Balkongen, 17.23: En man sitter i shorts och bar överkropp och intar glupskt av den vänliga aprilhimlen. I knät har han sin laptop, förstås; i högerhanden en sejdel av stillsamt sprakande gudanektar – det flytande guldiga guldet – vilken han också intar ivrigt av. Det luktar fräst vitlök från thairestaurangen mitt emot och någonstans i närheten dör eller överlever någon en ambulansfärd. Sirenerna tränger fläckvis igenom hans Bob Dylan-playlist. Han önskar förstås att den ambulerande människan överlever, men oavsett är detta ett lyckligt ögonblick, ty mannen är en enkel man. Att Sverige förlorade mot Polen i handboll i går skiter han fullständigt i.

Nja, inte riktigt, för då hade jag undvikit att kommenterat matchen och fokuserat på aprilhimlen och min gudanektar. Men det finns klara skäl till att inte lägga för stor vikt vid att segern på hemmaplan mot Polen följdes upp av en förlust i Gdansk. Häng med!

* Det var kul att se Markus Olsson och Jim Gottfridsson matchas hårt i andra halvlek då Sverige rimligtvis ville spela med sitt bästa lag för att äta upp Polens försprång. Men matchades laget verkligen till hundra procent för seger? Det tror jag inte. När man har en trupp med ett gäng nya killar är det rimligt att matcha in dessa en och en tillsammans med den ordinarie uppställningen, inte flera på en gång. Så hur kul det än var att se Markus Olsson och Jim Gottfridsson tillsammans undrar jag lite varför Jonas Larholm och Patrik Fahlgren inte spelade mer i andra halvlek. Svaret är förmodligen att Sverige inte behövde gå stenhårt för seger. Hollands (Tydligen ska man säga Nederländerna numera men det skiter jag i mest för att det är lite kul) seger över Ukraina innebär att Sverige endast behöver ta en poäng i de resterande två matcherna borta mot Ukraina och hemma mot Holland för att säkra EM-platsen. Kanske tog Ola Lindgren och Staffan Olsson chansen att spela in två spelare de tror mycket på för framtiden. För skulle Sverige förlora en EM-kvalmatch på hemmaplan mot Holland då kan vi avveckla hela sporten. Sverige kommer med andra ord att gå till EM.
* Kim Anderssons återkomst i landslaget ger mersmak. Han var överdrivet bra i hemmamatchen mot Polen, där han stod för både fina assist och mål, men tyvärr sköt han sönder sin axel. Att han fick pris som bäste spelare i bortamatchen med en axel han inte kunde skjuta med, det säger tyvärr kanske lite för mycket om våra övriga svenska spelare. Kim Anderssons betydelse är STOR, och jag hoppas att hans comeback varar länge. Den lättare belastningen han utsätter kroppen för i Danmark (och så småningom i elitserien, väl?) bör borga för flera goda landslagsår för Andersson. Han fyller 31 i år och bör kunna ha minst fem år kvar i absolut världsklass, ifall han vill. Han gör Andreas Nilsson och sina niometerskollegor till bättre spelare med sin närvaro och sina passningar, och själv är han förstås bäst av alla.
* Andreas Palicka gjorde en av sina bästa landskamper och hans sista minut av matchen var helt jävla fenomenal. Han har en ivrigt fladdrig stil men är underhållande att titta på. Men kanske var det ändå så att målvaktsmatchen vanns av Slawomir Szmal.
* Sveriges kantspelare gjorde ingen höjdarmatch offensivt. Jonas Källman blev så där nonchalant i avsluten som han blir ibland och som han ofta blir då han är trött. Den höga belastningen på Källman i och med att Sverige praktiserade 5-1-försvar i de två matcherna får denna negativa bieffekt, och kanske borde man försökt hitta en byteslösning där Fredrik Petersen spelade framåt, alternativt gått ner och spelat 6-0 en period, så Källman fått vila. Niklas Ekberg har gjort bättre landskamper än gårdagens.
* Andreas Nilsson var briljant i hemmamatchen, inte lika framträdande i Gdansk. Mycket berodde på att Kim Andersson spelade utan skottarm.
* 12000 polacker sjöng a capella i Gdansk och det är vackert oavsett var man kommer ifrån.
* Jag tycker att det är synd, det där med Johan Jakobsson. Han har en sådan fin fysik och en HÄSTASPARK till skott, men han har vissa problem med att välja lägen, och att alltid vara hundra procent på banan. Ibland ser han ut att fladdra iväg mentalt och då sitter en enkel passning till kanten på läktaren.
* Expertkommentatorn Johan Petersson klagade på Jim Gottfridssons försvarsspel som vänstertvåa men jag tyckte faktiskt att han löste det bra. Petersson tyckte det var negativt att Jim behövde hjälp med att stoppa farlige Jaszka men Petersson tänkte kanske inte på att det är handboll han kommenterar och att handboll är en lagsport. Man SKA hjälpa varandra i försvaret och den spelare som ensam kan hålla Bartlomiej Jaszka hela tiden, han finns inte. Om inte Johan Petersson kan det förstås.
Jag tyckte att det vad Jims insats anbelangar finns mer att begära av anfallsspelet. I andra halvlek i bortamatchen klev han inte in i situationerna och lät ytterniorna ta ansvaret. Med tiden kommer det där ansvarstagandet att komma även på landslagsnivå.

