Sitter och återhämtar mig efter en matig handbollshelg och svär lite över min teve som vägrar kännas vid mitt trådlösa nätverk (vafan är SSID?).

Klockan 18 söndagen den 2 juni 2013 ställdes frågan – damlandslagets playoff-match till VM eller finalen i Champions League? Jag tänkte aktivera mitt höggradigt jäkla vitala zappar-finger men då jag upptäckte att TV10 ändå inte fungerade (kanske har kanalen klippt min access då jag benämnde TV10 som en B-kanal i mitt förra inlägg?) blev valet enkelt – jag såg den lågt tillfredsställande matchen mellan Sverige och Polen. Men eftersom CL-finalen lik förbannat spelats, och eftersom vi fått en ny CL-mästare med STARK Ystadskoppling börjar vi där.

Jag vill inte direkt prata om vem man unnar och inte unnar stora framgångar, men klart är att Fredrik Petersen haft sin beskärda del av motgångar genom sin handbollskarriär. Det har ofta stormat runt den spenslige bollvirtuosen och stundtals har man frågat sig vart hans handbollskarriär varit på väg. Han har heller inte alltid fått spela så mycket i sitt Hamburg, men i andra halvlek mot Barcelona i denna final var han vad jag förstått en av de stora hjältarna. Fem mål på fem skott – det är klass i en CL-final.
Det har som sagt var stormat runt Petersen, men med insatsen i OS för ett år sedan, då han gick in och agerade helt världsvant som spelfördelare och nu med denna helt avgörande finalinsats, dessutom med det i minnet att han byter klubb till Berlin och att Jonas Källman snart slutar i landslaget (troligen, man vet aldrig med handbollsspelare) så känns det som att Petersen kan ha sina bästa år framför sig. Kanske är Fredrik den typen av människa som har behövt mogna i den roll han befinner sig i som professionell handbollsspelare; de motgångar och skandaler som ledsagat honom genom åren blir alla erfarenheter som sprider ljus över hans lika många framgångar. Framgångar syns tydligare i ljuset av motgångar, därför tror jag att Fredrik Petersen har en lång upplyst stig kvar att vandra som handbollsspelare.

Petersen intervjuades för övrigt av svenskhandboll.se efter matchen och ett par saker är värda att notera, först hans egna kommentarer om att han fick ordern att förbereda sig för inhopp i andra halvlek: ”Jag värmde bara upp som vanligt, sköt och lattjade lite. Sedan fick jag bara reda på att jag skulle in. Torsten Jansen hade ändå gjort två mål och varit duktig bakåt, men vi körde att han spelade tvåa och jag etta som vi brukar göra. Det fungerade skitbra. Visst hade jag varit glad om jag inte hade spelat, men saken är den att man vill vara med och bidra. Det gjorde jag idag och jag ger mig själv en stor klapp på axeln. Starkt av mig att komma in sista halvleken i final four i en såpass stor roll, ett stort ögonblick i min handbollskarriär.”

Avslutningen av intervjun är typiskt petersensk: ”Nu ska jag hitta min son och ge min flickvän en stor kyss. Sedan ska jag unna mig att inta en öl eller 40.”
Spana även in bilden på svenskhandboll.se. Exakt alla spelare i Hamburg vrålar ut sin glädje – se till exempel Andreas Nilsson och Oscar Carlén strax bakom Petersen – utom just Petersen. Han ser stram, barsk och motiverad ut. Han håller ett järngrepp kring champagneflaskan och hans minspel säger: ”Det här är inte över förrän flaskan är tom. Nu ska jag visa tyskarna hur svensken dricker”.

Oscar Carlén ja, där har vi ytterligare en Ystadskille som faktiskt också vann Champions League, men hans inverkan på finalen och året över huvud taget är naturligtvis mikroskopisk. Vad händer med Carlén? Hur är hans knä? Bevisligen inte bra, det fattar jag, eftersom det var flera månader sedan han skulle ha gjort comeback. Men varför är det så svårt att få någon information om hans tillstånd? Är det någon som vet hur det egentligen är med Oscar Carlén? Som jag förstår det är det en massiv bojkott av media från både Oscar och pappa Per, men jag undrar varför? Varför inte slippa spekulationerna och bara meddela vad som hänt? Jag har hört rykten om Oscar Carléns tillstånd, men de känns allt för vaga för att orda om.

Jag såg som sagt var Sverige-Polen i stället för CL-finalen, och ifråga om odlandet av nya gråa hår drog jag nitlotten (eller turlotten om nu gråa hår är något man eftersträvar). Som redan sagts av flera handbollsröster får man konnotationer av den här matchen som tangerar VM-kvalmatcherna mellan Sverige och Montenegro på herrsidan. Ett Sverige som undermedvetet underskattat motståndet. Visst har Torbjörn Klingvall varit noggrann i media om att poängtera sin vetskap om de polska styrkorna, but it’s just words. Det man såg i det svenska agerandet, framför allt i försvarsspelet, var att man inte riktigt VAR DÄR. Defensiven är det ställe där det tydligast syns om motivationen är den rätta. Nu kom man inte ut på Kudlacz och Wojtas när dessa signalerade skott, och när man väl kom ut lyckades man inte täta avståndet mellan varandra – då sprang Karolina Kudlacz igenom i stället, eller så spelade hon in till duktiga linjespelaren Patrycja Kulwinska.

