Hej, hej, hälsar jag er, kära bloggläsare, denna dassiga fredag. Dagen är grå men mitt nyss druckna kaffe var välsmakande och jag är vid gott humör. Tänkte lägga några minuter och ord på att kommentera Ystads IF:s trupp anno 2013/2014 – då den anses vara spikad. Ty, den i sammanhanget klassiska frasen ”Den sista pusselbiten är lagd” står att läsa på lagets hemsida och då får man naturligtvis tro på det. Hur ser den då ut?

Vänstersex:  Hampus Andersson, nyförvärv från IFK Ystad , Gabriel Andersson. Vänsternio: Andreas Thynell, Julius Martinsson, Lukas Nilsson, upplyft från YIF U.  Mittnio: Mikkel Ibsen, nyförvärv från Sönderjyske, Linus Nilsson, Oscar Zareba, upplyft från YIF U. Högernio: Mikkel Sjöberg, nyförvärv från Ringsted, Jakob Nygren. Högersex: Pierre Hammarstrand, Gustav Thulin, Anton Andersson, Kristoffer Olsson. Mittsex: Martin Bager, Herman Hugosson. Målvakter: Fredrik Ohlander, Leo Larsson.

Kommentar: Det känns spontant som en relativt stark trupp, sagt av mig med reservationen att mina empiriska erfarenheter av de båda Mikklarna är begränsade. Den innevarande säsongens viktigaste spelare, Jim Gottfridsson, flyktar och nestorn Sebastian Seifert blir assisterande tränare. Ersättare på mittnio blir uppflyttade Oscar Zareba och Lukas Nilsson (kanske mer v9), samt Mikkel Ibsen.

Ibsen, Ibsen,  who the fuck is Mikkel Ibsen?
190 centimeter, 83 kilo. Faktiskt en riktig lättviktare om man jämför med andra niometersspelare och särskilt om man tittar på hans proportioner i  kroppskonstitution i förhållandet längd och vikt. Det sägs att han har snabba fötter – då varken Gottfridsson eller Seifert (av äldre, tyngre modell) gjort sig kända för just detta – borgar förvärvet av Ibsen för ett lite annorlunda spel nästa säsong, något jag tycker känns lovande. Vidare ligger Ibsen på plats 33 i danska skytteligan, som näst bäste målskytt i sitt Sönderjyske som placerade sig som lag nummer åtta i den danska ligan. Då jag tror att den danska ligan av i dag övervärderas en aning skulle jag tro att Sönderjyske och Ystads IF är jämbördiga i kvalitet och således blir min generaliserade bedömning att Ibsen är ett bra nyförvärv. På papperet i alla fall.
Liknar Mikkel på något sätt sin namne Henrik lär han även vara en jävel på att skapa dramatik.

Lukas Nilsson kommer att få mycket mer speltid nästa säsong än vad han fick denna, och sanna mina ord – han har alla förutsättningar för att bli en sensation. Det viskas dock lite svagt om att han har ömtåliga knän, och det skulle väl i så fall vara det enda som talar emot att Nilsson får ett veritabelt genombrott i september.

Förvärvet av Mikkel Sjöberg känns även det som ett bra sådant. Att man byter Palle Hansen mot Sjöberg rakt av ger på papperet pluspoäng då Sjöberg blev trea i danska skytteligan. Ett byte gör man även på vänstersex där Philip Nilsson lämnar och Hampus Andersson tillkommer. Det är ovisst om detta byte redan nästa säsong är en plusvariant för YIF men på sikt bör det bli det. Hampus Andersson framstår som superseriös och hans fysik tillåter en mer mångfacetterad vapenarsenal i det offensiva spelet. Att han aldrig kommer bli lika stark som undertecknad i knäböj är att betrakta som en parentes i sammanhanget, för vem kan begära det? Här hade jag lagt in en ”smiley” ifall jag sysslat med sådant mög, vilket jag givetvis inte gör.

Truppens svagheter är även fortsättningsvis högerkanten. Eller, inte nödvändigtvis svaghet, men definitivt frågetecken. Vi vet att Pierre Hammarstrands kolasnöre (hälsena) small nyligen och att han blir borta länge. Vi vet också att när han väl är återställd är han inte att räkna med som en spelare som spelar alla matcher. Gustav Thulin är vad jag förstår nära comeback men med ett skademässigt track record som Thulin har är det bäst att skynda långsamt och ha låga förväntningar. Samma sak med Kristoffer Ohlsson som drabbades av samma knäskada, och detta innan han egentligen slagit igenom. Anton Andersson är i nuläget den enda högersexan som inte hemsöks av ett skadespöke och det känns lite oroande.
Man kan också oroas över positionen mittsex. Vad händer om Martin Bager blir skadad? Eller, är det månne så att Martin Bager – detta pansarobjekt – saknar de fysiologiska bristerna som krävs för att bli skadad?

Som vanligt när saker händer i föreningen Ystads IF får det konsekvenser för stadens andra stora handbollsklubb. Hampus Andersson var en av IFK Ystads bästa spelare, men sannolikt är tappet av båda målvakterna betydligt kännbarare. Niklas Kraft går till Sävehof och Torbjörn Jacobsson till en annan elitserieklubb, vad jag vet är det inte officiellt vilken än, men skulle jag dra i väg en gissning så känns H43 eller möjligtvis Malmö rimligt. Malmö för att han bor där, H43 för att hans tränare den gångna säsongen, Robert Andersson, just gått den vägen. IFK Ystad får börja om igen och de ekonomiska medlen är väl även fortsatt små. I nuläget håller truppen låg till medellåg allsvensk klass.

Kvalserien är I PRINCIP avgjord. Som många uppmärksammat redan är kultlaget Rimbo redan klart för eliseriespel nästa säsong – vad var oddsen på att kvällstidningar skulle rubricera Rimbos bedrift som ”Handbollens Åshöjden”? – men det mesta talar för att även Malmö och Önnered blir elitserieklara under helgen. Totalt sett byter vi alltså ut tre lag till nästa års serie, och upp kommer Rimbo, Önnered och H43. Med tanke på hur bra de allsvenska lagen hävdat sig mot de elitseriemässiga framstår H43:s promenad igenom allsvenskan som oerhört imponerande. H43 kan vara ett slutspelslag redan nästa säsong. Rimbo är så klart inget annat än en ganska osannolik framgångssaga, nästan i klass med Ljungskile på fotbollssidan. Orten har drygt 4600 invånare och nästan allihop heter Tollbring i efternamn. I handbollslaget kör man hemvävt till 100 procent och fortfarande heter de flesta Tollbring. De ekonomiska musklerna är små och klubben sköts med ideella krafter. Det är orimligt att situationen ska hålla i längden men som ett- eller möjligtvis tvåårigt gästspel ska det bli enormt underhållande att följa. Mer än ett gästspel lär det inte bli men de får gärna överbevisa mig.

Önnereds HK är en mer klassisk handbollsklubb i Sverige, nummer 14 i maratontabellen och med en gedigen ungdomsverksamhet både på pojk- och flicksidan. Mitt tydligaste minne av Önnered är från mitten av 2000-talet och en allsvensk match där jag av min tränare (Stefan Nilsson eller Robert Hedin) huvudlöst gavs ansvaret att skjuta en straff på före detta RIK- och landslagsmålvakten Peter Johansson. Jag siktade på att skjuta stenhårt mellan benen men slant i skottet och prickade Johansson i de abdominala trakterna. Missen i sig var så klart en besvikelse men även det faktum att den ringa kraften i skottet inte ens föranledde Johansson att dra efter andan. Jag la inte fler straffar i allsvenskan.

Malmö har mer besvär än väntat att fixa elitserieplatsen och jag tycker att det slår fast vad jag spekulerat i hela säsongen – Malmö har inte trupp till att vara bättre än streckdansare.

Roligast just nu

Ranchchipsen är tillbaka! Om det på en tiogradig skala var en sjua att Rimbo blev klart för elitserien är Ranchchipsens historiska comeback en tolva. Då jag la det första chipset på min tunga och lät den milda men distinkta kryddningen absorberas i min mun färdades jag i 15 år i tiden; till det ögonblick jag satt i soffan hemma hos min barndomskompis Tomas, vi såg på b-rullen ”Dark Angel” (Dolph!!!) och åt givetvis ranch. Jag minns ljuset från den dagen som genom en slöja gulaktigt, så som världen ter sig efter att man kisat mot solen. Efter filmen gick vi ut och spelade pingis i hans garage på ett jävligt oförstört sätt.

Mitt 2013-årsjag åt chipsen till Roy Andersson-filmen ”Giliap” och det vill jag se som en hälsosam kulturell personlig utveckling. Giliap höll inte riktigt ranchchips-standard men var ändå mycket underhållande. Som en avslutning på detta blogginlägg länkar jag till en annan Roy Andersson-film – ”En Kärlekshistoria”. Scenen är förmodligen den starkaste som filmats i Sverige. Jag har säkert länkat till den förut men då var det alldeles för längesedan.

Blogg in, blogg out..

Två saker vill jag be om ursäkt för; dels det faktum att jag låtit det gå ett dygn mellan min blogg och matchen YIF-Drott, dels att jag vid tre raka tätt inpå liggande tillfällen i mitt tidigare inlägg kallat Basti Rasmussen för Basti Rasmusson. Det finns märkligt många varianter på det efternamnet och i synnerhet i Ystadstrakten. Men, men, skit i det.

Mycket med den fjärde kvartsfinalen, sett ur YIF-ögon, var förstås positivt – och att det blir en femte och avgörande match i Halmstad är det mest positiva av allt. Men det hände även negativa saker, och jag tänker framför allt på en specifik händelse, nämligen Palle Hansens skada. Det har i media redan dryftats det osannolika i att två spelare i samma lag drabbas av samma ovanliga och allvarliga skada, allt inom en vecka! Först smällde det i Pierre Hammarstrands hälsena, i onsdags i Palle Hansens. En oturlig och elak slump enligt vissa, men det vetenskapliga kornet i mitt väsen ligger och gnager och viskar att man bör se över om det finns en förklaring till det inträffade.

Jag tänker att både Hammarstrands och Hansens skada skedde på ÖP-hallens hyfsat nya golv, detta gäller även för Sebastian Seifert något märkliga halkskada i kvartsfinal 2 (som jag för övrigt inte sett) och det gäller också Gustav Thulins korsbandsskada i kvartsfinalserien mot Lugi i fjor – även denna såg en smula märklig ut. Det är förstås ren spekulation, men jag undrar om det blå second hand-golvet kan ha något med saken att göra? Jag har själv spelat en handbollsmatch på golvet (dessutom gjorde ju jag och kollega Sörensson en bejublad insats som hårdskjutande pausunderhållning tidigare i år) och min känsla har varit att golvet är grymt skönt. Det är mjukt och behagligt att springa på men det mjuka skulle logiskt sett kunna borga för skador där man fastnar i golvet. Jag har även vid upprepade tillfällen suttit bredvid plan och tyckt att spelare halkar ovanligt ofta i ÖP-hallen (och ofta vid dessa reklamskyltar som jag inte nog kan uttryck min avsky för), dessutom beter sig bollen ibland märkligt då spelarna studsar den i marken, den sticker liksom i väg.