Jag pratade med Ystads IF:s assisterande tränare Basti Rasmusson inför de båda EM-kvalmatcherna och apropå att laget skulle se hemmamatchen i Malmö. Jag frågade om han inte mest skulle sitta och hoppas att Jim Gottfridsson klarar sig igenom matcherna utan att skada sig. Jag blev vänligt utskälld.

”Men Peter, är du så negativ? Ser du glaset som halvtomt? Sånt kan vi ju inte tänka på! Vi hoppas att Sverige vinner så klart. Man får inte vara så negativ!”

Jag tänkte följa upp med frågan – ”Men av alternativen Sverige vinner och Jim skadar sig eller Sverige förlorar och Jim är briljant och skadefri, så väljer ni väl det andra alternativet?” – men jag blev alldeles knockad av Rasmussons optimism. Efter karriären inom handboll borde Basti Rasmusson inkorporeras i någon slags alternativ antidepressionsbehandling. Jag lovar att han kan bota en självmordsbenägen bara genom att dunka honom i ryggen och säga ”Ah, va ente så negativ!”.

Och på onsdag är det alltså dags för fjärde kvartsfinalen, Ystads IF-Drott. Vi syns då.

Blogg in, blogg out..

Jag tänkte mig en liten slutsummering av OS. (Det blev en lång summering, tillägger jag så här i efterhand).

Först: några ord om finalen.
Sverige gjorde sin bästa match mot Frankrike på jag vet inte hur många år. Försvaret var i princip prickfritt rakt över, vilket bland andra franske förbundskaptenen Claude Onesta lade märke till. Framåt är Sverige inte lika bra som de bästa länderna, men insatsen i finalen präglades i alla fall av ett stort mått intelligens. Det var tydligt att ordern inför matchen var att bara trycka för mål i andrafas om läget var uppenbart bra. Nu blev det ett till synes lite fegt svenskt lag som hellre valde uppställt spel än än en fartfylld andrafas. Det finns poänger med detta – och de främsta är att Sverige drar ner tempot i matchen och minimerar de egna tekniska felen, två punkter som utgör grundstommen när ett sämre lag ska slå ett lite bättre.
Dock funderar man ju på hur matchen hade slutat om Sverige ändå hade tryckt i de där halvlägena. Och om Dalibor Doder hade kunnat spela…

MEN! Sverige gör en otroligt fin turnering. Otroligt fin. Laget ser äntligen ut som ett lag, de gläds med varandra i medgång och peppar varandra i motgång och alla spelare ser ut att vilja vara just där de är. Om det beror på att laget pratat ut efter misslyckandet i EM och VM-kvalet eller om det beror på den ökade motivationen ett OS renderar, det är ännu svårt att avgöra.

Jag ska roa mig med att sätta lite betyg. Jag brukar inte göra det, då jag tycker att en enkel liten siffra får så mycket mer uppmärksamhet än den förtjänar, men nu gör jag det ändå, ty jag är så förbannat oberäknelig.

Mattias Andersson, 4 lurblåsare.
Kommentar: Vilken sanslöst märklig landslagskarriär Mattias gjort. OS-silver redan 2000, borta från landslaget i flera år – sedan tillbaka, men så petad i OS-kvalet, bara för att komma igen i Scandinavian Open och knipa OS-platsen. Och silver på det… Andersson i par med Sjöstrand var turneringens bästa målvaktspar. Mattias fick helt otippat stå i semifinalen (otippat då Sjöstrand ägt danskt arsle i kvarten) och han gjorde det med en fullkomligt avgörande roll. Nummer två i rankningen av svenska målvakter men ändå fantastisk.

