Jag har haft en märklig natt. Vaknade upp kallsvettig, tog min fru i handen och undrade om hon kanske var Kajsa Bergqvist. Vet inte alls vad det betyder.

Jag vet dock vad resultaten från helgens USM-spel vittnar om – en ljus framtid för Ystads IF. Guld för A-pojkarna och brons för B-pojkarna. Särskilt iögonfallande är A-pojkarnas insats, särskilt när man granskar rena siffror. Lyssna: YIF gick igenom gruppspelet obesegrat med +31 i målskillnad (låt gå för att 24-målssegern över Kroppskultur hjälpte den statistiken), slog Bolton i semifinalen med astronomiska siffror och slog sedan Sävehof i finalen klart, trots att man höll på att tappa en ledning av näst intill tvåsiffrigt format. Tittar man sedan vidare på All Star Team-uttagningen hittar man fem YIF:are på de sju positionerna, och en av dem – Lukas Nilsson – blev också utsedd till MVP. Detta måste vara en av de mer odiskutabla segrarna på USM-nivå de senaste åren. Egentligen var det bara IFK Kristianstad i gruppspelet som på allvar kunde utmana YIF.

Samtidigt ser man att IFK Ystad inte var representerat i något finalspel, och man inser att pendeln svängt över igen. A-lagets divisionstillhörighet och status i hemstaden kommer att styra var ungdomarna väljer att börja spela handboll. De magra åren som YIF hade i början av 2000-talet resulterade i några svagare årgångar, men nu är klubben stor och stark igen, på A-lagsnivå och på ungdomsnivå. I IFK Ystad får man bara bita ihop och tro på pendelns logik och fysiska fundament – det att den en dag svänger över igen.

Lukas Nilsson är diamanten som redan nästa år måste ha en tämligen tydlig roll i A-laget. Han är ung, men vid Odens enda öga – han har redan fysiken!

SM-slutspelet rullade vidare i går med andra semifinalen mellan Kristianstad och Sävehof. 1-1 där. Inte alldeles oväntat men jag kom på mig själv med att tänka: ”Vad spelar det där för roll? Handboll är en enkel sport – 14 spelare jagar en boll i 60 minuter och till slut vinner alltid Sävehof”. Kontentan här (då ju Kristianstad faktiskt vann de 60 minuterna i går) är att det känns som att Sävehof till slut ändå vinner den här serien oavsett hur den ser ut. Men jag har blivit lite osäker – anledningen är det förändrade spelsystemet, och om detta har jag pratat flera gånger redan, men det är värt att poängtera. Med Kristian Bliznac (eller Kristian Blizzzznatzzzz, som Roger Blomquist uttalar det) och Kent Robin Tönnesen blir Sävehofs spel skyttefokuserat och spellinjerna drar centralt vilket gör att de oerhört duktiga kantspelarna får mycket mindre boll att jobba med. Spelet med mindre spelare, mer fokuserat på att tänja ut motståndarna, hitta luckor och spela ut på kanten är stabilare än skyttespelet, har mindre felmarginaler då skottvägen till målet blir kortare och är dessutom i mina ögon mer underhållande att se på. Men men, det är sannerligen en lyx för ett lag att vara favoriter till ett SM-guld oavsett hur man spelar.

Men jag är alltså inte lika säker längre. Oavsett hur bra Kent Robin Tönnesen och Kristian Blizzzzznatzzzzz är.

Sändningen från Kristianstad fick avbrytas i förtid eftersom någon från Sävehofs supporterförening Kamikazes brände av någon slags rökbomb i arenan varpå ett larm med en oerhört strikt amerikansk röst i Stephen Hawking-tonläge förkunnade: ”Attention, ladies and gentlemen. There is a fire in the building.” Först och främst blev jag lite provocerad av lugnet i meddelandet. Brinner det i byggnaden jag befinner mig i vill jag gärna att larmrösten är tydlig, och gärna talar på det språk jag bäst förstår: ”UT FÖR I HELVETE! DET BRINNER! DET BRINNER!!!!!! ”
För det andra, och då ska vi vara allvarliga, är det naturligtvis tråkigt att huliganismen nu även nått svensk handboll. Jag tänker dock inte, som Mr Mysfarbror Bränholm på SVT-bloggen dunka mig på mitt handbollsbröst och gråta över att handbollens obefläckade rykte som gentlemannasport går förlorat, att ”Den tuffa men ärliga attityden som råder på plan brukar även spegla sig på läktarna”, men nu kanske inte längre gör det. Handbollen har naturligtvis varit förskonad från bråk på och bredvid plan, från rasism och andra verbala elakheter – om man jämför med mer populära sporter som fotboll och ishockey. Men säkert inte om man jämför med innebandy och basket som är sporter som i Sverige känns mer relevanta att nämna i en jämförelse med handboll.
Vi kan inte inbilla oss att sport och att handboll är något sublimt, något finkulturellt som endast brukas på läktaren av damer och herrar i seglarjackor och vattenkammade pojkar. Idrotten är enkel att förstå och att välja sida och passionerat älska och hata kommer alltid att attrahera den intellektuellt invalidiserade delen av mänskligheten som hänger sig åt huliganism, och att denna företeelse nu nått svensk handboll skulle man på någon vänster kunna se som ett tecken på stigande popularitet. Därmed inte sagt att huliganism är något positivt, folk som bränner rökbomber inomhus är helt enkelt idiotiska och idiotiska människor gör i regel inte någon nytta någonstans. Jag räknar med att Sävehof städar upp det här internt, jag minns redan från slutspelet i fjor att det var problem med Sävehofsupportrar vid en av semifinalerna i Ystad, så någon blixt från klar himmel tror jag inte att det här var för klubben.

Noterat, snart kommenterat
* Ystad hade en ganska kass CL-helg. Kiel vände visserligen till seger hemma mot ungerska Veszprem, 32-31, men jag oroas över att Niclas Ekberg nästan inte får speltid. Christian Sprenger dominerar just nu den kanten i Kiel och det är så klart negativt för det svenska landslaget. Sverige har inte råd att bästa målskytten Ekberg inte får spela i klubblaget. Kiel får dessutom problem att hålla ungrarna stången på bortaplan i returen. Laszlo Nagy (fråga SVT-sporten hur det ska uttalas!) gjorde elva mål och var formidabel.
Vidare förlorade Flensburg hemma klart mot Hamburg. Mattias Andersson, en av Bundesligas bästa spelare den gångna säsongen kunde trots formtopp inte stoppa Hamburgarna (hamburgarna, ha!). Då kan man tänka, ah men då gick det ju i alla fall bra för Fredrik Petersen. Och det gjorde det ju i och med att Hamburg vann, men bara ett mål från Petersen…
* Robert ”Knirr” Andersson klar för H43. Kanske ville han till Tyskland direkt, men elitserien är ett bra steg på vägen, och jag tror att H43 har bättre kapacitet än att bara överleva i högsta serien.
* Roger Blomquist inledde (typ)  sändningen med att säga ”Och Sävehof ställer som vanligt upp i sitt svarta ställ” och konståkningskonnotationerna hos undertecknad var legio. Det gör för all del ingenting, för sen pratade Blomquist om Kristian Blizzzznatzzzz och då förstod jag att det var handboll jag såg på. Däremot förstod jag inte varför det var så noga med att uttala Kristian Blizzzzznatzzzz namn rätt (jag utgår ifrån att detta är rätt uttal på det språk från vilket namnet Bliznac emanerar ur, annars är det obegripligt) när man sedan uttalar namnet Claus Kjeldgaard på ett så uppenbart försvenskat sätt. Min danske vän Sören har lärt mig att Kjeldgaard ska uttalas ”Kellgård”. Själv skiter jag i vad man säger men jag tänker att det borde vara viktigt för Roger ”Blizzzznatzzzz” Blomquist.

