I’m back.

Har haft svärföräldrarna på besök en knapp vecka men nu återgår vardagen till vad som skulle kunna uttryckas som det normala. Jag har missat en del, DET VILL JAG LOVA, och allt jag kommenterar här får jag således vara tvåa, trea eller 99:a på bollen på.

Drott-Kristianstad i SM-final alltså. Den konstellationen har jag inte trott på någon gång under hela året. Kristianstad tippade jag visserligen som ett topplag, men när det stod klart att man fick Sävehof i semifinal ringde alla vett- och sansklockor i huvudet och sa att handbollslagen säger att Partille alltid ska ha representation i både herr- och damfinalen. Tji fick jag, Kristianstad verkar har varit klart bättre i den femte och avgörande semifinalen. Med alla papper klara kan vi slå fast att alla Sävehofs ”stjärnbyten” – Magnus ”Bagarn” Johansson, Kristian Blizzzznatzzzz och Kent Robin Tönnesen – gjort Partillegänget till ett sämre handbollslag. Ett instabilare handbollslag.

Fast vettigare är det så klart att fokusera på IFK Kristianstad. Laget gör alltså sin andra raka SM-final vilket i hög grad är beundransvärt. Ola Lindgren har gjort ett stort jobb i Kristianstad. Till exempel har han förvandlat Lars Möller Madsen och Claus Kjeldgaard från ”gaffadanskar” till perfekta rollspelare. Kjeldgaard älskar att spela offensivt men får bara spela defensivt i Kristianstad, den förstnämnde spelar ibland knappt alls, det är som att han plockas in först när det övriga spelet gått i stå. LMM påminner mig om en kille vi hade i Skånelaget då det begav sig. Jag kallar honom Bengt, vilket han inte alls hette. Bengt satt mest på bänken och tittade hålögt, mentalt som i en annan värld. När lagets spel inte fungerade och vi höll på att förlora kallade ”Chribba” och ”Micke” (våra coacher): ”Bengt, Bengt, in med dig!”. Vi andra fick nästan peka var Bengt skulle spela och på givet kommando från bänken – ”Skjut Bengt! SKJUUUUUT!!!!” – så sköt Bengt och då sköt han nåt djävulskt. Bengt är den enda under min tid på handbollsplanen som faktiskt skjutit sönder en stolpe. Jag svär, det lossnade ett gott stycke trä.

Därmed säger jag inte att LMM och Bengt är imbecilla, det är bara som att två av deras kurvor vidrört varandra i ett diagram.

Markus Olsson är annars  ett tydligare förstaval på nio meter än LMM, men – särskilt under den sista matchen mot Alingsås – var det uppenbart att man gärna lämnar över ansvaret till LMM då det bränns i slutet av matcherna (Skjut Big Lars! SKJUUUUT!).

Och så Drott då. Jag skäms en aning då jag tittar till mitt tips inför säsongen, där jag tippade att hallänningarna skulle missa slutspel. Saker jag inte riktigt hade räknat med:
* Robert Bladh har höjt sig en nivå i målet. Han har alltid varit en medelgod elitseriemålvakt men den här säsongen har han – med hjälp av ett solitt försvar framför sig – höjt sin standard väsentligt. Målvaktskampen Bladh-Lucau känns på förhand helt öppen.
* Magnus Persson har blivit elitseriens målfarligaste spelare (straffar borträknade). Han var ung och lovande för några år sedan, blev sedan skadad och delvis bortglömd och är nu FANTASTISK. Och fortfarande ganska ung, by the way.
* Mittniorna har höjt sig lika mycket. Jesper Adolfsson har fått ett riktigt nationellt genombrott (obehaglig spelstil) och Diego Perez Marne låter oss ana den kvalitet han hade under sin första sejour i Drott, även om hans mest betydande insats hittills under slutspelet faktiskt var att han knockade Johannes Hippe i semifinal 4.
* Philip Stenmalm är fortfarande en aning ojämn men har i sina bästa matcher en ruggigt hög nivå.
* Anton Halén har slagit igenom och känns i nuläget som ett hett alternativ att ha bakom Niclas Ekberg i landslaget.

Men så har vi ju det här med Albin Tingsvalls mål eller ickemål i slutsekunden av sista semifinalen. Borde vi haft en förlängning i den matchen? Som jag förstår det är det omöjligt att till hundra procent fastslå detta. SVT:s klocka säger att det rimligtvis återstår ett par tiondelar av matchen då Tingsvalls skott lämnar handen, men då teveklockan inte gäller som officiellt mätinstrument kan den aldrig ge mer än en indikation. Delegatens matchklocka inkluderar vad jag förstår decimaler och då bör han ha en mer exakt bild av vad som sker. Däremot håller jag med Tomas Axnér om att delegat Peter Hansson verkar ha en vidvinkelsyn som ingen annan i Fofs Arena. Alla verkar eniga om åsikten att det antingen var mål eller åtminstone väldigt troligt att det var mål, utom Peter Hansson som är HELT SÄKER på att det INTE var mål. Som vanligt saknar jag ödmjukhet hos domare och andra rättskipare. En fullständig övertygelse i dylika svårbedömda situationer och snudd på fundamentalistisk ovilja att ta till sig av matchbilder och annan bevisning tyder i min bok på ett visst mått av världsfrånvändhet och avsaknad av självdistans. Tyvärr är domarna (och i detta fall delegaterna) i den svenska handbollen återigen i fokus och tyvärr förtjänar de att vara det. Nivån är för låg.

Lugi lämnade in protest angående det bortdömda målet och det var en tusenlapp (protestavgift) som de nog såg få vingar redan då den lämnade klubbkassan. Fick inte Guif igenom sin protest (i ett liknande fall fast mer tydligt fel) så kan naturligtvis inte Lugi få igenom sin. Jag kan riktigt se framför mig det sammanträdande protestutskottet sitta vid Lugis skrivelse. De bläddrar lite på slentrian i sina böcker och säger: ”Nej. Där blir det nej. Där blir det bestämt nej. Protestutskottet säger nej”. Referensen är naturligtvis den här.

Jag kan tycka att Lugi slarvar bort sin finalbiljett rätt så mycket på egen hand. De släppte iväg Drott i målprotokollet i alla matcher och hann inte ikapp i tre av dem. I ett lag med kvaliteterna som Lugi har ska detta inte behöva hända. ”Swinging Lugi” är ett begrepp som fortfarande gäller och det verkar som avsaknaden av vinnarkultur spelar en roll. Man ska inte generalisera men det osar lite av akademisk arrogans över Lugi, man vann serien och alla säger säger att Lugi är det bästa laget. Alla ord och allt beröm blir en vagga av falsk trygghet. Kanske blir till och med Axnérs framtoning i media (där han är tydlig med att han tycker att Lugi är det bästa laget) en vagga av falsk trygghet. Det är en ärlig och rak framtoning som jag älskar, men jag vet inte om den passar ett lag som saknar guldkultur av modernt slag.

Mina svärföräldrar och min fru, som var på matchen, vittnar för övrigt om att det finns gott om ”supportrar” i Fofs Arena som liksom laget är ”swinging”; män av äldre modell som initialt påhejar sitt vinröda favoritlag men som i motgång, då Drott gick från 9-8 till 15-8 skriker ”Heja Drott”. Dessa gubbar saknar också modern guldkultur och de saknar för övrigt också karaktär. Det är människor av detta slag som hatar fascismen ända tills de inser att fascisterna är starka och då blir gubbarna till synes omärkligt fascister. De älskar sitt lag men bara om de vinner.

Så vad har vi lärt oss? Ett ospecificerat antal gubbar på sektion F i Fofs Arena är fascister. Typ.

Förtydligande: Drott är alltså inte fascister, det är bara gubbarna på sektion F som är fascister. Drott är alright.

Blogg in, blogg out..

Tänkte i dag göra ett personligt fett undantag och åstadkomma en snabblogg. Så, vi kastar oss raskt in i kvartsfinalseriernas tredje omgång.

