Det är i tider som dessa jag inser att jag fortfarande duger som elitspelare. Jag hade gått in i Ystads IF:s trupp, rakt av! Kanske hade jag också presterat bland de främsta i truppen, ja, det skulle inte förvåna mig, denna tid är i sanning min.

Jag talar förstås om semestertider. Jag dricker kaffe med munnen och solstrålar med huden och lyssnar till Fredmans epistlar. Bellman säger att han ”vandrar trött sin stig” och det gör vi väl alla, men just i dag gör jag det med spänstiga steg.
Och jag känner mig alltså som en elitspelare. På semester.

httpv://www.youtube.com/watch?v=j_8JCTSdLIc

Blivande YIF:aren Fredrik Ohlander och hans Kolding fick respass i danska mästerskapet i går. AG Köpenhamn vann och det var en företeelse som inte ens i sjätte led är släkt med ordet ”skräll”. AG får möta Bjerringbro i finalen, precis som i fjor; vi får Ystadsfolk i finalen och det skulle förvåna mig om inte Niclas Ekberg blir guldpyntad efter finalen även denna gång. Och den pojken klär ju så bra i guld!

Läser på yif.se att elitlaget förstås ska upprepa förra årets ”hälsoläger”. Jag ska inte säga att detta läger hade en avgörande betydelse för YIF:s framgångar den gångna säsongen – ty fler faktorer bör beaktas – men en vital betydelse hade det sannolikt. Pelle Källs YIF var trötta, gnälliga och inte i särdeles bra form. Mats Engbloms YIF var bäst efter 55 minuter, när allt skulle avgöras. Jag ska inte hacka mer på Käll (den dörren är så öppen att gångjärnen trillat av), i stället kan man mer än en gång understryka Engbloms…ehh…ska jag skriva briljans? Nja, okay, han kan väl vara innehavare av i alla fall en partiell briljans.

Jag har kallat honom för Staffan Olssons blindtarm, men den gångna säsongen har herr Engblom klättrat sig uppåt i tarmsystemet och många YIF:are håller honom nog redan ganska nära hjärtat.
Jag ska även ha kallat Engblom för ”fiskpinnar”. Det kan jag inte förklara.

Nästa säsong blir tuffare. Ystadspubliken kommer inte längre vara förvånade över YIF:s framfart. Truppen är så gott som intakt och dessutom ohlanderskt kryddad. Allt annat än en semifinalplats (eller finalplats?) kommer Männen På Den Gröna Muren att stämma upp i en litania kring.
Gubbarna på gröna muren i ÖP-hallen är förresten ingen myt. Jag har flera gånger wallraffat uppe i kullisserna till muren och där står fler muttrande experter än i en hockeystudio. Där står dock ingen Peter Jihde vilket gör muren till en ganska trivsam plats ändå.
Hur som haver; smekmånaden Engblom fick i år i och med ”det förvånande elementet” är borta. Med det sagt tror jag att YIF har nog med element ändå, att göra något vackert av 2013.

Och det har för guds skull även Sävehof. Mästarna. Kristian Bliznac har visserligen dalat de två senaste säsongerna i prestation, men flytten till Sävehof kommer att göra honom gott. Bra både framåt och bakåt och ett aktat namn i alla avseenden.
Man ska även förhandla med 19-årige norrmannen Kent Robin Tönnesen, men hans kapacitet är jag okunnig om. Namnet Tönnesen ger förstås positiva konnotationer (jag tänker på Stian) men förnamnen Kent Robin gör mig mest mållös.

*************************

Jag tror att jag upprörde en och annan Kristianstadssupporter i mitt förra post-SM-final-inlägg. Var det det att jag kallade lagets insats för patetisk?
Jag vill klargöra att jag i 99 procent av alla avseenden som finns är mäkta imponerad av Kristianstads säsong, och jag ser med spänning fram emot nästa säsongs IFK-insats, för svensk klubblagshandbolls framtid kan mycket väl vara brandgul. Men finalinsatsen var rakt igenom (minus Möller Madsen) patetisk.
Jag har också noterat, när jag sonderat cybervärlden, att Kristianstadssupportern kan vara den mest lättupprörda i Sverige när man talar illa om laget. Det är säkert positivt, supportrarna reagerar som om man slagit deras barn när man säger att Jesper Larsson såg lite trött ut.

Blogg in, blogg out..

Svullen av gröt och godis packar jag ihop julen. Det var en fin jul, men nu längtar jag bara efter ljusare dagar.

Ska vi snacka lite julklappar? Det är väl snudd på kutymt att sportjournalister delar ut verbala gåvor till de som förtjänat det under året. Men det blir inte särskilt organiserat, inte särskilt många, och jag tänker fan inte rimma.

Hammarby IF
Klubben har avvärjt det akuta konkurshotet. Någonstans ifrån flög en halv miljon in på kontot och då lyckades man få igenom sin balansräkning. Gud, jag önskar att även jag kunde trolla fram halva miljoner så där..
Det är förstås ändå relevant att ifrågasätta beslutet från instanshåll att återigen sanktionera Hammarbys ekonomi. Det är ju sagt att spelare och tränare i elitklubbar i Sverige ska få sina löner betalda – det får man sällan i Hammarby. Så vitt jag förstår går den halva miljonen mest till skulder, och än är driften för resten av säsongen inte säkrad. Kalle Strandberg, ordförande i HIF, lät dock inte orolig när han uttalade sig om situationen i Sportnytt härom kvällen, och det ska han förstås inte vara. För inte tvingar man Hammarby till konkurs? Good old Bajen? Stockholms och Söders lite skitiga pärla?
Nä, jag har sagt det förut och jag säger det igen – man vill ha representation från huvudstaden i elitserien, och då väljer liganämnder och övriga instanser att spela blinda inför regelverket.

Sebastian Seifert måste ha varit snäll i år, för ett par månader i förskott fick han en komplett ny uppsättning andningsorgan av tomten. Det har varit en fröjd att se Seifert i år, speciellt i en jämförelse med förra årets version, då någon stal hans luft. Han är en av YIF:s stora plusvarianter i år, och en betydande del i det succérecept som tagit YIF till elitserietoppen.

