En kvartsfinalomgång avklarad och alla vi som tjatat om en rekordjämn elitserie har fått ytterligare en störtflod vatten på våra kvarnar. Fyra matcher med en sammanlagd vinstmarginal på fem mål, två av matcherna slutade dessutom med förlängning. Det enda laget som lyckades med bedriften att vinna med mer än uddamålet var Lugi, som alltså efter förlängning ”krossade” Hammarby med hela två mål. Några ord om alla matcher:

Lugi-Hammarby 25-23
Hemmalaget hade bara veckan innan denna match slagit Hammarby med 13 mål, men denna slutspelsbatalj var av annan art. Stockholmarna praktiserade sitt fruktade 3-2-1-, eller 3-3-spel och lugiiterna körde fast i anfallsspelet. Hammarby eliminerade på det sättet det rappa Lugispelet och omöjliggjorde utspel på kanterna, i alla fall i stort sett – Kristian Meijer och Niklas Gudmundsson har nog aldrig varit så osynliga. I stället fick Lugis niometersspel lösa saken och främst var det tiomålsskytten Albin Tingsvall som gjorde det. Efter att Espen Christensson fått rött kort i första halvlek fick Marcus Cleverly chansen i Lugimålet och i andra halvlek visade han verkligen vilket superbt nyförvärv han skulle kunna vara. ”Cleverly” var bisarr i andra halvlek”, tyckte Tomas Axnér. Jag tyckte att han var bra.
Nästa match i denna kvartsfinalserie är i kväll, nu med Hammarby som hemmalag. Jag tror att Lugi nu kommit underfund med Hammarbys spel och att man skaffar sig ett 2-0-läge i matchserien.

Kristianstad-Alingsås 24-23
Lars Möller Madsen verkar ha hittat slutspelsformen och i andra halvlek var det han som sköt Kristianstad förbi Alingsås. Det var emellertid 21-åringen Johannes Larsson som fick sätta de avgörande målen i slutskedet. Det är fan rätt starkt att vid en straff i slutet och vid det sista kantskottet skjuta ribba in respektive flipp i kort hörn. Matchen var i mina ögon en nyckelmatch, hade Alingsås tagit den tror jag att västgötarna minst hade tagit serien till en femte och avgörande match. Nu tror jag nästan att Kristianstad tar den här serien i tre eller fyra matcher.
Notabelt från Kristianstad i övrigt var att domarinsatsen var bedrövlig. Det värsta jag vet är när domare slentrianmässigt dömer straff i en situation och för att ge sig själva alibi påstår att ”Jamen du täckte innanför”, varpå vi tevetittare på reprisen ser att något sådant inte ens var i närheten av att inträffa. Det är bättre att fria än att fälla och framför allt, du kan som domare inte HITTA PÅ saker som faktiskt inte har hänt. I ett inlägg längre fram ska jag lägga domarna som fenomen under lupp – ty alla skrån tarvar en granskning – men i slutspelsdramatiken som råder tycker jag att vi fokuserar på spelet.

Sävehof-Guif 40-39
Två förlängningar i Partille. TVÅ! Och så skiljde det en boll till slut. Och det var dessutom så att fel lag vann, i alla fall om man får tro det här klippet från matchen, och det vore väl magstarkt att inte göra det. Det är tydligt att Viktor Ottossons kvittering till 35-35 i första förlängningen kommer efter att klockan slagit 70 minuter, fan kvitteringen kommer sannolikt en hel sekund efter att klockan slagit full tid. Som ni kan läsa här på Eskilstunakuriren har Guif helt förståeligt protesterat men utsikterna till att något förändras är små. Återigen fokus på domarparet alltså, men det bör väl inte vara för mycket begärt att domarna, som ju SKA veta att tiden är på väg att rinna ut, håller ett litet getöga på klockan?
I övrigt är det här den enda av kvartsfinalerna som jag inte sett, så jag kan inte göra några knivskarpa uttalanden. Däremot noterar jag att firma Zachrisson, Pettersson och Freiman stod för 33 av Guifs 39 mål. Ett styrketecken för nyss nämnda trio men ett svaghetstecken för ett Guif som med gällande skadesituation kommer att få svårt att rå på mästaren Sävehof i längden – särskilt när man inte ens vinner när man faktiskt vinner.
Kristian Bliznac avgjorde för Sävehof och trots att han i mina ögon var en flopp den period då han testades i landslaget borde han nu spelas in igen. Han har utvecklats och har spetskvaliteter som håller på högsta nivå.

Drott-Ystads IF 27-26
Efter nio raka matcher utan förlust mot Drott kom just en sådan. Dessutom i ett läge mer illa valt än ett annat. Man kan fråga sig vad det betyder, detta att YIF spelar nio matcher utan att förlora mot Drott, men nu, när det gäller mycket, gör just detta. Men man ska inte glömma att många av matcherna mot Drott på senare år varit jämna, dessutom är statistik och historia inte mycket värt i det här slutspelet, det är tydligt.
Mer oroväckande är det att YIF inte slår Drott när Fredrik Ohlander är fenomenal. Han måste varit över eller i alla fall hysteriskt nära 50  i räddningsprocent och överglänste med råge Drottmålvakterna. Detta kan oroa – att man vinner målvaktsmatchen men förlorar handbollsmatchen, det är ofta ett dåligt tecken. Mer om matchen:

