Hallå i dimman. Mellandagsdimman. Maten, godiset och all dryck dessa saker kräva – det är inte konstigt att man känner sig lite mosig i huvudet. I detta tillstånd ska jag ge mig på en lista. En ”årets”-lista. Visst, YIF spelade i onsdags och detta har jag ännu inte kommenterat, men den matchen kommer säkert med på ett hörn här nere. Håll i er, för här kommer årets händelser strukturerade i behändigt alfabetisk ordning.

Årets anka…
…blev som vanligt Kalle Anka. Nästan 3,5 miljoner svenskar satte sig på årets heligaste dag och såg på samma förbannade anka utan byxor. Man tycker att folk borde tröttna på att veta exakt vad som ska hända och på att säga repliker i förväg, men det är tydligt att svenskar inte tål förändring. FÖR NI LA VÄL MÄRKE TILL ATT DE JÄVLARNA KLIPPT BORT TYP FEM SEKUNDER OCH TRE DOCKOR UR TOMTENS VERKSTAD? Jag har aldrig sett maken till ramaskri, och allt för att Disney äntligen valt att bli lite moderna och klippa bort rasistiska stereotyper från 30-talet. Samma vecka som klippbeslutet offentliggjordes sköts nästan 30 människor ihjäl i en skolmassaker i USA, men mina vänner på facebook upprördes mer av Disneys ingrepp i vår svenska jul.
Jag hade hoppats lite på pekingankan i år men den blev god tvåa. Jag har hört att den ligger i hårdträning för att klå Kalle till nästa säsong.

Årets basketidiot…
…är nummer tolv i det gula laget. Inte nog med att han är årets basketidiot, han är bortom alla gränser för tydlighet helt avgjort den sämsta basketspelaren i världen.

Årets ciceron…
…i handbollsvärlden är Chris Härenstam. Jag tror banne mig att jag älskar honom. Värmen, kunnandet och viljan att sätta studions expert i centrum – han är komplett. Nästa år vill jag bara att han blir lite mera rock’n'roll med uttal. Han är alldeles för ortodox vad det gäller uttal på spelares namn. Det var säkert han som låg bakom Petr Cech-cupen i årets fotbolls-EM, där vi som alltid sagt Petr ”Tjeck”, nu tvingades ändra oss till Peter ”Chesch”, för att det tydligen är så de säger i Tjeckien. Det finns gränser, Chris, och du ska referera för svenskar, inte tjecker. Då tycker jag att det är viktigare att det flyter och att kommentatorer inte fastnar i fullständigt onödiga uttalsdiskussioner. Och få mig inte att börja prata om svenska kommentatorer som läspar på C:et i till exempel ”Barcelona”…
Se! Jag klarar inte heller förändringar!

Årets dubbel…
…är den ”Thynellska dubbeln”. I upplösningen av matchen Guif-YIF i onsdags valde Mats Engblom i slutsekunden att plocka in Andreas Thynell i väst, som sjunde utespelare. Detta är egentligen ett fullständigt uselt och huvudlöst taktiskt drag. För det första, ska man ha Thynell på planen ska det vara för att han ska skjuta, och det är verkligen inte idealiskt att västkillen skjuter när egna målet är tomt. För det andra är Andreas Thynell kanske den spelare I Ystads IF som har sämst tid på löpning över 40 meter (spekulation) – vilket är den egenskap man ska vara bra på i läget som västkille, eftersom man måste ställa sig i mål ifall anfallet skiter sig.
Nåväl, Thynell kom in i väst och mycket riktigt var det han som tog skott. Han gjorde mål, men vad viktigare var: han smackade Daniel Pettersson i ansiktet med skottarmens pendelrörelse. Guif var redan på väg att kasta in bollen i tomt mål när domaren blåste av för huvudskada på Pettersson. Att utföra en Thynellsk dubbel i fortsättningen kommer för evigt att vara synonymt med att göra mål samtidigt som man knockar en av motståndarnas bästa spelare.

Årets effektivaste…
…är Alingsåskeepern Mikael Aggefors, som leder MEP-ligan, med Martin Bager som tvåa. Framgångsreceptet för Aggefors är en hög räddningsprocent kombinerat med att han är superuttalad förstemålvakt och att han kan skicka ut kontringspass på vindsnabba yttrar.
Årets näst effektivaste är Ystads IF:s Gabriel Andersson som knockat två egna spelare på träning.

Årets frukt…
…är litchin. Så menlös, slajmig, ineffektiv, jobbig och ändå alldeles…alldeles…litchig.

Årets genombrott…
…blir väl ändå Jesper Konradsson. Flincken på Sportbladet rankar honom som den största talangen i Sverige född 1991 eller senare, och det är inte alldeles fel. Det som jag tycker är lite synd är att både ettan och tvåan på den här listan, Konradsson och Jim Gottfridsson, i mina ögon inte har det bästa fysiska utsikterna. De två har kanske Sveriges förnämsta spelintellekt, men hur bra vore det inte om de kunde kombinera detta med ett skott som Magnus Andersson och en rapphet över de tre första meterna som Ivano Balic? Många gånger är det så att spelintellektet utvecklas eftersom de måste kompensera de fysiska bristerna. Jag hoppas att talangprojekten som är igång kan hjälpa killarna att utveckla en konkurrensmässig fysik, då är Gottfridsson och Konradsson Sveriges framtid på mittnio.

Årets hjältar…
…är förstås silverhjältarna från London. Vi hade försmäktat i detta medaljlösa avlånga land i tio långa år innan handbollsherrarna gav oss ett OS-silver. Jag applåderade insatsen i OS-finalen, jag grät hejdlöst efter bragdmatchen mot Danmark och av någon anledning stod jag och såg på när Patrick Ekwall och Özz Nujen spelade fotboll, när Sverige slog Ungern i semifinalen, men det är en annan historia. Svenska handbollslandslaget gav oss hedern tillbaka.

Årets ”I helvete att det händer. Det kan inte vara sant”…
…är praktfiaskot i VM-kvalet mot Montenegro. Staffan Olsson har läxat upp mig om att det finns fler än fyra bra handbollsnationer i Europa (tack, Staffan) men att säga annat än att VM-missen är ett fiasko är att devalvera värdet på ett mästerskapsdeltagande. Jag fick ett stort sår i mitt handbollshjärta efter fullbordat fiaskofaktum. Det stoppade blodflödet tillfälligt då jag kunde prega ner OS-silvermedaljer i mitt öppna sår men ärret består och snart står vi inför ett VM utan svenskt deltagande. Men nä, jag är inte bitter.

