Friday, I’m in love skrev Robert Smith en gång i tiden, men jag vetefan. Jag känner mig mest trött. Och proppmätt. Pastapennorna jag åt till lunch kittlar mig nästan i halsen. Brottandes med detta milda illamående ska jag ändå försöka förlösa en blogg.

Och varför inte göra det till ett soundtrack av The Cure, när jag ändå nämnt dem. Fast vi tar en bättre låt.

Jag måste ägna några rader åt att försvara oss sportjournalister på YA. Under den senaste veckan har vi nåtts av en del kritik där vi påstås ge en onyanserad bild av IFK Ystad – att vi enbart skriver negativt om klubben. Att folk glömmer så snabbt…
För det var en period i början av säsongen då jag nästan fick hejda mig själv; unga, hungriga IFK körde över allt motstånd i allsvenskan; YA:s rubriker efter IFK:s matcher var rena hyllningsorgier i imperfekta verb – IFK ”krossade”, ”mosade”, ”pulvriserade”. Nästan varje artikel som skrevs av YA om IFK då var positiv, medan de om Ystads IF var betydligt syrligare.

Konjunktur är ett begrepp som företrädesvis används för att beskriva ekonomiska tillstånd, men det är applicerbart även på idrottsvärlden. IFK Ystad genomgår just nu en lågkonjunktur, med svajig ekonomi och flyktande spelartrupp. Journalistens jobb är inte att då och då peppa en förening med en positiv artikel i en tuff tid. Journalistens jobb är att skildra en situation så som den är. Hade journalisten varit målare hade han varit realist, inte surrealist, och han måste måla svart om motivet är svart. Han kan inte ta in en ”positivt” vinklad artikel i tidningen BARA för att balansera. Nyhetsvärderingen är alltid prioritet ett.

Och faktum är ju att IFK faktiskt är på väg att resa sig. Åtminstone ger de ett imponerande sken av att resa sig. Resultatet får vi se i höst.
Men en nydisponering av föreningens struktur och en positiv tränarduo som tänker ge allt för sitt lag – det är steg åt rätt håll. Oskar Cimmerholm blir sportchef. Blott 23 år gammal, muttrar någon. Skit samma säger jag, den verkliga åldern sitter inte i passet.

Till min glädje ser jag att TV4 tänker visa matcher från U21-VM, ifall laget går till kvartsfinal vill säga. Men det utgår vi ju ifrån. Fram till dess går det att se en del matcher via internet. Läs här om hur.

Noterar att Sverige slutade sist i beachhandbolls-EM. Vi skickade tydligen ett kompisgäng från Göteborg. Vilken skuffelse.
Å andra sidan noterar jag även att i listan av länder som kom före Sverige i EM återfinns länder som Turkiet och Cypern, dessa handbollens stormakter. I ljuset av denna upptäckt måste min besvikelse mildras.

Apropå beachhandboll är det hög tid för Åhus beachhandbollsfestival. Detta mecka för huttebollsfrälsta och strandstekare är naturligtvis alltid värt ett besök, men i år flaggar jag extra för ett event den 23 juli. Då gör nämligen undertecknad bejublad comeback (ja, jag kallar min comeback för ett event). Sist jag tävlade i handboll var i mars 2007, då jag tog ett rött kort i min sista match med HK Björnen. Den 23 juli är det dags igen. Klassen är herrar motion, laget heter ”Bäst före 2000″. Ses där.

Blogg in, blogg out..

Precis hemkommen från gymmet gnagger mig två funderingar:
1. I händelse av att det finns en skapare eller en djupare mening med vår värld, vad är då poängen med regn som faller horisontellt? Jag kunde både ha och inte ha mitt paraply.
2. Varför finns det människor som bär huvudbonad på gymmet? Stickad mössa inomhus, mitt i fagra april. Det är min världs teodicéproblem.

Utöver dessa grubblerier har jag ackumulerat en liten samling kommentarer gällande de senaste dagarnas handbollsspel.

* I söndags var jag i ÖP-hallen och såg IFK Ystad. Man har imponerats av laget under hela året, men kanske har jag befarat att de överpresterat en aning. I kvalserien har jag överbevisats, då laget faktiskt har lyft sig ytterligare en klass. I matchreferatet vinklade jag på spelarnas mognad, och stående utanför lagets omklädningsrum minuterna efter matchen mot Önnered fick jag ännu en indikation på detta.