Torbjörn Klingvall gjorde i mitt tycke sin sämsta landskamp hittills. Här är ett axplock på vad som var fel:
* Målvaktsbytet som inte kom som inte kom som inte kom som inte kom och som – till slut – kom. Varför ta ut oerfarna Jannike Nordström, 1 landskamp, i truppen om Klingvall inte tänker använda henne? Cecilia Grubbström var – trots sin i förhållande till Nordström överlägsna volym – snudd på ihålig; kanske hade hon tre räddningar på hela halvleken? Expertkommentator Claes Hellgren muttrade om målvaktsbyte efter fyra-fem minuter och då hade jag redan muttrat ett tag. Nu kom målvaktsbytet inte förrän i andra halvlek, och det är i mina ögon tjänstefel. Jag säger inte att Nordström hade tagit fler bollar än Grubbström i första halvlek, jag säger bara att det är tjänstefel att inte ta reda på det, nu när möjligheten fanns. Nordström visade dessutom i andra halvlek att hon är en kompetent och snabb målvakt, även om utkasten är lika bedrövliga som alla andras i den svenska målvaktseliten. Efter matchen halvt erkände Klingvall missen med målvaktsbytet genom att säga: ”Kanske kom bytet för sent”. Jag är ganska säker på att han menade ”Bytet kom absolut för sent”.
* Bytena som kom och kom och kom och kom och kom. Klingvall är uppenbarligen av skolan att han vill hålla ett högt tempo hela tiden och byta ofta för att alltid ha fräscha spelare. I teorin en fin teori, om ni ursäktar den något märkliga meningen. Men problemet med teorin är att vissa spelare är bättre än andra, särskilt i ett lag där Isabelle Gulldén spelar. I många år har hon varit hjärnan i det svenska spelet, hon har tajmingen som ett trappsteg i DNA-spiralen och vet var och hur hon ska avbryta en kombination med en genial passning. Det är uppenbart att ingen annan svensk spelare vet detta. När Gulldén inte spelar hör övriga niometersspelare Klingvalls mantran i huvudet: ”Systematik, metodik, organisation”. Man gör en kombination och avslutar där kombinationen är tänkt att avslutas, oavsett hur läget ser ut. Det är i detta läge Gulldén ska vara på banan och avgöra om läget blir det bästa tänkbara eller om det är läge att improvisera. Improvisation verkar vara Klingvalls antites och det oroar mig.
I andra halvlek fick Gulldén och Johanna Ahlm mer av den speltid de var förtjänta av. Det ska sägas att Gulldén inte gjorde sin bästa landskamp, jag har sällan sett henne kasta bort så många bollar, men även hon måste ju bli osäker och börja undra varför hon sitter på bänken i långa stunder i det här landslaget. Att byta ofta kan vara bra om truppspelarna är väldigt jämna överlag, men när vi har en spelare med denna unika spetsegenskap är det återigen tjänstefel att inte utnyttja det.
* Jag älskar Jamina Roberts spelstil, hon är orädd, stark och snabb och kastar sig modigt in i ett motståndarförsvar – men i går var hon INTE BRA. ”Jamina Roberts har ensam lika många tekniska fel som hela Polen”, sa Robert Perlskog, och det säger ju en del om hennes insats. Ändå är det hon som spelar på vänsternio de sista viktiga minuterna av matchen, de minuter då Sverige måstemåstemåste skadeeliminera inför returen. Hur tänker Klingvall? Jag får den absoluta känslan av att han vill krönas till någon slags MR Fingerspitzengefühl; en man med förmågan att se att matchens sämsta spelare som av en blixt kommer erhålla en Lidnersk knäpp och avgöra hela tillställningen. Jag är mycket allergisk mot denna tränaregenskap, för det som i fem procent av fallen kommer att betecknas som fingertoppskänsla kommer i 95 procent att betecknas som pur idioti.
* Jag gillar inte heller underkännandet av det egna spelarnas kapacitet att hantera mer avancerade saker än ”systematik”, ”metodik”, ”organistion” och ”6-0-försvar”. Alla lag av klass måste har minst två (men hellre fler) system att praktisera i det defensiva spelet. När det visade sig att polskorna sköt missiler från nio meter kanske man skulle haft ett alternativt lite offensivare spel att tillgå. Polen sköt ihjäl Sverige i första halvlek. Det känns som att Klingvall försöker göra det så enkelt för spelarna som det bara går; en enkel metodik med kombinationer och bara ett sätt att spela försvar. Kanske är det på något sätt smart i ett landslag med ett begränsat antal samlingar tillsammans, men i går kändes det verkligen som en brist. Lita på att spelarna kan hantera fler system i stället.
* Man får också lägga en stor del av ansvaret på Torbjörn Klingvall, det att svenskorna absolut inte var beredda på att polskorna skulle spela så som de gjorde. Det var en inställningsfråga, det är jag säker på.

Sen ska vi för allt i världen säga att Polen gjorde det bra, jäkligt bra faktiskt. Och de hade tur med både domslut och situationer men det är inget som man som svensk kan skylla på. För det är som den gamle bakterieforskaren Louis Pasteur formulerat det: ”Slumpen favoriserar det medvetande som är förberett”. Tur förtjänar man, med andra ord.

Returen i Polen nästa helg blir ett litet helvete att vända. Men jag tror liksom Claes Hellgren att det ändå finns goda förutsättningar för detta, särskilt med tanke på hur mycket som kan förbättras.

Blogg in, blogg out..

Det var det. Och det var gott.

Elitseriesäsongen är till ända och huvudrätten – finalerna – smakade fågel. I alla fall om man älskar spänning. Det har redan poängterats överallt och flera gånger om hur otroligt jämnt och spännande årets slutspel varit, och med två finalerna där det efter 120 ordinarie matchminuter sammanlagt skiljde en boll får man konstatera att en sådan säsong fick sin logiska upplösning. Grattis Sävehof och grattis Drott.

Om vi börjar med damfinalen:

I finaldagens YA nästan svor jag på att Sävehof skulle ta ännu ett SM-guld, och se – jag hade rätt! Men skämt åsido var Lugis insats värd all beundran. Den är naturligtvis inte värd ett SM-guld, som jag sett folk på nätet hävda. Sävehof gjorde faktiskt fyra mål fler än Lugi och då förtjänar Sävehof att vinna. Men försvarsspelet som Lugi presterade var hög klass och såg otroligt jobbigt och besvärligt ut att forcera. Kanske är det något för Torbjörn Klingvall i landslaget att titta på, då det är tid för Clara Monti Danielsson och Anna Lagerquist att bilda mittblock i blågult.
Trots allt var Sävehofs niometersspel flernyanserat och bredare än Lugis, ett Lugi som levde mycket på Maria Adlers skott och power och Nathalie Hagmans mentala briljans. Ida Odén har nu avgjort så många finaler att hon snudd på borde ha tröttnat.

Noterat:
* En människa har aldrig så nervöst skrattat som Sävehoftränaren Henrik Signell inför den förlängning, som han nog inte i sin värsta mardröm trott att han skulle få uppleva. Som tur var agerade hans spelare utan knädaller och excellerande i fnisseri och de stängde matchen beslutsamt i den första förlängningen. Efter en säsong där man inte tappat en enda jäkla poäng (finalen borträknat, då man ju egentligen tappade en) vore det väl märkligt ifall man inte kröntes med guldhjälm/hatt/keps eller vad det nu var.
* Undrar vad Magnus ”Bagarn” Johansson tänker, han bytte guldtåget Sävehofs damlag och fick guldtåget Sävehofs herrlag att spåra ur. Och vad tänker Mikael Franzén, som petades av guldtåget han själv styrt efter idel succéprestationer? Jag tror någonstans att han inte är superledsen för Sävehofs skull.

