Jag hade egentligen ingen direkt idé den här kvällen men så dök det upp en rolig grej på redaktionen. Min kollega satt och redigerade sportens resultatbörs och fick syn på resultaten i en internationell skyttetävling. Det visade sig att trean i tävlingen var kines och hette Pang. Utan tvekan kvällens garv på YA:s redaktion!

Det för oss osökt in på de här fiktiva kinesiska namnen som figurerar i svensk humor. Kinas fattigaste man lär till exempel heta Tom Peng Pung och hans engelska fru heter Inga Money. Och Finlands sämsta bärodlare heter Maski Halonen (dock inte släkt med presidenten Tarja). Englands mest undernärda person? Ben Rangel.

Från det ena till det andra. Nästa vecka drar jag äntligen ner till Berlin igen. Men redan på lördag kommer ett reportage i YA från stadsdelen Kreuzberg. De flesta reportage om Berlin handlar mest om muren och dess historia och andra självklara sevärdheter som Brandenburger Tor och Fernsehturm men jag valde den här gången att belysa Kreuzberg lite mer ingående. Hoppas att texterna och bilderna faller er i smaken.

Min icke-tysktalande kusin som ska med till Berlin har förresten vädjat om hjälp för att få lära sig några användbara tyska fraser. Jag lade pannan i djupa veck och tänkte efter en stund.

Så nu kan hon i alla fall ”Wollen Sie på flabben haben?” )

Inspirerad av David Letterman har jag beslutat mig for att gora min egen Top Ten-lista. Den handlar om hur man kanner igen kineser i ett flygplan eller pa en flygplats.

10. De begriper inte ett ord engelska.

9. De ska tvunget posera med ett v-tecken pa vartenda foto.

8. De har lite svart for det har med kosystem. De staller sig inte med automatik sist i en ko utan gar garna langst fram och forsoker tranga sig in fran sidorna.

7. Just nar vi trodde att midjevaskan var dod har kineserna gett den en renassans. Den sitter dock i hojd med skarpet, det vill saga i armhalorna.

6. De rapar hogt och ljudligt med oppen mun, helt ogenerat.

5. De har aldrig fyllt i ett ”immigration card” pa ett korrekt satt, vilket gor koandet i passkontrollen annu langre for oss andra.

4. De har inte forstatt att man maste halla ner handtaget pa bagagevagnen for att bromsen ska slappa och den ska kunna rulla.

3. De blir alltid tillsagda av kabinpersonalen att falla upp stolsryggarna pa satena infor landningen trots att alla andra i planet gjort det for lange sedan.

2. De tror att man far sitt bagage snabbare om man forsoker sla sig fram i gangen pa vag ut fran planet.

Och, slutligen, det allra lattaste sattet att kanna igen en kines pa en flygplats:

Alltid nar det gjors ”special announcements” i flygplatsernas hogtalare dar de efterlyser folk som ar forsenade till sin flight ar det kineser inblandade. Alltid. Sa har brukar det lata: ”We kindly request passengers Zhen Zhao Ping, Chan Xe Wu and Cheng Lee Wa to proceed to gate 15 for immediate boarding”. Och sedan kommer forvirrade manniskor springande med andan i halsen.

Efter förra inlägget om Kina kom jag att tänka på varför i hela fridens namn folk börjat säga Beijing i stället för Peking. Om någon av er där ute kan ge mig en rimlig förklaring till varför man ska börja säga Beijing när det sedan geografilektionernas begynnelse hetat Peking så ska jag också börja använda mig av Beijing. Men till dess vägrar jag att säga Beijing.

Och varför nu det då? Jo, för att Peking är det svenska namnet på Kinas huvudstad och Beijing det kinesiska. I alla andra fall av städer (vad jag vet) där det finns ett svenskt namn är det det som används. Man säger Köpenhamn och inte København, eller hur? Man säger Rom och inte Roma, eller hur? Man säger Lissabon och inte Lisboa, eller hur? Man säger Åbo och inte Turku, eller hur?

