VM:s gruppspel börjar lida mot sitt slut. Jag har snart sett alla turneringens lag i aktion (jag har missat Kroatien, Slovenien och ett par stycken lingongäng) och det går förstås redan nu att dra tämligen vittgående slutsatser. Här är några:

* EM-vinnaren finns i kvartetten Danmark, Frankrike, Spanien och Kroatien. Inte Tyskland frågar ni? Detta Tyskland som slog självaste världsmästaren Frankrike i går. Nä, i ett rakt slutspel där man måste vinna fyra raka matcher mot bra motstånd kan jag inte tänka mig att det lite uddlösa Tyskland håller hela vägen. Men de spelade jäkligt bra mot Frankrike. Emellertid hjälpte det att franska burväktarduon Omeyer/Karaboue noterade färre räddningar än fyra elefanter. Karaboue serverade dessutom tyskarna bollen till avgörande 32-30.  Det finns fler nationer som imponerar och på papperet har lag att vinna VM: Ungern, Polen, Serbien och Slovenien till exempel, men dessa nationer har inte tillräcklig vinnarkultur för att utmana min topp-kvartett.
* Danmarks kantspelare Anders Eggert och Hans Lindberg ligger etta och tvåa i Bundesligas skytteliga och finns med även i toppen av VM:s. SATAN vad effektiva de är. Eggert har gjort 33 mål på 36 skott varav 17 är på straff och så klart utförda på endast 17 försök. I ett smått patetiskt försök att få gassa lite i Eggerts glans vill jag blottlägga en liten anekdot från Åhus beachhandbollsturnering 2004. Jag lyckades då hjula GOG:s Anders Eggert i tre anfall i rad varpå Torsten Laen glodde förbaskat på Eggert och Eggert sade: ”Ja, men hvad fanden skal jeg gøre, man? Han er så fucking kort!”
Ja, eller något ditåt. Vem hade kunnat tro då att han åtta år senare skulle slå straffar i VM och att jag skulle sitta här i soffan (sjukt nedsutten med mitt röv-print) och dra patetiska anekdoter från snart ett decennium sedan?

* Spaniens försvarsspel måste vara extremt jobbigt – både för spanjorerna själva men framför allt för motståndarna. Jag blir stressad bara av att se det hemifrån.
* Jag svor på typ alla heliga skrifter i världen att Saudiarabien skulle bli sist i sin grupp, men uppenbarligen ska jag sparka scouterna jag haft på Sydkorea. Å andra sidan borde jag fattat att Sydkorea bara är på topp en gång vart fjärde år och då är de på sin höjd jobbiga. Nåväl, jag beklagar att jag bröt mitt löfte.
* Kanske är Danmark min VM-favorit just nu. Det som saknades i OS var bredden på nio meter, där allt ansvar lades på Mikkel Hansen. Då Sverige plockade bort Hansen i OS-kvarten var Danmark plötsligt ett mänskligt lag. Ulrik Wilbek grubblade på detta och plockade in Henrik Möllgaard till VM. Möllgaard är en mycket självständig niometersspelare som ogärna sitter i Hansens knä. Dessutom är han just nu VM:s bästa andrafasspelare. Han har tillsammans med landsmannen Jesper Nöddesbo också VM:s töntigaste frisyr (Zlatan-frippan) men det styrker bara min empiriskt och rationalistiskt belagda tes om att alla danskar lite i lönndom vill vara som Zlatan Ibrahimovic.
Fortfarande har danskarna för dåligt målvakts- och linjespel, men det talar för dem att de har så mycket sparkapital att plocka ut när det börjar bränna till framöver.
* Neil Diamond-dängan ”Sweet Caroline” verkar ha blivit en permanent VM-låt för handbollen. VARFÖR? Jag har satt låttexten under lupp och hittar inte en enda koppling till vare sig handboll eller globala mästerskap. Den verkar bara vara en nostalgisk kärlekshyllning till en Caroline som enligt Diamonds uppgift ska vara söt, eller må hända gullig. Sweet Caroline är trallvänlig, för all del, men andra sporter skrattar åt oss. Coolhetsfaktorn är noll grader kelvin. Vi kunde i mina ögon (eller öron) lika gärna implementera ”In Kommer Gösta” med Philemon Arthur and the Dung som VM-låt. Den har dessutom tydliga Ystadskopplingar vilket jag känner är lite värdigt ett handbollsmästerskap.

* Robert Perlskog/Claes Hellgren verkar vara en riktig vattendelare. Jag känner flertalet vettiga bekanta vars kräkreflexer stimuleras av den såta kommentatorduon. Å andra sidan känner jag många (inklusive mig själv) som tycker att de är det bästa TV har att erbjuda. Hellgren med sin värme och kombinationen genialitet och tvättäkta dårskap i uttalanden och Robert Perlskog med sin bubblande arrogans och fullkomligt fenomenala ordrikedom. Att duon fyller ut dötid eller usla handbollsmatcher med anekdoter från svunna mästerskap eller som i Perlskogs fall med till synes malplacerade berättelser om sin ungdoms skolresor i Tyskland tycker jag är större underhållning än highlight-klippen TV4 Sport fyller ut halvtidsvilorna med.  Tomas Axnér passar in perfekt med emulgeringen kunskap/underhållning. Daniel Kristiansson är lite som krokodilen som hamnat på ett alligatormöte, men han är i alla fall en välvillig krokodil.

Som bekant håller elitserien VM-ledigt. Inte för svenskarnas skull…suck (Montenegro, detta fenomenala handbollsland förlorade femte raka matchen i VM i går) …men ändå. Ystads IF ligger naturligtvis inte på latsidan för det, varken laget eller ledningen. För till nästa säsong står det bortom alla tvivel att laget måste förstärkas. Man måste införskaffa minst en mittnia då Gottfridsson flyktar. Kanske måste man rent av införskaffa två mittnior, då fysiska statusen på Sebastian Seifert verkar permanent osäker. Ifall Sebastian Seifert vore en statusuppdatering på facebook skulle den se ut så här:

Ni får själva tolka budskapen i statusuppdateringen. Jag vill bara understryka att jag inte är ute efter att mobbas. Sebastian Seifert är en gudabenådad handbollsspelare när kroppen fungerar och ingen vore gladare än jag om Seifert plötsligt vore som i fornstora dagar, för då är det en nästintill sensuell upplevelse att skåda Seifert. Fortfarande glimmar ”Sibbe” till på matcher som den stjärna han ofta varit men jag undrar jag om inte glimmkoefficienten börjar falna. I alla hänseende är han ovillkorligen icke att betrakta som ett framtidsnamn.

