Det finns en hel del lilleputtländer i världen, så små att Lonely Planet inte ens bemödar sig med att göra en guidebok om dem. Ett av dem är Brunei, ett sultanat med 380 000 invånare, insprängt i den malaysiska delen av Borneo.

Detta faktum innebär dock inte att man ska strunta i att besöka den här typen av länder. Just eftersom Brunei besöks av så få turister blir de som reser dit väldigt vänligt bemötta.

Redan på flygplatsen i Kuala Lumpur i Malaysia kom det fram en man som förstod att jag skulle till Brunei och frågade om jag behövde skjuts från flygplatsen i Bandar Seri Begawan (Bruneis huvudstad) till hotellet. Lite skeptisk blir man ju när vilt främmande människor erbjuder en ensam turist skjuts flera timmar i förväg men eftersom klockan var runt 18 när vi landade och bussarna redan slutat gå (Brunei är ett muslimskt land utan något direkt hålligång) så var det skönt att redan ha transporten fixad.

Jag tog plats i hans, som han själv sa anspråkslösa bil (en BMW 850), och blev avsläppt vid hotellet. Någon saltad räkning eller någon pistol mot tinningen såg jag inte heller till utan bara ett ”hej då och ha en trevlig vistelse i Brunei”.

Samma vänliga bemötande fick jag och den amerikanska dam som jag mötte på hotellet (vi var de enda två gästerna) när vi begav oss till en av stadens moskéer. Imamen hälsade oss hjärtligt välkomna och visade oss runt inne i moskén så fort vi tagit av oss skorna utanför och lovat att inte beträda de icke-mattbelagda golvytorna eller fotografera inomhus. Vi blev tillfrågade var vi kom ifrån och när hon sa USA tänkte jag att vi var rökta. Jag såg framför mig ett kidnappningsdrama och en betydligt längre vistelse i Brunei än vad som var tänkt från början men det var idel leenden och nyfikna blickar som följde oss på vår rundvandring.

Sak samma i den mellanstadieskola vi trillade in på i Kampung Ayer, en ”förort” till Bandar Seri Begawan som är helt uppbyggd på pålar ute i floden. Rektorn visade oss runt och snart hade vi en lång svans av nyfikna barn som glodde ögonen av sig och kiknade av skratt över att se västerlänningar i ”lustiga” kläder.

Men priset togs ändå den sista kvällen i Brunei när jag på väg hem till hotellet blev upplockad av en envis man i jeep som tvunget skulle visa mig landets största moské och en stor nattmarknad utanför stan där det inte fanns några turister alls. Jag blev i det närmaste beordrad att gå av och ta bilder vid moskén och på marknaden sprang han runt som en tosing och skulle ha mig till att smaka på alla kakor, frukter och drycker och allt annat som såldes.

På vägen tillbaka undrade jag vad han ville ha för det kalaset. Jag hade trots allt blivit visad en massa som jag inte fått se annars och fått smaka goda inhemska bakverk och frukter.

– Jag vill inte ha någonting, sa han. Bara gör mig tjänsten att berätta för dina vänner i Sverige att Brunei är ett bra land och att folk är trevliga. Vi vill gärna ha hit fler turister.

Så då får man väl anse att den motprestationen är utförd nu.

För er som ska till Sydostasien och funderar på Brunei så är det lättaste sättet att ta sig dit med Air Asia från Kuala Lumpur. Språket som talas är i huvudsak malajiska men eftersom Brunei varit ett brittiskt protektorat i nästan 100 år (självständigt igen sedan 1984) talar de flesta hyfsad engelska. Och Brunei har visserligen ingen egen Lonely Planet men en hel del sidor i den bok som handlar om Malaysia och Singapore.

Moskén Sultan Omar Ali Saifuddin i centrala Bandar Seri Begawan.

Samma moské som ovan fast på kvällen.

Glada barn på en mellanstadieskola i Brunei.

Matmarknad i Brunei. Inte fullt lika stort intresse för utlänningar här. =)