Johan Sjöstrand, 5 lurblåsare.
Kommentar: Visst, han kunde varit snäppet omutligare i finalen, men sett i stort och till hela turneringen var han den bäste målvakten, tillsammans med franske Omeyer. När han väl slår igen butiken gör han det inte för att hålla öppet på sommartider eller vissa dagar, han slår igen hela skiten, ser till att den konkar och fjuttar eld på möget. Sen står han och tittar på brasan och muttrar något obegripligt på sin västgötska. Danmarksmatchen är den största målvaktsprestationen av en svensk på länge.

Mattias Gustafsson, 2 lurblåsare.
Kommentar: Lite orättvist att bedöma honom eftersom han knappt spelade. Det verkar vara en kanonkille men jag tycker inte att han når hög landslagsklass varken framåt eller bakåt.

Andreas Nilsson, 3 lurblåsare.
Kommentar: Jag hade hoppats att hans internationella genombrott skulle bli lite mer brutalt. Men han kommer, det är jag helt säker på. Många klagar på att han inte rör sig tillräckligt bra för att få bollar, men jag tycker att bristerna i detta fall ligger lika mycket på nio meter. Samspelet med Nilsson måste det slipas på framöver. Sen syntes det att han var lite tagen av stundens allvar, särskilt mot Danmark, då han missade väl mycket.

Niclas Ekberg, 5 lurblåsare.
Kommentar: Jo, han kanske missade något läge för mycket för fem lurblåsare egentligen, och hans försvarsspel var i ett par matcher rätt dåligt, men jag tycker att det är läge att verkligen hylla en målskytt nu. I ett landslag som har förtvivlat svårt att göra mål blir han hela turneringens skyttekung. Bara det är värt fem lurblåsare. Och hans iskyla – han är lika iskall som en iskall Michael Caine. När de klippte Niclas navelsträng som nyfödd klippte de även alla hans förbindelser med nervsystemet.

Johan Jakobsson, 2 lurblåsare.
Kommentar: Spelade inte jättemycket och kom inte riktigt in i spelet när han väl var på banan. Jakobsson har de fysiska förutsättningarna för att spela på absoluta världsnivån, men han saknar ännu ett par mentala bitar, värdering av lägen bland annat. Kommer att få många fler chanser att visa vad han går för på landslagsnivå, då Kim Andersson nu slutar i blågult.

Kim Andersson, 5 lurblåsare.
Kommentar: Även solen har fläckar och hade inte Kim Andersson haft fläckar hade han varit sex lurblåsare i OS. Enorm betydelse för laget, drar på sig uppmärksamhet och öppnar upp för övriga spelare. Serverar dessutom övriga spelare med smörpass, vilket hans totala andraplats i poängligan vittnar om. Andersson blev endast distanserad av kroaten Domagoj Duvnjak. Kim vann dessutom assistligan, och blev uttagen i all star team. Kim Andersson lämnar ett stort hål efter sig i landslaget.

Dalibor Doder, 3 lurblåsare.
Kommentar: Han hade visst mer klasshandboll i sig. Jag var tveksam inför OS men ”Dado” visade tvivlarna, inklusive mig, att man kan behålla klassen trots att man harvat två år i tyska andraligan. Han gör dock fler tekniska fel nuförtiden, och är inte riktigt lika effektiv. Men enormt sevärd och enormt saknad i finalen.

Jonas Larholm, 3 lurblåsare.
Kommentar: Gjorde en riktigt stark final och var nog bäste svensk offensivt sett. Har en spelstil som kanske ingen annan i världshandbollen och när han är på humör är han oberäknelig och otäck att möta. Hoppas att han får en revival i Ungern. Då blir han nyttig i landslaget även i framtiden.

Kim Ekdahl du Rietz, 4 lurblåsare.
Kommentar: Världens tyngsta stegisättning. Dessutom en grym skytteprocent (59). Dessutom OS tvivelsutan knepigaste frisyr. Bara han etablerar ett bättre samarbete med mittsexan och slipar bort en del av de offensiva fouls han trots allt begår så är han något att hänga upp det svenska anfallsspelet på i många år. Men frisyren, den kommer jag bara inte överens med.