Så, YIF behöver minst en mittnia till nästa säsong. Ni som läst er YA de senaste dagarna vet att norrmannen och före detta IFK Ystadsspelaren Stian Tönnesen flyttar till Ystad i sommar. Hans kontrakt med Magdeburg går ut i juni och trots den tyska klubbens önskan om förlängning ämnar Tönnesen fortsätta sin karriär i Sverige.
Håller man i Bundesliga håller man i elitserien, men om Seifert, 34, betraktas som ”gammal” är det än värre med Tönnesen, 38. Visserligen är Stian erkänt träningsvillig och kroppen verkar hålla bra, men jag ser ju att här finns problem med framtidsutsikterna.
Jag har pratat med YIF-ordförande Per-Olof Lind, assisterande tränare Basti Rasmussen (tillika Stians svärfar) och Stian Tönnesen själv. Allihop talar svävande om kombinationen Tönnesen/YIF och av alla samtalen kommer jag fram till en slutsats som i ljuset av de rykten som florerar i Ystad mynnar ut till följande spekulation, och märk väl – detta är en spekulation:

Jag tror att Stian Tönnesen vill spela i Ystads IF. Han säger själv att han kan tänka sig att pendla till en annan stad, men med fru och barn och hus i Ystad talar bekvämligheten för att spela i Ystad. Jag tror att han vill spela elitseriehandboll, därför går hans förra klubb, IFK Ystad, fetbort. Vidare är Tönnesen tydlig med att han vill att hans blivande klubb ska visa med ett sportsligt bra bud att de tror på honom.
Det är självklart att Basti Rasmussen, i egenskap av att vara ”familj” med Tönnesen, vill att svärsonen ska spela i YIF. Rasmussen vill av uppenbara skäl inte tala om saken, och detta får man respektera, men jag drar ändå denna slutsats. Frågan är om alla i beslutande position i YIF vill värva Tönnesen? Per-Olof Lind gav inga klara besked mer än att Tönnesen är ett av flera intressanta namn. När jag frågade om det fanns något skäl att inte värva Tönnesen ville han inte svara och dessutom hävdade han, efter uppemot en halv minuts tvekan, att mannen att fråga egentligen är Mats Engblom, men att han inte kommer att ge något annat besked än Lind.
Det är någonting som gnisslar i hela saken, det är jag övertygad om, och jag tror att det har med att göra att Stian, med sitt ”ett sportsligt bra bud” implicit antyder att han vill ha en del pengar, och att YIF kanske inte är berett att betala multum för en handbollspensionär in spe. Och egentligen är det för mig helt förståeligt. Hur detta slutar framöver har jag inte en aning om, för hela saken handlar kanske om hur mycket YIF tycker att en 38-åring är värd. Finns det andra alternativ på marknaden av mer vital ålder kanske man sneglar ditåt i stället.

Nu ska jag på premiären av mitt kotteris senaste påfund – Mastodontfilmsklubben. Kanske kommer jag med recension i nästa blogginlägg.

Blogg in, blogg out..

Hehe, inte visste jag att det kunde vara så här kul att INTE vara med i VM. 32-26 mot ett stjärnspäckat tjeckiskt landslag är kalas – i alla fall när man betänker att Sverige spelade med ett landslag där Tobias Aren, med sina tolv landskamper var den mest rutinerade aktören.

Tjeckien var skitdåliga. Så, nu har vi klarat av den biten. De var inte supermotiverade och match mot svenska junisar i Uppsala en torsdagskväll kommer nog aldrig att bli Filip Jichas favoritlikör.

Positivt:
* Jim Gottfridsson. Vi börjar där. Han är från Ystad och jag skriver mycket utifrån ett Ystadsperspektiv. Jim var definitivt en av de bästa svenskarna i matchen, och han visade för tredje landskampen i rad att han hör hemma där. Han har skallen för världshandboll, det är jag helt övertygad om. Gottfridsson styrde upp varenda svenskt anfall med en enkel grundtanke och löste det sig inte så att en skytt fick ett läge sköt han själv eller levererade en passning med smör på till en linjespelare. Han var besviken på sina två tekniska fel efter matchen men de avblåsningarna kom mest för att domarparet var en aning kinkigt, ja, säg skitnödigt.
Hur som haver, i detta orutinerade svenska landslag är Jim Gottfridsson troligen den svensk som är närmast att ta plats i EM-kvalet.
* Men det fanns ett gäng andra niometersspelare som (med den tjeckiska uselheten i minnet, då) imponerade. Markus Olsson har en magnifik skotteknik där han hämtar kraft med handleden längre bak än någon annan svensk handbollsspelare. Tack vare detta behöver resten av hans kropp aldrig vara i fas för att få iväg ett riktigt hårt skott. Det är ett vapen som håller på hög nivå och som kompenserar att han sett till fysiken inte är någon Nikola Karabatic.
Marcus Dahlin är väl inte ens förstaval i Alingsås då Johan Fagerlund är minst lika bra. Men Dahlin har storleken – en bit över två meter är respekt. Han visade också prov på ett härligt skott men framför allt en grym attityd.
* Attityden är förresten det som nästan imponerar mest. Inga nybörjarnerver här inte. Viktor Ottosson, Viktor Fridén, Anton Månsson, Andreas Cederholm – ja, i princip alla svenskar tog skott innan de tog i hand. Härligt respektlöst.
* Mittblocket där Jim Gottfridsson spelade med Anton Månsson var riktigt bra. Okay, en hel del bollar sipprade in till David Juricek på linjen, men så blir det liksom när man måste flyga ut på Filip Jicha på tio meter. Någonstans måste det läcka lite.
* Bäst av alla var förstås Mikael Appelgren. Jag har inte sett allt för mycket av honom i Bundesliga i år men jag antar att hans förstahalvlek i går var en bit över den nivån han håller till vardags. Annars skulle han vara svensk förstamålvakt – ALLTID. Det kommer han säkert också att bli en dag.