Jag tror att forskningen på handbollsgolv i progress räknat ligger i paritet med den som finns på ämnet ”Filifjonkornas parningsbeteende”, men behovet bör betraktas som något större. Jag sitter förvisso mest här och spekulerar utan väsentlig insikt i ämnet, men som pappa Rudolf skulle ha sagt: ”Jag SER ju vad jag SER”.

För Palle Hansens personliga del är skadan oerhört beklaglig. Som bekant avslutar han sin tid i Ystads IF och vad jag vet har han inte skrivit på för någon ny klubb. Att i det läget få en skada av så svår art är i det närmaste katastrofalt för en handbollsspelare. Lite lättare då för en spelare som Pierre Hammarstrand som redan står under ett års ytterligare kontrakt med YIF. Inte för att det på något sätt gör det skönare att bli skjuten på med gevär, men lite enklare att tackla mentalt tror jag att det kan vara.
En annan känsla man har är ju så klart att Pierre Hammarstrand förmodligen började träna med full belastning för tidigt, det går inte att övertyga mig om att hälsenaskadan är en helt ny skada och inte emanerar ur tidigare skador. Men utan dokumenterad medicinsk expertis är det svårt att göra sina åsikter gällande på området.

Läs för övrigt här om de senaste ryktena angående nyförvärv till Ystads IF. De två utländska spelarna känner jag inte till, men referenserna verkar goda. Henrik Olsson är en intressant spelare ur många perspektiv, inte minst DNA-mässigt då han är Staffan Olssons son. Vi följer värvningsproceduren med spänning och parallellt med det pågående slutspelet.

Jag har egentligen inte berört själva spelinsatsen av YIF i onsdags än, men det ska jag med glädje göra här.

Först skulle jag vilja berömma tränare Mats Engblom. Ofta har han ”luftat laget” i andrahalvlekar under året och nästan eller till och med tappat stora ledningar, men nu i slutspelet har det betalat sig. Spelare som Julius Martinsson, Jakob Nygren och Oscar Zareba ser nu helt bekväma ut med att beträda plan mitt under brinnande slutspel och prestera topphandboll. Vi var många skeptiska röster på pressläktaren som efter Palle Hansens skada satt och tittade på YIF:s anfallsuppställning och mumlade: ”Det här kan väl aldrig hålla?”. Men det gjorde det alltså verkligen. Mycket på grund av Engbloms förberedelse av spelarna och att man helt tydligt har en bredd i truppen som vi journalister förbisett.
Det fanns även flera på läktaren som undrade varför Andreas Thynell inte matchades hårdare i slutet, helt avgjort utgjorde han ju i punktmarkerade Jim Gottfridssons frånvaro det största skotthotet, men med facit i hand tror jag att jag förstår tanken. Trion Zareba, Martinsson och Nygren är till vapen räknat inte de tre farligaste spelarna i elitserien, men de var frapperande tålmodiga och säkra med bollen; de förhalade varje anfall och stressade Drottspelarna och kastade inte bort någonting. Thynell och Hansen är farligare hot i sig själva men passningar som sitter på läktaren kan i deras fall stundtals bli legio, och i detta fallet var det viktigaste att få till stånd så långa och genomtänkta anfall som möjligt.

Jag är som sagt var djupt imponerad av hur de unga spelarna klarade av anfallsspelet, och då har vi inte ens nämnt försvars- och målvaktsspelet som naturligtvis lade fundamentet till segern. Fredrik Ohlander var 50-procentigt och inget mindre än landslagsmässig och han hade inte nog med superlativ för Linus Nilssons försvarsspel: ”Han är min trygga punkt i målet och hela vårt lags viktigaste spelare”.

Problemet är att YIF nu måste upprepa bedriften i dess alla beståndsdelar, dessutom måste man göra det i Halmstad, i en hall som Jim Gottfridsson beskriver så här: ”Det är en jäkla tråkig hall, långt mellan publiken och sidlinjen och det blir inget tryck. I slutet har Drott haft mycket lättare för att tända till där. Det är i och för sig inget man ska skylla på”.

Nä, man ska inte skylla på det, men det är en anledning. Jag tror ändå att det finns anledning till optimism i YIF-lägret. I försvarsspelet har man som inget annat elitserielag grym koll på Philip Stenmalm och i viss utsträckning Magnus Persson. Kan man fortsätta att ha det och att Fredrik Ohlander vinner målvaktsmatchen för femte matchen i rad – då kan det räcka även i morgon.

Sannolikheten för att det här skadeskjutna laget först ska kunna slå Drott och sedan även flyga i en presumtiv semifinal mot Lugi, den är förstås liten, men det är kul att följa ett lag som börjar få den här lite heroiska prägeln och som plötsligt kan anamma det klassiskt svenska och framgångsrika konceptet underdogmentalitet. Det är också som Fredrik Ohlander sa: ”Jag tycker ändå, oavsett skadorna, att det är så att vi har gjort våra två sämsta matcher hittills i kvartsfinalserien på bortaplan. Vi kan bättre även i Halmstad om alla tar ansvar som de gjorde i dag”.
Fredrik Ohlander har för övrigt en jäkligt förlösande stil. Medan många tränare och vissa spelare överdriver det allvarliga i kommentarer efter matchen showar Ohlander med press och medspelare och hela hans sätt att vara understryker att sport trots allt inte är på liv och död. Han kan utan problem föra ett analytiskt resonemang om matchen som just spelats och samtidigt i en relativsats beröra ämnet hans myckna rövsvettande. Inget är så förlösande som lite grafiska diskussioner kring rövsvett, eller om det var möjligtvis var pungsvett.

Apropå min och kollega Sörenssons hårdskjutande pausinsats i en match tidigare i år bjuder jag här på två bilder från denna knappt minnesvärda händelse. Först en bild då jag och Fredrik mottog pris för insatsen.

Här är också en bild från undertecknads andra projektil. Som ni ser valde jag fel byxor till eventet och om mitt skott i hårdhet kanske inte hade imponerat på Kim Andersson tror jag att jag i alla fall tangerade något slags världsrekord i att stretcha ett tyg. När jag på kvällen kom hem kunde jag mycket riktigt också konstatera att min byxgren förlänats ett lufthål av femkroneformat. Fotograf är den fullständigt oefterliknelige Ronney Lantz.

Blogg in, blogg out..

Sitter här och smälter en nyss äten fisk och kontemplerar kring gårdagens tre kvartsfinaler som alla slutade med utjämning. Månne har jag inte mycket att tillföra – då jag var engagerad annorstädes i går kväll insöp jag ingen av kvartsfinalerna – men det verkar ha hänt så mycket att jag inte vill låta händelserna passera okommenterade.

Alingsås-Kristianstad 35-32
Många undrade om nya Estrad Arena skulle innebära ett lyft eller sänke räknat i stämning och i alingsåsiga framgångar. Gårdagens premiär i nya arenan måste betecknas som en supersuccé, för att använda ett välbeprövat kvällstidningsord. Seger och utjämning i matchserien mot Kristianstad och vittnen påstår att stämningen i hallen närapå brädade (!) den man lyckades uppbåda i Nolhagahallen. Jag tror säkert att – så länge Alingsås är med i detta SM-slutspel – Estrad kommer att fyllas med nära 3000 människor till varje hemmamatch och att stämningen fortsätter att vara så här hög. Sen, till nästa säsong då kanske vardagen tränger sig på, får vi se om Alingsåsborna orkar mobilisera samma tryck.
Mikael Aggefors är årets målvakt så här långt och han åt upp Kristianstadsspelarna i det historiska (?) straffavgörandet. Jag fortsätter att tro på Kristianstad i den här matchserien men kanske är jag en dåre.

Guif-Sävehof 27-26
Jag läste någonstans att rättvisa skipades i och med att Guif vann denna andra match efter att laget förlorat första kvartsfinalen delvis på grund av ett felaktigt domslut. Jag tycker att det är magstarkt att kalla 1-1 i matcher rättvist då det borde stå 2-0. Å andra sidan sker felbedömningar av potentiellt avgörande betydelse i nästan alla matcher, det är bara det att denna blir så brutalt tydlig. Kristianstadsbladet har gjort en intervju med domare Jonas Åström här. Det uttrycks implicit i intervjun att Åström vet att man kan döma fel. Jag saknar egenskapen hos domare att de EXPLICIT uttrycker att de gjort fel. Varför inte bara säga: ”Fan, jag ser ju på bilderna att det blev fel. Jag ber om ursäkt men jag gick på min känsla”. Det hade varit så mycket lättare att acceptera. En gång efter en match i lägre divisioner konverserade jag med domaren i tio minuter bara för att få höra honom säga att han gjorde fel i ett avgörande läge. Han hänvisade också till den här luddiga ”känslan” som om det vore ett sådant där kodord bondage-entusiaster använder sig av under sina lekar då tortyren gått för långt. Efter tio minuter tröttnade han nog och sa: ”Okay, hade samma situation hänt igen hade jag nog inte dömt på samma sätt”. Då sa jag: ”Tack. Du växte nu en smula i mina ögon. Ha en bra dag.”
Vidare noterar jag att Sävehof fortsätter att ha fler målskyttar än Guif, även om Eskilstunalaget lyckades sprida ut målfabrikationen bättre än i föregående match. Jag har ändå en känsla (dessa känslor!) av att just bredden kommer att avgöra den här matchserien till slut. Men det hade sett annorlunda ut ifall Guif hade haft 2-0 i matcher…

Ystads IF-Drott 26-20
Saker jag noterar:
* Jim Gottfridsson skyttebäst igen, han är definitivt i slutspelsform.
* Andreas Thynell fick igång skyttet. Vitalt. Vitalt! VITALT!!!
* 20 insläppta mot Drott – ett av seriens målfarligaste lag – är mycket starkt. Jag hör att Fredrik Ohlander återigen har samma DNA-struktur som en tegelvägg och det är väl detta man lite haft på känn – att en kille som Ohlander kan behöva den extra nerv som finns med då spelet om medaljer inleds.
* Det sorgliga för YIF:s del är förstås axelskadan på Sebastian Seifert. Dels är det tråkigt för laget som naturligtvis hade behövt en Seifert som i första Drottmötets andra halvlek såg ut att vara på väg mot en fin form, dels är det enormt tråkigt för Seifert själv, som alltså tvingas avsluta hela sin fina karriär på bänken med armen i mitella. ”Det känns tungt. Att det ska sluta på detta viset det är… det är ändå 20 år jag hållit på. Nu var man ändå på gång och jag kände mig riktig taggad till slutspelet”, sa Seifert till YA-sporten efter matchen.

