Jag ska inleda med att säga att jag inte såg den sista kvartsfinalen mellan Drott och Ystads IF, så några valhänta hemmasnickrade analyser blir det inte på den matchen. I och med att säsongen är slut för Ystads IF:s del känns det ändå som att det är på sin plats med några slutord kring lagets insats.

Frågan alla ställer sig och vill att tidningen ska svara på är huruvida säsongen kan betecknas som lyckad, misslyckad eller som ett fett jävla fiasko. Jag har inte hört talas om någon som lagt sin röst på det förstnämnda alternativet, kanske är det jämnt mellan de andra två. Själv är jag tämligen ointresserad av betygsättningar och hur tidningar och mediakanaler stämplar idrottares insatser – det ligger nollkommanoll procent konstruktivism i det – men jag vet att det bedöms ha ett högt läsvärde, därför ska jag ge min syn på YIF:s säsongsinsats i siffror. Skalan är 1-10 och jag ger en kommentar om kategorierna för att inte helt gömma mig bakom tomma siffror.

Målvakter PPPPPPPPPP
Prestigeförvärvet Fredrik Ohlander var stundtals så bra som alla hade hoppats på, stundtals under grundserien var han tyvärr inte så bra som alla hade hoppats på. Har en hög Omeyer-koefficient vilket innebär att han gärna tar fler bollar då det är viktigare matcher eller viktigare sekvenser av matcher. Ohlander var fenomenal i slutspelet och det går inte till någon procent att lasta förlusten på honom. Leo Larsson är en av elitseriens absolut bästa andremålvakter och han ska vara nöjd med sin säsong.

Kantspelare PPPPPPPPPP
Här är det Philip Nilsson som nästan ensam drar upp betyget. Nilsson gjorde en ganska bra säsong, låg högt upp i MEP-ligan och det han fick i bollväg gjorde han bra saker av. Pierre Hammarstrands säsong var ju egentligen inte mycket till säsong. Skador har kantat hans väg som snön kantat Skånevägar denna sällsynt jävliga skitvinter. Reserverna bakom de två stora har gjort det efter bästa förmåga, kanske närmar sig Anton Andersson ett genombrott, även om han har en bit kvar. Det finns potential även i Gabriel Andersson, men jag tycker att han måste lära sig att det viktiga är att bollen ska gå in, inte att den sitter stenhårt i krysset. Jakob Nygren, säger ni? Jo, men honom ser jag främst som en niometersspelare.

Linjespelare PPPPPPPPPP
Martin Bager var även i år en av elitseriens bästa linjespelare, om inte den bäste, men kanske kunde man förväntat sig mer av honom offensivt i slutspelet. Saknade säkert Sebastian Seifert som han tidigare haft ett mycket fruktbart samarbete med. Ola Netterheim – som nu alltså handbollspensionerat sig – har varit en habil och pålitlig ersättare.

Niometersspelare PPPPPPPPPP
Blandad kompott. Sebastian Seifert var förstås inte på sin allra högsta nivå under säsongen men hans passningsspel har alltid varit gångbart. Palle Hansen gjorde en svagare säsong än året innan även om han varit en någorlunda pålitlig målskytt. Andreas Thynell har fått bukt med sin skador men är fortfarande lite ojämn. Både han och Palle Hansen låg efter grundserien på en skottprocent på runt 45, och det är inte riktigt godkänt. Jim Gottfridsson har tagit ytterligare kliv i år och var YIF:s bäste niometersspelare och allt för ofta alldeles för viktig. Jakob Nygren och Julius Martinsson visade stundtals (framför allt i kvartsfinal 4) att de kan prestera på allra högsta nivå, men det visade sig också (kanske i kvartsfinal 5?) att den högsta nivån sällan håller i flera matcher.

Lagets grundserieinsats PPPPPPPPPP
Många andra lag tippade YIF väldigt högt, några som serievinnare och ingen att de skulle hamna utanför topp-fyra. YIF blev sjua. Godkäntgränsen går givetvis vid slutspelsstrecket men det där riktiga flytet som laget hade förra säsongen har aldrig infunnit sig i år. Vissa kom inte upp i normal nivå, andra skadade sig och ytterligare andra vaknade inte på riktigt förrän i slutspelet. Även om elitserien var rekordjämn tycker jag att sjundeplatsen var i underkant av vad som är anständigt för ett lag med YIF:s trupp.

Slutspelsinsatsen ?
Tre lag i årets elitserie har i mina ögon varit extra drabbade av skador: Guif, Malmö och YIF. Alla lagen gör insatser som de troligen inte är nöjda med. För YIF:s del tror jag att skadorna var den största anledningen till att man inte slog Drott i kvartsfinalserien. Det känns därför magstarkt att underkänna laget. Det är i lägen som det här det blir ointressant att stämpla insatsen som något eftersom förutsättningarna på ett så markant sätt skiljer sig från de laget räknat med. Man kan – utan att konstatera ifall det är godkänt eller inte – bara konstatera att det är som det är. Ibland måste man bara konstatera att något är som det är, utan att vara något annat.

Lugi-Drott och Sävehof-Kristianstad alltså. Tomas Axnér valde Drott som motståndare i direktsändning och hävdade som på slentrian att det delvis att hade resvägen att göra, vilket blir en smula amuserande då mig veterligt Kristianstad är en stad geografiskt närmare belägen Lund än Halmstad. Småkul, men i huvudsak beror ju valet på att Lugi haft relativt lätt för Drott i år. Och ett Skånederby är en svettig sak att hantera, Kristianstad Arena ännu svettigare. Jag skiter i att tippa siffror mellan lagen eftersom det verkar lönlöst och inte ens har en småkulfaktor, och tror bara helt enkelt att Lugi möter Sävehof i årets SM-final.

Hädanefter blir det mer fokus i bloggen på andra lag i slutspelet och nu ska jag även öppna upp ögonen för damernas slutspel, även om ett sävehofskt SM-guld inte ens är spelbart hos spelbolag så givet det är.

Blogg in, blogg out..

PS. Jag ser nu att kodningen  på det här inlägget blev rent åt helsicke, det har med att göra att jag tvunget skulle arrangera ett elegant betygsystem med olika färger. PC-skadade människor som jag borde hålla sig till times new roman svart normalt radavstånd inga krusiduller. DS.

Slutspelsdags.

Mums.

Normalt sett ett säkert vårtecken men jag behöver väl knappast ödsla bokstäver på min förargelse över att det inte är så i år. Jag ska i stället försöka konstruera en måhända valhänt framställd analys av kvartsfinalvalen – och i det fall den kanske verkligen blir valhänt lägger jag lejonparten av skulden på den jävla plogen som kört utanför mina fönster i fyra timmar. Det är nyheter för mig att jag bor på Arktis.