Post scriptum vill jag bara tillägga att Roger Blomquist är alright. Här i min lilla undanskymda hörna av cypervärlden tillåter jag mig att skoja lite grand.

I ett ytterligare post scriptum-tillägg vill jag uppmana er att ta kontakt med mig ifall ni behärskar drömtydning och vet varför jag frågade min fru om hon var Kajsa Bergqvist. Jag är mycket angelägen. Som grundfakta bör ni känna till att jag älskar min fru och att jag aldrig hyst några medvetna känslor för Kajsa Bergqvist utöver det att jag gillade att följa hennes höjdhoppskarriär, och jag inser också att en relation mellan henne och mig är orimlig på många punkter, och jag önskar inte att förändra detta. Hör av er.

Blogg in, blogg out..

”Det är som om vinden ett budskap mig bär
om lyckliga dagar som randas
Mitt blod är i oro, jag tror jag är kär
- i vem? – ack, i allt som andas!”

Ungefär så tror jag att YIF:are känner sig i dag. De älskar nog halvnakna träd, blöt asfalt och den lika blöta vinden som kittlar de högre siffrorna på beaufortskalan – och allt det andra som hör till denna den 8 november. Raderna är från dikten ”I ungdomen”, av Gustaf Fröding, men njut den gärna i denna magnifika version av Mando Diao.

Jag ska börja med att säga att jag inte såg matchen Ystads IF-Hammarby, så felaktigheter i bloggen de närmaste raderna kan bero på detta. Men jag tror mig trots allt kunna dra en del slutsatser av det jag läste i YA:s liveblogg och av referat av matchen.
För det första spelade Hammarby ett utgrupperat försvarsspel i i princip hela matchen. 29-13 är siffror som talar lite för att detta var något som Ystads IF gillade. Och jag förstår varför – plötsligt blev det enklare att i spelet inkorporera Philip Nilsson och Pierre Hammarstrand, två spelare som haft det lite trögare att komma igång i år än vad som är önskvärt. I Hammarstrands fall är det väl så att han haft VÄLDIGT svårt att komma igång. Efter tio omgångar är han fortfarande lurblåsarlös i Ystads Allehanda. Det är helt enkelt inte vanligt.

Ifall jag varit coach för ett lag som möter Ystads IF som det är just nu hade jag spelat 6-0 i försvaret och låtit spelare som Andreas Thynell och Palle Hansen bekänna färg. Då finns det risk att de skjuter bort lite bollar och få passningar når lagets duktiga kantspelare. Det blir också trängre kring Martin Bager på linjen, lagets i särklass mest effektiva spelare. Faktiskt hela elitseriens effektivaste spelare.
Mot ett utgrupperat försvar får denna giftiga trio större möjligheter i spelet och det tackade de för med att göra flest mål i laget mot Hammarby.

Suck…nu slår det mig att Hammarstrand så klart spelade på nio meter. Det var den fåtöljfilosofens analys down the drain. Man ska så klart se en handbollsmatch på plats, men just i går redigerade jag. Och förresten vill jag hävda att analysen stämmer ändå, då Jakob Nygren väl fick en hel del kantlägen?

Det ska väl också påpekas att Hammarby nog måste ha gjort en insats som i bästa fall får etiketteras som ”slätstruken”? Men det måste ändå vara skönt för YIF att få KROSSA ett lag. Det är en underskattad känsla det där att riktigt få krossa någon. Matchen var dessutom viktig. Den var på något sätt en vägvisare för YIF och Hammarby och för resten av säsongen. Båda lagen låg inför matchen på elva poäng – nu går YIF mot en toppstrid jag tror laget ska vara inblandat i, Bajen däremot mot en plats kring slutspelsstrecket. Därmed kan vi snart blåsa av det resultatmässiga undantagstillstånd som alltid råder i inledningen av en serie.

Dagens YA-sport pryds av en fet bild där just Jakob Nygren utför någon slags rörelse med boll. Jag anser att det notabla med bilden – Nygrens bollartistiska skills till trots – är de fladdrande centimeter tunga som av outgrundlig anledning inte kan hålla sig i Nygrens mun. Den hänger som en vindvimpel utanför flabben. Det notabla är också att det är just en vänsterhänt spelare som exponerar sig. Han har bevisligen lärt sig av sin positionens läromästare i laget – Pierre Hammarstrand. Kolla in bilderna nedan.

Vad är grejen? Jag funderade på att ringa en beteendevetare för att att höra om det finns en vettig förklaring till denna de vänsterhäntas tics. Jag kom emellertid fram till att jag troligen inte hade blivit tagen på allvar. Så jag har spenderat förmiddagen med att arbeta fram en egen vetenskaplig teori och hypotes. Min vetenskapliga metod har varit ”Ockhams rakkniv”. Den innebär i korthet att ifall det finns flera olika förklaringsmöjligheter till ett fenomen skall man välja den enklaste, ty denna bör sannolikt vara mest trolig. Allt annat skall man skala bort.

Ja, bilden talar väl för sig själv. Detta är helt enkelt den rimligaste förklaringsmodellen. Den illustrerar varje människas genom generationer nedärvda önskan – ja, jag vill säga instinkt – att slicka på John Malkovich flintskalle. Denna önskan kommer till ytterst explicit uttryck hos Pierre Hammarstrand i hans pendlande tunga men är helt omedveten.
Bilden talar också om skillnaden mellan Pierre Hammarstrand och en blodhund – åtskilliga centimeter, som ni ser – till Hammarstrands fördel. Det råder också en väsentlig divergens ifråga om tungornas potens, men jag reserverar mig för att det i detta fall kan vara ett slumpens utfall.

Jag önskar också göra ett försök att lansera ”Bloodhound” som smeknamn åt Pierre Hammarstrand. Pierre ”Bloodhound” Hammarstrand, alltså. Sprid ORDET!