Efter segermatchen mot Warta i vintras spelade man på stereon något jag beskrivit som ”ungdomsgårdskakafoni”. I söndags spelade man Sylvia’s mother med Dr Hook, och Oskar Cimmerholms skogshuggarskägg tycktes mig tätare än någonsin förut.

* Åhusfostrade Johan Persson i Önnered gjorde elva spelmål och visade var IFK Ystads största svaghet ligger. Å andra sidan sköt niometersspelaren Persson så pass bra, att ifall han snart vill återvända till Skåne borde IFK ställa sig i kö för hans signatur.

* Lugi ser ut att falla offer för det bedrövliga slutspelssystemet. Trots segern mot RIK i går och trots att man säkert kan slå ett b-betonat semifinalklart Guif i sista matchen, räcker det för Drott att slå ett redan avsågat Redbergslid för att nå semi. Detta mycket tack vare att Drott lätt slog ett b-betonat Guif för några dagar sedan. Niklas ”Gummi” Gudmundsson är dock positivt lagd och  sa till Radiosporten att ”Redbergslid är födda med att inte bara skita i det.”
Nåja, det är kanske sant, men jag har svårt att se att Drott gör en Baresi 94′ på denna straffspark.

* Staffan Olsson verkar inte bli ny tränare för Ystads IF. Det är nog bra för svensk handboll om det stämmer att han blir förbundskapten på heltid, men sämre för YIF så klart. YIF:s styrelse har fyrat av några långskott de senaste åren, bara det inte åter igen slutar med att man ”tvingas” anställa ett sjuttiofjärdealternativ (Pelle Käll).

* Slutspelsserierna slopas nästa år. Hurra.

* Mycket pekar på att de skånska herrelitserielagen åter får finna sig i att blott vara åskådare när SM-finalen avgörs i maj. Jag vet varför, men ska berätta om det i nästa inlägg. Nu måste jag torka min sidledsregnsblöta lekamen.

Blogg in, blogg out..

Ni tror förstås att jag börjat tackla av. Fått slut på idéer. Bloggtorka. Stora bloggardöden. Inget kunde varit mer felaktigt. Jag har bara haft en massa att göra. Bara i dag har jag gjort två stora jobb på IFK Ystads klubbchef Pelle Larsson och Ystads IF:s linjetalang Sebastian Nygren. Jag har dessutom personligen upplevt skånetrafikens femtielva senaste fadäser. Det blev parodi till slut när en högtalarröst meddelade att ett tåg som redan var inställt nu också var försenat. Jösses.
Väl i Lund struntade jag i att kolla stadsbussarna och pulsade i stället genom snön på mina apostlahästar. Jag såg ut som Thomas Wassberg efter en femmil i Holmenkollen när jag kom hem.

Svenska flickor! Vilken grannlåt, vilken salig lycka. Dessa ljuva på ytan flytande näckrosor. Sabbe, Bella, Grubbe och alla de andra. De kallas av någon anledning för det äckliga landslaget (jag är lite trött på att de tvunget måste etiketteras med ett epitet) och jag har svårt att se något äckligt med en semifinal. Ifall Linnea Torstenson fortsätter i samma stil som mot Ungern kan det här bli riktigt kul. Nu tvekade hon inte, så som hon gjort i alla de andra matcherna. Rakt på mål bara.  Kötta.
Kan Grubbström hålla 55 procent (eller vad det nu var) igen så är vi i hamn.
Och Bella, hon ska bara vara Bella.

Alla pratar om Bella Gulldén nuförtiden. Jag också märker jag. Jag gjorde en grej till tidningen på hennes romans med Sjöbopågen Linus Persson. (Den osade lite väl mycket skvallermagasin, men okay, skit samma). Jag frågade vad han tyckte om att Gulldén verkar vara en favvis bland killarna i teve-soffan.
”Äh, det är bara en ball grej” sa han. Han är kylig, Linus.

Jag frågade honom även vad han tyckte om att Arthur G Bliding, sportchef på Skånskan, slagit fast att det är en plikt för årets Lugi att gå till SM-final i vår.
Linus: Äh, han kan ingenting om handboll.
Jag: Jaså? Ja, men det vill du kanske inte att jag ska skriva?
Linus: Jodå, jag står för det jag säger. Bliding är en tomte.

Vi journalister älskar en kille som Linus Persson.

IFK:arna Victor Nyberg och Oskar Cimmerholm bloggar som bekant på ifkystad.wordpress.com. I deras senaste inlägg kastar de en sur, svettig men nog så sanningsenlig känga åt mitt håll, och påpekar att jag lanserade ett månatligt återkommande inslag på min blogg – MMS-profilen – som visade sig vara inte särskilt återkommande alls. Förrän nu.