Det gör man för att det redan finns ett svenskt, etablerat namn på städerna. På Kinas huvudstad finns det också ett känt, inarbetat namn; Peking. Varför i helvete ska folk då klydda till det och göra sig till och helt plötsligt börja kalla staden för Beijing?

I så fall får man ju ta steget fullt ut och börja kalla alla städer för deras inhemska namn. Dublin får inte heta Dublin, det ska heta Baile Átha Cliath. Bangkok får inte heta Bangkok, det ska heta Krung Thep. Kairo får inte heta Kairo, det ska heta Al-Qahirah.

Ingen normalt funtad människa skulle väl göra det egentligen men enligt mig är det lika ologiskt att säga Beijing i stället för Peking. Eller som min kära vän och kollega Ulf uttryckte det: Om folk ska säga Beijing får de ju säga att de ska ta Suomifärjan till Helsinki också.

Och några frågor till er som säger Beijing. Den där hundrasen Pekingeser, kallar ni den för Beijingeser? Om ni ska beställa Pekinganka på en kinesisk restaurang, frågar ni då efter Beijinganka? Och det klassiska fotbollslaget IFK Norrköping som i folkmun kallas Peking, ska det heta Beijing nu helt plötsligt?

Nä, just det…

Efter 18 timmar i en svettig kupé på ett tåg som färdats över den kinesiska landsbygden vill man knappast vakna upp av att det regnar melonkärnor från britsen ovanför och att passageraren mitt emot helt hämningslöst släpper ut de gaser han samlat på sig under natten.

Vissa länder fattar man tycke för direkt och känner att man kan åka till hur många gånger som helst utan att tröttna. Andra blir man mer måttligt förtjust i och tänker att en gång räcker. Kina är ett land som hör till sistnämnda kategori, i alla fall för mig.

Jag ska inte påstå att jag vantrivdes i Kina. Landet har historia, kultur och sevärdheter så att det räcker och blir över men jag kände ändå att det var något som saknades i detta väldiga land. Den värme och den nyfikenhet som jag känt från människor i många andra länder jag besökt upplevde jag inte särskilt ofta i Kina.

Kanske har det med språkförbistringarna att göra. Kineserna är helt enkelt usla på engelska, lika dåliga som de flesta européer är på mandarin eller kantonesiska, och det är svårt för både kineser och för oss turister att komma varandra nära in på livet. Detta för med sig att det är svårare än i andra länder att hitta rätt buss, tåg, taxi etc och det är heller inte helt lätt att läsa en meny på kinesiska.

Dessutom lämnar bordsskicket i Kina mycket övrigt att önska. Sitter du på en någorlunda lokal kinesisk restaurang bland kineser så räkna med att någon snyter sig högljutt utan hämningar, en annan rapar rakt ut helt utan en tanke på sin omgivning och att en tredje spottar på golvet.

Något annat att ha i åtanke är att kösystemet i Kina inte är som i Sverige. Här är vi vana vid att ställa oss sist i ledet och vänta på vår tur. Så fungerar det oftast inte i Kina. Där är det upp till var och en att göra sig hörd och köpa det man vill ha, oavsett hur länge man stått i kö.

Ändå skulle jag inte vilja ha resan till Kina ogjord. Peking och den kinesiska muren är ett måste att besöka och terracottaarmén utanför Xian är också väl värd ett besök, liksom pandaparken utanför Chengdu. Och de som varit i Shanghai säger att det är en spännande stad.

Jag har fått en del kommentarer den senaste tiden. Ber att få tacka Nille för tipsen om Sri Lanka. Det känns verkligen rätt att åka dit och jag är övertygad om att jag kommer att tycka om landet. Sen är det ju skönt att kostatera att en nära släkting till mig lyckades ”smuggla” med sig lite cocate från Sydamerika så nu kan jag njuta av den varan utan att behöva bege mig till Bolivia igen ;o)

Åker man tåg i Kina går det inte att vara känslig.

Däremot är det svårt att inte charmas av pandorna i den här parken utanför Chengdu.

Terracottaarmén utanför Xian är väl värd ett besök…

…liksom Himmelska fridens torg i Peking…

…och kinesiska muren.