Årets jumbo…
…var Aranäs, ända tills de tillkännagav att man var panka, då plötsligt blev man rika på spelidéer. Tidigare i år visade H43 upp samma märkliga fenomen. Bägge lagen är fina exempel på att pengar inte automatiskt behöver betyda framgång. Ett annat exempel är Alingsås som inför säsongen gjorde sig av med dyra spelare och plockade in en andrasorterad tränare i Mikael Franzén. Nu är det på vippen att man leder elitserien. Det är dags att ge Mikael Franzén ett officiellt erkännande nu och faktiskt ifrågasätta Sävehof vad man sysslade med när man bytte ut honom?
Men just det, kategorin var årets jumbo. Årets jumbo är numera VästeråsIrsta.

Årets klantarslen…
…är idrottare som låter framgång stiga dem åt huvudet. Jag tänker på Lance Armstrong som trodde att han kunde dopa sig odödlig och på Nikola Karabatic som väl i alla fall på något sätt är inblandad i spelskandalen i Frankrike. Det finns ingenting som kan grumla den mänskliga klarsynen som stor framgång.

Årets loska…
…är Nacor Medinas i ansiktet på Christoffer Brännberger. Vad sades? Vad sades inte? Vad var diametern på spottloskan? Jag vet inte, men vad jag vet är att hela händelsen med Medina/Brännberger ledde till en nyttig debatt i svensk handboll som handlade om rasism. Fortfarande finns det människor som tycker att det är vettigare att som handbollsentusiast stå och slå sig för bröstet och tycka att handboll är den mest gentlemannamässiga sporten som existerar, men det finns ingenting progressivt i att slå sig för bröstet. Självrannsakan, för bövelen.

Årets mest monstruösa hybris…
…är allsvenska klubben Hästö IF, som genom styrelsemedlemmen Martin Wallin låter meddela att man ämnar bli världens bästa klubb. Att man lyckades landa Magnus Andersson som tränare fick uppenbarligen oanade effekter på blekingarnas bedömningsförmåga. Återigen kan vi yttra orden: inget kan grumla den mänskliga klarsynen som stor framgång.

Årets ”Nä men titta, vi vann!”…
…är svenska damlandslaget som efter åtta bedrövelser och lika många raka mästerskapsförluster slog Danmark i öppningsmatchen i EM. Torbjörn Klingvall trampade i klaveret ett par gånger men min ackumulerade känsla så här efter mästerskapet är att EM var början på något nytt och bra med damlandslaget, och att Torbjörn Klingvall är rätt man för att leda laget.

Årets olycksbarn…
…är Gustav Thulin. Förra utsågs han till årets handbollstalang av Ystads Idrottsjournalisters Klubb, på det har följt ett år av skador. Det är alltid lika tragiskt att se en ung spelare som så till den milda grad brinner för sporten behöva stå bredvid plan. Jag tror inte att det finns någon som inte håller tummarna för att 2013 blir ett lyckans år för Gustav Thulin.

Årets Peter…
…är Peter Lindgren, före detta gitarrist i dödsmetallbandet Opeth. Och jag som var så nära!

Årets Q…
…Q? Vafan, ingenting börjar på Q nuförtiden. Årets Qatarier? Årets Quisling? Hmm… Årets Quizkampare kanske? Jag är barnsligt förtjust i frågespel och har spenderat alldeles för mycket tid på det relativt nya mobilspelet ”Quizkampen”, när jag skulle kunna ha bloggat i stället. Det är säkert därför jag just nu innehar plats nio på spelets topplista. Jag heter Blinc, och det här är en utmaning till dig som vågar möta mig.

Årets repeat…
…är Sydsvenskan. Så här kan det gå när kommunikationen brister och när två olika redigerare jobbar med intilliggande sidor. Jag har garanterat gjort liknande missar själv men det är ju roligare att påpeka andras. Dessutom är Sydsvenskan min favorittidning (näst efter Ystads Allehanda, förstås) och då tål de säkert en gliring.

Årets skottarm…
…är en delad förstaplats mellan Philip Stenmalm i Drott och Kent Robin Tönnesen i Sävehof. Utsökta och samtidigt äckliga skottarmar på båda dessa spelare. Tönnesen vinner på målfoto eftersom han heter Kent Robin och heter man Kent Robin måste man helt enkelt vinna något.

Årets tomtar på loftet…
…är Bo Hansson and the gang.

Årets ulv i fårakläder…
…är Jim Gottfridsson. Så trevlig bredvid plan men till synes lite av ett as på plan. Det sägs att han trashtalkar lika mycket som trashtalkeliten (finns den kanske i Lund eller Eskilstuna?) och dessutom är han femma i utvisningsligan. Länge låg han etta men etablerade ”svin” som till exempel RIK:s Oscar Ysander och Skånelas Jesper Östlund har gått förbi.

Årets virtuos…
…är kanske ändå Victor Fridén. Jag har klagat en del på Sävehofs högersexa genom åren men han har ett fantastiskt register, utsökt skottprocent och nu på senare år tycker jag mig se att hans inställning har förbättrats. Det måste inte göras snygga mål, numera kan det ibland räcka med just att det blir mål. Andra aspiranter på titeln årets virtuos är så klart Lugis Niklas Gudmundsson och kanske Alingsås Johan Fagerlund, som fick en knuff i en kontring varpå han gjorde en trippel salkow i pik och dessutom mål.

Årets w…
…fuck it, dubbel-v är bara en slirig version av enkel-v och jag börjar bli riktigt trött på detta mitt alfabetiska företag.

Årets x…
…är Filippa Idéhn. Sävehofs målvakt har gjort en bra säsong och bland annat landslagsdebuterat, men är det bara jag som läst sönder hennes målvaktsstil? Hon ”exar” ju hela tiden! Ifall utespelarna bara har lite kyla finns det plats att lägga tunnel på henne nästan varje gång. Att hon vågar vägra långbrallor gör bara luckan än svårare att missa.

Årets Ystadstalang…
…måste ju vara IFK Ystads Hampus Andersson, som utsetts till största handbollstalangen i sydöst. Snart drar han och Jim Gottfridsson till Ungern för att UVM-kvala.

Årets Zebradödare…
…är Mattias Andersson. Den forne Ystadsbon och numera Flensburgsmålvakten var omutlig när laget i onsdags besegrade tyska giganten Kiel, eller ”zebrorna” som de kallas. Andersson tog bland annat fyra straffar och man får verkligen säga att ”Matti” är ännu ett exempel på idrottare som blommar efter 30.

Årets ålahue…
…är Erik Almqvist, Sverigedemokraternas järnrörssekreterare. Pennan är mäktigare än svärdet men järnröret kanske är mäktigare än pennan? Det skulle visa sig att kameralinsen i alla fall är mäktigare än järnröret.

