Hej, hej, hälsar jag er, kära bloggläsare, denna dassiga fredag. Dagen är grå men mitt nyss druckna kaffe var välsmakande och jag är vid gott humör. Tänkte lägga några minuter och ord på att kommentera Ystads IF:s trupp anno 2013/2014 – då den anses vara spikad. Ty, den i sammanhanget klassiska frasen ”Den sista pusselbiten är lagd” står att läsa på lagets hemsida och då får man naturligtvis tro på det. Hur ser den då ut?

Vänstersex:  Hampus Andersson, nyförvärv från IFK Ystad , Gabriel Andersson. Vänsternio: Andreas Thynell, Julius Martinsson, Lukas Nilsson, upplyft från YIF U.  Mittnio: Mikkel Ibsen, nyförvärv från Sönderjyske, Linus Nilsson, Oscar Zareba, upplyft från YIF U. Högernio: Mikkel Sjöberg, nyförvärv från Ringsted, Jakob Nygren. Högersex: Pierre Hammarstrand, Gustav Thulin, Anton Andersson, Kristoffer Olsson. Mittsex: Martin Bager, Herman Hugosson. Målvakter: Fredrik Ohlander, Leo Larsson.

Kommentar: Det känns spontant som en relativt stark trupp, sagt av mig med reservationen att mina empiriska erfarenheter av de båda Mikklarna är begränsade. Den innevarande säsongens viktigaste spelare, Jim Gottfridsson, flyktar och nestorn Sebastian Seifert blir assisterande tränare. Ersättare på mittnio blir uppflyttade Oscar Zareba och Lukas Nilsson (kanske mer v9), samt Mikkel Ibsen.

Ibsen, Ibsen,  who the fuck is Mikkel Ibsen?
190 centimeter, 83 kilo. Faktiskt en riktig lättviktare om man jämför med andra niometersspelare och särskilt om man tittar på hans proportioner i  kroppskonstitution i förhållandet längd och vikt. Det sägs att han har snabba fötter – då varken Gottfridsson eller Seifert (av äldre, tyngre modell) gjort sig kända för just detta – borgar förvärvet av Ibsen för ett lite annorlunda spel nästa säsong, något jag tycker känns lovande. Vidare ligger Ibsen på plats 33 i danska skytteligan, som näst bäste målskytt i sitt Sönderjyske som placerade sig som lag nummer åtta i den danska ligan. Då jag tror att den danska ligan av i dag övervärderas en aning skulle jag tro att Sönderjyske och Ystads IF är jämbördiga i kvalitet och således blir min generaliserade bedömning att Ibsen är ett bra nyförvärv. På papperet i alla fall.
Liknar Mikkel på något sätt sin namne Henrik lär han även vara en jävel på att skapa dramatik.

Lukas Nilsson kommer att få mycket mer speltid nästa säsong än vad han fick denna, och sanna mina ord – han har alla förutsättningar för att bli en sensation. Det viskas dock lite svagt om att han har ömtåliga knän, och det skulle väl i så fall vara det enda som talar emot att Nilsson får ett veritabelt genombrott i september.

Förvärvet av Mikkel Sjöberg känns även det som ett bra sådant. Att man byter Palle Hansen mot Sjöberg rakt av ger på papperet pluspoäng då Sjöberg blev trea i danska skytteligan. Ett byte gör man även på vänstersex där Philip Nilsson lämnar och Hampus Andersson tillkommer. Det är ovisst om detta byte redan nästa säsong är en plusvariant för YIF men på sikt bör det bli det. Hampus Andersson framstår som superseriös och hans fysik tillåter en mer mångfacetterad vapenarsenal i det offensiva spelet. Att han aldrig kommer bli lika stark som undertecknad i knäböj är att betrakta som en parentes i sammanhanget, för vem kan begära det? Här hade jag lagt in en ”smiley” ifall jag sysslat med sådant mög, vilket jag givetvis inte gör.

Truppens svagheter är även fortsättningsvis högerkanten. Eller, inte nödvändigtvis svaghet, men definitivt frågetecken. Vi vet att Pierre Hammarstrands kolasnöre (hälsena) small nyligen och att han blir borta länge. Vi vet också att när han väl är återställd är han inte att räkna med som en spelare som spelar alla matcher. Gustav Thulin är vad jag förstår nära comeback men med ett skademässigt track record som Thulin har är det bäst att skynda långsamt och ha låga förväntningar. Samma sak med Kristoffer Ohlsson som drabbades av samma knäskada, och detta innan han egentligen slagit igenom. Anton Andersson är i nuläget den enda högersexan som inte hemsöks av ett skadespöke och det känns lite oroande.
Man kan också oroas över positionen mittsex. Vad händer om Martin Bager blir skadad? Eller, är det månne så att Martin Bager – detta pansarobjekt – saknar de fysiologiska bristerna som krävs för att bli skadad?

Som vanligt när saker händer i föreningen Ystads IF får det konsekvenser för stadens andra stora handbollsklubb. Hampus Andersson var en av IFK Ystads bästa spelare, men sannolikt är tappet av båda målvakterna betydligt kännbarare. Niklas Kraft går till Sävehof och Torbjörn Jacobsson till en annan elitserieklubb, vad jag vet är det inte officiellt vilken än, men skulle jag dra i väg en gissning så känns H43 eller möjligtvis Malmö rimligt. Malmö för att han bor där, H43 för att hans tränare den gångna säsongen, Robert Andersson, just gått den vägen. IFK Ystad får börja om igen och de ekonomiska medlen är väl även fortsatt små. I nuläget håller truppen låg till medellåg allsvensk klass.

Kvalserien är I PRINCIP avgjord. Som många uppmärksammat redan är kultlaget Rimbo redan klart för eliseriespel nästa säsong – vad var oddsen på att kvällstidningar skulle rubricera Rimbos bedrift som ”Handbollens Åshöjden”? – men det mesta talar för att även Malmö och Önnered blir elitserieklara under helgen. Totalt sett byter vi alltså ut tre lag till nästa års serie, och upp kommer Rimbo, Önnered och H43. Med tanke på hur bra de allsvenska lagen hävdat sig mot de elitseriemässiga framstår H43:s promenad igenom allsvenskan som oerhört imponerande. H43 kan vara ett slutspelslag redan nästa säsong. Rimbo är så klart inget annat än en ganska osannolik framgångssaga, nästan i klass med Ljungskile på fotbollssidan. Orten har drygt 4600 invånare och nästan allihop heter Tollbring i efternamn. I handbollslaget kör man hemvävt till 100 procent och fortfarande heter de flesta Tollbring. De ekonomiska musklerna är små och klubben sköts med ideella krafter. Det är orimligt att situationen ska hålla i längden men som ett- eller möjligtvis tvåårigt gästspel ska det bli enormt underhållande att följa. Mer än ett gästspel lär det inte bli men de får gärna överbevisa mig.

Önnereds HK är en mer klassisk handbollsklubb i Sverige, nummer 14 i maratontabellen och med en gedigen ungdomsverksamhet både på pojk- och flicksidan. Mitt tydligaste minne av Önnered är från mitten av 2000-talet och en allsvensk match där jag av min tränare (Stefan Nilsson eller Robert Hedin) huvudlöst gavs ansvaret att skjuta en straff på före detta RIK- och landslagsmålvakten Peter Johansson. Jag siktade på att skjuta stenhårt mellan benen men slant i skottet och prickade Johansson i de abdominala trakterna. Missen i sig var så klart en besvikelse men även det faktum att den ringa kraften i skottet inte ens föranledde Johansson att dra efter andan. Jag la inte fler straffar i allsvenskan.

Malmö har mer besvär än väntat att fixa elitserieplatsen och jag tycker att det slår fast vad jag spekulerat i hela säsongen – Malmö har inte trupp till att vara bättre än streckdansare.

Roligast just nu

Ranchchipsen är tillbaka! Om det på en tiogradig skala var en sjua att Rimbo blev klart för elitserien är Ranchchipsens historiska comeback en tolva. Då jag la det första chipset på min tunga och lät den milda men distinkta kryddningen absorberas i min mun färdades jag i 15 år i tiden; till det ögonblick jag satt i soffan hemma hos min barndomskompis Tomas, vi såg på b-rullen ”Dark Angel” (Dolph!!!) och åt givetvis ranch. Jag minns ljuset från den dagen som genom en slöja gulaktigt, så som världen ter sig efter att man kisat mot solen. Efter filmen gick vi ut och spelade pingis i hans garage på ett jävligt oförstört sätt.

Mitt 2013-årsjag åt chipsen till Roy Andersson-filmen ”Giliap” och det vill jag se som en hälsosam kulturell personlig utveckling. Giliap höll inte riktigt ranchchips-standard men var ändå mycket underhållande. Som en avslutning på detta blogginlägg länkar jag till en annan Roy Andersson-film – ”En Kärlekshistoria”. Scenen är förmodligen den starkaste som filmats i Sverige. Jag har säkert länkat till den förut men då var det alldeles för längesedan.

Blogg in, blogg out..

Jag ska inleda med att säga att jag inte såg den sista kvartsfinalen mellan Drott och Ystads IF, så några valhänta hemmasnickrade analyser blir det inte på den matchen. I och med att säsongen är slut för Ystads IF:s del känns det ändå som att det är på sin plats med några slutord kring lagets insats.

