Kära resevänner!

Efter noga övervägande har jag beslutat mig för att lägga ner min reseblogg. Jag känner att grejen liksom är gjord nu. 199 inlägg om resor, på sex olika kontinenter, har det blivit under tre år och jag hoppas innerligt att ni som läst dem har uppskattat vad jag skrivit och blivit inspirerade. Det har nämligen varit mitt främsta mål med bloggen, att få nöjet att dela med mig av allt jag varit med om och på så sätt få er läsare att också ge er ut i världen.

Att sedan kommentarsfunktionen allt som oftast varit ur bruk kan jag knappast lasta er för men det har ju tyvärr blivit lite av en envägskommunikation och så var det inte tänkt.

Desto gladare har jag blivit av alla som haffat mig på stan och gett mig beröm. Ni är faktiskt inte så få som uppmanat mig att skriva en bok om mina olika resor så den idén hade jag tänkt förverkliga. Med i bagaget har jag reseminnen från över 60 länder och bilder har jag närmare 10 000 stycken.

Så tanken är att välja ut russinen ur min resekaka, berätta en del anekdoter på ett lättsamt sätt och publicera bilder därtill. Vill det sig riktigt väl kan boken kanske ligga klar inför julruschen i december.

Så tack och på återseende.

Är du en person som lider av klaustrofobi? Då är en rundresa i västra Afrika förmodligen inte något för dig.

För att ta sig runt i framför allt Senegal använder sig många av en så kallad sept-place (alltså franska för sju platser). Det är gamla Peugeotbilar med plats för en förare och sju passagerare. Där sitter man ihopknökad med knäna uppe vid öronen och har man mer än ett bagage med sig tvingas man ha det i knät.

Ingen sept-place är tankad i förväg utan när bilen fyllts är första anhalt närmaste bensinstation. Där sitter man som en ansjovis i burk och tvingas titta på när föraren tankar bilen med motorn igång och mackföreståndaren ofta kommer ut för att småsnacka lite, inte sällan med en tänd cigarett i mungipan.

Klaustrofobi är bara förnamnet…

Så har vi då återkommit till Skåneland efter tre veckor i västra Afrika (Senegal, Gambia och Mauretanien närmare bestämt). Det är otäckt hur fort man kommer in i de gamla hjulspåren igen. Nere i Afrika kändes Ystad och livet här hemma väldigt avlägset. Lika snabbt vände det på andra hållet. Bara tre dagar efter hemkomsten känns vistelsen i Afrika som om den ägde rum för flera månader sedan.

Solbrännan som var så fin och skulle med hem åkte i vanlig ordning av på planet hem. Det enda som minner om Afrika nu är att det ännu återstår några dagars medicinering med malariatabletterna.

Som tur är finns det en djup minnesbrunn att ösa ur när lusten faller på och på minneskortet huserar närmare tusentalet bilder som väntar på att återuppstå och bli förädlade i datorn.

Så räkna med många stories från Afrika innan uppsnacket inför nästa resa, i februari, börjar. =)

Det är inte ofta man får anledning att skriva om en flygkrasch med ett lyckligt slut så därför vill jag passa på att göra det nu. Härom dagen tvingades en Boeing 767, som startade på Newark (New Jersey) och hade Warszawa som slutdestination, nödlanda med en stilig buklandning eftersom landningsställen inte gick att fälla ut.

231 passagerare fick vara med om en minst sagt oangenäm marksättning av ett plan som i samband med denna fattade eld, men ingen människa kom till skada.

Polens president Bronislaw Komorowski gratulerade och tackade piloten, kapten Tadeusz Wrona, tillsammans med resten av personalen efter landningen.

Detta måste ha varit en lättnad för hela det polska folket, som ju så sent som i fjor våras förlorade sin dåvarande president Lech Kaczynski och delar av landets politiska toppskikt i just en flygkrasch i Smolensk, Ryssland.

Och en annan glad nyhet: Den anrika Bolsjojteatern i Moskva är färdigrenoverad efter sex års idogt arbete. När jag var i Moskva 2006 var teatern inklädd i plast och byggnadsställningar men nu är den i toppskick igen och till allmän beskådan för turister.

Bolsjojteatern 2011.

Så fick då detta traumapräglade, tragikomiska drama sin upplösning. Uffes pass, med tillhörande visum till Mauretanien, har lokaliserats och inhämtats. I sista akten gjorde en hjältinna vid namn Caroline entré på scenen och när ridån föll fick hon stående ovationer av hela resesällskapet, det vill säga av Uffe och mig.

Ni som följt denna historia är förmodligen lika hjärtligt trötta på Mauretaniens ambassad i Berlin som jag är. En kort summering av skeendet:

15 augusti: Visumhandlingar, pass och 125 Euro i kontanter skickas från Ystad via Berlin till Mauretanien.