Herrfinalen:

Inför säsongen sa jag att det fanns tio lag som kunde vinna SM-guld. Jag höll Drott som det svagaste av dessa. Jag har redan redovisat för exakt var mina missräkningar gällande Drott ligger, men jag måste ännu en gång understryka hur imponerad jag är av bedriften. Faktorer som avgjorde SM-guldets destination.* Philip Stenmalms projektil som träffade Herdeiro Lucau i ögat. Jag har sett folk på nätet, företrädesvis Kristianstadssupportrar, skrika om att det borde varit rött kort på Stenmalm, men det är snudd på idioti. Drott låg under med sex mål i en SM-final, tror ni verkligen att Stenmalms prioritet ligger på att sikta på att inte göra mål i ett friläge? Dumheter. Ni kanske såg att det var spelare i matchen som sköt både över och utanför? Minns särskilt Daniel Lindgren som i ett prekärt läge i slutet sköt en fösare fem meter utanför. Liksom Stenmalms miss var det inte heller meningen. Ibland är det bara så att handbollsspelare inte träffar det de siktar på, och skulle domarna börja ge rött kort för oskicklighet hade vi ganska snart haft oss en ohållbar situation på halsen. Det är bara att hoppas att Lucau slipper bestående men på ögat. Vi konstaterar också att handboll inte är en sport utan risker.
Däremot håller jag med om att situationen blev i högsta grad avgörande i finalen. Räddningsstatistiken i andra halvlek var enligt någons notering 18-2 i Drottfavör. En bakfull iller kan räkna ut att det inte gynnade Kristianstad. Stackars Henrik Nordlander var mycket bra i första halvlek men hade oflyt i andra och ärligt talat ganska lite hjälp av sitt försvar. Tror jag att Kristianstad hade vunnit ifall Lucau funnits med som alternativ i andra halvlek. JA, det tror jag. Men man spelar med de kort man har för handen.
* Magnus Persson var outstanding. Det har han förresten varit hela året. Han har ett stort register och en patenterad näsa för mål. Hade det inte varit för att den svenska besättningen på H9 vore så stark (Kim Andersson, Oscar Carlén, Johan Jakobsson, Albin Tingsvall, Andreas Cederholm, Kristian Svensson, mm) hade han efter denna säsongsinsatsen haft gräddfil in i blågult.
* Man tycker så klart lite synd om Kristianstad. Kanske borde de trots Lucaus olyckliga skada hållit undan för Drott men man blev liksom inte av med hallänningarna. I slutet är det också så att man faller på egna misstag. Jag kan peka på tre tydliga:
1. Charlie Sjöstrand kontrade, skulle stega in i skott- eller passningsläge – och glömde bollen. Rookiemiss.
2. Johan Koch tog en utvisning för snack I ANFALLSSPEL. Kristianstad fick straff men Koch tyckte tydligen att de även skulle få sin egen vikt i guld eller kryddor från Arabien. Otroligt obegåvat gjort. Lika obegåvat som beteendet hos denna alkoholiserade fiskmås.
3. Vid sista frikastet stod Kristianstadsförsvaret och tittade på klockan och de såg ut att tänka: ”Förlängning, Drott hinner ALDRIG skjuta”. De tittade så paralyserat på klockan att Magnus Persson kom ända in på sju meter och fick skjuta rätt ostört, i alla fall om man tar i beaktning vad situationen torde ha krävt.
Utan de tre missarna tror jag inte heller att Kristianstads hade tappat den här matchen.
* Martin Frändesjö är ett unikum i grenen handbollsnörderi och dessutom är han ”vacker som få”, för att citera Rickard Norling. Men matematik, det är inte Frändesjös starka sida. ”Bladh hade 25% i räddningar i första halvlek och 50% till slut. Det måste betyda att han hade 75% i andra halvlek”. Nej, Martin. Riktigt så fungerar inte matematik. Men Bladh var duktig ändå.
* YIF fick inte spela i Scandinavium och ingen spelare fick man med i All Star Team. Däremot fick Jim Gottfridsson ta emot pris som årets komet i svensk handboll. Jag kan tycka att det är lite märkligt eftersom Gottfridsson var mycket bra redan förra säsongen. Som någon komet i år har han knappast kommit som. Men, det kanske var förbundets sätt att inkludera Gottfridsson i prisutdelningen då han inte fick plats som mittnia i All Star Team (Anders Hallberg, Lugi, tog denna plats). För övrigt vet ni vad jag tycker om dylika prisutdelningar.

Nu ska jag ut och springa som en walesare. Jepp, som en walesare.

Blogg in, blogg out..

Aah, så har vi då äntligen fått en kunglig nedkomst. Ja, jag talar förstås om regnet i går – så mäktigt det var! Jag blev förstås dyblöt när jag cyklade hem från hallen, men mitt milda obehag lättades när jag såg den sista lilla snöhögen tyna bort. Jag var nära att stanna invid högen och håna den i dödsögonblicket, så desperat längtar jag efter vår och värme. Jag hejdade mig förstås.

Men apropå kunglig nedkomst så har vi ju faktiskt fått en ny medlem i kungafamiljen. Jag talar förstås om Leo Larsson – så mäktig han var! 55 är en sällan uppnådd notering i räddningsprocent i elitserien, men jag ger Leo Larsson lite rätt i att det ”var ett sargat H43 vi mötte”.
Jag trodde H43 skulle bjuda upp till bättre match, men det kan faktiskt ha varit så att YIF var för bra. I alla fall i andra halvlek. I första halvlek var det inget av lagen som motiverade entrépengen, och jag hörde faktiskt två äldre herrar muttra om just kvalitet kontra entrépeng. För mig (som ju i och för sig gick in gratis) var det fyra gentlemen som stack ut och motiverade biljettpriset - Leo Larsson, Philip Nilsson, Julius Martinsson och Ola Netterheim. Netterheim vill jag nämna lite extra eftersom han var den av de fyra som inte fick en lurblåsare i tidningen. Men han såg i alla fall jäkligt nöjd ut när jag kallade honom snabb efter matchen.

Apropå kunglig så såg Andreas Thynell ut att ha kungligt ont när han linkade av planen i första halvlek efter en kunglig smäll på, vad han själv kallade, ”nossorna”. Thynell grimaserade sin smärta och jag svär - sätter du en rolig hatt på honom och lär honom prata halländska så har Stefan och Krister fått oväntad konkurrens. Det var Absolut Buskis 2012 – det var Thynells dingeling.

httpv://www.youtube.com/watch?v=LZj8AzwelS4&feature=results_video&playnext=1&list=PL5D942A3D65790BBD

Nu ska vi prata den riktige svenske kungen, och om att han har fått nytt att tänka på. Jag pratar förstås om Sebastian Seiferts ”mellanhandbensskada” (var det rätt, Jesper?).
När jag sitter här och skriver så vet jag inte skadans omfattning, men baserat på mina ögons empiriska erfarenhet och Jesper Lindgrens uppsyn efter matchen var det nog något som gick sönder. I så fall ser vi nog inte mer av Seifert i grundspelet. Vi får bara hoppas att han läkt till slutspelet.