Frågan alla ställer sig och vill att tidningen ska svara på är huruvida säsongen kan betecknas som lyckad, misslyckad eller som ett fett jävla fiasko. Jag har inte hört talas om någon som lagt sin röst på det förstnämnda alternativet, kanske är det jämnt mellan de andra två. Själv är jag tämligen ointresserad av betygsättningar och hur tidningar och mediakanaler stämplar idrottares insatser – det ligger nollkommanoll procent konstruktivism i det – men jag vet att det bedöms ha ett högt läsvärde, därför ska jag ge min syn på YIF:s säsongsinsats i siffror. Skalan är 1-10 och jag ger en kommentar om kategorierna för att inte helt gömma mig bakom tomma siffror.

Målvakter PPPPPPPPPP
Prestigeförvärvet Fredrik Ohlander var stundtals så bra som alla hade hoppats på, stundtals under grundserien var han tyvärr inte så bra som alla hade hoppats på. Har en hög Omeyer-koefficient vilket innebär att han gärna tar fler bollar då det är viktigare matcher eller viktigare sekvenser av matcher. Ohlander var fenomenal i slutspelet och det går inte till någon procent att lasta förlusten på honom. Leo Larsson är en av elitseriens absolut bästa andremålvakter och han ska vara nöjd med sin säsong.

Kantspelare PPPPPPPPPP
Här är det Philip Nilsson som nästan ensam drar upp betyget. Nilsson gjorde en ganska bra säsong, låg högt upp i MEP-ligan och det han fick i bollväg gjorde han bra saker av. Pierre Hammarstrands säsong var ju egentligen inte mycket till säsong. Skador har kantat hans väg som snön kantat Skånevägar denna sällsynt jävliga skitvinter. Reserverna bakom de två stora har gjort det efter bästa förmåga, kanske närmar sig Anton Andersson ett genombrott, även om han har en bit kvar. Det finns potential även i Gabriel Andersson, men jag tycker att han måste lära sig att det viktiga är att bollen ska gå in, inte att den sitter stenhårt i krysset. Jakob Nygren, säger ni? Jo, men honom ser jag främst som en niometersspelare.

Linjespelare PPPPPPPPPP
Martin Bager var även i år en av elitseriens bästa linjespelare, om inte den bäste, men kanske kunde man förväntat sig mer av honom offensivt i slutspelet. Saknade säkert Sebastian Seifert som han tidigare haft ett mycket fruktbart samarbete med. Ola Netterheim – som nu alltså handbollspensionerat sig – har varit en habil och pålitlig ersättare.

Niometersspelare PPPPPPPPPP
Blandad kompott. Sebastian Seifert var förstås inte på sin allra högsta nivå under säsongen men hans passningsspel har alltid varit gångbart. Palle Hansen gjorde en svagare säsong än året innan även om han varit en någorlunda pålitlig målskytt. Andreas Thynell har fått bukt med sin skador men är fortfarande lite ojämn. Både han och Palle Hansen låg efter grundserien på en skottprocent på runt 45, och det är inte riktigt godkänt. Jim Gottfridsson har tagit ytterligare kliv i år och var YIF:s bäste niometersspelare och allt för ofta alldeles för viktig. Jakob Nygren och Julius Martinsson visade stundtals (framför allt i kvartsfinal 4) att de kan prestera på allra högsta nivå, men det visade sig också (kanske i kvartsfinal 5?) att den högsta nivån sällan håller i flera matcher.

Lagets grundserieinsats PPPPPPPPPP
Många andra lag tippade YIF väldigt högt, några som serievinnare och ingen att de skulle hamna utanför topp-fyra. YIF blev sjua. Godkäntgränsen går givetvis vid slutspelsstrecket men det där riktiga flytet som laget hade förra säsongen har aldrig infunnit sig i år. Vissa kom inte upp i normal nivå, andra skadade sig och ytterligare andra vaknade inte på riktigt förrän i slutspelet. Även om elitserien var rekordjämn tycker jag att sjundeplatsen var i underkant av vad som är anständigt för ett lag med YIF:s trupp.

Slutspelsinsatsen ?
Tre lag i årets elitserie har i mina ögon varit extra drabbade av skador: Guif, Malmö och YIF. Alla lagen gör insatser som de troligen inte är nöjda med. För YIF:s del tror jag att skadorna var den största anledningen till att man inte slog Drott i kvartsfinalserien. Det känns därför magstarkt att underkänna laget. Det är i lägen som det här det blir ointressant att stämpla insatsen som något eftersom förutsättningarna på ett så markant sätt skiljer sig från de laget räknat med. Man kan – utan att konstatera ifall det är godkänt eller inte – bara konstatera att det är som det är. Ibland måste man bara konstatera att något är som det är, utan att vara något annat.

Lugi-Drott och Sävehof-Kristianstad alltså. Tomas Axnér valde Drott som motståndare i direktsändning och hävdade som på slentrian att det delvis att hade resvägen att göra, vilket blir en smula amuserande då mig veterligt Kristianstad är en stad geografiskt närmare belägen Lund än Halmstad. Småkul, men i huvudsak beror ju valet på att Lugi haft relativt lätt för Drott i år. Och ett Skånederby är en svettig sak att hantera, Kristianstad Arena ännu svettigare. Jag skiter i att tippa siffror mellan lagen eftersom det verkar lönlöst och inte ens har en småkulfaktor, och tror bara helt enkelt att Lugi möter Sävehof i årets SM-final.

Hädanefter blir det mer fokus i bloggen på andra lag i slutspelet och nu ska jag även öppna upp ögonen för damernas slutspel, även om ett sävehofskt SM-guld inte ens är spelbart hos spelbolag så givet det är.

Blogg in, blogg out..

PS. Jag ser nu att kodningen  på det här inlägget blev rent åt helsicke, det har med att göra att jag tvunget skulle arrangera ett elegant betygsystem med olika färger. PC-skadade människor som jag borde hålla sig till times new roman svart normalt radavstånd inga krusiduller. DS.

Sitter här och smälter en nyss äten fisk och kontemplerar kring gårdagens tre kvartsfinaler som alla slutade med utjämning. Månne har jag inte mycket att tillföra – då jag var engagerad annorstädes i går kväll insöp jag ingen av kvartsfinalerna – men det verkar ha hänt så mycket att jag inte vill låta händelserna passera okommenterade.

Alingsås-Kristianstad 35-32
Många undrade om nya Estrad Arena skulle innebära ett lyft eller sänke räknat i stämning och i alingsåsiga framgångar. Gårdagens premiär i nya arenan måste betecknas som en supersuccé, för att använda ett välbeprövat kvällstidningsord. Seger och utjämning i matchserien mot Kristianstad och vittnen påstår att stämningen i hallen närapå brädade (!) den man lyckades uppbåda i Nolhagahallen. Jag tror säkert att – så länge Alingsås är med i detta SM-slutspel – Estrad kommer att fyllas med nära 3000 människor till varje hemmamatch och att stämningen fortsätter att vara så här hög. Sen, till nästa säsong då kanske vardagen tränger sig på, får vi se om Alingsåsborna orkar mobilisera samma tryck.
Mikael Aggefors är årets målvakt så här långt och han åt upp Kristianstadsspelarna i det historiska (?) straffavgörandet. Jag fortsätter att tro på Kristianstad i den här matchserien men kanske är jag en dåre.

Guif-Sävehof 27-26
Jag läste någonstans att rättvisa skipades i och med att Guif vann denna andra match efter att laget förlorat första kvartsfinalen delvis på grund av ett felaktigt domslut. Jag tycker att det är magstarkt att kalla 1-1 i matcher rättvist då det borde stå 2-0. Å andra sidan sker felbedömningar av potentiellt avgörande betydelse i nästan alla matcher, det är bara det att denna blir så brutalt tydlig. Kristianstadsbladet har gjort en intervju med domare Jonas Åström här. Det uttrycks implicit i intervjun att Åström vet att man kan döma fel. Jag saknar egenskapen hos domare att de EXPLICIT uttrycker att de gjort fel. Varför inte bara säga: ”Fan, jag ser ju på bilderna att det blev fel. Jag ber om ursäkt men jag gick på min känsla”. Det hade varit så mycket lättare att acceptera. En gång efter en match i lägre divisioner konverserade jag med domaren i tio minuter bara för att få höra honom säga att han gjorde fel i ett avgörande läge. Han hänvisade också till den här luddiga ”känslan” som om det vore ett sådant där kodord bondage-entusiaster använder sig av under sina lekar då tortyren gått för långt. Efter tio minuter tröttnade han nog och sa: ”Okay, hade samma situation hänt igen hade jag nog inte dömt på samma sätt”. Då sa jag: ”Tack. Du växte nu en smula i mina ögon. Ha en bra dag.”
Vidare noterar jag att Sävehof fortsätter att ha fler målskyttar än Guif, även om Eskilstunalaget lyckades sprida ut målfabrikationen bättre än i föregående match. Jag har ändå en känsla (dessa känslor!) av att just bredden kommer att avgöra den här matchserien till slut. Men det hade sett annorlunda ut ifall Guif hade haft 2-0 i matcher…

Ystads IF-Drott 26-20
Saker jag noterar:
* Jim Gottfridsson skyttebäst igen, han är definitivt i slutspelsform.
* Andreas Thynell fick igång skyttet. Vitalt. Vitalt! VITALT!!!
* 20 insläppta mot Drott – ett av seriens målfarligaste lag – är mycket starkt. Jag hör att Fredrik Ohlander återigen har samma DNA-struktur som en tegelvägg och det är väl detta man lite haft på känn – att en kille som Ohlander kan behöva den extra nerv som finns med då spelet om medaljer inleds.
* Det sorgliga för YIF:s del är förstås axelskadan på Sebastian Seifert. Dels är det tråkigt för laget som naturligtvis hade behövt en Seifert som i första Drottmötets andra halvlek såg ut att vara på väg mot en fin form, dels är det enormt tråkigt för Seifert själv, som alltså tvingas avsluta hela sin fina karriär på bänken med armen i mitella. ”Det känns tungt. Att det ska sluta på detta viset det är… det är ändå 20 år jag hållit på. Nu var man ändå på gång och jag kände mig riktig taggad till slutspelet”, sa Seifert till YA-sporten efter matchen.