********************************************

Säga vad man vill om Ystads IF-Hammarby, gårdagens verkliga kronjuvel var så klart Skånederbyt Kristianstad-Lugi. Hemmalaget fick revansch för debaclet i Lund då Lugi vann med 30-19. Båda dessa lag har börjat serien en aning bättre än jag förutspådde, och nu är alltså Kristianstad ny serieledare. Till Kristianstadsbladet sa matchhjälten Lars ”Big Lars” Möller Madsen så här, på frågan om det var skönt med revansch på Lugi: ”Ja, faktiskt. Vi gjorde en riktig pissmatch då och även om vi inte gör någon kanonmatch i dag så spelar vi ändå tillräckligt bra för att vinna. Och man ser ju på resultattavlan att vi var bättre bakåt än framåt…”

22-20 slutade alltså den matchen. Även om Lugi förlorade ser jag inga tecken på att laget ska husera någon annanstans än i seriens toppskikt. Det blir en otroligt intressant fortsättning av elitserien med två Skånelag i den absoluta tabelltoppen och ett, Ystads IF, som jag tror håller på att närma sig den. Extra intressant är det i och med att favoriten Sävehof sliter med jämnheten och med att sätta spelkonceptet. Fortfarande tycker jag att laget är jämnare och totalt sett bättre när man spelar med fjorårets ”knatteuppsättning” på nio meter, men jag inser även jag att Sävehofs högstanivå kan bli ännu högre ifall man spelar in skyttekraften i Tönnesen/Bliznac så det sitter. Men vem trodde att Sävehof skulle stå på fyra förluster efter tio omgångar?
Kristianstad har de sex bästa publiksiffrorna hittills. Det är lika med alla deras hemmamatcher. I går var det nästan 5000 på plats på matchen. Otroligt…

Innan vi håller för i dag vill jag, apropå John Malkovich, tipsa om filmen ”I huvudet på John Malkovich”. Jag har aldrig varit så nära att dö – förutom cykelvurpan under ett triathlon med Ystads IF, då jag med knappt en meter missade en mötande bil – som när jag bevittnade scenen då John Malkovich går in i sitt eget huvud. Jag svär, jag höll på att skratta ihjäl mig. Jag var tvungen att pausa filmen i fem minuter för att gå ut på balkongen och gråta.

Blogg in, blogg out..

Visst, en SM-finaldag är alltid en SM-finaldag, men har man någonsin upplevt en mindre spännande? Det där med finalrutin, ni vet, det där som Sävehof har så jäkla mycket av, fick en en kolossalt avgörande betydelse.

Mathias Zachrisson formulerade Guifs insats i sista semifinalen mot Kristianstad som att laget ”sket på sig”. En klassiskt illaluktande metafor, men inte utan insiktsfull pregnans. Ska vi rida vidare på ”Zackes” vis och beskriva Kristianstads, och Lugis, insats under gårdagen så går det inte att nöja sig med begreppet ”sket på sig”. Det vi bevittnade i går var en episk tarmtömning av syndaflodsformat. En knipmuskulatur helt satt ur spel.

Damernas final var i alla fall spännande i en halvlek, även om det någonstans kändes som att Sävehofrycket låg precis bakom kröken. Andra halvlek var en gulsvart manifestation i hur man ska uppträda i en SM-final. Det sades att Ida Odén låg bakom hela segern, och det gjorde hon kanske, men även utan hennes tio mål och goda spel hade Sävehof vunnit. Sabina Jacobsen är Lugis härförare men förde inget annat än en anonym tillvaro. Ovärdigt slut på en mäktig tid i Lugi.
Stora delar av Lugis finallag må vara ursäktat på grund av låg ålder, men jag tror att även de själva hade förväntat sig mer av den här dagen.
Sävehof demonstrerade ett komplett spel både framåt och bakåt medan Lugi egentligen inte har något anfallsspel. Dragan Brljevic och Sabina Jacobsen (och även media) har snackat oerhört mycket om Lugis 3-2-1-spel i teve och tidningar. Jag hoppas att Lugi, åtminstone internt, börjar prata anfallsspel nästa säsong.

Och herrfinalen… Gud vilken besvikelse. Den kändes avgjord efter en kvart.
Efter 50 minuter av finalen hade Kristianstad gjort 13 mål – nio av dessa signerade Lars Möller Madsen. Oavsett hur stark man bedömer LMM:s insats i finalen vara, är Kristianstads kollektiva insats patetisk. Ja, jag säger patetisk – utan att skuggor faller över Sävehof, som åter igen gör en helt oklanderlig finalinsats.
Vi har yvats över att äntligen ha två Skånelag i final, men väl där tog de gulröda stryk av de gulsvarta med sammanlagt 21 mål. Och då ska det sägas att Kristianstads sista 6-7 mål gjordes på ett Sävehof som mentalt redan korkat upp champagnen, på en Emil Berggren som mentalt redan satt på twitter och gödslade cyber-jubel.
Kristianstad hade för det mesta inget anfallsspel värt namnet. Ett fåtal gånger växlades LMM upp för skott, men oftast fick han göra det själv, och rörelser där andra fick lägen såg vi inte förrän matchen var avgjord. Ola Lindgren har trots allt jobb att göra för att få Kristianstad till ett topplag, även när man inte rider på den formtopp man haft under slutspelet och efter att Ola tagit över.

Notabelt
* Erik Fritzon var den som fick det värdiga avslutet. Han var kung i finalen, sin karriärs sista match, och fick avsluta med ett SM-guld. Sitt femte, om jag räknat rätt. Man kan kalla honom lat, mullig, Pommes Fritzon eller vad fan som helst – ingen kan avdekorera honom hans guld.
* Jesper Larssons sista match blev mindre rolig, förstås. Han fick ett par psykbryt på sina lagkamrater i inledningen, men det var förgäves. De kunde inte vakna.
* Aftonbladet hade efter herrfinalen en enkätfråga på webben som löd: ”Är Sävehof värdiga mästare?”
Ifall någon vet vem som kommer på de här webbfrågorna kan den väl maila mig på peter.lindgren@ystadsallehanda.se. Är Sävehof värdiga mästare? ÄR SÄVEHOF VÄRDIGA MÄSTARE?
Hmm, de har precis slagit sin finalmotståndare med åtta mål, som kunde varit 16 om de varit tvungna. Sluta slösa med folks tid och uppmärksamhet, Aftonbladets frågeställare.
* Jag vill en gång till poängtera det märkliga i att Mikael Franzén får sparken. VAD ska den mannen GÖRA? Han har lett sitt lag till två raka SM-guld där den sammanlagda finalmålskillnaden är plus 25! Han har dessutom lett sitt lag längre i CL än vad en svensk klubb varit på länge. Och detta trots att man tappade Stenbäcken och Jakobsson inför säsongen. Franzéns avsked är årets gåta i elitserien. Eller är det Kent-Harry Anderssons mentorskap som till fullo ligger bakom Sävehofs framgångar i år? I så fall borde YIF gå en vacker säsong till mötes.
* Claus Kjeldgaards näve flög återigen upp i ansiktet på en motståndare. Hur oavsiktligt man än kan hävda att detta är kan jag bara konstatera att Claus Kjeldgaards nävar ofta hamnar i ansiktet på motståndare. Se bara!

Claus Kjeldgaard lever konstant med en ofrivillig hand i någon annans ansikte, här på bilden i en random snubbes. Vidare surar han på rätt bra över SM-silvret, men av estetiska hänsyn och för att inte krypa allt för långt under bältet undlät jag att avbilda den episka tarmtömningen.
Även Ola Lindgren (vänster) surar över SM-silvret. Han drömmer om den sista semifinalen mot Guif, där han efter segern firade på en parkbänk med en nötmix och russin. Those were the days…

De guldfirande Sävehofkillarna är förstås Emil Berggren och Victor Fridén. Att de håller hand kan ses som en symbol för det sekteriska rykte som Sävehof har, men det kan också ses som en symbol för att duon verkar ha samma otillräkneliga hårstylist.
Jag lade en fisgrön bakgrund på bilden och så här i efterhand kan jag inte förklara det. Jag kan emellertid konstatera att det inte var ett genialiskt infall.