Det är därför det bereder mig en alldeles särdeles lycka och stolthet att få presentera november månads MMS-profil – Åke Hermansson!

 
Ni som frekventerar ÖP-hallen kontinuerligt behöver förstås ingen närmare presentation av förra månadens profil. För er som aldrig sett den här mannen förr kan jag meddela att ni inte bör låta er luras av hans fagra yttre – han är nämligen inte, som man kan tro, Calvin Kleins nya modell för Y-front-kalsonger.

Åke Hermansson är Ystads IF:s materialförvaltare. Han ser till att bollar är på plats på träningar och att kläderna är rena. Han är med andra ord mannen som varit i Linus Rasmussens kalsonger oftare än Linus Rasmussen själv, som någon avundsjuk Ystadflicka en gång skulle kunna ha myntat.

Han har suttit på sin post i snart 20 år, och överlevt en lång räcka YIF-tränare. Och han lär överleva även den nuvarande (säger jag utan att spekulera i någon tidsrymd). Så här säger han själv om den saken: ”Ja, det lär jag göra. Tror nog att jag sitter ganska säker på min post”.

Under mina fyra år i Ystads IF sa Åke upp sig från sin uppgift över 6000 gånger. Frasen ”Ah, det här får bli sista året karr” var legio, men Åke blev kvar ändå.
”Det är väl ändå rätt roligt. Särskilt nu efter att jag blev pensionär. Innan hade man jobb vid sidan av också, och då var det värre.”
När jag fikade med Åke Hermansson nere i hallen i dag (det var visserligen med råge i går) sa Åke en rätt intressant grej, när jag frågade honom om vad jag trodde orsaken var till YIF:s dystra första halva av säsongen.
”Jag tror inte riktigt att jag förstår det här med alla genomgångar. Inför Lindesbergsmatchen hade laget säkert tre, fyra genomgångar, med video och allt. Tänk sen när spelarna går ut på plan och motståndarna inte alls gör som på videon.”

Det är ju faktiskt på plan matchen avgörs, inte vid ritbordet eller play-knappen. Kanske borde YIF fokusera på att låta hjärtat jobba, inte hjärnan. Det finns en tid för taktik och rackarspel, men YIF är i en tid då det hjärnan säger inte fungerar. Back to basics – kasta och spring. Utav helvete.

I dag spelar IFK Ystad hemmamatch mot Alstermo. Själv ska jag sitta på redaktionen.

Blogg in, blogg out..

Jag sitter här och kommer på mig själv med att ha lite svårt att lägga an tonen inför detta blogginlägg. Jag liksom velar mellan olika fack i mitt känsloregister. Man skulle så klart kunna göra sig rolig över faktumet att Ystads IF gjorde tre mål på de första 21 minuterna av andra halvlek i matchen mot Aranäs – nykomlingar i elitserien. Att jag tidigare kallat YIF:s anfallsspel impotent framstår med dessa nya fakta som ett understatement av samma slag som när Mattias Flink sommaren 1994 konstaterade att ”jag bör nog inte dricka alkohol”.

Jag har å andra sidan lust att bli uppriktigt förbannad. Inte för att just jag är det hardcore-fan som köper årskort och är med i hallen på varje match, och vars humör och dagshälsa i hög grad baseras på lagets insatser. Jag är inte den människan, men jag blir arg för hennes skull. Det finns personer som lägger pengar och tid på att följa Ystads IF, och de har rätt att kräva mer av laget än vad som visades i andra halvlek. Vi pratar om personer som har betalt för att spela handboll, och med andra ord betalt för att underhålla – det ingår i yrket. Det är ett givande och ett tagande. Vill spelarna att folk ska komma och titta i hallen och betala för sig, då får man göra sitt yttersta för att inträdet ska bli värt pengarna.

Ibland fungerar inte spelet, ibland kan man inte vinna, det förstår folk. Folk skulle till och med kunna förstå hur stora mäktiga Ystads IF bara klarar av att göra tre mål under 21 minuter mot en nykomling.

Detta om YIF åtminstone upprätthållit en fasad, åtminstone presenterat en illusion av att bry sig.