En annan är Mats Engblom. Jag pratade länge med Marcus Lindgren, assisterande tränare i YIF, inför matchen mot Lugi på bortaplan, och försökte pressa honom på skillnaderna mellan Engblom och förrförre huvudtränaren Pelle Käll (som ju var med och grundlade förra årets fiaskosäsong). Lindgren slingrade sig ur frågeställningen, men ärligt talat kan vi själva göra ett ganska enkelt konstaterande. Käll gjorde YIF till näst intill ett bottengäng i fjor, Engblom har tagit YIF på en resa i motsatt riktning. Samtidigt fick Käll rodret över nystartade och intressanta Trelleborg HBK.
Resultat? Bottenplacering.
Man ska absolut inte lägga all skuld på Pelle Käll, men alla vita supportrar i Ystad är nog glada över att årets tränare heter Engblom.
Match i morgon igen mot konken-flyende Hammarby, men oavsett hur det går är YIF tvåa i tabellen över EM-uppehållet. Strålande!

Lugi verkar ha fått en formtopp av tomten. Att knycka poäng av serietvåan YIF i ÖP-hallen förstärker intrycket av att Lundaklubben är bättre än tabellen visar. De bör klara slutspelsplatsen, men då måste man prestera jämnare.
Själv såg jag inte YIF-Lugi, jag förlitade mig på en nätsändning vars kvalitet var likvärdig med en hög skit. Vems fel det var, (det kan ha varit min egen dator som strulade) det bryr jag mig faktiskt inte om. I stället tog jag mig till Victoriastadion för ett sällsynt förekommande styrketräningspass. Klassiska Lundaspelen rullade för fullt och jag blev så nostalgisk att jag nästan fick tårar i ögonen.

Sedan fick jag tårar i ögonen då jag insåg att någon stulit min cykel.  För jag vet inte vilken gång i ordningen.
Jag kan nu bara önska att tjuven hade samma älskvärda motiv som Antonio i De Sicas mästerliga klassiker ”Cykeltjuven”.

httpv://www.youtube.com/watch?v=UEdY5BEgiBk

Blogg in, blogg out..

God afton, vänner.
Som det uppmärksammats och kommenterats till mitt förra blogginlägg är nu Ystads IF:s säsongsnekrolog skriven. Årets YIF dog av plötslig spädbarnsdöd, bara ett grundspel gammalt. Ett foster.

Vi vet att det har underpresterats lite överallt. Styrelsen tog ett par tveksamma beslut (läs: operation fimpa Winther o Karlsson), tränarna Pelle Käll och Basti Rasmussen fick inte riktigt ihop ett homogent elitserielag, och på spelarfronten har få stuckit ut i vad som kan kallas för progressiv individuell utveckling. Endast Philip Nilsson i årets YIF-trupp har i mina ögon tagit kliv i sin utveckling som handbollsspelare. Då räknar jag inte junnisar som spelat i snitt 0,2 minuter per match.

YIF-ordförande Per-Olof Lind tippade i en kommentar till denna blogg sitt YIF som tvåa i årets elitserie. Det var ganska illa pinkat. Själv tippade jag laget som femma, och bara det var tillräckligt illa pinkat. Men det säger en del om prestationen. Man har förväntat sig mer än vad vi fick helt enkelt. Nu väntar en omfattande renovering (vi har klagat på ÖP-hallens skick, men nu behöver det hända grejer även i YIF-truppen) och vi har redan sett tendenserna till vad som kan hända.

Staffan Olsson? Det låter som ett långskott i klass med Magnus Andersson i fjor, men jag vet inte. Det kanske ändå inte är uteslutet att den långhårige hårdrockaren tar över rodret i Ystads IF. Det hade i alla fall varit ett namn värdigt den satsning klubben säger sig göra.
I övrigt behöver man en rejäl och kompetent mittsexa (Linus Rasmussens ryggöde är i sanning beklagansvärd), och ett par duktiga niometersspelare. En av dem bör vara Jim Gottfridsson. Kanske borde man även skaffa in en högersexa till. Pierre Hammarstrand är i många hänseenden en superb elitseriespelare, men han har, som jag tidigare påpekat, en kroppskonstitution stabil som keso.

Det är en ihålig trupp som måste spacklas rejält, och jag säger som Jocke Berg: ”Det finns hopp om en förändring, men det tar den tid det tar”. Inte särskilt djupt, men fan sant.

httpv://www.youtube.com/watch?v=IpdlJV9moAQ

Ni har väl inte glömt det elitserievad jag ingick i tillsammans med min danske vän Sören Simonsen, dansk fotbollsbloggare på TV4:s Fotbollskanalen? Vi tippade slutställning i elitserien. En förlust innebär förtäring av valfri huvudbonad, i mitt fall en Castroinspirerad kommunistkeps, i Sören fall en småfjollig tyghatt. Se våra tips nedan:

Peters tips:
1. Sävehof
2. Guif
3. Redbergslid
4. Alingsås
5. Ystads IF
6. Drott
7. Skövde
8. Malmö
9. Kristianstad
10. Lugi
11. Hammarby
12. Aranäs
13. Lindesberg
14. H43

Sörens tips:
1. Sävehof
2. Ystads IF
3. Guif
4. Drott
5. Alingsås
6. Malmö
7. Redbergslid
8. Skövde
9. Kristianstad
10. Aranäs
11. Lugi
12. Hammarby
13. Lindesberg
14. H43

En poäng utdelas för varje ”fel” position ett lag hamnar på. Högst antal poäng tuggar hatt.
Slutställning: Peter-Sören 26-30.

Det bereder mig ett storartat nöje att få servera Sören anrättningen nedan, ögonblicket då hatten inmundigas kommer självklart att förevigas medelst filmkamera. Har för mig att Sören ville få sin hatt serverade med HP-sås, jag är beredd att gå honom till mötes på den punkten. Man måste vara en stor man i de stora stunderna.

Jäkla tur att IFK Ystad inte tog den där direktplatsen till elitserien, då hade handbollssäsongen redan varit över för våra två elitlag. På lördag inleds kvalspelet och det blir nyckelmatch direkt. H43 är sannolikt elitserielaget att slå för IFK, och på hemmaplan måste man göra det. Att man dessutom får Lundalaget i första omgången bör ses som en fördel, H43 kan omedvetet vara inställda på en enkel match (det var man förra året, då man förlorade mot Tumba).