Blogg in, blogg out..

Nä, det gick inte vägen denna gången heller. IFK Ystad förlorade på nytt. Denna gång mot nystartade Trelleborgs HBK. Jag såg inte själv matchen men har fått rapporter om att det unga hemmalaget på nytt gjorde en hedervärd insats, utan att fysiskt eller erfarenhetsmässigt riktigt räcka till. Ja herregud, bara detta lags varande i Sveriges näst högsta serie är hedervärd. Men hur mycket heder man än staplar på heder ser det i nuläget inte ut att räcka. IFK är sist i allsvenskan efter nio raka förluster – faktum som svider som ljumskskav.

Så vad göra?

Ni läste väl min förhandsartikel till matchen mellan IFK och Trelleborg? Ja, klart ni gjorde. Jag vet inte om det framgår tillräckligt tydligt i texten exakt hur sugen 42-årige tränaren Robert Andersson är på comeback. Som det lät på honom är det egentligen bara en sliten kropp som kan förhindra att det händer. ”Robban” är trasig i både axel och knä och naturligtvis måste han överväga om det barnsliga nöjet en comeback skull ge honom är värt risken att gå sönder på riktigt.
Helt klart är att laget behöver honom, mer än bara på bänken. Blott det symboliska i hans första steg ut på planen skulle signalera något till både med- och motspelare som är svårt att värdera i ord och poäng.
Högst upp på Robert Anderssons agenda borde det i alla fall stå: ”Till doktorn. Helkroppsbesiktning.”

Såg svensk handboll få ett litet miniuppsving i går. Sävehof var faktiskt betydligt bättre Kadetten Shaffhausen i Champions league. Jag störde mig dock på att kommentatorerna envisades med att kalla niometersuppställningen med Apelgren, Schefvert och Albrechtsson för smurfligan. Fast det bottnar förmodligen i ett eget komplex – Schefvert är nära nog en decimeter längre än jag själv. Om han är en smurf med sina 188 centimeter vill jag inte spekulera i vilken slags futil varelse jag själv skulle kunna liknas vid.

Emil Berggren gjorde inte sin bästa match i går, men det är tydligt att han tar steg i utvecklingen. Även om han inte själv lyckades göra särskilt många mål i går öppnar han med sin fysiska storhet upp luckor åt smurfarna. Han verkar även ha mognat som människa, enligt vad man hört från människor runt omkring honom. Det enda som inte utvecklas med honom är bevisligen hans mustasch – det verkar vara med den som det är med mobiloperatören 3, täckning endast i halva landet.

Sverige inledde med storvinst i Möbelringen Cup (för övrigt det minst sexiga cupnamn jag hört på länge) – 27–19 mot europeiska topplaget Spanien. Storartat!
Jag sitter på ett ställe som inte förfogar över en sådan obskyr tevekanal som Eurosport 2, så tyvärr blir mina kommentarer runt matchen icke särdeles initierade. Lätt att konstatera är i alla fall att Linnea Torstenson verkar vara kapabel att skjuta igen.
Sveriges målvaktspar framstår som ett av världens bästa, i dag ska Kain ha varit grym, och då tycker jag ändå att Grubbström är bättre. Får man bara lappat ihop det lilla jäkla skitbenet i Isabelle Gulldéns hand så kan det bli fina julklappar åt svenska handbollsälskare.

Blogg in, blogg out..

Nästa vårs SM-slutspel är elitserielagens givna mål; det är tiden då hjältar dekoreras med medaljer och då spelarna förstår varför de underkastar sig timmar av hjärndöd försäsongsträning – det är en liten smak av Eden.

In i Lindgrens Paradiso kommer åtta lag. Dessa!

8. Lugi. Landade mycket högre upp i tabellen  förra säsongen, men nu spelar Kim Ekdahl du Rietz inte längre i klubben. Anders Hallberg var utan att överdriva fantastisk under stora delar av säsongen, men det blir lättare att tränga igenom försvar när en Kim EdR delar motståndarblock mitt av som en annan Mose delade Röda havet. I Albin Tingsvall bor en stor talang och kapacitet, men får han vara frisk?
Jag sätter ett stort frågetecken kring Lugis spelplan. I och med Kim EdRs flytt till Frankrike måste man fullständigt förändra sitt spel. Förra säsongens lyckosamma spel byggde på att Kim slet upp ett hål som antingen han själv eller någon annan utnyttjade.
Tränare Johan Zanotti måste vara gruvligt trött på att kallas ”färgstark”, men nu börjar det bli dags att lysa även på prestationsbaserad nivå. Man gjorde fiasko i slutspelet i fjor.
Kristian Meijer var grym sist han var i elitserien, är han fortfarande det? Lugi har tillräckligt med kunnande i truppen för att nå långt, men får man ihop det?

7. Alingsås. Var osedvanligt skakiga i fjor men redde upp det fint på slutet. Då jag tror att elitserien kommer att vara tightare och bättre i år än i fjor tror jag inte att Alingsås blir bättre än sjua. Payam Hatami är visserligen med från start den här säsongen, men annars vet jag inte om laget utvecklats. Spelare av typen Bliznac och Bernhardsson är stabila, men de har redan ett guld på meritlistan och andra lag ser hungrigare ut. Bygger sitt spel på bra försvarsspel och snabba kontrande sexmetersspelare, och detta kommer säkert att fungera även i år. Blir farliga i slutspel.

6. Redbergslid. Kom sexa även i fjor och laget är minst lika bra i år. Innehåller en rejäl stomme av det U21-landslag som verkat under året och är en veritabel vinstmaskin när spelet fungerar. Tyvärr är man en veritabel förlustmaskin när spelet inte fungerar. Marginalerna är små i Redbergslid. Iveland återvänder och bringar framför allt stabilitet till laget. Arnesson, Lönn och Medina är tre av elitseriens målfarligaste spelare och man har även kompetent folk på kanterna. RIK:s akilleshäl lär även i år vara defensiven. Det sägs att man vråltränat dessa bitar på försäsongen, får man det till att fungera skulle det kunnat bli toppkänning för RIK.
Om det inte vore för…målvakterna.
Aronius, Hörberg, Winge – åtminstone en måste få ett rejält lyft för att RIK ska blanda sig i medaljstriden.

5. Ystads IF. Jag tippade YIF femma även i fjor och det var ju så klart uselt tippat. Och spelat. Men laget är bättre i år. Jag tror att Engblom förberett laget bättre än vad Pelle Käll gjorde, nyförvärven ser bra respektive ruskigt bra ut och Jürgen Müller har fått en säsong på sig att förstå vad elitseriehandboll innebär.
Jag gillar valmöjligheterna i årets YIF – till exempel på nio meter. Antingen väljer man en av Gottfridsson och Seifert och spelar med en dyngskytt på V9, typ Grön eller Thynell. Eller så spelar man både Seifert och Gottfridsson samtidigt i vad som konkurrenslöst hade blivit elitseriens spelintelligentaste niometersuppställning. På H9 är inte Hansen så given som man kan tänka sig, Hammarstrand utgör ett alternativ som är hotfullt på andra sätt än Hansen, och alternativet är möjligt eftersom Gustav Thulin nu finns som back up på högerkanten. På linjen är förhoppningen att Martin ”Bagaren” Bager ska åskådliggöra det område på planen som förra året var YIF:s Bermudatriangel.
Farorna: 1. Müller eller Leo Larsson måste få ett litet lyft. 2. Bager får inte vara en trött, dyr gaffa-dansk. 3. I nagelbitaren Seifert VS Astman måste den förstnämnde vara övermannen.  
Skulle allt maximalklaffa är Ystads IF en guldkandidat. Skulle det minimalklaffa finns det i årets tuffa serie en liten risk att åter igen missa slutspel. Men det bör inte inträffa.

