Det kan väl inte ha undgått någon att det utspelat sig en riktig solskenshistoria i Chile de senaste dagarna. Efter 69 dygn i fångenskap 700 meter under markytan kunde 33 personer räddas ur San José-gruvan i Atacamaöknen i norra Chile. Dramat bevittnades på tv av fler människor än den första månlandningen i juli 1969 och inte ett öga var torrt när var och en av de 33 gruvarbetarna välkomnades upp ur mörkret inte bara av anhöriga utan även av Chiles president Sebastian Piñera, som delade ut rejäla björnkramar till alla.

Jag är extra glad över att det gick så bra och att chilenarna fått något att enas kring. Landet läker fortfarande sina sår efter Pinochetregimen och drabbades som bekant av en kraftig jordbävning så sent som i våras.

Jag unnar alla chilenare världen över att få känna en förenande, nationell lycka i dessa dagar. Anledningen till det är även att jag kände mig väldigt välkommen när jag var i Chile i fjor. Folk var enormt trevliga och vänliga och verkade genuint intresserade av och nyfikna på oss främlingar. Vi kom direkt från Buenos Aires, där ingen tog notis om oss européer, till Santiago där det verkligen inte kryllade av turister.

Bland det första vi gjorde var att gå ut för att få oss en bit mat och valet föll på en restaurang på gågatan Nueva York som var välfylld av både människor och hög stämning.

Det gick ganska snabbt upp för oss att vi hamnat mitt i en after work med tillhörande dominospel och sangria. De chilenska gubbarna hade kommit direkt från sina kontor, lättat på slipsknutarna, tänt sina cigarrer, hällt upp sangrian och plockat fram dominobrickorna. Och de var inte sena att fråga ut oss ”gringos” var vi kom ifrån och vad vi gjorde i Santiago. Och snart kunde vi reglerna i deras variant av domino också.

Chilenarna är som sagt trevliga människor och jag unnar dem denna stund av kollektivt lyckorus.

Chilenska farbröder på after work i Santiago.

Det var en stor dag för mig i går. Aldrig hade jag väl kunnat tro att en halv kaffekopp med sand skulle kunna skänka mig sådan euforisk glädje. Men det var precis vad som hände.

Jag vet inte hur många av er som läste mitt reportage om Påskön i pappers-YA för några månader sedan. Där berättade jag i alla fall om min resa till Påskön förra vintern. När jag väl var där passade jag på att lägga beslag på en burk sand från Anakena beach för att ha som en kul souvenir. Det hör till saken att jag har en fönsterkarm här hemma med kryddburkar innehållande sand från en hel del udda ställen på jorden och i det avseendet är sand från Påskön något av det mest exotiska man kan hitta.

Drömmen om att ha sand från Anakena beach att stoltsera med slogs emellertid i spillror i tullen på Påskön. Mitt bagage röntgades och min sand konfiskerades. Om detta enorma bakslag skrev jag i YA och vädjade till någon i läsekretsen som kunde tänkas ha sand från Påskön i sin ägo.

Helt ärligt hade jag inte väntat mig att få napp men nyligen fick jag ett mail från Alf i Östra Vemmerlöv som hade varit på Påskön nu i juli för att titta på solförmörkelsen. Han hade läst mitt reportage och tänkte att han kunde ta med sig sand hem. Och utan att avslöja hans avancerade smuggelknep så kan jag berätta att det alltså fungerade!

I går var jag hos honom och hämtade sanden och den tagg som suttit och gjort ont i mitt resehjärta i över ett och ett halvt år kunde dras ut. Dessutom fick jag en trevlig pratstund och fick se fantastiska bilder från Påskön.

Så stort tack Alf! Det är din förtjänst att jag kunnat ta den bild som syns här nedan.

I min ena fönsterkarm trängs sand från Anakena beach med sand från bland annat Zanzibar och Island.

Och så här ser det då ut på Anakena beach, ett ställe där det numera fattas några sandkorn.

Jordklotet verkar vara i uppror. Först katastrofen i Haiti i januari och nu ett nytt jordskalv, i Chile. Sistnämnda skalv mätte 8,5 på Richterskalan och var således i runda tal 500(!) gånger starkare än det på Haiti som ”bara” mätte 7,0 (Richterskalan är logaritmisk).

Som tur var kommer det inte att få samma tragiska konsekvenser som i Haiti där 200 000 människor uppges ha dött. Anledningen är förstås att Chileskalvets epicentrum inte låg i närheten av tättbefolkade områden som fallet var i Haiti.

Tyvärr är inte det här det sista vi sett av jordbävningar. Det är inte en fråga om om utan en fråga om när vi får uppleva en förödande jordbävning igen. Och de tättbefolkade områden som råkar ligga i gränsområdena mellan två tektoniska plattor (t ex Kalifornien, Japan, Filippinerna och Indonesien) kan komma att ligga illa till.

Därmed inte sagt att man ska sluta resa för det.

Men vill man hålla sig på behörigt avstånd från där jordbävningsriskerna är störst ska man resa i mellersta och norra Europa (Island undantaget), Ryssland, Afrika, Australien samt var som helst i Nord- och Sydamerika utom på västsidorna.

Jag tackar min lyckliga stjärna för att det var förra våren jag var i Chile och inte i år. Jag hoppas att detta sympatiska folk, som led tillräckligt under Pinochets regim, snart kommer på fötter igen och kan fortsätta att äta sina completos och dricka sin Escudo (se nedan).

Escudoöl och ”un completo” (korv i bröd med bl a majonnäs), en mycket vanlig måltid i Chile. Bilden tagen i Barrio Bellavista i Santiago.