Lugi-Hammarby 31-30
Lugi är alltså det första laget vi kan kvittera ut en semifinalbiljett åt. I två av tre matcher hade man stora problem med Hammarby – som ska ha all heder av insatsen – men att det var det bästa laget som vann till slut, det råder det knappast delade meningar om, även om stockholmare för all del kan ha Sveriges mest subjektiva ögon vad det gäller idrott. Lugi har en kvartett niometersspelare – Johannes Hippe, Anders Hallberg, Albin Tingsvall och Joacim Ernstsson – som inget annat elitserielag kan matcha, och deras betydelse för laget syns när man slänger getögon på målprotokollet. Tomas Axnér har till och med kreerat spelvarianter där man genom att ge Joacim Ernstsson en initial roll som linjespelare i anfallsspelet kan inkorporera alla fyra ”stjärnorna” i spelet samtidigt, trots att konventionell handboll i allmänhet alltså brukar innefatta tre niometersspelare. Tomas Axnér är för övrigt en slug räv med ytterligare rävar bakom öronen. Han är en hel jäkla rävfamilj.
Han hymlar dessutom inte med att man redan sneglar mot kvartsfinalen Drott-Ystads IF för att hitta sitt ”nästa byte”, som han själv uttryckte det i SVT-intervjun. Inte för att det hade varit särskilt svårt att räkna ut, men tränare i allmänhet brukar inte vara så frispråkiga. Jag tycker att det är förbaskat förlösande mitt i all svensk tråksumpighet. Adjektivet ”tråksumpig” är för övrigt nytt, men jag är inte stolt över det så ni får med glädje använda det utan att källhänvisa.

Sävehof-Guif 27-15
Jag undrar jag vad som hände i Partille. När gjorde Guif endast 15 mål i en handbollsmatch sist? Jag har tidigare varit inne på att bredden kommer att avgöra den här matchserien och det tror jag förstås fortfarande. Jag är emellertid tämligen säker på att Guif kan mobilisera krafter att ordentligt utmana Sävehof i nästa hemmamatch. Om det räcker till seger återstår att se, men att det skulle sluta med Eskilstunaseger i hela matchserien – det tror jag verkligen inte. Går Sävehof vidare så framstår Partillegänget och Lugi som de givna favoriterna att stå i en SM-final i maj.

Kristianstad-Alingsås 21-24
Matchserien som varit hysteriskt jämn fick här den första bortavinsten. Överraskande eller inte? Vet ej. De här lagen verkar vara så jämna att hemma- eller bortafavör kanske inte betyder så mycket som man tror. Hur som helst har Alingsås skaffat sig ett riktigt bra läge i och med 2-1-ledning och hemmamatch framför sig. Jag trodde på Kristianstad då den här serien stod 0-0, nu har jag fan ingen aning. Men fördel Alingsås, helt klart. Markus Olsson verkar ha varit den enda IFK:are som kom upp i normal målstandard. Han verkar även ha fyllt år just i går, men det kan betecknas som en irrelevant kuriositet.

Drott-Ystads IF 22-18
Det är ingen särskilt välspelad matchserie, det här. Förutom från målvakterna då alltså. Fredrik Ohlander gjorde återigen en riktigt bra match, men för första gången i matchserien var Robert Bladh i Drottmålet nästan lika bra. Förutsättningarna i den här matchen såg ut på ett visst sätt inför matchen – med Seifert och Hammarstrand borta – och 25 minuter in i matchen var läget än värre för gästerna. Philip Nilsson stukade foten efter att ha trampat på Anton Haléns fot, och Jim Gottfridsson fick rött kort direkt i en försvarssituation. Med i det närmaste en b-uppställning på plan kan man knappast begära att YIF ska slå Drott på bortaplan och även om man var så nära som 18-17 i andra halvlek kändes det aldrig som att det skulle gå vägen. YIF, med Linus Nilsson i spetsen, spelade riktigt högklassigt försvarsspel, men 18 mål framåt räcker helt enkelt inte. Andreas Thynell hittade målet men var i Gottfridsson och Nilssons frånvaro nästan den ende som gjorde det, och ingen YIF-spelare hittade Martin Bager på linjen. Gottfridssons betydelse i anfallsspelet är monumental nu när Seifert inte är disponibel och Jims röda kort avgjorde faktiskt denna match. Jag kan inte riktigt förstå varför Mats Engblom inte chansade och slängde in 16-årige Lukas Nilsson, i alla fall som avlastning till Julius Martinsson och Andreas Thynell. Jag menar – vilket läge att bädda för ett riktigt nationellt genombrott! Dessutom taktiskt lurigt eftersom Drott knappast har kartor över Nilsson rörelsemönster, som man har på övriga YIF-spelare.
Möjligen är det med respekt för Nilsson unga ålder som han inte kastades in i denna extremt heta hetluft, men ifall det var på detta vis förstår jag ärligt talat inte varför Lukas Nilsson var i Halmstad över huvud taget.
YIF:s anfallspel måste förbättras, Drott kunde enkelt lyfta upp YIF:s niometersspelare långt utanför nio meter. Där ute kan man inte spela ut bollen på kanterna eller in på linjen, där ute har bara Andreas Thynell skottkraften att göra mål. Vi efterlyser mer rörelse till matchen i Ystad.
Vi ska emellertid poängtera att en fyramålsförlust borta mot Drott med förutsättningarna som rådde ingalunda är underkänt. Men denna marginella och i poäng räknat värdelösa framgång bottnar framför allt i ett fantastiskt försvars- och målvaktsspel.

Vad tycker jag om Gottfridssons utvisning då? Vad Jim själv tyckte är knappast svårt att räkna ut efter att ha sett hans SVT-intervju, men ser han själv reprisen tror jag att han i alla fall till viss del kan hålla med domarparet i bedömningen. I mina ögon blir han inte utvisad för att han rör Magnus Persson i ansiktet, utan för att han rör Magnus Persson medelst ett karateslag. Ser man reprisen rakt framifrån (47 minuter in i klippet) ser man Gottfridssons hela armrörelse och hur han dunkar handen i bröstet på Persson, handledsrörelsen ser ut att vara av en kraft som hade generat flertalet professionella tennisspelare.
En av Jim Gottfridssons största svagheter just nu är att det faktiskt går att få honom ur balans, och naturligtvis är detta något som motståndarlag pratar om. Gottfridsson själv och folk runt omkring honom tycker kanske att han ofta får domaren emot sig, men utan att säga om han har rätt eller fel måste Jim lära sig att hantera extra uppvaktning. Jag ser inget annat svar på anledningen till att Gottfridsson plötsligt försökte stoppa en anfallsspelare på det här våldsamma sättet, än att det var en reaktion på något i spelet. Att YIF hade fått en svag start kanske, eller att han själv fått ett orättvist domslut emot sig. Det sämsta folk runt omkring Gottfridsson kan säga nu är han blir orättvist behandlad av domarna. Dels för att han riskerar att bli världsfrånvänd av att alla stryker honom medhårs, dels för att domslutet faktiskt var helt korrekt.

Förresten, vad tycker ni läsare om Gottfridssons utvisning? Hör av er här eller på peter.lindgren@ystadsallehanda.se.

Som tur är slipper YIF att få Gottfridsson avstängd. Till hemmamatchen bör även Philip Nilsson och kanske även Pierre Hammarstrand vara tillbaka, och då räknar jag med att vi får se ett helt annat YIF. Den här matchserien ska bara gå till fem matcher.

Förresten, är det här verkligen ”Yeah yeah wow wow-Martin Svensson”, eller är det i själva verket Drotts Anton Halén?

Blogg in, blogg out..

Har spenderat ett oerhört förnöjsamt veckoslut i London, och slogs av häpnad när jag i går kväll satte mig för att insupa det senaste från handbollssverige. För nu när jag äntligen kommit tillbaka/Till min ungdoms svunna Ithaka/ Fick jag se vad jag har försakat. Parafrasering på Lundell, jepp.
Veckans handbollsnackis – det är vad jag har försakat. Ystads IF:s hemmamatch mot Drott var rafflande i detta adjektivs allra maffigaste bemärkelser. 26-26 och endast ett frikast kvar. Palle Hansen sa att han var sugen, Jim Gottfridsson sa att han var sugen, varpå Palle Hansen sa att han var ännu mer sugen varpå Jim Gottfridsson sa att han nog ändå var sugnast (inte ens ett ord) av de två. Allt påminner rätt mycket om diskussionen mellan Anders Svensson och Henrik Larsson som föregick den förstnämndes klassiska frisparksmål mot Argentina i VM 2002. Då gjorde Anders Svensson mål. I söndags gjorde Jim Gottfridsson detsamma. Fast ändå inte alls detsamma.
Jan Ohlsson kallar Gottfridssons verk för en diagonal backhand med massor av överskruv. Johan Flinck på Sportbladet har pratat med Jim själv och beskriver skottet på följande sätt:

”Han har visat mig exakt hur han sköt och det är inte lätt att förklara i text. Men när han släpper bollen har han alltså handflatan vänd mot sig (och knogarna mot muren/målet). Det ger den där överskruven. Frys klippet några gånger, kolla bollbanan och inse hur skottet dyker just innan det går in. Det är alltså ingen konstig, hård lobb det där.”