”Sibbe” kan se tillbaka på en framgångsrik karriär. Jag har starka minnen från den tid i början av 2000-talet, då jag flyttade till Ystad för att gå i skolan och spela handboll. Då gick man och såg på IFK Ystads hemmamatcher, och som mittnia var det Stian Tönnesen och Sebastian Seifert man såg upp till och försökte efterlikna – jag härmade den förstnämndes vikskott och den andres häng – och misslyckades kapitalt med båda företagen.

Seifert gjorde många landskamper men den verkliga landslagssuccén med medaljer och dylikt uteblev. Det ska förvisso nämnas att svenska landslaget i övrigt inte var mycket att pynta julaträt med vid denna tid. Det var i den tid då namnet ”Bengan” hängde som en elak chimär över landslaget och man hade precis kommit över det till synes uppenbara faktum att Sverige aldrig skulle ta en mästerskapsmedalj igen. Handbollsvärlden skrattade åt svenskarna och deras gurkburkar.

Även om Seifert stundtals haft ett hetsigt humör på plan har han alltid varit lätt att ha att göra med i intervjuer. Tyvärr kommer jag för alltid att minnas mikrointervjun jag gjorde med honom under Åhuslägret inför den innevarande säsongen. Jag stod i en stuga och plötsligt rycktes dörren till en toalett upp framför mig. Där satt en från kläder totalbefriad Seifert i en tömningsprocess av arten en amerikan hade klassificerat som en ”number two”. Han sa ”Hej” och jag skrek ”NEEEEEEEEEEEEJ!”. Det måste varit något liknande norrmannen Edvard Munch råkade ut för när han målade ”Skriet” för dagen efter toaincidenten skapade jag detta verk:

I en intervju med Sportbladet meddelar Seifert att han säkerligen kommer att fortsätta handbollskarriären som tränare. Men först ska YIF verkligen suga i sig allt av hjälp de kan få av Seifert redan i detta slutspel. Bara hans närvaro och rutin borde bidra till någon slags extra procent i SM-guldssträvan. Det känns nog bra för Mats Engblom att Andreas Thynell verkar ha vaknat, han och hans skotts betydelse i Sebastian Seiferts frånvaro går inte nog att understryka.

Nu ger jag mig denna långfredag, men det känns dumt att lämna er utan att ha gjort en enda kristen referens. Den kommer här: 1979 släppte Bob Dylan sin första uttalat ”kristna skiva” – ”Slow Train Coming”. Spår två är en av hans bästa låtar - ”Precious Angel”. Tyvärr är den gode Dylan en rabiat youtubemotståndare och vi får därför stå ut med en covervariant av Esteban Paez. Vem är Esteban Paez, frågar ni? Fan vet, men covern är adekvat exekuterad och han låter faktiskt riktigt mycket som Bob Dylan.

YIF spelar nästa match mot Drott på söndag, påskdagen ( i SVT), men till skillnad från Jesus återuppstår jag nog först på annandagen.

Blogg in, blogg out..

En kvartsfinalomgång avklarad och alla vi som tjatat om en rekordjämn elitserie har fått ytterligare en störtflod vatten på våra kvarnar. Fyra matcher med en sammanlagd vinstmarginal på fem mål, två av matcherna slutade dessutom med förlängning. Det enda laget som lyckades med bedriften att vinna med mer än uddamålet var Lugi, som alltså efter förlängning ”krossade” Hammarby med hela två mål. Några ord om alla matcher:

Lugi-Hammarby 25-23
Hemmalaget hade bara veckan innan denna match slagit Hammarby med 13 mål, men denna slutspelsbatalj var av annan art. Stockholmarna praktiserade sitt fruktade 3-2-1-, eller 3-3-spel och lugiiterna körde fast i anfallsspelet. Hammarby eliminerade på det sättet det rappa Lugispelet och omöjliggjorde utspel på kanterna, i alla fall i stort sett – Kristian Meijer och Niklas Gudmundsson har nog aldrig varit så osynliga. I stället fick Lugis niometersspel lösa saken och främst var det tiomålsskytten Albin Tingsvall som gjorde det. Efter att Espen Christensson fått rött kort i första halvlek fick Marcus Cleverly chansen i Lugimålet och i andra halvlek visade han verkligen vilket superbt nyförvärv han skulle kunna vara. ”Cleverly” var bisarr i andra halvlek”, tyckte Tomas Axnér. Jag tyckte att han var bra.
Nästa match i denna kvartsfinalserie är i kväll, nu med Hammarby som hemmalag. Jag tror att Lugi nu kommit underfund med Hammarbys spel och att man skaffar sig ett 2-0-läge i matchserien.

Kristianstad-Alingsås 24-23
Lars Möller Madsen verkar ha hittat slutspelsformen och i andra halvlek var det han som sköt Kristianstad förbi Alingsås. Det var emellertid 21-åringen Johannes Larsson som fick sätta de avgörande målen i slutskedet. Det är fan rätt starkt att vid en straff i slutet och vid det sista kantskottet skjuta ribba in respektive flipp i kort hörn. Matchen var i mina ögon en nyckelmatch, hade Alingsås tagit den tror jag att västgötarna minst hade tagit serien till en femte och avgörande match. Nu tror jag nästan att Kristianstad tar den här serien i tre eller fyra matcher.
Notabelt från Kristianstad i övrigt var att domarinsatsen var bedrövlig. Det värsta jag vet är när domare slentrianmässigt dömer straff i en situation och för att ge sig själva alibi påstår att ”Jamen du täckte innanför”, varpå vi tevetittare på reprisen ser att något sådant inte ens var i närheten av att inträffa. Det är bättre att fria än att fälla och framför allt, du kan som domare inte HITTA PÅ saker som faktiskt inte har hänt. I ett inlägg längre fram ska jag lägga domarna som fenomen under lupp – ty alla skrån tarvar en granskning – men i slutspelsdramatiken som råder tycker jag att vi fokuserar på spelet.

Sävehof-Guif 40-39
Två förlängningar i Partille. TVÅ! Och så skiljde det en boll till slut. Och det var dessutom så att fel lag vann, i alla fall om man får tro det här klippet från matchen, och det vore väl magstarkt att inte göra det. Det är tydligt att Viktor Ottossons kvittering till 35-35 i första förlängningen kommer efter att klockan slagit 70 minuter, fan kvitteringen kommer sannolikt en hel sekund efter att klockan slagit full tid. Som ni kan läsa här på Eskilstunakuriren har Guif helt förståeligt protesterat men utsikterna till att något förändras är små. Återigen fokus på domarparet alltså, men det bör väl inte vara för mycket begärt att domarna, som ju SKA veta att tiden är på väg att rinna ut, håller ett litet getöga på klockan?
I övrigt är det här den enda av kvartsfinalerna som jag inte sett, så jag kan inte göra några knivskarpa uttalanden. Däremot noterar jag att firma Zachrisson, Pettersson och Freiman stod för 33 av Guifs 39 mål. Ett styrketecken för nyss nämnda trio men ett svaghetstecken för ett Guif som med gällande skadesituation kommer att få svårt att rå på mästaren Sävehof i längden – särskilt när man inte ens vinner när man faktiskt vinner.
Kristian Bliznac avgjorde för Sävehof och trots att han i mina ögon var en flopp den period då han testades i landslaget borde han nu spelas in igen. Han har utvecklats och har spetskvaliteter som håller på högsta nivå.

Drott-Ystads IF 27-26
Efter nio raka matcher utan förlust mot Drott kom just en sådan. Dessutom i ett läge mer illa valt än ett annat. Man kan fråga sig vad det betyder, detta att YIF spelar nio matcher utan att förlora mot Drott, men nu, när det gäller mycket, gör just detta. Men man ska inte glömma att många av matcherna mot Drott på senare år varit jämna, dessutom är statistik och historia inte mycket värt i det här slutspelet, det är tydligt.
Mer oroväckande är det att YIF inte slår Drott när Fredrik Ohlander är fenomenal. Han måste varit över eller i alla fall hysteriskt nära 50  i räddningsprocent och överglänste med råge Drottmålvakterna. Detta kan oroa – att man vinner målvaktsmatchen men förlorar handbollsmatchen, det är ofta ett dåligt tecken. Mer om matchen:

* Fredrik Ohlander har en härlig energi som smittar av sig och som stundtals visuellt kan te sig som en mental störning. Jag älskade när han skällde ut Drotts Anton Halén i andra halvlek och fick återigen Oddball i Kellys hjältar-vibbar. ”Have a little faith, baby… Have a little faith”. Det är just vad YIF måste göra, behålla tron på att det här kan lösa sig. För det kan det, men detaljerna måste bli bättre.
* Till exempel de tekniska felen. Jag vet inte hur många rena passningsmissar Palle Hansen hade och Sebastian Seiferts passning mot – inte till alltså, MOT – Jakob Nygren i slutet var för dålig. Och blev dessutom direkt avgörande. Bara sekunder dessförinnan nekade Jim Gottfridsson att attackera den verkliga luckan på vänstersidan, han eller Philip Nilsson hade garanterat fått ett mycket bra skottläge, men kanske tyckte man att det var för många sekunder kvar för att skjuta. Man kan med fog i alla fall konstatera att det i alla händelser är bättre att skjuta i ett bra läge med tio sekunder kvar, än att kasta bort bollen med fem sekunder kvar.
* Jim Gottfridsson och Sebastian Seifert hade annars var sin riktigt bra halvlek. Gottfridsson var Gud i första halvlek, Seifert var Buddha i andra. Kanske är det så att en av dem måste vara bra i hela matchen för att YIF ska vinna den här kvartsfinalserien.
* Apropå Gottfridsson såg jag ett kul montage av en ung YIF:are på facebook. Han hade klistrat upp en bild på Jim Gottfridsson mot en fond av ett YIF-emblem och skrivit budskapet: ”Jag tycker inte om när man jämför Gotte och Gud – visst är han bra, men han är ju ingen Gotte.”
* Drott är verkligen ett bra lag. De små bristerna de har är att de inte har en målvakt av fem lurblåsare-format (även om Robert Bladh faktiskt gjort en riktigt bra säsong) och att de inte har högsta kvalitet på linjen. Just på dessa positioner bör YIF överglänsa hallänningarna. Däremot matchar Drott YIF väldigt bra på kanterna och på nio meter. Tittar man på matchen i går känns det som att det finns ytterligare kapacitet att plocka ur Philip Stenmalm och kanske också ur Magnus Persson. YIF måste vara noggranna om det här ska gå vägen. Man har inte råd med så många tekniska fel och absolut inte med felpassningar av sorten att Fredrik Ohlander spelar ett uppspel rakt i händerna på Magnus Persson.
* Sen hade det inte gjort något med en Pierre Hammarstrand skadefri och på plan. Jakob Nygren gör passabla insatser på högerkanten men det är inte SM-guldklass. Vidare är Palle Hansen fortsatt riktigt bra framåt i inledningarna av halvlekarna, för att sedan tröttna – medan Andreas Thynell fortfarande letar efter toppformen.