Och från och med nu ska vi låta ämnet YIF vila (såvida inga chockrapporter angående truppen luftas) och ägna oss helhjärtat åt stadens röda stolthet. Gå till exempel in på Cimmerholm och Nygrens blogg och läs om deras kvaltankar.

Jag har varit ganska skeptisk mot IFK:s chanser i ett kval, men faktum är att jag svängt en aning. Jag tror fortfarande att det blir svårt att nå en topp-tre-plats, men jag tror att IFK:s spelsätt kan vara precis ett sådant som ett tröttkört och modfällt elitserielag hatar. Får man problem med hemspring i kvalserien får man problem mot IFK Ystad.
Jag gillar även attitydförändringen som jag tycker man märker i laget. Tidigare antog man en vagt baissande ton ifråga om de egna chanserna till elitserieavancemang, nu pratar alla i laget om ”stora möjligheter”.

Vi får inte glömma Pandora, Ystads bästa damlag, som i helgen spelar en helt avgörande match om att få stanna i division 1. I söndags gjorde man en supervändning mot Växjö, och kan man rida på den vågen bör en seger till vara fullt rimlig. Klubben gör som bekant en satsning för att om tre år kunna avancera till allsvenskan. Läs om det här.

Att Ystad skulle kunna härbärgera ett elitlag för damer i en relativt smal sport som handboll är en självklarhet. Det gäller bara att börja bygga på en tradition, och det har man gjort nu.

Nu ska jag sova, och ifall jag verkat rörig i dag beror det på att jag och mina kollegor på YA just nu drillas i ett nytt datorsystem. Allt ovanför sjunde halskotan är geggamojja för tillfället.

Vi hörs i helgen.

Blogg in, blogg out..

Det var en skribent på chaten med YIF:s ordförande Peo Lind i går som kallade Pelle Källs avsked för den bästa julklappen. Lite magstarkt kanske, men det är nog ändå så merparten av Ystadbefolkningen känner. Det allmänna förtroendet för Käll var lågt från början och har inte direkt vuxit med det skrala poängsamlandet.

Så, var det rätt eller fel?
Det var förstås rätt att göra någonting. Och ska man göra något drastiskt är detta medicinen. Jag sa för någon månad senad att man inte skulle sparka Käll, utan ge honom lite tid och respekt. Efter det förlorade YIF tre av fyra matcher och fick målskillnaden -29. Då MÅSTE något göras.

Inbillar mig inte att Basti Rasmussen sitter på de taktiska, geniala strategierna för att hala upp laget ur bottenträsket. Lösningen ligger inte på det taktiska eller ens fysiska planet. Det handlar inte om att Ramsussen ska vara en bättre tränare än Käll, det handlar om att han förhoppningsvis kan vara en bättre psykolog. För det här är en sjukdom som satt sig på huvudet. När jag pratade med Peo Lind sa han att det var Bastis egenskaper som positiv pådrivare som han hoppades skulle ge utslag.
Och det är rätt att börja där; gå tillbaka till enkla rörelser där man inte behöver tänka en massa, låt en uppställning få en rejäl chans innan byten görs, spring på allt och hoppas på många mål i första- och andrafas.
Och framför allt – Visa hjärta så att det buktar ut från bröstkorgen! Det är inget svårt, det är bara att bestämma att nu visar vi de jävlarna på läktaren och på YA att vi kan. Fulla emotioner vid varje mål! Det känns kanske larvigt i början, men sedan tar hungern och vinnarinstinkten över.

Det är nämligen vinnarinstinkten som fått sig en törn i laget. En gång när jag intervjuade Trelleborgs tränare Tom Prahl, sa han efter en ny förlustmatch att: ”Det är som att laget vant sig vid att förlora. För varje match gör det mindre och mindre ont och till slut har man gett upp på förhand.”
Hoppas att tränarbytet kan uppväcka lite känslor i laget. Alla måste brinna.

Det som annars slår mig med detta tränarbyte är att det till synes sker på ett ganska humant sätt. Styrelsen tog beslutet under onsdagen och lämnade det till Pelle Käll omgående. Pelle tog det enligt uppgift på ett ytterst professionellt sätt, naturligtvis besviken – men i  högsta grad medveten om att resultaten inte blivit vad som önskats. Enligt Peo Lind har styrelsen aldrig hört något klagomål från spelartruppen angående Käll, alltså har de visat fullaste lojalitet mot sin tränare, trots att de någon gång måste tvivlat på hans spelidé.
Per-Olof Lind såg också uppriktigt tagen ut när han besökte YA:s redaktion under onsdagen och först ägnade en timme åt att chata med en hel hord YA-läsare, och sedan lät sig intervjuas av oss. Han såg lite ledsen ut, och tro fan det – jag hade inte haft någon lust att ge en människa ett besked om att jag inte tycker att han  duger åt uppgiften och att han omedelbart måste lämna det han brinner för.

Allt som allt ett humant avsked som sagt var, och jag hoppas innerligt att jag inte behöver äta upp detta. Vi har ännu inte fått tag på Pelle Käll så hans version är tills vidare höljd i dunkel.

Jag skulle kunna orda om ämnet ett bra tag till, men jag absolut ingen tid till det. Måste ta mig in i till Ystad och väntar på Kung Bores tillåtelse. Är det lika ruggigt i Ystad som i Lund lär jag väl inte komma hem i natt. Så bli inte förvånade om det står en liten journalist utanför er dörr i natt som hoppas på kost, logi och ett litet julfirande.

Blogg in, blogg out..

Allting pekar på att Sveriges damer tagit sig till europatoppen (ja, och därmed världstoppen) för att stanna ett tag framöver. Silver med ett lag där medelåldern måste ha legat på 23-24 (gissar från höften) bäddar för en gyllenkantad brant utvecklingsstege. Har ni förresten betänkt att Johanna Ahlm, vår kanske bästa spelare de senaste åren, inte ens var med i EM? Det kallas sparkapital.