”Sibbe” kan se tillbaka på en framgångsrik karriär. Jag har starka minnen från den tid i början av 2000-talet, då jag flyttade till Ystad för att gå i skolan och spela handboll. Då gick man och såg på IFK Ystads hemmamatcher, och som mittnia var det Stian Tönnesen och Sebastian Seifert man såg upp till och försökte efterlikna – jag härmade den förstnämndes vikskott och den andres häng – och misslyckades kapitalt med båda företagen.

Seifert gjorde många landskamper men den verkliga landslagssuccén med medaljer och dylikt uteblev. Det ska förvisso nämnas att svenska landslaget i övrigt inte var mycket att pynta julaträt med vid denna tid. Det var i den tid då namnet ”Bengan” hängde som en elak chimär över landslaget och man hade precis kommit över det till synes uppenbara faktum att Sverige aldrig skulle ta en mästerskapsmedalj igen. Handbollsvärlden skrattade åt svenskarna och deras gurkburkar.

Även om Seifert stundtals haft ett hetsigt humör på plan har han alltid varit lätt att ha att göra med i intervjuer. Tyvärr kommer jag för alltid att minnas mikrointervjun jag gjorde med honom under Åhuslägret inför den innevarande säsongen. Jag stod i en stuga och plötsligt rycktes dörren till en toalett upp framför mig. Där satt en från kläder totalbefriad Seifert i en tömningsprocess av arten en amerikan hade klassificerat som en ”number two”. Han sa ”Hej” och jag skrek ”NEEEEEEEEEEEEJ!”. Det måste varit något liknande norrmannen Edvard Munch råkade ut för när han målade ”Skriet” för dagen efter toaincidenten skapade jag detta verk:

I en intervju med Sportbladet meddelar Seifert att han säkerligen kommer att fortsätta handbollskarriären som tränare. Men först ska YIF verkligen suga i sig allt av hjälp de kan få av Seifert redan i detta slutspel. Bara hans närvaro och rutin borde bidra till någon slags extra procent i SM-guldssträvan. Det känns nog bra för Mats Engblom att Andreas Thynell verkar ha vaknat, han och hans skotts betydelse i Sebastian Seiferts frånvaro går inte nog att understryka.

Nu ger jag mig denna långfredag, men det känns dumt att lämna er utan att ha gjort en enda kristen referens. Den kommer här: 1979 släppte Bob Dylan sin första uttalat ”kristna skiva” – ”Slow Train Coming”. Spår två är en av hans bästa låtar - ”Precious Angel”. Tyvärr är den gode Dylan en rabiat youtubemotståndare och vi får därför stå ut med en covervariant av Esteban Paez. Vem är Esteban Paez, frågar ni? Fan vet, men covern är adekvat exekuterad och han låter faktiskt riktigt mycket som Bob Dylan.

YIF spelar nästa match mot Drott på söndag, påskdagen ( i SVT), men till skillnad från Jesus återuppstår jag nog först på annandagen.

Blogg in, blogg out..

En kvartsfinalomgång avklarad och alla vi som tjatat om en rekordjämn elitserie har fått ytterligare en störtflod vatten på våra kvarnar. Fyra matcher med en sammanlagd vinstmarginal på fem mål, två av matcherna slutade dessutom med förlängning. Det enda laget som lyckades med bedriften att vinna med mer än uddamålet var Lugi, som alltså efter förlängning ”krossade” Hammarby med hela två mål. Några ord om alla matcher:

Lugi-Hammarby 25-23
Hemmalaget hade bara veckan innan denna match slagit Hammarby med 13 mål, men denna slutspelsbatalj var av annan art. Stockholmarna praktiserade sitt fruktade 3-2-1-, eller 3-3-spel och lugiiterna körde fast i anfallsspelet. Hammarby eliminerade på det sättet det rappa Lugispelet och omöjliggjorde utspel på kanterna, i alla fall i stort sett – Kristian Meijer och Niklas Gudmundsson har nog aldrig varit så osynliga. I stället fick Lugis niometersspel lösa saken och främst var det tiomålsskytten Albin Tingsvall som gjorde det. Efter att Espen Christensson fått rött kort i första halvlek fick Marcus Cleverly chansen i Lugimålet och i andra halvlek visade han verkligen vilket superbt nyförvärv han skulle kunna vara. ”Cleverly” var bisarr i andra halvlek”, tyckte Tomas Axnér. Jag tyckte att han var bra.
Nästa match i denna kvartsfinalserie är i kväll, nu med Hammarby som hemmalag. Jag tror att Lugi nu kommit underfund med Hammarbys spel och att man skaffar sig ett 2-0-läge i matchserien.

Kristianstad-Alingsås 24-23
Lars Möller Madsen verkar ha hittat slutspelsformen och i andra halvlek var det han som sköt Kristianstad förbi Alingsås. Det var emellertid 21-åringen Johannes Larsson som fick sätta de avgörande målen i slutskedet. Det är fan rätt starkt att vid en straff i slutet och vid det sista kantskottet skjuta ribba in respektive flipp i kort hörn. Matchen var i mina ögon en nyckelmatch, hade Alingsås tagit den tror jag att västgötarna minst hade tagit serien till en femte och avgörande match. Nu tror jag nästan att Kristianstad tar den här serien i tre eller fyra matcher.
Notabelt från Kristianstad i övrigt var att domarinsatsen var bedrövlig. Det värsta jag vet är när domare slentrianmässigt dömer straff i en situation och för att ge sig själva alibi påstår att ”Jamen du täckte innanför”, varpå vi tevetittare på reprisen ser att något sådant inte ens var i närheten av att inträffa. Det är bättre att fria än att fälla och framför allt, du kan som domare inte HITTA PÅ saker som faktiskt inte har hänt. I ett inlägg längre fram ska jag lägga domarna som fenomen under lupp – ty alla skrån tarvar en granskning – men i slutspelsdramatiken som råder tycker jag att vi fokuserar på spelet.

Sävehof-Guif 40-39
Två förlängningar i Partille. TVÅ! Och så skiljde det en boll till slut. Och det var dessutom så att fel lag vann, i alla fall om man får tro det här klippet från matchen, och det vore väl magstarkt att inte göra det. Det är tydligt att Viktor Ottossons kvittering till 35-35 i första förlängningen kommer efter att klockan slagit 70 minuter, fan kvitteringen kommer sannolikt en hel sekund efter att klockan slagit full tid. Som ni kan läsa här på Eskilstunakuriren har Guif helt förståeligt protesterat men utsikterna till att något förändras är små. Återigen fokus på domarparet alltså, men det bör väl inte vara för mycket begärt att domarna, som ju SKA veta att tiden är på väg att rinna ut, håller ett litet getöga på klockan?
I övrigt är det här den enda av kvartsfinalerna som jag inte sett, så jag kan inte göra några knivskarpa uttalanden. Däremot noterar jag att firma Zachrisson, Pettersson och Freiman stod för 33 av Guifs 39 mål. Ett styrketecken för nyss nämnda trio men ett svaghetstecken för ett Guif som med gällande skadesituation kommer att få svårt att rå på mästaren Sävehof i längden – särskilt när man inte ens vinner när man faktiskt vinner.
Kristian Bliznac avgjorde för Sävehof och trots att han i mina ögon var en flopp den period då han testades i landslaget borde han nu spelas in igen. Han har utvecklats och har spetskvaliteter som håller på högsta nivå.

Drott-Ystads IF 27-26
Efter nio raka matcher utan förlust mot Drott kom just en sådan. Dessutom i ett läge mer illa valt än ett annat. Man kan fråga sig vad det betyder, detta att YIF spelar nio matcher utan att förlora mot Drott, men nu, när det gäller mycket, gör just detta. Men man ska inte glömma att många av matcherna mot Drott på senare år varit jämna, dessutom är statistik och historia inte mycket värt i det här slutspelet, det är tydligt.
Mer oroväckande är det att YIF inte slår Drott när Fredrik Ohlander är fenomenal. Han måste varit över eller i alla fall hysteriskt nära 50  i räddningsprocent och överglänste med råge Drottmålvakterna. Detta kan oroa – att man vinner målvaktsmatchen men förlorar handbollsmatchen, det är ofta ett dåligt tecken. Mer om matchen:

* Fredrik Ohlander har en härlig energi som smittar av sig och som stundtals visuellt kan te sig som en mental störning. Jag älskade när han skällde ut Drotts Anton Halén i andra halvlek och fick återigen Oddball i Kellys hjältar-vibbar. ”Have a little faith, baby… Have a little faith”. Det är just vad YIF måste göra, behålla tron på att det här kan lösa sig. För det kan det, men detaljerna måste bli bättre.
* Till exempel de tekniska felen. Jag vet inte hur många rena passningsmissar Palle Hansen hade och Sebastian Seiferts passning mot – inte till alltså, MOT – Jakob Nygren i slutet var för dålig. Och blev dessutom direkt avgörande. Bara sekunder dessförinnan nekade Jim Gottfridsson att attackera den verkliga luckan på vänstersidan, han eller Philip Nilsson hade garanterat fått ett mycket bra skottläge, men kanske tyckte man att det var för många sekunder kvar för att skjuta. Man kan med fog i alla fall konstatera att det i alla händelser är bättre att skjuta i ett bra läge med tio sekunder kvar, än att kasta bort bollen med fem sekunder kvar.
* Jim Gottfridsson och Sebastian Seifert hade annars var sin riktigt bra halvlek. Gottfridsson var Gud i första halvlek, Seifert var Buddha i andra. Kanske är det så att en av dem måste vara bra i hela matchen för att YIF ska vinna den här kvartsfinalserien.
* Apropå Gottfridsson såg jag ett kul montage av en ung YIF:are på facebook. Han hade klistrat upp en bild på Jim Gottfridsson mot en fond av ett YIF-emblem och skrivit budskapet: ”Jag tycker inte om när man jämför Gotte och Gud – visst är han bra, men han är ju ingen Gotte.”
* Drott är verkligen ett bra lag. De små bristerna de har är att de inte har en målvakt av fem lurblåsare-format (även om Robert Bladh faktiskt gjort en riktigt bra säsong) och att de inte har högsta kvalitet på linjen. Just på dessa positioner bör YIF överglänsa hallänningarna. Däremot matchar Drott YIF väldigt bra på kanterna och på nio meter. Tittar man på matchen i går känns det som att det finns ytterligare kapacitet att plocka ur Philip Stenmalm och kanske också ur Magnus Persson. YIF måste vara noggranna om det här ska gå vägen. Man har inte råd med så många tekniska fel och absolut inte med felpassningar av sorten att Fredrik Ohlander spelar ett uppspel rakt i händerna på Magnus Persson.
* Sen hade det inte gjort något med en Pierre Hammarstrand skadefri och på plan. Jakob Nygren gör passabla insatser på högerkanten men det är inte SM-guldklass. Vidare är Palle Hansen fortsatt riktigt bra framåt i inledningarna av halvlekarna, för att sedan tröttna – medan Andreas Thynell fortfarande letar efter toppformen.

Gemensamt för de tre matcherna jag sett är att dramatiken vida överskuggat kvaliteten. Överlag har det varit slarvigt både från spelar- och domarhåll. Jag tror att det blir bättre i alla fall från spelarhåll ju mer kvartsfinalserierna sätter sig. Notabelt är också att trots den hysteriskt jämna elitserien var det de högre rankade lagen som vann i den första omgången. På hemmaplan förvisso, men ändå.

Blogg in, blogg out..

Slutspelsdags.

Mums.

Normalt sett ett säkert vårtecken men jag behöver väl knappast ödsla bokstäver på min förargelse över att det inte är så i år. Jag ska i stället försöka konstruera en måhända valhänt framställd analys av kvartsfinalvalen – och i det fall den kanske verkligen blir valhänt lägger jag lejonparten av skulden på den jävla plogen som kört utanför mina fönster i fyra timmar. Det är nyheter för mig att jag bor på Arktis.

Ska vi börja med att säga något om Ystads IF-Alingsås? Det syntes kanske lite att Alingsås hade mer att spela för än hemmalaget (chansen till en fjärdeplats) men jag trodde faktiskt ändå att YIF skulle fixa biffen. Jag fann det dessutom vara en intressant match att se ur synvinkeln vilka kontraster det finns i dessa båda lags olika sätt att spela handboll. YIF spelar mycket växlar och försöker få de tunga skyttarna i hoppskottslägen, medan Alingsås drar isär försvaren och försöker ställa de spelskickliga ytterniorna i man-mot-man-situationer. Detta lyckades särskilt för Alingsås i fallet Alexander Borgstedt. Borgstedt ägde arslet av Palle Hansen och gjorde han inte mål på genombrott fick han straff eller släppte ut bollen till kanten. Det är precis denna ingrediens jag önskar att YIF hade haft i laget. Då hade jag verkligen trott på YIF inför slutspelet.

Och för att omgående upprätta Palle Hansens heder var han betydligt vassare framåt än bakåt, det var till och med ett par fina utspel som hittade Jakob Nygren/Anton Anderssons händer. Värre var det för Gabriel Andersson på vänsterkanten – behövde han ens klistra in händerna för den här matchen?
Ystads IF:s lycka för tillfället är att Jim Gottfridsson är i mycket gott slag. Hans individuella spel och samspelet med Martin Bager är i huvudsak det som tagit YIF till slutspel, och i huvudsak det man får förlita sig på om man ska gå långt i detsamma.

Så, låt oss göra en kvartsfinalanalys!

Lugi-Hammarby 3-0
Historiska första seriesegern för Lugi, men de vinröda måste omgående ner på jorden. Hammarby är i mina ögon i särklass det sämsta laget som tagit sig till slutspel, men de är luriga och har ärkelurige Kalle Mattsson vid rodret. Lugi slog Hammarby med 13 mål i grundseriens sista omgång, men jag misstänker att ”Bajen” inte plockade fram ett enda ess ur rockärmen. Enligt utsaga från Fofs Arena undvarade Hammarby sitt effektiva 3-2-1-försvar till förmån för ett mycket mindre effektivt 6-0-försvar, och bara denna enda uppgift får mig att tro att Hammarby redan ställt in sig på att få möta Lugi i kvartsfinal, och därmed inte ville ge Lugi ett kvalificerat träningspass som förberedelse inför detta. Kommer Lugi bara ner på jorden ska man ändå vinna denna serie lätt. I en historiskt jämn elitserie var Lugi trots allt den givne vinnaren, flest poäng och absolut bäst målskillnad. Förstasjuan i Lugi är internationell kvalitet rakt igenom och hade det inte varit för att Sävehof är Sävehof är Sävehof är Sävehof så hade Lugi varit en uppenbar guldfavorit i slutspelet.
Lugi vinner med 3-0. Visst kan Hammarby knipa en hemmaseger eller så, men det gör de i så fall med Lugis tillåtelse. Det blir 3-0 om Lugi bara VILL.

Sävehof-Guif 3-1
Guif är formsvagt och Sävehof är Sävehof. I konkurrens med Malmö är väl Guif det lag som varit hårdast drabbat av skador och jag tror att det blir lagets fall. Mattias Zachrisson gjorde 14 mål i sista matchen mot Drott och det är han som ska frälsa Eskilstuna om en sådan frälsning är möjlig. Det tror jag knappast att den är dock. Sävehof förlorade elva matcher i grundserien men man har allt mer hittat spelet efter jul och bland annat kunde vi skönja lagets kvalitet i första halvlek mot Ystads IF för en knapp vecka sedan. Det förvånade mig lite att Sävehof valde Guif i stället för YIF, som man har ganska grov plusstatistik på, men överlag i kvartsfinalvalet var det en tendens att de högt rankade lagen ville undvika Ystads IF. Sävehof går vidare, vilka siffror det blir hänger till stor del på Guifs sprattelförmåga och sprattelork.

Kristianstad-Alingsås 3-2
Seriens två absolut hemmastarkaste lag. Det förvånar mig un peu att Ola Lindgren inte valde Ystads IF som motståndare men tydligen ville han undvika en ”derbyhausse”. En derbyhausse jag hade älskat och sett fram emot, men kanske får vi i stället en sådan längre fram i slutspelet. Som sagt var, två hemmastarka lag och det skulle inte förvåna mig om vi i denna serie får se fem hemmasegrar. Alingsås kliver in i sin nya Estrad Arena och med viss reservation för att det i Alingsås fall (skolådekoefficienten) inte behöver vara en fördel bör det vara en boost. Fast å andra sidan – finns det något lag som älskar en ny STOR hall med möjligheter att proppa in busslaster med bortapublik så är det så klart IFK Kristianstad. Kristianstadsspelare får sportslig ståfräs bara av att kliva in i ett stort bygge som det luktar nymålat om. Jag undrar också om Alingsås tänkt till i bygget av Estrad – har de placerat kortsideväggen en millimeter bakom målburen så bollen kan studsa ut i händerna på målvakt Mikael Aggefors varpå han kan skicka sina finkalibrerade utkast till lagets fartfantomer på kontring? En detalj till synes nästan på atomnivå men i ett handbollsslutspel i Arktis är minsta partikel av massiv betydelse.
Nordöstskåningarna bör vinna i kraft av mer toppkvalitet i truppen, men resultatmässigt har IFK betett sig lite märkligt i seriens slutskede. Jag måste ju tippa något och då tippar jag trots allt 3-2 till Kristianstad.

Drott-Ystads IF 1-3
Drott har inte vunnit mot Ystads IF sedan semifinalserien 2010, men man har å andra sidan nått jämna resultat inkluderat ett par oavgjorda matcher. Tre lag valde bort YIF i kvartsfinalvalet, men var det något lag som VERKLIGEN INTE ville möta YIF, så var det Ulf Sivertssons Drott. Däremot har ju Drott (som SVT-bloggen haussade som guldfavoriter för ett antal månader, något den tydligen inte längre håller fast vid) visat upp ett spel av högre kvalitet än YIF under säsongen. Det är två bortastarka lag och jag tror därför att den här serien är den där hemmaplansfavör kommer att ha minst betydelse. Det kan mycket väl bli fem matcher men någonstans tror jag (och bevisligen såväl Lugi som Sävehof och Kristianstad) att YIF har en växel man ännu inte hittat – och som man hittar lagom till detta slutspel. Pjäser som Fredrik Ohlander och Sebastian Seifert (det tunga artilleriet?) bör hitta några extra prestationsprocent då det luktar spel om medaljer och killar som Jim Gottfridsson och Philip Nilsson vill avsluta YIF-sejourerna i dur. Viktigt att Palle Hansen ORKAR och att Andreas Thynell hittar formen. Sen hade det absolut inte skadat om Pierre Hammarstrand undviker skada.