I övrigt tror jag inte att det har hänt något alls i Sverige av kungligt värde.

Jo, det var så sant! Kanelgifflarna i pressrummet i går var förträffliga.

******************************

Sen kan vi väl uppmana hela Sverige att hålla tummarna för Oscar Carlén, som kanske opereras i detta nu (i alla fall i dag). Han har huvudet att komma tillbaka till världshandbollen, det är jag fullständigt övertygad om.

Blogg in, blogg out..

God fortsättning, blogglovers, och välkomna till ett fullspäckat 2012. Detta är året då svensk landslagshandboll förhoppningsvis får uppleva fyra medaljer (EM, OS, OS och EM). Det är också året då vi alla ska dö.

Ja, om man nu tror på mayaindianernas kalender och dess förutsägelse om apokalypsen i december 2012. Det gör vi förstås inte, för övrigt tror jag själv att förutsägelsen inte alls bottnar i indianernas uträkningar, utan i maya-forskares inkompetens. Förkovra er, gott folk, ifall andan faller på!

Ystads IF tog EM-ledigt med en storseger över Hammarby, och därmed ska jag sluta tjata om det att YIF aldrig vinner sina matcher stort. Ty, detta gör de ju faktiskt numera. YIF är, utan reservationer, Sveriges just nu näst bästa lag. Guif är överlägsna, men hey, visst var det det jag sa inför säsongen?

Apropå mayaindianerna och den omtvistade utrotningen 2012 är detta troligtvis lika sant som att Per Carlén fick sparken från Hamburg för att han talade dålig tyska. Då jag varit på läger i Tyskland med Carlén som ledare vet jag att han på sin höjd – även om gud vet att jag inte är någon tyskaexpert – talar skakig tyska. Förmodligen talar han till och med ganska bra tyska. Varför Hamburg känner sig manade att kamma över det som flintskallen lysande faktumet att Carlén får sparken för att klubben redan nu förlorat fler matcher än under hela fjoråret, det begriper jag inte.

Det var ingen fantastisk avslutning på 2011 för klanen Carlén, men allt talar så klart för en bättring 2012.

EM i Serbien är nu bara drygt tio dagar bort. Kul så klart, men i ärlighetens namn har lägen sett bättre ut än detta som Sverige befinner sig i. Oscar Carlén defintivt borta, Kim EdR definitivt kanske borta.
Dessa två herrar är världsledande på det de gör, och hade stor del i att Sverige lyckades gå till semifinal i VM på hemmaplan. Jag har så oändligt svårt att se laget göra om bedriften i Serbien utan dem.

Förre YIF-spelaren Fredrik Larsson är inkallad till förberedelserna som ersättare åt både Kim EdR och Dalibor Doder (nybliven pappa). Larssons fysik har på de senaste månaderna emellertid varit så instabil att jag snart fruktar att man måste kalla in en ersättare för ersättaren.

Och apropå skador är inte heller Niclas Ekberg kurant, men som det står att läsa i YA bör det inte vara någon fara. Jag  skulle vilja utse den stukade foten till världens mest smärtsamma skada, men särskilt långvarig konvalescens brukar det inte bli.

Min egen karriär handbollskarriär var inte särskilt kantad av skador, men jag ska ändå bjuda på en lista över de smärtsammaste jag varit med om.

1. Stukade fötter. Det är en vinnare. Liggande med en nystukad fot kan mayaindianernas apokalyps inte komma snabbt nog.
2. Knä-mot-knä. Jag hade en gång förmånen att få springa ihop med James Blondell (fjäderlätt australisk landslagsman). Att han väger ungefär hälften av vad jag gör spelar ingen roll, hans sylvassa knä hittar punkter i ens eget knä vilkas existens man gärna hade velat vara utan kunskap om.
3. Kaka-på-kaka-på-kaka. Springer man med låg tyngdpunkt får man räkna med lårkakor, fråga bara Ljubomir Vranjes. Vad jag aldrig förstått är folk som gnäller över smärtan i EN lårkaka. Det börjar göra riktigt ont först när man får en lårkaka på ett ställe där man redan har en lårkaka. Ja, och helt logiskt ökar smärtan propotionsenligt per varje kaka.
4. Skott på smyckesskrinet. Killar kanske här frågar sig om inte denna skada borde ligga högre upp, men jag tycker inte det. Visst, ett skott i familjelyckan gör förtvivlat ont, men smärtan övergår ganska omgående i ett illamående. Har man otur övergår illamåendet i ett direktsamtal med Ulrik i den stora vita telefonen.
5. Stukade fingrar. Överlag tror jag att stukningar är mer smärtsamma än benbrott. Det enda benbrott jag råkat ut för är ett krossat okben, och det var en ängels smekning jämfört med en stukad fot.

Blogg in, blogg out..

Tillbaka i Svea Rike efter två veckor i staterna. Fylld till brädden av nya intryck och med blodkärlen igenpluggade av transfetter står jag redo för nya blogginlägg. Tyvärr är USA den troligen sämsta platsen på planeten Jorden på att påminna en om handbollens händelser. Därför är jag sämre uppdaterad än de flesta av mina läsare. Jag får dock ett annorlunda och ovant perspektiv, då jag kan yttra mig om de saker som trots avståndet lyckats beröra mig. Här är mina tankar kring det som nådde mig i USA.

Skadorna
Främst Oscar Carléns korsbandsskada. Tråkigt på så många djup att man nästan blir tårögd. Mina varningsklockor ringde redan när han som 16-åring drog sönder ett korsband för första gången. Nu är han 23 och rehabiliterar sin tredje allvarliga knäskada. Jag tvekar inte en sekund på att Oscar har huvudet att komma tillbaka till sin vanliga nivå (och högre), men jag börjar bli allt mer tveksam till om hans kropp lyssnar. Hur mycket man än önskar Carlén tillbaka på handbollsplanen vill man samtidigt att han ska ha glädje av sin kropp hela livet. Handboll är mycket, men inte allt…
Isabelle Gulldén missar VM på grund av sin båtbensskada. Båtbenet, ett litet jäkla skitben, har ställt till det för många idrottsstjärnor genom åren. Gulldéns frånvaro i VM-truppen är minst sagt katastrofal; hon är spelmotor, assistdrottning och målgörare i en och samma kropp. Sverige kommer inte att vinna VM.

