VM:s gruppspel börjar lida mot sitt slut. Jag har snart sett alla turneringens lag i aktion (jag har missat Kroatien, Slovenien och ett par stycken lingongäng) och det går förstås redan nu att dra tämligen vittgående slutsatser. Här är några:

* EM-vinnaren finns i kvartetten Danmark, Frankrike, Spanien och Kroatien. Inte Tyskland frågar ni? Detta Tyskland som slog självaste världsmästaren Frankrike i går. Nä, i ett rakt slutspel där man måste vinna fyra raka matcher mot bra motstånd kan jag inte tänka mig att det lite uddlösa Tyskland håller hela vägen. Men de spelade jäkligt bra mot Frankrike. Emellertid hjälpte det att franska burväktarduon Omeyer/Karaboue noterade färre räddningar än fyra elefanter. Karaboue serverade dessutom tyskarna bollen till avgörande 32-30.  Det finns fler nationer som imponerar och på papperet har lag att vinna VM: Ungern, Polen, Serbien och Slovenien till exempel, men dessa nationer har inte tillräcklig vinnarkultur för att utmana min topp-kvartett.
* Danmarks kantspelare Anders Eggert och Hans Lindberg ligger etta och tvåa i Bundesligas skytteliga och finns med även i toppen av VM:s. SATAN vad effektiva de är. Eggert har gjort 33 mål på 36 skott varav 17 är på straff och så klart utförda på endast 17 försök. I ett smått patetiskt försök att få gassa lite i Eggerts glans vill jag blottlägga en liten anekdot från Åhus beachhandbollsturnering 2004. Jag lyckades då hjula GOG:s Anders Eggert i tre anfall i rad varpå Torsten Laen glodde förbaskat på Eggert och Eggert sade: ”Ja, men hvad fanden skal jeg gøre, man? Han er så fucking kort!”
Ja, eller något ditåt. Vem hade kunnat tro då att han åtta år senare skulle slå straffar i VM och att jag skulle sitta här i soffan (sjukt nedsutten med mitt röv-print) och dra patetiska anekdoter från snart ett decennium sedan?

* Spaniens försvarsspel måste vara extremt jobbigt – både för spanjorerna själva men framför allt för motståndarna. Jag blir stressad bara av att se det hemifrån.
* Jag svor på typ alla heliga skrifter i världen att Saudiarabien skulle bli sist i sin grupp, men uppenbarligen ska jag sparka scouterna jag haft på Sydkorea. Å andra sidan borde jag fattat att Sydkorea bara är på topp en gång vart fjärde år och då är de på sin höjd jobbiga. Nåväl, jag beklagar att jag bröt mitt löfte.
* Kanske är Danmark min VM-favorit just nu. Det som saknades i OS var bredden på nio meter, där allt ansvar lades på Mikkel Hansen. Då Sverige plockade bort Hansen i OS-kvarten var Danmark plötsligt ett mänskligt lag. Ulrik Wilbek grubblade på detta och plockade in Henrik Möllgaard till VM. Möllgaard är en mycket självständig niometersspelare som ogärna sitter i Hansens knä. Dessutom är han just nu VM:s bästa andrafasspelare. Han har tillsammans med landsmannen Jesper Nöddesbo också VM:s töntigaste frisyr (Zlatan-frippan) men det styrker bara min empiriskt och rationalistiskt belagda tes om att alla danskar lite i lönndom vill vara som Zlatan Ibrahimovic.
Fortfarande har danskarna för dåligt målvakts- och linjespel, men det talar för dem att de har så mycket sparkapital att plocka ut när det börjar bränna till framöver.
* Neil Diamond-dängan ”Sweet Caroline” verkar ha blivit en permanent VM-låt för handbollen. VARFÖR? Jag har satt låttexten under lupp och hittar inte en enda koppling till vare sig handboll eller globala mästerskap. Den verkar bara vara en nostalgisk kärlekshyllning till en Caroline som enligt Diamonds uppgift ska vara söt, eller må hända gullig. Sweet Caroline är trallvänlig, för all del, men andra sporter skrattar åt oss. Coolhetsfaktorn är noll grader kelvin. Vi kunde i mina ögon (eller öron) lika gärna implementera ”In Kommer Gösta” med Philemon Arthur and the Dung som VM-låt. Den har dessutom tydliga Ystadskopplingar vilket jag känner är lite värdigt ett handbollsmästerskap.