Boan Benga!

VM tjuvstartar i kväll med matchen Spanien-Algeriet och trots den svenska frånvaron ska det bli rätt kul. Det finns inget mer avslappnande än att rövparkera i soffan med ett glas enkelmaltad livets vatten och en match i Presidents Cup. Jag har roat mig med att till att börja med tippa grupperna nedan. De kursiva lagen är de lag som inte går till åttondelsfinal och alltså får spela det mindre ärofulla (men ack så avslappnade) Presidents Cup.

Grupp A
Frankrike
Tyskland
Montenegro
Argentina
Tunisien
Brasilien

Kommentar: Jag tror fortfarande att de europeiska länderna ligger före övriga världsdelar, men jag är ändå osäker på lagen bakom Frankrike och Tyskland. Man kan spekulera i hur motiverade fransmännen är och hur spelskandalen påverkat Nikola Karabatic, men Frankrike har trots allt hamnat i en ganska behaglig grupp (på papperet). Vinner Frankrike VM går de förbi Sverige i VM:s historiska medaljliga, men det tror jag för första gången på länge inte att de gör. Tyskland imponerade inte i matcherna mot Sverige före VM men bör klara andraplatsen. Tunisien borde väl egentligen slå Argentina men sydamerikanerna var starka i Sverige-VM och jag hoppas på ytterligare utveckling. Benga!

Grupp B
Danmark
Ryssland
Makedonien
Island
Qatar
Chile

Kommentar: Jag ser Danmark som det överlägset bästa laget i gruppen. Island har varit stabila i världstoppen de senare åren men jag tror tappet av Stefansson kommer att betyda en hel del. Sverige visade i träningslandskampen vad som händer med islänningarnas spel ifall man punktmarkerar Palmarsson och jag tror att både Ryssland och Makedonien kan profitera på detta. Qatar och Chile bör inte ha en chans mot de övriga länderna, men jag ska erkänna att jag inte vet vad Qatarierna har kunnat åstadkomma med sina feta plånböcker. Benga!

Grupp C
Polen
Serbien
Slovenien
Sydkorea
Vitryssland
Saudiarabien

Kommentar: Uh, vilken äcklig grupp! Kan egentligen sluta hur som helst om man bortser från Saudiarabien som jag kan svära på bibeln, koranen eller vad tusan ni vill, på att de blir sist. Polen och Serbien bör vara de bästa lagen i gruppen men Slovenien är alltid obehagliga, liksom Sydkorea. Och Vitryssland är inte alls så dåliga som det låter. Benga!

Grupp D
Spanien
Kroatien
Ungern
Egypten
Algeriet
Australien

Kommentar: Det händer sällan (upplever jag det som) att värdlandet hamnar i mästerskapets tuffaste grupp, men jag tycker nog att grupp D är just det. Spanien är mina favoriter att vinna hela mästerskapet – de har två uppsättningar kompetent folk på alla positioner, kanske de bästa målvakterna, tekniska niometerspelare som inte är beroende av att distansskyttet ska fungera, samt hemmaplan. Kroatien har kultur och är alltid bra, de spelar en teknisk handboll som jag är våldsamt förtjust i. Jag tror dessutom att Ungerns semifinalplats i OS bara var ett steg i rätt riktning och att landet kommer att fortsätta topprestera i mästerskap. Egypten och Algeriet gör upp om sista slutspelsplatsen. Martin Najdovski, VM:s ende representant från sydöstra Skåne och spelare i Australiens VM-lag hoppades att de skulle kunna slå i alla fall Algeriet. Nåja, Martin, hoppas går ju. Jag tror att Australien får sikta in sig på att klämma typ Saudiarabien i Presidents Cup.

Blogg in, blogg out..

Och så slutade det med tårar, sedan var det inget mer.

23-26 mot Frankrike är godkänt och Sverige gjorde i mina ögon sin bästa match i turneringen. Borta var de infantila tekniska felen och stundtals, men företrädesvis i första halvlek, glimtade laget till i perioder av finurligt och – håll i hatten – varierat anfallsspel. Men summa summarum föll man mot ett bättre lag. Frankrike hade överlägset fler tekniska fel än Sverige, ändå lyckades man vinna. När man väl fick spelet att stämma i andra halvlek gick man från 18-21 till 24-21.
Allison Pineaeu var mänsklig i 45 minuter, sedan var hon som en Linnea Torstenson i form.

Hade Sverige slagit antingen Kroatien eller Danmark i gruppspelet, något jag tycker de borde ha gjort, hade motståndaren i åttondelsfinalen varit av enklare art. Därför måste man kategorisera den svenska insatsen som ett misslyckande. Nyckeln som inte passade i låset detta mästerskap var Isabelle Gulldéns handled. Sverige blev en världsnation i samklang med att Gulldén blev en världsspelare. Men när ”Bella” inte är i form saknar anfallsspelet helt kreativitet och när hennes båtben är nykurerat saknar hennes skott all slags hastighetsutveckling. Stundtals i VM har jag förvånats över varför målvakterna inte klistrar puffarna från hennes ärtbössa. Men hon kommer tillbaka, och så även Sverige…

Noterat och kommenterat
* Johanna Ahlm hängs ut som syndabock, men endast av folk som inte kan handboll. Någon måste ta straffen och till detta krävs kurage. Cred till Ahlm för detta. Sedan är fakta att runt 20-25 procent av alla straffar missas. Att denna straff i slutskedet mot Frankrike missades var blott ett fall av neslig försmädlighet.

* Jag älskar Per Johansson, men under VM gjorde han i mina ögon flertalet märkliga taktiska beslut. Alternativt lät bli att göra dem. 6-5-spelet bestod av en enda kombination – Gulldén spelar Torstenson och smyger in på linjen, varpå Torstenson allena får avgöra vad som sker. En jättebra kombination om den funkar, men det gjorde den för sällan, särskilt mot Frankrike. Att fler varianter inte fanns i övertalsspelet är högst märkligt.
När anfallsspelet gick i stå borde han testat att spela två linjespelare. Överlag spelades Ulrika Ågren för lite. Jag förstår att detta har med tjejernas förmågor i defensiven att göra, men man måste börja prioritera anfallsspelet. I alla intervjuer som görs inför landslagets matcher yttrar sig Johansson och spelarna på samma sätt: ”Ja, det hänger på försvarsspelet i dag”.