Gemensamt för de tre matcherna jag sett är att dramatiken vida överskuggat kvaliteten. Överlag har det varit slarvigt både från spelar- och domarhåll. Jag tror att det blir bättre i alla fall från spelarhåll ju mer kvartsfinalserierna sätter sig. Notabelt är också att trots den hysteriskt jämna elitserien var det de högre rankade lagen som vann i den första omgången. På hemmaplan förvisso, men ändå.

Blogg in, blogg out..

Slutspelsdags.

Mums.

Normalt sett ett säkert vårtecken men jag behöver väl knappast ödsla bokstäver på min förargelse över att det inte är så i år. Jag ska i stället försöka konstruera en måhända valhänt framställd analys av kvartsfinalvalen – och i det fall den kanske verkligen blir valhänt lägger jag lejonparten av skulden på den jävla plogen som kört utanför mina fönster i fyra timmar. Det är nyheter för mig att jag bor på Arktis.

Ska vi börja med att säga något om Ystads IF-Alingsås? Det syntes kanske lite att Alingsås hade mer att spela för än hemmalaget (chansen till en fjärdeplats) men jag trodde faktiskt ändå att YIF skulle fixa biffen. Jag fann det dessutom vara en intressant match att se ur synvinkeln vilka kontraster det finns i dessa båda lags olika sätt att spela handboll. YIF spelar mycket växlar och försöker få de tunga skyttarna i hoppskottslägen, medan Alingsås drar isär försvaren och försöker ställa de spelskickliga ytterniorna i man-mot-man-situationer. Detta lyckades särskilt för Alingsås i fallet Alexander Borgstedt. Borgstedt ägde arslet av Palle Hansen och gjorde han inte mål på genombrott fick han straff eller släppte ut bollen till kanten. Det är precis denna ingrediens jag önskar att YIF hade haft i laget. Då hade jag verkligen trott på YIF inför slutspelet.

Och för att omgående upprätta Palle Hansens heder var han betydligt vassare framåt än bakåt, det var till och med ett par fina utspel som hittade Jakob Nygren/Anton Anderssons händer. Värre var det för Gabriel Andersson på vänsterkanten – behövde han ens klistra in händerna för den här matchen?
Ystads IF:s lycka för tillfället är att Jim Gottfridsson är i mycket gott slag. Hans individuella spel och samspelet med Martin Bager är i huvudsak det som tagit YIF till slutspel, och i huvudsak det man får förlita sig på om man ska gå långt i detsamma.

Så, låt oss göra en kvartsfinalanalys!

Lugi-Hammarby 3-0
Historiska första seriesegern för Lugi, men de vinröda måste omgående ner på jorden. Hammarby är i mina ögon i särklass det sämsta laget som tagit sig till slutspel, men de är luriga och har ärkelurige Kalle Mattsson vid rodret. Lugi slog Hammarby med 13 mål i grundseriens sista omgång, men jag misstänker att ”Bajen” inte plockade fram ett enda ess ur rockärmen. Enligt utsaga från Fofs Arena undvarade Hammarby sitt effektiva 3-2-1-försvar till förmån för ett mycket mindre effektivt 6-0-försvar, och bara denna enda uppgift får mig att tro att Hammarby redan ställt in sig på att få möta Lugi i kvartsfinal, och därmed inte ville ge Lugi ett kvalificerat träningspass som förberedelse inför detta. Kommer Lugi bara ner på jorden ska man ändå vinna denna serie lätt. I en historiskt jämn elitserie var Lugi trots allt den givne vinnaren, flest poäng och absolut bäst målskillnad. Förstasjuan i Lugi är internationell kvalitet rakt igenom och hade det inte varit för att Sävehof är Sävehof är Sävehof är Sävehof så hade Lugi varit en uppenbar guldfavorit i slutspelet.
Lugi vinner med 3-0. Visst kan Hammarby knipa en hemmaseger eller så, men det gör de i så fall med Lugis tillåtelse. Det blir 3-0 om Lugi bara VILL.

Sävehof-Guif 3-1
Guif är formsvagt och Sävehof är Sävehof. I konkurrens med Malmö är väl Guif det lag som varit hårdast drabbat av skador och jag tror att det blir lagets fall. Mattias Zachrisson gjorde 14 mål i sista matchen mot Drott och det är han som ska frälsa Eskilstuna om en sådan frälsning är möjlig. Det tror jag knappast att den är dock. Sävehof förlorade elva matcher i grundserien men man har allt mer hittat spelet efter jul och bland annat kunde vi skönja lagets kvalitet i första halvlek mot Ystads IF för en knapp vecka sedan. Det förvånade mig lite att Sävehof valde Guif i stället för YIF, som man har ganska grov plusstatistik på, men överlag i kvartsfinalvalet var det en tendens att de högt rankade lagen ville undvika Ystads IF. Sävehof går vidare, vilka siffror det blir hänger till stor del på Guifs sprattelförmåga och sprattelork.

Kristianstad-Alingsås 3-2
Seriens två absolut hemmastarkaste lag. Det förvånar mig un peu att Ola Lindgren inte valde Ystads IF som motståndare men tydligen ville han undvika en ”derbyhausse”. En derbyhausse jag hade älskat och sett fram emot, men kanske får vi i stället en sådan längre fram i slutspelet. Som sagt var, två hemmastarka lag och det skulle inte förvåna mig om vi i denna serie får se fem hemmasegrar. Alingsås kliver in i sin nya Estrad Arena och med viss reservation för att det i Alingsås fall (skolådekoefficienten) inte behöver vara en fördel bör det vara en boost. Fast å andra sidan – finns det något lag som älskar en ny STOR hall med möjligheter att proppa in busslaster med bortapublik så är det så klart IFK Kristianstad. Kristianstadsspelare får sportslig ståfräs bara av att kliva in i ett stort bygge som det luktar nymålat om. Jag undrar också om Alingsås tänkt till i bygget av Estrad – har de placerat kortsideväggen en millimeter bakom målburen så bollen kan studsa ut i händerna på målvakt Mikael Aggefors varpå han kan skicka sina finkalibrerade utkast till lagets fartfantomer på kontring? En detalj till synes nästan på atomnivå men i ett handbollsslutspel i Arktis är minsta partikel av massiv betydelse.
Nordöstskåningarna bör vinna i kraft av mer toppkvalitet i truppen, men resultatmässigt har IFK betett sig lite märkligt i seriens slutskede. Jag måste ju tippa något och då tippar jag trots allt 3-2 till Kristianstad.

Drott-Ystads IF 1-3
Drott har inte vunnit mot Ystads IF sedan semifinalserien 2010, men man har å andra sidan nått jämna resultat inkluderat ett par oavgjorda matcher. Tre lag valde bort YIF i kvartsfinalvalet, men var det något lag som VERKLIGEN INTE ville möta YIF, så var det Ulf Sivertssons Drott. Däremot har ju Drott (som SVT-bloggen haussade som guldfavoriter för ett antal månader, något den tydligen inte längre håller fast vid) visat upp ett spel av högre kvalitet än YIF under säsongen. Det är två bortastarka lag och jag tror därför att den här serien är den där hemmaplansfavör kommer att ha minst betydelse. Det kan mycket väl bli fem matcher men någonstans tror jag (och bevisligen såväl Lugi som Sävehof och Kristianstad) att YIF har en växel man ännu inte hittat – och som man hittar lagom till detta slutspel. Pjäser som Fredrik Ohlander och Sebastian Seifert (det tunga artilleriet?) bör hitta några extra prestationsprocent då det luktar spel om medaljer och killar som Jim Gottfridsson och Philip Nilsson vill avsluta YIF-sejourerna i dur. Viktigt att Palle Hansen ORKAR och att Andreas Thynell hittar formen. Sen hade det absolut inte skadat om Pierre Hammarstrand undviker skada.

Noterat och snart kommenterat
* Hampus Andersson till Ystads IF alltså. Detta har jag spekulerat i hela säsongen och med Philip Nilssons avslut i YIF kändes övergången helt logisk. Hampus Andersson har kapacitet att göra en sensationell förstasäsong i elitserien om man har vett att använda honom på rätt sätt.
* Samtidigt går Niklas Kraft till Sävehof och stackars IFK Ystad står inför samma dilemma man gjort de senaste säsongerna – med att börja om på nytt utan några av sina bästa spelare. Kraft och Peter Johannesson blir ett ungt och intressant målvaktspar men jag tycker nästan att det är på gränsen till våghalsigt av regerande mästaren.
* Aranäs sparkas alltså ur elitserien. Jag har inte sett siffror och kan inte jämföra Aranäs situation med till exempel Hammarbys och Redbergslids, två föreningar som också varit i ekonomiska trubbel, men visst reagerar man instinktivt på ett sätt där man får känslan att Aranäs kan behandlas på ett annat sätt än de andra klubbarna för att man inte har samma starka varumärke. Men som sagt, jag har inte sett siffror och ska inte döma. Jag har förstått att Super-Flinck poå Sportbladet gjort en massiv och säkerligen välgjord genomgång av elitserieklubbarnas ekonomi men den har jag tyvärr inte tillgång till. Jag är en med svenska mått mätt tämligen fattig man och står jag inför valet mellan en plusprenumeration på Aftonbladet och parmesan på min pasta kommer jag alltid att välja osten.
Ni såg väl förresten att Aranäs vann över Skövde efter beskedet att laget slängs ut ur elitserien? Aranäs avslutade serien med fyra raka vinster med detta spöke hängande över sig. På samma sätt vann man tre raka segrar i december då det uppdagades att pengaproblem fanns. Är man riktigt cynisk kan man påstå att Aranäs tvångsdegradering kompenserar för lagets depressionsdopning. Utan det ekonomiska spöket buu:ande över sig hade Aranäs näppeligen plockat tillräckligt med poäng för att undvika elitseriens sistaplats. Ordet ”depressionsdopning” är för övrigt genialiskt, slog det mig nu. Ni får därför inte använda det utan att hänvisa till var ni hörde det första gången.

Blogg in, blogg out..