Lägg till att det svenska U-landslaget tog VM-guld i Dominikanska republiken tidigare i år, och att förbundet nu talar om vidare satsningar, med en heltidsanställd förbundskapten och specialträningar med gamla VM-hjältar. Claes Hellgren jobbar redan mycket med landslagets målvakter, och faktiskt även med en del av utespelarna. En fortsatt satsning med specialister även på kant-, niometer- och linjespelare är en boll som är i rullning. Martin Frändesjö säger sig vara villig att leda en sådan specialistsatsning. Jag tycker att det helt enkelt låter suveränt.

Jag och min bror har tillsammans följt våra handbollslandslag de senaste åren, både i upp- och nerperioder. Vi är tämligen överrens om att det var längesedan ett mästerskap var så trevligt att följa som detta.
Ett fint mästerskap är som en port upprättad i vardagsrummet, en port till en studio och arena som endast uppenbarar sig i två veckors tid. Innanför den porten spelar allting utanför mindre roll. Det blir en liten verklighetsflykt till landet Handboll, där man lyckas väcka den lille patrioten och som honom går på upptäcktsfärd, och det täta matchprogrammet gör att man mentalt kan teleportera sig hit ett par timmar varje dag.

Naturligtvis spelar det roll att landslaget faktiskt tog medalj nu, det har inte hänt på ett decenium (det var herrarna då förstås). Men den mest skönjbara och hos mig uppskattade nyansen i detta årgångsmästerskap, är dess distinkta ton av likeability. De är fruktansvärt lätta att tycka om. Linnea Torstenson drar de skönaste intervjuerna någonsin, och Per Johansson har vuxit till en av mina favoritpersoner överhuvudtaget. Han verkar ha ett stort hjärta och ett stort djup som människa bortanför handbollen. Personer inom idrotten tenderar annars ofta att presentera en ganska ytlig bild av sig själva, att de bortom sporten är platt ingenting.
Men inte Per. Per, min Per…

Ystads IF förlorade mot Skövde med nio mål. Laget har en poäng på de fyra senaste matcherna och minus 29 i målskillnad. YIF mår inte bra. YIF mår för jäkla dåligt.
När jag läser YA:s artikel angående matchen i går framgår det att varken Pelle Käll eller Marcus Lindgren orkat svara i telefon efter matchen. Man förstår dem så klart, men samtidigt måste de förstå vilka signaler de sänder genom att inte svara.

Ordförande Per-Olof Lind får i stället ge sin syn på saken, och hans antydningar om lösningar parat med de rykten som florerar i Ystad ger vid handen att något snart kommer att hända. Exakt vad är jag inte villig att spekulera i.

Hans Karlsson ledde Drott till seger mot serieledande Sävehof. Men, äh, han var väl inget att ha.. Eller?

IFK Ystad förlorade mot Alstermo. Men Tumba förlorade å andra sidan mot Kärra, så status quo vad det gäller tabelltoppen. Men se för guds skull upp för Stavsten! Aldrig har begreppet ”lurar i vassen” känts så angeläget. 

Snart deklareras den slutgiltiga VM-truppen, säkerligen bara någon minut efter att jag publicerat detta blogginlägg, och därmed accentuerar jag min egen oförmåga till tajming. I Eskilstunakuriren har jag i alla fall sugit i mig ett trovärdigt rykte i att Guif:s Robin Andersson och Mattias Zachrisson inte får plats i VM-truppen. Fredrik Larsson och Janne Lennartsson får företräde. Själv hade jag petat Lennartsson och tagit med både Larsson och Andersson.

Ifall ni missat det så är det Arash som står för den officiella VM-låten. Dess kvalité tänker jag inte kommentera, ty jag kommer att låta som 100 år gammal oavsett. Vilket jag kanske gör ändå, eftersom jag gör bruk av ålderdomliga konjunktionen ”ty” i mina texter. Musik är annars ett fantastiskt komplement till idrottshändelser. Det visuella varseblivandet av en historisk idrottslig händelse får i efterhand en mäktigt nostalgisk pregnans, och parat med en käck truddelutt blir den själsliga effekten enorm.

Mitt tydligaste exempel på det jag beskriver ovan är från 1994, ni vet, den magiskt heta månaden då Brolin hoppade en piruett in i hjärtat på svenska folket och Ravelli blev hela världens ärkepajas. SVT gjorde en oöverträffad VM-krönika där man hade den goda smaken att intensifiera nostalgiorgien med Clarence Clemons saxofonsolo från Bruce Springsteens magnifika Jungleland. Och jag får gåshud på pannan.

httpv://www.youtube.com/watch?v=b0md__RpSHg

Blogg in, blogg out..

Jag sitter här och kommer på mig själv med att ha lite svårt att lägga an tonen inför detta blogginlägg. Jag liksom velar mellan olika fack i mitt känsloregister. Man skulle så klart kunna göra sig rolig över faktumet att Ystads IF gjorde tre mål på de första 21 minuterna av andra halvlek i matchen mot Aranäs – nykomlingar i elitserien. Att jag tidigare kallat YIF:s anfallsspel impotent framstår med dessa nya fakta som ett understatement av samma slag som när Mattias Flink sommaren 1994 konstaterade att ”jag bör nog inte dricka alkohol”.

Jag har å andra sidan lust att bli uppriktigt förbannad. Inte för att just jag är det hardcore-fan som köper årskort och är med i hallen på varje match, och vars humör och dagshälsa i hög grad baseras på lagets insatser. Jag är inte den människan, men jag blir arg för hennes skull. Det finns personer som lägger pengar och tid på att följa Ystads IF, och de har rätt att kräva mer av laget än vad som visades i andra halvlek. Vi pratar om personer som har betalt för att spela handboll, och med andra ord betalt för att underhålla – det ingår i yrket. Det är ett givande och ett tagande. Vill spelarna att folk ska komma och titta i hallen och betala för sig, då får man göra sitt yttersta för att inträdet ska bli värt pengarna.

Ibland fungerar inte spelet, ibland kan man inte vinna, det förstår folk. Folk skulle till och med kunna förstå hur stora mäktiga Ystads IF bara klarar av att göra tre mål under 21 minuter mot en nykomling.

Detta om YIF åtminstone upprätthållit en fasad, åtminstone presenterat en illusion av att bry sig.