* Fredrik Ohlander har en härlig energi som smittar av sig och som stundtals visuellt kan te sig som en mental störning. Jag älskade när han skällde ut Drotts Anton Halén i andra halvlek och fick återigen Oddball i Kellys hjältar-vibbar. ”Have a little faith, baby… Have a little faith”. Det är just vad YIF måste göra, behålla tron på att det här kan lösa sig. För det kan det, men detaljerna måste bli bättre.
* Till exempel de tekniska felen. Jag vet inte hur många rena passningsmissar Palle Hansen hade och Sebastian Seiferts passning mot – inte till alltså, MOT – Jakob Nygren i slutet var för dålig. Och blev dessutom direkt avgörande. Bara sekunder dessförinnan nekade Jim Gottfridsson att attackera den verkliga luckan på vänstersidan, han eller Philip Nilsson hade garanterat fått ett mycket bra skottläge, men kanske tyckte man att det var för många sekunder kvar för att skjuta. Man kan med fog i alla fall konstatera att det i alla händelser är bättre att skjuta i ett bra läge med tio sekunder kvar, än att kasta bort bollen med fem sekunder kvar.
* Jim Gottfridsson och Sebastian Seifert hade annars var sin riktigt bra halvlek. Gottfridsson var Gud i första halvlek, Seifert var Buddha i andra. Kanske är det så att en av dem måste vara bra i hela matchen för att YIF ska vinna den här kvartsfinalserien.
* Apropå Gottfridsson såg jag ett kul montage av en ung YIF:are på facebook. Han hade klistrat upp en bild på Jim Gottfridsson mot en fond av ett YIF-emblem och skrivit budskapet: ”Jag tycker inte om när man jämför Gotte och Gud – visst är han bra, men han är ju ingen Gotte.”
* Drott är verkligen ett bra lag. De små bristerna de har är att de inte har en målvakt av fem lurblåsare-format (även om Robert Bladh faktiskt gjort en riktigt bra säsong) och att de inte har högsta kvalitet på linjen. Just på dessa positioner bör YIF överglänsa hallänningarna. Däremot matchar Drott YIF väldigt bra på kanterna och på nio meter. Tittar man på matchen i går känns det som att det finns ytterligare kapacitet att plocka ur Philip Stenmalm och kanske också ur Magnus Persson. YIF måste vara noggranna om det här ska gå vägen. Man har inte råd med så många tekniska fel och absolut inte med felpassningar av sorten att Fredrik Ohlander spelar ett uppspel rakt i händerna på Magnus Persson.
* Sen hade det inte gjort något med en Pierre Hammarstrand skadefri och på plan. Jakob Nygren gör passabla insatser på högerkanten men det är inte SM-guldklass. Vidare är Palle Hansen fortsatt riktigt bra framåt i inledningarna av halvlekarna, för att sedan tröttna – medan Andreas Thynell fortfarande letar efter toppformen.

Gemensamt för de tre matcherna jag sett är att dramatiken vida överskuggat kvaliteten. Överlag har det varit slarvigt både från spelar- och domarhåll. Jag tror att det blir bättre i alla fall från spelarhåll ju mer kvartsfinalserierna sätter sig. Notabelt är också att trots den hysteriskt jämna elitserien var det de högre rankade lagen som vann i den första omgången. På hemmaplan förvisso, men ändå.

Blogg in, blogg out..

Har spenderat ett oerhört förnöjsamt veckoslut i London, och slogs av häpnad när jag i går kväll satte mig för att insupa det senaste från handbollssverige. För nu när jag äntligen kommit tillbaka/Till min ungdoms svunna Ithaka/ Fick jag se vad jag har försakat. Parafrasering på Lundell, jepp.
Veckans handbollsnackis – det är vad jag har försakat. Ystads IF:s hemmamatch mot Drott var rafflande i detta adjektivs allra maffigaste bemärkelser. 26-26 och endast ett frikast kvar. Palle Hansen sa att han var sugen, Jim Gottfridsson sa att han var sugen, varpå Palle Hansen sa att han var ännu mer sugen varpå Jim Gottfridsson sa att han nog ändå var sugnast (inte ens ett ord) av de två. Allt påminner rätt mycket om diskussionen mellan Anders Svensson och Henrik Larsson som föregick den förstnämndes klassiska frisparksmål mot Argentina i VM 2002. Då gjorde Anders Svensson mål. I söndags gjorde Jim Gottfridsson detsamma. Fast ändå inte alls detsamma.
Jan Ohlsson kallar Gottfridssons verk för en diagonal backhand med massor av överskruv. Johan Flinck på Sportbladet har pratat med Jim själv och beskriver skottet på följande sätt:

”Han har visat mig exakt hur han sköt och det är inte lätt att förklara i text. Men när han släpper bollen har han alltså handflatan vänd mot sig (och knogarna mot muren/målet). Det ger den där överskruven. Frys klippet några gånger, kolla bollbanan och inse hur skottet dyker just innan det går in. Det är alltså ingen konstig, hård lobb det där.”

Och klippet är här förstås, så slipper ni gå omvägar, även om jag misstänker att alla som läser denna blogg redan sett målet i ohälsosamt många repriser.

Har jag något mer att säga om saken? Egentligen inte, Ohlsson och Flincks ord räcker mer än väl för att alla (initierade som oinitierade) ska förstå vad Gottfridsson gjorde – ändock har jag valt att ge min tribut till hyllningen av målet. För det är så det funkar med konst och egentligen med oss människor, gång på gång skildrar vi samma saker fast med intentionen att förändra något litet så att nya nyanser ska framträda. Då orden redan är sagda har jag hittat min egen twist på händelsen.

Jag kallar den ”Gud skapar den överskruvade överjävliga backhanden”. Jag gillar inte att tvivla på min läsekrets orientering i kulturella sfärer och att skriva på näsan, men jag vill ändå förtydliga – föregångaren till ”Gud skapar den överskruvade överjävliga backhanden” är så klart Michelangelos ”Gud skapar Adam”, en takfresk från 1500-talet vilken pryder Sixtinska kapellet i Rom. Den ser ut så här:

Ni kanske lägger märke till att Marcus Holmén, Drottmålvakten, har fått byxor i min version och det hänvisar jag till vad som i allmänhet betraktas som ”dekorum”, det passande. Drottmuren har – misstänker jag – blivit avbildad i en något förminskad skala, men det är ju så här det upplevs i klippet.
Jag har noterat att andra journalister försöker tona ner det här med gudareferenser och Jim Gottfridsson och det ser jag som den bästa av anledningar att själv fortsätta. För nog tror jag att Jim Gottfridsson själv förstår att det inte råder något verkligt samband mellan hans person och den religiösa föreställningen om en allomfattande skapande makt? Precis som man kunde kalla ishockeyspelaren Anders ”Masken” Carlsson för ”Masken” utan att han trodde sig vara ett tvåkönat lite slemmigt djur som mest visar sig ovan gjord då det regnar.

Målet i sig själv räcker för att det ska blir en modern klassiker, men att den till på köpet avgjorde en ganska viktig match gör anrättningen än mer pikant. Serien är så otroligt jämn att den extra pinnen som YIF fick (och som Drott förlorade) kan vara skillnaden mellan stor framgång och sportslig misär i slutändan. Dit är det dock ett tag.