Årets ”Ähh, var kom de ifrån?”…
…är Montenegros damlandslag som först blev silvermedaljörer i OS, sedan tappade sin och kanske världens bästa spelare i Bojana Popovic, för att avsluta året med att bli Europamästare efter en högdramatisk final mot Norge. Kul, tycker jag, som tröttnat på norsk dominans.

Årets önsketänkande…
…att det kommer fram att Zoran Roganovic spelat med otillbörlig frisyr i VM-kvalmötena med Sverige, och Montenegro diskas från VM-deltagande med följden att Sverige får en gratischans.
Jag är så bitter, så bitter, så bitter…

Och så trött. Tack för mig och gott nytt år på er.

Blogg in, blogg out..

Att inte juni bara går och hänger sig, va? Satt på ett Sjöbo IP i går och frös på ett helt nytt sätt – bortom alla tidigare upplevelser. Det svenska språket faller platt på mage, det finns INTE ord för att beskriva hur ända in i märgen bottenfrusen jag var. Ett under det är att jag sitter här, halvdant upptinad med en kopp kaffe.

Jag sitter här och tänker på identitet. För en liten stund sedan tänkte jag på fönsterkuvert och på olika sorters curry, men det kan betecknas som oväsentligt.

Identitet alltså. Jag har hakat upp mig på det här med det svenska herrlandslagets ovilja att komma i takt med tiden. Att vi fortsätter försöka härma något förgånget. Det finns ett ordspråk som lyder: ”Tiden går inte – det är vi som rusar fram i den stillastående evigheten”. Det stämmer inte på svensk landslagshandboll. Å andra sidan var det en gammal grek som myntade sentensen och greker är ju överlag rätt dåliga på handboll.

Tiden går de facto, och den springer ifrån den som inte hinner med. Jag tror att många håller med mig när jag plitar ner en lista på begrepp som är typiska för den svenska identiteten, inom handboll såväl som det vanliga livet: defensiv, tillbakadragen, trygghet och lagom.
Vi har länge varit trygga i vårt 6-0-spel (läs: Bengan-eran) och eftersom vi sällan släpper in särskilt många mål är detta något vi valt som vår identitet, vår tygghet och vår fasta punkt.

Tyvärr är det så att vår identitet på senare år (läs: post-Bengan-eran) lika mycket som ett stabilt 6-0 är: defensivt förutsägbara, offensivt invalidiserade. Motståndarna ryggar inte längre tillbaka inför ett möte med Sverige. De vet att de kommer göra mindre mål än vanligt, men också att de släpper in färre.

Jag säger inte att Sverige ska överge 6-0. Vi gör det bra och i vissa matcher är det det bästa alternativet. Men i en föränderlig handbollsvärld där farten ofta premieras sänker vårt 6-0 inte bara farten på våra motståndare, utan även på oss själva. När omställningen ska göras är vi längre ifrån motståndarnas mål och ofta har vi två, ibland tre, offensivt dåliga andrafasspelare på plan. Genom vårt ”trygga” 6-0 blir vi offensivt invalidiserade. När Jonas Källman inte är med är Sveriges spel lika kartlagt som…ja…något jävligt kartlagt.

Det är en månad kvar till OS och jag hoppas att landslaget försöker nöta in de offensiva försvarsalternativen. Jonas Källman är tillbaka i blågult, kanske borde 5-1 bli vårt primära försvarsspel? På så vis kommer vi att öka de tekniska felen på motståndarna och få tillfälle att göra det vi faktiskt är bäst på offensivt – kontringar.

I över ett decennium har vi försökt hålla fast vid en identitet som redan då började kännas daterad. OS är Olssons/Lindgrens sista chans att i min bok bevisa att de kan forma en ny svensk identitet. Jag vill se något mera kaxigt, offensivt och oförutsägbart. Ett blött finger i luften; vart blåser vinden?
Jag kommer inte att klandra förbundskaptenerna ifall ett experiment misslyckas för ett nyvunnet mod är nog det enda som kan ge en svensk OS-medalj; ”Friskt vågat, hälften vunnet” är även det ett känt ordspråk, och det behövdes fan inte ens en gammal grek för att mynta det.

Fotbollslandslaget har gjort ungefär en sådan här identitetsförändring, och även om det inte bar slutspelsfrukt i EM tror jag inte att särskilt många längtar tillbaka till Lagerbäck-land.

**************************

Noterat
* Damlandslaget laddar upp inför OS med att gå i klädbutiker och på Madonnakonsert. Jag kan inte tänka mig en tråkigare OS-uppladdning men å andra sidan är jag varken landslagsaktuell eller dam.
* Jonas Larholm går till ungerska Pick Szeged. Jag välkomnar allt som möjligtvis kan bromsa känslan att Larholm är i karriärens dalande-fas. Plus – Ungern är ett trevligt land.

Blogg in, blogg out..

De senaste dagarna har tärt på en svensk idrottsälskare. Dubbla förluster och uttåg ur fotbolls-EM, och så denna – som det då blir min uppgift att diskutera – närmast chockartade förlust mot Montenegro, och insikten att Sverige inte kommer att spela VM i Spanien nästa år. Bilden ovan är en symbol – stupade svenskar på och kring det svarta berget, vilket är just vad Montenegro betyder. Ett svart berg är också en bra bild för det mörker svensk idrott just nu genomlever.

Redan vid nationalhymnerna började jag oroa mig – eller, fan, jag har ju egentligen varit orolig i en vecka, men vid gårdagens nationalsånger eleverades orosgraden. Det har i media tidigare diskuterats hur viktigt det är att sjunga nationalsången. Personligen tycker jag att det är ett sundhetstecken för en nation att nationalkänslan är så pass svag – för det är det jag tror att det handlar om – att man saknar vilja att sjunga med, men just i landslagssammanhang är hjärtat för landet och hedern viktig. Jag tror faktiskt att det ligger Sverige lite i fatet, det att i 200 år varit en stabil nation utan inblandning i krig.

Ungefär varannan svensk sjöng med på det där typiskt svenska återhållsamma sättet. Montenegrinerna bevisade under uppträdandet med sin nationalhymn två saker; ett – landet inhyser världens kanske sämsta sångröster, två – att få stå där, med den röda landslagströjan, är det största och mest hedervärda de känner till.

Men låt mig poängtera att jag egentligen tycker det här med att diskutera värdet i att sjunga nationalsånger är rätt så larvigt, men det slår mig att när jag yttrar dessa ord så säger det något om oss svenskar. Att slåss för sitt land är något som ligger montenegriner mycket närmare själen på ett mycket mer påtagligt sätt än att kasta en handboll.

