i väg nu i december så det Vagabondnummer som kom i slutet av november har jag i princip bara hunnit bläddra i. I förrgår begåvades jag med ännu en utgåva när specialtidningen om Thailand damp ner i brevlådan.

Men inte nog med det. I dag kom nästa alster som en glad överraskning bland all reklam och alla räkningar, Vagabonds januarinummer. Så nu har jag lektyr nog för ett bra tag framöver. Reportage från Svalbard, Kambodja och Rio de Janeiro tävlar om att bli lästa först, liksom hela magasinet om Thailand.

På tal om Thailand så verkar saker och ting inte vara riktigt som de ska just nu där nere, i alla fall inte vädermässigt. Redan för ett par månader sedan sa mina bekanta i Khao Lak att ”vintern” i Thailand spåddes bli ovanligt kall och regnig. Det bekräftades av andra svenska bekanta som nyss kommit hem efter ett par veckor i Thailand med sämre väder än väntat.

Det är kanske läge för att tänka utanför boxen och ge något annat land i samma region chansen? Kambodja är en stark bubblare på listan, Filippinerna har också sina fördelar och fler och fler ger Sri Lanka en chans nu när freden äntligen tycks bli varaktig där. Laos är ett underbart land men har tyvärr inga stränder.

Själv ska jag försöka ta mig till Burma, Indonesien eller Öst-Timor någon gång. De är de enda länderna i Sydostasien som jag ännu inte besökt. Någon som kan tipsa om något därifrån?

PS. Om en vecka vänder det. Då har vi passerat vintersolståndet och går mot ljusare tider igen. Bara den vetskapen gör tillvaron mer hoppfull.

Så har då även vintern anlänt till Skåneland. Jag har bestämt mig en gång för alla att inte klaga på vädret eftersom det ändå inte går att påverka. Däremot tycker jag att det är fullt tillåtet att längta och drömma sig bort. Jag kom att tänka på vad jag gjorde för exakt ett år sedan och efter en stunds letande bland fjorårets resedagar kom jag på att jag låg och lapade sol på en strand på Sri Lanka.

Det är faktiskt några stycken som tyckt att det förra inlägget om stränder var intressant och välskrivet så jag tänkte ta ett varv till på samma tema och lägga fram ännu en strand som jag vill rekommendera. Den heter Narigama beach och ligger i Hikkaduwa på sydvästra Sri Lanka.

I Hikkaduwa är det tätt mellan surfarna för vågorna går stundtals höga men det är ganska roligt att uppleva surfkulturen även om man inte själv är någon mästare på det området (har inte surfat sedan jag var i Australien för åtta år sedan). Surfare från hela världen söker sig till Hikkaduwa och surfsläktet är lite av 2000-talets hippies. Många av de här människorna tar dagen som den kommer, lever för sin surfing och bekymrar sig inte om morgondagen. Jag träffade människor från bland annat Holland, Spanien, Italien och Israel och gemensamt för dem var glädjen, öppenheten och nyfikenheten på andra människor. Jag önskar att jag hade lite av den stressfria mentaliteten.

Hur som helst så var det alltså i november förra året jag var där. Jag hade räknat med att regnperioden skulle vara över när jag anlände och att jag bara skulle få uppleva sol och värme men lokalbefolkningen påpekade att monsunregnen dröjde sig kvar ovanligt länge. Det var soligt och varmt på dagarna men på kvällar och nätter regnade det kopiösa mängder, himlen färgades ljuslila av alla blixtar och själva åskknallarna var så starka att husen skakade.

Då kände man sig ganska liten men mysfaktorn var hög. Under tak på strandserveringarna kunde man sitta i 25-gradig kvällsvärme och blicka ut över havet och ta del av det skådespel som vädrets makter bjöd på.

Narigama beach i Hikkaduwa, Sri Lanka.

Jag har ett väldigt kluvet förhållande till att åka tåg. När jag sitter på pågatåget till eller från Malmö håller jag på att dö av tristess. Kilometerna och minuterna släpar sig fram trots att det inte tar mer än drygt tre kvart att tillryggalägga de sex milen. Speciellt sträckan mellan Svedala och Skurup får mig att storkna. Då gäller det att ha alla möjliga gratistidningar och helst någon kvarglömd YA till hands för att mildra rastlösheten.

Däremot hade jag inga problem med att fördriva tiden i höstas när jag åkte tåg på Sri Lanka. Trots att tåget höll en snitthastighet på 25 kilometer i timmen (jo, det är sant, tio mil tog fyra timmar) var det en ren njutning. Att tågen var charmigt slitna och innehöll massor av lokala människor bidrog förstås till att öka nyfikenheten och att allt från teplantager till vattenfall, palmskogar, charmiga små byar och guldfärgade stränder fanns att beskåda genom de glaslösa fönstren gjorde att man knappt ville komma fram.

Likadant var det i Peru förra våren. Tågresan från Cusco till Aguas Calientes, slutstationen för vidare färd till inkastaden Machu Picchu, innebar zick-zackande med tåget upp för berget i fyra timmar men eftersom man visste vad som väntade vid framkomsten flödade adrenalinet och tidsperspektivet förlorades.

