För er som tycker det är intressant med bildspel finns ett nytt i min samling på Photopeach. Det handlar om Bolivia den här gången. Länken hittar ni här. Vissa påstår att det inte går att se i Mac så det är bara att hoppas att ni sitter vid en pc och läser detta.

Boliviansk man på Isla del Sol i Titicacasjön.

Det snackas en del om hur höjdskillnaden påverkar VM-spelarna i Sydafrika. Om man spelar en match i Kapstaden på havsnivå och sedan nästa i Johannesburg på 1700 meters höjd så är det en väldig skillnad, både på spelarnas prestanda och på hur bollen uppför sig.

Jaja. Snacka går ju.

1 700 meter tycker jag känns ganska futtigt i sammanhanget. Klart att det påverkar men förmodligen inte så att det får någon matchavgörande betydelse.

Annat är det för de motståndarlag som reser till Bolivia för att spela. Jag har för mig att Bolivia inte tillåts spela tävlingslandskamper på hög höjd längre men annat var det för bara några år sedan när det bjöds in till spel i La Paz på 3 600 meters höjd.

Då kan vi snacka skillnad. Det kan jag lova. Jag var i La Paz så sent som i fjor och har själv upplevt att det där med hög höjd kan få även en hyfsat tränad människa att kippa efter andan. Det är tyngre att andas, hjärtat slår fortare och bara att gå upp för några trappor får kallsvetten att sippra ut genom porerna. Jag skulle bara kunna föreställa mig vad det skulle innebära att spela fotboll i 90 minuter på så hög höjd.

Men det är såklart en vanesak.

På promenad i La Paz gick jag bland annat förbi en asfalterad plan där några gubbar i 45–50-årsåldern spelade korpmatch och for fram som virvelvindar utan minsta tecken på trötthet.

Själv tog jag ett djupt andetag och samlade krafter för nästa uppförsbacke…

Min reskamrat Mark tyckte att Bolivia sög och att det var det sämsta landet på vår resa i Sydamerika men jag tyckte definitivt att det hade sin charm. Fattigt, underutvecklat och med lite buttra människor som inte gärna lät sig fotograferas, visst, men samtidigt spännande, färgglatt och rikt på kontraster. Och meningen med att resa är ju faktiskt att uppleva något annorlunda.

Ryktet att ”alla” i Bolivia tuggar kokablad eller utvinner kokain från kokaväxten är inte helt osant. Men så länge västvärlden efterfrågar kokain kommer det med 100 procents säkerhet att odlas koka i Bolivia. Att sluta odla koka som kan omvandlas till kokain skulle vara att ta död på den födkrok som är den enda möjliga för Bolivias fattiga bönder att tjäna sitt levebröd.

Att USA på eget bevåg försöker förbjuda Bolivia att odla koka är ungefär som om Sverige skulle förbjuda Frankrike att odla vindruvor för att folk i Sverige får skrumplever av vin.

När vi landade på El Alto-flygplatsen utanför La Paz på 3 800 meters höjd hade vi i alla fall nytta av kokaväxten. För att mildra symptomen på höjdsjuka (det får man garanterat när man på samma dag färdas från havsnivå upp till 3 800 meter) blev vi ordinerade kokate av personalen på hotellet. Och det hjälpte! Lite huvudvärk var allt men definitivt inte sådana besvär som drabbade mig i Tibet härom året.

Kokate serverades det till frukost också och vi blev så förtjusta i denna dryck att vi hade långt framskrida planer på att ta med ett 100-pack tepåsar hem. En av mina kusiner, som har god kännedom om den spansktalande världen, avrådde dock från detta eftersom risken är att tullen i Sverige klassar även kokate som narkotika.

Men det finns andra sätt att bli ”hög” i Bolivia. Från La Paz kan man åka på utflykt till berget Chacaltaya, vars högsta topp är på 5 410 meter. Det är riktigt jävla högt kan jag tala om, högre än baslägret på Mount Everest. Och på Chacaltayas topp är syre definitivt en bristvara.

Tur att det finns gott om kokate i närheten…

För att få en inblick i livet i Bolivia kan jag rekommendera Markus Luttemans ”El Choco”, en bok som bygger på en sann historia om en svensk kille som åkte fast för knarksmuggling i Bolivia och hamnade på det ökända San Pedro-fängelset i La Paz.

Dam som tuggar kokablad. Vanlig syn i La Paz. Hon ville egentligen inte vara med på bild men en liten muta öppnar många dörrar i Bolivia. För sina förvärvade 5 bolivianos (ungefär 5 spänn) kunde hon säkert köpa en ny påse kokablad.

Jag och Mark uppe på Chacaltayas topp, 5 410 meter över havet.

Klassisk boliviansk dam med den typiska hatten.