Lars Vilks är kanske inte så populär i de muslimska delarna av världen men i Rio de Janeiro är det inte omöjligt att han skulle bli hyllad som en kung. Kan man foga ihop en skapelse som Nimis skulle man garanterat kunna bli en mästerlig arkitekt och byggmästare i någon av favelorna i Rios slumområden.

De bostäder som folk tvingas bo i där har nämligen inte så få likheter med Nimis. I stället för drivved kring Kullahalvön får invånarna i favelorna hålla till godo med diverse brädlappar, korrugerad plåt och annan bråte men det blir till slut bostäder av det ändå.

Många av Rios favelor ligger på sluttningarna i och runt staden. Invånarna där har stadens bästa utsikt men är tvingade att bygga på höjden när de behöver en ny bostad. Därför får många av nybyggena lite Nimis över sig.

Jag har haft förmånen att besöka en favela i Rio de Janeiro och titta in i flera av de så kallade bostäderna. I en av dem lutade golvet så att man nästan blev sjösjuk. Praktiskt på ett sätt med tanke på att allt som tappades kring middagsbordet rullade iväg mot ytterdörren men ändå.

Dörr och dörr förresten. En plywoodskiva med ett par gångjärn på trekvart snarare. Och den skrangliga trappan upp till ingången ska vi inte tala om. Den hade platsat bättre som träningsredskap för ryska cirkusartister.

Men det fanns ändå en värme och gästfrihet i favelan som västerlänningar många gånger inte är vana vid. Vart vi än kom bjöds det på brasiliansk öl av märket Skol och värdinnan hade i största hemlighet bjudit in oss på familjens churrasco (grillparty). Allra längst upp på sluttningen hade folk riggat upp en jätteljudanläggning för att arrangera en reggaetonfest med himlen som tak.

Undrar om Lars Vilks hade vågat släppa loss där…

Utsikt från favelan Cantagalo i Rio de Janeiro.

Kocken som stod för utspisningen av churrasco.

Inne i ett av de lutande ”husen” i favelan.

Dansstilen i Rio de Janeiro ser ofta ut så här.

Nimis – för er som inte känner till det bygget.

Så är det då klart att det blir Rio de Janeiro i Brasilien som får stå som värd för OS 2016. Det känns som om de OS-veckorna kan komma att bli en enda lång karneval.

Jag har visserligen inte varit i varken Chicago, Tokyo eller Madrid men oavsett det är jag glad över att det blev Rio som fick förmånen att arrangera OS. Det kommer naturligtvis att kosta Brasilien enorma summor att få allt i ordning på de knappa sju år som återstår men samtidigt är det en chans för detta land att få gratisreklam och därigenom, under kanske en tioårsperiod från och med nu, få in en massa turistpengar som kan satsas på att förbättra levnadsvillkoren för de sämst ställda i Brasilen.

För gudarna ska veta att det är bra mycket fattigare i Brasilien än i USA, Japan och Spanien. Massor av människor bor i så kallade ”favelas” (slumområden) där det är gatans lag som gäller och där skjutvapen, droger och social misär är vardagsmat.

Det ska dock inte behöva avskräcka en stor turistström. Precis som i andra storstäder finns det områden i Rio som är bra eller mindre bra ur turisthänseende.

Fördelarna med Rio är i mitt tycke att det bebos av vänliga och glada människor, stämningen är härligt avslappnad, det finns två berömda stränder (Ipanema och Copacabana) och andra sevärdheter som Sockertoppen och Kristusstatyn. Dessutom är det enkelt att ta sig runt med buss eller taxi.

På tal om Copacabana så ska jag ta tillfället i akt att avliva en myt här. Ni vet den där gamla slagdängan ”Copacabana” med Barry Manilow (se klippet nedan). Den handlar faktiskt inte alls om stranden Copacabana i Rio de Janeiro utan om en nattklubb i New York som också heter Copacabana.

Och strandens namn är i sin tur hämtat från staden Copacabana i Bolivia.

Det var slumpens skördar som gjorde att vi blev inkvarterade i villan på backarna mellan Copacabana och Ipanema i Rio de Janeiro. Tänka sig att valet av t-shirt denna dag skulle sätta igång en så positiv dominoeffekt.

Vårt förbeställda hostel i Rio motsvarade inte alls förväntningarna. Vi trodde att vi skulle få ett rum för två pers men i stället fick vi nyckeln till en dorm på cirka sex kvadratmeter med två stycken trevåningssängar.

Ingen idé att hänga där i onödan tänkte vi och spankulerade iväg ner mot Copacabanastranden. För dagen hade jag på mig en t-shirt som det stod ”Kreuzberg Berlin” på. Jetlaggad som jag var vid tillfället tog jag ingen större notis om den man som såg t-shirten och började prata tyska med mig i tron att jag var tysk. Jag var inte på något vidare humör just den morgonen eftersom mitt bagage var på villovägar och svarade väl ungefär att jag inte var tysk men att jag tyckte om Berlin.

Senare på dagen i en annan del av Rio de Janeiro slog vi oss ner på ett litet café för att dricka en pilsner och då kom minsann samma man, en tysk, förbi, slog sig ner och började prata och presenterade oss för sin brasilianska fru och deras barn. Det visade sig att han var från Dresden men jobbade för ett företag och var för det mesta i Brasilien men också i Schweiz. När vi skildes åt gav han oss sin adress och telefonnummer till bostaden i Rio och sa att om vi hade vänner som skulle till Rio någon gång så kunde de höra av sig och hyra rum hos honom eftersom villan var stor.

Jaja, tänkte vi. Det lär ju hända ofta. Eller inte.

Tillbaka på vårt sunkiga hostel upptäckte vi att de andra fyra sängarna i vårt lilla kyffe hade intagits av fyra tyska tjejer. De blev lika chockade av att se två killar klampa in där. Det var då min reskompis Mark kom med den briljanta idén att vi skulle skita i vårt hostel och hyra in oss hos tysken och hans brasilianska familj i stället. Deras villa låg ju ändå på samma gata som vårt hostel, om än några hundra meter uppför backarna.

Sagt och gjort. Så blev det. Och i efterhand var det det bästa som kunde hända. Vi kände oss som en del av familjen under de sex dagar vi tillbringade i Rio och fick uppleva sådant som ”vanliga” turister aldrig kommer i närheten av, till exempel en heldagstur i en ökänd favela, en högljudd taklagsfest bland dansanta brasilianare, en genuin churrasco (grillfest) och massor av umgänge med ”locals”.

Och detta hade förmodligen inte hänt alls om jag hade valt en annan t-shirt den första morgonen…

Jesus då? Jo, efter sammanlagt sex timmars transport, köande och väntande en av dagarna träffade vi honom också. Han är 30 meter hög, tillverkad av cement från Skåne och står på en 700 meter hög kulle och blickar ut över Rio de Janeiro.

Delar av ”vår” brasilianska familj. Tyske Gerd med frugan Laola överst.

I Brasilien är det aldrig långt till musik, dans och festligheter.

En del av barnen på släktgillet i favelan.

Vår kock som fixade till en gedigen churrasco.

Kristusstatyn, gjord av cement från Limhamn!