När jag reste till Indien tror jag att det var en lite försenad tonårsrevolt. Absolut inte mot mina kära föräldrar utan mot hela min livssituation. Jag kände mig instängd och rastlös i Ystad och behövde komma ut i världen, stå på egna ben och visa mig själv att jag kunde klara mig i en annorlunda miljö under en månads tid.

Att valet föll på just Indien har jag ingen vettig förklaring till. Det var nog mest ett infall och en vägran att göra som ”alla” andra backpackers och dra till Thailand eller Australien.

Indien blev en prövning med smuts, avgaser, oärliga människor, förfärliga busstransporter, trängsel och brist på varmvatten.

Men också ett besök i ett land rikt på färger, dofter, smaker, kulturer och möten mellan människor. Ett land med kontraster vi bara kan drömma om i Sverige, både vädermässigt och beträffande social status och levnadsstandard.

Att resa till Indien har definitivt både för- och nackdelar. Här är några av mina fördelar. Nackdelarna får ni själva komma på när ni beger er dit.

Indien 5-i-topp:

1. Taj Mahal i Agra. Detta är tveklöst världens vackraste byggnad, ett symmetriskt mästerverk som det går att sitta och stirra på i flera timmar. Fotomöjligheterna är oändliga så ta med en ordentlig kamera och ett extra minneskort.

2. Gryningstur på Ganges i Varanasi. Varanasi är hinudernas heliga stad och varje morgon badar de i 10 000-tal i Ganges. Att flyta runt på lite avstånd i en eka och beskåda detta spektakel är svårslaget.

3. Jaisalmer är en gammal stad i Rajastan med ett fort och övrig bebyggelse i sandsten. Med sina trånga gränder känns miljöerna som hämtade ur ”Tusen och en natt”.

4. Kameltur i öknen i Rajastan. Också en riktig höjdare. Balsam för själen är bara förnamnet.

5. Stränderna i Goa. Goa var en portugisisk koloni fram till 1961 och det har förstås satt sina spår. Fiskebåtarna heter inte sällan Santa Maria och de vitkalkade kyrkorna är talrika. En spännande blandning av medelhavsstuk och indiskt.

Alla som rest någorlunda långt antingen österut eller västerut vet vad det innebär att vara jetlaggad. Det tar upp emot en vecka för kroppen att komma i fas igen. Till dess får man stå ut med att vakna pigg som en mört mitt i natten och/eller att vara dödstrött mitt på dagen.

Men utan 24 tidszoner skulle mänskligheten inte fungera så det är bara att acceptera faktum. Vissa länder breder ut sig så långt longitudmässigt att det krävs flera olika tidszoner inom samma land. USA har till exempel fyra timmars skillnad mellan öst- och västkusten och från Finska viken till Stilla Havet förfogar Ryssland över ett tidsmässigt spann på nio timmar.

Det är däremot lite knäppt att det mellan två delstater i Australien som ligger i nord-sydlig riktning finns olika tidszoner. Mellan Queensland och New South Wales skiljer det en timme och gränsen mellan zonerna går rakt igenom en by som heter Coolangatta. Fördelen med detta är att folk som inte hinner handla före klockan 18 bara kan korsa gatan så har de plötsligt en timme till på sig innan affärerna stänger.

Indien och Nepal har dock världens löjligaste tidsdifferens mellan sig. Flyger man från Indien till Nepal eller korsar gränsen ska man ställa fram klockan en kvart. Och tvärtom när man åker tillbaka till Indien. Då ska klockan bakåt 15 minuter igen.

För ett tag sedan skrev jag om hur njutbart det var att läsa den 942 sidor tjocka boken ”Shantaram” som handlade om en australiers självupplevda äventyr i den indiska jättestaden Bombay. Då skrev jag också att jag tänkte återkomma i diskussionsämnet om det ska heta Bombay eller Mumbai.

När portugiserna befolkade den halvö som Bombay ligger på gav de sin nya stad namnet Bom Bahia (den vackra bukten). När britterna tog över på 1600-talet förändrades namnet till Bombay.