Ifall ni läste mitt senaste inlägg när det kom och ifall ni sedan läst det igen märker ni att det nu fattas ett stycke. Jag höll en monolog om Redbergslid-Ystads IF och angrep då RIK:s Oskar Ysander för att ha en alltför våldsam spelstil. Det tycker jag förvisso men orden jag valde då var för grova. Jag gick över gränsen. Detta har påtalats för mig och när jag nu läste det i efterhand håller jag med. Därför vill jag be Ysander själv och alla som tog illa vid sig om ursäkt – visst vill jag vara tydlig, ta ställning och ibland provocera – men det finns som sagt gränser. Och med tanke på att Oskar Ysander är en riktigt bra handbollsspelare och säkert en trevlig kille utanför plan är jag övertygad om att mina ord i förra inlägget var orättvisa.

Noterat
* Att Magnus Andersson tar över HK Malmö nästa säsong. Vision…vadå? Malmö har inte fått den utveckling de senaste åren som de hoppats och siktat på (SM-final 2013) och det är väl inte konstigt att de tror att de kan nå framgång med Hästö-tränaren Andersson vid rodret. Mer märkligt är det att kanske att Andersson tar jobbet, då jag är övertygad om att han har kapacitet att träna lag på en mycket högre nivå, vilket han för övrigt tidigare också visat. Nåväl, Magnus Andersson till HK Malmö är definitivt en händelse som bidrar till att göra elitserien ännu mer attraktiv än vad den redan håller på att bli.
* Att IFK Ystad vann bortamatchen över Ricoh med 25-23 i söndags. Då satt jag och drack cask ale på en pub i London, men på lördag, då ska jag se ”di röe” och ge en mer omfattande åsikt om vad jag tycker om laget för närvarande.
* Att Tomas Axnér var ganska hård i orden då han kritiserade Albin Tingsvall i Sydsvenskan i dag. Axnér och YIF:s tränare Mats Engblom framstår som absoluta motpoler på denna punkt då jag aldrig kan tro att Engblom sagt ett enda negativt ord om en egen enskild spelare till media. Vilken taktik som är bäst? Ingen aning, men som journalist uppskattar man så klart det raka, ärliga svaret.

Blogg in, blogg out..

HALLÅ BLOGGEN HUR ÄR LÄGET?

httpv://www.youtube.com/watch?v=loUjUWnppC4

Själv mår jag bra. Jag dricker kaffe och bredvid mig i soffan sitter min katt Gonza och tvättar sin voluminösa buk. Kanske drömmer han sig tillbaka till sitt simpla kattlivs guldålder, då han var handbollsbloggens egna orakel och tippade handbollsmatcher, ogenerat ridande på bläckfisken Pauls VM-framgångar. En av matcherna Gonza tippade var just Lugi-Ystads IF, även om det var i den omvända ordningen. Då såg det ut så här:

httpv://www.youtube.com/watch?v=sHy7nL2nsEU

I Lund kallar man kvällens match för elitseriens och Skånes El Clasico, matchen mellan Lugi och Ystads IF. Och den har alla förutsättningar för att bli en bra match. YIF har kanske inte öppnat som det guldlag som många tror att de har kapacitet att bli, men man har trots allt bara förlorat en match av fem och är blott två poäng från serieledning. Än bättre har Lugi startat. Lundensarna var obesegrade innan de snöpligt föll med uddamålet i Malmö härförleden.

Faktorer som kan bli avgörande i kväll:

* Spelar Espen Christensen? Lugis målvakt har varit elitseriens bästa så här långt, både i mina ögon och i statistikens (47 procent). Mot Malmö fick han dock känning av en bäckenskada och hans medverkan i kväll är enligt Lugilägret osäker. Det ska sägas att Joakim Svensson är en fullkomligt adekvat ersättare, ifall Christensen bedöms vara icke spelklar.
* Palle Hansen spelar inte, hur ska YIF göra på högernio? Jag såg inte matchen mot Aranäs men förstår att Jakob Nygren fick en del speltid. Kul, för Nygren är bra. Men håller han för att bryta igenom elitseriens bästa försvar? Andreas Thynell måste satsa utsida två mycket mer, detta skulle också öppna upp för mer kantutspel. Eftersom man förmodligen kommer att spela en del med högerhänt högernia borde man satsa mer på enkelt spel med hög fart, rullespel och avslut från kanten. Det är enklare att spela ut till högerkanten om man själv är högerhänt. YIF behöver få igång särskilt Pierre Hammarstrand som inte haft sin bästa säsongsinledning.
* Ska YIF lyckas besegra Lugi i kväll så måste man utnyttja planens bredd i anfallsspelet. Det måste man nästan alltid göra, men särskilt mot ett Lugi som ställer upp med Nemanja Milosevic och Jakob Wickman-Modigh i mittförsvaret. Om Bermudatriangeln är området inom tre punkters osynliga linjer där flygplan mystiskt försvinner är Milosevic/Wickman-Modigh en inkarnerad variant där anfallande handbollsspelare kan förlora både självförtroende, boll och kroppsdelar. Om man överdriver lite.
* När YIF är som bäst är laget ytterst tålmodigt i anfallsspel. Det måste man vara mot Lugi, annars straffas man direkt av firma Gudmundsson/Meijer.
* Lugis fina nyförvärv, Johannes Hippe, spelar han? Norrmannen uppges inte riktigt vara klar, men jag skulle inte bli förvånad om han faktiskt står på plan i kväll, när klockan slår sju slag. Det kan både vara en fördel och en nackdel för YIF ifall Hippe är med. Är han med så tillför han definitivt spetskompetensbredd (förstår ni ordet?) på niometer, men å andra sidan har han väl knappast hunnit komma in hundraprocentigt i Lugis spel. Det ska bli otroligt spännande att följa Lugi i år, för jag tror att Hippe är precis den spelare man saknat för att på allvar utmana om SM-guldet – en spelare som är lika bra som Hallberg, Tingsvall och Ernstsson och därmed ger laget fler högkaratiga alternativ. När jag sett Hippe i norska landslaget framstår han som en fysiskt väldig kompetent spelare, både snabb och stark, och med ett rappt skott.

Ses vi i hallen i kväll?

***********************************

NU ska det tydligen äntligen vara klart vem som tar över det svenska damlandslaget efter Per Johansson. Så, Stefan Lövgren, vem blev det? Va? Nähä…ni håller på det några dagar till? Jaha…

Jag förstår inte varför, men det ska i alla fall ha blivit förbundets förstaval, och då får det väl vara vackert så, även om det tagit en sabla tid.

