Jag stod inte ut längre. Med en vinter som satte igång den 24 november och inte på något sätt tycks vilja avta blev det bara för mycket. Jag mindes tillbaka till förra vintern när de smältande snöhögarna låg kvar i Ystad en bit in i april och funderade på om det ska bli likadant den här vintern.

Snö från november till april? Sällan, Stellan! Inte en chans!

Därför har jag bokat en resa till varmare breddgrader. Den 29 januari lyfter planet från Kastrup med slutdestination Bangkok och hemkomsten är beräknad till den 2 mars.

Meningen är att jag ska hälsa på vänner i både Laos och Thailand men jag hade även tänkt mig några dagar i Kambodja, dit jag längtat ända sedan jag var där i februari 2007. Och som en extra liten bonus kommer jag att ha ett uppehåll på 21 timmar i Qatar på hemvägen, tillräckligt lång tid för att i alla fall få ett intryck av huvudstaden Doha.

Indonesien är också något som jag skulle vilja åka till men det är klimatet som ställer till det. Regnperioden på Bali infaller mellan november och mars och även om solchanserna är hyfsade i februari så kan man också mötas av regntunga skyar flera veckor i sträck om man har otur. Jag får väl kolla väderprognoserna när jag väl kommit till Thailand och eventuellt ta ett spontanbesök dit. Med Air Asia kostar det bara i runda tal 1 000 spänn att flyga till Bali från Bangkok.

Så om en knapp månad byter jag termodräkt, månboots, underställ, sälskinnsvantar och pälsmössa mot surfshorts, flip-flops, t-shirt och solbrillor. )

Halva nöjet med att resa är alla idéer man får och all planering man gör före själva avresan. En viktig del i inspirationen kan man få genom diverse resemagasin. Juvelen i kronan i det avseendet är naturligtvis Vagabond. Där finns, enligt mig, en enorm samlad kunskap, ett genuint berättarintresse, ett varierat bildmaterial och en bredd som är imponerande.

Tiden har bara runnit i väg nu i december så det Vagabondnummer som kom i slutet av november har jag i princip bara hunnit bläddra i. I förrgår begåvades jag med ännu en utgåva när specialtidningen om Thailand damp ner i brevlådan.

Men inte nog med det. I dag kom nästa alster som en glad överraskning bland all reklam och alla räkningar, Vagabonds januarinummer. Så nu har jag lektyr nog för ett bra tag framöver. Reportage från Svalbard, Kambodja och Rio de Janeiro tävlar om att bli lästa först, liksom hela magasinet om Thailand.

På tal om Thailand så verkar saker och ting inte vara riktigt som de ska just nu där nere, i alla fall inte vädermässigt. Redan för ett par månader sedan sa mina bekanta i Khao Lak att ”vintern” i Thailand spåddes bli ovanligt kall och regnig. Det bekräftades av andra svenska bekanta som nyss kommit hem efter ett par veckor i Thailand med sämre väder än väntat.

Det är kanske läge för att tänka utanför boxen och ge något annat land i samma region chansen? Kambodja är en stark bubblare på listan, Filippinerna har också sina fördelar och fler och fler ger Sri Lanka en chans nu när freden äntligen tycks bli varaktig där. Laos är ett underbart land men har tyvärr inga stränder.

Själv ska jag försöka ta mig till Burma, Indonesien eller Öst-Timor någon gång. De är de enda länderna i Sydostasien som jag ännu inte besökt. Någon som kan tipsa om något därifrån?

PS. Om en vecka vänder det. Då har vi passerat vintersolståndet och går mot ljusare tider igen. Bara den vetskapen gör tillvaron mer hoppfull.

Jag har inte agt en cykel sedan 1989. Min konfirmationspresent blev stulen pa YA:s parkering en septembernatt for drygt 20 ar sedan och sedan dess har det inte blivit av att kopa nagon ny. Men lite upprattelse fick detta fortskaffningsmedel nyligen da jag faktiskt hyrde en cykel i Laos huvudstad Vientiane.

Att cykla i en storstad ar normalt sett ingen angenam upplevelse men med en nyvunnen van som har full koll pa laget var det inga som helst problem. Det var bara att trampa pa i hennes hjulspar och titta sig over axeln da och da.

Jag hade glomt hur trevligt det kan vara att cykla. Och Vientiane ar verkligen en stad som inbjuder till det. Mer tillbakalutad och lugn huvudstad far man leta efter. Ingen galen trafik som i Saigon, inga avgaser som i New Delhi och inte en massa bilister som ideligen tutar pa en som i Colombo.

Det kandes mer eller mindre euforiskt att cykla omkring dar bland breda avenyer, historiska monument, storslagna tempel och franska cafeer och nastan fnysa at andra turister som kom akande i tuk-tuk eller taxi.

Jag har sagt det tidigare och det kan inte nog poangteras. Laos ar ett underbart land som alla resenarer med sjalvaktning borde ta sig till.

Om inte annat sa for att fa cykla…

Tyvarr har det inte blivit sa mycket bloggande den senaste veckan. Det beror pa att datorerna i Laos var for sloa for att kunna anvandas. Men nu ar jag i Saigon och har ar det battre sprutt i sladdarna.

Men for att aterga till Laos sa var det en grymt positiv overraskning. Luang Prabang var en lugn oas belagen mellan himlen, Mekongs vatten och djungelbekladda kullar. Tank er en stad utan vald, droger och kriminalitet, utan discodunk, inkastare och dryga forsaljare. Det enda som hors om kvallarna ar sorlet fran glada restauranggaster pa uteserveringarna.

Till och med pa marknaderna far man vara i fred. Ingen tjatar pa en om ”special price for you my friend” utan man kan ga i lugn och ro och glo och vill man handla tar man sjalv kontakt. Tamligen unikt for att vara marknader i Asien.

Hojdpunkten i Luang Prabang var anda besoket pa elefantcampen utanfor stan. Inte varje dag man rider barbacka pa en elefant och sitter i en flod tillsammans med den och skrubbar den pa ryggen.