Ystads IF är serieledare!
I en sex omgångar gammal elitserie (inte ens haltande!) är YIF tabellens härförare som enda lag på tio poäng. En drömstart för nye tränaren Mats ”Blindtarmen” Engblom. Efter den inledande förlusten mot H43 har YIF radat upp fem knappa men sköna segrar. Ett par saker sticker ut i mina ögon (som ju sett försvinnande få matcher av YIF i år).
* Martin Bager har gjort 26 mål på de inledande sex matcherna och ligger tvåa i interna skytteligan (efter Pierre Hammarstrand på 30). Förra säsongen gjorde Ola Netterheim 52 mål på 32 matcher, Linus Rasmussen gjorde just som Bager 26, fast på 22 matcher. Kontentan: Martin Bager är inte en trött gaffa-dansk, han är en rejäl förstärkning. En bidragande orsak till Bagers fina start är att Sebastian Seifert ligger trea i assistligan. Även Palle Hansen och Jim Gottfridsson verkar enligt statistiken hitta nye Bager på ett bra sätt.
* YIF har inte haft den svåraste inledningen på serien, då man endast mött ett av de lag som härbärgerar på topp-fem i serien (Drott). Guif, Sävehof och Alingsås återstår att möta, och här får vi ytterligare prov på YIF:s status för året.

IFK Ystad
Som gjort som YIF fast tvärtom. Man vann första matchen men har sedan förlorat allt man spelat. Knäckande så klart, för ett så ungt lag som det handlar om, men IFK måste jobba på och tro på det tränare Robert Andersson säger. Laget har talang nog för att stanna i allsvenskan, men hinner man få ut det i tid? Anders Jacobsons comeback är självfallet välbehövlig. Han tillför storlek och stagda, men tillför han motivation? Kanske inte, men i läget laget befinner sig får man ta det onda med det goda.

I USA har min primärkälla till information om handboll varit Super-Flinck på sportbladet. Jag brukar strö rosor kring den mannens fötter, men nu tycker jag mest att han pratar om Twitter. Twitter hit och Twitter dit. Vem twittrar mest och vem twittrar bäst?
Twitter är i min värld det intelligenta språkets slutgiltiga degradering, skvaller och nonsens uttryckt med minsta möjliga ansträngning. Tecken på en display utan känsla och charm. Men, men…vem är jag att yttra mig?
För övrigt anser jag att Twitter bör förstöras.

Tre skånska lag bland de fem sämsta lagen i elitserien, och då har (ännu) inte H43 halkat ner dit. Den skånska fanan vajar brett i svensk handboll, men den vajar inte högt. Jan ”Proppen” Karlssons högtflygande planer för sitt HK Malmö får väl hittills betecknas som den största rödgula besvikelsen. IFK Kristianstad får mycket skit i media och laget verkar än så länge göra sitt yttersta för att bekräfta dyngans riktighet. Tränare Kenneth Anderssons hörna i cybervärlden är trots detta absolut värt ett besök.
Albin Tingsvalls bejublade och imponerande comeback i Lugi ser ut att vara precis så betydande som jag trodde. Högernian är än så länge 67-procentig i sitt skytte (som niometerspelare i handboll är man godkänd om man ligger runt 50) och jag vidhåller det jag yttrat i månader: Lugis vara eller inte vara i slutspel hänger på Tingsvalls vara eller inte vara på skadelistan.

Di Vide kör över lagen i division 2. Med fyra raka segrar leder man serien och printar ut ännu ett kvitto på att Ystads IF är en klubb i framgång. YIF har både spets och bredd.

Truppen till herrlandslagets Super Cup är uttagen. I Oscar Carléns frånvaro ersätter Johan Jakobsson. Så klart, Kristian Svensson imponerade inte på mig i matcherna mot Slovakien. Johan behöver dock inte slita ut sig i landslaget, då Kim Andersson ju råkar vara Bundesligas just nu bästa spelare. På linjen är numera Andreas Nilsson självskriven etta. Hade detta varit facebook hade jag tryckt *gilla*.
Jonas Källmans nej tack borgar för mycket Fredrik Petersen i landslaget. Detta kan bli tiden då han på allvar får visa världen hur duktig han är. Jag önskar honom all lycka.

Blogg in, blogg out..

Över 1 500 lättnadens suckar drogs i ÖP-hallen i går. Den ”vide” supportern kunde gå rakryggad hemåt på söndagskvällen, med ett belåtet leende vilande över läpparna. Men vad var det vi fick se? Jag har sammanställt mina intryck från matchen nedan. Häng med!

* Lugi inledde matchen med att halvt punktmarkera…Andreas Thynell! Ett minst sagt oväntat drag av Johan Zanotti. ”Jag blev chockad…jag menar, så bra var jag ju inte mot H43″, menade Thynell, som däremot tyckte att det var typiskt Zanotti att förstöra en handbollsmatch på det sättet. Själv kan jag tycka att det taktiska draget hade sina poänger; YIF fick inget flyt i anfallsspelet, dessutom kom ”indianen” Kristian Meijer - kategori Bolt-snabb (glimrande i matchen för övrigt) – flera meter närmare det YIF-mål han planterade åtta strutar i. Zanotti tänker irrationellt som ingen annan tränare i elitserien.

* YIF spelade ett bra försvarsspel, bättre än i Lund måste jag anta. Dessutom stod Jürgen Müller i vägen för mycket i målet. Men jag måste tillstå att en del av Lugiskyttarnas skott var av det fesnare slaget.

* Framåt var det inte lika bra. Hemmalaget fick nästan aldrig något flyt i spelet och bollarna hittade liksom aldrig ut till kantspelarna. Niometersspelarna tvingades till enmansprestationer av kämpaprägel, något Jim Gottfridsson, Andreas Thynell och Palle Hansen förvisso gjorde ganska bra. Linjespelaren Martin Bager var bra i defensiven men hittar ännu inte rätt framåt. Då var Ola Netterheim effektivare – hans samspel med unge Julius Martinsson var läckert att skåda.

* Nu till arkivets etikett ”oroande”. Vad gjorde Sebastian Seifert i går? Hade han satsat pengar på Lugiseger? Kristian Meijer fick så många passningar av hemmalagets härförare att det känns lite kutymt att han bjuder igen med en middag eller nåt. Är Seifert som storspelare något man måste titta bakåt i tiden för att uppleva igen?
Nu var det inte speciellt märkligt att Philip Nilsson inte gjorde många mål mot Lugi (med den snede fem-ettan på YIF:s vänstersida) men hans två mål på två matcher imponerar inte. YIF måste hitta sätt att involvera honom mer i spelet.

* Apropå Philip Nilsson så verkade han se som enda utväg att hitta ut från osynligheten att klä av Joakim Bååk. Jepp, tröjan var till 99 procent avtagen innan Bååk hejdade kurtiserandet och placerade tillbaka sin vinröda persedel till matchkorrekt utseende. Jag är inte säker, men det lät som att Bååk sa: ”Vill du följa med mig hem?”. Det är mycket möjligt att detta uttalande endast uppspelades i mitt eget huvud.