4. Drott. Måste ha fått en tankeställare i fjor då man var på vippen att missa slutspel. Var enormt skadedrabbade under säsongen men nu är en viktig kugge som högernian Magnus Persson tillbaka i gott skick. Daniel Lindgren kan i konkurrens med mer uppenbara namn vara årets nyförvärv. Han är en mycket bra försvarsspelare och var under Drotts finalsäsong 09/10 den spelare som drev upp tempot i andrafaskontringarna. Får han bara ordning på sin axel är han också ett högkvalitativt skyttehot.
Frågetecknen i Drott finns på två positioner. Stephen Nielsen har lämnat för Malmö på målvaktsposten, men i fjor vette tusan om inte Robert Bladh ändå var bättre. På linjen lämnar slovenen Gorensek och Christoffer ”Bulten” Johansson får ett ansvar som han kanske, kanske inte, behärskar.
Ulf Sivertsson är kanske den tränare i elitserien jag har störst förtroende för.

3. Skövde. En skräll tänker ni? Men är det verkligen det? Man var uppe och rotade kring topp-tre länge i fjor och i år har man minst sagt bättre spets. Vad sägs som den här offensiva startsexan: Landslagsmeriterade målsprutan och återvändaren Rasmus Wremer på V6, landslagsmeriterade målsprutan och nyförvärvet Tobias Warvne på V9, poängkungen Linus Lake i mitten, hyperkompetente Niklas Forsmoo på H9, fjorårets genombrottsman Andreas Cederholm på H6 (eller H9 för den delen) och på linjen Sveriges M6-framtid Andreas Nilsson. I målet hittar vi dessutom en av elitseriens bästa målvakter i Mikael Appelgren. Detta kan vara elitseriens bästa förstauppställning, sett till anfallsspel.
Problemet är väl att många av dessa spelare är betydligt sämre bakåt, och detta blir utmaningen för Skövde i år. Jag tror att man lyckas bra.

2. Sävehof. Ja, ni kan storyn – mästarna har tappat lagets två bästa spelare, Stenbäcken och Jakobsson. Stenbäckens ersättare Fredrik Larsson vill inte höra sitt och Stenbäckens namn i samma mening och det är just därför så kul att jämföra Stenbäcken och Larsson i samma mening. Stenbäcken är en spelare stadd i utveckling, å andra sidan är Fredrik Larsson en alkemist av stora mått – han vet hur man gör guld i elitserien efter tiden i Hammarby. Jakobssons ersättare Alen Kulenovic får visa vad han kan innan jag uttalar mig.
Sävehof är Sävehof är Sävehof. Jag lovar att de kommer att utmana om guldet även i år. Men vinner serien, det tror jag inte att de gör.

1. Guif. Det här måste vara Eskilstunalagets år. Man har visserligen tappat Jimmy Jansson och Patrik ”Pava” Johansson, och där tror jag att den förstnämnde blir svårast att ersätta. Pava var i fjor i mina ögon en sämre spelare än han var i Hammarby. Helge Freiman är ett spännande nyförvärv, kanske mest på sikt, och Robin Hallberg känns som en fullgod ersättare till Daniel Johansson, som man lite märkligt gjorde sig av med. Kristjan Andrésson har visat sig vara en mycket god lagbyggare och jag uppskattar hans humana och varma ledarstil. Laget innehåller tre spelare i Zachrisson, Andersson och Aren som kan vara en del av svensk landslagshandbolls gyllene framtid.
Mitt enda frågetecken gäller hur stor betydelse Jimmy Jansson faktiskt hade för lagets defensiv. Ifall Guif lyckas med sitt försvar även utan Jansson tippar jag en repris av fjorårets final, fast denna gång med seger för Guif.

Mitt tips i sin helhet!

1. Guif
2. Sävehof
3. Skövde
4. Drott
5. Ystads IF
6. Redbergslid
7. Alingsås
8. Lugi
*************
9. Malmö
10. Kristianstad
*************
11. Aranäs
12. H43
13. Tumba
*************
14. Hammarby

I morgon är det upptaktsträff för elitserien. Jag kommer att vara där, och ni kan i sinom tid läsa allt om den här på bloggen.

Blogg in, blogg out..

Himlens tårar slår ner som en miljon k-pistar här utanför och det ser ut som det mer eller mindre gjort hela sommaren. Luften på min balkong luktar blöt ljummen asfalt. Snön är långt borta men jag går händelserna i förväg och lyssnar på ”Vintersaga”. Jag dricker halvtorr sherry och känner det stora vemodet rulla in.
Vad passar bättre i höstrusket, detta årstidernas skymningsland, än att tippa elitseriens plats nio och tio – tabellens limbo. Lagen som hamnar här när serien är slut i vår har spelat färdigt för säsongen.

Limbo är det helvete som YIF och lagets fans upplevde i fjor, ett riktigt råfiasko. Men så måste det inte vara.
Limbo är också Tomas Westerlunds, H43:s tränares, våta dröm. Att slippa kvalserien vore för lundalaget en succésäsong.

Okay, här kommer mitt uppdaterade tabelltips.

1…..
2…..
3…..
4…..
5…..
6…..
7…..
8…..
**********
9. Malmö
10. Kristianstad
**********
11. Aranäs
12. H43
13. Tumba
**********
14. Hammarby

Jag tror på ett helskånskt limbo och för detta blir jag säkert mindre omtyckt av rödgula patrioter, men som vanligt rör det mig inte i ryggen. Jag tippar Malmö och Kristianstad, inte för att jag tycker att de är dåliga, utan för att jag måste tippa något, och jag kan i alla fall argumentera för att just dessa två lag ska härbärgera i limboland. Men jag måste åter igen understryka att elitserien 2011/2012 är historiskt svårtippad. De elva första lagen har alla kapacitet att ta sig till en SM-semifinal.

Jag tippar Kristianstad som tia för att jag inte tror på klubbens idéer. Man har värvat märkligt de senaste åren och satsat sina pengar på ”dyrt och trött”. Denna säsong frångår man lite den nämnda principen och köper i stället in medelmåttiga lätt och lagom-produkter. Det låter hårt, jag vet.
Johan Persson imponerade mycket på mig med sitt spel i Önnered den gångna säsongen. Han är vänsterhänt och har ett rappt och ganska lurigt skott som fungerade utmärkt på allsvenska målvakter. Jag är dock rädd att han blir kanonmat när större och starkare försvarare står i vägen. André Olsson från IFK Ystad kategoriseras på samma sätt. Det är en spelare som är rätt bra på exakt allting men fantastisk på exakt ingenting.
Vad det gäller tränarfrågan har Kenneth Andersson fortfarande mycket att bevisa. Får Kenneth ihop det brokiga pusslet IFK Kristianstad så kan det mycket väl bli årets utropstecken. Men jag tippar att det blir ännu en medioker säsong.