MEN, vi borde förstås ändå ha vunnit. Jag kommer nedan att vara otroligt hård, hårdare än jag normalt sett är, och så hård att jag tvingas träda långt utanför min bekvämlighetszon.
* Staffan Olsson och Ola Lindgren framstår allt mer som fega bakåtsträvare. De har de senaste åren totalt misslyckats med att göra Sverige till en modern handbollsnation. Som i princip enda nation i världen håller vi fast vid ett enda sorts försvarsspel (när Jonas Källman inte är med) – detta ultraklassiska 6-0. Ni kanske säger: ”men försvarsspelet var ju bra i går, vi släppte ju bara in 20 mål. Det var väl framåt det brast?”.
MEN, ni såg väl hur detta 6-0 passade montenegrinerna perfekt? De kunde lunka runt i balkanrytmer och 70-talstempo och tog inte skott förrän det började rycka i de ungerska domarnas passivitets-varnings-hand. Och sanningen att säga – Sveriges försvarsspel stoppade procentuellt inte många montenegrinska anfall, det var Johan Sjöstrand som gjorde det. Utan honom hade Sverige blivit krossade av denna lilleputtnation med en befolkningsmängd i klass med Göteborg. Hade vi haft ett offensivt alternativ till försvarsspel hade vi tvingat Montenegro att spela i ett högre tempo, något de absolut inte hade klarat – många rödklädda jobbade på energireserver i slutet av matchen – och de tekniska felen hade blivit fler, de montenegrinska anfallen kortare. På så sätt hade Sverige bättre kunnat styra tempot i matchen och fått fler chanser till kontringar.

När matchen skulle avgöras – crunchtime, för att tala hellgrenska – plockade förbundskaptenerna dessutom in en extra försvarsspecialist. Mattias Gustafsson användes som vänstertvåa och tvingade Sverige att göra tre byten anfall/försvar. Man tog därigenom bort Sveriges bästa vapen, kontring/andrafaskontring. Tobias Karlsson följer med glädje med upp i kontringsattacker, men tyvärr verkar han ha tappat alla offensiva kvalitéer han någonsin haft, någonstans i Tyskland.

* Vidare framstår det enträgna matchandet av Dalibor Doder som allt mer oförståeligt. ”Dado” är en gudabenådad tekniker och handbollsspelare i sina bättre stunder och förtjänar absolut flera chanser, men de senaste matcherna i landslaget har han varit direkt dålig och faktiskt förstört det svenska anfallsspelet. Många anfall började med att Dado skulle besegra sin spelare i ett genombrott. Det gjorde han sällan och anfallen gick i stå.
För att överlista ett 3-2-1-försvar krävs antingen en stor portion list (det har Sverige inte för tillfället, så vi diskuterar inte det) eller spelare som kan klara den fysiska kampen en-mot-en. Dalibor Doder och Jonas Larholm är förvisso snabba i fötterna, men de är rent ut sagt för klena, de behöver oceaner med yta för att ta sig förbi sin spelare. Kim Ekdahl du Rietz var den enda svenske niometersspelaren som klarade kampen. Kim Andersson gillar inte specialbevakning och sprang mest och gnällde – han gjorde ”uppoffringen” och resan till Montenegro helt förgäves och var offensivt osynlig, defensivt dålig.

* Hur dålig måste inte Lukas Karlsson vara för tillfället? 120 raka minuter på bänken trots att Doder var under isen. Märkligt att Karlsson inte ens fick chansen.

*  Förbundskaptenerna tycker säkert att de kan kalla varandra modiga för att de lät Johan Jakobsson komma in i slutminuterna helt ouppvärmd. Felet var att han kom in alldeles för sent. Jakobsson är en spelare som verkligen har fysiken att besegra en spelare i ett 3-2-1-försvar.

* Ystadsinslagen på kanterna - Petersen och Ekberg – var som vanligt bra. Det var sannerligen på nio meter det brast.

Stefan Lövgren, general manager i landslaget, har enligt min åsikt en del att fundera på. Är Ola och Staffan de två som ska slussa in Sverige i mästerskapscyklerna igen? Jag är otroligt tveksam, med de senaste årens insatser i minnet. Det är slående hur ofta man som åskådare har hållit med experterna i studion och på kommentatorplats och hur sällan man hållit med förbundskaptenerna. Då måste ju någonting vara fel, även om förbundskaptenerna bör vara de som känner spelarna bäst.

OS om 40 dagar känns sådär. Sverige har en grupp där man lätt ska ta sig till kvartsfinal, men för att ta sig längre än så krävs något mer än vad Sverige just nu visar.

Vi körde alltså rakt in i ett svart berg, betyder det att vår nästa landskamp är mot Nangijala borta?

httpv://www.youtube.com/watch?v=VhybEnyhxzY

Blogg in, blogg out..

Det är i svårighet räknat jämförbart med att lösa den gordiska knuten – det att bryta igenom mediabruset från fotbolls-EM, och prata handboll. Och jag ska erkänna att jag själv hellre fokuserar på kvällens fotbollsmatch än orerar om gårdagens minimalt minnesvärda VM-kvalmatch. Denna svenska insats lyckades dock uppbringa en sådan upprördhet i mig, att jag känner att känslor måste blottläggas, åsikter vädras.

Jag ser tre linjer, vilka man kan välja en eller flera av, för att förklara Sveriges ynkliga uddamålsseger över Montenegro. Det är dessa:
1. Sverige saknade Kim Andersson, Jonas Källman och Henrik Lundström, då dessa ”tagit ledigt” över VM-kvalet. Sverige blev därmed ett tydligt sämre lag.
2. Montenegro är ett mycket bättre lag än de fått erkännande för.
3. Svenskarna har tankarna i London och hade problem att motivera sig och komma med full koncentration.

Jag ska börja med att kommentera punkt ett.
Det är naturligtvis synd att trion ovan inte känner sig motiverade att deltaga i ett VM-kval. Kim Andersson har aviserat att OS är hans sista mästerskap, att leda ett landslag till ett mästerskap han inte ämnar deltaga i får ses som mer eller mindre förståeligt. Henrik Lundström, som fått ”en andra chans” i landslaget har inte längre landslaget högprioriterat på sin lista, det visar han tydligt med detta val. Han kommer kanske även fortsättningsvis vara pålitlig hjälpgumma i blågult, men till OS kommer han inte. Jonas Källman lägger anledningarna på hög om varför han inte kan vara med i landslaget. Det är tydligt att Källman behöver verkligt stora matcher för att tända till.
MEN, trion ovan ska bara inte behövas i en sådan match som just spelats.

Punkt två.
Nä, Montenegro är precis det lag man tror att det är, och precis lika bra/medelmåttigt som man kan förvänta sig.