Det namnet fick staden behålla ända till 1996 när det hindufundamentalistiska partiet Shiv Sena (Shivas armé), som har makten i stadens kommunfullmäktige, bestämde sig för att byta namnet till Mumbai.

Mumbai är marathi (det lokala språket i delstaten Maharashtra där Bombay ligger) och tros härstamma från den hinduiska gudinnan Mumba, som dyrkades av kolis, det fiskarfolk som levde i området innan portugiserna slog sig ner.

Bombay har ”alltid” varit en smältdegel med människor från hela världen som invånare. Både vad gäller mat, arkitektur, språk och infrastruktur har olika folk satt sin prägel på staden och ”alla” har sedan 1600-talet kallat den för Bombay.

Problemet är att Shiv Sena inte accepterar detta. Shiv Sena kräver ökade rättigheter för infödda maharashtrier och är även fientligt inställt till andra folkgrupper som utövar andra religioner (t ex islam) eller pratar andra språk (t ex hindi eller urdu). Man har heller inte mycket till övers för inflyttade från andra delstater i Indien eller för utlänningar.

Shiv Senas beslut att byta namn på Bombay till Mumbai har alltså på sätt och vis återknutit området, som senare skulle bli en stad, till sitt ursprung före portugisernas tid men har samtidigt utestängt alla de folk- och språkgrupper som kallat staden för Bombay i flera hundra års tid.

Om det är rätt eller fel med Mumbai får var och en bilda sig sin egen uppfattning om men med tanke på den brokiga och mångfacetterade bakgrund staden har kommer jag även i fortsättningen att kalla den för Bombay, namnet som är gällande för alla – utom för dem som talar marathi.

Jag var själv i Bombay för en del år sedan och trängdes med tusentals svarta taxibilar av märket Ambassador Nova, röda dubbeldäckare (som man annars förknippar med London), kricketspelare och herrelösa hundar. Det är en spännande och dynamisk stad, oavsett om man väljer att kalla den Bombay eller Mumbai. Ett par av mina bilder kan du se nedan.

Lite kuriosa på samma tema är att Bombays internationella flygplats Chhatrapati Shivaji även efter Bombays officiella namnbyte till Mumbai fått behålla sin flygplatskod BOM.

För mer information i ämnet kan jag rekommendera Per J Anderssons bok ”Moderna Indien”.

Röd dubbeldäckare i Bombay.

Victoria Terminus, järnvägsstation i Bombay i indo-saracensk stil och på världsarvslistan sedan 1994.

En illaluktande och överbefolkad sophög med ociviliserade människor eller en skattkista med intressanta kulturer och religioner, god mat, sprakande färger och spännade dofter? De flesta som reser till Indien (och då menar jag inte två veckors charter i Goa) tycker oftast antingen eller.

Det är nio år sedan jag reste runt i Indien. Anledningen till att minnena poppat upp igen är boken jag läser just nu. Den heter Shantaram och är skriven av australiern Gregory David Roberts, en man som rymde ur fängelse i Australien och tog sig till Bombay i Indien på falskt pass. Det han upplevde i Bombay på 80-talet har han valt att dela med sig av på 942 sidor.

Jag har läst drygt 500 sidor nu och börjar redan misströsta för att det bara är lite mer än 400 sidor kvar. Även om man inte varit i Bombay eller någon annanstans i Indien är berättelsen så levande och beskrivningarna så träffsäkra att man snart blir kompis med hela persongalleriet i boken. Jag kan varmt rekommendera den och med tanke på antalet sidor lär den räcka till ett antal timmar i hängmattan nu i sommar.

Den finns till exempel på www.adlibris.com och kostar 39 spänn. Löjligt billigt alltså.

Varför jag kallar huvudstaden i delstaten Maharashtra för Bombay och inte för Mumbai ber jag att få återkomma till. Vissa säger att mina inlägg här är för långa så därför sparar jag diskussionen Bombay/Mumbai till en annan gång.