25 september: Passen återvänder till Berlin med nödvändiga visumhandlingar.

28 september: En försändelse lämnar Berlin med destination Ystad.

6 oktober: Denna försändelse anländer till Ystad, dock innehållande endast mitt pass och inte Uffes.

7 oktober: Samtal till Berlin, som bekräftar att Uffes pass ligger kvar där men att det ska skickas till Ystad omgående.

20 oktober: Oron stiger eftersom inget pass fortfarande kommit. Nytt samtal till Berlin utan att få något vettigt svar.

21 oktober: Två veckor till avresa och fortfarande inget pass. 30 samtal till Berlin under dagen möts av bortförklaringar, förvirring, undanflykter och av luren i örat på mig. Paniken sprider sig.

24 oktober: Nytt samtal till Berlin, som nu säger att passet finns i Berlin och att  det ska skickas under dagen. Jag blir inte direkt övertygad…

25 oktober: Magkänslan säger att det här inte kommer att funka. Det kommer inte att bli något pass såvida inte någon kan hämta ut det till oss och ta med det till Skåne. Denna någon är min bekanta Caroline som av en ren händelse är bosatt i Berlin men som just denna dag ska flytta hem för att börja ett nytt jobb.

Caroline ställde med glädje upp, sprintade in på Mauretaniens ambassad och sa vad saken gällde. Något pass blev det inte eftersom hon inte hade någon fullmakt. Ett samtal till mig där den förvirrade damen på ambassaden gavs luren ställde emellertid saker och ting till rätta. Hon kände säkert igen min röst efter alla samtal de senaste veckorna.

Caroline vittnar om total kaos på ambassaden. Visum, pass och diverse andra papper i en enda röra på skrivborden. Det verkar vara rena lotteriet om vem som verkligen får tillbaka sina pass och vem som inte får det.

När Caroline väl fått tag i Uffes pass fick hon en fråga av personalen:

- Du, vi har fyra andra pass som ska till Sverige. Du känner möjligtvis inte någon av dem också?

Nu kommer Caroline till Kastrup i eftermiddag och någon dag senare i veckan ska vi hämta Uffes pass hos henne.

Det löste sig till sist för oss den här gången men det här blir första, enda och sista gången jag söker visum till Mauretanien.

Nu börjar det bli riktigt jobbigt. Jag skulle nog vilja påstå att jag börjar närma mig ett upplösningstillstånd. Min reskamrat Uffes pass, innehållande visum till Mauretanien, är fortfarande på vift. Nu återstår det bara elva postdagar innan vi ska resa och vi får nog så smått börja undersöka möjligheterna att skaffa ett nytt pass till honom och skita i att resa till Mauretanien.

Jag ringde till Mauretaniens ambassad i Berlin för två veckor sedan och de hade Uffes pass hos sig och skulle skicka det med en gående gång. Nu har det gått två veckor och fortfarande inget pass i sikte. Det hör till saken att det tog åtta dagar för mitt pass att ta sig från Berlin till Ystad…

För att få klarhet i ärendet har jag försökt ringa till berörd instans men där svarar de inte eller klickar bort mig. Jag har försökt närmare 20 gånger i dag. Dessutom har jag skickat ett mail dit och redogjort för situationen men inget svar på det heller.

Nu börjar man ju undra a) om passet verkligen är skickat b) var det i så fall befinner sig c) när f-n det hade tänkt komma och d) om det är Posten i Sverige som fibblat.

Just nu famlar jag i mörker och sörjer över att de här veckorna som skulle ägnas åt reseplanering förvandlats till ångestfyllda dagar.

Vi får väl se var denna följetong behagar sluta.

7 november åker vi i alla fall.

Har precis sett den chilenska tv-filmen ”The 33 of San José”, som bygger på de verkliga händelser som utspelade sig i Atacamaöknen i norra Chile förra sommaren då 33 gruvarbetare blev instängda 700 meter under jord.

Filmen lär inte få någon Oscar men är ändå en värdig skildring av en händelse som inte bara enade ett land utan fick en hel värld att engagera sig.

Sen kom jag att tänka på vilken skillnad det är att göra film av verkliga händelser som får ett lyckligt slut jämfört med dem som får ett tråkigt slut. Året efter gruvolyckan i Chile finns redan en färdig film eftersom äventyret slutade lyckligt.

Lika snabbt går det inte när det handlar om händelser som försätter ett folk i landssorg eller upprör en hel värld. Det tog till exempel bra mycket längre tid innan någon vågade sig på att filmatisera 11 september och tsunamin. Och ännu längre dröjde det innan någon kom på tanken att göra filmer om Baader-Meinhof-gänget, som försatte Västtyskland i chocktillstånd på 70-talet. Eller om ”Bloody Sunday” i nordirländska Derry 1972, då 13 fredliga demonstranter sköts ihjäl.