* Robert Perlskog/Claes Hellgren verkar vara en riktig vattendelare. Jag känner flertalet vettiga bekanta vars kräkreflexer stimuleras av den såta kommentatorduon. Å andra sidan känner jag många (inklusive mig själv) som tycker att de är det bästa TV har att erbjuda. Hellgren med sin värme och kombinationen genialitet och tvättäkta dårskap i uttalanden och Robert Perlskog med sin bubblande arrogans och fullkomligt fenomenala ordrikedom. Att duon fyller ut dötid eller usla handbollsmatcher med anekdoter från svunna mästerskap eller som i Perlskogs fall med till synes malplacerade berättelser om sin ungdoms skolresor i Tyskland tycker jag är större underhållning än highlight-klippen TV4 Sport fyller ut halvtidsvilorna med.  Tomas Axnér passar in perfekt med emulgeringen kunskap/underhållning. Daniel Kristiansson är lite som krokodilen som hamnat på ett alligatormöte, men han är i alla fall en välvillig krokodil.

Som bekant håller elitserien VM-ledigt. Inte för svenskarnas skull…suck (Montenegro, detta fenomenala handbollsland förlorade femte raka matchen i VM i går) …men ändå. Ystads IF ligger naturligtvis inte på latsidan för det, varken laget eller ledningen. För till nästa säsong står det bortom alla tvivel att laget måste förstärkas. Man måste införskaffa minst en mittnia då Gottfridsson flyktar. Kanske måste man rent av införskaffa två mittnior, då fysiska statusen på Sebastian Seifert verkar permanent osäker. Ifall Sebastian Seifert vore en statusuppdatering på facebook skulle den se ut så här:

Ni får själva tolka budskapen i statusuppdateringen. Jag vill bara understryka att jag inte är ute efter att mobbas. Sebastian Seifert är en gudabenådad handbollsspelare när kroppen fungerar och ingen vore gladare än jag om Seifert plötsligt vore som i fornstora dagar, för då är det en nästintill sensuell upplevelse att skåda Seifert. Fortfarande glimmar ”Sibbe” till på matcher som den stjärna han ofta varit men jag undrar jag om inte glimmkoefficienten börjar falna. I alla hänseende är han ovillkorligen icke att betrakta som ett framtidsnamn.

Så, YIF behöver minst en mittnia till nästa säsong. Ni som läst er YA de senaste dagarna vet att norrmannen och före detta IFK Ystadsspelaren Stian Tönnesen flyttar till Ystad i sommar. Hans kontrakt med Magdeburg går ut i juni och trots den tyska klubbens önskan om förlängning ämnar Tönnesen fortsätta sin karriär i Sverige.
Håller man i Bundesliga håller man i elitserien, men om Seifert, 34, betraktas som ”gammal” är det än värre med Tönnesen, 38. Visserligen är Stian erkänt träningsvillig och kroppen verkar hålla bra, men jag ser ju att här finns problem med framtidsutsikterna.
Jag har pratat med YIF-ordförande Per-Olof Lind, assisterande tränare Basti Rasmussen (tillika Stians svärfar) och Stian Tönnesen själv. Allihop talar svävande om kombinationen Tönnesen/YIF och av alla samtalen kommer jag fram till en slutsats som i ljuset av de rykten som florerar i Ystad mynnar ut till följande spekulation, och märk väl – detta är en spekulation:

