Halva nöjet med att resa är alla idéer man får och all planering man gör före själva avresan. En viktig del i inspirationen kan man få genom diverse resemagasin. Juvelen i kronan i det avseendet är naturligtvis Vagabond. Där finns, enligt mig, en enorm samlad kunskap, ett genuint berättarintresse, ett varierat bildmaterial och en bredd som är imponerande.

Tiden har bara runnit i väg nu i december så det Vagabondnummer som kom i slutet av november har jag i princip bara hunnit bläddra i. I förrgår begåvades jag med ännu en utgåva när specialtidningen om Thailand damp ner i brevlådan.

Men inte nog med det. I dag kom nästa alster som en glad överraskning bland all reklam och alla räkningar, Vagabonds januarinummer. Så nu har jag lektyr nog för ett bra tag framöver. Reportage från Svalbard, Kambodja och Rio de Janeiro tävlar om att bli lästa först, liksom hela magasinet om Thailand.

På tal om Thailand så verkar saker och ting inte vara riktigt som de ska just nu där nere, i alla fall inte vädermässigt. Redan för ett par månader sedan sa mina bekanta i Khao Lak att ”vintern” i Thailand spåddes bli ovanligt kall och regnig. Det bekräftades av andra svenska bekanta som nyss kommit hem efter ett par veckor i Thailand med sämre väder än väntat.

Det är kanske läge för att tänka utanför boxen och ge något annat land i samma region chansen? Kambodja är en stark bubblare på listan, Filippinerna har också sina fördelar och fler och fler ger Sri Lanka en chans nu när freden äntligen tycks bli varaktig där. Laos är ett underbart land men har tyvärr inga stränder.

Själv ska jag försöka ta mig till Burma, Indonesien eller Öst-Timor någon gång. De är de enda länderna i Sydostasien som jag ännu inte besökt. Någon som kan tipsa om något därifrån?

PS. Om en vecka vänder det. Då har vi passerat vintersolståndet och går mot ljusare tider igen. Bara den vetskapen gör tillvaron mer hoppfull.

Det var värst vad förra inlägget om ortsnamnen väckte uppståndelse. Extra glad blev jag förstås för att det tydligen sitter folk nere på Filippinerna och läser min blogg. Därför ska jag ta tillfället i akt att slå ett slag för detta örike.

Det mest spännande med Filippinerna är att landet är ganska olikt alla andra i Sydostasien. Filippinerna är det enda land i regionen som bekänner sig till kristendomen, detta naturligtvis på grund av det stora spanska och amerikanska inflytande som präglat landet sedan 1600-talet.

Det spanska maktövertagandet förde inte med sig enbart kristendomen utan en lite annan mentalitet än den man känner från grannländerna. Någon har sagt att en filippinsk människa är en latinosjäl i en asiatisk kropp och den beskrivningen är inte helt felaktig.

Givetvis har huvudspråket på Filippinerna (tagalog) också skapats med stora influenser av spanska och engelska. Det sägs att 20% av de filippinska orden är lånord från spanskan och 15% från engelskan. Kan man hyfsad spanska går det faktiskt att gissa sig till vad mycket betyder.

Men vad ni kanske inte visste är att det i tagalog faktiskt finns ett lånord från det skånska språket också. Vid ordningsmaktens högkvarter vid White beach på Boracay ser det nämligen ut så här. =)

Skånska är ett utbrett språk med förgreningar ända till Filippinerna.

Det hander val att folk som ska beskriva sina resmal for andra overdriver en aning och kryddar upplevelserna till det battre. Vad galler Boracay pa Filippinerna behovs inte det. Att saga sanningen racker gott.

Det har mots man av pa Boracay: en flera kilometer lang finkornig sandstrand, langgrunt, kristallklart vatten som haller runt 25 grader och inte alls ar lika salt som pa manga andra stallen, obegransat med solstolar att hyra for 20 spann om dan, mangder med barer, restauranger, hotell och affarer langs den bilfria strandpromenad som loper parallellt med stranden.