Punkt tre.
Skojar ni? Tomas Axnér var inne på det i slutet av matchen; var var känslorna? Tändningen? Inställningen? Fokus?
Efter ett av Sveriges sista mål i matchen zoomades svenska bänken in. Det var i slutskedet av en viktig och synnerligen jämn VM-KVALMATCH och den grövsta yttringen i jubelväg var Lukas Karlssons avmätta och tillbakalutade applåd. Ingen skrek och eldade på lagkamraterna, ingen stod ens upp – ingen verkade ens bry sig.

Sverige är egentligen överlägset detta Montenegro, men i går såg jag bara två Ystadskillar som ville visa det. Niclas Ekberg är ett fullblodsproffs och presterar nästan alltid, Mattias Andersson var mer än godkänd i målet. Men det är så klart ett grovt underbetyg åt laget att målvakten Andersson kanske är bäste svensk i en en uddamålsseger över Montenegro på hemmaplan. Det mest glädjande med denna match är att Andersson tog ett rejält kliv mot en OS-trupp.

Ola Lindgren och Staffan Olsson måste kontemplera det som hänt. Fundera på hur man ska väcka ett helt lag som går i dagslummer. Är de själva medvetna om hur det såg ut? Om hur det ska se ut när man spelar en kvalmatch till VM? De gjorde i alla fall inget själva under matchen för att väcka laget.

Att Kim Andersson, Henrik Lundström och Jonas Källman inte medverkade degraderar inte Sverige spelmässigt till en nivå då man kan få problem mot Montenegro – däremot sänder det en signal som jag tycker genomsyrat hela förspelet till matchen och själva matchen – känslan att denna kvalmatch inte var lika viktig som det som händer i London. Detta kan leda till att Sverige inte får spela VM nästa år. En returmatch i Podgorica med bara ett mål att gå på, plus denna vedervärdigt slapphänta attityd till kvalmatcher, det kan gå illa.

Det finns ett annat problem i sammanhanget: Sverige har inte längre kvalitet på mittnio. Jonas Larholm verkar hellre spela på vänsternio och har på mig inte imponerat som mittnia de senaste åren. Och effekten av att ”bara” spela i tyska andraligan har verkligen börjat synas på Dalibor Doder. Han har alltid haft en förkärlek för nätmaskan och att gå på eget avslut före att spela upp en medspelare – och det kan ju gå an när han gör tio mål i en match – men nu när han får kämpa för att ens komma med i målprotokollet blir han ett sänke för det svenska anfallsspelet. 22 mål på hemmaplan mot en B-nation – jisses.
Svenskarna hade inga idéer och lösningar på Montenegros 3-2-1-försvar, en hel del av ansvaret att hitta lämpliga spelvägar ligger så klart på mittnian.

Som sagt var är det svårt att hitta igenom fotbollsbruset under EM, men det svenska handbollslandslaget gör just nu ingenting för att förtjäna uppmärksamhet. De måste i alla fall själva visa att det de sysslar med är viktigt.

Blogg in, blogg out..

Himlens tårar slår ner som en miljon k-pistar här utanför och det ser ut som det mer eller mindre gjort hela sommaren. Luften på min balkong luktar blöt ljummen asfalt. Snön är långt borta men jag går händelserna i förväg och lyssnar på ”Vintersaga”. Jag dricker halvtorr sherry och känner det stora vemodet rulla in.
Vad passar bättre i höstrusket, detta årstidernas skymningsland, än att tippa elitseriens plats nio och tio – tabellens limbo. Lagen som hamnar här när serien är slut i vår har spelat färdigt för säsongen.

Limbo är det helvete som YIF och lagets fans upplevde i fjor, ett riktigt råfiasko. Men så måste det inte vara.
Limbo är också Tomas Westerlunds, H43:s tränares, våta dröm. Att slippa kvalserien vore för lundalaget en succésäsong.

Okay, här kommer mitt uppdaterade tabelltips.

1…..
2…..
3…..
4…..
5…..
6…..
7…..
8…..
**********
9. Malmö
10. Kristianstad
**********
11. Aranäs
12. H43
13. Tumba
**********
14. Hammarby

Jag tror på ett helskånskt limbo och för detta blir jag säkert mindre omtyckt av rödgula patrioter, men som vanligt rör det mig inte i ryggen. Jag tippar Malmö och Kristianstad, inte för att jag tycker att de är dåliga, utan för att jag måste tippa något, och jag kan i alla fall argumentera för att just dessa två lag ska härbärgera i limboland. Men jag måste åter igen understryka att elitserien 2011/2012 är historiskt svårtippad. De elva första lagen har alla kapacitet att ta sig till en SM-semifinal.

Jag tippar Kristianstad som tia för att jag inte tror på klubbens idéer. Man har värvat märkligt de senaste åren och satsat sina pengar på ”dyrt och trött”. Denna säsong frångår man lite den nämnda principen och köper i stället in medelmåttiga lätt och lagom-produkter. Det låter hårt, jag vet.
Johan Persson imponerade mycket på mig med sitt spel i Önnered den gångna säsongen. Han är vänsterhänt och har ett rappt och ganska lurigt skott som fungerade utmärkt på allsvenska målvakter. Jag är dock rädd att han blir kanonmat när större och starkare försvarare står i vägen. André Olsson från IFK Ystad kategoriseras på samma sätt. Det är en spelare som är rätt bra på exakt allting men fantastisk på exakt ingenting.
Vad det gäller tränarfrågan har Kenneth Andersson fortfarande mycket att bevisa. Får Kenneth ihop det brokiga pusslet IFK Kristianstad så kan det mycket väl bli årets utropstecken. Men jag tippar att det blir ännu en medioker säsong.

HK Malmö tar i mitt tips ett steg tillbaka i visionen om ett SM-guld 2013. Resultaten i träningsmatcherna har varit blandade men tenderat att peka mest åt fel håll. Nyförvärven är danska och unga, men oprövade i elitserien. Stephen Nielsen är en målvakt med hög kapacitet, men han var mycket sämre i fjor än i förrfjor. I mina ögon saknar HK Malmö lite udd, en stjärna som avgör många matcher. I fjor hamnade man i en supersvacka under vinter/våren och då måste det finnas spelare som tar tag i det.

Ett skånskt limbo alltså, precis som i fjor då YIF och Kristianstad la beslag på dem för dessa lag föga efteratraktade platserna. Detta känns för övring som ett skånskt dilemma. Det att vara medelmåttig. Vi har många lag i elitserien men aldrig utmanar vi om SM-guldet. Ska någon kunna göra det i år? Ni får se vad jag tror i nästa del av mitt elitserietips – Lindgrens Paradiso.
Tills vidare är limbo ett land av skånska åkrar och himmel.

httpv://www.youtube.com/watch?v=5eCCy5Sw_Sw

Ystads IF fortsätter att imponera i träningsmatcherna. Seger över limbo-kristianstad med 30-25 var bra och 37-19 mot topptippade allsvenska OV Helsingborg ser snyggt ut på papperet. Positivt är att Andreas Thynell verkar vara på väg tillbaka och att tränare Mats Engblom aldrig är nöjd. En tränare som aldrig blir nöjd har en obändig strävan framåt/uppåt. Jag har här i bloggen kallat Engblom för Staffan Olssons blindtarm (bortopererad sådan), men snart måste jag uppgradera Mats i tarmsystemet. Han aspirerar just nu till epitetet ”Tolvfingertarmen”, men det saknas ännu en bit, ty, som ni ser har tolvfingertarmen flera viktiga anatomiska funktioner. Sköter Engblom korten rätt är han månne ända uppe i hjärttrakten när våren nalkas.