Och klippet är här förstås, så slipper ni gå omvägar, även om jag misstänker att alla som läser denna blogg redan sett målet i ohälsosamt många repriser.

Har jag något mer att säga om saken? Egentligen inte, Ohlsson och Flincks ord räcker mer än väl för att alla (initierade som oinitierade) ska förstå vad Gottfridsson gjorde – ändock har jag valt att ge min tribut till hyllningen av målet. För det är så det funkar med konst och egentligen med oss människor, gång på gång skildrar vi samma saker fast med intentionen att förändra något litet så att nya nyanser ska framträda. Då orden redan är sagda har jag hittat min egen twist på händelsen.

Jag kallar den ”Gud skapar den överskruvade överjävliga backhanden”. Jag gillar inte att tvivla på min läsekrets orientering i kulturella sfärer och att skriva på näsan, men jag vill ändå förtydliga – föregångaren till ”Gud skapar den överskruvade överjävliga backhanden” är så klart Michelangelos ”Gud skapar Adam”, en takfresk från 1500-talet vilken pryder Sixtinska kapellet i Rom. Den ser ut så här:

Ni kanske lägger märke till att Marcus Holmén, Drottmålvakten, har fått byxor i min version och det hänvisar jag till vad som i allmänhet betraktas som ”dekorum”, det passande. Drottmuren har – misstänker jag – blivit avbildad i en något förminskad skala, men det är ju så här det upplevs i klippet.
Jag har noterat att andra journalister försöker tona ner det här med gudareferenser och Jim Gottfridsson och det ser jag som den bästa av anledningar att själv fortsätta. För nog tror jag att Jim Gottfridsson själv förstår att det inte råder något verkligt samband mellan hans person och den religiösa föreställningen om en allomfattande skapande makt? Precis som man kunde kalla ishockeyspelaren Anders ”Masken” Carlsson för ”Masken” utan att han trodde sig vara ett tvåkönat lite slemmigt djur som mest visar sig ovan gjord då det regnar.

Målet i sig själv räcker för att det ska blir en modern klassiker, men att den till på köpet avgjorde en ganska viktig match gör anrättningen än mer pikant. Serien är så otroligt jämn att den extra pinnen som YIF fick (och som Drott förlorade) kan vara skillnaden mellan stor framgång och sportslig misär i slutändan. Dit är det dock ett tag.

Ifall ni läste mitt senaste inlägg när det kom och ifall ni sedan läst det igen märker ni att det nu fattas ett stycke. Jag höll en monolog om Redbergslid-Ystads IF och angrep då RIK:s Oskar Ysander för att ha en alltför våldsam spelstil. Det tycker jag förvisso men orden jag valde då var för grova. Jag gick över gränsen. Detta har påtalats för mig och när jag nu läste det i efterhand håller jag med. Därför vill jag be Ysander själv och alla som tog illa vid sig om ursäkt – visst vill jag vara tydlig, ta ställning och ibland provocera – men det finns som sagt gränser. Och med tanke på att Oskar Ysander är en riktigt bra handbollsspelare och säkert en trevlig kille utanför plan är jag övertygad om att mina ord i förra inlägget var orättvisa.

Noterat
* Att Magnus Andersson tar över HK Malmö nästa säsong. Vision…vadå? Malmö har inte fått den utveckling de senaste åren som de hoppats och siktat på (SM-final 2013) och det är väl inte konstigt att de tror att de kan nå framgång med Hästö-tränaren Andersson vid rodret. Mer märkligt är det att kanske att Andersson tar jobbet, då jag är övertygad om att han har kapacitet att träna lag på en mycket högre nivå, vilket han för övrigt tidigare också visat. Nåväl, Magnus Andersson till HK Malmö är definitivt en händelse som bidrar till att göra elitserien ännu mer attraktiv än vad den redan håller på att bli.
* Att IFK Ystad vann bortamatchen över Ricoh med 25-23 i söndags. Då satt jag och drack cask ale på en pub i London, men på lördag, då ska jag se ”di röe” och ge en mer omfattande åsikt om vad jag tycker om laget för närvarande.
* Att Tomas Axnér var ganska hård i orden då han kritiserade Albin Tingsvall i Sydsvenskan i dag. Axnér och YIF:s tränare Mats Engblom framstår som absoluta motpoler på denna punkt då jag aldrig kan tro att Engblom sagt ett enda negativt ord om en egen enskild spelare till media. Vilken taktik som är bäst? Ingen aning, men som journalist uppskattar man så klart det raka, ärliga svaret.

Blogg in, blogg out..

Jag tänkte här orda en aning om Slaget i Malmö. Att jag inte gjort det tidigare beror helt och hållet på hälsoskäl och självförvållade sådana, och jag vill inte ha några sympatier och förtjänar inte heller några. Jag konstaterar bara att jag mådde dåligt under söndagen och att det berodde på osunt leverne, och det osunda levernet började i Malmö Arena – med en chokladkaka så förrädiskt söt och delikat att den måste varit ett djävulens hantverk.

Chokladkakan är med i toppstriden av det som var bra med Slaget i Malmö. Ystads IF:s första halvlek var det också. Jag tänkte börja med att orda lite om denna.
Anfallsmässigt var insatsen inte felfri, men så pass mycket var bra att man lyckades göra många mål. Sebastian Seifert fallerade stundtals i passningsspelet men var individuellt målfarligare än jag sett honom tidigare under denna säsong. Han lyfte lagets anfallsspel och han lyfte själv imponerande högt i sina upphopp. Någon i presslogen yttrade ett ”Seifert är som humlan som egentligen inte ska kunna flyga, men gör det ändå”, och det kan man ju tycka var lite elakt sagt men man kan också tycka det var lite roligt och sant.

Jim Gottfridsson var som vanligt ruskigt stabil – en av många som var bra i första halvlek och den ende som var bra i YIF i andra halvlek. Det är tydligt att när det knyter sig anfallsmässigt (som i andra halvleken både i lördags och i hemmamatchen mot Kristianstad) så är det bara Gottfridsson som håller uppe nivån. Alla andra på nio meter blir fega och tappar i tempo.
Men vad är det då som gör att YIF kan klappa igenom så fullständigt? För det är ingen nyhet, det har hänt många gånger i år, och hände flera gånger även i fjor. Jag vet inte, men jag har några tankar.
* Av någon anledning tycks det mig som om Palle Hansen och Andreas Thynell är spelare som absolut har en väldigt hög nivå, men som visar den oftast när laget har feeling, flow, eller flyt – för att prata redig svenska. De behöver inte bara ha eget självförtroende för att prestera, de måste omhuldas i ett kollektivt självförtroende. Detta är något som Jim Gottfridsson och Sebastian Seifert är lite bättre på, i mina ögon – det att individuellt kunna prestera även om det går trögt för laget.
* Defensivt såg jag stora skillnader mellan första och andra halvlek mot Lugi. Det märktes att Engblom tryckt på att Bager/Nilsson skulle flyga långt ut på Lugis niometersskyttar. Något som ledde till att det blev stopp i Lugis bollrullande, att skyttarna fick skjuta ur sämre lägen och att de blev frustrerade. Det ledde initialt också till att Jonathan Leijonberg på linjen fick mer än vanligt att jobba med, men detta är sannerligen att föredra. Hade inspel på linjen varit Lugis största vapen genom hela matchen så hade YIF vunnit. Problemet i andra halvlek blev att intensiteten försvann i hastigheten av YIF:s ledning.
* Slarvigt anfallsspel, fegt anfallsspel och dålig intensitet ledde till att Lugi kontrade sönder YIF. Niklas ”Gummi” Gudmundsson käkade YIF:are som lördagsgodis och gjorde elva mål på tolv skott.
* Mats Engblom tog timeout efter 20 minuter i andra halvlek. Om jag säger att det var för sent så tror jag att ganska många håller med mig. Kanske till och med Engblom själv. Man såg ganska tidigt att något inte var som i första halvlek, även om vi absolut inte ska ta ifrån Lugi att de gjorde en mycket bra andra halvlek. En förändring jag hade velat se hade varit att spela med två linjespelare. Med två spelgenier i Gottfridsson och Seifert på nio meter hade möjligheterna till inspel ökat i kvadrat med två linjespelare. Det hade också tydligt signalerat att man vill se en förändring, vilket i många fall räcker för att väcka ett lag.