Hallojse. I dag skall vi tala om handboll. Ja, och lite annat som vanligt men ändå, mest handboll. Jag tänkte inte prata så mycket om hästar och huruvida deras uppträdande i lasagne är upprörande, förkastligt eller bara smakrikt. Många andra på sociala medier pratar om hästar, ofta i oskickliga ordalag. Vissa hävdar att häst är en frukt. Samma människor som tror att häst är en frukt är de människor som blir minst upprörda av nyheten att häst förekommit i lasagne. Jag menar, vem hade reagerat i indignation på löpsedeln: EXOTISK FRUKT HITTAD I LASAGNE. Eller varför inte: FINDUS LASAGNE BLIR NEDRANS SMAKRIK OCH VITAMINBERIKAD PÅ GRUND AV HÄST.

En annan sak på sociala medier som jag inte förstår är ”Harlem shake”. En beteendevetare eller expert på sociala medier och dess mönster får gärna höra av sig till mig för jag förstår verkligen inte grejen. Jag kan inte ens döma ut fenomenet som något antiintellektuellt eller fördummande eftersom jag alltså helt frankt inte förstår vad saken handlar om. Därför ska jag sluta prata om det.

Derby i Lund: kanske min favorit vad det gäller arbetsrelaterade sysselsättningar – inte minst eftersom jag kan cykla till jobbet. Och 22-22 mellan Lugi och Ystads IF var dessutom en anrättning som smakade lika bra som kaffebrödet i pausen. Nedan följer några intryck från matchen.

* Första intrycket är att handboll är en märklig sport. För några månader sedan möttes lagen på samma plats och då skiljde 18 bollar, nu skiljde ingen. Och då var ändå Martin Bager avstängd och Pierre Hammarstrands kolarem till hälsena gick sönder redan i inledningen. Man förstår hur mycket i handbollen man kan påverka bara med hjälp av huvudet. Det är huvudet och huvudet allena som kan göra att lag kollapsar som YIF gjorde i Lund i höstas, på samma sätt kunde gästernas huvuden förhindra att samma sak hände i går. YIF ska ta med sig de psykologiska aspekterna från gårdagen och en stor hink moral.
* YIF och Fredrik Ohlander höll nollan i nästan en kvart i andra halvlek. Tyvärr för YIF:s del höll Lugi nollan sista åtta minuterna och det skulle visa sig jämna ut det hela. Tendensen är den samma som i många andra av YIF:s matcher – den att man tenderar att tappa ledningar i slutskedet av matcherna. I går berodde det emellertid till stor del på att Mats Engblom tvingades gå hårt på vissa spelare. Skadan på Hammarstrand tvingade dessutom Engblom att spela mer med Palle Hansen än vad dennes dagsform egentligen tillät. Palles formkurva liknar för övrigt Zlatan Ibrahimovic, ifall Hansen inte misstycker till en sådan jämförelse, de båda är superba på höstarna men betydligt blekare på vårarna. Formen töar liksom bort med snön.
* Sett ur ett formperspektiv var det därför olyckligt att det var just Hansen som fick läget att avgöra med ett par sekunder kvar att spela, dessutom på kanten. Espen Christensen gjorde en fin räddning men kanske skulle Hansen haft straff. Mats Engblom tyckte i alla fall det. ”Sen börjar jag bli jäkligt trött på att inte få straff i slutet. Fast det är så klart enkelt för mig att säga”, menade Engblom. Jag har bara sett sekvensen en gång och det kändes som att det kunde blivit straff, men å andra sidan kändes det inte som ett rån att YIF inte fick straff.
* En annan domarrelaterad sekvens som blev omdiskuterad var denna: En Ystadsspelare (minns ej vem) sköt ett skott, Christensen räddade bollen varpå denna träffade domaren som stod INNANFÖR kortlinjen, alltså i målgårdsområdet. Bollen skulle helt uppenbart gått ut utanför kortlinjen ifall den inte tagit på domaren, men i stället gick den ut till inkast. Domaren dömde Lugiinkast vilket upprörde en hel del. Jag kan inte säga att jag blev upprörd men min känsla vid tillfället var att Lugiinkast var det enda domslutet som faktiskt kändes helt fel. Alldeles nyss ringde jag upp Krister Andersson, ordförande i domarkommittén på Skånes handbollsförbund, och han sa så här:

”Domaren ska egentligen stå utanför plan, utanför kortlinjen, men då han inte gör det och bollen går via honom ut till inkast ska det vara inkast till Ystad, eftersom Christensen var sist av spelarna på bollen. Domaren ska betraktas som en död punkt då han är på plan”.

Men ska han betraktas som en död punkt likt en stolpe, eller likt luft? I det senare fallet hade bollen tillfallit Christensen eftersom den helt uppenbart var på väg av plan i riktning på kortlinjen.

”Han är som en stolpe, alltså ska det vara Ystads boll. Däremot skulle man kunna låta sunt förnuft råda och ändå döma målvaktens boll.”

Man kan alltså konstatera att domslutet som föll i går var felaktigt, men å andra sidan kan jag tycka att effekten blev rättvis, det är ju inte Lugis fel att domaren står på fel ställe.

Apropå domarinsatsen vill jag rikta en passus till signaturen MJPE, som kommenterade mitt senaste inlägg. Din kommentar har av någon anledning fallit bort, men jag minns i stora drag vad den handlade om. Den handlade om domarinsatser i Sverige generellt och att de stundtals är beklämmande dåliga. Jag håller verkligen med, ofta slås man av att kvalitén på domarna är väsentligt mycket högre på internationell nivå (kanske logiskt ändå?) och jag kan också störa mig på uppfattningen att domarna betraktas som lite fridlysta, att man inte gärna vill kommentera domarinsatser i media. Spelarnas insatser bedöms kvalitetsmässigt, liksom tränarnas och till och med vi i media, varför skulle man då inte kunna vara mer tydliga med vad man verkligen tycker om en individuell domarinsats?
Men mer om det i ett annat inlägg.

Några sköna citat från gårdagen:

”Jag är en poäng bättre mot Lugi än du”
- Ola Netterheim skojade med avstängde Martin Bager efter matchen.

”Ud. UUUUUD me dajj!”
- Lugisupporter riktad mot Sebastian Seifert som ådragit sig en utvisning men ville konferera en smula med domaren om denna.

”Han, vad heter han…gud, gud, gud. Han de kallar Gud? Tim Gudfridsson ja! Han är rätt svinig på plan, va?”
- Ett levande bevis på att inte alla i pressrummet har full koll på elitseriespelarna.

”Sist YIF var här förnedrade vi dem och vann med 18 mål. Vi både hoppas och tror att de ger oss bättre motstånd i dag”
- Tomas Axnér i ett bandat budskap i högtalarna inför matchen. Han fick äta upp både orden och i alla fall halva sin hatt.

* Andreas Thynell visade återigen vilken tillgång han är när han får gå skadefri och får förtroende. Han skjuter så hårt att han ibland har råd att bli läst av målvakten eftersom denne inte hinner med ändå. Detta är en lyx som jag själv till exempel aldrig åtnjöt som spelare. Den enda lyx jag egentligen åtnjöt kom sig av min av naturen vidsträckta höft- och rövbredd – vilken ofta beredde mig stora fina korridorer att löpa ostört i.
* Philip Nilsson är annars den formstarkaste YIF:aren. Han bommade visserligen två straffar, men det var nog också det enda han gjorde som var fel.
* Oron över Martin Bagers avstängning och dennas betydelse visade sig vara överdriven. Ola Netterheim ersatte, spelade 60 minuter och imponerade framför allt defensivt. Ola hyllade Linus Nilsson och det ska man så klart göra – Linus är en av elitseriens absolut bästa försvarsspelare, men för dagen tycker jag ändå att Netterheim gjorde sig förtjänt av rubrikerna. Han ådrog sig dessutom endast EN onödig utvisning, och det förvånade mig föga efteråt att kroniskt oskyldige Ola, apropå utvisningen, uttryckte sig: ”Mja, jag tycker faktiskt inte att det var utvisning.”
Jag var förresten lite rädd att Netterheim skulle åberopa ”Silenzio stampa” efter min – beroende på tolkning – mindre smickrande teckning av honom i förra blogginlägget, men Ola var helt lugn med denna. Däremot har jag stött på flera personer denna vecka som menat att folk kan ta illa vid sig om något i deras uppenbarelse bedöms vara ”icke klassiskt estetiskt vackert”. Men det betraktar jag som bullshit. Olas handbollsspelande är inte estetiskt vackert som till exempel Markus Olssons armrörelse, Niklas Gudmundssons flipp-vid-upphopp eller Leo Larssons stenhårda utkast, men det är vackert på samma sätt som Charles Baudelaires dikt ”Kadavret”. Några verser:

Minns ni, min älskade, synen vi såg
i sommarens milda ljus
denna morgon: ett skändligt kadaver som låg
på skogsstigens bädd av grus?

Med lyfta ben som en kvinna i brunst
och svettandes gift som en sjuk
utbjöd det fräckt sin av febrig dunst
stinna, obscena buk.

Och solen stekte detta ruttnande djur
för att upplöst och hundrafalt
kunna ge åter till moder Natur
vad hon hopfört till en gestalt.

Långsamt såg himlen ett stolt skelett
slå ut, likt en blomma mot skyn
så tung var dess stank att ni vacklade lätt
och det svartnade för er syn.

Kring buken surrade asflugors flock
medan larvernas svarta här
flöt fram likt en vätska, seg och tjock,
över lemmar som sakta föll sär.

Allt sänktes och steg likt ebb och flod
eller frambröt i bubblande skred
som om kroppens liv, där den pöste, bestod
i att mångfaldigt brytas ned.

En sällsam musik steg upp därifrån
som från vindar, bäckar och träd
eller vannan där bonden med lugn, monoton
rörelse rensar sin säd.

Under den himmel som är vår kan även ett ruttnande kadaver bli poesi – det ondas blommor är fortfarande blommor. På samma sätt kan Quentin Tarantino göra bildkonst av olika sätt att ha ihjäl en människa.

Förtydligande: Ola Netterheim är inte ett kadaver, det är en METAFOR.

Eller, för att uttrycka mig mer tidsenligt: Ola Netterheim är en frukt.

Blogg in, blogg out..

Dagen efter derbykvällen i ÖP-hallen och jag upplever något som jag närmast måste beskriva som bakfyllesymptom trots att jag inte rört sponken; mina muskler krampar vid minsta felanvändning och ådran vid min tinning tangerar någon slags bristningsgräns vid minsta lilla ljud från katterna här.

Kanske för att det var en ganska påfrestande kväll i går. Bakom siffrorna 24-24 gömmer sig en matchbild som måste varit hård att genomleva som YIF-supporter. Tidigt i andra halvlek ledde hemmalaget med 16-9, ändå lyckades Markus Olsson kvittera med bara en sekund kvar. Leo Larsson var ju där, i krysset, men den här kvällen gick allt som Markus Olsson sköt in. Jag vill hävda att han egentligen ensam räddade poängen till Kristianstad.