* Intervjuzonen nere i ÖP-hallen var härligt laddad/avslappnad efter matchen. Mats Engblom och Johan Zanotti bråkade som småpojkar om huruvida slutresultatet var rättvist. ”Ni ledde för att vi lät er leda!” var lugitränarens måhända ganska lama trumfkort i debatten. Journalisthorden njöt i fulla drag. Axnér/Zanotti vet hur man underhåller ett mediadrev och jag vet inga andra som är så öppna och explicita med sin bitterhet som de två. Det sägs att Tomas Axnérs kommentar på twitter angående förlusten mot YIF var en liknelse mellan Ystadspubliken och ett dagis i overaller. Man måste bara älska ett sådant uttalande. Man måste bara älska den mannen.

* Det är klart, han vill kanske inte kommentera det faktum att hans Lugi faktiskt inte såg särskilt skarpa ut i går. De har ett fint försvarsspel, med Nemanja Milosevic i spetsen, men framåt saknar man hot från niometer. Anders Hallbergs stämskott är verkligen bra, men främst som ett sekundahot. Förrå året var Kim Ekdahl du Rietz ett primärhot, och då kompletterade Hallbergs kanoner honom perfekt. Lugi blir riktigt giftiga i år först då Albin Tingsvall är frisk och i gammalt gott slag. Ifall Tingsvall inte håller sig frisk den här säsongen finns risken att man missar slutspel.

* Jag satt visserligen typ 30 meter ifrån hans läktarsektion, men visst var det Torkel Petersson (denna hjälte!) som bevistade ÖP-hallen för att heja på Lugi? Ibland kommer jag på mig själv med att önska att jag var hans vän.

Varför? Bland annat för hans varma och humanistiska människosyn. Dagen då filmklippet nedan spelades in var dock inte den bästa för honom att delge omvärlden just denna människosyn.

httpv://www.youtube.com/watch?v=61SVYp6NI50

Oscar Carlén är mindre än en månad ifrån en comeback. Det är en betydligt snabbare rehabilitering än vad som förutspåtts, men ärligt talat blev jag mer förvånad när jag såg att solen gick upp i morse. Oscar är He-man.

Två tecken på att Caperiotumba saknar kvalité i år:
1. 14-31 mot Sävehof. 14 mål på hemmaplan är inte godkänt vem man än möter.
2. Dogge ”En cykel på köpet” Doggelito är lagets speaker.

I morgon spelar de svenska damerna World Cup-match mot Spanien och IFK Ystad spelar borta mot Warta.

Blogg in, blogg out..

Söndag är en kalendermässigt fullt logisk dag för summering; tankar kring vad veckan gav, förlusterna, och korsbanden som gick av.

Jag vill börja där, med korsbanden. Hasse Karlsson och Oscar Carlén är båda två ovärderliga för sina klubbar, Oscar även för sitt landslag. Det är en stor förlust för Drott och Flensburg (och Hamburg så klart) men mest lider man med personerna Oscar Och Hasse, inte handbollsspelarna. Det går inte att jämföra en korsbandsskada med att gå sjukskriven från ett vanligt jobb, även om jämförelsen ligger nära till hands. I en vanlig yrkeskarriär är åtta månader en förhållandevis kort tid, i en handbollskarriär är en korsbandskonvalescens eoner av tid. Man brinner en kort tid som handbollsproffs och ett brustet knäligament klipper bryskt av en lång bit av veken.

I Oscars fall är jag helt övertygad om att han gör som 2004, då han drog det andra korsbandet - kommer tillbaka ännu starkare, ännu bättre och ännu mer målmedveten. Han har skallen till det, jag lovar.

Både IFK Ystad och Ystads IF verkar vara i en något inkonsekvent form. Bra prestationer varvas med sämre, självsäkerhet varvas med ångest, som YA skriver om här. Aranäs slog YIF för andra gången den här säsongen, och det säger sig självt att dubbla förluster mot seriens nykomling inte är godkänt. Aranästränaren Dennis Sandberg tror att YIF:s vara eller icke vara i slutspel hänger på Sebastian Seiferts vara eller icke vara på plan och i form. Jag börjar bli benägen att instämma.
Det kanske är ett långskott, men möjligen ligger YIF:s hemmaspöke i att man inte trivs i ÖP-hallen. Man fullkomligt avskyr den. Man tvingas tejpa kryss över de extra sviktande plankorna i golvet och man duschar i grönbrunt fuktiga omklädningsrum som bokstavligt talat lever även när spelarna gått därifrån. Assisterande tränaren Marcus Lindgren säger att ”Det är bara en tidsfråga innan någon trampar igenom golvet. Det kommer att hända”.
Man mår bäst och presterar bäst på ställen man gillar att vara på. Jag tror inte att spelarna i Ystads IF gillar att vara i ÖP-hallen just nu.

Vad hände egentligen i Malmö Arena under VM-finalhelgen? Det var där och då SEH lade riktlinjerna för den kommande proffsligan, det var även där Stefan Albrechtson (vice ordförande i SEH och klubbdirektör i Sävehof) värvade Kent-Harry Andersson till Partilleklubben. Allting skedde under hyschhysch (inte ens de allsvenska klubbarna ägde kännedom om mötet) och successivt sipprar nu informationen ut. Jag undrar vad mer den gode Albrechtson har på gång. Hur ser de rävar ut han har bakom öronen? Han vill bevisligen göra elitserien konkurrenskraftig och Sävehof till svenska pionjärer när internationell handbollsmark ska erövras, men vad blir nästa steg?
Helt klart är att vill man veta vilken väg svensk handboll ska vandra de närmaste åren bör man punktmarkera visionären från 031-området.

Alla hjärtans dag är förvisso en förbannat töntig företeelse, och egentligen bara ett alibi för företag att håva in dollares, ( i principiell protest lovar jag att vara extra frikostig med min kärlek de övriga 364 dagarna i stället) men jag gjorde ändå ett googleexperiment för att utröna vem av de svenska landslagsstjärnorna som är hetast villebråd i kärlekens djungel.

Jag skrev helt enkelt in namnen på spelarna i sökfältet och inställningen ”google instant” gav genast besked om vilka kombinationer som var mest sökta. När jag skrev in namnet ”Tobias Karlsson” fick jag till exempel beskedet att det namnet var vanligast i kombination med orden ”handboll” och ”blogg”. Tobias kan alltså glädja sig åt att vara mest erkänd för sitt handbollsspelande. Intresset kring Dalibor Doder kretsar enligt google kring hans ursprung samt hans ringa längd (vilket bekymrar mig eftersom jag är precis lika kort). Johan Jakobsson är mest känd för att vara före detta partisekreterare för folkpartiet och för att jobba som senior advisor på Vattenfall. Vilka extraknäck!