Ska vi börja med att säga något om Ystads IF-Alingsås? Det syntes kanske lite att Alingsås hade mer att spela för än hemmalaget (chansen till en fjärdeplats) men jag trodde faktiskt ändå att YIF skulle fixa biffen. Jag fann det dessutom vara en intressant match att se ur synvinkeln vilka kontraster det finns i dessa båda lags olika sätt att spela handboll. YIF spelar mycket växlar och försöker få de tunga skyttarna i hoppskottslägen, medan Alingsås drar isär försvaren och försöker ställa de spelskickliga ytterniorna i man-mot-man-situationer. Detta lyckades särskilt för Alingsås i fallet Alexander Borgstedt. Borgstedt ägde arslet av Palle Hansen och gjorde han inte mål på genombrott fick han straff eller släppte ut bollen till kanten. Det är precis denna ingrediens jag önskar att YIF hade haft i laget. Då hade jag verkligen trott på YIF inför slutspelet.

Och för att omgående upprätta Palle Hansens heder var han betydligt vassare framåt än bakåt, det var till och med ett par fina utspel som hittade Jakob Nygren/Anton Anderssons händer. Värre var det för Gabriel Andersson på vänsterkanten – behövde han ens klistra in händerna för den här matchen?
Ystads IF:s lycka för tillfället är att Jim Gottfridsson är i mycket gott slag. Hans individuella spel och samspelet med Martin Bager är i huvudsak det som tagit YIF till slutspel, och i huvudsak det man får förlita sig på om man ska gå långt i detsamma.

Så, låt oss göra en kvartsfinalanalys!

Lugi-Hammarby 3-0
Historiska första seriesegern för Lugi, men de vinröda måste omgående ner på jorden. Hammarby är i mina ögon i särklass det sämsta laget som tagit sig till slutspel, men de är luriga och har ärkelurige Kalle Mattsson vid rodret. Lugi slog Hammarby med 13 mål i grundseriens sista omgång, men jag misstänker att ”Bajen” inte plockade fram ett enda ess ur rockärmen. Enligt utsaga från Fofs Arena undvarade Hammarby sitt effektiva 3-2-1-försvar till förmån för ett mycket mindre effektivt 6-0-försvar, och bara denna enda uppgift får mig att tro att Hammarby redan ställt in sig på att få möta Lugi i kvartsfinal, och därmed inte ville ge Lugi ett kvalificerat träningspass som förberedelse inför detta. Kommer Lugi bara ner på jorden ska man ändå vinna denna serie lätt. I en historiskt jämn elitserie var Lugi trots allt den givne vinnaren, flest poäng och absolut bäst målskillnad. Förstasjuan i Lugi är internationell kvalitet rakt igenom och hade det inte varit för att Sävehof är Sävehof är Sävehof är Sävehof så hade Lugi varit en uppenbar guldfavorit i slutspelet.
Lugi vinner med 3-0. Visst kan Hammarby knipa en hemmaseger eller så, men det gör de i så fall med Lugis tillåtelse. Det blir 3-0 om Lugi bara VILL.

Sävehof-Guif 3-1
Guif är formsvagt och Sävehof är Sävehof. I konkurrens med Malmö är väl Guif det lag som varit hårdast drabbat av skador och jag tror att det blir lagets fall. Mattias Zachrisson gjorde 14 mål i sista matchen mot Drott och det är han som ska frälsa Eskilstuna om en sådan frälsning är möjlig. Det tror jag knappast att den är dock. Sävehof förlorade elva matcher i grundserien men man har allt mer hittat spelet efter jul och bland annat kunde vi skönja lagets kvalitet i första halvlek mot Ystads IF för en knapp vecka sedan. Det förvånade mig lite att Sävehof valde Guif i stället för YIF, som man har ganska grov plusstatistik på, men överlag i kvartsfinalvalet var det en tendens att de högt rankade lagen ville undvika Ystads IF. Sävehof går vidare, vilka siffror det blir hänger till stor del på Guifs sprattelförmåga och sprattelork.

Kristianstad-Alingsås 3-2
Seriens två absolut hemmastarkaste lag. Det förvånar mig un peu att Ola Lindgren inte valde Ystads IF som motståndare men tydligen ville han undvika en ”derbyhausse”. En derbyhausse jag hade älskat och sett fram emot, men kanske får vi i stället en sådan längre fram i slutspelet. Som sagt var, två hemmastarka lag och det skulle inte förvåna mig om vi i denna serie får se fem hemmasegrar. Alingsås kliver in i sin nya Estrad Arena och med viss reservation för att det i Alingsås fall (skolådekoefficienten) inte behöver vara en fördel bör det vara en boost. Fast å andra sidan – finns det något lag som älskar en ny STOR hall med möjligheter att proppa in busslaster med bortapublik så är det så klart IFK Kristianstad. Kristianstadsspelare får sportslig ståfräs bara av att kliva in i ett stort bygge som det luktar nymålat om. Jag undrar också om Alingsås tänkt till i bygget av Estrad – har de placerat kortsideväggen en millimeter bakom målburen så bollen kan studsa ut i händerna på målvakt Mikael Aggefors varpå han kan skicka sina finkalibrerade utkast till lagets fartfantomer på kontring? En detalj till synes nästan på atomnivå men i ett handbollsslutspel i Arktis är minsta partikel av massiv betydelse.
Nordöstskåningarna bör vinna i kraft av mer toppkvalitet i truppen, men resultatmässigt har IFK betett sig lite märkligt i seriens slutskede. Jag måste ju tippa något och då tippar jag trots allt 3-2 till Kristianstad.

Drott-Ystads IF 1-3
Drott har inte vunnit mot Ystads IF sedan semifinalserien 2010, men man har å andra sidan nått jämna resultat inkluderat ett par oavgjorda matcher. Tre lag valde bort YIF i kvartsfinalvalet, men var det något lag som VERKLIGEN INTE ville möta YIF, så var det Ulf Sivertssons Drott. Däremot har ju Drott (som SVT-bloggen haussade som guldfavoriter för ett antal månader, något den tydligen inte längre håller fast vid) visat upp ett spel av högre kvalitet än YIF under säsongen. Det är två bortastarka lag och jag tror därför att den här serien är den där hemmaplansfavör kommer att ha minst betydelse. Det kan mycket väl bli fem matcher men någonstans tror jag (och bevisligen såväl Lugi som Sävehof och Kristianstad) att YIF har en växel man ännu inte hittat – och som man hittar lagom till detta slutspel. Pjäser som Fredrik Ohlander och Sebastian Seifert (det tunga artilleriet?) bör hitta några extra prestationsprocent då det luktar spel om medaljer och killar som Jim Gottfridsson och Philip Nilsson vill avsluta YIF-sejourerna i dur. Viktigt att Palle Hansen ORKAR och att Andreas Thynell hittar formen. Sen hade det absolut inte skadat om Pierre Hammarstrand undviker skada.