Att Sävehof kvalificerade sig för årets Champions League var bra, inte bara för Sävehof utan även för svensk handboll. Att Emil Berggren gjorde nio mål i avgörande matchen mot Minsk kan ses både som en styrke- och ett svaghetstecken på årets upplaga av de gulsvarta. Han var fetpetad i fjor, men med Jakobsson och Stenbäcken proffsflyktade får Bergren fler chanser, och hittills tar han uppenbarligen dem.

Blogg in, blogg out..

Mina blogginlägg denna sommar har tangerat Skånes soltimmar under samma tid, både vad det gäller frekvens och lyskraft. Men, nu är sommaren 2011 kastad åt råttorna, löven är bruna, limburken öppnad och överdragsbyxorna avlagda – handbollssäsongen nalkas.
Så, vad vilar i septembers sköte i bloggväg? Jo, som jag utlovade i mitt förra inlägg ska jag avverka mitt elitserietabelltips – nerifrån och upp. Jag är knappa två veckor tidig i år, och jag vet att jag tar en risk med att att släppa delar av tipset så tidigt, särskilt som interntipset på YA just påbörjats. Jag inser att det finns kollegor som kommer att ta rygg på mig, som vore jag en hare i ett 10 000 meterslopp. Men det bjuder jag på.

Likt 1300-talsskalden och italienaren Dante Alighieri (Den Gudomliga Komedin) delar jag upp mitt verk och min elitserie i tre delar – Inferno (helvetet), Purgatorio (skärselden) samt Paradiso (paradiset). Paradiso är det som vi handbollstokiga refererar till som slutspel.

Men i dag ska jag prata om helvetet, bottenslammet, elitseriens soptipp. Här avverkas de fyra nedersta platserna i elitserien 2011/2012.

1……
2…..
3…..
4…..
5…..
6…..
7…..
8…..
9…..
10…..
****************
11. Aranäs
12. H43
13. Tumba
****************
14. Hammarby

Aranäs blir elva. IFK Ystads-spelaren Joseph Azizis nya klubb, och jag tror att han kommer att få spela en hel del. Som det ser ut kommer han och Jonathan Berg (ny från Alingsås, och förresten fruktansvärt lik Jerry från den animerade serien ”De tre vännerna och Jerry”) att dela på linjesysslan, och Berg lär inte ha monopol på den rollen.

Bland nyförvärven syns också duktige niometersspelaren Andreas Arrman från Önnered och snabbe Hampus Wanne från Redbergslid. Linders kommer troligen inte att spela och mest kännbart blir förmodligen att Tobias Rivesjö lämnar klubben. Aranäs kan mycket väl bli topp åtta detta historiskt svårtippade elitserieår, men några lag måste fylla luckorna på nedre halvan, och Aranäs blir ett av dessa i detta tips.

H43 känns som ett kroniskt bottenlag numera, och det enda som pekar åt en annan riktning i år är nyförvärvet Fahrudin Zaimovic. Jag har alltid gillat dennes spelstil; han är stark, rapp och har ett jäkla fint skott. Zoran Roganovic behöver avlastning, något Lindqvist, Sandgren, Brännberg och grabbarna bara lyckades med sporadiskt i fjor. Jag tippar att de lyckas ungefär lika dåligt i år.

Bottenduon var de två lag jag var mest säker på att placera. I alla fall tills för ett par minuter sedan. Jag har insett att Tumba (ja, jag skiter fullständigt i att de tydligen numera heter Caperiotumba. Störtlöjligt.) har värvat Skillhammar (skyttekung i allsvenskan i fjor) och Andreas Asp (säkerligen division 1 norras bäste spelare i fjor) och det är förstås inte så illa pinkat av en nykomling. Det är dock inte bättre pinkat än att de förmodligen pinkar utanför topp tolv i årets elitserie. De får pinka runt placering 13-14 tillsammans med 08-kollegan Hammarby. En kollega frågade mig tidigare i veckan vem jag trodde skulle bli sist i år. Jag sa ”jag ser inte vad i världen som skulle kunna hindra Hammarby från att bli sist i år”. Det var väl hårt.
De har trots allt värvat ett gött gäng islänningar som jag inte vet ett smack om mer än att de är islänningar. Och det räcker ju bra rätt ofta har man sett. Fjorårets stadga i form av Tingsvall, Pilfalk, Pettersson och Åström är dock borta och det bara måste straffa sig. Magin som fanns genom Staffan Olssons blotta närvaro är också borta, vilket är värt att ta i beaktning.

Bajen är som bekant en klubb i kris, en fisk på land med klappande gälar som lever endast med förbundets försyn och goda minne. Hammarby anstränger sig emellertid, det ska man ge dem. Via klubbens hemsida kan man förresten följa en nästan överdrivet offentlig bild av Hammarbys ekonomiska problem. I princip en live-rapportering av klubbens skuldsanering. Ett drama i mååånga akter.
I Dantes inferno finns nio kretsar och längst ner står de värsta syndarna infrysta i is: Judas, Brutus, Cassius och Bajen.

Hammarby blir sist i år, men minns Dylans ord: ”For the loser now will be later to win, for the times they are a-changin´.”

httpv://www.youtube.com/watch?v=1dVNqkqrygQ

I nästa inlägg avverkar vi elitseriens skymningsland, skärselden, det limbo där de lag hamnar som varken får lira kvalserie eller slutspel.

Blogg in, blogg out..