Noterat och snart kommenterat
* Hampus Andersson till Ystads IF alltså. Detta har jag spekulerat i hela säsongen och med Philip Nilssons avslut i YIF kändes övergången helt logisk. Hampus Andersson har kapacitet att göra en sensationell förstasäsong i elitserien om man har vett att använda honom på rätt sätt.
* Samtidigt går Niklas Kraft till Sävehof och stackars IFK Ystad står inför samma dilemma man gjort de senaste säsongerna – med att börja om på nytt utan några av sina bästa spelare. Kraft och Peter Johannesson blir ett ungt och intressant målvaktspar men jag tycker nästan att det är på gränsen till våghalsigt av regerande mästaren.
* Aranäs sparkas alltså ur elitserien. Jag har inte sett siffror och kan inte jämföra Aranäs situation med till exempel Hammarbys och Redbergslids, två föreningar som också varit i ekonomiska trubbel, men visst reagerar man instinktivt på ett sätt där man får känslan att Aranäs kan behandlas på ett annat sätt än de andra klubbarna för att man inte har samma starka varumärke. Men som sagt, jag har inte sett siffror och ska inte döma. Jag har förstått att Super-Flinck poå Sportbladet gjort en massiv och säkerligen välgjord genomgång av elitserieklubbarnas ekonomi men den har jag tyvärr inte tillgång till. Jag är en med svenska mått mätt tämligen fattig man och står jag inför valet mellan en plusprenumeration på Aftonbladet och parmesan på min pasta kommer jag alltid att välja osten.
Ni såg väl förresten att Aranäs vann över Skövde efter beskedet att laget slängs ut ur elitserien? Aranäs avslutade serien med fyra raka vinster med detta spöke hängande över sig. På samma sätt vann man tre raka segrar i december då det uppdagades att pengaproblem fanns. Är man riktigt cynisk kan man påstå att Aranäs tvångsdegradering kompenserar för lagets depressionsdopning. Utan det ekonomiska spöket buu:ande över sig hade Aranäs näppeligen plockat tillräckligt med poäng för att undvika elitseriens sistaplats. Ordet ”depressionsdopning” är för övrigt genialiskt, slog det mig nu. Ni får därför inte använda det utan att hänvisa till var ni hörde det första gången.

Blogg in, blogg out..

VM:s gruppspel börjar lida mot sitt slut. Jag har snart sett alla turneringens lag i aktion (jag har missat Kroatien, Slovenien och ett par stycken lingongäng) och det går förstås redan nu att dra tämligen vittgående slutsatser. Här är några:

* EM-vinnaren finns i kvartetten Danmark, Frankrike, Spanien och Kroatien. Inte Tyskland frågar ni? Detta Tyskland som slog självaste världsmästaren Frankrike i går. Nä, i ett rakt slutspel där man måste vinna fyra raka matcher mot bra motstånd kan jag inte tänka mig att det lite uddlösa Tyskland håller hela vägen. Men de spelade jäkligt bra mot Frankrike. Emellertid hjälpte det att franska burväktarduon Omeyer/Karaboue noterade färre räddningar än fyra elefanter. Karaboue serverade dessutom tyskarna bollen till avgörande 32-30.  Det finns fler nationer som imponerar och på papperet har lag att vinna VM: Ungern, Polen, Serbien och Slovenien till exempel, men dessa nationer har inte tillräcklig vinnarkultur för att utmana min topp-kvartett.
* Danmarks kantspelare Anders Eggert och Hans Lindberg ligger etta och tvåa i Bundesligas skytteliga och finns med även i toppen av VM:s. SATAN vad effektiva de är. Eggert har gjort 33 mål på 36 skott varav 17 är på straff och så klart utförda på endast 17 försök. I ett smått patetiskt försök att få gassa lite i Eggerts glans vill jag blottlägga en liten anekdot från Åhus beachhandbollsturnering 2004. Jag lyckades då hjula GOG:s Anders Eggert i tre anfall i rad varpå Torsten Laen glodde förbaskat på Eggert och Eggert sade: ”Ja, men hvad fanden skal jeg gøre, man? Han er så fucking kort!”
Ja, eller något ditåt. Vem hade kunnat tro då att han åtta år senare skulle slå straffar i VM och att jag skulle sitta här i soffan (sjukt nedsutten med mitt röv-print) och dra patetiska anekdoter från snart ett decennium sedan?

* Spaniens försvarsspel måste vara extremt jobbigt – både för spanjorerna själva men framför allt för motståndarna. Jag blir stressad bara av att se det hemifrån.
* Jag svor på typ alla heliga skrifter i världen att Saudiarabien skulle bli sist i sin grupp, men uppenbarligen ska jag sparka scouterna jag haft på Sydkorea. Å andra sidan borde jag fattat att Sydkorea bara är på topp en gång vart fjärde år och då är de på sin höjd jobbiga. Nåväl, jag beklagar att jag bröt mitt löfte.
* Kanske är Danmark min VM-favorit just nu. Det som saknades i OS var bredden på nio meter, där allt ansvar lades på Mikkel Hansen. Då Sverige plockade bort Hansen i OS-kvarten var Danmark plötsligt ett mänskligt lag. Ulrik Wilbek grubblade på detta och plockade in Henrik Möllgaard till VM. Möllgaard är en mycket självständig niometersspelare som ogärna sitter i Hansens knä. Dessutom är han just nu VM:s bästa andrafasspelare. Han har tillsammans med landsmannen Jesper Nöddesbo också VM:s töntigaste frisyr (Zlatan-frippan) men det styrker bara min empiriskt och rationalistiskt belagda tes om att alla danskar lite i lönndom vill vara som Zlatan Ibrahimovic.
Fortfarande har danskarna för dåligt målvakts- och linjespel, men det talar för dem att de har så mycket sparkapital att plocka ut när det börjar bränna till framöver.
* Neil Diamond-dängan ”Sweet Caroline” verkar ha blivit en permanent VM-låt för handbollen. VARFÖR? Jag har satt låttexten under lupp och hittar inte en enda koppling till vare sig handboll eller globala mästerskap. Den verkar bara vara en nostalgisk kärlekshyllning till en Caroline som enligt Diamonds uppgift ska vara söt, eller må hända gullig. Sweet Caroline är trallvänlig, för all del, men andra sporter skrattar åt oss. Coolhetsfaktorn är noll grader kelvin. Vi kunde i mina ögon (eller öron) lika gärna implementera ”In Kommer Gösta” med Philemon Arthur and the Dung som VM-låt. Den har dessutom tydliga Ystadskopplingar vilket jag känner är lite värdigt ett handbollsmästerskap.

* Robert Perlskog/Claes Hellgren verkar vara en riktig vattendelare. Jag känner flertalet vettiga bekanta vars kräkreflexer stimuleras av den såta kommentatorduon. Å andra sidan känner jag många (inklusive mig själv) som tycker att de är det bästa TV har att erbjuda. Hellgren med sin värme och kombinationen genialitet och tvättäkta dårskap i uttalanden och Robert Perlskog med sin bubblande arrogans och fullkomligt fenomenala ordrikedom. Att duon fyller ut dötid eller usla handbollsmatcher med anekdoter från svunna mästerskap eller som i Perlskogs fall med till synes malplacerade berättelser om sin ungdoms skolresor i Tyskland tycker jag är större underhållning än highlight-klippen TV4 Sport fyller ut halvtidsvilorna med.  Tomas Axnér passar in perfekt med emulgeringen kunskap/underhållning. Daniel Kristiansson är lite som krokodilen som hamnat på ett alligatormöte, men han är i alla fall en välvillig krokodil.

Som bekant håller elitserien VM-ledigt. Inte för svenskarnas skull…suck (Montenegro, detta fenomenala handbollsland förlorade femte raka matchen i VM i går) …men ändå. Ystads IF ligger naturligtvis inte på latsidan för det, varken laget eller ledningen. För till nästa säsong står det bortom alla tvivel att laget måste förstärkas. Man måste införskaffa minst en mittnia då Gottfridsson flyktar. Kanske måste man rent av införskaffa två mittnior, då fysiska statusen på Sebastian Seifert verkar permanent osäker. Ifall Sebastian Seifert vore en statusuppdatering på facebook skulle den se ut så här:

Ni får själva tolka budskapen i statusuppdateringen. Jag vill bara understryka att jag inte är ute efter att mobbas. Sebastian Seifert är en gudabenådad handbollsspelare när kroppen fungerar och ingen vore gladare än jag om Seifert plötsligt vore som i fornstora dagar, för då är det en nästintill sensuell upplevelse att skåda Seifert. Fortfarande glimmar ”Sibbe” till på matcher som den stjärna han ofta varit men jag undrar jag om inte glimmkoefficienten börjar falna. I alla hänseende är han ovillkorligen icke att betrakta som ett framtidsnamn.