Solnedgangarna ar underbara och gor att man sitter kvar i solstolarna tills morkret fallit. Da tar elddansarna, trubadurerna och restaurangerna over stranden. Ackompanjerat av sang, gitarr och vagornas brus slar man sig ner till bords direkt pa stranden, bara nagra meter fran havet, och tar del av grillbuffeer for mindre an 50 spann. Och da snackar vi grillspett, kyckling, fisk och rakor grillade pa stora trakolsgrillar och till det gronsaker, spaghetti, frukt, ris, nudlar. Med mera.

Som gjort for en romantisk afton varenda kvall saledes.

Vi bodde i en bungalow med vaggar i flatad bambu, en stor dubbelsang, ac, tv och egen veranda. For 170 spann natten. En annan fordel ar att man slipper dryga inkastare och forsaljare pa Boracay. Visst fragar folk om man vill ha massage, ata pa just deras restaurang eller kopa just deras prylar. Men ett enkelt ”no thanks” racker oftast.

Enda nackdelen (eller fordelen for oss som garna slipper en massa andra turister) ar att det ar aningen jobbigare att ta sig till Boracay an till exempel nagon o i Thailand.

Med facit i hand skulle jag hellre stannat kvar pa Boracay lite langre och skippat nagot annat i min resrutt men det ar latt att vara efterklok. Och on ligger ju kvar. Bara att resa dit igen…

De flesta människor med lite resvana vet vad en tuk-tuk är. Några har också provat på att åka moto (motorcykeltaxi) i Kambodja eller rent av släpats runt i en rickshaw någonstans i Kina. Men det klart häftigaste sättet att ta sig fram på i Asien är i en jeepney på Filippinerna. 

När amerikanerna lämnade Filippinerna för gott lämnade de efter sig en omfattande mängd militär utrustning, bland annat ett stort antal jeepar. Dessa har sedan byggts om till ett mellanting mellan minibuss och taxi, med plats för 10-15 personer. Förarna verkar tävla om vem som kan ståta med den coolaste och mest pimpade jeepneyn och de lägger ner stor möda på att få sin jeepney färgglad och polerad med mycket bling-bling, stora signalhorn och andra iögonfallande kännetecken.

Det är lika lätt att få tag i en jeepney i Filippinerna som det är att få tag i en yellow cab i New York. Bara stå vid vägkanten och vifta så är saken klar inom några sekunder. Du blir upplockad direkt, sätter dig tillrätta och skickar fram betalningen (oftast under 10 pesos, vilket motsvarar 2 spänn) till föraren. När du vill hoppa av är det bara att säga till föraren (eller knacka honom på axeln om du sitter tillräckligt nära) så stannar han och släpper av dig (förutsatt att det är längs hans ”rutt”).

Eftersom det är två bänkar som står mot varandra på ”flaket” är det omöjligt att inte få ögonkontakt med folk. Och eftersom det är ett färdmedel som alla locals använder är det en utmärkt möjlighet att byta några ord. Ganska snart är du inne i tugget och kan till och med bli ombedd att växla (pengar, inte med växelspaken) när föraren eller någon annan passagerare inte har jämna pengar.

Kolla filmen för att se några riktiga jeepneys och spana in vilken teknik killen i blå tröja har. En liten vink med handen och sedan hoppar han på i farten när jeepneyn närmar sig. Om mindre än två månader sitter man själv i en jeepney igen. Längtar redan…

httpv://www.youtube.com/watch?v=LuSxu-kEtgM

Hur gör du när du dricker läsk? Köper du en burk och dricker direkt ur den? Eller en flaska som du dricker ur? Eller häller du upp den i något annat och dricker sen? Och om du häller upp den i något, vad är det i så fall?

När jag var i Filippinerna i förrfjor blev jag törstig i värmen och blev serverad en läsk på ett minst sagt annorlunda sätt. (Se filmen nedan)

httpv://www.youtube.com/watch?v=COppn7TOa8A