Tänkte i dag göra ett personligt fett undantag och åstadkomma en snabblogg. Så, vi kastar oss raskt in i kvartsfinalseriernas tredje omgång.

Lugi-Hammarby 31-30
Lugi är alltså det första laget vi kan kvittera ut en semifinalbiljett åt. I två av tre matcher hade man stora problem med Hammarby – som ska ha all heder av insatsen – men att det var det bästa laget som vann till slut, det råder det knappast delade meningar om, även om stockholmare för all del kan ha Sveriges mest subjektiva ögon vad det gäller idrott. Lugi har en kvartett niometersspelare – Johannes Hippe, Anders Hallberg, Albin Tingsvall och Joacim Ernstsson – som inget annat elitserielag kan matcha, och deras betydelse för laget syns när man slänger getögon på målprotokollet. Tomas Axnér har till och med kreerat spelvarianter där man genom att ge Joacim Ernstsson en initial roll som linjespelare i anfallsspelet kan inkorporera alla fyra ”stjärnorna” i spelet samtidigt, trots att konventionell handboll i allmänhet alltså brukar innefatta tre niometersspelare. Tomas Axnér är för övrigt en slug räv med ytterligare rävar bakom öronen. Han är en hel jäkla rävfamilj.
Han hymlar dessutom inte med att man redan sneglar mot kvartsfinalen Drott-Ystads IF för att hitta sitt ”nästa byte”, som han själv uttryckte det i SVT-intervjun. Inte för att det hade varit särskilt svårt att räkna ut, men tränare i allmänhet brukar inte vara så frispråkiga. Jag tycker att det är förbaskat förlösande mitt i all svensk tråksumpighet. Adjektivet ”tråksumpig” är för övrigt nytt, men jag är inte stolt över det så ni får med glädje använda det utan att källhänvisa.

Sävehof-Guif 27-15
Jag undrar jag vad som hände i Partille. När gjorde Guif endast 15 mål i en handbollsmatch sist? Jag har tidigare varit inne på att bredden kommer att avgöra den här matchserien och det tror jag förstås fortfarande. Jag är emellertid tämligen säker på att Guif kan mobilisera krafter att ordentligt utmana Sävehof i nästa hemmamatch. Om det räcker till seger återstår att se, men att det skulle sluta med Eskilstunaseger i hela matchserien – det tror jag verkligen inte. Går Sävehof vidare så framstår Partillegänget och Lugi som de givna favoriterna att stå i en SM-final i maj.

Kristianstad-Alingsås 21-24
Matchserien som varit hysteriskt jämn fick här den första bortavinsten. Överraskande eller inte? Vet ej. De här lagen verkar vara så jämna att hemma- eller bortafavör kanske inte betyder så mycket som man tror. Hur som helst har Alingsås skaffat sig ett riktigt bra läge i och med 2-1-ledning och hemmamatch framför sig. Jag trodde på Kristianstad då den här serien stod 0-0, nu har jag fan ingen aning. Men fördel Alingsås, helt klart. Markus Olsson verkar ha varit den enda IFK:are som kom upp i normal målstandard. Han verkar även ha fyllt år just i går, men det kan betecknas som en irrelevant kuriositet.

Drott-Ystads IF 22-18
Det är ingen särskilt välspelad matchserie, det här. Förutom från målvakterna då alltså. Fredrik Ohlander gjorde återigen en riktigt bra match, men för första gången i matchserien var Robert Bladh i Drottmålet nästan lika bra. Förutsättningarna i den här matchen såg ut på ett visst sätt inför matchen – med Seifert och Hammarstrand borta – och 25 minuter in i matchen var läget än värre för gästerna. Philip Nilsson stukade foten efter att ha trampat på Anton Haléns fot, och Jim Gottfridsson fick rött kort direkt i en försvarssituation. Med i det närmaste en b-uppställning på plan kan man knappast begära att YIF ska slå Drott på bortaplan och även om man var så nära som 18-17 i andra halvlek kändes det aldrig som att det skulle gå vägen. YIF, med Linus Nilsson i spetsen, spelade riktigt högklassigt försvarsspel, men 18 mål framåt räcker helt enkelt inte. Andreas Thynell hittade målet men var i Gottfridsson och Nilssons frånvaro nästan den ende som gjorde det, och ingen YIF-spelare hittade Martin Bager på linjen. Gottfridssons betydelse i anfallsspelet är monumental nu när Seifert inte är disponibel och Jims röda kort avgjorde faktiskt denna match. Jag kan inte riktigt förstå varför Mats Engblom inte chansade och slängde in 16-årige Lukas Nilsson, i alla fall som avlastning till Julius Martinsson och Andreas Thynell. Jag menar – vilket läge att bädda för ett riktigt nationellt genombrott! Dessutom taktiskt lurigt eftersom Drott knappast har kartor över Nilsson rörelsemönster, som man har på övriga YIF-spelare.
Möjligen är det med respekt för Nilsson unga ålder som han inte kastades in i denna extremt heta hetluft, men ifall det var på detta vis förstår jag ärligt talat inte varför Lukas Nilsson var i Halmstad över huvud taget.
YIF:s anfallspel måste förbättras, Drott kunde enkelt lyfta upp YIF:s niometersspelare långt utanför nio meter. Där ute kan man inte spela ut bollen på kanterna eller in på linjen, där ute har bara Andreas Thynell skottkraften att göra mål. Vi efterlyser mer rörelse till matchen i Ystad.
Vi ska emellertid poängtera att en fyramålsförlust borta mot Drott med förutsättningarna som rådde ingalunda är underkänt. Men denna marginella och i poäng räknat värdelösa framgång bottnar framför allt i ett fantastiskt försvars- och målvaktsspel.

Vad tycker jag om Gottfridssons utvisning då? Vad Jim själv tyckte är knappast svårt att räkna ut efter att ha sett hans SVT-intervju, men ser han själv reprisen tror jag att han i alla fall till viss del kan hålla med domarparet i bedömningen. I mina ögon blir han inte utvisad för att han rör Magnus Persson i ansiktet, utan för att han rör Magnus Persson medelst ett karateslag. Ser man reprisen rakt framifrån (47 minuter in i klippet) ser man Gottfridssons hela armrörelse och hur han dunkar handen i bröstet på Persson, handledsrörelsen ser ut att vara av en kraft som hade generat flertalet professionella tennisspelare.
En av Jim Gottfridssons största svagheter just nu är att det faktiskt går att få honom ur balans, och naturligtvis är detta något som motståndarlag pratar om. Gottfridsson själv och folk runt omkring honom tycker kanske att han ofta får domaren emot sig, men utan att säga om han har rätt eller fel måste Jim lära sig att hantera extra uppvaktning. Jag ser inget annat svar på anledningen till att Gottfridsson plötsligt försökte stoppa en anfallsspelare på det här våldsamma sättet, än att det var en reaktion på något i spelet. Att YIF hade fått en svag start kanske, eller att han själv fått ett orättvist domslut emot sig. Det sämsta folk runt omkring Gottfridsson kan säga nu är han blir orättvist behandlad av domarna. Dels för att han riskerar att bli världsfrånvänd av att alla stryker honom medhårs, dels för att domslutet faktiskt var helt korrekt.