Jonas Källman, 5 lurblåsare.
Kommentar: Uttagen i världslaget, tvåa i interna svenska skytteligan utan att slå straffar, briljant både framåt och bakåt. Toppbetygelserna kan man låta regna över Jonas Källman för i mina ögon var han bäste svensk i turneringen. Han gör nästan inte en felbedömning i sitt spel som indian i 5-1-försvar och är förmodligen bäste tvåa i 6-0-spelet. Dessutom hade han en hygglig effektivitet i avsluten. Hatten av Jonas Källman. Hoppas nu att han övertalas att fortsätta i landslaget.

Fredrik Petersen, 5 lurblåsare.
Kommentar: Tar han inte i nu, den där Lindgren? Nä, det gör han inte. Fredrik Petersens ”genombrott” är förutom oväntat – stort och glädjande. Från att ha haft något slags landslagskomplex då han inte fått ut full kapacitet fick vi plötsligt mer än vi någonsin bett om. Vi fick en kantspelare med en skottprocent på 87, högst i OS vad jag sett, och dessutom en mittnia som inte tar ett enda felbeslut (i princip). Petersens lugna men ändå fartfyllda spel på mitnio var fritt från tekniska fel, vilket gjorde det svenska anfallsspelet till, om inte effektivt, så i alla fall riskminimerat. De skott han tog från nio meter gjorde han dessutom mål på, att behålla skottprocenten 87 när man spelat lika mycket på nio som på sex meter – det är beundransvärt. Hatten av igen, och jag behåller den av.

Magnus Jernemyr, 5 lurblåsare.
Kommentar: Var det hans sista uppträdande i landslaget? Det hoppas jag verkligen inte. Han är vår bäste försvarsspelare och den största anledningen till att motståndare fruktar att gå in i det svenska mittlåset. Hans teknik är oefterhärmlig: när en anfallsspelare kommer nära honom tar Jernemyr tag i honom och lägger honom ovanpå sig själv. Det ser absurt ut, som en olyckshändelse med homoerotiska inslag, men det är helt och hållet beräknat av Jernemyr.

Tobias Karlsson, 4 lurblåsare.
Kommentar: Strålande, även han, men med ett par brister: När Karlsson väl följer upp i andrafaskontringen utgör han ett nytt alternativ som mittsexa, men tyvärr missar han allting han får händerna på. Det är obegripligt, det är som om han aldrig spelat anfallsspel tidigare. Dessutom tar han för många onödiga utvisningar. Han vann busligan i OS och ”vann” är förstås ett ord som lite tappar sin innebörd i sammanhanget. Saknar smidigheten och den tekniska finessen i försvarsspelet som Magnus Jernemyr har, men är, naturligtvis, väldigt bra ändå.

Slutligen är förbundskaptenerna fem lurblåsare var. Nu tycker väl förmodligen varenda expert i landet att de ska sitta kvar på sina poster, från att ha haft helt andra åsikter inför OS. Allmänheten måste förstå att det är så här det ser ut. Det hade varit tjänstefel att inte ifrågasätta deras roller efter VM-kvalinsatsen, en insats som de till och med själva rubricerar som ”fiasko”.
Jag själv var en aning reserverad i frågan inför OS. Jag sa att jag ville se en förändring i laget, i attityden och inställningen. Jag ville skönja drag av något som kan bära svensk handboll in i framtiden, ett slags nytänkande och en vilja att komma i takt med tiden. Detta får man verkligen anse att Ola-Staffan lyckats med.

Emellertid, deras kontrakt som förbundskaptener går ut nästa sommar, 2013. Ett år då vi inga mästerskap har för svensk del. Så ämnar de fullfölja sina kontrakt kan de lika gärna få ett längre kontrakt redan nu. Vill de bara sitta kontraktet ut är det bättre att låta dem sluta direkt, så att de lämnar plats för någon ny att bygga ett nytt lag till 2014, då vi förhoppningsvis spelar mästerskap igen.

****************************************

Avslutningsvis vill jag öppna mitt hjärta. Följande kommer att låta pajjigt och lite töntigt men det skiter jag i.
Jag har med åren förvärvat – eller blivit bestraffad med, beroende på hur man ser det – en tilltagande blödighet. Jag har slutat att se på dramafilmer med näsduksfaktor i sällskap med andra för att jag inte vill göra bort mig. Jag kan överhuvudtaget inte se på sport-krönikor utan att ha något i rummet som jag kan zoona ut på (en skål chips till exempel). Numera kan jag inte ens se min katt stå bredvid en tom matskål utan att få en klump i halsen. ”Hur länge har han stått där? Är han arg på mig?”
Med tanke på allt detta är det kanske ingen skräll att jag blivit berörd under OS, men min affekt fick verkligen olympiska proportioner under slutspelet.