Noterat och snart kommenterat
* Hampus Andersson till Ystads IF alltså. Detta har jag spekulerat i hela säsongen och med Philip Nilssons avslut i YIF kändes övergången helt logisk. Hampus Andersson har kapacitet att göra en sensationell förstasäsong i elitserien om man har vett att använda honom på rätt sätt.
* Samtidigt går Niklas Kraft till Sävehof och stackars IFK Ystad står inför samma dilemma man gjort de senaste säsongerna – med att börja om på nytt utan några av sina bästa spelare. Kraft och Peter Johannesson blir ett ungt och intressant målvaktspar men jag tycker nästan att det är på gränsen till våghalsigt av regerande mästaren.
* Aranäs sparkas alltså ur elitserien. Jag har inte sett siffror och kan inte jämföra Aranäs situation med till exempel Hammarbys och Redbergslids, två föreningar som också varit i ekonomiska trubbel, men visst reagerar man instinktivt på ett sätt där man får känslan att Aranäs kan behandlas på ett annat sätt än de andra klubbarna för att man inte har samma starka varumärke. Men som sagt, jag har inte sett siffror och ska inte döma. Jag har förstått att Super-Flinck poå Sportbladet gjort en massiv och säkerligen välgjord genomgång av elitserieklubbarnas ekonomi men den har jag tyvärr inte tillgång till. Jag är en med svenska mått mätt tämligen fattig man och står jag inför valet mellan en plusprenumeration på Aftonbladet och parmesan på min pasta kommer jag alltid att välja osten.
Ni såg väl förresten att Aranäs vann över Skövde efter beskedet att laget slängs ut ur elitserien? Aranäs avslutade serien med fyra raka vinster med detta spöke hängande över sig. På samma sätt vann man tre raka segrar i december då det uppdagades att pengaproblem fanns. Är man riktigt cynisk kan man påstå att Aranäs tvångsdegradering kompenserar för lagets depressionsdopning. Utan det ekonomiska spöket buu:ande över sig hade Aranäs näppeligen plockat tillräckligt med poäng för att undvika elitseriens sistaplats. Ordet ”depressionsdopning” är för övrigt genialiskt, slog det mig nu. Ni får därför inte använda det utan att hänvisa till var ni hörde det första gången.

Blogg in, blogg out..

Så, det var allt för den här gången. För Ystads IF. När allt summeras i denna semifinalserie är det trots allt rätt lag som går vidare. Vi ska inte grotta ner oss för mycket i speltekniska detaljer, men nedan har jag samlat de punkter som jag tycker har gjort att Sävehof blivit finalklart.

* Det att kunna straffa. Erfarenheten från internationellt spel har bidragit till att Sävehof lärt sig att straffa motståndarna för deras misstag. Det behövs inte ett stort felbeslut från motståndarlaget för att Forsberg ska kunna skicka upp pastejer till vindsnabba kontrare. YIF har också blivit bättre på detta i år, men är på punkten underlägsna Partillelaget.
* Målvaktsposten. Jürgen Müller var fullkomligt strålande i går, men han har varit lite väl ojämn överlag i årets prestationer. Thomas Forsberg är som minst okay, vilket han väl kanske var i går. Det är talande för lagens styrkeförhållande när YIF vinner målvaktsmatchen men ändå förlorar handbollsmatchen. Det är mycket talande.
* Emil Berggren. Spelar ibland inte mycket men när han gör det så gör han det verkligen så det syns. Fullkomligt avgörande roll i flera av semifinalerna – inte alltid för att han är bäst – men för att han inte tvekar när det är crunch time. I går blev han i en sekvens stoppad av Linus Nilsson, han stannade upp, skymtade målet, och tog två steg rakt igenom nämnde Nilsson.
Jag har aldrig sett någon behandla Linus Nilsson som luft tidigare.
* Sävehofs tekniska niometersspelare: Fredrik Larsson, Michael Apelgren och Tobias Albrechtsson. Framför allt de två sistnämnda har varit bra mot YIF, överlag är skillnaden lagen emellan att Sävehofs uppställning inte kastar bort onödiga bollar.

Med det sagt är Ystads IF värda all beröm efter denna säsong. Mats Engblom har förvandlat ett mediokert nästan-kvalserie-lag till en potentiell guldkandidat. Nyförvärven, framför allt Jim Gottfridsson och Martin Bager (de två var väl för övrigt lagets bästa målskyttar i grundserien), har lyft spelet på flera nivåer. Man pratar inte längre om Sebastian Seiferts astma, och gud va skönt det är, att slippa prata om Sebastian Seiferts astma.

Summa summarum har YIF gjort en myckel väl godkänd säsong, och det finns egentligen ingenting som talar för att det går sämre nästa år. Möjligtvis det faktum att Pierre Hammastrand blir ett år äldre och potentiellt ett år benskörare. I går kunde han knappt fånga bollen eftersom han med en hand var tvungen att springa och stötta sitt eget plågade lår. Jag undrar hur detta lår mår i dag…
YIF behöver styrka upp H6-positionen till nästa år.

Håller med Jürgen Müller i det han sa till mig efter matchen i går: ”Vi gör en bra match och man är besviken för att det inte räcker. Men vi förlorar inte semifinalserien i dag, det gjorde vi i vår andra hemmamatch. I en semifinalserie mot Sävehof måste man vinna sina hemmamatcher, inte förlora med nio mål.”

2-2 mellan Guif och Kristianstad. Jag måste säga att jag överlag tippat som värsta Billy Lansdowne i år – nästan inget har förvånat mig – men min i särklass grövsta felbedömning är den av Kristianstad. Visserligen sa jag att ”Oranje” kunde bli säsongens överraskning, men i mitt grundserietips förutspådde jag att de skulle missa slutspel. Nu är de en seger från SM-final. Lars Möller Madsen har varit mer eller mindre ett monster har jag hört och Joakim Hykkerud har blandat fina handbollsprestationer med att på lekisnivå gnälla på osportsliga guifare. Bytet Kenneth Andersson/Ola Lindgren mitt under säsong kan inte sägas vara annat än ett lyckodrag.

Men jag tror ändå att Guif tar det i Eskilstuna.