Förresten, vad tycker ni läsare om Gottfridssons utvisning? Hör av er här eller på peter.lindgren@ystadsallehanda.se.

Som tur är slipper YIF att få Gottfridsson avstängd. Till hemmamatchen bör även Philip Nilsson och kanske även Pierre Hammarstrand vara tillbaka, och då räknar jag med att vi får se ett helt annat YIF. Den här matchserien ska bara gå till fem matcher.

Förresten, är det här verkligen ”Yeah yeah wow wow-Martin Svensson”, eller är det i själva verket Drotts Anton Halén?

Blogg in, blogg out..

Det är ett helvete att vara handbollsbloggare och sitta och spå om årets elitserie. För oavsett om man spår i kaffesump, kristallkulor eller i en babianrumpa framträder det varje omgång resultat som tycks uppstå helt utan logik – elitserien är en värld utan kausalitet, och i en sådan är det hopplöst att spå.
IFK Kristianstad hade världens läge (världens läge, även mätt med årets måttband) att ta greppet om grundseriesegern, då föll man mot Aranäs. Med TOLV mål! Det är förstås alltid en jobbig sak att som spelare i omklädningsrummet efter en förlustmatch där man underpresterat möta sin tränares blick, men jag inbillar mig att scenariot då man förlorat med tolv mål mot nästjumbon och har Ola Lindgren som tränare är lite extra jobbigt.

Ystads IF gjorde en mäktig upphämtning mot Sävehof i går, även om det inte räckte till poäng. Upphämtningen gjordes visserligen med hemmalagets välsignelse då Magnus ”Bagarn” Johansson bytte ut halva laget då han tyckte att poängen var i hamn – men ändå, YIF gjorde en bra andra halvlek. I första halvlek visades det åter prov på det faktum att YIF har förtvivlat svårt mot just Sävehof. Kristian Bliznac kunde skjuta från elva meter eller från avbytarbänken och ändå göra mål och en motsvarighet till Bliznac fanns inte i YIF i första halvlek. I andra halvlek hade man Jim Gottfridsson och Leo Larssons snabba utkast till Philip Nilsson. Jag har sagt det förr – Leo Larsson har de kanske vackraste utkasten jag sett.

Med en omgång kvar att spela (för YIF) ligger Engbloms gäng sjua och mycket pekar på att det är här man hamnar. Man kan visserligen gå om Guif om Guif förlorar sina två sista matcher men sådant brukar ju inte Guif syssla med. YIF kan också i ett extremt extremfall gå om Alingsås ifall man vinner sista matchen mot just Alingsås med 21 mål. Sådant brukar ju för allt i världen inte inträffa men hey, det är elitserien 2012/2013. Tittar jag riktigt djupt in i babianrumpan kan jag se ett scenario där Skövde – som väl inte legat på slutspelsplats på hela året – faktiskt går och vinner SM-guld. Bisarra babianrumpevärld.

I kväll möter Lugi Skövde och Guif Redbergslid. Lugi kan ta det verkliga GREPPET om seriesegern men ska jag hitta någon logik i den här serien så är det att motivationen så här i slutet av serien verkar vara högre hos lag som slåss för slutspelsplats eller för kvalserieplats, än för seriesegern. Kanske var det därför Aranäs krossade Kristianstad. Kanske var det därför Skånela slog Guif i förra omgången. Därför vinner väl Skövde och RIK i kväll.

VästeråsIrsta är klara för degradering och det är väl egentligen ingen skräll, även om jag själv tippade Aranäs.

HK Malmö blir det skånska inslaget i kvalserien och man fortsätter med dårens envishet hävda att det beror på skador. Jag lider med Malmö för laget har verkligen varit hårt drabbat av skador, men jag, och jag tror många med mig, tippade Malmö där nere redan innan säsongen drog igång.

Noterat och snart kommenterat
* Ringsted-spelaren Mikkel Sjöberg verkar av allt att döma bli YIF:are till nästa säsong. Jag har noll koll på Sjöberg bortsett från vad jag kan läsa mig till. Jag läser mig till att han ligger trea i danska skytteligan, och det är naturligtvis högintressant läsning. Palle Hansen har gjort ganska fina år i Ystads IF, men kanske har han för sällan hållit den där nivån som lyfter hela laget till nya dimensioner.
* Riktigt tråkigt för YIF att Philip Nilsson väljer en ny väg i handbollslivet. Nilsson får ofta för lite bollar att jobba med i YIF, men det han får gör han alltid mycket av, och han är en frekvent besökare av elitseriens toppskikt vad det gäller MEP-poäng. Det är förstås bara en spekulation, men eftersom jag sett Mats Engblom sitta på väldigt många av IFK Ystads matcher i år undrar jag om man kanske funderar på att lägga ett bud på IFK:s Hampus Andersson. Det hade känts logiskt, IFK stannar i allsvenskan men Hampus, som enligt egen utsago känner sig redo för svårare uppgifter, har också kvaliteter som helt säkert hade varit gångbara på elitserienivå.
* Sävehof vann damernas elitserie efter att ha gått utan poängförlust genom 22 omgångar. Visst känns det ibland jobbigt med en herrelitserie där man inte hittar någon logik, men nog tusan är det roligare att följa en sådan serie än en där Sävehofs damer ingår. Inget ont om Sävehofs damer, men de är ju FÖR bra. Eller så är de övriga lagen FÖR sottiga. Att man är sottig, för övrigt – och detta riktar jag till de läsare som härstammar från norr om Osby – betyder att man är lite av en hossa. Att man är en hossa, för övrigt – och detta riktar jag till alla som inte begriper bättre – betyder att man suger fett. Och i jämförelse med Sävehof suger de andra lagen fett.
Kul dock att fyra av slutspelslagen är bördiga från Skåne. Skåne fortsätter att leverera mycket bra bredd, men fortfarande saknas kronjuvelen i form av gyllene skimmer, och den lär inte komma på damsidan i år. På herrsidan däremot…ja, det tänker jag inte ens tippa. Inte än.

* Noterar för övrigt att Håkan Hellström, mannen som ju egentligen inte kan sjunga, släppt singel. Hur lite han än kan sjunga äger den här låten tusenfalt mer ÄKTHET än det där spektaklet som utspelade sig i Stockholm den gångna helgen, som jag vet att flera miljoner av er där ute följde.

Blogg in, blogg out..

Dagen efter derbykvällen i ÖP-hallen och jag upplever något som jag närmast måste beskriva som bakfyllesymptom trots att jag inte rört sponken; mina muskler krampar vid minsta felanvändning och ådran vid min tinning tangerar någon slags bristningsgräns vid minsta lilla ljud från katterna här.