Även om jag gnäller på YIF här så hade man trots allt ett gyllene tillfälle att gå förbi i slutet. Martin Bager gjorde 25-26, men i samma sekvens blev Jim Gottfridsson utvisad för spark. Utvisningen var felaktig, och det var tyvärr bara ett av MÅNGA knepiga domslut, på bägge håll, ska vi tillägga. Jag gillar inte att kommentera domarinsatser, men den här var faktiskt oförklarligt dålig. Det var både felbeslut, som i fallet Gottfridsson, men det var också fler exempel på det man kan rubricera ”dålig känsla”. Ofta är domare gamla spelare som kanske aldrig lyckades med en egen elitkarriär, och just här var detta min bestämda känsla. En handfull gånger gjorde en spelare mål i matchen men blev avblåst och fick straff i stället, trots att de egentligen inte gjorde något fel. Matchen tappar tempo, frustration sprids och det är dessutom obegripligt och oattraktivt för ny publik att bevittna. Förekomsten av gula kort långt in i matchen är också något som någon domare någon gång får förklara för mig. Vilken effekt vill man uppnå?

***************************************

5700 på plats i Malmö Arena. Det kändes som knappt hälften. Den galne lugiiten på läktaren som skrek ”luuugiii” i en märklig omelodiös slinga skar som en klinga genom en stämning som inte fanns. Som vanligt räddade flera tusen Kristianstadssupportrar arrangörernas ansikte och svensk handbolls publiksiffror.
Man kan kalla arrangemanget underkänt, men vem är det man underkänner? Är lagen för dåliga, så dåliga att folk hellre gör annat än går på handboll? Eller är människor lata och ser matchen på teve? Är det klubbarnas fel som gör för dålig reklam för arrangemanget? Vissa kanske till och med skulle underkänna medier för att vi skriver för lite om arrangemanget.
Men det är ju så att medier skriver om det som blir något värt att skriva om. Slaget i Malmö skulle verkligen kunna vara detta, för det är en jättebra idé. Men då måste arrangemanget vara något mer än två elithandbollsmatcher. Som det var nu var Slaget i Malmö två handbollsmatcher efter varandra i en stor halvtom hall som egentligen inte var hemmaplan för någon (tror ni Tomas Axnér var nöjd med att få möta YIF på neutral mark?). Det saknas tillräckligt många kringarrangemang och pausunderhållningar och den där stämningen som säger något annat än att ”det här är två handbollsmatcher, rätt och slätt”.  Det handlar inte om kvalitén på spelet, för kvalitén på skånsk handboll är bättre än på många år – tre av lagen på plats var potentiella guldmedaljörer i SM. Jag hoppas att ”Slaget i Malmö” är något som får en fortsatt historia, men att det blir något mer än vad det är.

Men som sagt, chokladkakan var briljant.

Blogg in, blogg out..

Exit Europa. Ja, det var ju kul så länge det varade. Av rapporterna nere från Rumäninen att döma så gjorde Ystads IF två bra insatser mot Bacau. Man visade att laget håller även mot internationellt motstånd och dessutom får man inte glömma det som så populärt numera omnämns som ”läropengar”. YIF har många unga spelare som kan antas ha proppat hjärnorna fulla med intryck och erfarenheter. Spelmässigt kan jag ju inte kommentera det här, men jag kan ge er en rad anledningar till att YIF sålde bort sitt avancemang i EHF-cupen. Det är för övrig samma linje som sportchef Jan Ohlsson rattar sin penna på.

* YIF vände sex bollars underläge i EHF-cupens första omgång, då man fullkomligt mosade Sporting Lissabon i hemmamötet. Hade man haft en hemmamatch mot Bacau hade underläget bara varit fyra bollar. Plättlätt.
*  Mats Engblom kollade upp rumänernas track record i Europa. Föga oväntat vann de nästan allt på hemmaplan medan de förlorade på bortaplan.
* Ett tämligen mediokert Sävehof (hittills) slog det BÄSTA rumänska laget på hemmaplan i Champions League med fyra bollar. Och Constanta har varit tämligen överlägset i Rumänien de senaste åren. Ungefär som Sävehof i Sverige.
* Har det pratats om något annat i årets fotbollsallsvenska än vilken skillnad det är på lagens prestationer på hemmaplan respektive bortaplan?
* Brukar inte YIF ofta vara ett annat lag på bortaplan än när man känner tryggheten och frodande mögelkulturer i det som Tomas Axnér benämner ”Radonrucklet” (ÖP-hallen).

Jag har dålig koll på siffror, jag ägnar min egen ekonomi ringa tankeverksamhet och följaktligen är YIF:s dito en för mig företeelse höljd i dunkel. Var det verkligen omöjligt att spela en hemmamatch till i EHF-cupen? Skulle det ruinera en klubb som med svenska mått mätt betraktas som rik? Ekonomiskt ansvarstagande ses allmänt som något mycket fint men förglöm ej, mina vänner, att det går en rät navelsträng från ekonomiskt ansvarstagande till snålhet. Kunde man inte jobba med sponsorer? Fanns inga externa krafter som var beredda att pynta för ett fortsatt Europaäventyr?

Det var inte så längesedan svenska klubbar tackade nej till Europaspel helt och hållet eftersom det var för dyrt. Det var därför jag frågade någon (ärligt talat, jag kommer inte ihåg ifall det var Mats Engblom, Basti Rasmussen eller ordförande Per-Olof Lind) inför säsongen om man skulle satsa på Europa. Budskapet då var tydligt – klart man skulle! Erfarenheten bedömdes vara betydelsefull och det sades vara en fin bonus för hemmapubliken som stöttar laget månghövdat varje hemmamatch.

Men seriöst, det här var väl ingen riktig satsning? Och även om kollega Fredrik Sörenssons liveblogg från Draculaland var njutbar och informativ vill jag inte gå så långt som att kalla den en ”belöning för Ystadspubliken”.  Att ge ett lag från Östeuropa två hemmamatcher är som att mata en flodhäst med jordnötter direkt från handen.
Säg så här: Ska du göra en burgare utifrån ett stycke ko så har du två val – ska du hacka det, eller ska du mala det? Eller så tar du helt sonika köttstycket och skickar det till Östeuropa, till Ghita, Rotaru, till tremetersmannen da Silva och till andra hungriga flodhästrumäner och låter dem trampa på det. Ni förstår vad jag menar.

*********************************************

Ska jag säga något om Torbjörn Klingvall? Jag är ju lite sen på bollen här men går jag in med dobbarna före så. Jag har pratat med Torbjörn Klingvall en gång på telefon – då han var förbundskapten i ett U-landslag – men jag visste inte hur han såg ut. Av samtalet minns jag intet mer än att han var norrlänning, vilket ju givetvis får en fördomsfullt att rynka på näsan. Sysslar de inte mest med käppakrig och polarrace medelst hundspann där uppe?
Tomas Axnér vrålade ”Stenålder!” det första han gjorde när han fick höra valet, men det hör liksom till att Axnér ska vråla något. Hade det blivit Rustan Lundbäck så hade Axnér vrålat ”Äntligen” som en annan Fylking.
Jag måste säga att jag tycker valet på förhand känns lite uppfriskande. Samtiden har dille på föryngring och det som diffust kallas ”nya tankar”, nyblivna pensionärer knuffas bort från arbetsmarknaden och i alla underhållningssammanhang premieras ungdomen. Och så väljer Lövgren och company att utse en nästan 60 år gammal man till förbundskapten. En GÅBBE, if you pardon my french.
Klingvall har en oantastlig status som den svenska handbollens professor och ifall han bara har en gnutta känsla för vad som passar för just en specifik grupp så tror jag att det kan bli bra. Det enda som stör mig är att det tog sådan tid. Nu har Klingvall en högst begränsad tid fram till EM för att plöja igenom sina pärmar och hitta ett spel för landslaget.
Apropå gubbar så är klippet nedan en av de roligaste gubbimitationer som gjorts. ”Äta i lilla gemaket. Hah!! 

httpv://www.youtube.com/watch?v=BOZlDaCE-CI

Jag pratade med Michelle Fyhr Seifert, fostrad i Pandora men numera i H65 (som ju för övrigt äger i elitserien för tillfället) och jag frågade henne vad hon tycker om Klingvall som förbundskaptensval. Så här sa hon:

”Va? Nänä, det blev Thomas Sivertsson. Jo, det är jag säker på. Det har jag läst. Inte? Klingvall? Vem? Ärligt talat…det vet jag inte vem det är.”