***********************************

Här tänkte jag specifikt adressera Turetiger, som kommenterat mitt föregående blogginlägg. Eftersom jag av någon outgrundlig och mig till vansinne drivande anledning nu inte ens kan kommentera i mitt eget kommentarsfält får jag göra detta inne i bloggen. Detta bloggsystem känns lika förlegat som Bo Hanssons uttalande om AIK-spelarna. För att inte tala om de om-ryggen-hållande kollegorna till Hansson som inte verkar förstå vad grejen är. Mygga av allihop som försvarar sig med att de ”kommer från en annan tid”. Vakna, gubbar – det är 2012. Martin Mutumba satte förresten en talande etikett på den typen av människor som yttrar sig som Hansson och company (se bild).

Hur som helst.

Turetiger, jag förstår att tempot i division 4 inte behagar ett erfaret handbollsöga som ditt, men du får erkänna att vi i alla fall gjorde vad som behövdes? Och jag hade inte klagat på Färsingahallen, som ju faktiskt är min gamla hemmahall, ifall situationen inte var absurd. Och det var den! Golvet är vrålhalt.

Blogg in, blogg out..

Nästa vårs SM-slutspel är elitserielagens givna mål; det är tiden då hjältar dekoreras med medaljer och då spelarna förstår varför de underkastar sig timmar av hjärndöd försäsongsträning – det är en liten smak av Eden.

In i Lindgrens Paradiso kommer åtta lag. Dessa!

8. Lugi. Landade mycket högre upp i tabellen  förra säsongen, men nu spelar Kim Ekdahl du Rietz inte längre i klubben. Anders Hallberg var utan att överdriva fantastisk under stora delar av säsongen, men det blir lättare att tränga igenom försvar när en Kim EdR delar motståndarblock mitt av som en annan Mose delade Röda havet. I Albin Tingsvall bor en stor talang och kapacitet, men får han vara frisk?
Jag sätter ett stort frågetecken kring Lugis spelplan. I och med Kim EdRs flytt till Frankrike måste man fullständigt förändra sitt spel. Förra säsongens lyckosamma spel byggde på att Kim slet upp ett hål som antingen han själv eller någon annan utnyttjade.
Tränare Johan Zanotti måste vara gruvligt trött på att kallas ”färgstark”, men nu börjar det bli dags att lysa även på prestationsbaserad nivå. Man gjorde fiasko i slutspelet i fjor.
Kristian Meijer var grym sist han var i elitserien, är han fortfarande det? Lugi har tillräckligt med kunnande i truppen för att nå långt, men får man ihop det?

7. Alingsås. Var osedvanligt skakiga i fjor men redde upp det fint på slutet. Då jag tror att elitserien kommer att vara tightare och bättre i år än i fjor tror jag inte att Alingsås blir bättre än sjua. Payam Hatami är visserligen med från start den här säsongen, men annars vet jag inte om laget utvecklats. Spelare av typen Bliznac och Bernhardsson är stabila, men de har redan ett guld på meritlistan och andra lag ser hungrigare ut. Bygger sitt spel på bra försvarsspel och snabba kontrande sexmetersspelare, och detta kommer säkert att fungera även i år. Blir farliga i slutspel.

6. Redbergslid. Kom sexa även i fjor och laget är minst lika bra i år. Innehåller en rejäl stomme av det U21-landslag som verkat under året och är en veritabel vinstmaskin när spelet fungerar. Tyvärr är man en veritabel förlustmaskin när spelet inte fungerar. Marginalerna är små i Redbergslid. Iveland återvänder och bringar framför allt stabilitet till laget. Arnesson, Lönn och Medina är tre av elitseriens målfarligaste spelare och man har även kompetent folk på kanterna. RIK:s akilleshäl lär även i år vara defensiven. Det sägs att man vråltränat dessa bitar på försäsongen, får man det till att fungera skulle det kunnat bli toppkänning för RIK.
Om det inte vore för…målvakterna.
Aronius, Hörberg, Winge – åtminstone en måste få ett rejält lyft för att RIK ska blanda sig i medaljstriden.

5. Ystads IF. Jag tippade YIF femma även i fjor och det var ju så klart uselt tippat. Och spelat. Men laget är bättre i år. Jag tror att Engblom förberett laget bättre än vad Pelle Käll gjorde, nyförvärven ser bra respektive ruskigt bra ut och Jürgen Müller har fått en säsong på sig att förstå vad elitseriehandboll innebär.
Jag gillar valmöjligheterna i årets YIF – till exempel på nio meter. Antingen väljer man en av Gottfridsson och Seifert och spelar med en dyngskytt på V9, typ Grön eller Thynell. Eller så spelar man både Seifert och Gottfridsson samtidigt i vad som konkurrenslöst hade blivit elitseriens spelintelligentaste niometersuppställning. På H9 är inte Hansen så given som man kan tänka sig, Hammarstrand utgör ett alternativ som är hotfullt på andra sätt än Hansen, och alternativet är möjligt eftersom Gustav Thulin nu finns som back up på högerkanten. På linjen är förhoppningen att Martin ”Bagaren” Bager ska åskådliggöra det område på planen som förra året var YIF:s Bermudatriangel.
Farorna: 1. Müller eller Leo Larsson måste få ett litet lyft. 2. Bager får inte vara en trött, dyr gaffa-dansk. 3. I nagelbitaren Seifert VS Astman måste den förstnämnde vara övermannen.  
Skulle allt maximalklaffa är Ystads IF en guldkandidat. Skulle det minimalklaffa finns det i årets tuffa serie en liten risk att åter igen missa slutspel. Men det bör inte inträffa.

4. Drott. Måste ha fått en tankeställare i fjor då man var på vippen att missa slutspel. Var enormt skadedrabbade under säsongen men nu är en viktig kugge som högernian Magnus Persson tillbaka i gott skick. Daniel Lindgren kan i konkurrens med mer uppenbara namn vara årets nyförvärv. Han är en mycket bra försvarsspelare och var under Drotts finalsäsong 09/10 den spelare som drev upp tempot i andrafaskontringarna. Får han bara ordning på sin axel är han också ett högkvalitativt skyttehot.
Frågetecknen i Drott finns på två positioner. Stephen Nielsen har lämnat för Malmö på målvaktsposten, men i fjor vette tusan om inte Robert Bladh ändå var bättre. På linjen lämnar slovenen Gorensek och Christoffer ”Bulten” Johansson får ett ansvar som han kanske, kanske inte, behärskar.
Ulf Sivertsson är kanske den tränare i elitserien jag har störst förtroende för.