Kanske för att det var en ganska påfrestande kväll i går. Bakom siffrorna 24-24 gömmer sig en matchbild som måste varit hård att genomleva som YIF-supporter. Tidigt i andra halvlek ledde hemmalaget med 16-9, ändå lyckades Markus Olsson kvittera med bara en sekund kvar. Leo Larsson var ju där, i krysset, men den här kvällen gick allt som Markus Olsson sköt in. Jag vill hävda att han egentligen ensam räddade poängen till Kristianstad.

I första halvlek hade YIF stenkoll på Kristianstad. Gästernas anfallsspel var som en bok YIF läst hundra gånger och som var så rolig att de nästan kunde stå och öppet skratta åt den. Lars Möller Madsen, Olafur Gudmundsson och Darko Martinovic kändes stora, orörliga och lättlästa. Framför allt lättlästa. Tempot var för lågt för att det duktiga YIF-försvaret skulle hamna i obalans och de få målen Kristianstad gjorde kändes nästan slumpartade; både Gudmundsson och Olsson gjorde var sitt underarmsskott från brett högerläge. Ni som kan er handboll förstår att det är inte är några jättelägen. ”Grön zon”, som Claes Hellgren skulle ha sagt.

Det Markus Olsson gjorde i andra halvlek var att dra upp tempot, i boll och i ben. Han erbjöd ett annorlunda och kvickare spel än jättarna från första halvlek men med samma skyttekraft. Han har enorma individuella spetskvaliteter, Markus Olsson. Det finaste med hans vackra, hårda skott är att han kan avlossa det i valfri Twister-position utan att tappa skyttekraft. Om han så har ett ben på ryggen, ett på huvudet och en spädgris under vänsterarmen får han i väg ett skott som vi andra behöver en lång startsträcka och konstgjorda avfyrningsaggregat för att över huvud taget vara i närheten av. Och hans snabbhet: Pierre Hammarstrand har aldrig sett äldre ut än då han fick försvara sig mot en Olsson i full kareta på kanten.

Det var naturligtvis en poäng som kändes som noll för hemmalaget. Jag har varit inne på saken åtskilliga gånger denna säsong – YIF är för ojämna i matcherna, och man har svårt att försvara en stor ledning i andra halvlek. På slutet när allt ska avgöras tar för få spelare ansvar som avslutare, vilket blev extra tydligt när IFK punktmarkerade Jim Gottfridsson, den spelare som annars tar just ansvar.
Samtidigt är Kristianstad så klart bra. Och visst kan man tycka att det är dåligt av YIF att tappa sju mål i andra halvlek, men det var å andra sidan likvärt bra att skaffa sig målöverläget i en briljant genomförd första halvlek då försvarsspelet var bland det absolut bästa jag sett i år. Och det där med att få och tappa poäng i slutsekunden – vi som minns Gottfridssons avgörande backhandmål mot Drott kan konstatera att sånt där nog jämnar ut sig över en säsong.

Förresten, en säsong då serien är så jämn som den är känns det fullt logiskt att en match som endast var oavgjord vid 0-0, 1-1 och med en sekund kvar 24-24 ändå slutar oavgjort. Man vill ju inte att något lag ska springa i väg i serien liksom…

Jag frågade Philip Nilsson (seriens bästa kantförsvarare?) om han höll med mig om att YIF har svårt att försvara ledningar i andra halvlek. Jag bad honom till exempel jämföra med Aranäs-matchen, där YIF förlorade en tolvminutersperiod i andra halvlek med nio mål. ”Ah, det vet jag inte. Men mot Aranäs handlade det om att vi bytte ut hela laget i andra halvlek. Det var därför vi tappade allt”. Jag vet inte om det var meningen av Nilsson men nog tyckte jag att det lät som lite kritik av lagledningen. Det känns som att sådana uttalanden passar illa i tränare Mats Engbloms outtalade filosofi att ”ingen intern kritik ska nå externa parter” men jag tycker att det är lite skönt av Philip Nilsson att han visar att Ystads IF inte är Sovjet. Hoppas bara att Nilsson inte kommer att behandlas som en politisk dissident på grund av detta.

Kort från ÖP-hallen
* Leo Larsson kom in vid ställningen 22-20 och höll nollan i sju minuter. En sekvens har etsat sig fast i mitt medvetande: efter Larssons andra räddning, en kvalificerad sådan, bröt han ut i en spontan liten serie ”räddningsgester” som limmade perfekt med att DJ:n spelade ”I am the one and only”, och för några skälvande sekunder VAR Leo Larsson Chesney Hawkes och han VAR the one and only.
* Ola Lindgren var väldigt nöjd med en poäng efter slutsignalen och pekade som en vettvilling mot IFK-klacken innan han joggade ut i katakomberna ackompanjerande sig själv med ett primalskrik.
* Pierre Hammarstrand hade möjlighet att avgöra matchen på straff i slutet men sköt…UTANFÖR. Kristianstadslinjen Anton Lindskog kallade det för ”papp-psyke” vilket limmar bra med att Hammarstrand även till fysiken är av papp-virke. Ska någon hantera den där missen så är det i alla fall Pierre Hammarstrand, med rutinen och allt.
* Ola Netterheim är alltid lika skön att skåda. Och då åsyftar jag med ”skönt” inte det klassiskt estetiskt vackra. Gud, nej. Men hjärtat, viljan och kämpainsatsen är alltid hundraprocentig av Netterheim, dessutom ser han grymt rolig ut när han slår sig. Ögonen kryper ihop till små rynkor, käften är vidgad och blottar det YIF-färgade tandskyddet och en bristfällig uppsättning gaddar och där bak vibrerar hans sälkropp i smärta.

* Annars var pausunderhållningen så klart bäst. YA-sporten utmanade publiken i hårdskjutning och undertecknad i par med Fredrik Sörensson vann en jordskredsseger över två Kristianstadssupportrar. Jag stör mig bara på att förbundskaptenen satt i omklädningsrummet och missade våra projektiler, men sannolikt kan han inte ha undgått publikens öronbedövande sus.
När jag och Fredrik skulle lämna hallen ville två herrar i kostym att vi skulle kissa i en kopp.

IFK Ystads förlust mot H43 får nog tyvärr följden att man inte klarar kvalserieplatsen. Med fem omgångar kvar måste man plocka in fem poäng plus gedigen målskillnad och då man på dessa fem matcher endast möter ett lag från tabellens övre skikt måste man förlita sig på en mängd andra resultat. Å andra sidan har man goda chanser att ta full pott på slutet eftersom man, bortsett från hemmamatchen mot Önnered på lördag, möter lag av sämre kvalitet. Helt avklippta från kvalserien är IFK inte, men sannolikt hade man behövt en seger mot H43.
Noterar också att släkten var värst då Fahrudin Zaimovic sänkte IFK med sina tolv mål. Jag bara väntar på att Fahrudin ska få ett RIKTIGT genombrott, för han har alla ingredienser för det. Tyvärr för IFK:s del visade han det som bäst på onsdagskvällen.