På sedvanligt sensationsmanér pratar kvällstidningarna om morgondagens EM-kvalmatch i Montenegro som en mardrömsmatch i ett mardrömsland i en mardrömsstad på en mardrömsresa i en mardrömsarena inför spottande och fräsande mardrömsåskådare. Det är mycket prat om hat, nationalism (till och med ultranationalism), samt en lång lista med saker som publiken kommer att kasta på de svenska spelarna. I Aftonbladets artikel hittade jag de här sakerna som den montenegrinska publiken kanske, kanske inte, kommer att kasta:

1. Tändare
2. Mynt
3. Raketer
4. Spott
5. ”Grejer”

Hualigen. Jag sitter på min stilla kammare och undrar om det är handboll eller epilogen av Balkan-kriget som ska utspelas i morgon. Nu har jag inte varit på Balkan men jag gissar att artikeln är en av kvällstidningarnas berömda hyperboler. Inte för att jag tror att det blir lätt, med de multipla återbuden – Tobias Karlsson, Magnus Jernemyr, Andreas Nilsson, Johan Sjöstrand, och Carlén förstås – växer uppgiftens svårighet. Jag tycker dock inte att bytet Sjöstrand-Mattias Andersson är någon våldsam försvagning. Andersson har som bekant haft en otroligt lyckosam säsong i Tyskland.
Det ska också sägas att montenegrinerna verkar ha givit upp på förhand. Till exempel verkar det som att H43:s stjärna Zoran Roganovic kommer att vila, då han säger att ”gruppen är ändå redan avgjord”. Den gode Zoran syftar då troligtvis på att Israels möjligheter att knipa båda poängen i Sverige är ekvivalenta med möjligheten att jag någonsin skriver ett blogginlägg utan en fullständigt irrelevant jämförelse med alldeles för många ord.

Jag tror att Sverige säkrar EM-platsen i morgon, så länge svenskarna inte halkar i Balkan-spott eller får en raket i huvudet. Sverige har ett bättre lag och en hög moral, och motivationen verkar dessutom vara bristfällig hos Montenegro. Jag oroar mig mest för kommentatorerna. Hur fan uttalar man namnet på staden där de ska spela –  Pljevlja? Säg det snabbt fem gånger.
Det är nästan svårare än meningen: ”Den mystiska, mustiga myskoxen”, som utöver att vara tungvrickande i mitt tycke också är en helt fantastisk mening.
Bilden här nedan är förresten från Montenegro och ser ut som en ganska vacker mardröm.

I samma Aftonbladet-artikel som jag länkade till fick Staffan Olsson beskriva sin värsta bortamatch i karriären: 
”Champions League-­semifinalen med Kiel mot Badel Zagreb 1997. Det otäckaste jag upplevt. Vi hade två serber i laget och två timmar före avkast var det 12 000 kroater i arenan som sjöng ”Döda alla serber”. Vi förlorade och missade finalen.”

Jag tänkte jämföra med min egen värsta resa med handbollen, så får ni perspektiv på min och Staffans karriärer:
”Allsvensk match mot Alstermo 2004. Det tråkigaste jag upplevt. Vi hade två bröder Hedin i laget och mitt under matchen var det ett av 400 Alstermo-fans som skrek: ”Skit i den där Robert Hedin. Han är så långsam att tiden stannar.” Vi förlorade och missade elitserien.”

Det har gått rykten i Ystad med omnejd om att IFK Ystad möjligen skulle ställa sin plats i allsvenskan till förfogande, som följd av den massiva spelarflykten. Klubbchefen Pelle Larsson dementerar i gästboken och lovar att laget kommer vara väl rustat när allsvenskan drar i gång: ”Vi kommer presentera vårt lag mycket senare än vanligt, men inför starten av Allsvenskan så står vi rustade för ännu en bra säsong i Allsvenskan.”

Bra gjort av en av klubbens bärande krafter att gå in i en gästbok och lugna oroliga fans. Själv hyser jag dock en stark oro för vad klubben ska hitta på spelarmarknaden fram i augusti. För vilka spelare tillgängliga i klubben nu har egenskaperna att vara stöttespelare? En Anders Jacobson som nu snart är mer polis än handbollsspelare? En Sebastian Rasmusson som inte känts riktigt seriös på bra många år? En Johan Jeppsson som mest har bevisat att han är en bra försvarsspelare? En Oliver Andersson som visserligen är bra, men som är kantspelare och som ALLTID flippar på förstaskottet? En Niklas Kraft som visserligen är en supertalang, men som i rimlighetens och logikens namn kommer att få svårt att driva lagets anfallsspel? En Felix Andersson som visserligen kallats lovande länge, men som snart måste visa att han är mer än lovande?
Klubben IFK Ystad är full av kompetenta spelare, men i nuläget saknar man motorer, ledare och strateger.

Nä, stöttespelare måste hittas, och sådana blir svårare att hitta ju brunare löven blir på träden.

Blogg in, blogg out..

Ni har förstås hört den om Rödluvan? Det bör man nästan ha gjort, åtminstone när man betänker Hollywoods många halvdana remakes av bröderna Grimms klassiker. Sagan i kort rekapitulation är i alla fall: Liten, söt flicka i röd luva vandrar med snacks till mormor men blir själv snacks när hon stöter på vargen. I slutet av bröderna Grimms version kommer turligt nog en jägare förbi och skär upp buken på vargen, och Rödluvan och mormor har mirakulöst överlevt vistelsen i vargens matsmältningssystem.

I min tappning är Rödluvan IFK Ystad. Söt, liten flicka med goda intentioner och ett rent hjärta – inga pengagiriga handbollsarbetare här inte. Vargen är de större klubbarna från elitserien – YIF, Aranäs och IFK Kristianstad. De har gått och spanat på Rödluvan hela året, och nu, när säsongen är slut, sväljer de flickan hel. I sagans originalversion (”Le petite Chaperon Rouge”) av fransmannen Charles Perrault finns ingen jägare, ingen räddare i nöden. Det är kargt, ärligt och med lika vassa kanter som verkligheten. Rödluvan förtärs och förgörs helt biologiskt logiskt av vargens magsyror.
Jag har fortfarande inte bestämt hur min version av Rödluvan slutar.

Men, som jag skrev i min sammanställning av Ystadsklubbarnas nu-situation i tidningen i dag, IFK Ystad måste nog överge sin Rödluveattityd om man ska överleva vargens käftar. Klubbens policy är: Inga högavlönade ”stjärnspelare” och bara en dialekt i omklädningsrummet. Pengapolicyn är jag helt med på, det är en sund och vacker inställning att satsa på egna produkter i stället för importer, men i IFK:s fall var det kanske mest en ekonomisk nödvändighet. Policyn med en dialekt i omklädningsrummet har jag svårare att förstå. Visst, det smakar extra bra med hemvävt, särskilt i en tid då nästan inga elitklubbar är just hemvävda, men tanken är nog vackrast i teorin. I praktiken, och i den prekära situation IFK Ystad befinner sig i, får man nog nöja sig med det man kan komma över – oavsett om spelaren talar skånska eller meänkieli. ”Vi får kanske vänta till augusti och hoppas på rester” som klubbchefen Pelle Larsson sa angående den skrala skörden nyförvärv.

Det positiva i just denna version av Rödluvan är så klart att en klubb med IFK Ystads ungdomsverksamhet alltid överlever på något sätt.