*********************************

Jag är sen på den svalnande potatisen här, men den tarvar ändå en diskussion – IFK Ystad är alltså klart för allsvenskan. Vilken absurd känsla det måste vara att spela ett helt år, kastas mellan hopp och förtvivlan och till slut stå inför ett stort misslyckande – degradering. Varpå man, helt utan sportslig ansträngning, ändå får en gratisplats. Det blir som att allt man gjorde under säsongen var helt utan mening. Men ändå är man glad.

Som Jan Ohlsson påpekar här i sin krönika är det förstås mycket bra för Ystadshandbollen. Det är ju egentligen fantastiskt för en stad att ha ett handbollslag i alla de fyra översta divisionerna. Ett perfekt upplägg för att handbollsmaskineriet i en stad ska fungera – spelare hamnar där de gör mest nytta och kan lätt ta steget över till nästa nivå, när denna nås.

Förhoppningsvis behandlar klubben sin plånbok som den sista droppen vatten och förhoppningsvis står IFK nästa säsong med ett lag som sportsligt ska lyckas med det som de faktiskt misslyckades med i år – att hänga kvar i allsvenskan.

Blogg in, blogg out..

God morgon Ystads IF. Välkomna till slutspelet.

Innan jag börjar utreda varför YIF förlorade den första kvartsfinalen mot Lugi vill jag poängtera att Lundalaget gjorde en riktigt bra match. De behöver verkligen inte ursäkta sig.
Däremot tycker jag att YIF gjorde ett ganska blekt intryck i går kväll, särskilt under en förstahalvlek, som från hemmalagets sida präglades av ängslighet.

Niometersuppställningen med Andreas Thynell, Jim Gottfridsson och Palle Hansen; där hittar ni inte mycket elitserieslutspelsrutin. Ingen alls faktiskt. Kanske var det detta faktum som bidrog till att de tre gentlemännen på nio meter såg ut som apatiska kattungar de första 30 minuterna. Orutin, nerver och jag vet inte vad. Ystads IF gjorde fyra spelmål i första halvlek. Med den siffran i minnet ska man kanske vara glada över att underläget inte var större än sex mål i paus.

Det är otroligt viktigt för YIF att Palle Hansen och Andreas Thynell (eller vem som nu spelar på ytternio) fungerar i skytte och genombrott och att man konstant är reella hot. När det lyckas öppnas lägen både för Martin Bager på linjen och för kantspelarna. Som det var i går klickade ytterniorna, och när desperationen spred sig beordrade Jim Gottfridsson nästan konstant till rörelser där ytterniorna kom inåt i plan. Då landade Hansen/Thynells skott obönhörligen i mittlåset Milosevic/Wickman-Modigh. Skott försvinner i mittlåset Milosevic/WM som värdighet i ett Big Brother-hus.

YIF:s anfall var inte heller så metodiska i första halvlek som vi vant oss vid sedan Jim G fått fullt ansvar i konstruktörsrollen. I går hamnade prematura inspel från Jim på fötterna på Martin Bager eller i händerna på Lugiiter. Det var inte tillräckligt genomarbetat och speltanken inte tillräckligt genomtänkt. I idrotten är det många gånger en sanning att det flyter bäst när man slipper tänka, men det gäller inte för en mittnia i handboll. Tanken är ett vapen.
Sebastian Seifert spelar förmodligen på söndag, och hans tankar behövs.

När Jims inspel och Thynell/Hansens skott hamnade i Lugihänder kontrade Kristian Meijer och Niklas Gudmundsson och bilden nedan är därför en bra illustration för vad som hände i går. Jim ”Gud” Gottfridsson lyfter Niklas ”Gummigud” Gudmundsson och helgonförklarar honom.

I andra halvlek lyfte YIF, både i anfallsspel och moral. Att det inte räckte beror till en stor del på att Lugi faktiskt är ett bra lag.
Ystads IF:s defensiva spel var rakt igenom bra, om man bortser från Gottfridssons första halvlek där han inte var tillräckligt aggressiv på Albin Tingsvall, Lugis kanonskytt (fem mål i första halvlek). Lugi gör utöver Tingsvalls kanoner inte många mål i uppställt anfallsspel, många mål kom på kontringar efter icke genomtänkta YIF-anfall.
Bager/Nilsson höll Anders Hallberg i strama tyglar och Jürgen Müller i YIF:s mål var bra. Men inte bättre än bra och faktiskt sämre än Linus Persson i Lugis mål. En Linus Persson som efter matchen inte var särskilt imponerad av YIF.

”Nä, de var inte bra i dag. Vi väntar oss en betydligt tuffare match på söndag för YIF kan mycket bättre än så här. Det är bara att titta på tabellen, Ystad SKA vara ett mycket bättre lag än Lugi.”

Så här låter även Zanotti och Axnér och det är nästan till överdrift tydligt att Lugi kollektivt bestämt sig för att snacka upp YIF och lägga över pressen på dem. En ”gammal idé” och ingen dum taktik så här långt, men, för att citera Leonard Cohen på årets bästa skiva –  Old Ideas: ”Frankly, I don’t like your tone.”

httpv://www.youtube.com/watch?v=-saMZaooAbE

Från de andra kvartsfinalerna ser jag att Kristianstad slog Alingsås på bortaplan. Jag är inte förvånad, Alingsås är överskattat. Däremot är jag lite förvånad över att Guif hade så stora problem med Malmö att man behövde övertid för att slå skåningarna. Risken är dock att det nu blir proppen ur (eller ”Proppen” ur, för att alludera på Jan Karlsson) i Malmö och att Guif vinner matchserien med 3-0.

**********************************

Kim Ekdahl du Rietz är skadad och missar OS-kvalet. Hans skadelista börjar få allt för många kapitel och jag håller med Johan Flinck på Sportbladet, det finns risk för att ”glasliraren” EdR aldrig når sin fulla potential.

Jag tror ändå att Sverige tar sig till OS tack vare hemmaplan i kvalet. De får sällskap av Ungern. Makedonien sprattlade en vinter men de sprattlar no more.

Blogg in, blogg out

Såja, då var det slutspelsklart. När jag tittar på den färdiga tabellen är den rätt lik den jag tippade inför seriestarten. Skrällen för mig är att Drott gick så dåligt och att de missade slutspel, men när man betänker hur jäkla jämn den här serien är så är gränsen mellan skräll och inte skräll fin som en silkestråd.

Så dukar vi med finporslinet och gör oss i ordning för fyra heta kvartsfinaldrabbningar. Så här tror jag att det går!