Blogg in, blogg out..

”Det är som om vinden ett budskap mig bär
om lyckliga dagar som randas
Mitt blod är i oro, jag tror jag är kär
- i vem? – ack, i allt som andas!”

Ungefär så tror jag att YIF:are känner sig i dag. De älskar nog halvnakna träd, blöt asfalt och den lika blöta vinden som kittlar de högre siffrorna på beaufortskalan – och allt det andra som hör till denna den 8 november. Raderna är från dikten ”I ungdomen”, av Gustaf Fröding, men njut den gärna i denna magnifika version av Mando Diao.

Jag ska börja med att säga att jag inte såg matchen Ystads IF-Hammarby, så felaktigheter i bloggen de närmaste raderna kan bero på detta. Men jag tror mig trots allt kunna dra en del slutsatser av det jag läste i YA:s liveblogg och av referat av matchen.
För det första spelade Hammarby ett utgrupperat försvarsspel i i princip hela matchen. 29-13 är siffror som talar lite för att detta var något som Ystads IF gillade. Och jag förstår varför – plötsligt blev det enklare att i spelet inkorporera Philip Nilsson och Pierre Hammarstrand, två spelare som haft det lite trögare att komma igång i år än vad som är önskvärt. I Hammarstrands fall är det väl så att han haft VÄLDIGT svårt att komma igång. Efter tio omgångar är han fortfarande lurblåsarlös i Ystads Allehanda. Det är helt enkelt inte vanligt.

Ifall jag varit coach för ett lag som möter Ystads IF som det är just nu hade jag spelat 6-0 i försvaret och låtit spelare som Andreas Thynell och Palle Hansen bekänna färg. Då finns det risk att de skjuter bort lite bollar och få passningar når lagets duktiga kantspelare. Det blir också trängre kring Martin Bager på linjen, lagets i särklass mest effektiva spelare. Faktiskt hela elitseriens effektivaste spelare.
Mot ett utgrupperat försvar får denna giftiga trio större möjligheter i spelet och det tackade de för med att göra flest mål i laget mot Hammarby.

Suck…nu slår det mig att Hammarstrand så klart spelade på nio meter. Det var den fåtöljfilosofens analys down the drain. Man ska så klart se en handbollsmatch på plats, men just i går redigerade jag. Och förresten vill jag hävda att analysen stämmer ändå, då Jakob Nygren väl fick en hel del kantlägen?

Det ska väl också påpekas att Hammarby nog måste ha gjort en insats som i bästa fall får etiketteras som ”slätstruken”? Men det måste ändå vara skönt för YIF att få KROSSA ett lag. Det är en underskattad känsla det där att riktigt få krossa någon. Matchen var dessutom viktig. Den var på något sätt en vägvisare för YIF och Hammarby och för resten av säsongen. Båda lagen låg inför matchen på elva poäng – nu går YIF mot en toppstrid jag tror laget ska vara inblandat i, Bajen däremot mot en plats kring slutspelsstrecket. Därmed kan vi snart blåsa av det resultatmässiga undantagstillstånd som alltid råder i inledningen av en serie.

Dagens YA-sport pryds av en fet bild där just Jakob Nygren utför någon slags rörelse med boll. Jag anser att det notabla med bilden – Nygrens bollartistiska skills till trots – är de fladdrande centimeter tunga som av outgrundlig anledning inte kan hålla sig i Nygrens mun. Den hänger som en vindvimpel utanför flabben. Det notabla är också att det är just en vänsterhänt spelare som exponerar sig. Han har bevisligen lärt sig av sin positionens läromästare i laget – Pierre Hammarstrand. Kolla in bilderna nedan.

Vad är grejen? Jag funderade på att ringa en beteendevetare för att att höra om det finns en vettig förklaring till denna de vänsterhäntas tics. Jag kom emellertid fram till att jag troligen inte hade blivit tagen på allvar. Så jag har spenderat förmiddagen med att arbeta fram en egen vetenskaplig teori och hypotes. Min vetenskapliga metod har varit ”Ockhams rakkniv”. Den innebär i korthet att ifall det finns flera olika förklaringsmöjligheter till ett fenomen skall man välja den enklaste, ty denna bör sannolikt vara mest trolig. Allt annat skall man skala bort.

Ja, bilden talar väl för sig själv. Detta är helt enkelt den rimligaste förklaringsmodellen. Den illustrerar varje människas genom generationer nedärvda önskan – ja, jag vill säga instinkt – att slicka på John Malkovich flintskalle. Denna önskan kommer till ytterst explicit uttryck hos Pierre Hammarstrand i hans pendlande tunga men är helt omedveten.
Bilden talar också om skillnaden mellan Pierre Hammarstrand och en blodhund – åtskilliga centimeter, som ni ser – till Hammarstrands fördel. Det råder också en väsentlig divergens ifråga om tungornas potens, men jag reserverar mig för att det i detta fall kan vara ett slumpens utfall.

Jag önskar också göra ett försök att lansera ”Bloodhound” som smeknamn åt Pierre Hammarstrand. Pierre ”Bloodhound” Hammarstrand, alltså. Sprid ORDET!

********************************************

Säga vad man vill om Ystads IF-Hammarby, gårdagens verkliga kronjuvel var så klart Skånederbyt Kristianstad-Lugi. Hemmalaget fick revansch för debaclet i Lund då Lugi vann med 30-19. Båda dessa lag har börjat serien en aning bättre än jag förutspådde, och nu är alltså Kristianstad ny serieledare. Till Kristianstadsbladet sa matchhjälten Lars ”Big Lars” Möller Madsen så här, på frågan om det var skönt med revansch på Lugi: ”Ja, faktiskt. Vi gjorde en riktig pissmatch då och även om vi inte gör någon kanonmatch i dag så spelar vi ändå tillräckligt bra för att vinna. Och man ser ju på resultattavlan att vi var bättre bakåt än framåt…”

22-20 slutade alltså den matchen. Även om Lugi förlorade ser jag inga tecken på att laget ska husera någon annanstans än i seriens toppskikt. Det blir en otroligt intressant fortsättning av elitserien med två Skånelag i den absoluta tabelltoppen och ett, Ystads IF, som jag tror håller på att närma sig den. Extra intressant är det i och med att favoriten Sävehof sliter med jämnheten och med att sätta spelkonceptet. Fortfarande tycker jag att laget är jämnare och totalt sett bättre när man spelar med fjorårets ”knatteuppsättning” på nio meter, men jag inser även jag att Sävehofs högstanivå kan bli ännu högre ifall man spelar in skyttekraften i Tönnesen/Bliznac så det sitter. Men vem trodde att Sävehof skulle stå på fyra förluster efter tio omgångar?
Kristianstad har de sex bästa publiksiffrorna hittills. Det är lika med alla deras hemmamatcher. I går var det nästan 5000 på plats på matchen. Otroligt…

Innan vi håller för i dag vill jag, apropå John Malkovich, tipsa om filmen ”I huvudet på John Malkovich”. Jag har aldrig varit så nära att dö – förutom cykelvurpan under ett triathlon med Ystads IF, då jag med knappt en meter missade en mötande bil – som när jag bevittnade scenen då John Malkovich går in i sitt eget huvud. Jag svär, jag höll på att skratta ihjäl mig. Jag var tvungen att pausa filmen i fem minuter för att gå ut på balkongen och gråta.