3. Skövde. En skräll tänker ni? Men är det verkligen det? Man var uppe och rotade kring topp-tre länge i fjor och i år har man minst sagt bättre spets. Vad sägs som den här offensiva startsexan: Landslagsmeriterade målsprutan och återvändaren Rasmus Wremer på V6, landslagsmeriterade målsprutan och nyförvärvet Tobias Warvne på V9, poängkungen Linus Lake i mitten, hyperkompetente Niklas Forsmoo på H9, fjorårets genombrottsman Andreas Cederholm på H6 (eller H9 för den delen) och på linjen Sveriges M6-framtid Andreas Nilsson. I målet hittar vi dessutom en av elitseriens bästa målvakter i Mikael Appelgren. Detta kan vara elitseriens bästa förstauppställning, sett till anfallsspel.
Problemet är väl att många av dessa spelare är betydligt sämre bakåt, och detta blir utmaningen för Skövde i år. Jag tror att man lyckas bra.

2. Sävehof. Ja, ni kan storyn – mästarna har tappat lagets två bästa spelare, Stenbäcken och Jakobsson. Stenbäckens ersättare Fredrik Larsson vill inte höra sitt och Stenbäckens namn i samma mening och det är just därför så kul att jämföra Stenbäcken och Larsson i samma mening. Stenbäcken är en spelare stadd i utveckling, å andra sidan är Fredrik Larsson en alkemist av stora mått – han vet hur man gör guld i elitserien efter tiden i Hammarby. Jakobssons ersättare Alen Kulenovic får visa vad han kan innan jag uttalar mig.
Sävehof är Sävehof är Sävehof. Jag lovar att de kommer att utmana om guldet även i år. Men vinner serien, det tror jag inte att de gör.

1. Guif. Det här måste vara Eskilstunalagets år. Man har visserligen tappat Jimmy Jansson och Patrik ”Pava” Johansson, och där tror jag att den förstnämnde blir svårast att ersätta. Pava var i fjor i mina ögon en sämre spelare än han var i Hammarby. Helge Freiman är ett spännande nyförvärv, kanske mest på sikt, och Robin Hallberg känns som en fullgod ersättare till Daniel Johansson, som man lite märkligt gjorde sig av med. Kristjan Andrésson har visat sig vara en mycket god lagbyggare och jag uppskattar hans humana och varma ledarstil. Laget innehåller tre spelare i Zachrisson, Andersson och Aren som kan vara en del av svensk landslagshandbolls gyllene framtid.
Mitt enda frågetecken gäller hur stor betydelse Jimmy Jansson faktiskt hade för lagets defensiv. Ifall Guif lyckas med sitt försvar även utan Jansson tippar jag en repris av fjorårets final, fast denna gång med seger för Guif.

Mitt tips i sin helhet!

1. Guif
2. Sävehof
3. Skövde
4. Drott
5. Ystads IF
6. Redbergslid
7. Alingsås
8. Lugi
*************
9. Malmö
10. Kristianstad
*************
11. Aranäs
12. H43
13. Tumba
*************
14. Hammarby

I morgon är det upptaktsträff för elitserien. Jag kommer att vara där, och ni kan i sinom tid läsa allt om den här på bloggen.

Blogg in, blogg out..

Jag sitter här och kommer på mig själv med att ha lite svårt att lägga an tonen inför detta blogginlägg. Jag liksom velar mellan olika fack i mitt känsloregister. Man skulle så klart kunna göra sig rolig över faktumet att Ystads IF gjorde tre mål på de första 21 minuterna av andra halvlek i matchen mot Aranäs – nykomlingar i elitserien. Att jag tidigare kallat YIF:s anfallsspel impotent framstår med dessa nya fakta som ett understatement av samma slag som när Mattias Flink sommaren 1994 konstaterade att ”jag bör nog inte dricka alkohol”.

Jag har å andra sidan lust att bli uppriktigt förbannad. Inte för att just jag är det hardcore-fan som köper årskort och är med i hallen på varje match, och vars humör och dagshälsa i hög grad baseras på lagets insatser. Jag är inte den människan, men jag blir arg för hennes skull. Det finns personer som lägger pengar och tid på att följa Ystads IF, och de har rätt att kräva mer av laget än vad som visades i andra halvlek. Vi pratar om personer som har betalt för att spela handboll, och med andra ord betalt för att underhålla – det ingår i yrket. Det är ett givande och ett tagande. Vill spelarna att folk ska komma och titta i hallen och betala för sig, då får man göra sitt yttersta för att inträdet ska bli värt pengarna.

Ibland fungerar inte spelet, ibland kan man inte vinna, det förstår folk. Folk skulle till och med kunna förstå hur stora mäktiga Ystads IF bara klarar av att göra tre mål under 21 minuter mot en nykomling.

Detta om YIF åtminstone upprätthållit en fasad, åtminstone presenterat en illusion av att bry sig.

I andra halvlek såg YIF-spelarna ut att vilja lämna planen så snabbt som möjligt och fly som lämlar till bussvärmen. Philip Nilsson så till den milda grad att han sköt Aranäskeepern Daniel Svensson mitt i plytet, med rött kort som påföljd, som för att tidigarelägga sin egen sorti. Assisterande tränare Marcus Lindgren säger här att han inte vill hänga ut laget, och det är solidariskt och ädelt i all ära, men för tillfället känns det som att vaddera en giljotin. I klarspråk – och det är detta språk jag vill tala nu – var YIF:s insats oacceptabelt urusel.

Det man til syvende og sidst kan begära av en spelare är att han gör sitt bästa. Om YIF-spelarna rannsakar sig själva och analyserar den video som Aranäsmatchen renderar, då kommer man att inse att man nog inte gjorde detta. Sitt bästa alltså.

Rent spelmässigt gjorde YIF sig skyldiga till samma grundläggande faux pas som man gjort hela säsongen, och som jag påpekade redan efter premiärsegern mot Lugi i september. Lagets ytternior satsar undantagslöst mot centrum och packar motståndarförsvaret till en kompakt mänsklig gröt. Marcus Lindgren säger till YA att man påpekade detta i halvtidsvilan, men budskapet verkar ha nått döva öron. Palle Hansen gick insida ändå, och det kan vara okay de dagar då han gör mål på sina skott. Men när han inte gör det överlämnar han bollen till lagets vänstersida, som i praktiken hamnar i numerärt underläge eftersom Hansens satsning pressat alla motståndare åt samma håll som han lämnar bollen.

Det låter kanske som att jag lastar Palle Hansen för förlusten, men jag lastar snarare alla andra som inte berättade för Palle vad som var fel. Jag vet själv hur svårt det är att uppfatta vad som är fel när man är inne i spelet. Dessutom gjorde alla lagets ytternior samma fel.