Nja, flickor, det börjar nog bli dags att inse att det hänger lite på anfallsspelet också.

Så slutade det med tårar, och så blir det ju oftast. Finns bara plats för en mästare. Men mitt i all bedrövelse borde tjejerna stanna upp och högt skatta sina salta, fuktiga kinder. Tårarna är våra biologiska smycken, de ultimata bevisen för att vi tangerar de starkaste känslor. Spelarna är där - där så oändligt många vill vara och lever ett liv som blir få i världen förunnat. Varenda mästerskap de tar sig till innebär en ny chans att få vidröra det mest delikata av känsloregister, och även i detta nu avundas jag dem. Besvikelsen eller den ultimata guldglädjen – jag beundrar Den Stora Känslan.

Ifall jag uttrycker mig obegripligt kan man också koka ner min åsikt till The Magnetic Fields textrad i låten If You Don’t Cry: ”If you don’t cry, it isn’t love. If you don’t cry then you just don’t feel it deep enough.”

httpv://www.youtube.com/watch?v=8W97YAYPFGw

Årets Ystads IF måste bli föremål för en tämligen omfattande psykologisk studie. Öppna den vita kollektiva hjärnan och kolla vad tusan det är som händer i slutet av jämna matcher. Tolv segrar på 16 matcher är smått fantastiskt, att elva av dessa kommit efter dramatiska bataljer är svårt att greppa. Men det är en tunn linje man vandrar på och till slut kommer förstås den knappa förlusten. Men tills vidare är lagets mentala förmågor i sanning värda att beundra.

”Citatet” från matchen mot Drott var rätt roligt. Mats Engblom fruktar mötet med sitt gamla lag Hammarby på söndag, och är inställd på att av sin gamla hemmapublik liknas vid ett sådant väsen som begär tullavgift vid andras inträde till det intima, organiska rummet. Ja, en hora helt enkelt.
Han överlever nog.

Och först väntar förstås Aranäs i ÖP-hallen i morgon.

IFK Ystads insamling av pengar till skatteskulden går mycket bra. På hemsidan noterar jag att summan nu nästan vidrör 150 000 kronor, och jag frestas att använda en meningsbyggnad som det nog var längesedan den användes i samband med IFK Ystad: Det går nog bättre för klubben ekonomiskt än sportsligt sett.

Blogg in, blogg out..

Sverige inledde med förlust i Super Cup, 23-25 mot Spanien. Med tanke på att Sverige saknade åtta viktiga spelare, bland annat de tre första valen på höger nio, var förlusten helt i sin ordning. Visserligen matchade inte heller Spanien sitt absolut vassaste lag, men man saknade färre spelare. Dessutom är nog Sverige i bättre behov av sina spetsspelare än spanjorerna.

Trevligast att skåda, bärandes Ystadsögon, var Fredrik Petersens insats på vänsterkanten. I Jonas Källmans frånvaro fick Petersen 60 minuter, och detta såg han ut att trivas med. Skönt också att Petersen inte verkar vara en modern version av Simson, ni vet, den bibliska karaktären som förlorade sin styrka när Delila klippte av honom håret. Ystadssonen har kapat Kumlalooken men i sin snaggade frisyr är han fortfarande Joe Labero vid straffpunkten. Spanske målvakten Sterbik slog knut på sig själv i sina fåfängda försök att stoppa trollkonsterna. Notering: Det ser mycket lustigt ut när 115-kiloskolossen Sterbik slår knut på sig själv.

Niclas Ekberg kom ifrån en succéhöst i AG Köpenhamn. Hans insats mot Spanien kan beskrivas som ett totalt misslyckande. Han inledde med att missa en straff, missade sedan två-tre lägen i matchen, och blev sedan bänkad till förmån för Mattias Zachrisson. Men Ekberg kommer igen, var så säkra.

Jonathan Stenbäcken och Kristian Svensson är två spelare som inte spelar mycket när Sverige har ordinarie lag, men i går fick de en hel del speltid. Båda två gjorde detta på ett rätt bra sätt – Stenbäcken var nog förresten bättre än jag någonsin sett honom i en landskamp. Och då ska det noteras att han, vid sina hoppskott, fortfarande inte lämnar mer luft mellan golvet och sina fötter än att man bara med nöd och näppe kan pressa in ett måndagsex av YA därimellan (exklusive den maxade, feta sportbilagan).

Robert Perlskog och Tomas Axnér gav förbundskaptenerna en del kritik, och jag håller med om att den är befogad. Visst borde Kristian Svensson spelat högernia i slutet, i stället för en felhänt Robin Andersson, som inte heller hade ”sin dag”.
Jag jublade också lite inombords när Tomas Axnér ifrågasatte Sveriges kombination, där linjespelaren går ut och växlar (!) en niometersspelare, för att sedan falla in igen. Förra säsongen var detta något YIF konsekvent praktiserade, och jag kritikvomerade över detta faktum. Både jag och Axnér verkar ha svårt att se nyttan med att slänga ut lagets störste och oftast mest bollfumlige spelare långt utanför nio meter. Mot ett offensivt försvar, som det var i går, hamnade Andreas Nilsson vid sina linjeväxlar 15 meter från motståndarmål. Han behövde kompass och slagruta för att hitta tillbaka!

En uppmaning till tränare i Sverige, avseende linjeväxlar: Lägg ner skiten.

Sveriges trupp till VM i december är uttagen, som ni förstås redan vet. Det var många svåra beslut för förbundskapten Per Johansson att göra, av direkt avgörande betydelse kan förstås besluten att ta med Linnea Torstensson och Isabelle Gulldén visa sig vara. Två skadade världspelare som kanske inte ens kan komma att spela i VM. Jag tycker ändå att beslutet är rätt, läkarteamet tror att Torstensson och Gulldén ska vara friska till VM, och då måste man chansa. De två spelarna kan mycket väl vara skillnaden mellan en tiondeplats och medalj.