Blogg in, blogg out..

I detta nu tillintetgör 25000 berusade LTH:are i rosa overaller Lunds stadspark. Så firas valborg i Lund.
Nåja, alla 25000 är kanske inte LTH:are – min sambo är till exempel i stadsparken och hon ska för allt i världen inte beskyllas för att vara LTH:are – men jag trivs med att måla upp den bilden.
Att LTH:aren i den rosa overallen - denne naturvetenskapligt intellektuelle - som förhastat inbillat sig att dennes stora IQ-depå naturligt ska spilla över på humorns territorium, är den store valborgsmarodören.
Rosa overaller är inte kul har aldrig varit kul och kommer inte, bedömmer jag, inom en överskådlig framtid att bli särskilt kul.

Jag, Peter Lindgren, 27 år men som ni hör 63 i sinnet, sitter ensam på valborg för tredje året i rad. Medan det kaskadvomeras i parken på petflaskemixer av zaranoff och multivitaminjuice inmundigar jag en lätt frisk Perlenbacher och sniffar oförlöst majluft.
Allt hade varit frid och fröjd om inte en liten oro gnagt i mig att jag i stillhet bidrar till att resa det fjärde riket.

Eller är det bara jag som får shutzstaffelvibbar av Perlenbacheretiketten?

Och apropå nazireferenser måste jag länka till youtubestycket nedan som har klassikerstämpel i ämnet. Jag har säkert länkat till det förr men det gör det inte mindre roligt.

httpv://www.youtube.com/watch?v=bG7ySR7So2Q

**********************************

Nu till handboll.
Två raka niomålsförluster är illavarslande. Och tyvärr tycker jag att det är många spelare i Ystads IF som visar en nedåtgående formkurva. Eller är det bara så att Sävehof får YIF-spelarna att se dåliga ut? Jag har ett antal punkter jag skulle vilja diskutera. Häng med!

* Det jag mest av allt underströk i mitt införinlägg var att YIF under inga omständigheter fick skjuta oförberedda skott mot Sävehof, ty då blir man straffade. Tyvärr gjorde YIF just detta i första halvlek och tyvärr mer än någonsin. Nio sävehofska kontringsmål i första halvlek talar ett tydligt språk.
Men jag upptäckte i går att det finns nyanser i frågan. Vid ett tydligt tillfälle fick Jim Gottfridsson eriksgata fram till Sävehofmålet. ALLA såg att han skulle komma att skjuta. Ändå kunde Thomas Forsberg, när Jim missade, skicka upp bollen till friställda sävehofare. Konklusion: hemspringet var undermåligt. Jag pratade med Gottfridsson om saken efteråt och han höll med.

”Jo, det är ju lika för alla. Jag menar, alla spelare i bägge lagen ser ju när någon skjuter och har man då tre svarta framför sig när man springer hemåt, då är det så klart något som är fel.”

Visst, YIF sköt några förhastade, dåligt planerade skott. Men, ett nästan lika stort problem är tempot på lagets niometersspelare. Thynell, Hansen, Gottfridsson, Seifert – alla duktiga handbollsspelare men Usain Bolt-faktorn är obefintlig på dem alla.
Gottfridsson är trots viss brist på Bolt-faktor duktig på att jobba hem snabbt. Men när det är han som skjuter blir det problem. Victor Fridén, Victor Ottosson och Robert Johansson kan jogga medelst hoppsasteg ifrån YIF:s niometrare.
Lösningen: De niometersspelare i YIF som inte skjuter i ett anfall (min logik säger att det måste vara minst två) måste tjuva i defensiven. Precis som Sävehofs kantspelare tjuvar i offensiven.
* Ett annat problem som dyker upp då är tröttheten, på till exempel Palle Hansen. När man är trött blir man lat och naiv. När en kamrat går upp och skjuter tänker man ”gå in, gå in, gå in, gå in, gå in, gå in, gå in” i stället för att säkra hemåt. Men tröttheten är svår att råda bot på så här långt in på säsongen. Kanske borde man byta mer, i alla fall på högernio, för Hansen ser bra spak ut ibland.
* Kantspelet. Var var det? Hammarstrand var en skugga av sitt vanliga jag och Philip Nilsson var inte ens en skugga av sin skugga. Man får inte neka bra kantlägen mot ett lag som Sävehof. Nilsson måste finna sitt självförtroende, ty alla vet hur jäkla duktig han är när det stämmer för honom.
* Åke Hermansson, YIF:s materialare, är en synnerligen skön gubbe. Efter matchen mötte han Emil Berggren med frasen:

”Ah, Emil Berggren, du får ju hålla igen litta, karr!”

Hörde inte Berggrens respons men det var säkert något dräpande.

***************************************

Vi ska skicka ett stort grattis till svenskarna i Minden, däribland målvakten Anders Persson. Ett år för sent har man lyckats avancera till bundesliga, och det ska bli intressant att följa hur det ska gå för Minden när de verkliga stormakterna står på andra sidan planen.

Ytterligare ett grattis, förstås, till burväktaren Philip Åkesson, vars VästeråsIrsta nu är klara för elitserien. Jag ska ägna ett helt inlägg åt Ystadssonen Philip Åkesson i dagarna, så tills vidare nöjer vi oss här.

Blogg in, blogg out..

Aah, så har vi då äntligen fått en kunglig nedkomst. Ja, jag talar förstås om regnet i går – så mäktigt det var! Jag blev förstås dyblöt när jag cyklade hem från hallen, men mitt milda obehag lättades när jag såg den sista lilla snöhögen tyna bort. Jag var nära att stanna invid högen och håna den i dödsögonblicket, så desperat längtar jag efter vår och värme. Jag hejdade mig förstås.

Men apropå kunglig nedkomst så har vi ju faktiskt fått en ny medlem i kungafamiljen. Jag talar förstås om Leo Larsson – så mäktig han var! 55 är en sällan uppnådd notering i räddningsprocent i elitserien, men jag ger Leo Larsson lite rätt i att det ”var ett sargat H43 vi mötte”.
Jag trodde H43 skulle bjuda upp till bättre match, men det kan faktiskt ha varit så att YIF var för bra. I alla fall i andra halvlek. I första halvlek var det inget av lagen som motiverade entrépengen, och jag hörde faktiskt två äldre herrar muttra om just kvalitet kontra entrépeng. För mig (som ju i och för sig gick in gratis) var det fyra gentlemen som stack ut och motiverade biljettpriset - Leo Larsson, Philip Nilsson, Julius Martinsson och Ola Netterheim. Netterheim vill jag nämna lite extra eftersom han var den av de fyra som inte fick en lurblåsare i tidningen. Men han såg i alla fall jäkligt nöjd ut när jag kallade honom snabb efter matchen.