I andra halvlek såg YIF-spelarna ut att vilja lämna planen så snabbt som möjligt och fly som lämlar till bussvärmen. Philip Nilsson så till den milda grad att han sköt Aranäskeepern Daniel Svensson mitt i plytet, med rött kort som påföljd, som för att tidigarelägga sin egen sorti. Assisterande tränare Marcus Lindgren säger här att han inte vill hänga ut laget, och det är solidariskt och ädelt i all ära, men för tillfället känns det som att vaddera en giljotin. I klarspråk – och det är detta språk jag vill tala nu – var YIF:s insats oacceptabelt urusel.

Det man til syvende og sidst kan begära av en spelare är att han gör sitt bästa. Om YIF-spelarna rannsakar sig själva och analyserar den video som Aranäsmatchen renderar, då kommer man att inse att man nog inte gjorde detta. Sitt bästa alltså.

Rent spelmässigt gjorde YIF sig skyldiga till samma grundläggande faux pas som man gjort hela säsongen, och som jag påpekade redan efter premiärsegern mot Lugi i september. Lagets ytternior satsar undantagslöst mot centrum och packar motståndarförsvaret till en kompakt mänsklig gröt. Marcus Lindgren säger till YA att man påpekade detta i halvtidsvilan, men budskapet verkar ha nått döva öron. Palle Hansen gick insida ändå, och det kan vara okay de dagar då han gör mål på sina skott. Men när han inte gör det överlämnar han bollen till lagets vänstersida, som i praktiken hamnar i numerärt underläge eftersom Hansens satsning pressat alla motståndare åt samma håll som han lämnar bollen.

Det låter kanske som att jag lastar Palle Hansen för förlusten, men jag lastar snarare alla andra som inte berättade för Palle vad som var fel. Jag vet själv hur svårt det är att uppfatta vad som är fel när man är inne i spelet. Dessutom gjorde alla lagets ytternior samma fel.

Den spelare som jag ger bäst betyg i YIF är Tim Rix. Men han är inte ens godkänd. Han är med marginal underkänd men hans satsningar och genombrott bygger i alla fall upp illusionen av att han bryr sig. Liksom i matchen mot Guif är Rix bäst i laget för att han är minst dålig. Vilken superhjälteegenskap.

Pelle Käll såg ut att vara engagerad i andra halvlek och han gjorde sitt bästa för att elda på sina spelare, men det vore synd att säga att han lyckades. Säg vad beror det på? undrade Cornelis Vreeswijk, och det undrar jag med. Har han spelarnas förtroende? Tror de på honom?

YIF ligger numera sjua i serien, och sju känns i sammanhanget som en förskönande siffra. Ystad har tolv poäng upp till serieledning, och bara två ner till elfte plats och kval till allsvenskan. Det har knackat på dörren ett tag nu och det är dags att öppna, ty verkligheten tar sig alltid in ändå. YIF måste ta sig an verkligheten, och det gör man med blåställ och arbetshandskar. Spotta i nävarna och ta i.

IFK Ystad vann över Djurgården, men då jag inte såg matchen och kan förläna den en kommentar föreslår jag att ni avlägger visit hos bloggfirma Nyberg/Cimmerholm, då herrarna avhandlar denna match. När ni ändå är där tycker jag gott att ni kan ägna någon minut åt att läsa inlägget Elaka hunden, som Cimmerholm vänligt nog dedikerat till undertecknad.

Blogg in, blogg out..

Onsdag. Mitt kaffe är varmt och aromatiskt, men marken här ute är löjligt vit och kall.

Denna onsdag har inte imponerat särskilt på mig, i stort har den inte skilt sig från de övriga omkring 1400 onsdagar jag tillryggalagt under mitt liv. Men det är i alla fall en onsdag då båda våra stora handbollslag i Ystad kan tänka på sin senaste match med segerns socker i åminne.
Ystads IF slog Kristianstad i ett hett derby, och ett välbesökt sådant. 3 700 människor fick se YIF hoppa in på vinnarstigen igen, och Pelle Käll trodde efteråt på ljusare tider framgent. Jag såg inte matchen, men hoppas på att det fanns indikationer i gårkväll på att Käll kan ha rätt. Någon läsare här som såg matchen och vill vädra sin åsikt?

Ulf Gummessons referat från matchen har här på YA:s webbsida blivit ovanligt klottrad med kommentarer. Sådant är alltid trevligt för oss journalister. Kommentarerna handlar dock mest om hur osportslig Pierre Hammarstrand är. Tydligen ska Hammarstrand inte ha låtit Kristianstads målvakt Kristian Friis få känna på bollen innan han sköt ett straffkast. Jäkla larv säger jag.
Varför ska Friis känna på bollen när det är Hammarstrand som ska lägga straffen?  Friis primära uppgift är ju faktiskt bara att stå i vägen för bollen, och varför man ska behöva ha känt på bollen innan en sådan aktion övergår mitt ringa förstånd. Ska vi låta alla spelare som nyss kommit in från bänken först få känna på bollen? Vid varje frikast kanske bollen först ska gå en runda i lagen så att alla får sin lilla kärleksstund med lädret? Störtlöljigt…

Sedan ska sägas att jag personligen hade låtit Friis känna på bollen. Hammarstrand nojjade förstås över att dansken skulle svetta ner bollen (danskar kan för all del vara illmariga) men själv är jag för godtrogen för att vara paranoid.
Kontentan är förstås att jag är Hammarstrand-fan och Pierre Hammarstrand får göra vad fan han vill.

IFK Ystad pulveriserade Rimbo. När jag skrev i tidningen om lagets match mot Warta använde jag rubriken ”IFK mosade Warta”. När jag bläddrade igenom en hög av gamla YA:s på redaktionen såg jag rubriken ”IFK krossade Tumba” (eller om det var Kärra. Kan för övrigt kvitta).
Det känns som att årets IFK hittar på de mest otrevliga saker med sina motståndare, och det är ju trevligt för oss som tittar på. Sportchef Jan Ohlsson påpekar nog så riktigt i sin krönika att allsvenskan inte håller någon vidare klass i år, men han menar samtidigt att det inte ska förta IFK Ystads prestation så här långt. Och jag håller med. IFK kan inte göra mer än att pulverisera, krossa eller mosa sina moståndare. Nästa gång de vinner stort lovar jag att använda verbet ”tillintetgjorde” i min rubrik. Det är sådär lagom osmakligt och Hollywood-bombastiskt.