I andra halvlek såg YIF-spelarna ut att vilja lämna planen så snabbt som möjligt och fly som lämlar till bussvärmen. Philip Nilsson så till den milda grad att han sköt Aranäskeepern Daniel Svensson mitt i plytet, med rött kort som påföljd, som för att tidigarelägga sin egen sorti. Assisterande tränare Marcus Lindgren säger här att han inte vill hänga ut laget, och det är solidariskt och ädelt i all ära, men för tillfället känns det som att vaddera en giljotin. I klarspråk – och det är detta språk jag vill tala nu – var YIF:s insats oacceptabelt urusel.

Det man til syvende og sidst kan begära av en spelare är att han gör sitt bästa. Om YIF-spelarna rannsakar sig själva och analyserar den video som Aranäsmatchen renderar, då kommer man att inse att man nog inte gjorde detta. Sitt bästa alltså.

Rent spelmässigt gjorde YIF sig skyldiga till samma grundläggande faux pas som man gjort hela säsongen, och som jag påpekade redan efter premiärsegern mot Lugi i september. Lagets ytternior satsar undantagslöst mot centrum och packar motståndarförsvaret till en kompakt mänsklig gröt. Marcus Lindgren säger till YA att man påpekade detta i halvtidsvilan, men budskapet verkar ha nått döva öron. Palle Hansen gick insida ändå, och det kan vara okay de dagar då han gör mål på sina skott. Men när han inte gör det överlämnar han bollen till lagets vänstersida, som i praktiken hamnar i numerärt underläge eftersom Hansens satsning pressat alla motståndare åt samma håll som han lämnar bollen.

Det låter kanske som att jag lastar Palle Hansen för förlusten, men jag lastar snarare alla andra som inte berättade för Palle vad som var fel. Jag vet själv hur svårt det är att uppfatta vad som är fel när man är inne i spelet. Dessutom gjorde alla lagets ytternior samma fel.

Den spelare som jag ger bäst betyg i YIF är Tim Rix. Men han är inte ens godkänd. Han är med marginal underkänd men hans satsningar och genombrott bygger i alla fall upp illusionen av att han bryr sig. Liksom i matchen mot Guif är Rix bäst i laget för att han är minst dålig. Vilken superhjälteegenskap.

Pelle Käll såg ut att vara engagerad i andra halvlek och han gjorde sitt bästa för att elda på sina spelare, men det vore synd att säga att han lyckades. Säg vad beror det på? undrade Cornelis Vreeswijk, och det undrar jag med. Har han spelarnas förtroende? Tror de på honom?

YIF ligger numera sjua i serien, och sju känns i sammanhanget som en förskönande siffra. Ystad har tolv poäng upp till serieledning, och bara två ner till elfte plats och kval till allsvenskan. Det har knackat på dörren ett tag nu och det är dags att öppna, ty verkligheten tar sig alltid in ändå. YIF måste ta sig an verkligheten, och det gör man med blåställ och arbetshandskar. Spotta i nävarna och ta i.

IFK Ystad vann över Djurgården, men då jag inte såg matchen och kan förläna den en kommentar föreslår jag att ni avlägger visit hos bloggfirma Nyberg/Cimmerholm, då herrarna avhandlar denna match. När ni ändå är där tycker jag gott att ni kan ägna någon minut åt att läsa inlägget Elaka hunden, som Cimmerholm vänligt nog dedikerat till undertecknad.

Blogg in, blogg out..

Tomas Axnér hjärta Skånska Dagbladet är lika med osant.

Ja, ni har säkert redan uppdaterats i nyheten att Tomas Axnér lämnar uppdraget som Skånskans handbollsbloggare, detta efter en seriekopplad rad incidenter som till slut fick Axnérs bägare att rinna över. Ni som varit i handbollsdvala: följande passus är en resumé som i korthet beskriver händelserna i denna lilla minihärva, som någon fyndig själ redan döpt till Blidinggate.

Artur G Bliding, sportchef på Skånska Dagbladet, skrev i en krönika efter lundaderbyt att ”Om tränarna sköter sitt jobb måste det här vara ett lag för en SM-final till våren”, syftandes på Lugi. Tomas Axnér, som ju även är assisterande tränare i Lugi, tyckte att Bliding med sin krönika och sina uttalande redan på förhand reducerat den prestation som det skulle innebära ifall Lugi går till SM-final i vår. Axnér skrev ner sina åsikter i ett blogginlägg, som var precis så där Axnérskt underhållande och halvsyrligt som hans blogginlägg brukar vara. Problemet var att hans kritik denna gång riktats mot Bliding, en ”pamp” på hans egen arbetsplats. Tilltaget tolkades uppenbarligen av Skånskans ansvarige utgivare (eller vem som nu agerade i frågan) som att Tomas Axnér skitit där han äter. Blogginlägget togs alltså bort.