Den spelare som jag ger bäst betyg i YIF är Tim Rix. Men han är inte ens godkänd. Han är med marginal underkänd men hans satsningar och genombrott bygger i alla fall upp illusionen av att han bryr sig. Liksom i matchen mot Guif är Rix bäst i laget för att han är minst dålig. Vilken superhjälteegenskap.

Pelle Käll såg ut att vara engagerad i andra halvlek och han gjorde sitt bästa för att elda på sina spelare, men det vore synd att säga att han lyckades. Säg vad beror det på? undrade Cornelis Vreeswijk, och det undrar jag med. Har han spelarnas förtroende? Tror de på honom?

YIF ligger numera sjua i serien, och sju känns i sammanhanget som en förskönande siffra. Ystad har tolv poäng upp till serieledning, och bara två ner till elfte plats och kval till allsvenskan. Det har knackat på dörren ett tag nu och det är dags att öppna, ty verkligheten tar sig alltid in ändå. YIF måste ta sig an verkligheten, och det gör man med blåställ och arbetshandskar. Spotta i nävarna och ta i.

IFK Ystad vann över Djurgården, men då jag inte såg matchen och kan förläna den en kommentar föreslår jag att ni avlägger visit hos bloggfirma Nyberg/Cimmerholm, då herrarna avhandlar denna match. När ni ändå är där tycker jag gott att ni kan ägna någon minut åt att läsa inlägget Elaka hunden, som Cimmerholm vänligt nog dedikerat till undertecknad.

Blogg in, blogg out..

Hej igen. Ni som stadigt frekventerar min lilla blogg har kanske noterat att sidan på sistone fungerat med samma osvikliga ackuratess som ett havererat Jas-plan. Nu verkar det dock som att wordpressvärlden återgått till status quo, och därmed bereds jag möjligheten att ge några kommentarer på veckans handboll.

YIF-Hammarby 26-26
Ni som också var i hallen i tisdags såg väl vilken skillnad det blir på YIF:s spel när Andreas Thynell är på plan. Han kan gå till väders från elva meter och tvingar motståndarnas försvarare ut på osäker mark för att stoppa honom. I en kvart kunde man se Ola Netterheim åtnjuta större ytor på linjen än vad han tidigare fått under säsongen. Tyvärr visade sig stunder av sublimt ystaitiskt anfallsspel vara lika fragilt som herr Thynells lårmuskulatur.
YIF-fansen får be till högre makter att sjukgymnast Jesper Lindgren vet råd och kan behandla Andreas Thynells delikata ljumskar med varsamma händer.

Och alla som läste in något ekivokt i den senaste meningen, skämmes!

Noterat i hallen
1. Andreas Thynell var trots uttåget ur matchen mot Hammarby en glad skit, när jag fick en pratstund med honom i ÖP-hallens nedre regioner. Hans ögon glittrade som Ystad hamn en raketmättad nyårskväll när han pratade om glädjen i att få spela igen. Jesper Lindgren: Går det inte att göra något med gaffatejp i Thynells ljumsksystem?

2. Ystads nyförvärv verkar allmänt, utöver att vara duktiga handbollsspelare, även vara ytterst trevliga killar. Och koncisa. Efter bajenmatchen gick jag fram till en stretchande dansk – Palle Hansen.
Jag: Är det okay om jag ställer några frågor angående vad du tyckte om matchen?
Palle: Ja, selfølgelig. Ska jeg snakke dansk eller svensk?
Jag: Danska går bra.
Palle: Ja, okay. Jo kampen den var piss.

Det var inte svårt att förstå att Palle tyckte en poäng borde varit två.

3. Hörde ni Staffan Olsson i halvtid på väg ut genom ryttargången? Han levererade ett avgrundsvrål som måste fått en och annan byxa i hallen att vätas i rena förskräckelsen. Om det var bajen- eller domarinsatsen han högljutt beklagade sig över vet jag inte, men en decibelmätare hade slagit volter. Jag har genom åren odlat en respekt för Staffan Olsson, och när jag i dag tittar på plantan ser jag att den numera består av pur rädsla.

 I går vann bland annat Lugi klart över Drott på hemmaplan. Kim Ekdahl du Rietz var enligt Sydsvenskan precis så dominant som man önskar att han alltid skulle vara. Man är sannerligen ett handbollslöfte av stort format när man dominerar en elitseriematch med en och en halv kurant axel.
Lugi spelar ganska internationellt med fria roller, och avtal inbegripande färre spelare än gammal klassisk svensk ”benganhandboll”. Hoppas att det bär frukt hela säsongen för Zanottis mannar, för i ett slutspel skulle Lugi bli livsfarligt.

Sävehof vann det som media pumpat upp till ”hatmatchen” mot Alingsås. Enligt HEH blev det också tuffa tag, men enligt samma utsaga utdelades inga smällar som renderade nya avstängningar, och således förblev Johan Jakobssons och alla andras pungar oslagna denna afton.
Och matchen, den vann förstås Sävehof.

Per Johansson har nominerat bruttotruppen inför dam-EM. Härligt att Lugis Maria Adler kom med. Jag tror att hon kan bli riktigt, riktigt bra. Lugi vann för övrigt mot Sävehof i elitserien i går, och ifall bara Eslöv kan haka på så kanske vi ser en geografisk maktförskjutning inom svensk klubbhandboll, från Västergötland till Skåne.

Imorgon möter IFK Ystad Warta i Österporthallen. En titt i tabellen ger vid handen att IFK ska vinna matchen, men laget måste då undvika fällan att odla en övertro på sig själva. Visst, laget är bättre än Warta, men det gagnar inte att bara bära den vetskapen inför match, varje ny dag måste man visa det, på plan. Och det tror jag att de gör.
Jag kommer att befinna mig på pressläktaren klockan 15, det är fritt att komma fram och kasta till mig en artighetsfras, men även klagomål angående bloggen ifall sådana skulle finnas. Men då måste du bjuda på korv.

Ystads IF spelar ju som bekant i kväll, i Eskilstuna. YA:s sportchef Jan Ohlsson befinner sig på plats för att upplysa oss om lagets framfart mot elitseriens näst bästa lag – Guif. Det allmänna ordet på stan i Ystad verkar förkunna att YIF får stortorsken i kväll, och visst, skador och form verkar tyda på det. Jag vill dock slänga in en brasklapp i frågan. Jag tror att ifall Jürgen Müller (eller Leo Larsson för den delen) läser av skyttarna och ifall Pelle Käll tänker över vem som ska bevaka Robin Andersson, så kan det bli en skräll. YIF måste också vårda anfallen, annars kommer Mathias Tholin och Mattias Zachrisson att ställa upp YIF:arna längs med väggen i sporthallen i Eskilstuna och arkebusera dem.

