Har precis sett den chilenska tv-filmen ”The 33 of San José”, som bygger på de verkliga händelser som utspelade sig i Atacamaöknen i norra Chile förra sommaren då 33 gruvarbetare blev instängda 700 meter under jord.

Filmen lär inte få någon Oscar men är ändå en värdig skildring av en händelse som inte bara enade ett land utan fick en hel värld att engagera sig.

Sen kom jag att tänka på vilken skillnad det är att göra film av verkliga händelser som får ett lyckligt slut jämfört med dem som får ett tråkigt slut. Året efter gruvolyckan i Chile finns redan en färdig film eftersom äventyret slutade lyckligt.

Lika snabbt går det inte när det handlar om händelser som försätter ett folk i landssorg eller upprör en hel värld. Det tog till exempel bra mycket längre tid innan någon vågade sig på att filmatisera 11 september och tsunamin. Och ännu längre dröjde det innan någon kom på tanken att göra filmer om Baader-Meinhof-gänget, som försatte Västtyskland i chocktillstånd på 70-talet. Eller om ”Bloody Sunday” i nordirländska Derry 1972, då 13 fredliga demonstranter sköts ihjäl.

För svenskt vidkommande undrar jag när tiden är mogen för att göra en film om Palmemordet. Inte på ett tag än känns det som. Såren i den svenska folksjälen är fortfarande djupa, trots att det gått ett kvarts sekel.

Men nu kom jag ifrån ämnet. Vad jag ville säga är att jag gläds med Chile. Trots jordbävningar och elände på senare tid verkar folket stå starkt och enat, kanske tack vare den lyckliga utgången av händelserna i San Joségruvan.

Följ gärna kommentarer via RSS 2.0
Skriv en kommentar, eller använd trackback från din egen blogg