Lugis högersexa Nathalie Hagman petas till VM till förmån för Sävehofs Hanna Fogelström. Och det tycker jag är fel. Jag håller med om att Hagman inte har övertygat så som hon bör i de landskamper som hon fått chansen i, men vi snackar här om en av de mest lovande spelarna i Sverige. Hon vann skytteligan i fjor och leder den i år. Per Johansson menar att ”Hon är en artist, men det räcker inte”.
Hagman spelar ett mer komplicerat spel än Annika Wiel Fredén och Johansson gillar inte det faktum att laget måste anpassa sig för Hagmans skull. De små bitarna måste passa in i formen, skulle man kunna säga.
Med detta sagt ska det förstås bli kul att följa Fogelströms framfart i VM. Att det står Sävehof vid hennes klubbtillhörighet måste ses som en garant för kvalité.

Blogg in, blogg out..

Tillbaka i Svea Rike efter två veckor i staterna. Fylld till brädden av nya intryck och med blodkärlen igenpluggade av transfetter står jag redo för nya blogginlägg. Tyvärr är USA den troligen sämsta platsen på planeten Jorden på att påminna en om handbollens händelser. Därför är jag sämre uppdaterad än de flesta av mina läsare. Jag får dock ett annorlunda och ovant perspektiv, då jag kan yttra mig om de saker som trots avståndet lyckats beröra mig. Här är mina tankar kring det som nådde mig i USA.

Skadorna
Främst Oscar Carléns korsbandsskada. Tråkigt på så många djup att man nästan blir tårögd. Mina varningsklockor ringde redan när han som 16-åring drog sönder ett korsband för första gången. Nu är han 23 och rehabiliterar sin tredje allvarliga knäskada. Jag tvekar inte en sekund på att Oscar har huvudet att komma tillbaka till sin vanliga nivå (och högre), men jag börjar bli allt mer tveksam till om hans kropp lyssnar. Hur mycket man än önskar Carlén tillbaka på handbollsplanen vill man samtidigt att han ska ha glädje av sin kropp hela livet. Handboll är mycket, men inte allt…
Isabelle Gulldén missar VM på grund av sin båtbensskada. Båtbenet, ett litet jäkla skitben, har ställt till det för många idrottsstjärnor genom åren. Gulldéns frånvaro i VM-truppen är minst sagt katastrofal; hon är spelmotor, assistdrottning och målgörare i en och samma kropp. Sverige kommer inte att vinna VM.

Ystads IF är serieledare!
I en sex omgångar gammal elitserie (inte ens haltande!) är YIF tabellens härförare som enda lag på tio poäng. En drömstart för nye tränaren Mats ”Blindtarmen” Engblom. Efter den inledande förlusten mot H43 har YIF radat upp fem knappa men sköna segrar. Ett par saker sticker ut i mina ögon (som ju sett försvinnande få matcher av YIF i år).
* Martin Bager har gjort 26 mål på de inledande sex matcherna och ligger tvåa i interna skytteligan (efter Pierre Hammarstrand på 30). Förra säsongen gjorde Ola Netterheim 52 mål på 32 matcher, Linus Rasmussen gjorde just som Bager 26, fast på 22 matcher. Kontentan: Martin Bager är inte en trött gaffa-dansk, han är en rejäl förstärkning. En bidragande orsak till Bagers fina start är att Sebastian Seifert ligger trea i assistligan. Även Palle Hansen och Jim Gottfridsson verkar enligt statistiken hitta nye Bager på ett bra sätt.
* YIF har inte haft den svåraste inledningen på serien, då man endast mött ett av de lag som härbärgerar på topp-fem i serien (Drott). Guif, Sävehof och Alingsås återstår att möta, och här får vi ytterligare prov på YIF:s status för året.

IFK Ystad
Som gjort som YIF fast tvärtom. Man vann första matchen men har sedan förlorat allt man spelat. Knäckande så klart, för ett så ungt lag som det handlar om, men IFK måste jobba på och tro på det tränare Robert Andersson säger. Laget har talang nog för att stanna i allsvenskan, men hinner man få ut det i tid? Anders Jacobsons comeback är självfallet välbehövlig. Han tillför storlek och stagda, men tillför han motivation? Kanske inte, men i läget laget befinner sig får man ta det onda med det goda.

I USA har min primärkälla till information om handboll varit Super-Flinck på sportbladet. Jag brukar strö rosor kring den mannens fötter, men nu tycker jag mest att han pratar om Twitter. Twitter hit och Twitter dit. Vem twittrar mest och vem twittrar bäst?
Twitter är i min värld det intelligenta språkets slutgiltiga degradering, skvaller och nonsens uttryckt med minsta möjliga ansträngning. Tecken på en display utan känsla och charm. Men, men…vem är jag att yttra mig?
För övrigt anser jag att Twitter bör förstöras.

Tre skånska lag bland de fem sämsta lagen i elitserien, och då har (ännu) inte H43 halkat ner dit. Den skånska fanan vajar brett i svensk handboll, men den vajar inte högt. Jan ”Proppen” Karlssons högtflygande planer för sitt HK Malmö får väl hittills betecknas som den största rödgula besvikelsen. IFK Kristianstad får mycket skit i media och laget verkar än så länge göra sitt yttersta för att bekräfta dyngans riktighet. Tränare Kenneth Anderssons hörna i cybervärlden är trots detta absolut värt ett besök.
Albin Tingsvalls bejublade och imponerande comeback i Lugi ser ut att vara precis så betydande som jag trodde. Högernian är än så länge 67-procentig i sitt skytte (som niometerspelare i handboll är man godkänd om man ligger runt 50) och jag vidhåller det jag yttrat i månader: Lugis vara eller inte vara i slutspel hänger på Tingsvalls vara eller inte vara på skadelistan.

Di Vide kör över lagen i division 2. Med fyra raka segrar leder man serien och printar ut ännu ett kvitto på att Ystads IF är en klubb i framgång. YIF har både spets och bredd.