HK Malmö tar i mitt tips ett steg tillbaka i visionen om ett SM-guld 2013. Resultaten i träningsmatcherna har varit blandade men tenderat att peka mest åt fel håll. Nyförvärven är danska och unga, men oprövade i elitserien. Stephen Nielsen är en målvakt med hög kapacitet, men han var mycket sämre i fjor än i förrfjor. I mina ögon saknar HK Malmö lite udd, en stjärna som avgör många matcher. I fjor hamnade man i en supersvacka under vinter/våren och då måste det finnas spelare som tar tag i det.

Ett skånskt limbo alltså, precis som i fjor då YIF och Kristianstad la beslag på dem för dessa lag föga efteratraktade platserna. Detta känns för övring som ett skånskt dilemma. Det att vara medelmåttig. Vi har många lag i elitserien men aldrig utmanar vi om SM-guldet. Ska någon kunna göra det i år? Ni får se vad jag tror i nästa del av mitt elitserietips – Lindgrens Paradiso.
Tills vidare är limbo ett land av skånska åkrar och himmel.

httpv://www.youtube.com/watch?v=5eCCy5Sw_Sw

Ystads IF fortsätter att imponera i träningsmatcherna. Seger över limbo-kristianstad med 30-25 var bra och 37-19 mot topptippade allsvenska OV Helsingborg ser snyggt ut på papperet. Positivt är att Andreas Thynell verkar vara på väg tillbaka och att tränare Mats Engblom aldrig är nöjd. En tränare som aldrig blir nöjd har en obändig strävan framåt/uppåt. Jag har här i bloggen kallat Engblom för Staffan Olssons blindtarm (bortopererad sådan), men snart måste jag uppgradera Mats i tarmsystemet. Han aspirerar just nu till epitetet ”Tolvfingertarmen”, men det saknas ännu en bit, ty, som ni ser har tolvfingertarmen flera viktiga anatomiska funktioner. Sköter Engblom korten rätt är han månne ända uppe i hjärttrakten när våren nalkas.

Att Sävehof kvalificerade sig för årets Champions League var bra, inte bara för Sävehof utan även för svensk handboll. Att Emil Berggren gjorde nio mål i avgörande matchen mot Minsk kan ses både som en styrke- och ett svaghetstecken på årets upplaga av de gulsvarta. Han var fetpetad i fjor, men med Jakobsson och Stenbäcken proffsflyktade får Bergren fler chanser, och hittills tar han uppenbarligen dem.

Blogg in, blogg out..

Svensk klubbhandboll tar igen sig. Gulden är fördelade och överallt i handbollssverige vilas det på variationsrika vis. I Partille vilas det förstås skönast med dubbla guld, och alla kärlekens relationer kors och tvärs i Sävehof borgar så klart för en en enda stor gulsvart familjelycka.
I Eskilstuna slickar man såren efter finalförnedringen. Man lyssnar säkert på Kent och gnäller lite på typiskt dialektalt vis.
I Ystad slickar man såren genom att åka några varv i värvningskarusellen. Det är bättre än att ta till sponken i alla fall.

Alla som trodde att denna blogg nu också skulle ta lite semester, vila lite, gnälla lite, lyssna lite på Kent, ta till sponken - ni kunde inte ha tagit mer fel. Möjligen blir uppdateringen inte fullt så frekvent under sommarmånaderna, men jag, eders ödmjuke bloggslav, ska göra mitt yttersta för att tillfredställa läsarnas handbollssug även framöver.

Den 21 maj är det meningen att man ska sätta världsrekord i handboll. 34000 är det tänkt att man ska smacka in i Parken i Köpenhamn när andra matchen i finalen i DM ska avgöras mellan Köpenhamn och Bjerringbro. En tidigare oöverträffad siffra i handbollsvärlden. Enligt vad jag har läst ser det ut som att danskarna kommer att lyckas. Sverige har med andra ord en del att hämta in på Danmark ifråga om handbollsintresse. Kul är i alla fall att YA-sporten kommer att vara på plats och bevaka för er skull. Ystaitisk representation blir det förstås även på plan då både Fredrik Petersen (Bjerringbro) och Niclas Ekberg (Köpenhamn) kommer att finnas på plan. Första matchen mellan lagen avgörs i dag, då Bjerringbro står som hemmalag.
Vem som vinner till slut? Köpenhamn, med en gäspning och två snarkningar.

Tack vare segern i herrfinalen och därmed CL-spel även nästa år kommer Sävehof att satsa mot ännu en säsong som Sveriges bästa lag. Två jättelika hål måste fyllas i Johan Jakobsson och Jonathan Stenbäckens uttåg ur truppen. På vänsternio sägs ersättaren kunna heta Fredrik Larsson.
Jag hade förmånen att lira en säsong i YIF tillsammans med ”Bedda” och kan gå i god för att han är en duktig handbollsspelare och en ytterst trevlig människa. Och detta säger jag trots att hans närvaro i laget orsakade mig mången timme på arslet på ÖP-hallens förhatliga avbytarstolar.
Säsongen i YIF är nog trots allt inget Larsson markerar med neonröd understrykningspenna i sitt CV. Det var en säsong då han gick mycket skadad och ännu en av de säsonger som YIF var laget som skulle gå upp i elitserien men inte gjorde det. Det var också året innan Fredrik Larsson flyttade till Hammarby och vann tre SM-guld.

Det var en liten utvikning om Fredrik Larsson. Vad jag egentligen tänkte säga var att det, trots Larssons guld- och landslagsrutin,  inte är någon garanti att hålet efter Stenbäcken helt fylls. Jag erkänner att jag länge tyckte att Stenbäcken var en slö, semimullig halvtalang, men han har denna säsong besegrat min skepsis. Han var stundtals briljant både i elitserien och i CL, och nu väntar jag på att han ska följa samma utveckling i landslaget (där han hittills bara sett slö, semimullig och halvbegåvad ut).
Skulle Larsson gå till Sävehof är det lik förbannat en bra värvning. Noterbart är att Sävehof sakta men säkert försöker köpa upp Hammarbys gamla guldlag. Apelgren finns redan i klubben, Larsson är kanske på väg, och visst var väl Partilleklubben även ute efter Albin Tingsvall, innan Lugi tog honom?

Läste att Dalibor Doder skrivit på för fem år till i Minden. Detta trots att klubben faktiskt bara ligger tvåa i tyska andradivisionen och därmed inte helt säkert får avancera till Bundesliga. Det hade varit förödande för svenska landslaget att ha sin spelmotor i en andradivision. Han bevisade i VM att han klarar att behålla sitt tempo trots sämre omgivning, men ju fler år han spelar där och ju äldre han blir…ja, ni förstår vart jag vill komma.
Han kommer successivt att tvingas ned i tempo.

Blogg in, blogg out..