Med sistnämnda upplevelser i färskt minne har jag fått idén att åka tåg upp till norra Sverige någon gång i sommar. Som den utstuderade vinterhatare jag är är det inte ofta jag styr kosan norrut men att åka från Malmö genom hela landet och upp till Narvik i Norge för 1998 spänn tur och retur känns faktiskt en aning lockande. 26 timmar enkel resa kan det vara värt för att få se midnattssol, renar, hjortronplockare, skotrar och samer och allt vad som nu kan tänkas gömma sig i skogarna utanför tågkupén. Mer info om priser och tider bjuder Lapplandståget på.

Dessutom har jag aldrig varit längre norrut i Sverige än Umeå. Med Lapplandståget passerar man i alla fall Kiruna och Abisko.

Problemet är att jag skulle vilja stanna på båda ställena och sedan fortsätta till Narvik, utan att betala mer än de 999 kronor som enkelbiljetten från Malmö kostar. Undrar om det går att lösa.

Jag ska fundera på det nästa gång jag åker sträckan Svedala-Skurup…

Det känns snart som om jag pressat ut det mesta från min senaste resa till Sydostasien. Slutklämmen kommer nu på lördag i ett reportage på fyra sidor i YA med text, faktarutor och bilder från mina eskapader i Laos, Vietnam, Filippinerna, Sri Lanka och Thailand.

När vi ändå är inne på området noterar jag med glädje att Sri Lanka finns med i charterarrangörernas kataloger för 2010. Efter att inbördeskriget avslutades i fjor bedöms läget vara tillräckligt säkert nu. Visst har landet sina avigsidor som jag nämnt tidigare men håll med om att det kittlar en aning att åka på solsemester till Sri Lanka i stället för till Gran Canaria eller Mallorca? Att byta ut paella mot curry, att gosa med elefanter i stället för åsnor och att dricka Lion lager i stället för San Miguel.

Många ojar sig kanske för att flyget tar tolv timmar men försök att se det som en kul grej i stället. Adrenalinnivån gör förmodligen att du håller dig vaken i början. Och sista timmen före landning är du också vaken. Återstår alltså tio timmar till att titta på två filmer, äta två gånger och sova lite mellan varven.

Det dröjer förmodligen ett tag till innan nästa resa är på gång för min egen del men var inte oroliga. Jag ska gräva i mina minnesarkiv och publicera nya alster inom kort. Det känns som om det är dags att byta världsdel. Vad sägs om Afrika ett tag?

Att aka buss i Sri Lanka ar en valdigt speciell foreteelse, grymt olik motsvarande aktivitet i Sverige. Man tar plats bland sackar med ris och gronsaker, bland lador med hundvalpar, bland skoltjejer i uniform, bland gamla gubbar, bland tiggare som spelar tamburin och ylar och bland dussintals forsaljare som kommer ombord pa varenda station och saljer frukt, notter, grillad fisk och rakor, kakor och skraplotter.

Sedan ar det enkelt att veta hur langt man ska aka. Man betalar biljetten ombord och den kostar en rupie (6 ore) per kilometer. Ska man aka 100 kilometer kostar det alltsa 100 rupier (6 spann).

De flesta rutor ar oppna och det spelas musik pa hog volym. Tank er det dar typiskt ”indiska” gunget kryddat med nagot som kan tankas vara en blandning mellan Peps Persson, Milli Vanilli och Harry Belafonte. Det ar enerverande till en borjan men nar man akt i nagra timmar och de stanger av cd-spelaren sa saknar man det.

Att det sedan tar sin tid far man leva med. 111 kilometer harom dan tog fyra timmar och 265 kilometer i dag tog drygt atta…

Som ett monument över en svunnen tid ligger det där, Galle Face Hotel i Sri Lankas huvudstad Colombo. Redan 1864 slog hotellet upp sina portar för omvärlden och sedan dess har både tidsepoker och människor passerat revy. Men Galle Face har satsat hårt på att behålla kolonialtidens speciella atmosfär. De gäster som kommer dit i våra dagar känner sig förmodligen en aning förflyttade i både tid och rum.

Normalt sett är jag inte den som slänger ut en förmögenhet på dyrt boende. Jag tycker att det är enormt bortkastade pengar att hosta upp flera tusen per natt bara för att få sova. Men när jag nu kommer till Sri Lanka i december hade jag tänkt göra ett undantag. Jag gillar det här stuket som de gamla koloniala hotellen har att erbjuda; takfläktar, rustika trämöbler inomhus, rottingmöbler utomhus, mörkt parkettgolv och en väl tilltagen takhöjd.

I sådan miljö kan man bara inte låta bli att fundera över hur det såg ut när det förra seklet var ungt och diverse celebriteter minglade omkring och sippade på sina drajor i baren, iförda svala linnekostymer och aftonklänningar.

Galle Face Hotel har haft statsmän och -kvinnor från hela världen som gäster, den första människan i rymden, Jurij Gagarin, har bott där, liksom andra kändisar inom musik- och filmbranschen.

En av de mer permanenta invånarna är vaktmästaren KC Kuttan från Indien som jobbat på hotellet sedan 1942. Honom hoppas jag självfallet få möta!

Och när Raffles Hotel i Singapore ville ha ett par tusen för ett hyfsat rum ska det bli ganska skönt att bara spendera motsvarande 55 US-dollar per natt på Galle Face i ett rum som på bilden nedan.

Läs mer på www.gallefacehotel.com