För svenskt vidkommande undrar jag när tiden är mogen för att göra en film om Palmemordet. Inte på ett tag än känns det som. Såren i den svenska folksjälen är fortfarande djupa, trots att det gått ett kvarts sekel.

Men nu kom jag ifrån ämnet. Vad jag ville säga är att jag gläds med Chile. Trots jordbävningar och elände på senare tid verkar folket stå starkt och enat, kanske tack vare den lyckliga utgången av händelserna i San Joségruvan.

Min oro över att våra pass, med iklistrat visum till Mauretanien, inte skulle dyka upp i tid före avresan den 7 november har gått över en aning. Men inte helt.

Tidigare i veckan fick jag en avi med posten och sprang direkt iväg för att hämta våra pass i en av stadens livsmedelsaffärer. Med det oöppnade kuvertet i min hand flög emellertid ångesten på mig igen. Vikten på kuvertet skvallrade om att något saknades.

Och mycket riktigt.

Det var bara mitt pass som var med och inte min reskamrat Uffes. Tydligen var det för svårt för personalen på ambassaden i Berlin att förstå att våra pass båda skulle skickas i det bifogade svarskuvertet. Vi hade skrivit våra respektive namn på kuvertet och angett min adress i tron att det skulle vara smidigare att skicka båda i samma kuvert.

Ett samtal till den tyska huvudstaden gav dock lugnande besked. Uffes pass låg kvar i Berlin och skulle skickas hit så fort som möjligt. Med lite tur har vi det inom en vecka, alltså tre veckor före avresa.

Det innebär att det i runda slängar tagit två månader från det att vi postade våra handlingar till att vi verkligen har passen med visumen i våra händer.

Det kan vara bra att ha i åtanke inför nästa gång man ska någonstans där det krävs visum.

Vårt flyg från Kastrup avgår till Lissabon redan i ottan och är framme vid 11-tiden. Sedan går nästa plan till Dakar inte förrän vid 22-tiden. Elva timmar är definitivt lite för många för att spendera på en flygplats så nu håller jag på att läsa in mig på vad som kan göras i 7-8 timmar i Lissabon en måndag i november. Alla tips mottages tacksamt (om nu kommentarsfunktionen fungerar).

Att ta sig för en resa till Afrika kostar faktiskt en del redan innan man har gett sig iväg. Det visste jag i och för sig sedan tidigare eftersom jag reste runt på kontinenten i sex veckor för några år sedan. Men det accentuerades ytterligare i förra veckan när det var dags för en översyn av vaccinationerna.

Jag är redan vaccinerad mot hepatit A, hepatit B, tyfoid, gula febern, japansk encefalit, polio och stelkramp så någon ytterligare perforering av vänster överarm blev det inte. Däremot behövde skyddet för tyfoid uppgraderas en aning men det görs tydligen i tablettform när kroppen nått en viss ”mättnad” av injicerat vaccin.

Till detta kommer ett drickbart magvaccin som heter Dukoral, som jag alltid tar när jag ska resa utanför norra och västra Europa. Det motverkar risken för kolera och turistdiarré.

Den stora kostnaden den här gången var emellertid malariatabletterna. De ska tas från och med dagen före avresa och sedan dagligen plus en vecka efter hemkomst. 36 tabletter totalt, till en kostnad av 1050 spänn, plus receptkostnad på 120. Det gör alltså att varje tablett kostar 32,50.

Å andra sidan är det kaffepengar jämfört med risken att få både resan och livet förstört på grund av någon elak mygga.

Värre är att våra pass med visum till Mauretanien inte dykt upp än. Tur att man har kontakter i Berlin som kan gå in på Mauretaniens ambassad där och fråga vad som egentligen händer.

Jo, mitt visum till Ryssland anlände som sagt till Stockholm en fredag när vi hade avresa på måndag.

Jag avböjde, efter vissa inre överläggningar, resebyråns förslag att skicka mitt pass med express och lördagsutdelning. Personalen kunde nämligen inte lämna någon garanti att det verkligen kom fram i tid utan hänvisade till att ”vi får hoppas”.

Det var givetvis inte gott nog när en vecka i Moskva stod på spel.

Men ibland har man turen med sig. Som en skänk från ovan ringde en kompis till mig samma fredag och ville byta några ord. Min goda kamrat reser ganska mycket i jobbet och det visade sig att han var i Stockholm när jag ringde och inte alls hade något emot att hämta miss pass på resebyrån.

Kravet på motprestation bestod i att hämta honom på Sturup dagen efter och köra honom till Malmö.

Ett billigt pris för att slippa risken att bli utan Rysslandsresan.