Hon hade förstås, liksom många andra, trampat i Sportbladets felskär. Man kan se detta som kritik mot Johan Flinck, men man kan också se det som att han verkar ha ett järngrepp om handbollsfolkets medvetande, att han otvetydligt är den mest betydelsefulla spelaren i handbollsmedia.
Man måste också se det som att Torbjörn Klingvall flugit under radarn i 40 år eller nåt.

Apropå Pandora så begick de, i konstellation med YIF:s damlag, historisk premiär i går i division 2. 32-9 mot HK Malmö och det kan säga att Ystadslaget är på helt rätt väg men det kan också säga att HK Malmö är handbollens Eddie the Eagle. Jag har ingen aning.

När jag läste texten från matchen såg jag i alla fall att Ida Blomberg gjorde flest mål och då tänkte jag att allt nog är ungefär som vanligt. Även om laget nu alltså heter Pandora/Ystads IF.

********************************************

Jag har sett alldeles för lite av IFK Ystad i år. Jag beklagar och lovar bättring. Matchen mot Eskil i helgen ska väl inte har varit något mästerverk från hemmalaget, men så är det ju poängen som räknas i seriesammanhang. Jag tror att allsvenskan, bortsett från H43 som hjular hem serien, kommer att bli jäkligt jämn. IFK Ystad har alla chanser att sniffa på en kvalserieplats ifall man får bitarna att stämma lite bättre än de hittills gjort.

Blogg in, blogg out..

36-18. Det är siffror som inte ursäktar sig. Ystads IF blev totalt bortgjort i Fofs Arena i Lund i går. På de tolv avslutande minuterna av första halvlek gjorde Lugi 11-1 på stackars YIF. Och av de elva målen gjorde norske debutanten Johannes Hippe sex. Han landade till slut på tolv, den där Hippe. ”Hyfsad debut”, tyckte Tomas Axnér.

Det är egentligen roligare att prata om Lugi en sådan här dag, än att prata om vad det är som gör att ett tänkt finallag som YIF viker ner sig och förlorar med 18 mål i ett Skånederby. Därför SKA vi prata en del om Lugi och Johannes Hippe. Men vi måste först närma oss sanningen rörande den här kolossala kollapsen.

Förmodligen finns det en uppsjö anledningar som samverkar och ger synergieffekter och som till slut leder till den brutala genomklappning vi fick uppleva i går. Jag nämner några nedan.

* Rumänien. Inte landet i sig, det har ingenting med genomklappningen att göra, men det faktum att YIF redan nu sitter på resa ner till Draculas tassemarker och Europaäventyret. På något sätt satt det i huvudet på Ystadsspelarna. Inte just att man snart möter Bacau kanske, men någon slags medvetenhet om att man tidigt på torsdagsmorgonen skulle göra en resa. Alla som rest vet att det kvällen innan resan florerar en del tankar i skallen. Jag tror inte att det är optimalt när en maxprestation måste göras.
* Fladdrar tankarna iväg är Jakob Wickman-Modigh ett helvete att möta. Även om han själv bara gjorde ett par mål så var han nyckeln till att Lugi gjorde så enkla mål. Han är så stor att det krävs – förutom karta och kompass – fullt fokus och högsta motivation för att kliva runt honom på banan. Det orkade inte YIF:arna.
* Fredrik Ohlander och Leo Larsson gjorde sammanlagt två räddningar i första halvlek. Tre myror är fler än två räddningar. Ohlander spelade upp sig i andra men då var det för sent.
*  Det odefinierbara. Det där som sitter i huvudet på den mentala, kollektiva YIF-kroppen och som gör att laget ibland gör riktiga bottennapp. Förra säsongen åkte man på ett flertal och nu alltså även i år. Räkna då dessutom in kollapsen mot Kristianstad då man bara mäktade med fem mål i andra halvlek. Vad är det som gör att YIF klappar igenom på det här viset? Dags att anställa psykolog?
* Spelarna i YIF var inte beredda att skita ner sig. Stundom spelade man med hög fart i anfallsspelet, men det blev liksom bara ett alibispel, ingen fart användes för att verkligen förflytta en Lugiförsvarare i sidled. Tyvärr var det också så att Lugiförsvaret fick killar som Julius Martinsson och Jakob Nygren att inte se ut som elitseriespelare.
* Johannes Hippe. Jag frågade Mats Engblom ifall man hade kollat upp Hippe inför matchen. ”Nej, Hippe hade jag inte koll på. Och eftersom jag inte riktigt visste vem det var, var det ingenting jag kunde förbereda spelarna på”, sa Engblom. Hippe visade sig också vara den typen av spelare – snabb och med rappt skott – som är så otäck att möta när man inte har koll på honom.

Jag och sportchef Jan Ohlsson diskuterade efter matchen hur det är möjligt för en svensk klubb att landa en spelare av Hippes kaliber, så här en bit in i säsongen. Jag frågade Tomas Axnér.

”Jo, det folk kanske inte vet är att vi i Lugi bara var i princip minuter från att landa Arnor Atlason (isländsk landslagsman). Precis innan han skulle skriva på för oss så blev han klar för Flensburg. Du kan kanske förstå att det kändes tungt för oss? Men jag kom ihåg att jag sett Johannes Hippe i det norska landslaget när jag kommenterat på teve, och visste att han spelade med Kim Ekdahl du Rietz i Nantes. När Nantes köpte in Alberto Entrerrios kändes det som att Hippe inte skulle få särskilt mycket speltid där. Så vi tog en chans, och här är han”.

”Allting är Tomas förtjänst. Han är den största handbollsnörden i Europa och har koll på varenda spelare. Jag har koll på alla spelare i elitserien men Tomas har koll på alla Europas spelare. Riktigt bra också av klubben att lyckas knyta till sig Johannes”, sa Johan Zanotti i något slags euforiskt glädjerus efter matchen.

Zanotti sprudlade. Och sprutade ytterligare citat.

”Såg du Engblom? Han stod som en bergspredikare hela matchen (Zanotti demonstrerar genom att veckla ut vingspannet till full längd). Vet du, Peter, min största idrottsliga merit innan den här matchen var när jag var i Trelleborg och vi lyckades slå Engbloms Lindesberg på bortaplan. Det var vår första bortaseger. Men det här slår faktiskt det!”

Tomas Axnér vill beskriva Johannes Hippe som att man korsat RIK:s Nacor Medina och Kim Ekdahl du Rietz. Jag kan bara hålla med. Man kan också se honom som en Jim Gottfridsson, fast dubbelt så snabb. Hippe kommer inte att göra tolv mål i alla matcher men han har alla förutsättningar att fortsätta vara dominant. Jag är mest bitter över att han inte är svensk.

Jim Gottfridsson är en ärlig man som aldrig skräder orden. Är han förbannad får man tvätta hans uttalande med klorin och svinto. Eller också låter man bli. Då låter det så här:

”Jag är jävligt besviken. Vad stod det, typ 9-8? Sen bara lägger vi oss ner och låter Lugi pissa på oss. Fan.”

På förekommen anledning kände jag mig manad att för er, kära läsare, kreera en tavla. Motivet är baserat på Jim Gottfridssons uttalande och han spelar själv en av huvudrollerna. Protagonisten i verket är dock Johannes Hippe som river fördämningarna till sitt inre biologiska dammsystem. Han gör det med enhandsfattning och det är inte ett antagande från min sida visavi Hippes fysiologiska mått gällande de nedre regionerna, utan helt enkelt för att Hippe måste ha en hand ledig att göra v-tecknet med.
Parentesen i tavlan är staffagefiguren till höger, Sportbladets Johan Flinck. Det måste vara hans exakta uttryck då han avslöjat Thomas Sivertsson som ny förbundskapten för damlandslaget och sedan insett att Thomas Sivertsson inte blir ny förbundskapten för damlandslaget. Vad tänker Johan då? ”Pudel”. Johan tänker superpudel.

Jag vet, så där ser inte en pudel ut. Vad ska jag säga? Jag passerade som knappt godkänd i bild på högstadiet. Vad gäller Flinckgrejen hoppas jag att han kan tåla ett gammalt hederligt paintskämt. Och hur som helst så manade Johan Zanotti mig i går till att bli lite mer elak. Så nu är jag elak mot Flinck.
Han vet, och alla ni som följer min blogg vet, vad jag anser om ”avslöjarhysterin”, så jag ska inte grotta ner mig djupare i det i dag. Jag måste dock erkänna att jag hade funnit det mer än ringa amuserande ifall Stefan Lövgren i morgon fredag ändå presenterar Thomas Sivertsson som ny förbundskapten för damlandslaget.

