Det är några veckor kvar innan jag ska iväg på nästa resa men i väntan på bättre tider kunde jag i dag glädjas å andras vägnar. Nämligen alla turister som sprang omkring i Ystad med ett leende på läpparna.

Det tar mig sju minuter att spatsera längs gågatan från min lägenhet till YA:s redaktion. Under den tiden hann jag med att se och höra människor, med kamerorna i högsta hugg, som pratade både tyska, danska, engelska och något östeuropeiskt språk som jag inte lyckades definiera. De mest populära fotoobjekten verkar vara de olika korsvirkeshusen och Mariakyrkan.

Som Ystadsbo blir man faktiskt ganska mallig när man ser dessa resenärer gå omkring i sakta mak och storögt beundra det som för oss urinvånare anses högst vardagligt. Det slog mig att turister faktiskt har valt att resa hit av egen fri vilja och förmodligen betalat dyra pengar för resa och uppehälle.

Jag ser gärna att hela stan är nerlusad med turister hela sommaren. Att dessa människor från Europas alla hörn befinner sig här och pratar med andra tungomål än skånska och svenska ger Ystad en internationell touch som är värdig vårt läge på tröskeln till kontinenten.

Vi som bor i sydöstra Skåne utgår oftast från att regionen och varumärket Österlen är så starkt och välkänt att varenda kotte i resten av Sverige vet vad det är. Så är dock inte fallet.

En bekants bekant, som är från Luleå, visade härom dagen att vi här nere inte ska ta för givet att Österlen är världsberömt. Efter ankomsten i torsdags frågade hon vad man kan se i Ystad. Svaret bestod i de gamla beprövade korten; Lurblåsaren, korsvirkeshusen, gränderna, klostret. Och så Ales stenar och Sandhammaren förstås.

Luleåtjejen undrade då om inte Österlen var värt ett besök. Vi infödda försökte förklara att Ales stenar och Sandhammaren är Österlen men Luleåtjejen verkade inte greppa riktigt. Förvirringen var total från båda sidor innan vi fick bakgrunden klar för oss:

”Mina kompisar sa till mig att Österlen var en berömd äng som låg utanför Ystad.”

Tidigare har jag nog varit hemmablind men efter att ha varit ute och fotograferat ett par dagar på Österlen i förra veckan så förstår jag verkligen varför folk vallfärdar hit. Mycket vackrare än så här blir det förmodligen inte på denna jord.

Om jag fick välja en perfekt sommarkväll med kameran i handen uppe vid Ales stenar så skulle det blivit förra torsdagen. Det var vindstilla och ljummet och en stor, brandgul sol speglade sig i havet bakom Hammars backar. Det var även tacksamt att ta motljusbilder över vårt eget ”Stonehenge” med en rosalilaskimrande himmel i bakgrunden.

Morgonen efter det blev det frukost på Sandhammarens strand och därefter diverse stopp runt Österlen. Inte illa det heller.

En del påstår att jag borde fotografera mer och skriva mindre om sport. Om det är ett betyg till mina färdigheter som fotograf eller skribent vet jag inte. Döm själva av bilderna nedan.

Solnedgång vid Hammars backar.

Ales stenar i samma solnedgång.

Sandhammarens härliga strand.

Vallmo- och blåklintsäng mellan Östra Hoby och Glimmingehus.

Jag ska få besök från Tyskland i sommar och ser redan fram emot att få visa upp vad Ystad och Österlen har att bjuda på. Ju mer jag tänker på det desto malligare blir jag. För visst har vi en fantastisk del av Skåne. Tyvärr är det ju så att man ofta blir hemmablind och inte uppskattar det som finns alldeles runt hörnet.

Jag är av den uppfattningen att Österlen, sett från Ystad, börjar i Kabusakorsningen, går i en linje förbi trakterna kring Smedstorp och sedan vidare norrut med Haväng som sista utpost. Min kära mor, som är uppvuxen i Simrishamn, har bidragit till min ståndpunkt. Vi får båda två utslag när käcka mäklarfirmor kallar orter som Svarte, Vollsjö och till och med Veberöd för Österlen.

Men åter till ämnet. Att upptäcka Österlen som hobbyturist ska bli riktigt spännande. Jag ska ta mig tid att göra sådant som man annars inte gör eftersom det ligger ”för nära”.

Det får givetvis bli en tur till Kåseberga för att vandra upp till Skandinaviens Stonehenge, Ales Stenar, och sedan sätta sig i någon slänt, bre ut en filt och ha picknick. Sedan får man ju inte missa ett besök på någon av de härliga stränderna. Sträckan mellan Sandhammaren, Borrby strand och Kyl är enligt mig den allra bästa.

Glimmingehus bör också föräras med ett besök. Jag minns för några år sedan när jag gästades av några amerikaner. Deras tideräkning börjar ju med Kolumbus 1492 så de var mäkta imponerade när de fick klart för sig att denna medeltidsborg uppfördes 1499.

Stora Västergatan i Ystad i all ära men vad gäller pittoresk charm är den inte i närheten av Stora Norregatan i Simrishamn med sin kullerstensbeläggning och sina färglada små hus. Och Apotekarens trädgård i samma stad är en prunkande oas som för tankarna till betydligt sydligare breddgrader.

Är man intresserad av att vandra får man sitt lystmäte i Brösarps backar. Vill man uppleva mer pittoresk charm kan man ta en tur bland sträddena i Baskemölla eller Vik och om fisken är slut i Kåseberga finns det gott om den även i Kivik. Och om utsikten från Ales Stenar inte är nog går det att knalla upp på Stenshuvud

Och tillbaka i Ystad finns det bland annat hundratals korsvirkeshus att ta sig en titt på.

För att inte tala om alla restauranger och caféer i både Simrishamn och Ystad där det går att få fantastiskt god mat.

Men att skicka med min gäst en ”spiddekaga” hem till Tyskland är kanske överkurs…

Något jag missat som man bör besöka? Skriv en kommentar och berätta!

Sandhammaren, ett av Österlens många dragplåster.