Så, YIF behöver minst en mittnia till nästa säsong. Ni som läst er YA de senaste dagarna vet att norrmannen och före detta IFK Ystadsspelaren Stian Tönnesen flyttar till Ystad i sommar. Hans kontrakt med Magdeburg går ut i juni och trots den tyska klubbens önskan om förlängning ämnar Tönnesen fortsätta sin karriär i Sverige.
Håller man i Bundesliga håller man i elitserien, men om Seifert, 34, betraktas som ”gammal” är det än värre med Tönnesen, 38. Visserligen är Stian erkänt träningsvillig och kroppen verkar hålla bra, men jag ser ju att här finns problem med framtidsutsikterna.
Jag har pratat med YIF-ordförande Per-Olof Lind, assisterande tränare Basti Rasmussen (tillika Stians svärfar) och Stian Tönnesen själv. Allihop talar svävande om kombinationen Tönnesen/YIF och av alla samtalen kommer jag fram till en slutsats som i ljuset av de rykten som florerar i Ystad mynnar ut till följande spekulation, och märk väl – detta är en spekulation:

Jag tror att Stian Tönnesen vill spela i Ystads IF. Han säger själv att han kan tänka sig att pendla till en annan stad, men med fru och barn och hus i Ystad talar bekvämligheten för att spela i Ystad. Jag tror att han vill spela elitseriehandboll, därför går hans förra klubb, IFK Ystad, fetbort. Vidare är Tönnesen tydlig med att han vill att hans blivande klubb ska visa med ett sportsligt bra bud att de tror på honom.
Det är självklart att Basti Rasmussen, i egenskap av att vara ”familj” med Tönnesen, vill att svärsonen ska spela i YIF. Rasmussen vill av uppenbara skäl inte tala om saken, och detta får man respektera, men jag drar ändå denna slutsats. Frågan är om alla i beslutande position i YIF vill värva Tönnesen? Per-Olof Lind gav inga klara besked mer än att Tönnesen är ett av flera intressanta namn. När jag frågade om det fanns något skäl att inte värva Tönnesen ville han inte svara och dessutom hävdade han, efter uppemot en halv minuts tvekan, att mannen att fråga egentligen är Mats Engblom, men att han inte kommer att ge något annat besked än Lind.
Det är någonting som gnisslar i hela saken, det är jag övertygad om, och jag tror att det har med att göra att Stian, med sitt ”ett sportsligt bra bud” implicit antyder att han vill ha en del pengar, och att YIF kanske inte är berett att betala multum för en handbollspensionär in spe. Och egentligen är det för mig helt förståeligt. Hur detta slutar framöver har jag inte en aning om, för hela saken handlar kanske om hur mycket YIF tycker att en 38-åring är värd. Finns det andra alternativ på marknaden av mer vital ålder kanske man sneglar ditåt i stället.

Nu ska jag på premiären av mitt kotteris senaste påfund – Mastodontfilmsklubben. Kanske kommer jag med recension i nästa blogginlägg.

Blogg in, blogg out..

Det finns en sak jag gillar med snö, men knappast fler. Som i dag, då jag inte har några förpliktelser och inte behöver ta mig någonstans – då är snöskruden som täcket man inte vill krypa fram från en sovmorgon.

I går var snön mest till jävelskap och ett tag var jag orolig att jag inte skulle komma fram till Halmstad. Men det gjorde jag trots allt och jag fick bevittna en match som man kanske kommer att se som Ystads IF:s vändning efter en mycket svag period.

För en poäng är ju fler poäng än laget tagit på fyra matcher. Inställningen var bättre både på plan och på bänken och spelmässigt tycker jag att laget gjorde en ganska stabil insats. Det var egentligen bara när Drott spelade med sitt 5-1-försvar som man fick riktig träff på YIF-skyttarna och gästernas spel blev fattigare på fart och fantasilöst.
Några reflektioner från Halmstad Arena:

* Sebastian Seiferts frånvaro verkade inte störa YIF märkbart. Laget visade även förra säsongen att man kan hantera korta perioder utan spelsnillet Seifert.
* Pierre Hammarstrand (hans efternamn är för övrigt ett ord jag i fart aldrig stavar rätt till, vilket säkert märktes i livebloggen. Eller ni kanske tror att han heter Hammasrtand?) är egentligen kantspelare men när han används som niometersspelare är han ofta bäst på plan. Ifall Pierre hade varit 25 år, eller i alla fall haft den fräscha kroppen som en 25 åring, tror jag att han hade spelats mycket mer på nio meter. Tyvärr tror jag inte att hans kropp håller för längre sejourer som distansspelare. Ty hans kropp är som keso, som bekant.
* Martin Bager visade återigen att han är seriens kanske bästa mittsexa. Många mål på få avslut som vanligt och dessutom spärrade han upp åttafiliga motorvägar åt niometersspelarna. Han har en stor röv, och det är bättre att ha en stor röv än att vara en – som jag brukar säga.
* Halmstadsfolket som rörde sig i katakomberna var ganska eniga om att Drott förmodligen inte hade fått straff i slutsekunden ifall matchen spelats i Ystad, och det tror inte jag heller. Domarna dömde täckning innanför men det kändes i alla fall felaktigt. Mats Engblom for som ett fjällvatten när det blir vår förbi oss journalister för att diskutera saken i domarrummet. Jag vet inte vad som sades i domarrummet men på Engbloms uppsyn såg det ut som att någon kanske hade blivit kallad för röv. Eller inte.
* Besvikelsen var stor i YIF-lägret men det berodde så klart mer på poängtappet än på insatsen. En poäng i Halmstad är helt okay.
* Leo Larsson utsågs av arenans speaker till bäste spelare i Ystads IF och det var väl ingenting alls märkligt med det förutom att Leo inte var på plan en enda sekund. Speakern verkade för övrigt sitta och råpimpla Hallands Fläder – i slutminuterna utropade han Ola Netterheim till målskytt från vänsterkanten när det egentligen var Philip Nilsson som sköt. Ola Netterheim från kanten…åh…det hade varit en syn.
* Mats Engblom har väl den senaste månaden fått utstå mer kritik än under de andra månaderna som YIF-coach tillsammans, men på en punkt går det inte att kritisera honom – engagemanget. Med hjälp av duktige fotografen Klas Sjöberg har jag bildbevis för denna åsikt.

Missade ni filmreferensen så får ni en andra chans här. Det finns för övrigt ytterligare bildbevis på Engbloms engagemang och på kylan i Halmstad. Jag har aldrig tidigare sett en tränare göra en åkarbrasa inomhus. Kikar ni till höger på bilden kan ni för övrigt se Åke Hermansson i en pose man känner igen. Fikaposen. Det är nästan så man kan ana det imaginära Ballerinakexet i näven på honom.

*****************************************

Eftersom jag var i Halmstad och såg på elitseriehandboll har jag inte tillägnat mig en enda bildruta av EM-matchen mellan Serbien och Sverige. Jag har dock några snabba intryck jag kan delge er.
* Torbjörn Klingvall får kritik både från Tomas Axnér och från SVT-bloggen. Det påpekas att för många försvagande byten gjordes samtidigt och att spelare kanske inte matchades på rätt sätt. Jag har tidigare kritiserat Stefan Lövgren och company för att ha utsett förbundskaptenen för sent, för nära inpå EM, och det känns som att laget lite lider av detta. Spelidén känns inte riktigt inpräntad i spelarna och detta leder till att kantspelarna nästan inte får känna på bollen i anfallsspelet och att målvakterna inte känner sig trygga i försvarsspelet. Turneringen blir läropengar inte bara för Klingvall och spelarna utan även för förbundet. Kontinuitet och TID är viktigt i de här sammanhangen.
* Seger krävs i kväll mot Norge för att drömmen om semifinal ska leva vidare. Av vad jag har sett så tror jag mycket lite på detta som en realistisk möjlighet. Lik förbannat kommer jag sitta där i kväll och hoppas på mirakel. Hoppet är enligt myten det sista som finns kvar i Pandoras ask. Låt oss skrapa på botten.
* Jag vill inte läsa fler artiklar om damidrott där man i rubriken hittar ordet ”sexigast”. Kollegor – jag tänker inte döma en enskild journalist – idrotten och all världens kvinnor är värda mer än att vi 2012 fortfarande vinklar på kvinnors sexighet när det handlar om ett mästerskap i idrott. Jag är övertygad om att dessa artiklar har många klick och att det då anses som ”allmänintresse”, men i mitt tycke är journalistyrket belagt med visst ansvar och med samhällsfostran. Må hända är det pretentiöst av mig att tycka så men det är lik förbannat min åsikt. I övrigt tycker jag att jag får bra bevakning från EM, även om det tyvärr skickas få journalister dit och trots att TV4 envisas med att visa matcherna i, antingen kanaler jag inte har, eller i kanaler med usel bildkvalitet.

Blogg in, blogg out..

Inför Slaget i Malmö kände jag det som att Ystads IF var kraftigt på gång, och i en halvlek fick jag känslan bekräftad. Efter den halvleken har YIF presterat tre halvlekar som signalerar att laget inte kan utmana den absoluta toppen i elitserien. Inte just nu i alla fall.
Jag såg inte matchen i Kristianstad i går men jag kan av rapporterna att döma dra slutsatser som pekar åt samma håll som jag varit inne på den senaste tiden.
1. Sebastian Seifert orkar vara en elitseriestjärna i ungefär en halvlek.
2. Jim Gottfridsson orkar vara en elitseriestjärna en hel match, men är tyvärr ensam om detta i YIF.
3. Ansvarstagandet från övriga niometersspelare är inte på den nivå som krävs för guldstrid.
4. Fredrik Ohlander tar lite för lite bollar.

I mitt förra inlägg yttrade jag viss skepticism angående publiktillströmning, i det fallet till Slaget i Malmö. I fallet Kristianstad behöver sådant inte diskuteras – nästan 5000 människor bevittnade Skånederbyt. Denna tillströmning, spelarna, serieledningen – det är inte konstigt ifall Kristianstadsborna börjar snacka SM-guld. Som det ser ut nu kan skåningar hysa gott hopp om det första skånska SM-guldet på över 20 år (i herrhandboll då, förstås). Detta ju eftersom att Lugi är tvåa i serien efter segern mot Drott.