Den nya organisationen runt svensk landslagsverksamhet är spikad. Det fullkomligt osar av seriositet runt satsningen och det nya bolaget Svensk handboll AB. Stefan Lövgren som general manager känns på förhand som en veritabel fullträff, men detta baserar jag egentligen enbart på den respekt jag känner inför Lövgren, samt på det renommé han ackumulerat från hela handbollsvärlden. När Stefan Lövgren talar lyssnar man.
Att ge förbundskaptenerna Staffan Olsson och Per Johansson heltidstjänster är naturligtvis bra, men jag anser att detta borde vara ett grundkrav på förbundskaptener. Om de får ägna sin odelade uppmärksamhet på ett uppdrag blir den logiska följden att arbetet blir bättre gjort.

Blogg in, blogg out..

Hej igen. Ni som stadigt frekventerar min lilla blogg har kanske noterat att sidan på sistone fungerat med samma osvikliga ackuratess som ett havererat Jas-plan. Nu verkar det dock som att wordpressvärlden återgått till status quo, och därmed bereds jag möjligheten att ge några kommentarer på veckans handboll.

YIF-Hammarby 26-26
Ni som också var i hallen i tisdags såg väl vilken skillnad det blir på YIF:s spel när Andreas Thynell är på plan. Han kan gå till väders från elva meter och tvingar motståndarnas försvarare ut på osäker mark för att stoppa honom. I en kvart kunde man se Ola Netterheim åtnjuta större ytor på linjen än vad han tidigare fått under säsongen. Tyvärr visade sig stunder av sublimt ystaitiskt anfallsspel vara lika fragilt som herr Thynells lårmuskulatur.
YIF-fansen får be till högre makter att sjukgymnast Jesper Lindgren vet råd och kan behandla Andreas Thynells delikata ljumskar med varsamma händer.

Och alla som läste in något ekivokt i den senaste meningen, skämmes!

Noterat i hallen
1. Andreas Thynell var trots uttåget ur matchen mot Hammarby en glad skit, när jag fick en pratstund med honom i ÖP-hallens nedre regioner. Hans ögon glittrade som Ystad hamn en raketmättad nyårskväll när han pratade om glädjen i att få spela igen. Jesper Lindgren: Går det inte att göra något med gaffatejp i Thynells ljumsksystem?

2. Ystads nyförvärv verkar allmänt, utöver att vara duktiga handbollsspelare, även vara ytterst trevliga killar. Och koncisa. Efter bajenmatchen gick jag fram till en stretchande dansk – Palle Hansen.
Jag: Är det okay om jag ställer några frågor angående vad du tyckte om matchen?
Palle: Ja, selfølgelig. Ska jeg snakke dansk eller svensk?
Jag: Danska går bra.
Palle: Ja, okay. Jo kampen den var piss.

Det var inte svårt att förstå att Palle tyckte en poäng borde varit två.

3. Hörde ni Staffan Olsson i halvtid på väg ut genom ryttargången? Han levererade ett avgrundsvrål som måste fått en och annan byxa i hallen att vätas i rena förskräckelsen. Om det var bajen- eller domarinsatsen han högljutt beklagade sig över vet jag inte, men en decibelmätare hade slagit volter. Jag har genom åren odlat en respekt för Staffan Olsson, och när jag i dag tittar på plantan ser jag att den numera består av pur rädsla.

 I går vann bland annat Lugi klart över Drott på hemmaplan. Kim Ekdahl du Rietz var enligt Sydsvenskan precis så dominant som man önskar att han alltid skulle vara. Man är sannerligen ett handbollslöfte av stort format när man dominerar en elitseriematch med en och en halv kurant axel.
Lugi spelar ganska internationellt med fria roller, och avtal inbegripande färre spelare än gammal klassisk svensk ”benganhandboll”. Hoppas att det bär frukt hela säsongen för Zanottis mannar, för i ett slutspel skulle Lugi bli livsfarligt.

Sävehof vann det som media pumpat upp till ”hatmatchen” mot Alingsås. Enligt HEH blev det också tuffa tag, men enligt samma utsaga utdelades inga smällar som renderade nya avstängningar, och således förblev Johan Jakobssons och alla andras pungar oslagna denna afton.
Och matchen, den vann förstås Sävehof.

Per Johansson har nominerat bruttotruppen inför dam-EM. Härligt att Lugis Maria Adler kom med. Jag tror att hon kan bli riktigt, riktigt bra. Lugi vann för övrigt mot Sävehof i elitserien i går, och ifall bara Eslöv kan haka på så kanske vi ser en geografisk maktförskjutning inom svensk klubbhandboll, från Västergötland till Skåne.

Imorgon möter IFK Ystad Warta i Österporthallen. En titt i tabellen ger vid handen att IFK ska vinna matchen, men laget måste då undvika fällan att odla en övertro på sig själva. Visst, laget är bättre än Warta, men det gagnar inte att bara bära den vetskapen inför match, varje ny dag måste man visa det, på plan. Och det tror jag att de gör.
Jag kommer att befinna mig på pressläktaren klockan 15, det är fritt att komma fram och kasta till mig en artighetsfras, men även klagomål angående bloggen ifall sådana skulle finnas. Men då måste du bjuda på korv.

Ystads IF spelar ju som bekant i kväll, i Eskilstuna. YA:s sportchef Jan Ohlsson befinner sig på plats för att upplysa oss om lagets framfart mot elitseriens näst bästa lag – Guif. Det allmänna ordet på stan i Ystad verkar förkunna att YIF får stortorsken i kväll, och visst, skador och form verkar tyda på det. Jag vill dock slänga in en brasklapp i frågan. Jag tror att ifall Jürgen Müller (eller Leo Larsson för den delen) läser av skyttarna och ifall Pelle Käll tänker över vem som ska bevaka Robin Andersson, så kan det bli en skräll. YIF måste också vårda anfallen, annars kommer Mathias Tholin och Mattias Zachrisson att ställa upp YIF:arna längs med väggen i sporthallen i Eskilstuna och arkebusera dem.

Slutligen, ibland är skador av en art då man nästan måste skratta åt dem. Lugispelaren Fredrik Wahlströms senaste är en sådan. Han slog alltså sönder handen i en tunna under ett peptalk i omklädningsrummet. Jisses koss.
Det får en att tänka på andra idrottsskador av det mer dråpliga slaget. Alla minns vi väl när spanske målvakten Santiago Canizares skulle dämpa en parfymflaska med foten, eller när Karl Corneliusson på sedvanligt AIK-manér slant när han skar gurka. Min favorit är ändå när Hasse Borg, före detta sportchef i MFF, pricksköt en läskkapsyl i ögat på Jari Litmanen.

Blogg in, blogg out..