Katten Gonza är petad som handbollsbloggens YIF-orakel. Jag jobbar på att hitta en ersättare. Gonza hälsar sina fans att han nu går i pension och i fortsättningen kommer att äta kattmaten i båda skålarna.

Alla har väl sett truppen till herrarnas World cup i december. Jag tycker att det är riktigt synd att Rickard Lönn inte får chansen att bekänna färg i blågult. Jag förstår visserligen hur Staffan-Ola tänker - Lönn är för vek i försvarsspelet och där är både du Rietz och Stenbäcken vassare kort – men Lönn är målskytten vi behöver från vänsternio. Killen gör överlägset flest spelmål i elitserien. Sedan har väl även Staffan-Ola, liksom jag, förtrollats av Kim Ekdahl du Rietz senaste matcher, där han de facto varit superb. Jag hejar på hans axel de närmaste månaderna. Läk! Läk! Läk!

Angående landslaget och Lönn och problemen på M6-positionen tänkte jag göra en liten intervju med Magnus Wislander, han var ju rätt så ok som mittsexa på sin tid. Tyvärr svarar han inte i telefon just i dag, så ni får hålla utkik här på bloggen i dagarna.

Åsa Josefsson på (S)Expressen skriver om Redbergslids senaste tilltag för att dryga ut klubbkassan – en nakenkalender. Jag kan på rak arm nämna en rad fantasier som eggar mig mer än Petter Bågenholm i födelseskrud, men det är väl bara att böja sig för samtidskonventionen – sex säljer, oavsett vem det handlar om.

Därför väljer jag att avsluta detta blogginlägg med ett eget litet utvik, för övrigt helt utan ambition att dra in några extrapengar. Håll till godo!

Det…hmm, ser kanske inte mycket ut för världen, men det är faktiskt en liten bit av min högra skinka. Håll till godo, som sagt var!

Blogg in, blogg out..

Ystads IF-Lugi 22-27

Det är egentligen inte speciellt konstigt att Lugi besegrar Ystads IF i Österporthallen en kulen novemberkväll. Det finns skäl till detta, skäl som lyser lika klart som stjärnorna på novemberhimlen hade gjort, ifall inte molnen skymt sikten och spytt iskristaller över Skåneland. Skälen lyser i stället som punkter på min blogg. Åtta till antalet.

Låtsasexpert Lindgrens åtta punkter till varför Lugi är bättre än Ystads IF.
1. Lugi har elitseriens bästa försvarsspel just nu. Johan Andersson i mitten har stabiliserat de vinröda som ett solitt armeringsjärn, och vilken mittsexa man än stoppar in – Fohlin, Nordmark eller Johansson (skadad) kompletterar som trea. Kim Ekdahl du Rietz (eller ”dö Rajtz”, som handbollskanalens expertkommentator Stefan Mårtensson tycker att det ska uttalas) och Anders Hallberg är dessutom duktiga som tvåor. Även YIF har ett bra försvarsspel, men än så länge kommer Linus Rasmussen inte riktigt rätt ut på skyttarna, och Ola ”Butcher” Netterheim gör ibland väl mycket skäl för smeknamnet.

2. Fungerande spelidé. Lugi spelar med tydliga tempoväxlingar – från gåhandboll till maxfart, och söker snarare det säkrare sexmetersläget än skottlägen från nio meter. Det ger naturligtvis en bättre procentsats på avsluten, men det är även viktigt att Hallberg ibland drar iväg en rökare från nio meter för att locka ut skyttarna. YIF:s anfallsidé har varit otydlig hela säsongen, mot Lugi var ytterniorna (bortsett från Björn Gröns första halvlek) fullkomligt menlösa. När skotten utifrån inte fungerade borde de i alla fall sett till att serva kantspelarna med lägen, men inte heller detta lyckades.

3. Lugi har en spelmotor vid god hälsa, YIF har det inte. Anders Hallberg var helt enkelt suverän, både med skott utifrån och på genombrott. Hade han gjort mål på de tre rena frilägen han hade i första halvlek hade han gjort elva spelmål. Sebastian Seifert och hans astma har ett osunt förhållande till varandra. Seifert ser fortfarande vresig ut på plan och han glimtar mer sällan till än vad som krävs för Ystad.

4. Vem styr den här skutan? Pelle Käll tar time out men säger knappt ett ord. I stället håller Seifert en patosstinn minutspredikan som en annan Jim Jones. Jag börjar bli allt mer orolig för att Seiferts hälsostatus och formkurva får definiera Ystads framgång i år. På plan ser övriga spelare ut att vilja gömma sig bakom spelmotorn, och initiativ i spelet kommer sällan utan hans medgivelse. I medgång är Seiferts ledarskap en nyckel, men i motgången laget just nu genomlever måste andra också ta kommando. I synnerhet Pelle Käll.

5. Målvaktposten. Är kanske egentligen inte en punkt för denna lista. Jürgen Müller var bra i första halvlek (med många frilägesräddningar) men mycket sämre i andra. Det beror förstås till stor del på att Lugi ofta skjuter från sex meter. Det kan vara så att man alltid får räkna med att släppa in runt 25 mål mot Lugi, och i stället göra fler. Linus Persson i Lugis mål var bra hela matchen och är inne i en mycket fin period.

6. Humöret. Har flera gånger påpekat att YIF-spelarna visat negativt humör, och till och med när laget själva gör mål kan man få se spelare skälla på varandra. Glädjen är, om existerande – osynlig, och passionen på plan och på bänken borde varit påtagligare. Det ska vara full resning på bänken vid mål och kollektivt krigsvrål. I Lugi visar man för tillfället en oerhört konkret passion. Ibland blir den visserligen osmaklig – som när Kim EDR gjorde mål och visade tungan för Ystadpubliken och man kunde läsa att hans läppar sa något i stil med ”fuck off” - men de negativa känsloyttingarna riktas mot ett externt mål – mot publiken. I gruppen och truppen Lugi håller man varandra om axlarna, det är tydligt just nu.