Truppen till herrlandslagets Super Cup är uttagen. I Oscar Carléns frånvaro ersätter Johan Jakobsson. Så klart, Kristian Svensson imponerade inte på mig i matcherna mot Slovakien. Johan behöver dock inte slita ut sig i landslaget, då Kim Andersson ju råkar vara Bundesligas just nu bästa spelare. På linjen är numera Andreas Nilsson självskriven etta. Hade detta varit facebook hade jag tryckt *gilla*.
Jonas Källmans nej tack borgar för mycket Fredrik Petersen i landslaget. Detta kan bli tiden då han på allvar får visa världen hur duktig han är. Jag önskar honom all lycka.

Blogg in, blogg out..

En söndag förmiddag på YA-redaktionen påminner inte så lite om T.S. Eliots mäktiga dikt ”Det öde landet”. Vi sitter för närvarande två människor i ett stort kontorslandskap, kaffemaskinen är dödförklarad och mitt öra ringer ett illavarslande larm som det sägs, lite diffust, kommer från ”datorcentralen”. Jag dricker min medhavda frystorkade kaffe-avart i stillhet och inväntar domedagen. För vad åskan sa i går är den nära.

Är den nära för IFK Ystads allsvenska lag?
I ett tidigare blogginlägg jämförde jag IFK Ystad med Rödluvan, och jag frågade mig vilket slut denna version av sagan skulle få; likt bröderna Grimms version med att en jägare sprättar upp vargbuken och plockar ut flickan, eller som i Charles Perraults – flickan friterad i magsyra som en dölli kycklingvinge.
Som IFK:s saga utvecklar sig frestas man att gissa på den senare, men jag tvekar. Spelarna jag pratat med verkar trots allt fast beslutna att behålla platsen i allsvenskan, och vad det gäller de ekonomiska bitarna är det inget spelarna verkar ha lidit av under säsongen. Oliver Andersson sa: ”Jag har fått alla mina löner, och det tror jag gäller för alla. Styrelsen har sagt att de inte vill göra skillnad på oss.”

Det stämmer visserligen inte helt, en annan spelare jag pratat med har i nuläget en lön eftersatt, men i skenet från Hammarbyspelarnas snart ettåriga uteblivna lönepaket, framstår IFK Ystads löneutbetalningar som pålitliga i Fröken Ur-klass.

IFK Ystad har tre riktigt fina årgångar framför sig med duktiga ungdomsspelare. Med tanke på att Redbergslid och kanske framför allt Hammarby spelat med i princip rena juniorlag i elitserien och klarat det bra, borde det väl finnas möjligheter för IFK Ystad att hålla sig kvar i allsvenskan. Det är kanske trots allt inte där som det stora problemet ligger. Det stora problemet lär vara det ekonomiska, men exakt hur illa det är, det får ingen veta.

För IFK-styrelsen, med advokat Hans Hulthén i spetsen, säger just ingenting. Han vill inte ens kalla läget ”illa”. Som eldsjälen Tony Andersson påpekade i YA finns det folk som är villiga att hjälp IFK, både ekonomiskt och med ideell arbetskraft, men IFK Ystad verkar inte efterfråga hjälp. I fredagens YA slog Hans Hulthén något slags rekord som han borde vara förtjänt av en medalj för, ty jag har aldrig förr i mitt liv sett så många ord innehålla så lite av värde. Han har gjort en sport av att vara slipad, Hulthén, men frågan är om det gagnar IFK Ystad som läget är.

En öppenhet om vad och var problemen är och om vilken hjälp som behövs – det gagnar nästan alltid. En tydlighet borde genomsyra klubben, och riktlinjerna (med organisatoriska, ekonomiska och sportsliga ambitioner och målsättningar) borde sitta som ett skelett av armeringsjärn i den byggnad som är en idrottsförening. Som jag ältat angående kränkningsskandalen i Lugi – bryt tystnaden!

Det är lottat till VM i Brasilien i december. Och då pratar vi förstås damer. Lottningen utföll som följer:

Grupp A: Norge, Montenegro, Angola, Tyskland, Kina och Island.
Grupp B: Ryssland, Kazakstan, Holland, Sydkorea, Spanien och Australien.
Grupp C: Rumänien, Frankrike, Brasilien, Tunisien, Kuba och Japan.
Grupp D: Sverige, Danmark, Kroatien, Argentina, Elfenbenskusten och Uruguay.

Jag har haft svårt för att vänja mig vid att de svenska damerna faktiskt är en toppnation, men det är de. Därför fanns de med i första seedningsgruppen och därför bör de räknas som favoriter i gruppen. Det är dock inget fiasko ifall de blir tvåa, inte heller trea – både Danmark och Kroatien är mycket bra lag. Blir Sverige sämre än fyra och missar åttondelsfinal kommer Per Johansson att få kicken och jag lovar att gå till Haparanda. Eller nej, det lovar jag inte. Men Per Johansson får kicken.
Jag vet förvisso att jag bör akta mig för att prata skit om argentinsk handboll. Inför herrlandslagets match i VM mot Argentina presenterade jag argentinarna som ett folk som borde hålla sig till att spela fotboll och ank-boll, och möjligtvis till att käka oxfilé. Vi vet hur det gick.

Älskar det faktum att man nu slopar den överlarviga mellanrundan, till vilken man tar med sig poäng och i vilken det ska räknas poäng hit och målskillnad dit. Nu kör man ett gruppspel, därefter slutspel med början i åttondelsfinaler. Jag hoppas att man vidhåller detta system för all tid och evighet.

Blogg in, blogg out..

VM-drömmen är slut och när vi går till jobbet i dag är det med vetskapen om att Nikola Karabatic åter är tillbaka i Frankrike, och att Malmö Arena åter ska inhysa medelmåttiga hockeylirare. Och inte heller får vi minnas vår VM-dröm med en medalj i handen.

Nä, det var ju klart lite synd. En fjärdeplats lyser inte som ädel metall i historieböckerna, och de tre avslutande förlusterna tog lite udden av min nöjdhet. Jag var förbannat nöjd efter Kroatienmatchen. Sedan tappade jag dramatiskt i nöjdhet. Nu har jag svårt att definiera min nöjdhet. Jag kan både ha och inte ha en fjärdeplats.