Patrik Ekwall, Axnérs kollega på TV4, publicerade i stället blogginlägget på sin blogg, varpå Axnérs fanclub naturligtvis började gå bärsärk i kommentarsfälten. Axnér skrev ett nytt blogginlägg där han berättade om vad som hänt, och kort därefter kom ett inlägg till, denna gång från Bliding. Sportchefen för Skånskan klev alltså in på Axnérs blogg och gav ett genmäle där, utan Axnérs vetskap.
Och nu vill inte Tomas Axnér vara med mer.

Det centrala i denna fråga är så klart den om censuren av Axnérs blogginlägg. Får man inte kritisera människor från sin egen arbetsplats? Inte ens om kritiken är saklig? Bliding har nog inget att göra med censuren, han verkar själv vilja debattera med Axnér, men någon annan på tidningen verkar ha agerat efter någon slags lojalitet mot sportchefen. Jag förstår personligen inte varför en het dialog och debatt mellan kollegor inte ska kunna få publiceras, särskilt inte som den inte alls innehöll personangrepp av några slag. Det var bara två personers åsikter som divergerade. En debatt mellan Bliding och Axnér hade förmodligen varit det intressantaste de publicerat på länge.

Min åsikt är i alla fall att censuren är onödig. Innehållet i Axnérs blogginlägg var sakligt och hans munkavle är obefogad. Och att Bliding utan Axnérs tillåtelse beretts utrymme för ett genmäle på Axnérs egen blogg – det är någon form av intrång light. Även här är nog Artur G Bliding själv oskyldig, det är någon osynlig skuggestalt på Skånskan som hanterat frågan på ett klumpigt sätt. Som vanligt känns det som att frågan skulle kunna ha lösts ganska enkelt, ifall huvudpersonerna i Blidinggate inte kategoriskt valt bort telefonen som kommunikationsmedel.

Och här vill jag passa på att reservera mig för allt jag har skrivit. Jag har inte själv använt telefonen som kommunikationsmedel (vi människor tycker ju inte om det) för att ringa berörda parter och kontrollera riktigheten i historien, alltså kan jag mycket väl ha fel i allt jag skriver. Alla människor gör fel: jag gör fel, Axnér gör fel, och Bliding och Skånskan och alla andra. Problemet är att vi har så svårt att erkänna det. Om nu Skånskan har censurerat Axnér av någon anledning, varför är de inte ärliga och går ut med det? Ber om ursäkt och går vidare…

Cirkusen startades alltså när Artur G Bliding tyckte att det är Lugitränarnas plikt att ta laget till SM-final. Jag ser inte själv hur det skulle kunna vara deras plikt (det är inte många experter som har Lugi högre än femma på sina elitserietips) men Bliding har så klart rätt till sin åsikt. Tomas Axnérs reaktion är lite överdriven, att påstå att Blidings uttalande skulle reducera Lugis prestation, det är att tillskriva Bliding en makt eller roll han inte har. Axnér kan väl bara njuta av att tidningens sportchef tycker att laget är bra, och inte nojja sig över att en presumtiv finalprestation skulle ses som mindre värd.

Det är tråkigt att Axnér slutar som bloggare på Skånskan - ty han är både duktig och underhållande – samtidigt är jag övertygad om att han snart återupptar bloggandet på annan adress. Han passar ju in bra bland de andra semiarroganta skåningarna på TV4 till exempel.

Apropå censur så censurerade ju Kung Bore allsvenskan i går. IFK Ystads match mot Hästö snöade bort, och det är förstås tråkigt. IFK:s målvakt Oskar Cimmerholm får nu i stället kura ihop sig i soffan med en filt och en kopp honungsthé och se en av hans musikaler, som han här på IFK-bloggen berättar att han älskar.
Men jag ska inte raljera över Cimmerholms kulturella intresse, tvärtom, sådant är närmast att betrakta som tabubelagt i handbollens machovärld. Det behövs fler som Cimmerholm, även om jag själv inte förmår dela hans vurm för musikaler. Jag är svagare för halvintelligenta dialogbaserade kärleksfilmer. De två bästa måste vara Before Sunrise och uppföljaren Before Sunset. Julie Delpy och Ethan Hawke gör strålande rollprestationer, kamerahanteringen är varsam och manuset underfundigt.

httpv://www.youtube.com/watch?v=_rN6D3PcYB4

Blogg in, blogg out..