I morgon är det sex veckor tills vi åker till Afrika. Fortfarande inget pass eller visum från Mauretanien i sikte…

I dag är det exakt en månad sedan vi skickade iväg våra visumhandlingar och ännu har de inte kommit tillbaka. Det ser ut att kunna bli en kamp mot klockan den här gången också.

För er som inte följt mina förberedelser inför Afrikaresan i november ska jag lite kortfattat sammanfatta en lång historia. Vi ska bland annat åka till Mauretanien och dit behövs det visum. Mauretanien har dock ingen ambassad i varken Köpenhamn eller Stockholm så en visumansökan får gå via ambassaden i Berlin.

Den 15 augusti skickade jag iväg blanketter, pass, pengar, returkuvert och returporto till Berlin. Folket i Berlin ska stämpla och ha sig och sedan skicka vidare pappren till Mauretanien och där ska de stämplas på nytt och sedan skickas tillbaka till Berlin innan någon lägger dem i mitt frankerade returkuvert tillbaka till Skåne. Men hittills har det varit knäpptyst. Inte ett livstecken. Det är visserligen drygt sju veckor kvar tills vi ska åka men jag kan inte låta bli att tänka på den gången vi skulle till Ryssland och det höll på att strula till sig rejält.

Resebyrån som vi bokade flyg och hotell hos åtog sig även att ordna visum. Jag skickade upp passet till Stockholm och väntade.

Och väntade.

När det var fem dagar kvar till avresa hade jag fortfarande inte fått tillbaka mitt pass och började bli både otålig och nervös.

Jag höll kontakt med resebyrån på daglig basis och folket där försäkrade mig om att det skulle ordna sig.

Vi skulle åka tidigt en måndag i början av maj. På fredagen före fick jag ett glatt brev från resebyrån att mitt pass nu innehåll ett ryskt visum.

Jag ringde till resebyrån och sa att det var ju bra att de hade mitt resklara pass. Men jag ska resa tidigt på måndag morgon, innan posten delas ut. Hur ska jag hinna få det? undrade jag.

Eftersom Stockholm i många stockholmares värld är medelpunkten kring vilken universum snurrar borde jag inte varit förvånad över svaret men lite paff blev jag ändå.

- Du kan möjligtvis inte komma förbi och hämta det?

När jag hämtat upp hakan från golvet och samlat mig ett par sekunder försökte jag svara så hövligt som möjligt att det inte gick eftersom jag bor 60 mil från Stockholm.

- Då får vi skicka det express med lördagsutdelning och hoppas att det kommer fram, sa snubben på resebyrån.

Jag kände att hela min resa låg i händerna på ett postväsen som inte är helt tillförlitligt. Nu var goda råd dyra.

Fortsättning följer…

Tjusningen med att resa är bland annat att man lär sig mycket om andra folk, om deras traditioner och om deras sätt att leva. Som turist ska man respektera att det är annorlunda i andra länder och inte försöka omvända folk till att göra som vi gör.

Till exempel får man acceptera när man är i Thailand att det inte är okej att klappa någon på huvudet, att det inte är okej att peka mot någon med sina fötter (i synnerhet inte mot Buddhaavbilder) och att det inte är okej att tala i nedsättande ordalag om kungafamiljen.

Samma sak är det för till exempel kineser som besöker Sverige. De har säkert fått lära sig att det finns ett kösystem som ska respekteras och att det inte anses okej att rapa och spotta hur som helst offentligt.

Ibland uppstår det dock intressekonflikter. Härom dagen nåddes jag av rapporter att det uppstått tumult på ön Zanzibar utanför Tanzanias kust. Zanzibar är till största delen en muslimsk provins och att turister drack alkohol som vanligt och klädde sig lätt även under ramadan sågs inte med blida ögon hos vissa muslimska organisationer, som helt sonika slängde in Molotovcocktails (ha-ha) för att bränna ner barerna och begränsa turisternas ”syndiga” leverne.

Det finns två sidor av det här. Turister som reser till ett muslimskt land under ramadan bör faktiskt visa respekt och göra vad de kan för att inte stöta sig med lokalbefolkningen. Zanzibar är inte som Playa del Ingles eller Magaluf. Klarar man inte dessa förhållningsregler bör man inte resa dit under ramadan.

Å andra sidan är turistnäringen den förmodligen största inkomstkällan för Zanzibars befolkning. Att gå bärsärkagång och bränna ner barer lär ju knappast öka turistströmmen till Zanzibar. Det är kanske inte så förnuftigt att bita den hand som föder en, oavsett hur hårt man håller på de muslimska sederna.

Jag var själv på Zanzibar för några år sedan och fascinerades av Stonetown och stränderna, av de vänliga människorna och av färska kryddor och frukter. Bifogar ett par bilder ur mitt album från den resan.

På stranden i Nungwi på norra delen av Zanzibar.

Att pula med sin dhow är något som ligger många män på Zanzibar varmt om hjärtat.