********************************

En sista grej: hur fan reser sig YIF från detta debacle till att över två matcher slå ett rumänskt lag på bortaplan? Jag kan knappt tänka mig något värre rent handbollsmässigt än att få stryk med 18 mål, gå och lägga sig gråtfärdig och sedan gå upp typ fem på morgonen för att åka till Nosferatus borg.

httpv://www.youtube.com/watch?v=ZeYpGsEdEZU

Klippet är från Werner Herzogs ”Nosferatu” från 1979, och den är förutom att vara den kanske bästa vampyrfilm som någonsin gjorts en av de 50 bästa filmer jag har sett.

Blogg in, blogg out..

Hallojse.

Detta blogginlägg skrivs bara timmen innan IFK Ystad går upp i sin andra seriematch för säsongen, borta mot Lindesberg. Det blev som bekant seger i premiären mot Kroppskultur, och uppdraget att ta andra raka mot Lindesberg ser inte omöjligt ut. Lindesberg förlorade sin premiär mot Alstermo och ser inte lika starkt ut som i fjor. IFK kommer dessutom med ett fint självförtroende efter viktorian i omgång ett. Jag har en riktigt fin känsla i kroppen vad det gäller IFK Ystads säsong.

Ystads IF däremot har blandat och gett lite i inledningen av säsongen. Seriepremiären mot Kristianstad ger så klart inga ATP-poäng, den var i delar bedrövlig, i delar okay. Men avancemanget i EHF-cupen rätade ut lite frågetecken, och överraskade om inga andra så åtminstone mig. Och detta säger jag i och för sig utan att ha sett vare sig bortamatchen eller hemmamatchen. De svenska lagens framfart i Europa - YIF:s och Kristianstads vinster i första omgången och Guif:s gratisresa till andra omgången – är plusvarianterna när jag nu ska orda en smula om det klistriga spädbarn som jag kallar den veckogamla elitseriesäsongen.

Två magiska veckor i augusti trollband handbollstokiga svenskar och gav oss ett OS-silver. Ganska snart kom frågorna om vad denna oväntade medalj skulle rendera i Sverige, i handbollsintresse sett. Anledningen till att jag lyfter frågan nu är att elitseriespädbarnet luktar. Sniff! Sniff! Känner ni? Det luktar fiasko.

* Publiksiffrorna så här i inledningen, då man tycker att abstinensen och intresset borde ligga på topp hos handbollspubliken, har varit rätt usla. Lugis hemmapremiär mot Redbergslid lockade en publiksiffra långt under det snitt man hade under förra säsongen och toppmatchen mellan Sävehof och Guif var ynklig. YNKLIG. Och då pratar vi om ett mästarlag. Jag vet inte om klubbarna har slarvat i marknadsföringen och profileringen inför säsongen eller om man trott att OS-silvret automatiskt skulle upphetsa elitseriepubliken till att komma ner i hallarna. Hur som helst så är något fel. Tomas Axnér utalade sig om saken i Lund och tyckte att det var skamligt. Det är dock viktigt att poängtera att skammen inte faller över lat publik. Människor har all rätt att göra vafan de vill, ingen säger att man ska välja handbollspremiär före ett besök på Kulturnatten i Lund. Däremot kan en del skam falla över klubbarna, som bevisligen gjort för lite för att locka publik.

* Inte ens två färdigspelade omgångar i herr- och damelitserien och redan tre 0-10-matcher. Det vill säga matcher där klubbarnas kanslier gjort ett så dåligt jobb med övergångspapperna att man spelat med spelare som inte varit klara för klubben. Är inte detta saker man dubbelkollar innan seriestarten? MINST dubbelkollar. H43 missade papperna i fallet Julia Andrejic och fick sota för det med 0-10 mot H65, och jag läste i Sydsvenskan i dag att det bara var typ en timme ifrån att övergången inte var klar ens till Lundaderbyt mot Lugi. Nu förlorade H43 lik förbannat dessa två matcher, och detsamma gäller de två matcherna från herrarnas elitserie (där alltså det 0-10-förlorande laget ändå förlorade matchen på plan), men kvintessensen i denna diskussion är den höga bedrövlighetsfaktorn. Svagt.

Så svagt att det kan likställas med den fysiska styrkan hos Montgomery Burns.

httpv://www.youtube.com/watch?v=cPRji6Wh41c

* Jag vet att det inte är handbollsförbundets jobb att informera klubbarna om icke klara övergångar, men det måste stå på någon datorskärm i Ralf Lundbergs och de andra förbundsmänniskornas närhet att det finns klubbar som inte gjort klart med alla sina spelare. Kan man inte vara lite bussig och säga till då, i all medmänsklighet?

* Jag sällar mig till klustret av människor runt Sportbladets Johan Flinck som tycker att sidan svenskhandboll.se är dålig. Svårnavigerad, sämre uppdaterad och utan mycket av den information som gjorde heh.nu så bra. Många år av elitseriestatistik, sådant som vi journalister gärna vältrar oss i och som vi kan bygga hela artiklar kring, verkar ha imploderat eller sugits in i ett cybervärldens svart hål. Det hela är mycket tråkigt. Tråkigt och oprofessionellt.

* Även från sidan alltomhandboll.nu kommer kritik mot förbundet. Sidan kommer inte längre presentera information runt USM-turneringarna – något man tidigare gjort på ett förträffligt sätt - detta efter någon slags schism med förbundet.

* Handbollsblogg efter handbollsblogg slår igen verksamheten.

Alla punkter ovan är punkter som talar emot någon positiv effekt på handbolls-Sverige. Från både publik-, förbunds- och kanslihåll har upptakten av årets elitserie hållit korpnivå. Och det ska även sägas, att sett ur ett rent spelmässigt perspektiv, har inledningen inte lovat särskilt mycket. Inte de matcher jag har sett åtminstone. Hittills är jag, som antagligen många andra, mycket besviken över Sävehofs inledning. I Sportbladets superduperenkät röstade spelarna fram Kristian Bliznac och Kent Robin Tönnesen till seriens största nyförvärvsfloppar. Det är naturligtvis för tidigt att uttala sig, men än så länge har spelarna rätt.

Fredrik Ohlander uppträder än så länge som det supernyförvärv alla har lovat att han ska vara. Han leverar räddningsprocent som får mig att tänka på Guifs gamle målvakt Dane Sijan som dominerade elitserien runt 2004. Jag vet att han hade flera matcher i rad med en räddningsprocent över 60. Ohlander har några procent upp till de nivåerna, men det ser bra ut.

Nu ska jag se Redbergslid-Kristianstad på en förhoppningsvis mycket stabil internetlina.

Blogg in, blogg out..

Ystads IF-Sävehof, Guif-Kristianstad. Då var det semifinalklart.

MEN vad det satt hårt inne! När Kristian Meijer kontrade in 25-24 såg jag mig om i hallen och mötte mången orolig blick. Men det löste sig till slut. Matchhjälte blev helt rättvist den sköre, delikate Pierre Hammarstrand, med en av fem utsökt levererade straffar.

Ystads IF var i denna match tillbaka på en för SM-slutspel adekvat mental nivå. Inställningen var en helt annan än den i Lund och när till exempel Hammarstrand och Gottfridsson firade sina mål kunde man se att det är skillnad på laddning och laddning – så där taggade såg de inte ut i Lund.
Jag har samlat diverse intryck i punktform nedan.