Det händer att jag då och då citerar visdomsord från mer eller mindre prominenta karaktärer från den mänskliga historien. Så här sa en vis man inför årets elitserie: ”Även utan Apelgrens ankomst hade de (Sävehof) varit skyhöga favoriter. Med Apelgren i laget kommer de mosa allt motstånd. Sävehofsspelarna skulle kunna glida fram över hallgolven i år, som hundar gör när de gnider arslet mot vardagsrumsmattan, och ändå vinna den här serien.”

35-18 i finalen mot Guif ger den vise mannen rätt. Sävehof som guldlag både på herr- och damsidan var förvisso inga tips som renderade monsterodds. Eslöv stod upp bra och gjorde vad man kunde, Guif var däremot en enorm besvikelse. I en kommentar till mitt förra inlägg skrev en läsare att lag från gnällbältet aldrig viker ner sig i en final. Guif vek sig multipla gånger både på längden och på bredden och hade till slut reducerat sig till storleken och modet av en muslort. Jobbigt att se Robin Andersson, Tobias Aren och Mattias Zachrisson prestera sin sämsta handboll när det gäller som mest.

Nu lutar väl kanske mycket åt att Guif i stället vinner nästa år. Sävehof kommer naturligtvis att ersätta Jonathan Stenbäcken och Johan Jakobsson, men att ersätta dem med något i kvalitet jämbördigt är omöjligt i dagens svenska handbollsklimat.
Guif tappar Jimmy Jansson, som alltså fick avsluta karriären till ett dunkelt mollackord, men han känns inte lika omöjlig att ersätta. Nyförvärvet Helge Freiman ger en redan stark niometersbesättning ytterligare bredd och spets. Guif är redan nu guldfavoriter, om man lär sig att inte göra i byxan när det gäller som mest. Mitt finaltips så här ett år i förväg blir i alla fall Guif-Lugi.

Ystads IF fortsätter att shoppa hejvilt. Jag måste säga att mina kunskaper gällande Julius Martinsson är begränsade, men hans meriter på papper ser snygga ut. Dessutom gillar jag kombinationen Julius och Jim (Gottfridsson also known as Gud). Inte bara för den alitterära elegansen utan också för att det påminner om Truffauts filmiska mästerverk Jules et Jim. Den franska 60-talspärlan behandlar kamraterna Jules och Jims stillsamma ”kamp” om en kvinna, Catherine. I YIF kommer J-landslagskamraterna Julius et Jim att kämpa om niometerspositionerna. Très intéressant.

httpv://www.youtube.com/watch?v=oPWTJsO89-M

Mats Engblom får ett intressant material att bygga med inför nästa säsong, med massor av unga landslagsmeriterade förmågor. Hur långt det kan räcka är svårt att sia om, men det känns som en satsning som kan leda en bit på längre sikt. Jag måste säga att jag, när jag pratade med Engblom och nu känner sommaren i antågande, inte avundas YIF-spelarna. Engblom trycker mycket på konditionen som en viktig faktor och han är de facto en så kallad ”puls-hitler”. Spelarna får träna utifrån sin egen maxpuls, vilket betyder att ingen kommer att kunna mygla ute i Sandskogen. Puls-hitler Engblom kommer att se allt.

Blogg in, blogg out..

Så blev det alltså till slut ett skånskt lag klart för SM-finalen på lördag. Trots Lugiledning med både 1-0 och 2-1 i matcher var det Eslöv som höll nerverna bäst i styr. Tyvärr verkar det vara ett drag som går i hela Lugi som klubb – det att vika ner sig i slutet. Lugis damer är ett bättre lag än Eslöv - ändå blev det ingen final. För herrarna låg vägen till semifinalen öppen, men man satte kvarsfinalserien i halsen. Ifall Kim Ekdahl du Rietz stannar även nästa år finns inga ursäkter, med Albin Tingsvall noterad bland nyförvärven MÅSTE Lugi gå minst till semi. Högernio har varit lagets problemposition den här säsongen, men en Tingsvall med en hel försäsong i kroppen är, för att tala kortspel, ett klätt kort eller ett ess.
Vad det gäller chanserna till skånskt guld på lördag väljer jag att vara en smula reserverad. Sävehof är ett bättre lag och egentligen hade väl Lugi haft en större chans att rå på mästarinnorna. Det som talar för Eslöv är att lagets spelar smart. Man har fin rutin i Johanna Wiberg och systrarna Möller (som nästan presterar som i fornstora dagar) och man har en kompetent tränare i Ola Månsson. Jag älskar hur Månsson degraderar coach-utstyrseln ännu ett steg. José Mourinho skulle aldrig har något annat än svindyr kostym under Real Madrids matcher. Lars Lagerbäck ser man sällan utan hans slappt sittande träningsoverall. När Ola Månsson blir exalterad coachar han i kortbyxor.
Det är ta mig fan respekt.

Sävehof och Guifs herrar laddar som bäst för SM-finalen. Jag tänkte ägna några spaltdecimeter åt att gradera lagens olika delar, till slut ska jag komma fram till vem som vinner finalen. Men för att först belysa min egen förträfflighet vill jag poängtera att jag redan när säsongen drog igång faktiskt tippade just Sävehof-Guif som en plausibel finalduo. Nåväl!

Målvakt
Sävehof: PPPP
Guif: PPPP
Kommentar: Thomas Forsberg har rutin och stabilitet, men bakom honom har man två betydligt osäkrare kort i Daniel Bergqvist och Peter Johannesson. I Guif får inte Daniel Johansson förlängt kontrakt, trots att han varit en av de bättre målvakterna i serien. Richard Larsson sägs vara fullständigt omöjlig att överlista när han är inspirerad. Tja, inspirerar inte en  SM-final i Scandinavium borde herr Larsson söka medicinsk hjälp för apati.

Vänstersex
Sävehof: PPPP
Guif: PPPP
Kommentar: Robert Johansson tittar in och ut i landslaget och är en spelare med mellannamnet ”stabil”. Eller Mr 3,8 mål-per-match-mannen, som jag brukar kalla honom. Han gör alltid en gedigen insats och en knapp handfull mål, men sällan är det han som avgör matcherna. Mathias Tholin har, trots en mycket bra säsong, faktiskt varit sämre än de två senaste åren. Han gör färre mål och färre MEP-poäng, mycket tack vare att andra spelare i laget i stället ”målar” mer frekvent.

Vänsternio
Sävehof: PPPPP
Guif: PPPPP
Kommentar: Jonathan Stenbäcken har i ärlighetens namn inte varit min favoritspelare. Jag tycker att han sett slö ut och lika explosiv som en sengångare på Valium. Men han är bra, jag erkänner. Vill Füchse Berlin ha honom är han dessutom inte bara bra, han är så in i bänken bra. Han är väl ungefär lika bra som Tobias Aren, men inte i samma form. Aren är finallagens just nu bästa spelare. Från nio meter kan han skjuta ihjäl en älg.

Mittnio
Sävehof: PPPPP
Guif: PPPPP
Kommentar: Michael Apelgren har inte riktigt varit så dominant i grundserien som jag trodde att hans  skulle vara, men det visade sig att han bara behövde lite slutspels-tjack. Nu kommer hans guldrutin från Hammarby att bli nyttig. I Guif har jag placerat Robin Andersson som mittnia (han kan ju även räknas som vänsternia) och alla vet hur bra han är. Kanske inte i absolut bästa form efter sin skada, men i en final kommer han att höja sig. Bakom Robin finns Haukur Andrésson, mannen som avgjorde sista semin mot Alingsås.