Slutligen, ibland är skador av en art då man nästan måste skratta åt dem. Lugispelaren Fredrik Wahlströms senaste är en sådan. Han slog alltså sönder handen i en tunna under ett peptalk i omklädningsrummet. Jisses koss.
Det får en att tänka på andra idrottsskador av det mer dråpliga slaget. Alla minns vi väl när spanske målvakten Santiago Canizares skulle dämpa en parfymflaska med foten, eller när Karl Corneliusson på sedvanligt AIK-manér slant när han skar gurka. Min favorit är ändå när Hasse Borg, före detta sportchef i MFF, pricksköt en läskkapsyl i ögat på Jari Litmanen.

Blogg in, blogg out..

Bättre och bättre dag för dag. Den skånska segersången ljöd i katakomberna av Halmstad Arena efter YIF:s vinst mot Drott. Och man vann ganska enkelt. Hur det gick till? Häng med!

Jürgen Müller hade skrapat ihop 26 i räddningsprocent innan matchen mot Drott, och på min lista över tyska favoritimporter var han distanserad av både Knackwurst och Schwarzwaldtårta. Efter kvällens match är Müller hetare än nykokt sauerkraut. Han hade närmare 50 i räddningsprocent och knep hallänningarnas samtliga straffar. Lägg till detta faktum att Ystads försvarsspel fortsatt ser mycket stabilt ut och du har ett välbalanserat framgångsrecept.

Det känns tråkigt att behöva lägga sordin på stämningen, men en reservation är på sin plats innan segerglädjen blir besinningslös och okontrollerad - Drott var kassa. Att detta lag var i SM-final i våras och faktiskt bara var sekunder och lite flyt från att vinna guld syntes föga. Det tålamod som präglade laget i fjor har ersatts med tidig egoistisk skottiver, och de rappa andrafaskontringarna var knappast legio.
Men att ändå bara släppa in 21 bollar på bortaplan, det är berömvärt. Den enda perioden då man släppte till bakåt var i slutet av första halvlek då man tog ett par onödiga utvisningar. När defensiven fungerar så bra som den gjorde i kväll, då kvittar det att anfallsspelet fortfarande lämnar mycket övrigt att önska.

En trio YIF:are utmärkte sig offensivt. Palle Hansen var härligt varierad med stegskott, hoppskott och genombrott. Philip Nilsson i nuvarande form tangerar landslagsklass (nåja…nära på) och hans skottprocent är bland de bästa i serien. Sebastian Seifert är rätt och slätt kung och lär vinna elitseriens assistliga med en gäspning. Hoppas att hans medspelare inser vilket privilegium de åtnjuter i ”Maestro Sibbes” passningsljus.
Jag förstår fortfarande inte poängen med en del av Ystads rörelser. Kombinationen där Ola Netterheim får bollen på niometer för att utföra en växel har så vitt jag vet hittills varit fullkomligt verkningslös. Krafterna rörs i sidled och dessutom blir Ola desorienterad. Låt honom stå inne på linjen och fokusera på sitt!

Kuriöst och meningslöst
1. Apropå Ola Netterheim och desorienterad – såg ni anfallet då Ola hamnade på golvet för att sedan resa sig på knä och upptäcka att han fastnat med sitt rakade huvud i Mathias Adjovis skrev? Vad gjorde Ola Netterheim i Mathias Adjovis skrev? Jag är ingalunda homofobiskt funtad (för bevis: läs inlägg om Urban Wangel i tighta shorts) men jag tyckte nog varken tiden eller platsen var rätt att hamna i Mathias Adjovis skrev.

2. Bättre och bättre dag för dag. Den gamla dängan sjöngs med inlevelse och patos nere i omklädningsrummet. Mitt i direktsändning. Leo Larsson sjöng nog högst och gladast vad det såg ut som. Halva klanen Hugoson var också i omklädningsrummet för att sjunga och månne för att stjäla lite tv-tid och rampljus. Alla sjöng ljudligt och vackert…alla utom Jürgen Müller. Det är ett tecken på att laget vunnit för få matcher när tysken inte lärt sig segersången.

3. Hur mår Ystads IF egentligen? Det sades att Pierre Hammarstrand kastade upp i pausvilan, och att döma av hans ansiktsuttryck i andra halvlek kan påståendet nog stämma. Han såg ut att ha sålt smöret och svalt pengarna. För andra matchen i rad. Vad är diagnosen på Hammarstrand egentligen?
Sebastian Seifert låg inför tiotusentals tv-tittare på en brits och var förkyld. En förkylning låter inte så farligt men Seifert påminde visuellt om en klubbad säl, och Pelle Käll pratade om andningssvårigheter. Har Seifert problem med astman igen? Andreas Thynell är fortfarande skadad, likaså Linus Rasmussen. Den senare lider av gubbaåkomman diskbråck. Man kan fråga sig hur lyckat det är att en elitseriespelare i handboll civilt jobbar som anläggare…

4. TV4 är en fars. Jag köper tv-mikrofonerna i timeout-pauserna. Det är intressant att höra tränarnas taktiska drag, men snälla, gå inte in i omklädningsrummen inför och i pausen av matcherna. Inslagen med tränarnas peptalk inför matcherna är lika fattiga på innehåll som ett kinderägg utan leksak. Dessutom är de så pinsamt dåligt regisserade att man kunde tro att Ed Wood reinkarnerats och anställts av TV4.

5. Någon som vet vad Sebastian Seifert och Konrad Rasmussen bråkade om efter time outen i första halvlek? Pelle Käll röt till rejält: ”Släpp det nu, båda två!”

Blogg in, blogg out..

YIF vann med 29-22 mot Aranäs och visst, det är vackert så. Men jag måste säga att jag sett bättre handbollsmatcher. YIF:s anfallsspel känns fortfarande märkligt impotent, Aranäs dito existerade knappt. Klockan är midnatt och jag wrestlar med John Blund, men här kommer lik förbannat en analys.