I eftertankens kranka blekhet, som människor sagt sedan Shakespeares tid, konstaterar jag att Sverige bara vann sex av tio matcher. En fjärdeplats är rätt bra betalt för en vinstprocent på 60. Vi hade lite röta både med lottning och med resultat i mellanrundan, även om de tre segrarna mot Polen, Serbien och Kroatien förstås togs helt av egen kraft. De tre matcherna, tillsammans med andra halvlek mot Slovakien tar vi med oss nu när nya uppgifter väntar. Närmast med EM-kval mot just Slovakien i mars.

Jag kan inte låta bli att undra vad Sveriges placering i mästerskapet hade blivit om inte Kim Andersson och Oscar Carlén synkat sina skador som två skolpojkar som inte vill gå till skolan utan den andre. Oscar tvingades ju till slut att gå, men karl’n kunde ju knappt gå. Förbannat oturligt, det där.

Zanotti och Axnér får visserligen tillbaka en något sliten Kim Ekdahl du Rietz, men jag kan inte låta bli att bli en smula avundsjuk på lundatränarna. Om EdR kan dominera i VM som han gjorde, vad kommer han då att göra med ett litet spensligt elitserieförsvar? Svar: Pastej.
 Om han kan motivera sig, förstås. Kim verkar spela på atmosfären i hallen och på inspiration och den kommer framöver inte att tangera VM-klass.
Tipset är att Kim EdR nog får räkna med att ikläda sig mänsklig tvångströja i form av punktmarkering i många matcher.

I morgon drar elitserien igång igen efter över en månads uppehåll. Jag ska själv besöka ÖP-hallen i kväll och se hur YIF skött träningen i januari. Laget möter Skövde i  Ystad i morgon, ett lag som tappar potensen utanför Västergötland. Man ska så klart inte kräva segrar mot högre rankade lag, men jag tycker ändå att YIF ska bära ett relativt tungt favoritskap i matchen. Det finns då läge att knapra in poäng, naturligtvis mot Skövde, men även mot Lugi på fjärdeplatsen, som har en tuff match i Eskilstuna. Det är många omgångar kvar, och jag tycker inte att YIF ska ge upp kampen om högre placeringar än.

Pratade med Pelle Larsson i går (klubbchef i IFK Ystad) om att Viktor Sandberg inte får stanna i IFK. Man får förstå Lugi som efter att ha tappat Fredrik Wahlström (efter dunderblunder i pappershantering) och med sliten Kim EdR i truppen behöver alla niometersalternativ som går att uppbåda.

Sandberg har trots allt gjort ett gediget arbete de fyra matcher han medverkat och han fyllde Anders Jacobsons korta lucka i truppen med bravur. Resterande delar av den unga IFK-truppen får nu visa om man kan försvara en serieledning när det börjar brännas. Bortamötet med tabelltvåan Tumba den 19 februari kan förstås bli brutalt avgörande för vem som tar direktplatsen till elitserien. Till att börja med ska ska IFK betvinga Kroppskultur på torsdag.

Själv ska jag gå och betvinga tre kilometers cykelväg ner till bussen.

Blogg in, blogg out..

Skulle Sverige förlora dagens bronsmatch mot Spanien betyder det att man avslutar detta mästerskap precis som man började det förra – med tre raka förluster. Att det naturligtvis inte förtar något av prestationen i en fjärdeplats är en sak, men det hade smakat bra bittert. Efter att vi i media och folk i allmänhet snackat upp detta svenska landslag och orerat om hur mycket bättre allting blivit sedan Österrike-EM 2010, vore det allt en sur och ironisk försegling av detta VM att avsluta på exakt samma sätt.

Apropå ironi är det ju tragiskt med alla de här oljeskadade ironikerna. Vad fan är det för roligt med det?

Roligare blir det om svenskarna smackar dit spanjackerna och skickar hem dem till Iberiska halvön metallösa. De ska inga bronspengar ha. Skulle Sverige vinna bronsmatchen och danskarna förlora finalen betyder det att Sverige faktiskt är världens bästa handbollsnation detta år. Herrarna trea i världen, damerna tvåa i Europa, det vill säga världen. Jag vet inte om det någonsin har hänt innan.

Har ni inte sett Spanien spela innan i detta mästerskap så spana in deras mittsexa, Julen Aguinagalde. Han är allt vad jag önskar att en svensk mittsexa skulle vara. Han får bara inte ha bollen, då är vi rökta.

Finalen blir en intressant uppgörelse. Danmark har verkligen imponerat och Niklas Landins tre senaste matcher har varit fenomenala. Såg ni hur han frivilligt nickade ut Janne Lennartssons skott med ansiktet? DET kallar jag vinnarskalle. Jag vet att man brukar säga att målvakter rent allmänt är ett något märkligt släkte, men att deras märkliga drag kan gränsa till suicida tendenser, det visste jag inte.

Mikkel Hansen är ett kapitel för sig själv. Jag tänker inte orda mer om honom, det riskerar bara att arta sig till något som liknar bitter avundsjuka. Hur som haver, Danmark har en bra chans att slå Frankrike i dag. Jag håller fortfarande fransmännen som något av favoriter, men det är inte med särskilt mycket. Vi kan emellertid konstatera att ska Danmark vinna i dag så måste de besegra världens bästa handbollslandslag genom tiderna. I stark konkurrens med Bengan boys förstås. Vinner fransmännen i dag är jag rädd att de till och med passerar vårt klassiska landslag som bäst någonsin. Inte i antal medaljer, men i antal guld.

I skymundan av VM vann Stavsten över Tumba i allsvenskan, och nu luktar det plötsligt starkt av elitserien runt IFK Ystad igen.

Blogg in, blogg out..

Mm, klar förlust mot Pölsemannen, men utan att bli förnedrade. Nu glömmer vi den matchen. Eller nä, vi håller den i minnet och går vidare. Det är onödigt att förtränga en erfarenhet.

Jag sitter nere i Malmö Arenas inre och väntar på svenskarnas presskonferens. Spekulerar lite i plausibla och mindre plausibla uttalande från förbundskaptenerna. Jag är helt klar över mina topp-tre scenarier angående presskonferensen.