Guif-Malmö
Jag har sagt guld till Eskilstuna hela året och kvartsfinalmotståndaren Malmö ger mig ingen anledning att ändra mig. Guif har suverän statistik med nio vinster på de tio senaste matcherna mot Malmö, ett Malmö som tvingas avvara skadade Sebastian Geissler hela slutspelet. Malmö kan kamma sig på semifinalplatsen, det här tar Guif med 3-0. Möjligen, jag säger möjligen, kan Malmö överraska och vinna matchen på hemmaplan, men det vore blott ett fartgupp, inte mer, inte mindre.

Sävehof-Skövde
Något i mig gör mig jäkligt sugen att tippa Skövde vidare. De har komponenterna att göra det, bland annat med seriens kanske bästa målvakt (Appelgren) och en hejdlöst formtoppad Niklas Forsmoo. Kommer Andreas Cederholm tillbaka och är i god form kan Skövde bli obehagliga i slutspelet. Det som dämpar det där ”något i mig” är den gamla regeln ”Sävehof är Sävehof är Sävehof är Sävehof”. Guldrutin i massor, självförtroende efter framgångsrikt CL-spel och en bunte riktigt duktiga handbollsspelare. Håller Fredrik Larsson ihop rent fysiskt så blir det Partillerepresentation i semifinalerna ändå. Minns att Sävehof åker ur CL nu i helgen och därmed kan lägga allt fokus på ytterligare ett SM-tecken. 3-2 till Sävehof.

Alingsås-Kristianstad
På förhand den jämnaste matchen men det skulle inte förvåna mig ifall Kristianstad tar det här rätt så enkelt. Kristianstad har med Ola Lindgren vid navigationsbordet vänt den illavarslande trenden som präglade laget pre-Ola. Första matchen blir viktig, vinner Kristianstad den blir det 3-1 till skåningarna.

Ystads IF-Lugi
Något av gräddnougaten i den här slutspelsasken. Skånederby mellan två lag som delat på poängen sinsemellan under säsongen (en YIF-seger, en Lugi-seger och en oavgjord). Lugi upplever något av ett bonusslutspel då man nog stundtals känt att man skulle komma att missa kommande begivenheter. YIF å andra sidan kommer som serietvåa, fulla av självförtroende med en succésäsong i ryggen.
Och YIF vinner förstås med 3-0. För att Tomas Axnér twittrar för mycket.

Nä, jag bara skojar med er. Magnus Grahns utspel om Axnérs twitterberoende och hur detta påverkar Lugi som lag är förstås lite löjligt, även om jag kan hålla med om att det ger en indikation om Tomas Axnérs natur – han vill vara så mycket mer än en elitserietränare. Krasst skulle man kunna anklaga den gode Axnér för att vara alldeles särdeles mediakåt, och ärligt talat har han vad mina åsikter anbelangar imponerat mer som expert i teve än som handbollstränare.

Det som oroar med Ystads IF är de senaste matcherna i elitserien, RIK-segern var inte imponerande och Tumbasegern ännu mindre. Mentalt var spelarna nog redan i slutspelet. Jag tror att YIF-Lugi blir en mäktig drabbning över fem matcher, YIF går vidare med 3-2 eftersom att de, när allt ska summeras, är ett bättre lag än Lugi.

**************************************************

Pajasnämnden kastade ner en näve vankelmod i Hammarbysoppan och lät HIF få behålla sin elitserielicens. Man har nu ändrat sig 704 gånger i frågan. Jag räknar fortfarande.
Nu offentliggjorde man beslutet (att jag över huvud taget kallar information från liganämnden för ett beslut känns som ett skämt) mitt under brinnande slutomgång, vilket ännu en gång med neonlysande emfas understryker nämndens totala avsaknad av tajming. Som att dra ett knack-knack-skämt på en begravning – sådana är de, liganämnden.
Jag har inget emot Hammarby och ser gärna de grönvitrandiga i elitserien, jag vill bara att beslut ska vara beslut och att beslutsfattare ska inneha något slags förtroendekapital. Dessutom önskar jag rättvisa förhållanden för alla.

***************************************************

Missa inte Sveriges EM-kvalmatch mot Österrike i kväll. Sverige vinner.

Bajen in, Bajen out. Bajen in…

Min granne spelar Basshunter, och för detta önskar jag honom ont.
 Att han har usel musiksmak (eller helt saknar) kunde ha kvittat, ifall det inte vore för faktumet att han spelar så högt att det låter som om Basshunter sitter i min egen garderob. Basrytmerna tvingar hela byggnaden i vibration, och när min överviktiga katt Gonza ligger på golvet dallrar hans buk som en aladåb.

Jag har avnjutit Guif-Alingsås så gott jag kunnat, och forsöker nu forma tankar till något som liknar ett blogginlägg. Basshunter gör det förtvivlat svårt för mig.
2-1 i matcher till Eskilstuna-laget, men det känns fortfarande som om Alingsås är med i matchserien. I Nolhagahallen är man förbaskat svårslagna, och kan man få bukt med den penibelt låga räddningsprocenten på målvakterna (13 på Aggefors, 16 på Petter Hansson) så kan det inte bara bli fem matcher, utan dessutom Alingsåsseger även i den femte matchen. Laget är i bra form och släpper till färre avslutslägen än motståndarna. Logiken säger därmed att med en ”normal” målvaktsinsats borde Alingsås vinna sina matcher.
Jag tippar ändå fortsatt Guif vidare till final. Kanske redan efter den fjärde matchen.

Sävehof hade oväntat lätt för Drott. 3-0, där två av segrarna var av jordskredskaraktär. Extra stark blir insatsen när man betänker att storstjärnan Johan Jakobsson gått skadad större delen av matchserien. Nu får Sävehof två veckor att ladda för SM-finalen, där man möter…ja, vem då?
På lagets hemsida tippar Jakobsson och assisterande tränare Henrik Signell vilken motståndare man kommer att få.

Johan Jakobsson: ”Jag tror att vi möter Guif, det som avgör är att de har en avgörande match på hemmaplan.”
Henrik Signell: ”Tror något mer på Guif på grund av en extra hemmamatch och ett något bättre lag, men det spelar inte någon roll vilka vi möter.”

Jag tror att Henrik Signell har en näsa som Pinocchio - man vill nog trots allt hellre möta Alingsås på neutral plan.