7. Pierre ”Doktor Glas” Hammarstrand. Min favoritspelare i YIF. Han är lika bra från kanten som från nio meter (och borde väl spelat mer från nio mot Lugi) och satsar sitt yttersta i varje enskild situation. Tyvärr är han gjord av papier-maché. I första riktiga satsningen från nio meter såg han ut att ta sig åt axeln till, och jag utgår ifrån att det var därför han inte spelade mer från högernio. I årets version av YIF behövs det mer av Pierre Hammarstrand för att den här säsongen ska bli något minnesvärt för Ystad.

8. För att katter tippar bättre än människor. Gonza trodde på Lugi, jag på YIF. Det är fritt fram att trakassera mig för faktumet att kattfan övertrumfar mig på spelarenan. Han behöver dessutom inga meterlånga blogginlägg för vidmakthålla sin status som orakel. Han tippar bara rätt helt enkelt.

Blogg in, blogg out..

God middag. Tänkte avlägga ett litet snabbt bloggyttrande innan kvällen bjuder mig andra civila åtaganden. Ystads IF ska i kväll resa sig som fågel Fenix ur askan, när man tar emot Redbergslid i Österporthallen. Det hade varit skönt för alla inblandade. Spelarna behöver självförtroende lika akut som Björn Ranelid behöver självdistans, Pelle Käll vill nog helst av allt få en tids respit, tid att andas ut. Med Både Patrik Liljestrand och Kent-Harry Andersson entledigade från sina respektive tyska uppdrag surrar ryktena runt Ystads IF lika ettriga som små Guif-spelare. Även om de båda herrarna förnekar intresse att ta över YIF, och även om inga bud ligger på bordet, kan jag tänka mig att YIF-styrelsen gnuggar händerna i lönndom.

Linus Rasmussen är enligt oss på YA friskförklarad från sitt diskbråck, och comebackar i kväll. Det är goda nyheter! Linus är, förutom att vara en kompetent handbollsspelare, krigarsjälen personifierad. Han kan kämpa YIF ur svackan, om ryggen håller. Min oro angående Rasmussens rygg är dock stor. Diskbråck vid 26 års ålder är inget bra. Som jag nämnt tidigare tycker jag inte att kombinationen handbollsspelare/anläggare är någon hit, och har man väl fått problem med ryggen är de svåra att bli av med.
Jag håller alla tummar jag har för Linus skull i kväll.

Vad tror jag då om matchen i kväll? Hehe, jag behöver inte sitta här och tro någonting – jag råkar nämligen veta. Just det, jag vet att YIF vinner i kväll. Inte för att Linus är tillbaka eller för att Pelle Käll kanske beordrar ännu fler effektiva linjeväxlar, eller för att laget för all del vill visa hemmapubliken att man duger. Nä, YIF vinner i kväll för att min katt säger det.

Ja, det stämmer gott folk. Profeten tillika bläckfisken Paul har fått en tronföljare – katten Gonza!

I RIK-lägret är man trots Gonzas spådom optimistiska. På lagets hemsida kan man i en oansenlig avkastartikel läsa följande: Adolfsson menar att laget är väl förberett, efter mycket snack och video.
- Vi har nog tillräckligt god koll på dem nu! säger han.

Martin Adolfsson är kantspelare i RIK.

Guif leder elitserien! Och vilken form laget verkar vara i! Man totaldemolerade H43 på bortaplan, även om lundensarna stod emot betydligt bättre än YIF i fredags. Jag tycker riktigt synd om H43. Den redan från början tunna truppen är utan knäskadade Andreas Bamberg ett korthus i en orkan. Ersättaren Christoffer Fors satte i går kväll noll lägen av sex. Hualigen.

I går missade jag till mitt eget förtret två heta bundesligamatcher. Kiel slog planenligt Wetzlar med nio bollar och tog över serieledningen. Ur svenskintresse är det kul att notera att Henrik Lundström fortsätter visa god form, fyra mål när konkurrenten till vänster, Klein, bara gjorde ett. Att Andreas Palicka stod fyra minuter längre i buren än Omeyer glädjer även det. I den andra matchen i bundesliga vann Per Sandströms Hamburg över Mattias Anderssons Grosswallstadt.

När jag var i hallen i lördags och såg IFK Ystad besegra Warta fiskade jag upp informationen att IFK-spelarna Victor Nyberg och Oscar Cimmerholm ska börja blogga. Och jag har ingen aning om jag fick berätta det här.

Men det är bara bra, nu kan vi gemensamt bygga upp ett kompakt obehagligt grupptryck mot Nyberg och Cimmerholm, och pressa dem att upprätta bloggen pronto. Jag ser fram emot deras debut, trots att de har mage att våga inkräkta på mina domäner.

Jag kan inte bevista ÖP-hallen i kväll, men jag ber er att å mina vägnar hålla en tumme för YIF. Som jag redan nämnt ovan håller jag ju båda mina för Linus Rasmussen.

Blogg in, blogg out..

Två lag från samma stad men med olika färg på tröjorna. Färger som just nu säger mycket om tillstånden i klubbarna. I alla fall om man, som jag, gillar att ta det världsliga med det symbolistiska. Ystads IF är som sina tröjor bleka som novemberhimlen, ett tjugotal sjuklingar utan självförtroende. IFK Ystad brinner av passion, spelglädje och målaptit. Den röda färgen på tröjorna verkar ha färgat av sig på kinderna, för visst ser IFK-killarna betydligt friskare ut än sina vita kollegor?

Vi börjar väl med det roliga. IFK mötte tabelltrean Warta i lördags och bokstavligt talat sprang ifrån dem i andra halvlek. Det var mycket som imponerade på mig, men det som lyser starkare än allt annat är naturligtvis lagets anfallsspel. Man har många alternativ på niometer, en mittsexa i Joseph Azizi med närmast alpin utvecklingskurva, samt säkra kantspelare som gärna tar en rövare i försvaret när det vankas kontring. Var det något mer…hmm…jo visst ja, Jim Gottfridsson är Gud.