I första halvlek hade YIF stenkoll på Kristianstad. Gästernas anfallsspel var som en bok YIF läst hundra gånger och som var så rolig att de nästan kunde stå och öppet skratta åt den. Lars Möller Madsen, Olafur Gudmundsson och Darko Martinovic kändes stora, orörliga och lättlästa. Framför allt lättlästa. Tempot var för lågt för att det duktiga YIF-försvaret skulle hamna i obalans och de få målen Kristianstad gjorde kändes nästan slumpartade; både Gudmundsson och Olsson gjorde var sitt underarmsskott från brett högerläge. Ni som kan er handboll förstår att det är inte är några jättelägen. ”Grön zon”, som Claes Hellgren skulle ha sagt.

Det Markus Olsson gjorde i andra halvlek var att dra upp tempot, i boll och i ben. Han erbjöd ett annorlunda och kvickare spel än jättarna från första halvlek men med samma skyttekraft. Han har enorma individuella spetskvaliteter, Markus Olsson. Det finaste med hans vackra, hårda skott är att han kan avlossa det i valfri Twister-position utan att tappa skyttekraft. Om han så har ett ben på ryggen, ett på huvudet och en spädgris under vänsterarmen får han i väg ett skott som vi andra behöver en lång startsträcka och konstgjorda avfyrningsaggregat för att över huvud taget vara i närheten av. Och hans snabbhet: Pierre Hammarstrand har aldrig sett äldre ut än då han fick försvara sig mot en Olsson i full kareta på kanten.

Det var naturligtvis en poäng som kändes som noll för hemmalaget. Jag har varit inne på saken åtskilliga gånger denna säsong – YIF är för ojämna i matcherna, och man har svårt att försvara en stor ledning i andra halvlek. På slutet när allt ska avgöras tar för få spelare ansvar som avslutare, vilket blev extra tydligt när IFK punktmarkerade Jim Gottfridsson, den spelare som annars tar just ansvar.
Samtidigt är Kristianstad så klart bra. Och visst kan man tycka att det är dåligt av YIF att tappa sju mål i andra halvlek, men det var å andra sidan likvärt bra att skaffa sig målöverläget i en briljant genomförd första halvlek då försvarsspelet var bland det absolut bästa jag sett i år. Och det där med att få och tappa poäng i slutsekunden – vi som minns Gottfridssons avgörande backhandmål mot Drott kan konstatera att sånt där nog jämnar ut sig över en säsong.

Förresten, en säsong då serien är så jämn som den är känns det fullt logiskt att en match som endast var oavgjord vid 0-0, 1-1 och med en sekund kvar 24-24 ändå slutar oavgjort. Man vill ju inte att något lag ska springa i väg i serien liksom…

Jag frågade Philip Nilsson (seriens bästa kantförsvarare?) om han höll med mig om att YIF har svårt att försvara ledningar i andra halvlek. Jag bad honom till exempel jämföra med Aranäs-matchen, där YIF förlorade en tolvminutersperiod i andra halvlek med nio mål. ”Ah, det vet jag inte. Men mot Aranäs handlade det om att vi bytte ut hela laget i andra halvlek. Det var därför vi tappade allt”. Jag vet inte om det var meningen av Nilsson men nog tyckte jag att det lät som lite kritik av lagledningen. Det känns som att sådana uttalanden passar illa i tränare Mats Engbloms outtalade filosofi att ”ingen intern kritik ska nå externa parter” men jag tycker att det är lite skönt av Philip Nilsson att han visar att Ystads IF inte är Sovjet. Hoppas bara att Nilsson inte kommer att behandlas som en politisk dissident på grund av detta.

Kort från ÖP-hallen
* Leo Larsson kom in vid ställningen 22-20 och höll nollan i sju minuter. En sekvens har etsat sig fast i mitt medvetande: efter Larssons andra räddning, en kvalificerad sådan, bröt han ut i en spontan liten serie ”räddningsgester” som limmade perfekt med att DJ:n spelade ”I am the one and only”, och för några skälvande sekunder VAR Leo Larsson Chesney Hawkes och han VAR the one and only.
* Ola Lindgren var väldigt nöjd med en poäng efter slutsignalen och pekade som en vettvilling mot IFK-klacken innan han joggade ut i katakomberna ackompanjerande sig själv med ett primalskrik.
* Pierre Hammarstrand hade möjlighet att avgöra matchen på straff i slutet men sköt…UTANFÖR. Kristianstadslinjen Anton Lindskog kallade det för ”papp-psyke” vilket limmar bra med att Hammarstrand även till fysiken är av papp-virke. Ska någon hantera den där missen så är det i alla fall Pierre Hammarstrand, med rutinen och allt.
* Ola Netterheim är alltid lika skön att skåda. Och då åsyftar jag med ”skönt” inte det klassiskt estetiskt vackra. Gud, nej. Men hjärtat, viljan och kämpainsatsen är alltid hundraprocentig av Netterheim, dessutom ser han grymt rolig ut när han slår sig. Ögonen kryper ihop till små rynkor, käften är vidgad och blottar det YIF-färgade tandskyddet och en bristfällig uppsättning gaddar och där bak vibrerar hans sälkropp i smärta.

* Annars var pausunderhållningen så klart bäst. YA-sporten utmanade publiken i hårdskjutning och undertecknad i par med Fredrik Sörensson vann en jordskredsseger över två Kristianstadssupportrar. Jag stör mig bara på att förbundskaptenen satt i omklädningsrummet och missade våra projektiler, men sannolikt kan han inte ha undgått publikens öronbedövande sus.
När jag och Fredrik skulle lämna hallen ville två herrar i kostym att vi skulle kissa i en kopp.

IFK Ystads förlust mot H43 får nog tyvärr följden att man inte klarar kvalserieplatsen. Med fem omgångar kvar måste man plocka in fem poäng plus gedigen målskillnad och då man på dessa fem matcher endast möter ett lag från tabellens övre skikt måste man förlita sig på en mängd andra resultat. Å andra sidan har man goda chanser att ta full pott på slutet eftersom man, bortsett från hemmamatchen mot Önnered på lördag, möter lag av sämre kvalitet. Helt avklippta från kvalserien är IFK inte, men sannolikt hade man behövt en seger mot H43.
Noterar också att släkten var värst då Fahrudin Zaimovic sänkte IFK med sina tolv mål. Jag bara väntar på att Fahrudin ska få ett RIKTIGT genombrott, för han har alla ingredienser för det. Tyvärr för IFK:s del visade han det som bäst på onsdagskvällen.

Blogg in, blogg out..

Har spenderat ett oerhört förnöjsamt veckoslut i London, och slogs av häpnad när jag i går kväll satte mig för att insupa det senaste från handbollssverige. För nu när jag äntligen kommit tillbaka/Till min ungdoms svunna Ithaka/ Fick jag se vad jag har försakat. Parafrasering på Lundell, jepp.
Veckans handbollsnackis – det är vad jag har försakat. Ystads IF:s hemmamatch mot Drott var rafflande i detta adjektivs allra maffigaste bemärkelser. 26-26 och endast ett frikast kvar. Palle Hansen sa att han var sugen, Jim Gottfridsson sa att han var sugen, varpå Palle Hansen sa att han var ännu mer sugen varpå Jim Gottfridsson sa att han nog ändå var sugnast (inte ens ett ord) av de två. Allt påminner rätt mycket om diskussionen mellan Anders Svensson och Henrik Larsson som föregick den förstnämndes klassiska frisparksmål mot Argentina i VM 2002. Då gjorde Anders Svensson mål. I söndags gjorde Jim Gottfridsson detsamma. Fast ändå inte alls detsamma.
Jan Ohlsson kallar Gottfridssons verk för en diagonal backhand med massor av överskruv. Johan Flinck på Sportbladet har pratat med Jim själv och beskriver skottet på följande sätt:

”Han har visat mig exakt hur han sköt och det är inte lätt att förklara i text. Men när han släpper bollen har han alltså handflatan vänd mot sig (och knogarna mot muren/målet). Det ger den där överskruven. Frys klippet några gånger, kolla bollbanan och inse hur skottet dyker just innan det går in. Det är alltså ingen konstig, hård lobb det där.”

Och klippet är här förstås, så slipper ni gå omvägar, även om jag misstänker att alla som läser denna blogg redan sett målet i ohälsosamt många repriser.

Har jag något mer att säga om saken? Egentligen inte, Ohlsson och Flincks ord räcker mer än väl för att alla (initierade som oinitierade) ska förstå vad Gottfridsson gjorde – ändock har jag valt att ge min tribut till hyllningen av målet. För det är så det funkar med konst och egentligen med oss människor, gång på gång skildrar vi samma saker fast med intentionen att förändra något litet så att nya nyanser ska framträda. Då orden redan är sagda har jag hittat min egen twist på händelsen.

Jag kallar den ”Gud skapar den överskruvade överjävliga backhanden”. Jag gillar inte att tvivla på min läsekrets orientering i kulturella sfärer och att skriva på näsan, men jag vill ändå förtydliga – föregångaren till ”Gud skapar den överskruvade överjävliga backhanden” är så klart Michelangelos ”Gud skapar Adam”, en takfresk från 1500-talet vilken pryder Sixtinska kapellet i Rom. Den ser ut så här:

Ni kanske lägger märke till att Marcus Holmén, Drottmålvakten, har fått byxor i min version och det hänvisar jag till vad som i allmänhet betraktas som ”dekorum”, det passande. Drottmuren har – misstänker jag – blivit avbildad i en något förminskad skala, men det är ju så här det upplevs i klippet.
Jag har noterat att andra journalister försöker tona ner det här med gudareferenser och Jim Gottfridsson och det ser jag som den bästa av anledningar att själv fortsätta. För nog tror jag att Jim Gottfridsson själv förstår att det inte råder något verkligt samband mellan hans person och den religiösa föreställningen om en allomfattande skapande makt? Precis som man kunde kalla ishockeyspelaren Anders ”Masken” Carlsson för ”Masken” utan att han trodde sig vara ett tvåkönat lite slemmigt djur som mest visar sig ovan gjord då det regnar.

Målet i sig själv räcker för att det ska blir en modern klassiker, men att den till på köpet avgjorde en ganska viktig match gör anrättningen än mer pikant. Serien är så otroligt jämn att den extra pinnen som YIF fick (och som Drott förlorade) kan vara skillnaden mellan stor framgång och sportslig misär i slutändan. Dit är det dock ett tag.