IFK Ystads herrar är en handboll i käftarna på en pitbull, och luften som pyser ut är ork och självförtroende.
Efter de matcher i kvalserien jag har bevakat för tidningens räkning har en röd tråd funnits i tränare Robert Anderssons resonemang – han har varit osäker på lagets förmåga att återhämta sig i det täta matchandet som en kvalserie innebär. Kanske är det just det som håller på att fälla laget nu. Inte för att jag tror att killarna i laget inte orkar spela många matcher på kort tid, jag har tidigare orerat om spelarnas fysiologiskt fettfria atletstatus, men den osynliga återhämtningen sitter i huvudet. Så unga pojkar, så lite rutin.

Plats 1-3 är förlorade för IFK, enda hoppet om en snar framtid som elitserieklubb står nu till att IFK Tumba mister sin plats på grund av att handbollsförbundet inte godkänner Tumba Idrottshus som elitseriearena. 
Detta tror jag inte kommer att ske, handbollsförbundet brukar vara ganska släpphänta eller ”snälla” vad det gäller dispenser och licenser. Dessutom verkar Botkyrka kommun beredda att jobba hårt för att hitta en lösning ifall Tumbas dispensförfrågan inte skulle gå igenom.

IFK Ystads nästa match är mot Kristianstad i morgon. Till denna match kommer kanske Mikael Hallqvist, Kristianstadsbladets webbredaktör. Han sa i ett ogenomtänkt ögonblick att han – i händelse av att IFK Ystad skulle slå IFK Kristianstad – skulle gå till lagens returmöte i Ystad. Joseph Azizis segermål i slutsekunden av den matchen skickade Hallqvist ut på ”the walk of shame” och hans fötter till ett presumtivt helvete. Läs om hans Vasaloppslånga vandring från Kristianstad till Ystad här.

Det påminner mig om en lärare som undervisade på min grundskola i Hörby, en småländsk herre med vidsträckta mustascher, som i utbyte mot två elevers löfte om att sluta röka lovade att klättra upp i en flaggstång.

Vid sjutiden imorgon kväll gissar jag att Mikael Hallkvist förbannar sig själv och sina ömma fötter för att han inte lovade att klättra upp i en flaggstång i stället.

Blogg in, blogg out..

And the never-resting time leads summer on, sa Shakespeare. Genom fönstret ser jag våren dåna fram, blånande, grönskande och…ja…prunkande. Kvicksilvret rusar på höjden i rött som en Trefilov i en time out-ring, och himlen – den är skyldigt blå. Ett intensivt blått tak över ett handbollsskåne utan herrlag i semifinal. Du Rietz, Seifert, Roganovic, Geissler och Möller Madsen – alla måste betala för att komma in till SM-finalen i Scandinavium i maj.

Och att spela i ett skånskt handbollslag har under de senaste decennierna nästan inneburit en garanti att slippa tyngas ned av de där jobbiga guldmedaljerna runt halsen, som en SM-seger innebär. Ystads IF är Skånes senaste SM-vinnare. Detta skedde 92, Berlinmuren var med nöd och näppe riven och eders ödmjuke bloggciceron hade inte ens påbörjat sin handbollskarriär.
Dessförinnan hittar vi skånska vinnare 1980 och 1981 (Lugi och Vikingarna). De senaste 29 åren har vi alltså kunnat fira ett skånskt herr-guld i handboll.

Vid dags dato är åtta av Sveriges 27 bästa lag från Skåne, och så har det sett ut i några år. Vi har bredden men inte spetsen, och visst är det så att den rådande konkurrenssituationen i Skåne hämmar oss från att få fram en nationellt dominerande klubb. Åtta klubbar ska dela på handbollskonfekten i Skåne; 16 klåfingriga händer i samma aladdin-ask. De starkaste händerna, och alltså de som borde kunna roffa åt sig mest choklad, är Ystads IF och Lugi. Här finns ekonomi, tradition, kompetens på alla nivåer och en gedigen ungdomsverksamhet. Tyvärr (beroende på hur man ser det) finns det i dessa två små städer (Ystad och Lund) ytterligare klubbar med elitambitioner (IFK Ystad och H43). Samtidigt som det sporrar med konkurrens inom samma stad hämmar det en spetsutveckling. Både sponsorer och spelare ska delas mellan klubbarna, liksom halltider, åskådare och medial uppmärksamhet.

Men konkurrenssituationen i Skåne är naturligtvis inget oöverstigligt hinder mot ett röd-gult SM-guld. Det gäller bara att vara avantgarde, och att aktivt visa en tydlig ambitionsbild. Den tydligaste ambitionsbilden i Skåne delas mellan Ystads IF och HK Malmö. Malmö pratar om SM-guld 2013, YIF om att bli en av nordens ledande klubbar. Jag tror mest på YIF:s idé – man har traditionen och pengarna och man tvekar inte att agera; man sparkade Pelle Käll när detta krävdes (trots att det bara var dagar innan självaste julafton), man har genast värvat in spelare på en av den gångna säsongens ”problempositioner” (m6), och man har dessutom knutit till sig Sveriges största handbollstalang (Jim Gottfridsson).

För YIF blir det viktigt att cementera sin position som Ystads bästa handbollsklubb. På 90- och 00-talet, då IFK under en tid var ledande i stan, förflyttades ungdomars intresse från YIF till IFK, och det är lite resultatet av det vi ser i dagens läge – då IFK Ystads ungdomssektion börjat abonnera på SM-gulden (nåja), medan YIF tagit ett, kanske litet, men dock ett märkbart - steg tillbaka.

Lugi har under säsongen förvisso försökt att vara avantgarde. Man har ett grundspel mer uppbyggt på individens kreativitet och några spelare i laget har också vuxit rejält under säsongen. (Läs: Hallberg och du Rietz). På ledarnivå har klubben experimenterat med sms-coaching via gamle guld-tränaren Rustan Lundbäck. Det kan påstås att de fick spelmässig effekt av experimentet, jag tycker dock att det mest känns lite småtöntigt.
Jag föreställer mig en handfallen ledarduo i ett Lugi på väg mot förlust då det plötsligt surrar det till i Tomas Axnérs ficka, kanske till tonerna av ett super mario bros-theme. Avsändare: Guld-Rustan. ”Spring fortare! Skjut hårdare!”.
Och med de tipsen vänder Lugi matchen.

Summerat över en hel säsong överträffade Lugi dock mina förväntningar, och med du Rietz och Hallberg kvar i laget har man en klar medaljchans till nästa säsong.

Ska en skånsk klubb få hegemonisk status i Sverige bör man titta på de klubbar som haft just det de senaste åren. Får man välja mellan Hammarbys upplägg och Sävehofs bör man i mitt tycke välja det senare. Sävehof har en fantastisk ungdomssektion både på herr- och damsidan. Tendensen att spelare från herrsidan fattar kärlekstycke för spelare från damsidan har gett klubben ett rykte, eller i alla fall ett nidnamn, i begreppet ”sekten”. Detta är enbart positivt, klubben blir som en familj och ett vi-mot-dem-motiv stärks.