Apropå kunglig så såg Andreas Thynell ut att ha kungligt ont när han linkade av planen i första halvlek efter en kunglig smäll på, vad han själv kallade, ”nossorna”. Thynell grimaserade sin smärta och jag svär - sätter du en rolig hatt på honom och lär honom prata halländska så har Stefan och Krister fått oväntad konkurrens. Det var Absolut Buskis 2012 – det var Thynells dingeling.

httpv://www.youtube.com/watch?v=LZj8AzwelS4&feature=results_video&playnext=1&list=PL5D942A3D65790BBD

Nu ska vi prata den riktige svenske kungen, och om att han har fått nytt att tänka på. Jag pratar förstås om Sebastian Seiferts ”mellanhandbensskada” (var det rätt, Jesper?).
När jag sitter här och skriver så vet jag inte skadans omfattning, men baserat på mina ögons empiriska erfarenhet och Jesper Lindgrens uppsyn efter matchen var det nog något som gick sönder. I så fall ser vi nog inte mer av Seifert i grundspelet. Vi får bara hoppas att han läkt till slutspelet.

I övrigt tror jag inte att det har hänt något alls i Sverige av kungligt värde.

Jo, det var så sant! Kanelgifflarna i pressrummet i går var förträffliga.

******************************

Sen kan vi väl uppmana hela Sverige att hålla tummarna för Oscar Carlén, som kanske opereras i detta nu (i alla fall i dag). Han har huvudet att komma tillbaka till världshandbollen, det är jag fullständigt övertygad om.

Blogg in, blogg out..

Svirade med Bacchus i går och dryckerna flöt, och som alltid erfor man i efterhand rusets enkla logik – glad lördag blev trött söndag. En trött söndag spenderar jag på arslet i soffan framför YA:s (!) webbsändning av Skånederbyt.

Tyvärr för Ystads IF-fans blev denna premiärsändning inte fruktbärande i poäng räknat. Heta Malmö var helt enkelt hetare. YIF gjorde väl ingen usel match men heller ingen superb sådan. Mina intryck finns nedan i punktform.

* Lagets ytternior hade inte bästa dagen. De kom inte rätt i rörelserna, gjorde få mål och de satsningar de gjorde gjordes sällan på ett sätt som skulle kunna ge kantspelarna lägen. På nio meter var Sebastian Seifert och Jim Gottfridsson för ensamma i produktionen.
* Målvaktsinsatsen var inte alls dålig men Malmös Stephen Nielsen vann ändå den matchen.
* YIF:s vänsterkant var en död punkt. Där brukade en jättetalang spela minns jag. Svara mig du, var är han nu?
Malin Jonson, expertkommentator ikväll, var inne på en intressant grej när hon jämförde Philip Nilsson med Rasmus Skram. Båda fick inte vara med i spelet till en början, men medan Nilsson stod kvar overksam tog Skram ett eget initiativ och lyckades skapa sig först ett halvläge som han knorrade in, därefter gjorde han en ”japan” med Richard Eriksson, och plötsligt var han i högsta grad med i matchen. YIF borde jobba mer så här och ”tvinga” in Philip Nilsson i spelet. En sådan resurs som den pojken är måste utnyttjas.
* Hammarstrand-koefficienten. Pierre Hammarstrand är den stabila faktorn i YIF som producerar i varje match och som i allt han gör ger energi till laget. Jag vill inte tänka mig ett Ystads IF utan Pierre Hammarstrand. Pierres enda problem är som jag sagt innan hans svåröverträffade förmåga att gå sönder. Hans anatoma konstruktion är solid som sockervadd och han har läkkött som en död höna. Och utan honom blir det inget SM-guld för YIF.
Att han skulle komma att missa matcher i år på grund av skada kändes rätt givet, nu tycker jag att man ska hushålla med honom så att han är fräsch till slutspelet.
Hade jag fått en enda önskan i världen uppfylld för YIF:s räkning så hade det varit att Pierre Hammarstrand fick en stabilare kroppsstruktur än den vattniga laktosprodukt han de facto besitter.
Det hade varit en önskan värd att önskas, mycket bättre än Karl Pilkingtons nedan.

httpv://www.youtube.com/watch?v=cRi70ws7dis

Jag gillade annars YIF:s vilja att andrafaskontra, bland annat gjorde man ett par mål direkt efter Malmömål. Det var så YIF ville spela även under Pelle Källs styre i fjor, men nu lyckas det bättre.

Mirza Pecikoza i Malmös basketlinne är en sällsam estetisk upplevelse.

Det sista man hörde från Baltiska hallen var en dansbandsversion av Kents ”Utan dina andetag”. En kulturhädelse utan hämningar – fullständigt likvärdigt med att ställa sig och pissa på Piratenstatyn i Kivik.

David Anderssons återkomst till YIF är förstås glädjande, men troligtvis är det så att en i målvaktstrojkan måste lyfta sig en nivå för att YIF ska kunna uppfylla en finaldröm.

*******************************************

Sjätte raka för IFK Ystad i går. Man måste ge laget att de i alla fall är jäkligt konsekventa. Har de väl börjat förlora så gör de det i 13 raka matcher, och nu har alltså en mer positiv svit kommit nästan halvvägs. Per Ögren förvånar/imponerar – jag hade aldrig trott att han skulle gå in och dominera i allsvenskan på det sätt han gjort. Att Torbjörn Jacobsson skulle få betydelse var kanske mer väntat.
Nu tittar IFK för första gången på mycket länge upp och ser hur tabellen ser ut ovanför de där äckliga strecken, och finns det något som stoppar laget från att hålla sig kvar i allsvenskan nu?

Blogg in, blogg out..

IFK Ystad håller sannolikt på att förlora Jim ”Gud” Gottfridsson. Trots att klubbchef Pelle Larsson var så säker på att Jim skulle stanna i klubben även nästa år att han nästan lovade det i en artikel jag skrev i slutet av förra året: ”Skulle vi gå upp i elitserien kommer Jim att spela för oss, så är det bara”.
Nu verkar det som att Jim Gottfridsson oavsett IFK:s allsvenska öde kommer att flytta på sig.

Det 18-åriga spelgeniet är förstås upp över öronen proppmätt på att bli punktmarkerad. I de senaste matcherna har Jims offensiva fysiska ansträngning varit fullkomligt ekvivalent med att ligga i soffan och utforska luddterrängen i sin egen navel.
Angående Jims situation i allsvenskan kan man titta på saken ur två perspektiv. Man kan tycka att det är för sorgligt att övriga lag är så utan stolthet och dåliga att de inte kan spela mot IFK på ett normalt tittarvänligt sätt. En punktmarkering i handboll är som att se på en nerladdad  film (som någon lightkriminell kompis laddat ner förstås) och plötsligt se skärmen fyllas av texten: ”This is the property of förbannat mäktigt amerikanskt filmbolag”.