Nåväl och skämt åsido, de två spelare vars namn förekom allra mest frekvent tillsammans med ordet ”flickvän” var de båda ynglingarna Oscar Carlén och Kim Ekdahl du Rietz. Man kan således konstatera att kamraterna Carlén och du Rietz är lika hett eftertraktade på transfermarknaden som på köttmarknaden.

Jag utförde samma experiment på mitt eget namn och hoppades att orden ”författarämne”, ”heting”, ”mångbegåvat underbarn” eller i alla fall ”blogg” skulle toppa listan, men jag glömde att jag har en namne som jobbar på TV4. Orden ”öron näsa hals” kom dessutom som kombination nummer två, och detta erkänner jag är förbannat förnedrande.

Såg i någon undersökning (säkert gjord av Superflinck på Sportbladet) att Kim Ekdahl du Rietz tjänar 35 000 kronor i månaden i Lugi, och jag undrar hur många procent han kommer att ha ökat sin lön med till nästa säsong. I dag ledde han sitt lag till seger borta mot mästarna Sävehof, och jag böjer mitt huvud i vördnad för Kim, Zanotti och Axnér. Jag har missbedömt er alla och hela laget. Lugi är ett lag för spel om SM-medaljerna och nästa år blir Kim miljonär. I en tysk eller spansk toppklubb kommer han att tjäna mer deg än vad som finns i ett svenskt bageri.

httpv://www.youtube.com/watch?v=EDD84-47An0

Blogg in, blogg out..

Ännu en söndag och himlen är grå. Det känns som upplagt för att anlägga en butter min och slentrianklaga på någonting, men jag ska försöka undvika det.
I skrivande stund har IFK Ystads juniorer blivit klara för finalsteget i junior-SM efter klara segrar mot Bolton och Skövde, samt en lite mindre klar seger över Aranäs. Grattis IFK Ystad! A-lagstränaren Robert ”Knirr” Andersson verkar också kunna glädja sig åt att playmakern Jim ”Gud” Gottfridsson inte fått slita alltför ont. Tack vare lagets överlägsenhet har han kunnat vila, eller också har han varit punktad.

IFK har arrangerat steg fyra tillsammans med Ystads IF:s pojkar B. Även detta lag ser ut att kunna klara sig till finalsteget, även om det återstår en match under söndagen. Vinner man även denna kan man konstatera att Ystadshandbollen även fortsättningsvis ikläder sig rollen som veritabel plantskola för handbollstalanger.

I går var jag på mitt livs första idrottsgala i sydöst. Jag får erkänna att jag allt som oftast känner mig en aning malplacé på dylika evenemang, men det var en erfarenhet och sådana ska man vårda. Ur handbollsperspektiv var galan kanske en mindre missräkning. YIF:s Sebastian Nygren var nominerad som en av tolv för priset årets talang, utan att vinna. Lika mycket vann Sebastian Seifert, som var nominerad för ärofyllda priset årets manliga idrottsman. Kanske hade juryn hoppats på en något hetare höst-Seifert under 2010 för att han skulle peta brottaren Alexander Jersgren.
Och apropå Jim Gottfridsson så var denne nominerad till priset Radiokristallen. Bland tio nominerade blev Jim tvåa, och detta får väl anses vara handbollens största ögonblick på galan i går. Frågan är dock hur många som röstade över huvud taget.

Och inga kvinnliga handbollsspelare bland de nominerade. Tråkigt så klart men traditionens makt och inflytande är stort. För att sydöst ska generera några superstars inom damhandboll måste en tradition startas, pengar och engagemang satsas. Att Ystads IF startat upp en damsektion är ett bra steg, men ett ganska litet. Regionen behöver ett lag som går långt i stora sammanhang och som banar väg för andra sydöstlag. En ambassadör i Oscar Carlén-klass hade förstås också gynnat. Kanske hade Hilda Carlén kunnat bli en sådan, men hon valde som bekant en sport med mindre lårkakor och mera kylspray.

Mycket av snacket kring idrottsgalan handlade annars om prisutdelaren Björn Ranelid. Vilket mediagenomslag den mannen fått. Till, som jag tydligt fått erfara, en massa människors förtret. Det finns uppenbarligen en hel uppsjö detaljer kring Ranelids person som man kan störa sig på. Själv tycker jag att han är en helt fantastiskt karaktär. Visst, han ställer numera upp i en rad mediasammanhang som jag föraktar och hans egen självdistans är, som han själv skulle säga,  lika kort som vägen mellan ögat och hjärtat. Hans böcker tillhör inte heller min favoritsektion i bokhyllan, men ingen kan säga att hans texter saknar poetiska kvalitéer. Hans språkdräkt är under alla omständigheter unik och bara för detta är han värd att beundras, och då kvittar det vad Peter Englund säger. Dessutom är Ranelid förbannat underhållande att lyssna på.

Nu måste jag jobba. Vi hörs.

Blogg in, blogg out..

Svernling. Där har ni namnet på brödraskaran som stal tre poäng av Ystadklubbarna under tisdagen och onsdagen. Erik Svernling gjorde fyra mål när Skövde krossade YIF i egna hemmaborgen, Johan och Anders Svernling gjorde sammanlagt 13 mål när Kroppskultur nådde kryss i allsvenska matchen mot IFK Ystad. Det var en familjefest man som Ystadsbo önskat att de hade haft någon annanstans.

Jag såg ingen av de nämnda matcherna, efter en tuff arbetsperiod och ett lika slitsamt VM-slutspel valde jag att förlägga 48 timmar på sofflocket. Jag vet, det låter tufft. Men på den för ryggen och liggsåren så krävande strapatsen medtog jag proviant i form av chokladbiskvier och berusande fluidum i form av mörk öl och halvtorr sherry.
 Jag märkte omedelbart hur nyttigt det var att lägga tankeverksamhet på annat än handboll, under dessa dygn har jag bland annat hunnit sätta mig in i kaoset i Egypten, och sent i eftermiddags lärde jag mig äntligen vem tusan Maria Montazami är. Ännu lite senare i eftermiddags önskade jag att jag var den vetskapen förutan.

Jag vill naturligtvis ändå uttala mig om de avverkade matcherna. Om den allsvenska kan man konstatera ett par saker.
1. Det är förbannat synd att Viktor Sandberg är tillbaka i Lund. (Han gjorde för övrigt fyra mål i Lugis segermatch mot Guif).
2. Jim ”Gud” Gottfridsson kunde icke förmå att skapa ett världens åttonde underverk, men han var enligt YA-sportens artikel bra nära.
3. Sett till tabellen var det ett onödigt poängtapp, men det osar långväga att denna serien avgörs senare i denna månad när IFK åker upp till Botkyrka för bortamatch mot serieettan Tumba. Tendensen i serien är att upplänningarna går starkast, målskillnaden har vänt från klar IFK-fördel till likaledes klar Tumbamarginal.