Analys
Problemet är fortfarande anfallsspelet. 10 mål i första halvlek på en nykomling i första hemmamatchen, det godkännes icke. I chatten på YA-webben deklarerade Pelle Käll att hans bidrag till årets Ystads IF är en struktur och en snabbare handboll. Jag blir därför lite orolig när jag tänker på matchen mot Aranäs. Strukturen som syns i anfallsspelet är en herrans massa växlar med linjespelare och kantspelare. Spelarna flyger som vita virvelvindar fram och tillbaka, men det leder ingenstans. All kraft och fart läggs i sidledsspel längs med målgårdslinjen och efter ett antal växlar vaknar spelarna upp på positioner de inte är vana vid. Kraften och farten måste användas i djupled, det är då man kan komma nära mål. Det är logik och basal fysik för tusan. Visst, Siefert kan göra en mittväxel, eller Konrad en diagonalväxel, men sen måste det smälla! Björn Grön och Palle Hansen ser ut som herrelösa hundar när de tvingas spela i sidled.

Det kan se vackert ut att springa i kors och tvärs ute på niometer, men elitserien är inte den stora balen på slottet. Man får inga extrapoäng för att man hänger guldsmycken och diamanter på målgårdslinjen. Det blev mycket bättre i andra halvlek, då Sebastian Seifert…ja, gjorde vadå? Jo, han gick rakt på mål och struntade i prålet. Målet före prålet, det är ett bra handbollsmotto.

Ola Netterheim var på väg att hamna på rätt köl denna elitseriesäsong. Han öppnade starkt med tre mål och ett par fixade straffar och såg så bra ut som jag vet att han är. Sedan lyckades han åstadkomma något slags världsrekord i felaktiga spärrar. Jag vet inte det exakta antalet (hur ofta tror man att det ska finnas någon poäng i att sitta och räkna felaktiga spärrar?) men det var rejält många. Ola har nog missat att reglerna för felaktiga spärrar hårdnat betydligt i år. I inledningen av andra havlek fick han så sin tredje utvisning och rött kort. Ni som följt min blogg vet att jag spår fler kort i samma färg för Ola denna säsong. Jag spår även att han till slut kommer att hitta rätt i spelet i år.

Nu har jag stått vid bloggens klagomur ett tag, och jag tänkte därför lista några företeelser som faktiskt var bra i dag (eller ja, nu blir det ju i går).
1. Martin Walfridsson. Waffe är en kackerlacka. Han har överlevt i YIF:s a-lagstrupp så länge att han nästan är en inventarie i ÖP-hallen. Han är hållbar, pålitlig och tål alla klimat och positioner. Aranäs ser garanterat honom som ett skadedjur. Waffe släppte inte förbi sig någonting på sin vänstertvå-position i försvaret.
2. Reservdels-YIF. Med Linus Rasmussen och Andreas Thynell på skadelistan, och nu kanske även Pierre Hammarstrand, spelar Walfridsson mittsexa, Philip Nilsson högersexa och Tim Rix vänstersexa. Det är uppenbart att truppen för tillfället inte är komplett, och därför starkt att man ändå vinner.
3. Leo Larsson. Det snackades om att Jürgen Müller var årets värvning i elitserien, men just nu servar han Leo med drickaflaska. Larsson var bra mot Aranäs.
4. White Angels. YIF:s hejaklack höll stämningen uppe i hallen. Den långhårige killen med megafonen var svettigare än Ola Netterheim.

Som Lundabo är jag inte helt insatt i den dansbegivenhet som äger rum under lördagen i Ystad, men jag har förstått att Sebastian Seifert skall deltaga. Efter att ha sett honom drutta på ändan i speluppbyggnadsfasen i ett anfall i andra halvlek mot Aranäs måste jag sända mina sympatier till Sibbes danspartner Ida Lassesson. När Seifert ställde henne frågan ”Shall we dance?”, borde hon svarat ”fan heller”.

Blogg in, blogg out..

YIF lyckades besegra Lugi med 25-21 efter en ganska jämn batalj. Referat av matchen kan ni läsa i tidningen, här ska jag vädra mina personliga intryck av matchen. Först och främst: Härligt med två poäng direkt, fler kan man inte få på en omgång och att slå Lugi på bortaplan är i alla fall på papperet en snygg skalp.

Men hur bra var det egentligen? Ett Lugi där Anders Hallbergs stegskott länge var vassaste anfallsvapnet och där Kim Ekdahl du Rietz såg precis så hämmad ut av sin axelskada som man kunde tro, var helt enkelt inte särskilt bra. Lugi i nuvarande skick går inte till slutspel i år heller, sen kvittar det vad Axnér och Den Svarte Geten (Zanotti, för att han i sitt skägg och sitt mafiososlick ser ut lite som en svart get) hittar på.

YIF vann heller inte särskilt övertygande. När Lugi gick ut i offensivt försvarsspel hittade de vita inte alls till luckorna. Den ende som i mina ögon får överbetyg för sin anfallsinsats är nye dansken Palle Hansen. Han visade i ögon och i kroppsspråk att han ville rakt mot mål, de andra såg ängsliga ut. Palle gjorde nio mål i sin elitseriedebut och var bra. Riktigt bra.

YIF spelade inte med den fart som Käll proklamerat att laget eftersträvar. Och när man väl försökte kontra snabbt med långpassningar till Pierre Hammarstrand och Philip Nilsson slog man tokiga bollar till vinröda adresser. Man måste förresten hitta ett sätt att integrera Nilsson och Hammarstrand ännu mer i spelet, det är sparkapital. I försvarsspelet var man mycket bättre, även om Lugi var lättlästa med sitt monotona genombrottsspel. Sen undrar jag hur många röda kort firma Hansen/Netterheim kommer att dra på sig i år. Stundtals ser man oslipade ut, stundtals rent av kriminella. Stundtals är man dock väldigt bra.

Kontentan: Bra, men Thynell saknas i anfallsspelet. Man ser lättlästa ut med både Konrad Rasmussen och Sebastian Seifert inne. YIF måste höja sig ytterligare för att bli ett topplag i år.

Noterat i hallen

1. Sneglade på förre Lugitränaren Ulf Sandgren på läktaren. Han såg ut som en sjökapten som lämnat sitt sjunkande skepp, och inte alls mår dåligt över det.

2. Pelle Käll och Marcus Lindgren har  babyblå coachtröjor. Jag kan inte bestämma mig för om jag tycker att det är snyggt eller lite smågay.

3. Ystadbekante Urban Wangel satt på läktaren i Lugitröja och små vita shorts och mös. Han såg inte ut att bry sig särskilt mycket om matchen men han såg ut att trivas. Stilig karl den där Wangel, så där vill jag också se ut när jag är 40. Kan jag komma undan med att sitta i en packad hall på bästa sändningstid med små tighta shorts när jag är 40 och ändå se bra ut, då är jag nöjd med min lott.

Blogg in, blogg out..