Ifall ni läste mitt senaste inlägg när det kom och ifall ni sedan läst det igen märker ni att det nu fattas ett stycke. Jag höll en monolog om Redbergslid-Ystads IF och angrep då RIK:s Oskar Ysander för att ha en alltför våldsam spelstil. Det tycker jag förvisso men orden jag valde då var för grova. Jag gick över gränsen. Detta har påtalats för mig och när jag nu läste det i efterhand håller jag med. Därför vill jag be Ysander själv och alla som tog illa vid sig om ursäkt – visst vill jag vara tydlig, ta ställning och ibland provocera – men det finns som sagt gränser. Och med tanke på att Oskar Ysander är en riktigt bra handbollsspelare och säkert en trevlig kille utanför plan är jag övertygad om att mina ord i förra inlägget var orättvisa.

Noterat
* Att Magnus Andersson tar över HK Malmö nästa säsong. Vision…vadå? Malmö har inte fått den utveckling de senaste åren som de hoppats och siktat på (SM-final 2013) och det är väl inte konstigt att de tror att de kan nå framgång med Hästö-tränaren Andersson vid rodret. Mer märkligt är det att kanske att Andersson tar jobbet, då jag är övertygad om att han har kapacitet att träna lag på en mycket högre nivå, vilket han för övrigt tidigare också visat. Nåväl, Magnus Andersson till HK Malmö är definitivt en händelse som bidrar till att göra elitserien ännu mer attraktiv än vad den redan håller på att bli.
* Att IFK Ystad vann bortamatchen över Ricoh med 25-23 i söndags. Då satt jag och drack cask ale på en pub i London, men på lördag, då ska jag se ”di röe” och ge en mer omfattande åsikt om vad jag tycker om laget för närvarande.
* Att Tomas Axnér var ganska hård i orden då han kritiserade Albin Tingsvall i Sydsvenskan i dag. Axnér och YIF:s tränare Mats Engblom framstår som absoluta motpoler på denna punkt då jag aldrig kan tro att Engblom sagt ett enda negativt ord om en egen enskild spelare till media. Vilken taktik som är bäst? Ingen aning, men som journalist uppskattar man så klart det raka, ärliga svaret.

Blogg in, blogg out..

Jag upplever det som längesedan jag sist gjorde en kvällsblogg, men i kväll passar det bra. Jag har precis bevittnat återstarten i elitserien, och matchen mellan Redbergslid och Ystads IF.

En match som ni säkert vet att Ystads IF förlorade, 23-27. Varför? Min analys är följande:

* YIF förlorade målvaktsmatchen. Tränare Mats Engblom väntade i 20 minuter innan han bytte ut Leo Larsson mot Fredrik Ohlander. Leo Larsson hade då hunnit göra en räddning. Det var naturligtvis blekt av Larsson, men i sammanhanget framstår det för mig som ännu blekare att inte göra det nämnda målvaktsbytet tidigare. YIF var så långt trots allt med i matchen och det berodde på att RIK:s målvakter gjorde hart när lika få räddningar. Anmärkningsvärt var det i synnerhet att matchen, efter 15 spelade minuter, inte hade innehållit en enda räddning.
* Problemet i YIF:s anfallsspel är detsamma som det alltid är när YIF spelar en av de sämre matcherna. Allting drar mot mitten. Palle Hansen och Andreas Thynell började matchen bra, de gick visserligen inåt i stort sett hela tiden – vilket de ju ofta gör – men de gjorde mål. När de slutar göra mål blir YIF:s anfallsspel ohyggligt lättläst. Och i slutet av matcher där det går emot YIF är det alltid Jim Gottfridsson som får ta niometersavsluten. Jag vet inte om övriga spelare är trötta.
* Jim Gottfridsson hade för övrigt ingen briljant match. Medioker skottprocent och hans stegisättning såg…trött…ut.
* Rickard Lönn var matchens bäste spelare och merparten av vänsternians aktioner osade A-landslag. Dock borde Leo Larsson ha tagit åtminstone ett av de två skott som studsade upp i nättaket med den föga respektingivande farten av en kilometer i timmen. YIF:s försvarsspel lämnade i första halvlek en del övrigt att önska men det ska sägas att det är svårt att dra linjen för vad som var försvarets fel och vad som var målvaktens.
* Ett problem som YIF brukar ha men som var mindre tydligt mot RIK var kantspelarnas stundtals ickemedverkan i spelet. Och det säger en del om relevansen i detta förfarande när Philip Nilsson är 100-procentig i avsluten. Straffar inräknade också visserligen, men ändå.

En förlust borta mot Redbergslid sorteras inte in under fliken ”pinsamheter”. De har högklassiga spelare på alla positioner (möjligtvis med undantag för målvaktsposten, men när Hans Vinge har 45% i räddningar, som mot YIF, får även detta räknas som högklassigt, även om det måhända säger mer om den ringa klassen på många av YIF-avsluten).

I och med att Hammarby slog VästeråsIrsta på bortaplan gick man om YIF, och ystaiterna härbärgerar just nu den åttonde och sista slutspelsplatsen. RIK, som jagar där bakom, är bara två poäng efter och dessutom med bättre målskillnad än YIF. Det blir med all säkerhet ett drama om slutspelsplatserna, och jag tror att YIF – för att gå till slutspel – snarare måste sikta på att komma före Hammarby än RIK, för göteborgarna har mer klass än Söders bröder.

YIF har mött RIK två gånger på relativt kort tid och en duell som har varit intressant att följa i båda matcherna är den mellan Andreas Thynell och Björn Iveland. Ifall jag hade varit förbundskapten för konståkningslandslaget och av någon outgrundlig anledning tvingats ta ut min VM-trupp med elitseriens spelare som underlag hade jag valt bort Iveland och Thynell först av alla. De har tillsammans lika mycket grace som en skål cornflakes som stått framme i en vecka.
De riktiga dusterna mellan dessa jättar uteblev i Göteborg, men jag har en situation på näthinnan från mötet i ÖP-hallen. Iveland satsade på sitt patenterade hjärndöda sätt och smällde rakt in i bröstkorgen på Andreas Thynell. Det var många kilon och mycket kraft i rörelse och det såg ut ungefär så här:

Som ni ser blir smällen dessa 100-plus-män emellan av sådana monumentala format att de påföljande händelserna påminner om en liten Big-Bang – nya stjärnor och grundämnen bildas, ett nytt universum expanderar och Thynell-Iveland-bangen är så kolossal i sin omfattning att den får sin egen gravitation. Som ni ser får vitt skilda fenomen sina omloppsbanor, sina nya ellipser, runt Thynell-Iveland-bangen – längst upp till vänster syns YIF:s materialare Åke Hermansson, som vanligt fångad i fikaposen, med kaffekopp och en nybakad jitterbuggare i händerna; vidare har Vintergatans tredje största planet, Uranus, bytt ”lag” till den nya galaxen och längst upp till höger syns HELA Redbergslids supporterklubb.
Slutligen har till galaxen anslutit en bäver i plommonstop och illrött raffset.

Nu drar jag till London och jag tänker inte avsluta detta inlägg med att länka till ”London Calling” med The Clash. En bra låt, förvisso, men den känns för jävla gjord. Jag länkar till en sekvens i filmen ”Barry Lyndon” i stället. Jag är medlem i Lunds finaste Mastodontfilmsklubb och på vårt senaste möte såg vi Stanley Kubricks makalösa – måste jag säga – ”Barry Lyndon”. Scenen jag länkar till är från filmens initiala skede där Barry och fröken Nora leker ”gömma bandet” och Barry får leta i dalen mellan de himmelska bergen.
Filmen rekommenderas varmt.

Blogg in, blogg out..

Hallå i dimman. Mellandagsdimman. Maten, godiset och all dryck dessa saker kräva – det är inte konstigt att man känner sig lite mosig i huvudet. I detta tillstånd ska jag ge mig på en lista. En ”årets”-lista. Visst, YIF spelade i onsdags och detta har jag ännu inte kommenterat, men den matchen kommer säkert med på ett hörn här nere. Håll i er, för här kommer årets händelser strukturerade i behändigt alfabetisk ordning.

Årets anka…
…blev som vanligt Kalle Anka. Nästan 3,5 miljoner svenskar satte sig på årets heligaste dag och såg på samma förbannade anka utan byxor. Man tycker att folk borde tröttna på att veta exakt vad som ska hända och på att säga repliker i förväg, men det är tydligt att svenskar inte tål förändring. FÖR NI LA VÄL MÄRKE TILL ATT DE JÄVLARNA KLIPPT BORT TYP FEM SEKUNDER OCH TRE DOCKOR UR TOMTENS VERKSTAD? Jag har aldrig sett maken till ramaskri, och allt för att Disney äntligen valt att bli lite moderna och klippa bort rasistiska stereotyper från 30-talet. Samma vecka som klippbeslutet offentliggjordes sköts nästan 30 människor ihjäl i en skolmassaker i USA, men mina vänner på facebook upprördes mer av Disneys ingrepp i vår svenska jul.
Jag hade hoppats lite på pekingankan i år men den blev god tvåa. Jag har hört att den ligger i hårdträning för att klå Kalle till nästa säsong.

Årets basketidiot…
…är nummer tolv i det gula laget. Inte nog med att han är årets basketidiot, han är bortom alla gränser för tydlighet helt avgjort den sämsta basketspelaren i världen.

Årets ciceron…
…i handbollsvärlden är Chris Härenstam. Jag tror banne mig att jag älskar honom. Värmen, kunnandet och viljan att sätta studions expert i centrum – han är komplett. Nästa år vill jag bara att han blir lite mera rock’n'roll med uttal. Han är alldeles för ortodox vad det gäller uttal på spelares namn. Det var säkert han som låg bakom Petr Cech-cupen i årets fotbolls-EM, där vi som alltid sagt Petr ”Tjeck”, nu tvingades ändra oss till Peter ”Chesch”, för att det tydligen är så de säger i Tjeckien. Det finns gränser, Chris, och du ska referera för svenskar, inte tjecker. Då tycker jag att det är viktigare att det flyter och att kommentatorer inte fastnar i fullständigt onödiga uttalsdiskussioner. Och få mig inte att börja prata om svenska kommentatorer som läspar på C:et i till exempel ”Barcelona”…
Se! Jag klarar inte heller förändringar!