Jag tror att Stian Tönnesen vill spela i Ystads IF. Han säger själv att han kan tänka sig att pendla till en annan stad, men med fru och barn och hus i Ystad talar bekvämligheten för att spela i Ystad. Jag tror att han vill spela elitseriehandboll, därför går hans förra klubb, IFK Ystad, fetbort. Vidare är Tönnesen tydlig med att han vill att hans blivande klubb ska visa med ett sportsligt bra bud att de tror på honom.
Det är självklart att Basti Rasmussen, i egenskap av att vara ”familj” med Tönnesen, vill att svärsonen ska spela i YIF. Rasmussen vill av uppenbara skäl inte tala om saken, och detta får man respektera, men jag drar ändå denna slutsats. Frågan är om alla i beslutande position i YIF vill värva Tönnesen? Per-Olof Lind gav inga klara besked mer än att Tönnesen är ett av flera intressanta namn. När jag frågade om det fanns något skäl att inte värva Tönnesen ville han inte svara och dessutom hävdade han, efter uppemot en halv minuts tvekan, att mannen att fråga egentligen är Mats Engblom, men att han inte kommer att ge något annat besked än Lind.
Det är någonting som gnisslar i hela saken, det är jag övertygad om, och jag tror att det har med att göra att Stian, med sitt ”ett sportsligt bra bud” implicit antyder att han vill ha en del pengar, och att YIF kanske inte är berett att betala multum för en handbollspensionär in spe. Och egentligen är det för mig helt förståeligt. Hur detta slutar framöver har jag inte en aning om, för hela saken handlar kanske om hur mycket YIF tycker att en 38-åring är värd. Finns det andra alternativ på marknaden av mer vital ålder kanske man sneglar ditåt i stället.

Nu ska jag på premiären av mitt kotteris senaste påfund – Mastodontfilmsklubben. Kanske kommer jag med recension i nästa blogginlägg.

Blogg in, blogg out..

Poff.

Så släppte då Ystads IF den med sydöstmått mätt gigantiska värvningsbomben, att Jim Gottfridsson går från IFK till YIF. Men det lät bara poff. Det var en megabomb med sprängkraft som en kinapuff. För de flesta ”kännare” inom branschen har övergången mer varit en fråga om när den skulle ske.

Vad får då YIF?
*  En relativt ”seg” spelare, som har en hel del att jobba med i sin explosivitet.

* Ingen Karabatic-fysik direkt. Visserligen ingen sillmjölke heller, men något kilo muskler till hade inte gjort skada.

* En kille som behöver arbeta med sitt försvarsspel för att hålla i elitserien.

* Jämfört med Björn Grön ett ganska löst skott.

Konklusion: Jim Gottfridsson är en sopa.

Eller, jag glömde en punkt.
* Sveriges kanske bästa spelintellekt. Möjligtvis i konkurrens med nya klubbkamraten - Sebastian Seifert.

Förmågan att nästan matematiskt räkna ut spelares positioner om ett par sekunder. Se de logiska skeendena i spelet innan de inträffat, och ta snabba beslut på intuitiv, pålitlig ingivelse. Jim har inte världens hårdaste skott, men likt en gammal legendar som Magnus Wislander är det inte en egenskap han behöver. Med sitt spelintellekt kan han vänta ut målvakten och lägga bollen där han inte står.

Ja, jag har ju till och med förärat Jim namntillägget ”Gud”, för hans förmåga att se maktfullkomlig ut på plan (och för att ”gott” är gud på tyska). Kort sagt: Jim Gottfridsson är allt jag en gång önskade att jag var som handbollsspelare. En handbollsplanens Marcel Proust eller Albert Einstein.

Med en hård försäsong med fokus på explosivitet blir ”Gotte-Gud” en riktig attraktion i elitserien.

YIF-styrelsen har börjat försäsongen fantastiskt – och ordförande Per-Olof Lind är i bättre form än någonsin.

Vad får då IFK Ystad?
* Ett förbannat stort hål i spelartruppen. Cést la vie för ett lag på den platsen i näringskedjan.