* Publiken! Jag måste nästan börja här, för stämningen var i alla avseenden magnifik. Talande för ljudnivån var att min kollega Ulf – när vi var tillbaka på redaktionen – frågade mig om jag varit nere i hallen. Jag svarade: ”Ja, jag satt två stolar till vänster om dig”.
Det enda negativa med stämningen är att drygt 2000 människor lär ha tinnitus-symptom i dag.
* Ett grekiskt klassiskt drama upplöses ibland i femte akten av ett deus ex machina, ett gudomligt ingripande. Jim ”Gud” Gottfridsson var kanske inte fem-lurblåsare-himmelsk, men han var mycket bra. Och dramat avgjordes kanske inte av ett gudomligt ingripande, men väl under ett gudomligt inflytande.
* Nerver. Matchen var fartfylld och underhållande, men inte utan nervösa element. Sebastian Seifert sköt upprepade gånger utanför. Andreas Thynell sköt en gång utanför, men det var å andra sidan så långt utanför att jag nästan undrar vilket mål han siktade på.
Och när Lugi närmade sig i slutet såg YIF:arna allt lite spaka ut. Handboll är en märklig och fascinerande sport.
* Jag har sällan sett en mer trött människa än Palle Hansen, i slutet av matchen. När han bad domaren blåsa av spelet i ett uppspel och Marcus Lindgren kom in på plan och torkade bort en svettdroppe från Hansens panna, var det otroligt tydligt att dansken endast ville ha en extra sekund att andas. Jag vet detta, eftersom jag själv under den senare delen av min egen handbollskarriär blivit något av en expert på att åstadkomma denna typ av spelavbrott.

Kvartsfinalserierna slutade med resultaten som står att läsa nedan. Inom parentes syns mina egna tips inför kvartsfinalerna. Denna typ av uppgifter publicerar jag endast när jag är mycket nöjd med mig själv.

* Sävehof-Skövde 3-2 (3-2)
* Ystads IF-Lugi 3-2 (3-2)
* Guif-Malmö 3-0 (3-0)
* Kristianstad-Alingsås 3-0 (3-1)

Om Sävehof som motståndare har YIF:arna som väntat uttalat sig mer eller mindre likgiltigt. Det var till och med någon som sa att det var lite skönt att slippa Kristianstad. Men naturligtvis hade man föredragit att få nordöstskåningarna i semifinal. Nu måste man vinna tre matcher mot ett Sävehof som man väl knappt slagit tre gånger på tio år. Jag säger inte att YIF är chanslösa, men det blir i sanning tufft.
Och i dag ska besked komma ifall uppgiften blir ännu tuffare, det vill säga om Seifert blir avstängd för en eventuell armbåge mot Anders Hallberg i match 4. Jag har bara sett händelsen en gång och kan inte avgöra ifall det är avsiktligt. Med händelsen (youtubeklippet) nedan i minnet, också det en armbåge, lämnar jag det helt öppet för att Seifert faktiskt kan ha gjort det avsiktligt. Eller, omedvetet avsiktligt skulle man kunna säga. Jag tror inte att Sebastian Seifert är en ond människa som vill skada folk, men kanske kan det i stridens hetta brinna till i huvudet på honom på ett sätt som gör sådana här händelser möjliga. Men jag understryker, jag kan inte bedöma Hallberg-incidenten och huruvida denna var avsiktlig. Men nedan alltså en äldre Seifertarmbåge.

httpv://www.youtube.com/watch?v=e-TQh3ULyQ0

När jag dammsuger nätet ser jag många upprörda röster som talar om den lugiska svinigheten. Eget begrepp förstås. Folk är upprörda över sättet Lugi valde att möta YIF på; filmningar, trashtalk, fult spel och vulgära gester har varit vardagsmat för laget från de intellektuellas högborg, universitetsstaden Lund.
Man kan tycka att det är synd att Lugi ansett sig så mycket sämre än YIF handbollsmässigt att man känt sig tvingade att möta sina motståndare med okonventionella metoder. Samtidigt är det här slutspel och att gå bortom konventioner kan ses som ett bevis på hur mycket man vill vinna. Jag hade själv inte förespråkat sådana här metoder som tränare för ett elitserielag, men så finns det säkert också en anledning till att jag aldrig kommer att leda ett elitlag i ett SM-slutspel.
Det är väl egentligen ganska härligt att det skaver lite, SM-slutspel ska skava och Tomas Axnér skaver som en irriterad plida på ett ställe sommarsolen aldrig kommer åt.

Teckningen nedan är därför en hyllning till Tomas Axnér och till hans Lugi.

Den stora figuren till höger är förstås Jacob Wickman-Modigh. En trashtalkare av rang har man förstått och en varelse/maskin av kolossala format. Det som sker i Wickman-Modighs bakhuvud är en programmering, jag inbillar mig att en sådan gigant inte kan vara sprungen ur ett moderligt sköte. Han är kort sagt en robot som suffleras, instrueras av trashtalkets fader, Tomas Axnér.
Axnér är med handbollsspelares mått mätt en fluglort, och för att nå upp till Wickman-Modighs bakhuvud står han på Kristian Meijer. Viker man Kristian Meijer tre gånger på mitten blir han en lagom pall för Lugitränaren, alternativt använder man YA-sportens massiva måndagsbilaga. Jag är för övrigt tämligen säker på att Kristian Meijer, denna fantastiska handbollsspelare, aldrig sett innandömet på en styrketräningslokal. Han är alla hetsbantares hatobjekt nummer ett och går ner i vikt bara han tittar på en bukett broccoli.

Vidare beordrar Axnér tillverkningen av en tårta till Marcus Lindgren, YIF:s assisterande tränare. ”Mackan” fyllde 40 under gårdagen och firade med att efter slutsignalen jaga Tomas Axnér, 42, runt ÖP-hallen efter att denne ska ha gjort ”fuck off-tecknet” mot YIF-bänken. 40 är det nya 10, bevisligen.
Men vi tackar för underhållningen.

Och därmed tackar vi Lugi för i år. Slutspelet kommer även fortsättningsvis att bli roligt men, inte riktigt, på samma sätt.

***********************************

Vi ska förstås också konstatera att IFK Ystad kvitterat i matcher mot Ricoh. Ni, IFK-älskare, får förlåta att det blir mycket elitserie och Ystads IF i denna blogg, men resultaten får tala för tillfället.
Jag är hur som helst rätt så säker på att IFK Ystad klarar av att avfärda Ricoh på lördag. Ett gäng trötta stockholmare ska nu för andra gången på en vecka åka ner till Ystad och möta ett lag alla tippar att de ska förlora mot. Det enda som talar emot IFK är att spelarna läser den här och liknande handbollsforum som säger samma sak: att IFK bör vinna. Ibland vinner inte det laget som bör vinna och ofta beror det på att det laget som bör vinna tycker att man bör vinna. Idrottens märkliga och sällsamma logik.

Men hörni, trevlig måndag på er.

Blogg in, blogg out..

Fantastiskt noisetteregn över Ystad de senaste dagarna.

Hur ska man rita Jim Gottfridsson i dag? Jag menar, efter matchen han gjorde mot Guif.
Efter noggrant övervägande kommer jag fram till att det inte går, det blir lite som i sunni-traditionen i islam, där det råder förbud mot att avbilda profeten Muhammed. Jag tycker inte heller att jag har rätt att avbilda Jim Gottfridsson just nu, det vore en hädelse hur jag än bar mig åt då hans gudaglans aldrig kan skina genom paintstreck.
Men noisetten regnade. Oj.

Ystads IF gjorde precis det som jag önskade; de bevisade att de även kan röra seriens två bästa lag de senaste säsongerna. Man gjorde det dessutom utan Sebastian Seifert och med en Doktor Glas (Hammarstrand) som spelar sparsamt. Hammarstrand är som finporslinet man inte tar fram på riktigt förrän i de fina sammanhangen.
Men Mäster Mats (Engblom) står inför vad man skulle kunna rubricera som ett ”delikat dilemma”. Jim Gottfridsson trivs bevisligen med 60 minuters speltid, hur gör Mats när Seifert är tillbaka? Delar mittniorna på speltiden igen, får de i högre utsträckning spela samtidigt än vad de gjort innan, eller vad?

Jag vet ärligt talat inte och det tror jag inte att Mäster Mats vet heller.
Intressant att YIF skrivit nytt tvåårskontrakt med Leo Larsson. Larsson, som de senaste matcherna utkristalliserats som nummer ett på målvaktspositionen. Vad blir det då av Jürgen Müller nästa år?

**************************************

23-27. OV Helsingborgs siffror först, sedan IFK Ystads. En praktskräll förstås och de få som muttrat något om dålig coachning från tränare Robert Anderssons sida håller nog tyst nu. Jacobson verkar ha varit namnet för kvällen, med två S och ett S; två för att Torbjörn Jacobsson fortsätter att betyda asmycket för laget (förläng med honom!), och ett S för att 2,01 Anders Jacobson visade gammal storform i sitt skytte.
Många glada IFK:are förstås men gladast var nog serietvåan Skånelas spelare, som i och med OV:s förlust är favoriter till direktuppflyttning. På IFK:s hemsidas gästbok står att läsa: ”VI ÄLSKAR ER JUST NU, TACK! // Skånela”.
Versaler är måhända inte särskilt elegant, men det är ett ack så effektivt sätt att visa glädje.