Å andra sidan är det ju förstås så att resterande IFK-spelare inte är tillräckligt bra för att klara sig utan sin spelmotor. Med Viktor Sandberg i laget fungerade det, men allt fler lag börjar nu se skönhetsfläckarna på årets IFK Ystad. I de avslutande matcherna i allsvenskan bör det väl närmast betraktas som tjänstefel av en tränare att inte beordra punktmarkering på Gottfridsson från start. Det är tråkigt och kanske fegt, men det är samtidigt effektivt och ett utslag av ren självbevarelsedrift.

IFK går efter förlusten mot Tumba mot ett kvalspel mot tre elitserielag, i nuläget Kristianstad, H43 och Hammarby. Utsikterna för ett allsvenskt lag att lyckas i detta kval är…hmm…försumbara. De tre elitserielagen är helt enkelt för bra. Jag blir dock gärna överbevisad och överraskad.

Konrad Rasmussen ut ur truppen, liksom formtoppade Björn Grön. Ett hål vidgar sig i kommande säsongs Ystads IF, ett hål som alldeles säkert är format som en Jim Gottfridsson. Ystads IF ligger förstås bra till när Gud då förmodligen signerar ett elitseriekontrakt för nästa säsong.

Ett Ystads IF som bevisligen börjat hitta lite rätt. Jag var på plats i hallen och bevittnade ett försvarsspel som stundtals var lysande. Jag vittrar kommande legendstatus på mittblocket Linus Rasmussen/Linus Nilsson. De kan mycket väl bilda mittlås i klubben i fem år till och jag ser i mitt huvud hur gnällgubbar i Ystad om 50 år pratar om svunna handbollstider: ”Det var bättre försvar förr. Jag minns när Linus och Linus härjade på 10-talet”.

Det som gladde mig mest i övrigt var ett bekräftande på att YIF klarade att hantera en match där kantspelarna blev utan lägen. IFK Kristianstads taktik var neonlysande självklar – att skära av Philip Nilsson och Pierre Hammarstrand från kantlägen. Med en nyckelmakare som Sebastian Seifert kan förstås även sådana lås öppnas, men största anledningen att YIF löste gästernas taktik var Björn Grön. ”BG” visade vilken duktig handbollsspelare han är (och att han kanske borde ha fått fler chanser tidigare under säsongen) och sköt sju sjukt sköna mål.

Med sitt oförlängda kontrakt gjorde han reklam för sig i bästa sandwich man-anda. Budskapet var tydligt: ”Jag gör nytta”.

Ett annat budskap som kom allt annat än subtilt i helgen var svensk klubbhandbolls status i internationell konkurrens. Danska ligans tabellsjua, Kolding, förnedrade svenska ettan Sävehof. I halvtid stod det 21-11 till danskarna. Att Partillegänget putsade siffrorna i andra halvlek till 33-27 kan till 97 procent tillskrivas dansk avslappning och lättja.

Stefan Albrechtsons vision om en svensk proffsliga som är Europas tredje bästa om fem år känns astronomiskt avlägsen.

Fast jag måste understryka att Sävehof i mina ögon gjort ett ganska tafatt intryck i årets Champions league. Man har sagt att man är där för att lära, men någon gång måste man fan visa att man lärt sig någonting. Man måste vara bättre än att bli förnedrade av danska ligans nummer sju.

För att göra en jämförelse kan man säga att dansk handboll även fortsättningsvis gör med svensk handboll som Arne och Alfred gör med de stackars korna i briljanta komedin Blinkande Lyktor.

httpv://www.youtube.com/watch?v=B5IpVVhKrd4&playnext=1&list=PL1192635E100FD634

Blogg in, blogg out..

Jag noterar att spelarna i Ystads IF verkar trivas alldeles ypperligt i Halmstad Arena. Segerscenerna utanför omklädningsrummet var närmast av SM-guldmått, och Leo Larsson bars genom korridorerna i en kungastol. Varför det var just Leo som bars vet jag inte (noll sekunder på plan). Antingen var det en ironisk handling eller också hade det en internkomisk poäng som jag inte är insatt i nog för att förstå. En sak förstår jag dock – spelarna i Ystads IF verkar trivas alldeles ypperligt i Halmstad Arena.

Kanske trivs de av rena chocken att plötsligt slippa andas in möglig luft, eller för att de får chansen att trampa ett golv som inte sviktar som en trampolin under en proppmätt Jabba the Hut. Kanske är det därför de skaffat sig som vana att vinna i Halmstad.

Det blev ju onödigt spännande då Philip Nilsson valde att ta ett knorrläge med alldeles för många sekunder kvar att spela. När jag efteråt pratade med Philip kom vi överens om att det faktiskt är lite märkligt att man inte kan ha en spelklocka på båda kortsidorna av planen. Han hade ingen aning om hur mycket tid det var kvar.

Nu gick det bra ändå, och Philip var en av de stora anledningarna till att det gick just bra. Han och Pierre Hammarstrand förvaltade sina kantlägen på utmärkt sätt.
Jag tycker fortfarande inte att YIF:s grundspel fungerar. Mot Drotts utgrupperade försvarsspel blev lagets ytternior alldeles för fega och uddlösa (tre mål totalt av herrar Grön, Thynell och Hansen), och fortfarande har YIF svårt att skapa lägen för linjespelarna. Och i första halvlek var det faktiskt så, att var Sebastian Seifert ute på bänken för en session med syrgastuben, då gjorde YIF inte mål.

Jag måste emellertid beundra hjärtat, med vilket de för dagen blåklädda gästerna spelade. Glädjen och engagemanget är vid dags dato oändligt mycket mer omfattande än vad det var under Pelle Källs tid. Under en het period av andra halvlek studerade jag samspelet mellan en till bänken rusande Konrad Rasmussen och hans far Basti. Den senare såg ut att mer eller mindre vara i begrepp att utsudda sin son från jordens yta.

httpv://www.youtube.com/watch?v=6rNuP674T0w 

Sekunden senare ser jag dock Basti välja bort strypgreppet, lavetten och pungsparken för att i stället ge sonen en kram och en klapp på huvudet. Och jag som förberett mig för en roll som nyckelvittne i en familjetragedi fick i stället bevittna Den Stora Kärleken. Årets YIF har kanske inte det stora spelet, men tar sig laget till slutspel på kärlekens vingar står jag först i kön att applådera luftfärden. Det finns inget vackrare.

Noterat i Halmstad
* Mange tak till den vänlige herre från Varberg som iklädde sig rollen som min ciceron och lotsade mig från Halmstad central till arenan. Utan honom hade jag fått referera flödet i Nissan och djurlivet däri i stället för handboll.

* Ola Lindgren var en av de dryga 1800 på läktaren. Vem på plan var närmast en plats i Olas blågula familj? Philip Nilsson om ni frågar mig. Detta trots att han tog ett idiotläge samt hade den dåliga smaken att lobba en straff en meter över mål.