************************************************

Jag såg inte derbyt i Kristianstad, däremot var jag på handboll i Lund i torsdags och såg IFK Ystad förlora mot allsvenska seriesuveränen H43. IFK höll jämna steg med ”Blåklockorna” fram till sista tolv minuterna, då hela rasket raset – tio i röva, blev det till slut. Jag har inte sett överdrivet många matcher av IFK i år men jag har förstått att sista tio minuterna är ett problem man brottas med. Att man kanske inte har den lugne, rutinerade niometersspelaren som bara genom uppsynen och lugn bollbehandling kan verka sederande på resten av laget. Nu studsade ungdomarna runt som uppåttjackande ravesmurfar när det egentligen borde varit H43 som var skärrat.

IFK:s spel fungerade bäst när Per Ögren spelade på högernio. Han är den som kan dra iväg skott från längre distans, men när han dunsade i golvet i andra halvlek (något måste gått sönder, antingen i Per eller i golvet) tappade IFK konceptet.
Även André Olsson har kapacitet att skjuta från längre håll men han blev Zoranierad  (av Zoran Roganovic då, förstås) redan i första halvlek. I ett av Andrés attackförsök stoppades han brutalt av en Zoransk dubbel – en hand i ansiktet och en i klockrike. Hade man tittat noga (vilket absolut inte är min uppgift) kunde man kanske sett att ”Zorro” ristat in ett ”Z” – precis som sin mexikanske maskerade namne – i André. Ett i pannan och ett i scrotum.

Det är trevligt att se på IFK, på den ungdomligt frejdiga handbollen och på de skolade och tekniska spelarna, men det känns som att något fattas i årets upplaga för att på allvar utmana om högre placeringar. Förlusten mot H43 var lagets femte raka match utan seger.
Några tankar till angående IFK-matchen.
* Härligt citat av Hampus Andersson efter matchen, då jag frågade om hans känsla. ”Det känns piss. Nä, skriv inte det förresten – det känns skit”. Ja, det är ju skillnad på avföring och avföring. Jag publicerar hela uttalandet eftersom jag tycker att det är harmlöst och eftersom att Hampus ytterligare en gång hånade mig angående att han slagit mitt all time-rekord i knäböj på handbollsgymnasiet. Då är han bevisligen en stark man, och får tåla det.
Angående piss och skit och allehanda andra exkrementers existensberättigande i journalistiska texter får vi ta den debatten en annan dag. Jag vet att jag har en meningsmotståndare, låt oss kalla honom Greger och låt oss anta att han bor i Osby, som tycker att jag utbildar ungdomen i det förfärliga språkbruket. Jag ska inte säga att jag pissar på den åsikten men vi skiter i den för tillfället.
* Inför matchen var en av mina största funderingar, förutom frågan ”Kommer det att finnas gifflar i pressrummet?” den här: ”Kommer Oliver Andersson att flippa på sitt första skott?” Jag tog här brutalt fel då Oliver flippade först på sitt andra skott. Hans första skott var en straff som jag förvisso inte vill klassa som flipp, även om den bar många av flippens egenheter, då den var relativt lös och flög i riktning över målvaktshuvudet. Låt oss kalla den en flippens brylling. Kontentan är att jag kanske tycker att Oliver Andersson borde satsa på fler överraskningsmoment i sin avslutsrepertoar.
* Alldeles för få bollar på Joseph Azizi. Spelarna med elitserierutin måste få ta mycket ansvar. Man kan lägga skulden både på Joseph själv och på niometerspelarna som inte får in bollarna. Mitt intryck är att IFK Ystads niometersspelare var lite, lite fega, och inte kom så nära att man kunde stoppa in bollarna till Azizi.
* 745 betalande i Fofs Arena får väl ändå betraktas som en tämligen anständig siffra, även om stämningen inte kulminerade förrän i andra halvlek då en av domarna ramlade på vad jag antar var en svettfläck. Ahh, denna fysiska humor…

Här är förresten lite mer fysisk humor – på kortväxtas bekostnad.

* Efter matchen fick den samlade journalistkåren ( vi var två personer, stinna på saffransgifflar) vänta i drygt 30 minuter på tränare Robert Andersson. ”Knirr” är ökänd i handbollssverige för att ha de längsta genomgångarna med laget efter matcher, men det här var nästan bisarrt. Det här är egentligen inte att betrakta som kritik, för kan det finnas något bättre än att i 30 minuter få direkt feedback från en människa med 139 landskamper? Jag är inte heller bitter, för trots att det var en lång väntan hade jag relativt gott om tid till deadline och dessutom var ”Knirr” sitt vanliga trevliga jag när han väl kom ut – jag har bara en liten fundering angående spelares mottaglighet efter 60 minuter då man fysiskt tagit slut på sig själv. Går informationen in i ungdomarna? Har Andersson ens hunnit formulera sina tankar rätt på den lilla tidsrymd som förflyter den tid det tar att förflytta sig från planen till omklädningsrummet? Själv var jag inte mottaglig för mycket efter en urladdning på handbollsplanen. Jag funderade mest på huruvida jag behövde kräkas eller inte, och lite senare på vad jag skulle komma att äta. Men så blev jag inte värst mycket att hänga i julaträt heller.

***************************************

Torbjörn Klingvall begick debut som förbundskapten för damlandslaget i går, och 22-24 mot vice världsmästaren Frankrike var absolut godkänt. Försvarsspelet såg i stunder lika briljant ut som vanligt (Sabina Jacobsen kan verkligen bli något, där i mitten) och framåt gjorde Sverige sina mål trots att man matchade typ hela bänken. Turneringen Möbelringen Cup (FANTASTISKT namn) rullar vidare i dag med match mot Norge, men den kan man inte se så vida man inte pröjsar en summa för TV4 Sport Extra. Jag tycker att TV4 är en utsugarkanal.

Blogg in, blogg out..

Jag tänkte här orda en aning om Slaget i Malmö. Att jag inte gjort det tidigare beror helt och hållet på hälsoskäl och självförvållade sådana, och jag vill inte ha några sympatier och förtjänar inte heller några. Jag konstaterar bara att jag mådde dåligt under söndagen och att det berodde på osunt leverne, och det osunda levernet började i Malmö Arena – med en chokladkaka så förrädiskt söt och delikat att den måste varit ett djävulens hantverk.

Chokladkakan är med i toppstriden av det som var bra med Slaget i Malmö. Ystads IF:s första halvlek var det också. Jag tänkte börja med att orda lite om denna.
Anfallsmässigt var insatsen inte felfri, men så pass mycket var bra att man lyckades göra många mål. Sebastian Seifert fallerade stundtals i passningsspelet men var individuellt målfarligare än jag sett honom tidigare under denna säsong. Han lyfte lagets anfallsspel och han lyfte själv imponerande högt i sina upphopp. Någon i presslogen yttrade ett ”Seifert är som humlan som egentligen inte ska kunna flyga, men gör det ändå”, och det kan man ju tycka var lite elakt sagt men man kan också tycka det var lite roligt och sant.

Jim Gottfridsson var som vanligt ruskigt stabil – en av många som var bra i första halvlek och den ende som var bra i YIF i andra halvlek. Det är tydligt att när det knyter sig anfallsmässigt (som i andra halvleken både i lördags och i hemmamatchen mot Kristianstad) så är det bara Gottfridsson som håller uppe nivån. Alla andra på nio meter blir fega och tappar i tempo.
Men vad är det då som gör att YIF kan klappa igenom så fullständigt? För det är ingen nyhet, det har hänt många gånger i år, och hände flera gånger även i fjor. Jag vet inte, men jag har några tankar.
* Av någon anledning tycks det mig som om Palle Hansen och Andreas Thynell är spelare som absolut har en väldigt hög nivå, men som visar den oftast när laget har feeling, flow, eller flyt – för att prata redig svenska. De behöver inte bara ha eget självförtroende för att prestera, de måste omhuldas i ett kollektivt självförtroende. Detta är något som Jim Gottfridsson och Sebastian Seifert är lite bättre på, i mina ögon – det att individuellt kunna prestera även om det går trögt för laget.
* Defensivt såg jag stora skillnader mellan första och andra halvlek mot Lugi. Det märktes att Engblom tryckt på att Bager/Nilsson skulle flyga långt ut på Lugis niometersskyttar. Något som ledde till att det blev stopp i Lugis bollrullande, att skyttarna fick skjuta ur sämre lägen och att de blev frustrerade. Det ledde initialt också till att Jonathan Leijonberg på linjen fick mer än vanligt att jobba med, men detta är sannerligen att föredra. Hade inspel på linjen varit Lugis största vapen genom hela matchen så hade YIF vunnit. Problemet i andra halvlek blev att intensiteten försvann i hastigheten av YIF:s ledning.
* Slarvigt anfallsspel, fegt anfallsspel och dålig intensitet ledde till att Lugi kontrade sönder YIF. Niklas ”Gummi” Gudmundsson käkade YIF:are som lördagsgodis och gjorde elva mål på tolv skott.
* Mats Engblom tog timeout efter 20 minuter i andra halvlek. Om jag säger att det var för sent så tror jag att ganska många håller med mig. Kanske till och med Engblom själv. Man såg ganska tidigt att något inte var som i första halvlek, även om vi absolut inte ska ta ifrån Lugi att de gjorde en mycket bra andra halvlek. En förändring jag hade velat se hade varit att spela med två linjespelare. Med två spelgenier i Gottfridsson och Seifert på nio meter hade möjligheterna till inspel ökat i kvadrat med två linjespelare. Det hade också tydligt signalerat att man vill se en förändring, vilket i många fall räcker för att väcka ett lag.