Människan har spekulerat i århundraden. Det började med tulpanbubblan i Holland på 1600-talet och sedan dess har det spekulerats i så väsenskilda företeelser som järnvägar och IT. Själv har jag spekulerat i hur länge Basti Rasmussen skulle förbli obesegrad YIF-coach. I och med YIF:s förlust mot Skövde spekulerade jag fel.
Bastibubblan sprack som en överstinn vattenballong över det fuktskadade golvet i ÖP-hallen. Vad brukar man säga: Smekmånaden är slut?

Sanningen är nog den att Ystads IF får jobba hårt för sin slutspelsplats framöver. Jag rankade YIF som femte lag i serien inför säsongsstart, och många kommenterade och tyckte att jag nedvärderade laget. Nu har YIF sju poäng upp till denna femteplats. Man är å andra sidan två poäng från att missa slutspel och fyra poäng från att riskera nedflyttning.

Jag hamnade bredvid Jan ”Proppen” Karlsson på en av matcherna i VM nyligen och jag antydde för honom att både YIF och hans Malmö stod inför liknande situationer inför säsongen. Med flertalet nyförvärv stod båda klubbarna inför problemet att spela in nya spelare i systemet. Jag frågade varför Malmö lyckats så mycket bättre.
Proppen verkade själv en aning förvånad över Malmös fina säsong (femma i serien) och han tillade att Malmö dessutom hade haft fler nyförvärv än YIF att spela in. Så den bortförklaringen fungerar inte i Ystad.
Jag tyckte mig dessutom skönja en viss lycka i hans anletsdrag över att ha valt ”rätt” broder Thynell (Mattias i stället för Andreas). Inte för att Mattias spelar handboll bättre än Andreas, utan snarare för att han kan spela handboll betydligt oftare. Andreas Thynells skadejournal är Tolstoj-lik.

Pierre Hammarstrand magsjuk. Jag frågade Basti Rasmussen vad oddsen var på att det var just Hammarstrand som insjuknade dagen innan match. Basti log och förledde den unge journalisten in i en bisats om glädje.
Jag konstaterar dock att det finns skrämmande likheter mellan Pierre Hammarstrands immunförsvar och Australiens 6-0-försvar. Vilket är synd då PH är YIF:s i mina ögon bäste spelare.

En spelare som spelar trots att han inte bör spela är Oscar Carlén. Det är en spelare som man som åskådare älskar för att han spelar i passion och som om det gällde prinsessan, kungariket och livet självt. Som journalist älskar man honom för att han är lite annorlunda. När man frågar idrottare vad de gärna gör utöver sin vanliga sport, svarar de ofta en annan sport. Oscar Carlén svarar att han gärna lyssnar på svenska visor.

Därför avslutar jag detta blogginlägg med att hedra Oscar med en av mina egna svenska visfavoriter. Fred Åkerströms version stod ej att finna, men denna Elolinonas cover är en förbannat bra sådan, om ni frågar mig.

httpv://www.youtube.com/watch?v=MT4vjK9OguQ

Blogg in, blogg out..

VM-drömmen är slut och när vi går till jobbet i dag är det med vetskapen om att Nikola Karabatic åter är tillbaka i Frankrike, och att Malmö Arena åter ska inhysa medelmåttiga hockeylirare. Och inte heller får vi minnas vår VM-dröm med en medalj i handen.

Nä, det var ju klart lite synd. En fjärdeplats lyser inte som ädel metall i historieböckerna, och de tre avslutande förlusterna tog lite udden av min nöjdhet. Jag var förbannat nöjd efter Kroatienmatchen. Sedan tappade jag dramatiskt i nöjdhet. Nu har jag svårt att definiera min nöjdhet. Jag kan både ha och inte ha en fjärdeplats.

I eftertankens kranka blekhet, som människor sagt sedan Shakespeares tid, konstaterar jag att Sverige bara vann sex av tio matcher. En fjärdeplats är rätt bra betalt för en vinstprocent på 60. Vi hade lite röta både med lottning och med resultat i mellanrundan, även om de tre segrarna mot Polen, Serbien och Kroatien förstås togs helt av egen kraft. De tre matcherna, tillsammans med andra halvlek mot Slovakien tar vi med oss nu när nya uppgifter väntar. Närmast med EM-kval mot just Slovakien i mars.

Jag kan inte låta bli att undra vad Sveriges placering i mästerskapet hade blivit om inte Kim Andersson och Oscar Carlén synkat sina skador som två skolpojkar som inte vill gå till skolan utan den andre. Oscar tvingades ju till slut att gå, men karl’n kunde ju knappt gå. Förbannat oturligt, det där.

Zanotti och Axnér får visserligen tillbaka en något sliten Kim Ekdahl du Rietz, men jag kan inte låta bli att bli en smula avundsjuk på lundatränarna. Om EdR kan dominera i VM som han gjorde, vad kommer han då att göra med ett litet spensligt elitserieförsvar? Svar: Pastej.
 Om han kan motivera sig, förstås. Kim verkar spela på atmosfären i hallen och på inspiration och den kommer framöver inte att tangera VM-klass.
Tipset är att Kim EdR nog får räkna med att ikläda sig mänsklig tvångströja i form av punktmarkering i många matcher.

I morgon drar elitserien igång igen efter över en månads uppehåll. Jag ska själv besöka ÖP-hallen i kväll och se hur YIF skött träningen i januari. Laget möter Skövde i  Ystad i morgon, ett lag som tappar potensen utanför Västergötland. Man ska så klart inte kräva segrar mot högre rankade lag, men jag tycker ändå att YIF ska bära ett relativt tungt favoritskap i matchen. Det finns då läge att knapra in poäng, naturligtvis mot Skövde, men även mot Lugi på fjärdeplatsen, som har en tuff match i Eskilstuna. Det är många omgångar kvar, och jag tycker inte att YIF ska ge upp kampen om högre placeringar än.

Pratade med Pelle Larsson i går (klubbchef i IFK Ystad) om att Viktor Sandberg inte får stanna i IFK. Man får förstå Lugi som efter att ha tappat Fredrik Wahlström (efter dunderblunder i pappershantering) och med sliten Kim EdR i truppen behöver alla niometersalternativ som går att uppbåda.

Sandberg har trots allt gjort ett gediget arbete de fyra matcher han medverkat och han fyllde Anders Jacobsons korta lucka i truppen med bravur. Resterande delar av den unga IFK-truppen får nu visa om man kan försvara en serieledning när det börjar brännas. Bortamötet med tabelltvåan Tumba den 19 februari kan förstås bli brutalt avgörande för vem som tar direktplatsen till elitserien. Till att börja med ska ska IFK betvinga Kroppskultur på torsdag.

Själv ska jag gå och betvinga tre kilometers cykelväg ner till bussen.

Blogg in, blogg out..