Jag tror att Ystadshandbollen i stort, inte bara på damsidan, tjänar på att satsa mer på en damsektion. Pojkar trivs med flickor, och tydligen tvärtom med, även om jag ibland inte förstår varför.

Sävehof har också en klubbdirektör i  Stefan Albrechtson som i alla avseende framstår som en urkraft i föreningen, med en obändig vilja att sträva framåt. Jag tycker att både IFK Ystad, Ystads IF och IK Pandora präglas av denna attityd för tillfället – de ekonomiska musklerna sitter dock enbart på YIF.

Ska vi säga något om de pågående semifinalerna?
Sävehof-Drott 1-0.
Ett väntat resultat, men hur mår Johan Jakobsson? Utan honom får Sävehof se upp, Ulf Sivertsson och hans Drott har fått upp ångan ordentligt. Kvällens match blir en solklar nyckel.

Guif-Alingsås 1-0
Också väntat, men nu väntar möte i Nolhagahallen. Guif är över en hel matchserie klara favoriter oavsett hur det går i den andra matchen.

Och, avslutningsvis: Inte har väl luften gått ur IFK Ystad? Klar förlust mot Hammarby och på utmärkta IFK-bloggen inte ett inlägg sedan 5 april. Med oroligheterna kring IFK Tumbas vara eller icke vara i elitserien och med tanke på IFK:s brinnande närvaro i kvalserien borde det ånga kring IFK. Det finns relativt få skriftvägen underhållande idrottsprofiler i handbollssverige, men Cimmerholm och Nyberg är två av dessa, och det hoppas jag att de fortsätter vara.

Blogg in, blogg out..

Precis hemkommen från gymmet gnagger mig två funderingar:
1. I händelse av att det finns en skapare eller en djupare mening med vår värld, vad är då poängen med regn som faller horisontellt? Jag kunde både ha och inte ha mitt paraply.
2. Varför finns det människor som bär huvudbonad på gymmet? Stickad mössa inomhus, mitt i fagra april. Det är min världs teodicéproblem.

Utöver dessa grubblerier har jag ackumulerat en liten samling kommentarer gällande de senaste dagarnas handbollsspel.

* I söndags var jag i ÖP-hallen och såg IFK Ystad. Man har imponerats av laget under hela året, men kanske har jag befarat att de överpresterat en aning. I kvalserien har jag överbevisats, då laget faktiskt har lyft sig ytterligare en klass. I matchreferatet vinklade jag på spelarnas mognad, och stående utanför lagets omklädningsrum minuterna efter matchen mot Önnered fick jag ännu en indikation på detta.

Efter segermatchen mot Warta i vintras spelade man på stereon något jag beskrivit som ”ungdomsgårdskakafoni”. I söndags spelade man Sylvia’s mother med Dr Hook, och Oskar Cimmerholms skogshuggarskägg tycktes mig tätare än någonsin förut.

* Åhusfostrade Johan Persson i Önnered gjorde elva spelmål och visade var IFK Ystads största svaghet ligger. Å andra sidan sköt niometersspelaren Persson så pass bra, att ifall han snart vill återvända till Skåne borde IFK ställa sig i kö för hans signatur.

* Lugi ser ut att falla offer för det bedrövliga slutspelssystemet. Trots segern mot RIK i går och trots att man säkert kan slå ett b-betonat semifinalklart Guif i sista matchen, räcker det för Drott att slå ett redan avsågat Redbergslid för att nå semi. Detta mycket tack vare att Drott lätt slog ett b-betonat Guif för några dagar sedan. Niklas ”Gummi” Gudmundsson är dock positivt lagd och  sa till Radiosporten att ”Redbergslid är födda med att inte bara skita i det.”
Nåja, det är kanske sant, men jag har svårt att se att Drott gör en Baresi 94′ på denna straffspark.

* Staffan Olsson verkar inte bli ny tränare för Ystads IF. Det är nog bra för svensk handboll om det stämmer att han blir förbundskapten på heltid, men sämre för YIF så klart. YIF:s styrelse har fyrat av några långskott de senaste åren, bara det inte åter igen slutar med att man ”tvingas” anställa ett sjuttiofjärdealternativ (Pelle Käll).

* Slutspelsserierna slopas nästa år. Hurra.

* Mycket pekar på att de skånska herrelitserielagen åter får finna sig i att blott vara åskådare när SM-finalen avgörs i maj. Jag vet varför, men ska berätta om det i nästa inlägg. Nu måste jag torka min sidledsregnsblöta lekamen.

Blogg in, blogg out..

Samtidigt som IFK Ystad verkar ha hittat en ersättare till en liten bit av Jim Gottfridsson krigar laget vidare i kvalserien. Men man är bara på fjärdeplats nu, i OWC (off world colonies, för att snacka Sci-fi-språk) där världen och stället man vill vara på så klart är elitserien. På menyn de närmaste dagarna står dubbelmöte med kollegan från allsvenskan, Önnered. Man slog göteborgarna två gånger under grundserien och vill man spela elitserien nästa år måste man slå dem två gånger till. Det vill jag nästan lova.

Elitserieslutspelet lunkar på i långsam takt i gamla hjulspår - som funk när funk är som sämst (och jag avskyr funk överlag). Jag har klagat på slutspelssystemet en del, och det tycker jag har varit befogat, men nu ska jag försöka hålla mig till spelet.
För båda grupperna har trots allt utvecklat sig någorlunda raffinerat. Visst, Sävehof och Guif drog var sin gäspning och var klara för semi, men alla de andra sex lagen har faktiskt chans att följa med.

Ur skånsk synvinkel står Lugi inför en viktig match i kväll – Drott på bortaplan. Skulle Lugi förlora står båda dessa lag, samt Redbergslid på fyra poäng. Skulle Lugi vinna kan vi nog räkna bort Drott, de skulle behöva Bradbury-flyt för att gå om Lugi på två matcher.
Alla experter verkar ha varit eniga om att Drott ska gå vidare, och om inte Drott så Lugi. Därför tippar jag RIK.

I den andra slutspelsgruppen har någon väckt Tutankhamon, mumie sedan 3500 år men numera desbalsamerad och vital. Jag syftar naturligtvis på HK Malmö. De har varit uträknade sedan länge men har nu chans att på egen kraft nå semi. Seger mot redan klara Sävehof och en helt avgörande match mot Alingsås i sista omgången väntar. Alingsås får ändå räknas som klar favorit till den andra semifinalplatsen.