Även om jag gnäller på YIF här så hade man trots allt ett gyllene tillfälle att gå förbi i slutet. Martin Bager gjorde 25-26, men i samma sekvens blev Jim Gottfridsson utvisad för spark. Utvisningen var felaktig, och det var tyvärr bara ett av MÅNGA knepiga domslut, på bägge håll, ska vi tillägga. Jag gillar inte att kommentera domarinsatser, men den här var faktiskt oförklarligt dålig. Det var både felbeslut, som i fallet Gottfridsson, men det var också fler exempel på det man kan rubricera ”dålig känsla”. Ofta är domare gamla spelare som kanske aldrig lyckades med en egen elitkarriär, och just här var detta min bestämda känsla. En handfull gånger gjorde en spelare mål i matchen men blev avblåst och fick straff i stället, trots att de egentligen inte gjorde något fel. Matchen tappar tempo, frustration sprids och det är dessutom obegripligt och oattraktivt för ny publik att bevittna. Förekomsten av gula kort långt in i matchen är också något som någon domare någon gång får förklara för mig. Vilken effekt vill man uppnå?

***************************************

5700 på plats i Malmö Arena. Det kändes som knappt hälften. Den galne lugiiten på läktaren som skrek ”luuugiii” i en märklig omelodiös slinga skar som en klinga genom en stämning som inte fanns. Som vanligt räddade flera tusen Kristianstadssupportrar arrangörernas ansikte och svensk handbolls publiksiffror.
Man kan kalla arrangemanget underkänt, men vem är det man underkänner? Är lagen för dåliga, så dåliga att folk hellre gör annat än går på handboll? Eller är människor lata och ser matchen på teve? Är det klubbarnas fel som gör för dålig reklam för arrangemanget? Vissa kanske till och med skulle underkänna medier för att vi skriver för lite om arrangemanget.
Men det är ju så att medier skriver om det som blir något värt att skriva om. Slaget i Malmö skulle verkligen kunna vara detta, för det är en jättebra idé. Men då måste arrangemanget vara något mer än två elithandbollsmatcher. Som det var nu var Slaget i Malmö två handbollsmatcher efter varandra i en stor halvtom hall som egentligen inte var hemmaplan för någon (tror ni Tomas Axnér var nöjd med att få möta YIF på neutral mark?). Det saknas tillräckligt många kringarrangemang och pausunderhållningar och den där stämningen som säger något annat än att ”det här är två handbollsmatcher, rätt och slätt”.  Det handlar inte om kvalitén på spelet, för kvalitén på skånsk handboll är bättre än på många år – tre av lagen på plats var potentiella guldmedaljörer i SM. Jag hoppas att ”Slaget i Malmö” är något som får en fortsatt historia, men att det blir något mer än vad det är.

Men som sagt, chokladkakan var briljant.

Blogg in, blogg out..

Tro det eller ej, men jag är inte i London. Ni får hålla till godo med hemmasnickrade analyser. Men det börjar i alla fall närma sig!

Sveriges damer möter Danmark på lördag, och hur hårt det än låter är det en match som svenskorna MÅSTE vinna. Danmark är bra, men kanske ett av de sämre lagen i gruppen. Som är den här:

Sverige, Danmark, Frankrike, Norge, Sydkorea och Spanien.

Norge brukar ju vara bäst i världen men nu är de överlägsna. Ifall något lag rör norskorna så är det en mindre bragd. Frankrike är nummer två i den här gruppen, utan konkurrens tycker jag. Sen börjar det jävla till sig. Sverige, Danmark och Spanien är nästan omöjliga att placera inbördes. Men har Sverige formen – vilket matchen mot Brasilien i går inte indikerade (25-30) – då kan svenskorna mycket väl vinna båda två.
Och hur bra är Sydkorea? Ingen aning men det skulle inte förvåna mig om de är bra. Riktigt bra. De har en fin handbollskultur och den där obehagliga östasiatiska  noggrannheten. Ska en japan eller sydkorean slå en båge i skogen sitter de i fem timmar natten före och matematiskt räknar ut den optimala vinkeln. Sydkorea kommer inte oförberedda till OS…

Sverige kan slå alla lag i gruppen (nej, inte Norge) men frågan är hur många lag de kan slå på tio dagar? Det kommer att slita hårt på nyckelspelare som Torstenson och Gulldén, som i princip måste spela non stop för att Sverige ska vara konkurrenskraftiga. Jag är försiktigt optimistisk och tippar att Sverige blir fyra i gruppen, efter Norge, Frankrike och Sydkorea. Vilket betyder att man slår Danmark i övermorgon.

Vad ska man hålla koll på? Danmark försöker praktisera samma slags kontringsspel som landets herrlandslag med vindsnabba yttrar som är säkra i läget. I EM 2010 kändes det som att yttrarna bar det danska laget fram till fjärdeplatsen, niometersspelet var mer eller mindre mediokert. Mie Augustesen är en ruskigt duktig kantspelare och blev uttagen till all star-team det nämnda mästerskapet.
Så, en prioriteringslista bör inledas med det som en japan eller sydkorean hade prioriterat (och då inte den optimala vinkeln på en båge) – nämligen noggrannheten. Inga slarviga avslut och ett hundraprocentigt hemspring. Det låter basalt och det är det, men det är värt att understryka.

Vad det gäller det svenska spelet hoppas jag att man slipat bort de tekniska fel som man de senaste åren gjort alldeles för många av. I EM 2010 gjorde man få tekniska fel, och då går det här laget långt. Då sköt visserligen Linnea Torstenson mycket mer än hon gör nu. Det håller inte att Linnea skjuter fyra skott på en match även om hon har en god procent och gör tre mål. Torstenson får gärna skjuta 20 skott per match. Sveriges anfallsspel är inte bland de bästa i världen och jag förlitar mig mer än gärna på korrelationen Torstensons skottprocent=sammanlagd svensk skottprocent.

***************************************

Ifall ni läst er Ystads allehanda i dag ser ni att undertecknad spenderat en dag på Åhus strand i sällskap med hela Ystads IF. För er som inte inte läst er YA, som kanske inte ens känner er bekväm eller hemmastadd när jag säger ”er YA” kan jag berätta att Ystads IF är på träningsläger i Åhus. Somliga kallar det ”hell week”, andra kallar det ”hälsoläger”. Eller, det är väl bara Mats Engblom som kallar det hälsoläger. Det första Palle Hansen sa på morgonen inför första träningspasset var: ”Det finns ingen hälsa med det här”.

Och jag var lite benägen att ge honom rätt. Klockan sju på morgonen inledde de med att springa intervaller i en timme på stranden. Solen sken som aldrig förr denna sommar så det var allt lite härligt, men mest hemskt. Jag stod på bryggan och tittade på och mådde tillräckligt dåligt bara av detta.

Tre pass om dagen i en hel vecka. Det är mastigare än en kladdkaka i sju våningar. Jag pratade med Kent-Harry Andersson innan första träningspasset och det lät som att de inte riktigt har koll på de fysiologiska förtjänsterna med ett sådant extremt upplägg. Mats Engbloms kommentar efter första passet kan också tolkas lite illavarslande: ”Ja, en sån här vecka räknar jag med lite förslitningsskador”.
Det låter ju inte helt hundra.

Efter att ha bevakat laget en dag är jag emellertid säker på en annan sak: På ett mentalt och socialt plan är vinsterna enorma. Jag ska göra en liknelse och jag är fullt medveten om att den är hårddragen. Men, människor som varit med om enormt trauma, säg, en flygolycka eller ett gisslandrama, håller ofta ihop efteråt. Livslånga vänskaper kan bildas ur en kort plågsam sekvens i livet. Hell week i Åhus är för allt i världen inget trauma, men jag tror att effekterna rent socialt går att jämföra. Att lida ihop, att peppa varandra att ta sig igenom något, att veta att personen bredvid mig går igenom samma sak som jag – jag tror att det stärker en grupp något oerhört. Jämförelsen mellan det YIF som i fjor var på hell week i Lindesberg och det YIF som året innan inte var på hell week är stora. Pelle Källs YIF var inte tillräckligt bra tränade och framför allt funkade gruppen inte tillräckligt bra socialt. Det gnälldes och skreks på matcherna.

Apropå trauma drabbades jag själv av ett sådant i Åhus. Jag och fotograf Christian skulle mellan matcherna besöka spelarnas stugor för att se vad de pysslar med på den lediga tiden. Och vi fick bittert ångra oss. Jag äntrade stugan där Leo Larsson, Fredrik Ohlander, Alexander Nilsson och Sebastian Seifert skulle bo och det kändes redan i luften att något var fruktansvärt fel. Jag hade blicken stadigt rakt fram men i min vänstra periferi rörde sig något rosa-aktigt tyglöst. Jag trotsade mina instinkter och vände blicken – det var som att se rakt in i solen. The horror, the horror!

Det jag såg var en naken Sebastian Seifert på toaletten. Jag vacklade några steg och tog sedan täckning utanför alla synvinklar.
Mardrömmar, så klart. Min sambo väcker mig om nätterna, jag är kallsvettig och hon säger: ”Peter, Peter, hur är det?” Men jag svarar inte. Jag skäms. Som att alltihop var mitt fel.
Nedan försöker jag bearbeta mitt trauma, genom att sätta in det i ett konstkonceptuellt sammanhang. Specifikare än så behöver jag inte vara, jag litar på min läskrets eleverade intelligensnivå. Seifert är skildrad könlös, som en Ken-docka. Jag hatar att censurera mig själv men en helnaken Seifert på toaletten är inte dagstidningskompatibel. Den andra figuren är så klart jag.

Blogg in, blogg out..