*************************************

Det händer en del i tränarsvängen i elitserien. Soppan i Sävehof är kanske den märkligaste. Mikael Franzén får som bekant sparken efter att ha gjort följande i klubben.
* Vann grundserien förra säsongen.
* Vann SM-guld förra säsongen, krossen av Guif i finalen är den största någonsin.
* Kan vinna serien även i år, blir sämst trea. Har elva segrar på de tolv senaste matcherna.
* Har kvalificerat sig för CL-åttondelsfinal. Första svenska lag att göra detta sedan Ringsjön brann.

De två nedersta punkterna är dessutom gjorda efter att ha tappat Jonathan Stenbäcken och Johan Jakobsson, två spelare som betydde otroligt mycket. Ny tränare blir Sävehofs damtränare Magnus ”Bagarn” Johansson. Absolut en kompetent tränare, men diskussionen gäller inte hans kompetens.
Hela bakgrunden till sparken av Franzén finns här.

Jag (och de flesta andra utomstående tyckare) har egentligen begränsad insyn i Sävehof, därför är det svårt att uttala sig om argumentunderlaget, jag bara tycker att meritlistan talar för sig själv; Franzén måste ha gjort något rätt. Kan tänka mig att Franzén nu sitter oförstående på sin kammare och parafraserar Julius Ceasar: ”Jag kom, jag såg, jag segrade, jag sparkades”. Eller på latin: ”Veni, vidi, vici, sparci”.

Någon som har en sådan här snygg byst förresten, eller vet var man får tag på en? Jag hade dödat för att komma över en snygg byst. Hrm.

I Lugi ser det annorlunda ut. Vi har de senaste – ja vad är det, fyra-fem? – säsongerna talat om ”Swinging Lugi”, ett Lundalag som spelar bra på hösten och katastrofalt dåligt på våren. Höjderna tangerar kanske inte Mount Everest, men väl Brösarps backar – dipparna tangerar Challengerdjupet i Marianergraven, över en mil ner i Stilla havet.
Johan Zanotti får kliva ett steg ner i hierarkin i klubben, medan Tomas Axnér får fortsatt förtroende. Med klubbens vår-CV går det så klart att diskutera, även om Axnér likt många tränare när det går dåligt förklarar förluster med meningar som: ”killarna gör ju inte vad vi sagt”.

Notiser
* Det blev ingen comeback för Peter Gentzel. Som jag antydde uppfattades det runt om i Sverige som ett lojalitetsdilemma, det att Gentzel, chef för Svensk Elithandboll, skulle vara med om att sänka Sävehof i CL.
* Di Vide går med stormsteg mot division 1. Allt som krävs nu är att vinna mot bottengängen Växjö och Hultsfred, samtidigt som Åhus (som ligger på samma poäng) inte vinner sina två återstående matcher och samtidigt hämtar in 29 mål i målskillnad på Di Vide.
* Skurup ser ut att hålla sig kvar i division 2. Viktigt för spridningen av bra handboll i sydöst.

Blogg in, blogg out..

Över 1 500 lättnadens suckar drogs i ÖP-hallen i går. Den ”vide” supportern kunde gå rakryggad hemåt på söndagskvällen, med ett belåtet leende vilande över läpparna. Men vad var det vi fick se? Jag har sammanställt mina intryck från matchen nedan. Häng med!

* Lugi inledde matchen med att halvt punktmarkera…Andreas Thynell! Ett minst sagt oväntat drag av Johan Zanotti. ”Jag blev chockad…jag menar, så bra var jag ju inte mot H43″, menade Thynell, som däremot tyckte att det var typiskt Zanotti att förstöra en handbollsmatch på det sättet. Själv kan jag tycka att det taktiska draget hade sina poänger; YIF fick inget flyt i anfallsspelet, dessutom kom ”indianen” Kristian Meijer - kategori Bolt-snabb (glimrande i matchen för övrigt) – flera meter närmare det YIF-mål han planterade åtta strutar i. Zanotti tänker irrationellt som ingen annan tränare i elitserien.

* YIF spelade ett bra försvarsspel, bättre än i Lund måste jag anta. Dessutom stod Jürgen Müller i vägen för mycket i målet. Men jag måste tillstå att en del av Lugiskyttarnas skott var av det fesnare slaget.

* Framåt var det inte lika bra. Hemmalaget fick nästan aldrig något flyt i spelet och bollarna hittade liksom aldrig ut till kantspelarna. Niometersspelarna tvingades till enmansprestationer av kämpaprägel, något Jim Gottfridsson, Andreas Thynell och Palle Hansen förvisso gjorde ganska bra. Linjespelaren Martin Bager var bra i defensiven men hittar ännu inte rätt framåt. Då var Ola Netterheim effektivare – hans samspel med unge Julius Martinsson var läckert att skåda.

* Nu till arkivets etikett ”oroande”. Vad gjorde Sebastian Seifert i går? Hade han satsat pengar på Lugiseger? Kristian Meijer fick så många passningar av hemmalagets härförare att det känns lite kutymt att han bjuder igen med en middag eller nåt. Är Seifert som storspelare något man måste titta bakåt i tiden för att uppleva igen?
Nu var det inte speciellt märkligt att Philip Nilsson inte gjorde många mål mot Lugi (med den snede fem-ettan på YIF:s vänstersida) men hans två mål på två matcher imponerar inte. YIF måste hitta sätt att involvera honom mer i spelet.

* Apropå Philip Nilsson så verkade han se som enda utväg att hitta ut från osynligheten att klä av Joakim Bååk. Jepp, tröjan var till 99 procent avtagen innan Bååk hejdade kurtiserandet och placerade tillbaka sin vinröda persedel till matchkorrekt utseende. Jag är inte säker, men det lät som att Bååk sa: ”Vill du följa med mig hem?”. Det är mycket möjligt att detta uttalande endast uppspelades i mitt eget huvud.

* Intervjuzonen nere i ÖP-hallen var härligt laddad/avslappnad efter matchen. Mats Engblom och Johan Zanotti bråkade som småpojkar om huruvida slutresultatet var rättvist. ”Ni ledde för att vi lät er leda!” var lugitränarens måhända ganska lama trumfkort i debatten. Journalisthorden njöt i fulla drag. Axnér/Zanotti vet hur man underhåller ett mediadrev och jag vet inga andra som är så öppna och explicita med sin bitterhet som de två. Det sägs att Tomas Axnérs kommentar på twitter angående förlusten mot YIF var en liknelse mellan Ystadspubliken och ett dagis i overaller. Man måste bara älska ett sådant uttalande. Man måste bara älska den mannen.

* Det är klart, han vill kanske inte kommentera det faktum att hans Lugi faktiskt inte såg särskilt skarpa ut i går. De har ett fint försvarsspel, med Nemanja Milosevic i spetsen, men framåt saknar man hot från niometer. Anders Hallbergs stämskott är verkligen bra, men främst som ett sekundahot. Förrå året var Kim Ekdahl du Rietz ett primärhot, och då kompletterade Hallbergs kanoner honom perfekt. Lugi blir riktigt giftiga i år först då Albin Tingsvall är frisk och i gammalt gott slag. Ifall Tingsvall inte håller sig frisk den här säsongen finns risken att man missar slutspel.

* Jag satt visserligen typ 30 meter ifrån hans läktarsektion, men visst var det Torkel Petersson (denna hjälte!) som bevistade ÖP-hallen för att heja på Lugi? Ibland kommer jag på mig själv med att önska att jag var hans vän.

Varför? Bland annat för hans varma och humanistiska människosyn. Dagen då filmklippet nedan spelades in var dock inte den bästa för honom att delge omvärlden just denna människosyn.

httpv://www.youtube.com/watch?v=61SVYp6NI50

Oscar Carlén är mindre än en månad ifrån en comeback. Det är en betydligt snabbare rehabilitering än vad som förutspåtts, men ärligt talat blev jag mer förvånad när jag såg att solen gick upp i morse. Oscar är He-man.

Två tecken på att Caperiotumba saknar kvalité i år:
1. 14-31 mot Sävehof. 14 mål på hemmaplan är inte godkänt vem man än möter.
2. Dogge ”En cykel på köpet” Doggelito är lagets speaker.

I morgon spelar de svenska damerna World Cup-match mot Spanien och IFK Ystad spelar borta mot Warta.

Blogg in, blogg out..