* Men också, naturligtvis, ännu ett bevis på att man är en fantastisk plantskola för handbollstalanger.

Blogg in, blogg out..

Det var en skribent på chaten med YIF:s ordförande Peo Lind i går som kallade Pelle Källs avsked för den bästa julklappen. Lite magstarkt kanske, men det är nog ändå så merparten av Ystadbefolkningen känner. Det allmänna förtroendet för Käll var lågt från början och har inte direkt vuxit med det skrala poängsamlandet.

Så, var det rätt eller fel?
Det var förstås rätt att göra någonting. Och ska man göra något drastiskt är detta medicinen. Jag sa för någon månad senad att man inte skulle sparka Käll, utan ge honom lite tid och respekt. Efter det förlorade YIF tre av fyra matcher och fick målskillnaden -29. Då MÅSTE något göras.

Inbillar mig inte att Basti Rasmussen sitter på de taktiska, geniala strategierna för att hala upp laget ur bottenträsket. Lösningen ligger inte på det taktiska eller ens fysiska planet. Det handlar inte om att Ramsussen ska vara en bättre tränare än Käll, det handlar om att han förhoppningsvis kan vara en bättre psykolog. För det här är en sjukdom som satt sig på huvudet. När jag pratade med Peo Lind sa han att det var Bastis egenskaper som positiv pådrivare som han hoppades skulle ge utslag.
Och det är rätt att börja där; gå tillbaka till enkla rörelser där man inte behöver tänka en massa, låt en uppställning få en rejäl chans innan byten görs, spring på allt och hoppas på många mål i första- och andrafas.
Och framför allt – Visa hjärta så att det buktar ut från bröstkorgen! Det är inget svårt, det är bara att bestämma att nu visar vi de jävlarna på läktaren och på YA att vi kan. Fulla emotioner vid varje mål! Det känns kanske larvigt i början, men sedan tar hungern och vinnarinstinkten över.

Det är nämligen vinnarinstinkten som fått sig en törn i laget. En gång när jag intervjuade Trelleborgs tränare Tom Prahl, sa han efter en ny förlustmatch att: ”Det är som att laget vant sig vid att förlora. För varje match gör det mindre och mindre ont och till slut har man gett upp på förhand.”
Hoppas att tränarbytet kan uppväcka lite känslor i laget. Alla måste brinna.

Det som annars slår mig med detta tränarbyte är att det till synes sker på ett ganska humant sätt. Styrelsen tog beslutet under onsdagen och lämnade det till Pelle Käll omgående. Pelle tog det enligt uppgift på ett ytterst professionellt sätt, naturligtvis besviken – men i  högsta grad medveten om att resultaten inte blivit vad som önskats. Enligt Peo Lind har styrelsen aldrig hört något klagomål från spelartruppen angående Käll, alltså har de visat fullaste lojalitet mot sin tränare, trots att de någon gång måste tvivlat på hans spelidé.
Per-Olof Lind såg också uppriktigt tagen ut när han besökte YA:s redaktion under onsdagen och först ägnade en timme åt att chata med en hel hord YA-läsare, och sedan lät sig intervjuas av oss. Han såg lite ledsen ut, och tro fan det – jag hade inte haft någon lust att ge en människa ett besked om att jag inte tycker att han  duger åt uppgiften och att han omedelbart måste lämna det han brinner för.

Allt som allt ett humant avsked som sagt var, och jag hoppas innerligt att jag inte behöver äta upp detta. Vi har ännu inte fått tag på Pelle Käll så hans version är tills vidare höljd i dunkel.

Jag skulle kunna orda om ämnet ett bra tag till, men jag absolut ingen tid till det. Måste ta mig in i till Ystad och väntar på Kung Bores tillåtelse. Är det lika ruggigt i Ystad som i Lund lär jag väl inte komma hem i natt. Så bli inte förvånade om det står en liten journalist utanför er dörr i natt som hoppas på kost, logi och ett litet julfirande.

Blogg in, blogg out..