Årets dubbel…
…är den ”Thynellska dubbeln”. I upplösningen av matchen Guif-YIF i onsdags valde Mats Engblom i slutsekunden att plocka in Andreas Thynell i väst, som sjunde utespelare. Detta är egentligen ett fullständigt uselt och huvudlöst taktiskt drag. För det första, ska man ha Thynell på planen ska det vara för att han ska skjuta, och det är verkligen inte idealiskt att västkillen skjuter när egna målet är tomt. För det andra är Andreas Thynell kanske den spelare I Ystads IF som har sämst tid på löpning över 40 meter (spekulation) – vilket är den egenskap man ska vara bra på i läget som västkille, eftersom man måste ställa sig i mål ifall anfallet skiter sig.
Nåväl, Thynell kom in i väst och mycket riktigt var det han som tog skott. Han gjorde mål, men vad viktigare var: han smackade Daniel Pettersson i ansiktet med skottarmens pendelrörelse. Guif var redan på väg att kasta in bollen i tomt mål när domaren blåste av för huvudskada på Pettersson. Att utföra en Thynellsk dubbel i fortsättningen kommer för evigt att vara synonymt med att göra mål samtidigt som man knockar en av motståndarnas bästa spelare.

Årets effektivaste…
…är Alingsåskeepern Mikael Aggefors, som leder MEP-ligan, med Martin Bager som tvåa. Framgångsreceptet för Aggefors är en hög räddningsprocent kombinerat med att han är superuttalad förstemålvakt och att han kan skicka ut kontringspass på vindsnabba yttrar.
Årets näst effektivaste är Ystads IF:s Gabriel Andersson som knockat två egna spelare på träning.

Årets frukt…
…är litchin. Så menlös, slajmig, ineffektiv, jobbig och ändå alldeles…alldeles…litchig.

Årets genombrott…
…blir väl ändå Jesper Konradsson. Flincken på Sportbladet rankar honom som den största talangen i Sverige född 1991 eller senare, och det är inte alldeles fel. Det som jag tycker är lite synd är att både ettan och tvåan på den här listan, Konradsson och Jim Gottfridsson, i mina ögon inte har det bästa fysiska utsikterna. De två har kanske Sveriges förnämsta spelintellekt, men hur bra vore det inte om de kunde kombinera detta med ett skott som Magnus Andersson och en rapphet över de tre första meterna som Ivano Balic? Många gånger är det så att spelintellektet utvecklas eftersom de måste kompensera de fysiska bristerna. Jag hoppas att talangprojekten som är igång kan hjälpa killarna att utveckla en konkurrensmässig fysik, då är Gottfridsson och Konradsson Sveriges framtid på mittnio.

Årets hjältar…
…är förstås silverhjältarna från London. Vi hade försmäktat i detta medaljlösa avlånga land i tio långa år innan handbollsherrarna gav oss ett OS-silver. Jag applåderade insatsen i OS-finalen, jag grät hejdlöst efter bragdmatchen mot Danmark och av någon anledning stod jag och såg på när Patrick Ekwall och Özz Nujen spelade fotboll, när Sverige slog Ungern i semifinalen, men det är en annan historia. Svenska handbollslandslaget gav oss hedern tillbaka.

Årets ”I helvete att det händer. Det kan inte vara sant”…
…är praktfiaskot i VM-kvalet mot Montenegro. Staffan Olsson har läxat upp mig om att det finns fler än fyra bra handbollsnationer i Europa (tack, Staffan) men att säga annat än att VM-missen är ett fiasko är att devalvera värdet på ett mästerskapsdeltagande. Jag fick ett stort sår i mitt handbollshjärta efter fullbordat fiaskofaktum. Det stoppade blodflödet tillfälligt då jag kunde prega ner OS-silvermedaljer i mitt öppna sår men ärret består och snart står vi inför ett VM utan svenskt deltagande. Men nä, jag är inte bitter.

Årets jumbo…
…var Aranäs, ända tills de tillkännagav att man var panka, då plötsligt blev man rika på spelidéer. Tidigare i år visade H43 upp samma märkliga fenomen. Bägge lagen är fina exempel på att pengar inte automatiskt behöver betyda framgång. Ett annat exempel är Alingsås som inför säsongen gjorde sig av med dyra spelare och plockade in en andrasorterad tränare i Mikael Franzén. Nu är det på vippen att man leder elitserien. Det är dags att ge Mikael Franzén ett officiellt erkännande nu och faktiskt ifrågasätta Sävehof vad man sysslade med när man bytte ut honom?
Men just det, kategorin var årets jumbo. Årets jumbo är numera VästeråsIrsta.

Årets klantarslen…
…är idrottare som låter framgång stiga dem åt huvudet. Jag tänker på Lance Armstrong som trodde att han kunde dopa sig odödlig och på Nikola Karabatic som väl i alla fall på något sätt är inblandad i spelskandalen i Frankrike. Det finns ingenting som kan grumla den mänskliga klarsynen som stor framgång.

Årets loska…
…är Nacor Medinas i ansiktet på Christoffer Brännberger. Vad sades? Vad sades inte? Vad var diametern på spottloskan? Jag vet inte, men vad jag vet är att hela händelsen med Medina/Brännberger ledde till en nyttig debatt i svensk handboll som handlade om rasism. Fortfarande finns det människor som tycker att det är vettigare att som handbollsentusiast stå och slå sig för bröstet och tycka att handboll är den mest gentlemannamässiga sporten som existerar, men det finns ingenting progressivt i att slå sig för bröstet. Självrannsakan, för bövelen.

Årets mest monstruösa hybris…
…är allsvenska klubben Hästö IF, som genom styrelsemedlemmen Martin Wallin låter meddela att man ämnar bli världens bästa klubb. Att man lyckades landa Magnus Andersson som tränare fick uppenbarligen oanade effekter på blekingarnas bedömningsförmåga. Återigen kan vi yttra orden: inget kan grumla den mänskliga klarsynen som stor framgång.

Årets ”Nä men titta, vi vann!”…
…är svenska damlandslaget som efter åtta bedrövelser och lika många raka mästerskapsförluster slog Danmark i öppningsmatchen i EM. Torbjörn Klingvall trampade i klaveret ett par gånger men min ackumulerade känsla så här efter mästerskapet är att EM var början på något nytt och bra med damlandslaget, och att Torbjörn Klingvall är rätt man för att leda laget.

Årets olycksbarn…
…är Gustav Thulin. Förra utsågs han till årets handbollstalang av Ystads Idrottsjournalisters Klubb, på det har följt ett år av skador. Det är alltid lika tragiskt att se en ung spelare som så till den milda grad brinner för sporten behöva stå bredvid plan. Jag tror inte att det finns någon som inte håller tummarna för att 2013 blir ett lyckans år för Gustav Thulin.

Årets Peter…
…är Peter Lindgren, före detta gitarrist i dödsmetallbandet Opeth. Och jag som var så nära!

Årets Q…
…Q? Vafan, ingenting börjar på Q nuförtiden. Årets Qatarier? Årets Quisling? Hmm… Årets Quizkampare kanske? Jag är barnsligt förtjust i frågespel och har spenderat alldeles för mycket tid på det relativt nya mobilspelet ”Quizkampen”, när jag skulle kunna ha bloggat i stället. Det är säkert därför jag just nu innehar plats nio på spelets topplista. Jag heter Blinc, och det här är en utmaning till dig som vågar möta mig.

Årets repeat…
…är Sydsvenskan. Så här kan det gå när kommunikationen brister och när två olika redigerare jobbar med intilliggande sidor. Jag har garanterat gjort liknande missar själv men det är ju roligare att påpeka andras. Dessutom är Sydsvenskan min favorittidning (näst efter Ystads Allehanda, förstås) och då tål de säkert en gliring.

Årets skottarm…
…är en delad förstaplats mellan Philip Stenmalm i Drott och Kent Robin Tönnesen i Sävehof. Utsökta och samtidigt äckliga skottarmar på båda dessa spelare. Tönnesen vinner på målfoto eftersom han heter Kent Robin och heter man Kent Robin måste man helt enkelt vinna något.

Årets tomtar på loftet…
…är Bo Hansson and the gang.

Årets ulv i fårakläder…
…är Jim Gottfridsson. Så trevlig bredvid plan men till synes lite av ett as på plan. Det sägs att han trashtalkar lika mycket som trashtalkeliten (finns den kanske i Lund eller Eskilstuna?) och dessutom är han femma i utvisningsligan. Länge låg han etta men etablerade ”svin” som till exempel RIK:s Oscar Ysander och Skånelas Jesper Östlund har gått förbi.

Årets virtuos…
…är kanske ändå Victor Fridén. Jag har klagat en del på Sävehofs högersexa genom åren men han har ett fantastiskt register, utsökt skottprocent och nu på senare år tycker jag mig se att hans inställning har förbättrats. Det måste inte göras snygga mål, numera kan det ibland räcka med just att det blir mål. Andra aspiranter på titeln årets virtuos är så klart Lugis Niklas Gudmundsson och kanske Alingsås Johan Fagerlund, som fick en knuff i en kontring varpå han gjorde en trippel salkow i pik och dessutom mål.

Årets w…
…fuck it, dubbel-v är bara en slirig version av enkel-v och jag börjar bli riktigt trött på detta mitt alfabetiska företag.

Årets x…
…är Filippa Idéhn. Sävehofs målvakt har gjort en bra säsong och bland annat landslagsdebuterat, men är det bara jag som läst sönder hennes målvaktsstil? Hon ”exar” ju hela tiden! Ifall utespelarna bara har lite kyla finns det plats att lägga tunnel på henne nästan varje gång. Att hon vågar vägra långbrallor gör bara luckan än svårare att missa.

Årets Ystadstalang…
…måste ju vara IFK Ystads Hampus Andersson, som utsetts till största handbollstalangen i sydöst. Snart drar han och Jim Gottfridsson till Ungern för att UVM-kvala.

Årets Zebradödare…
…är Mattias Andersson. Den forne Ystadsbon och numera Flensburgsmålvakten var omutlig när laget i onsdags besegrade tyska giganten Kiel, eller ”zebrorna” som de kallas. Andersson tog bland annat fyra straffar och man får verkligen säga att ”Matti” är ännu ett exempel på idrottare som blommar efter 30.

Årets ålahue…
…är Erik Almqvist, Sverigedemokraternas järnrörssekreterare. Pennan är mäktigare än svärdet men järnröret kanske är mäktigare än pennan? Det skulle visa sig att kameralinsen i alla fall är mäktigare än järnröret.

Årets ”Ähh, var kom de ifrån?”…
…är Montenegros damlandslag som först blev silvermedaljörer i OS, sedan tappade sin och kanske världens bästa spelare i Bojana Popovic, för att avsluta året med att bli Europamästare efter en högdramatisk final mot Norge. Kul, tycker jag, som tröttnat på norsk dominans.

Årets önsketänkande…
…att det kommer fram att Zoran Roganovic spelat med otillbörlig frisyr i VM-kvalmötena med Sverige, och Montenegro diskas från VM-deltagande med följden att Sverige får en gratischans.
Jag är så bitter, så bitter, så bitter…

Och så trött. Tack för mig och gott nytt år på er.

Blogg in, blogg out..