Högernio
Sävehof: PPPPP
Guif: PPPP
Kommentar: Johan Jakobsson är tillsammans med Zoran Roganovic seriens bästa högernia. Han har både guldrutin och landslagsrutin. Patrik ”Pava” Johanson levererar alltid, men i mina ögon gör han det inte riktigt så fullfjädrat som under åren i Hammarby.

Högersex
Sävehof: PPP
Guif: PPPPP
Kommentar: Victor Fridén var bättre förra året och jag lutar nog åt att tycka att högersex är mästarnas sämsta position just nu. Men man är naturligtvis ändå bra. Mattias Zachrisson är en blivande superstar på kanten, men han kan även gå ut och skjuta raketer från nio meter. Vinnarskalle.

Mittsex
Sävehof: PPPPP
Guif: PPP
Kommentar: Sävehof har två kanonalternativ i Erik Fritzon och Niclas Barud. Duon skulle egentligen utan problem kunna utgöra Sveriges mittsexbesättning i ett mästerskap. Detta säger visserligen lika mycket om Sävehofs superduo, som om Sveriges samlade linjekompetens. I Guif är Jimmy Jansson och Richard Blank inte lika gnistrande. Jansson säger själv att han ”inte är den bäst tränade” och han ska dessutom sluta efter finalmatchen. Blank är lite bättre i försvarsspel.

Försvar
Sävehof: PPPPP
Guif: PPPP
Kommentar: Sävehof har sin specielle elaking i Jesper Nielsen, två meter lång och 110 kilo tung. Han är dessutom duktig, liksom hela solida Sävehof. Jimmy Jansson i Guif väger ännu mer, men hans vikt består viss del av så kallad ”barlast”. Så länge han inte kommer i gungning är Jansson/Blank trots allt ett bra mittlås.

Tränare
Sävehof: PPPP
Guif: PPPP
Kommentar: Mikael Franzén tog upp ett Aranäs som var alldeles för bra för allsvenskan och leder ett Sävehof som är för bra för elitserien. Schyssta tränaruppdrag, men ingen kan ta ifrån honom att han ändå gjort det bra. Med Kristjan Andrésson är det egentligen samma sak, det är svårt att bedöma honom så kort in på tränarkarriären. Både jag och hans spelare uppskattar dock hans lugna sätt och behärskade time outer.

Summa
Sävehof: 40 P:n
Guif: 38 P:n
Kommentar: Sävehof får i min närmast vetenskapliga genomgång flest P:n. Därför vinner Guif SM-guld.

Blogg in, blogg out..

Det har varit en fruktansvärt händelserik vecka, både sett till handbollsnyheter och till idrotten i stort. Det tragiska avslöjandet runt friidrottstränaren Viljo Nousiainen har så klart förmörkat idrottshimlen, och i ett framtida inlägg känner jag mig manad att skriva angående detta. Jag är nämligen rädd att avslöjandet om Yannick Tregaro och Patrick Sjöbergs tränare inte alls är något unikt i idrottssverige.

Men detta är främst en handbollsblogg, och i dag ska vi således prata om handboll. Både IFK Ystad och Ystads IF har fastställt sin tränarbesättning till nästa år. Att ”Knirr” får fortsatt förtroende i IFK var väl ganska väntat. Han verkar ha bra hand om unga handbollsspelare, och IFK kommer sannolikt även nästa år ha ett väldigt ungt lag. Ur egoistisk synvinkel är jag supernöjd, då jag tycker att Robert Andersson aspirerar på titeln världens trevligaste man. Möjligen i konkurrens med Claes Hellgren och Urban Wangel.

Mats Engblom har redan blivit presenterad i papperstidningen och på webben, men jag tyckte ändå att han förtjänade en intervju här på bloggen. Liksom för att hälsa honom välkommen. Och…jag hade lite dåligt samvete för att jag för ett par veckor sedan kallade Engblom för Staffan Olssons blindtarm.

Hej Mats! Jag heter Peter Lindgren och handbollsbloggar för Ystads Allehanda. Grattis till jobbet som YIF:s tränare!
Hej, och tack Peter! Vänta nu, vad var det du kallade mig på din blogg, en hummer?

Nja, jag tror att jag kan ha kallat dig för Staffan Olssons blindtarm. Förlåt mig, Mats. Jag tycker inte att du är en blindtarm. Du bär varken inre eller yttre likheter med en blindtarm. Vad jag vet.
Hehe, det är okay. Jag tyckte faktiskt att det var rätt kul.

Så bra! Det var ju meningen. Men allvarligt talat, vad gav samarbetet med Staffan Olsson dig?
Vad just Staffan har gett mig vet jag inte. Jag är av åsikten att vi lär oss av alla människor vi jobbar med, och förhoppningsvis lärde han sig något av mig med. Vi förespråkar två olika ledarstilar som fungerade väldigt bra i Hammarby.

Hur då? Hur skiljer ni er?
Jo, jag är mer…vad ska man säga. Inte mjuk men…jag är väl mer en svensk tränare än Staffan. Han är mer tysk.

Han är tysk.
Ja…fast inte jättetysk.

Han är inte jättetysk. (Här uppstod ett konsensus mellan mig och Mats, jag förstår vad han menar och jag hoppas att bloggläsarna också gör det. Annars är ni välkomna med frågor i kommentarsfältet).

Jag har förstått att du förespråkar en tempofylld handboll. Kommer det att passa i YIF?
Det där har väl medier skrivit upp lite. Visst, vi spelade med mycket fart i Lindesberg, men det var för att vi hade de spelartyperna. Vi får ju titta på vad vi har för spelare i YIF nu. Men nog tror jag att alla tränare gillar snabb handboll och många enkla kontringsmål. Och samma sak med konditionen. Jag tror att alla tränare vill ha ett konditionsstarkt lag.

Betyder det att spelarna får se fram emot en extra hård försäsong? Jag tycker själv att det fanns några YIF-spelare under den gångna säsongen som inte såg helt hundra tränade ut.
De kommer nog tycka att det blir jobbigt. De har varit ute och gjort ett maxpulstest, och jag kommer att basera all konditionsträning på spelarnas puls, för att få ut det jag vill.

Slutligen, vi står inför en SM-final mellan Guif och Sävehof. Vem vinner, varför vinner de, och varför är just de här två lagen överlägsna i Sverige just nu?
Oj, det har jag inte ens funderat på…hmm…jag tror att Sävehof vinner. De har mest rutin i sådana här situationer och de har ett bättre försvar. Anledningen att just de här två lagen varit överlägsna är att de fått behålla sina lag en lång tid.

Jag kom på en fråga till – vilken spelare från de båda finallagen hade du valt att ta till YIF, om du fick välja fritt?
Oj, ah jag får nog vara tråkig där och inte kommentera. Jag är nöjd med det jag får i YIF. Är jag tråkig om jag säger så?

…Ja, Mats. Lite.

Själv hade jag valt Mattias Zachrisson eller Tobias Aren. Eller kanske Johan Jakobsson.

Missa inte bloggen i helgen, då sätter jag betyg på finallagen. Där finns också en hel del annat vi kan orda om.

Blogg in, blogg out..