* Basti Rasmussen var imponerad av Halmstad Arena. ”En sån här skulle de byggt i Ystad. Den behöver inte vara så här stor förstås, men den är verkligen fin”.

* Ola Netterheim är skyldig mig en tjänst. Utan mig är det mycket möjligt att hans mage hade prytt bilden intill mitt matchreferat i tidningen. Fotografen hade plåtat en bild på Ola där han utförde en avancerad rörelse som liknade lika delar handboll, Kung fu och rövlappsrace, och där han blottade merparten av bukpartiet. Fotograf Sjöberg från Halmstad tyckte att bilden var frän, och det gjorde väl jag med, men av respekt valde vi en annan bild. Det håller inte att Ola hänger ut sin lekamen till allmän beskådan. Karln är ju gift och gjejer.

* Drottränaren Ulf Sivertsson var, precis som jag, tämligen besviken på domarna. ”Vad håller domarna på med? Varken våra eller Ystads linjespelare gjorde något konstigt, ändå blev de avblåsta för felaktiga spärrar hela tiden. De blåser i var och varannat anfall och publiken fattar ingenting. Och inte vi i heller”.
Konklusion: Regeln med hårdare bedömning på linjespärrar måste tittas över.

* Drotts nye slovenske mittsexa Mihael Gorensek kommer att bli ett mycket nyttigt tillskott för Halmstadlaget.

Aftonbladet skriver om att Sveriges bronsmiss gav lättare OS-kvallottning, och åter får uttrycket ”inget ont som inte för något gott med sig”  extra tyngd. Sverige måste bli minst tvåa i kvalgruppen som kommer att bestå av: Sverige (värdar), Kroatien, tvåan i asiatiska mästerskapen (typ Japan) och trean i panamerikanska mästerskapen (typ Chile). Missar Sverige den chansen kan de börja spela boule i stället.

Blogg in, blogg out..

Jag sitter här och kommer på mig själv med att ha lite svårt att lägga an tonen inför detta blogginlägg. Jag liksom velar mellan olika fack i mitt känsloregister. Man skulle så klart kunna göra sig rolig över faktumet att Ystads IF gjorde tre mål på de första 21 minuterna av andra halvlek i matchen mot Aranäs – nykomlingar i elitserien. Att jag tidigare kallat YIF:s anfallsspel impotent framstår med dessa nya fakta som ett understatement av samma slag som när Mattias Flink sommaren 1994 konstaterade att ”jag bör nog inte dricka alkohol”.

Jag har å andra sidan lust att bli uppriktigt förbannad. Inte för att just jag är det hardcore-fan som köper årskort och är med i hallen på varje match, och vars humör och dagshälsa i hög grad baseras på lagets insatser. Jag är inte den människan, men jag blir arg för hennes skull. Det finns personer som lägger pengar och tid på att följa Ystads IF, och de har rätt att kräva mer av laget än vad som visades i andra halvlek. Vi pratar om personer som har betalt för att spela handboll, och med andra ord betalt för att underhålla – det ingår i yrket. Det är ett givande och ett tagande. Vill spelarna att folk ska komma och titta i hallen och betala för sig, då får man göra sitt yttersta för att inträdet ska bli värt pengarna.

Ibland fungerar inte spelet, ibland kan man inte vinna, det förstår folk. Folk skulle till och med kunna förstå hur stora mäktiga Ystads IF bara klarar av att göra tre mål under 21 minuter mot en nykomling.

Detta om YIF åtminstone upprätthållit en fasad, åtminstone presenterat en illusion av att bry sig.

I andra halvlek såg YIF-spelarna ut att vilja lämna planen så snabbt som möjligt och fly som lämlar till bussvärmen. Philip Nilsson så till den milda grad att han sköt Aranäskeepern Daniel Svensson mitt i plytet, med rött kort som påföljd, som för att tidigarelägga sin egen sorti. Assisterande tränare Marcus Lindgren säger här att han inte vill hänga ut laget, och det är solidariskt och ädelt i all ära, men för tillfället känns det som att vaddera en giljotin. I klarspråk – och det är detta språk jag vill tala nu – var YIF:s insats oacceptabelt urusel.

Det man til syvende og sidst kan begära av en spelare är att han gör sitt bästa. Om YIF-spelarna rannsakar sig själva och analyserar den video som Aranäsmatchen renderar, då kommer man att inse att man nog inte gjorde detta. Sitt bästa alltså.

Rent spelmässigt gjorde YIF sig skyldiga till samma grundläggande faux pas som man gjort hela säsongen, och som jag påpekade redan efter premiärsegern mot Lugi i september. Lagets ytternior satsar undantagslöst mot centrum och packar motståndarförsvaret till en kompakt mänsklig gröt. Marcus Lindgren säger till YA att man påpekade detta i halvtidsvilan, men budskapet verkar ha nått döva öron. Palle Hansen gick insida ändå, och det kan vara okay de dagar då han gör mål på sina skott. Men när han inte gör det överlämnar han bollen till lagets vänstersida, som i praktiken hamnar i numerärt underläge eftersom Hansens satsning pressat alla motståndare åt samma håll som han lämnar bollen.

Det låter kanske som att jag lastar Palle Hansen för förlusten, men jag lastar snarare alla andra som inte berättade för Palle vad som var fel. Jag vet själv hur svårt det är att uppfatta vad som är fel när man är inne i spelet. Dessutom gjorde alla lagets ytternior samma fel.

Den spelare som jag ger bäst betyg i YIF är Tim Rix. Men han är inte ens godkänd. Han är med marginal underkänd men hans satsningar och genombrott bygger i alla fall upp illusionen av att han bryr sig. Liksom i matchen mot Guif är Rix bäst i laget för att han är minst dålig. Vilken superhjälteegenskap.

Pelle Käll såg ut att vara engagerad i andra halvlek och han gjorde sitt bästa för att elda på sina spelare, men det vore synd att säga att han lyckades. Säg vad beror det på? undrade Cornelis Vreeswijk, och det undrar jag med. Har han spelarnas förtroende? Tror de på honom?

YIF ligger numera sjua i serien, och sju känns i sammanhanget som en förskönande siffra. Ystad har tolv poäng upp till serieledning, och bara två ner till elfte plats och kval till allsvenskan. Det har knackat på dörren ett tag nu och det är dags att öppna, ty verkligheten tar sig alltid in ändå. YIF måste ta sig an verkligheten, och det gör man med blåställ och arbetshandskar. Spotta i nävarna och ta i.

IFK Ystad vann över Djurgården, men då jag inte såg matchen och kan förläna den en kommentar föreslår jag att ni avlägger visit hos bloggfirma Nyberg/Cimmerholm, då herrarna avhandlar denna match. När ni ändå är där tycker jag gott att ni kan ägna någon minut åt att läsa inlägget Elaka hunden, som Cimmerholm vänligt nog dedikerat till undertecknad.

Blogg in, blogg out..