För er som följer bloggen märkte ni hur jag puffade för en sajt som heter Photo Peach där det går att göra egna slide shows. Jag har fixat ihop en ny nu som handlar om Kuba. Länken till den hittar ni här.

Typisk gatumiljö på Kuba. Här från staden Trinidad.

I min enfald trodde jag att alla östtyskar skulle jubla när DDR föll samman på hösten 1989 och Tyskland återförenades i oktober 1990. Riktigt så enkelt var det emellertid inte, vilket jag skulle bli varse på min Kubaresa i förrfjor.

Jag stod och svettades i Havannas gamla kvarter, Habana Vieja, iförd keps, solbrillor, shorts, sandaler och, sist men inte minst, en t-shirt med DDR-motiv. Inte för att jag på något sätt bekänner mig till den kommunistiska läran utan mer av kitschiga skäl. Retro är kul om man skyltar med den på rätt sätt.

Plötsligt såg jag en lika svettig, medelålderns man som stod några meter bort och spände ögonen i mig.

Han började prata tyska med mig och utgick väl ifrån att jag var tysk med tanke på t-shirten. Jag tänkte att nu får jag väl på fan för det här för att jag går omkring och skyltar med propaganda för ett kommunistland som inte ens finns längre. Komma här och sabba och påminna om gamla tider. Så ohyfsat!

Det visade sig vara precis tvärtom. Tysken hade själv sina rötter i det dåvarande DDR och berättade att han rest till Kuba enbart för att han hoppades att det skulle vara som att komma ”hem” till det riktiga DDR igen. Som det var på den gamla ”goda” tiden.

”Ich wollte es nochmal erleben” (jag ville uppleva det igen), sa han och jag undrar om det bland svettdropparna inte smög sig in en och annan sentimental tår också…

Den här tröjan rev upp en tysk känslostorm utanför Hemingways favoritställe ”La Bodeguita del Medio” i Havanna.

Det finns inget bättre sätt att lära känna ett land än att vistas bland lokalbefolkningen, tala deras språk, äta deras mat, lyssna på deras musik och ta efter deras vanor. Kuba är inte det optimala landet att turista i men är man ute efter en minnesvärd semester, som varken är förutsägbar eller tillrättalagd, och har en strävan efter att komma under ytan på ett land så är Kuba ett perfekt val.

Jag skulle kunna skriva en hel bok om förra årets resa till Kuba men för att det inte ska bli för drygt för er som bara är inne och slösurfar nöjer jag mig i dag med att berätta lite om ”casas particulares” som är vanligt förekommande i Kuba.

Ett ”casa particular” är en sorts hemmaboende hos någon familj som har ett eller ett par rum över för uthyrning. Staten tar förstås hand om en del av inkomsterna men det blir ändå en del extra över till hushållskassan och för oss turister är det en otrolig möjlighet att få en inblick i det kubanska vardagslivet. Det är verkligen en win/win-situation. Eller win/win/win om man ska räkna in Castroklanen också…

Inte sällan är det betydligt billigare att ta in på ett casa particular än att bo på hotell, inte sällan tillagas det mat som man får ta del av för en överkomlig summa och inte sällan får man trevliga pratstunder med familjemedlemmarna som kan tipsa och berätta om saker som inte når de ”vanliga” turisternas öron.

Att hitta casas particulares är inte heller särskilt svårt och kräver ingen förbokning. I vartenda gathörn i Havanna blir man erbjuden både det ena och det andra men bland de saker som man överväger att slå till på finns en mängd erbjudanden om casas particulares. Och litar man inte på sin magkänsla finns en del ”casas particulares” omnämnda i guideböcker som till exempel Lonely Planet. Casas particulares är också lätta att känna igen så tillvida att de måste ha en symbol på ytterdörren, en blå och vit liten skylt, som vittnar om att familjen som bor där är en auktoriserad casa particular-uthyrare.

Ute i de mindre byarna står folk tålmodigt och väntar vid busstationerna på att få välkomna turister till sina hem och tjäna en liten slant.

I Cienfuegos bodde vi hos en snäll familj med starkt kristen tro och där blev vi verkligen omhändertagna. Vi fick inte ens hänga upp vår egen tvätt på linorna utan det skulle frun i huset, Lupe, göra. Ingen syssla för turister tydligen.

Och hos Jesús och Marinéz i Trinidad blev vi uppassade med våtomslag och skivad gurka för att lindra svullnaderna på våra fötter. Och varje morgon blev vi tillfrågade om vad som önskades till frukost och om vi önskade middag på kvällen.

Åk till Kuba, ta in på ett casa particular och jag kan lova att du får ut mycket mer av din resa än om du enbart bor på ett opersonligt turisthotell.

Viva Cuba!

Lupe var vår husmor i Cienfuegos.

Jesús och Marinéz stod för gästfriheten i Trinidad.

Sitter och tittar på friidrotts-VM från Berlin och det är herrarnas diskus som pågår. Det är ingen av mina favoritgrenar utan mitt i ett ryskt kast från någon som heter Bogdan tappade jag koncentrationen och hamnade på Kuba i stället.

Världen är allt bra liten ibland. På Kubaresan i fjor åkte jag och reskamraten Uffe ett antal sträckor med buss för att ta oss runt, bland annat mellan den lilla orten Trinidad med sina kullerstensgator till badorten och turistfällan Varadero.

Efter cirka en timme på bussen (av totalt sex timmar) pajade motorn och vi fick ta oss i sakta mak till Cienfuegos (en annan liten stad med kolonial arkitektur, utmärkt nöjesliv och hästdroskor i stället för taxibilar) för att byta buss. I villervallan som uppstod fick vi hoppa ur bussen och ställa oss i den 40-gradiga värmen och bara vänta. Just vid den tidpunkten på året (maj) är det inte överdrivet många turister på Kuba så det blev att vi utombys drogs till varandra för att diskutera det uppkomna motorproblemet.

En man i 60-årsåldern som visade sig vara från Australien började snacka med oss och när han fick klart för sig att vi var från Sverige började en del svenska fraser att poppa ur hans mun.

”Jag bodde och jobbade i Sverige en tid på 70-talet.” sa han sen (på engelska). ”I en kryddfabrik i en liten håla utanför Malmö. Ystad heter stan. Känner ni till den?”

Han blev minst sagt paff när vi berättade att vi var just från Ystad. Han stirrade oss i ögonen ett par sekunder och sen kom nästa fråga:

”Hur är det med Ricky Bruch nu för tiden?”

Där kan vi snacka om färgstarka diskuskastare som gjort avtryck i historien. Vad är förresten oddsen på att resa till Kuba och träffa en australier som jobbat i Ystad och kommer ihåg Ricky Bruch? =)

För er yngre läsare som inte känner till Ricky Bruch: http://sv.wikipedia.org/wiki/Ricky_Bruch