Ja, kan miljarder människor i världen tro på Jesus, Allah, Buddha, Brahma eller någon annan skäggig snubbe med oljat munläder så kan väl jag få tro på Jim Gottfridsson.
En smula överdrivet kan man tycka, men låt oss ändå titta på vad vi läser in i gudsbegreppet. Gud för mig är något maktfullkomligt, och Jim Gottfridsson i årets allsvenska är i högsta grad maktfullkomlig. Han gör vad han vill, när han vill och det ser förbannat lätt ut. Folk säger att han skjuter löst men varför ska han skjuta hårdare när målvakten står i det andra hörnet?

Det måste tyvärr påpekas att allsvenskan skiljer sig väsentligt från elitserien i framför allt tempo och fysik. Jag såg YIF-Hammarby och IFK-Warta samma vecka, och det ÄR stor skillnad på serierna. Men IFK har något vackert på gång, absolut. Kan man bara utveckla sitt försvarsspel, som fortfarande är för snällt och passivt, så blir det elitserien redan nästa säsong. Det är tidigt på serien, jag vet, men siffrorna så här initialt på säsongen talar sitt tydliga språk. IFK leder med tre poäng och har hela fem poäng ner till den förhatliga femteplatsen. Målskillnaden är överlägset bäst i serien så här långt.

Noterat i hallen
1. IFK:arna ser sannerligen ut att ha skött fysträningen. Fabian Nyberg och Anders Jacobson stod barbröstade utanför omklädningsrummet efter matchen mot Warta och lät bringorna få andas lite av ÖP-hallens friska fukt-och-mögel-luft. Bredvid dessa gladiatorer kände sig undertecknad lite grand som ett veritabelt fläskberg.

2. Det märks att IFK Ystad är ett ungt lag. Efter segern mot Warta förvandlades ÖP-hallens friska fukt-och-mögel-omklädningsrum till ett gymnasiedisco. Robert ”Knirr” Andersson festade loss på en banan under intervjun med mig och Victor Nyberg halsade läsk som om i morgon inte fanns. Allting akompanjerades av något slags dunka-dunka (ursäkta pensionärsuttrycket) med få ord men mycket bas. Om Leonard Cohen ligger i ena änden av en skala, låg denna ungdomsgårdskakafoni på den andra.
Och jag har aldrig känt mig så gammal som jag gör just nu.

3. Warta hade naturligtvis anledning att vara besvikna efteråt, men till min förvåning var det inte förlusten mot IFK i sig som gjorde lagledare Per Sundström och Niklas Carlsson så våldsamt arga i ryttargången. De jagade en snäll IFK-farbror och skrek efter honom: ”Vem var det som tog ut matchens lirare? Vi ska prata med honom NU! Ja då får du leta upp honom, jag vill ha honom framför mig NU!”
Tydligen hade priset till matchens lirare i Warta gått till målvakten Niklas Carlsson, som under sin tid på plan faktiskt inte gjort en enda räddning. ”Ett hån mot honom!” tyckte Sundström och Carlsson, som inte verkade ha någon förståelse för att det blivit ett missförstånd. Den andre Wartamålvakten, August Elmberg, var riktigt duktig ända tills han tvingades lämna planen efter en smäll på näsan. Det var naturligtvis honom priset var tänkt till. Kul ändå att få stereotypen om den goe och glade göteborgaren pulveriserad.

Så till något mindre kul för tillfället – Ystads IF. De kommentarer som ni lämnat till bland annat mitt förra blogginlägg tyder på att ni fått nog. Av Pelle Käll. Av nyförvärven. Och av resten av laget. Det verkar bara vara materialaren Åke Hermansson som har godkänt för tillfället.

Det här är min åsikt om den soppa som i YIF-munnar just nu smakar riktigt illa: För det första, YIF har haft otur så det räcker och blir över för flera säsonger vad det gäller skador och sjukdomar, det är ett faktum. För det andra, laget har inte haft det stabila grundspel i anfallet som gör att avbytarna bara kan gå in och fylla kostymen. För det tredje, och detta riktar sig främst till de som tycker att Pelle Käll kan dra dit pepparn gror bäst – Pelle Käll är inte roten till detta elände.

Initierat handbollsfolk i Ystad menar att Pelle Käll var en nödlösning på tränarposten. Styrelsen ville hellre ha Magnus Andersson eller Ulf Nyström, men fick ”nöja sig” med Pelle Käll. Min undran gäller främst varför man gjorde sig av med Torben Winther. Något rykte jag hört säger att han inte var värst social, men det ska väl ändå inte spela någon roll. Det är elitserien vi talar om, ingen syjunta.
Utöver Winther kasserade man Hasse Karlsson som en gammal uttjänt dörrmatta. Karlsson ville stanna i Ystad så innerligt att han var villig att gå ner i lön, men YIF sa bomshackalack nej tack. Året innan försvann Sebastian Geissler på samma position, också det ett mysterium.

Min poäng är att det inte är Käll som lagt grunden till YIF:s tveksamma säsongsinledning. Nu är det dock han som kan göra något åt den. Han måste börja visa glädje och passion och sprida positiv energi vidare i laget, och det samma gäller så klart Marcus Lindgren och lagkaptenen Sebastian Seifert. Den sistnämnde har på sistone uppvisat ett humör som gagnar alla lag i elitserien utom YIF. Astma är ett helvete men rättfärdigar inte ett missriktat ursinne.
Käll måste få spelarna att tro att de är bra igen och våga gå för läget. Sportchef Jan Ohlsson skriver i sin krönika om sidleds-Konrad, men jag tycker att samma fenomen gäller för de flesta YIF-spelare just nu. När det blåser som hårdast ställer man sig gärna i lä av någon annan.

Och man ska inte sparka Pelle Käll nu. Nödlösning eller inte, det är han som fått jobbet och han ska få en ärlig chans att rätta till det som är fel. Man kan inte byta ut människor som glödlampor. Ge Käll respekt och en gnutta tålamod i stället så blir det i alla fall slutspel, och det kanske man får vara nöjd med. SM-guld blir det nog inte ändå för YIF, inte ens om man haft Noka Serdarusic som tränare.

Slutligen, en jämförelse mellan IFK och YIF i antalet gjorda mål per match, så förstår ni kanske varför jag klagat på YIF:s anfallspotens.

Ystads IF: 25,2
IFK Ystad: 33,3

Blogg in, blogg out..