På damsidan är man redan inne i semifinalerna och i Skåne lägger vi förstås fokus på derbyt mellan Lugi och Eslöv. Ett derby som blir ännu hetare när man betänker att båda lagen spelar sina hemmamatcher i Lund. Jag pratade med Lugistjärnan Sabina Jacobsen tidigare i veckan och hon hade inget emot att Sävehof valde Skövde som semifinalmotståndare.

”När vi möter Eslöv är det inte handboll, det är mer slagsmål. Det är ju ett derby och det är jättetufft men det är kul att Eslöv spelar i gamla idrottshallen i Lund, för jag tror att hallen kommer att bli fylld. Vi har kanske spelat bättre mot Skövde än mot Eslöv denna säsong, men jag tycker att vi är ett bättre handbollslag än Eslöv.”

Men du sa ju att matcherna mot Eslöv mer var ett slagsmål. Vem av lagen är bäst på att slåss?
”Jo… ah, vi vinner ändå.”

Jacobsen fick rätt i första matchen i alla fall, 1-0 till Lugi och retur i Eslöv…äh, förlåt, i Lund… på onsdag.

Apropå Lund verkar Kim Ekdahl du Rietz öde till nästa säsong forma sig likt Björn Gröns, det vill säga med att han stannar i sin nuvarande klubb. Det är viktigt för båda klubbarna.
Framför allt tycker jag att det är bra av YIF-styrelsen att vara prestigelösa nog att erkänna att man hade fel, att Björn Grön var bättre än man trodde. Kul för Björn också som rotat sig och verkar trivas bra i Ystad.

I Champions league är man framme vid kvartsfinalspelet, och allt ser ut som det brukar göra – de fyra bästa lagen från Tyskland, de två bästa från Spanien och så ett vardera från Frankrike och Ryssland. Och som vanligt, på senare år det vill säga, så vinner nog antingen Kiel eller Ciudad Real. Kiel är nog särskilt sugna eftersom Hamburg ser ut att snuva dem på ligakonfekten.

I kväll är dock varken elitserien i handboll eller CL särskilt mycket värt hemma hos mig i Lund. Då jag har en sambo från Örnsköldsvik och hon liksom alla andra från Foppaland är Modofrälsta, hoppas jag att laget slår Södertälje i den direkt avgörande matchen i kvalserien i kväll. Jag hoppas vid Gud och för husfridens skull att Modo är bättre på att spela hockey än på att skriva hymner.

httpv://www.youtube.com/watch?v=vCtCnQ_uIhE

Blogg in, blogg out..

Sett ur ett handbollsperspektiv och med sydöstglasögon var den gångna helgen en pisshelg. Både IFK Ystad och IK Pandora misslyckades med sina hyperviktiga kvaluppdrag och för damlaget betyder detta att säsongen är slut. Det blev bara ett år i division 1. Hans Waller kvarstår dock vid klubbens uttalade målsättning: ”Det här förändrar inget. Vi har planer på att genomföra satsningen ändå. Det är ingen större skillnad att vi ligger i tvåan i stället för ettan nu. Det enda är väl att det skulle bli mer attraktivt att spela här om vi låg i ettan.” - menar Waller.

Good spirit bara minuterna efter en förlust, och jag tror att de första spadtagen är gjorda för en mera framgångsrik damhandboll på Österlen. Pandoras satsning parat med Ystads IF:s satsning på en damsektion kommer i förlängningen leda till god kvalitet. Att hävda att det inte är möjligt är bara befängt – damhandboll är en så pass smal företeelse att även små orter kan hävda sig bra. Jag ser fram emot en spännande framtid!

Hur spännande blir då IFK Ystads fortsatta kvalande? Lördagens match mot H43 kändes ju verkligen som den riktigt viktiga. En seger där hade gläntat på elitseriedörren. En dörr som nu i stället är barrikaderad av Zorans blåa gäng. Vi har väl alla varit tämligen överrens om att IFK nog inte hade mått dåligt av ett år till i allsvenskan, samtidigt vill man så klart ta chansen när den uppenbarar sig. Problemet blir nu att den viktiga matchen mot H43 följs av kvalets svåraste match – den borta mot Kristianstad på onsdag. Jag har megasvårt att se annan utgång än en hemmaseger, men i vanlig ordning blir jag gärna överraskad, och jag ursäktar mig gärna ifall jag har fel.

Skulle jag däremot ha rätt öppnar IFK Ystad kvalet med två förluster. Det är en uppförsbacke med 90 graders lutning (jag vet, ni Lennartssonwannabes –  det blir en vägg).

Jag följde elitserierNA under helgen. De är ju två nu. På en icke direkt spelrelaterad nivå har jag ett par synpunkter.

* Spelupplägget med två slutspelsserier är en katastrof. Är grundserien slut eller vadå? det känns som att grundserien var hjärndöd efter 32 omgångar och att läkarna nu bara upprätthåller blodcirkulation i de sex extra slutspelsserieomgångarna. Herregud, att jag ska behöva skriva ett maratonlångt och estetiskt brutalfult ord som ”slutspelsserieomgång” är väl bara det bevis nog för att något inte funkar. Gör som hockeyn i stället, eller som handbollen var förr – med ett vanligt slutspel med flera matcher i varje steg. Sist jag försökte förklara det nuvarande slutspelsupplägget fick min konversationspartner en förvirrad uppsyn som han ackompanjerade med ett ”va?”.

Det är meningen att göra handbollen mer attraktiv för människor som inte är insatta. Det är väl för Jesu namn inte meningen att förvirra dem ännu mer?

* Om man tittar på uppslutningen i Fofs Arena i Lund i går stämmer tesen ovan. Folk ser ingen skillnad på grundserie och slutspel. Endast tusen personer hade bänkat sig för att se det näst bästa laget i elitserien ta emot det tredje bästa. Det är horribelt dåligt.

Å andra sidan förtjänade inte Lugi bättre. Guif gjorde länge en ganska blek insats men bredvid de vinröda såg man ut som världsmästare. Det är oförklarligt att ett bra lag som Lugi kan uppträda som om man nästan inte brydde sig. Hade Lugi vunnit hade man kopplat ett järngrepp runt en semifinalplats, nu blir det benhårt i kamp med både Drott och, av expertkommentatorer bortglömda, Redbergslid.

När vi ändå pratar om förvirrande multipla elitserier, varje inte göra en egen handbollselitserieslutspelserie med bara två lag? Sävehof och Guif är ju alldeles överlägsna. De är som två överintellektuella barn som tvingas läsa ettans läsebok med alla de andra.

Blogg in, blogg out..