Staffan Olsson: ”Oscar Carléns knä är helt återställt. Faktum är att tester visat att han nu är så stark i knät att han hoppar dubbelt så högt som Luc Abalo. Oscars vänstra knäskål är en så spektakulärt stabil kroppsdel att den allena kan avgöra matchen åt oss.”

Ola Lindgren: ”Vi har precis nåtts av beskedet att fransmännen lämnar WO i morgon. Det var nåt om att de var rädda för Jernemyrs skägg. Ryktet säger att de i stället ska sitta på hotellet och äta sniglar.”

Christian Lindén, landslagsläkare: ”Vi är glada att kunna meddela att vi under natten lyckats framställa sex kloner av Kim Ekdahl du Rietz. Fyra av dem är klara för spel och skrivs in i truppen under dagen. Två av dem åker hem till Lund och skriver Kims tentor på universitetet.”

Jag velar över vilket alternativ jag rankar som mest troligt, men det blir nog nummer två. Frankrike har som bekant en krigshistoria full av situationer med sviktande nerver. Det finns ju faktiskt ett begrepp – ”franska nerver” – sprunget ur just denna klassiska franska feghet.

Tyvärr gäller det nog inte detta franska landslag. Mer om vad jag tror om slutspelet hittar ni på YA:s webbsida, där jag uttalar mig i ännu ett inslag av den odöpta webb-teve-produktionen där jag tillåts tippa VM. Den är tittbar från och med i natt.

Jag och kollegan Taner Caliskan spelade in avsnittet i dag, mot en fond av tränande danskar. (Se paint-förklaring).

Jepp, två superkändisar i samma bildruta. Nu ska jag käka en macka. Salami och brie.

Blogg in, blogg out..

Tänk hur omedelbart och överprioriterat nuet är i tiden. Som med ett trollslag, Dadovikskott eller en Carlénbomb förändras värdena i tiden, och plötsligt är tio års semifinaltorka i VM fullkomligt oväsentligt. Vi lever här och nu och nu är vi i VM-semifinal!

Och som de svenska spelarna gjorde det. Ekberg var hundraprocentig, Dalibor Doder var kanske 80-procentig, men helt fenomenal. Johan Sjöstrand var visserligen bara 49-procentig, men då snackar vi räddningsprocent och då snackar vi världsklass. Försvarsinsatsen var på gränsen till oklanderlig, jag har aldrig sett Ivano Balic så frustrerad som han var i Malmö Arena i söndags.

Men Kroatienmatchen är historia nu. I kväll står våra danska grannar på andra sidan planen, i en match som på papperet har nollkommanoll betydelse. Visst, man kan bli etta eller tvåa i gruppen, men det är ändå Frankrike (som spelar mot Island  senare på kvällen) som styr vem som ska mötas i semifinalerna.
Att Frankrike får denna fördel är naturligtvis skandalöst. Skandalöst av den anledningen att det ger en sportslig fördel av en rent ekonomisk anledning. Att teve-bolagen fått denna diktatorroll i VM är mästerskapets stora skuffelse. Pengar får inte inkräkta på idrottens rättvisa.

Men nog om det. Jag tycker då i stället, eftersom matchen inte har resultatmässig betydelse, att man tar chansen att utnyttja matchen på ett smart sätt. Jonas Källman behöver säkerligen vila, låt Fredrik Petersen få 60 minuter. Johan Jakobsson tvingas in i truppen (efter Kim Anderssons skada), låt Johan avlasta Oscar Carlén på samma sätt som Kim Andersson hade gjort. Fredrik Larsson kan få komma in och känna på golvytan och kanske kan Mattias Andersson få chansen från start.
Detta är inte att negligéra matchen, det är att använda den på smartaste sätt.

Sveriges stora jobspost denna mellanrunda är så klart benbrottet på Kim Andersson. Många fnyser säkert och säger att Carlén ändå är bättre, men Andersson har en monumental roll i truppen med sin rutin och sitt ledarskap. Nu tror jag ändå att Oscar Carlén är precis rätt man att hantera situationen med ökat ansvar. Han känner igen läget från Flensburg och är i sanning tränad för 60 minuter. Enda problemet blir att hålla Oscar från botbänken då han har fetaste brottsregistret i svenska truppen. Med sina 13 utvisningar är han fyra i VM:s totala ”busliga”.

Danmark. Det är ett yndigt landslag. Mikkel Hansens pannbandsuppsyn osar visserligen division 4, men hans skott doftar dynamit. Samtliga fyra kantspelare är världsklass. Försvarsspelet blir allt bättre och lär stärkas ytterligare när det nu ryktas att Michael Knudsen gör entré i VM.
För att slå Danmark måste Sverige prestera ett lika bra försvarsspel som mot Kroatien, man måste ta smarta avslut och springa hem snabbt. Dessutom tycker jag att man ska låta ettorna i försvaret stå lite längre ut mot kanten och förhindra utspel. Kroatien utförde denna taktik mot Danmark och det gick åt helvete. MEN. Sverige ska inte göra det så extremt som Kroatien och dessutom tror jag inte att Kasper Söndergaard sätter tio av elva någon mer gång i detta mästerskap. (Eller livet). Förutom Mikkel Hansen ser danskarnas niometersuppställning klart mänsklig ut.

I målvaktsmatchen är det fördel Sjöstrand gentemot Niklas Landin, även om den senare var stundtals briljant mot Polen. På linjen är det fördel Danmark, men för den delen är René Toft Hansen ingen världsstjärna.

Utgången i kväll hänger så klart mycket på motivation. Då jag tror att den kommer att brista hos båda lagen tippar jag dansk seger, inte för att de är ett bättre lag, utan för att danskarnas anfallsspel låser sig mer sällan än svenskarnas. Så plockar vi dem i finalen i stället!

Jag är en tämligen timid och alls icke högljudd typ som inte känner sig bekväm med att vråla okvädningsord till dansken (även om jag så klart känner för det ibland), därför låter jag hädangångna men oförglömliga Ernst-Hugo Järegård göra det i stället.

httpv://www.youtube.com/watch?v=YlTukY9fV9Y

Riget är för övrigt en alldeles briljant serie av Lars von Trier. Från en tid innan vi började plocka in varenda amerikanska dussinserie som de lyckas skita ur sig over there.

Blogg in, blogg out..