Då segern mot Danmark stod klar satt jag ensam med en flaska rom och utan några som helst hämningar. Jag lipade som ett barn. Inte åt segern i sig, eller åt medaljen som senare skulle komma – sådant bryr jag mig inte så mycket om längre. Utan åt den besinningslösa glädjen. Åt att 14 killar som under så många år mest fått stå och göra sig bortförklaringar i teve nu äntligen får riva ner fördämningarna och bara skratta och skrika.

Att se glada människor, jag menar galet glada människor, är kolossalt medryckande. När Kim och Kim ligger i en nästan odefinierbar hög på golvet, och det ser ut som att de nästan ligger i begrepp att börja ligga med varandra, så känner jag mig mer än någonsin som en del av en vacker mänsklighet.

Så tack, killar – för silvret – men ännu mer för glädjen.

Blogg in, blogg out..

Ah, vi börjar så här: jag hade fel. FEL, FEL, FEL, FEL.

Jag samspråkade med en handfull kamrater och kollegor inför Sverige-Danmark. Gemensamt hade de alla att de hyste en lätt, luftig och lite tveksamt yttrad optimism angående de svenska chanserna. Jag log åt denna charmiga naivitet, så som man gör åt ett barn, och sa att jag hoppades så klart att de hade rätt. Men hade jag själv värderat de svenska chanserna så hade de knappt hamnat på tvåsiffrigt i procentantal.

Men oj vad fel jag hade. Sverige vann och man gjorde det på ett sätt som är imponerande upphöjt med tio. Jag ska nedan ge ett antal exempel på detta.

* Kroatien visade i gruppspelet hur man utmanövrerar Danmark – sätt ett klistermärke på Mikkel Hansen. Plötsligt blev det tydligt exakt hur mycket danskarna hängt upp sitt spel på Hansen de senaste åren. Att plocka bort Hansen från Danmark är som att plocka bort Austin Powers ”Mojo”. Danmark blir impotent.
Jag såg Danmark-Kroatien och tänkte: ”Så här borde Sverige göra. Men den svenska stoltheten och vårt ingrodda 6-0-spel kommer att förhindra oss.” Jag trodde för det första inte att Sverige skulle inleda med denna sneda 5-1 på Hansen, och för det andra trodde jag inte att Sverige hade förmågan att göra samma sak som Kroatien. Men som sagt: jag hade fel.

* Och det var inte det att Sverige rakt av punktmarkerade Hansen. Det briljanta med Ola-Staffans taktik var att det just var en ”sned 5-1″, med Jonas Källman/Fredrik Petersen som en liten fiskare på distans, 1,5-2 meter från Hansen. Det luriga med detta spel är att Mogensen och Söndergaard, övriga danskar på nio meter, vet att det GÅR att spela Mikkel Hansen. Man KAN göra det om man vill, men så fort de gjorde det så stannade spelet upp och Hansen kunde inte göra något från 15 meter. Hade Sverige rakt av punktmarkerat danska superskytten hade Mogensen och Söndergaard slutat tänka på danskmojon och brytt sig bara om att skapa ett spel utan Hansen. Briljant!

* Apropå briljant, Johan Sjöstrand. Rend mig i røven vad bra han var! Och ändå var Niklas Landin i danska målet typ lika bra. Han limmade tre skott av Kim Andersson. Det måste rendera något slags danskt bragdguld.
Men för att hålla oss till Sjöstrand – briljant alltså. Och då hade expert Magnus Grahn tidigare under onsdagen, i SVT:s morgonsoffa, kallat valet mellan Johan Sjöstrand och Mattias Andersson för ett val mellan pest och kolera. Kanske är han expert på handboll, ”Nollan”, men svenska språket och grundläggande semantik är honom bevisligen främmande. Oavsett vilken sjukdom Johan Sjöstrand var så var han ljuvlig. En släng av ljuvligaste kolera.

* Fredrik Petersen. Han är faktiskt den perfekta avlastningen för Dalibor Doder. Med Doder får man en irrationell lirare som kan göra många mål och luriga assist. Man får också en bunte tekniska fel och lite slarv när det inte stämmer och när han blir trött. Fredrik Petersen gör inte ett fel som mittnia! Det är enkelt, fartfyllt, kanske lättläst egentligen (men danskarna hann inte bli läskunniga) och kliniskt felfritt. Hans två mål från nio meter var dessutom vetenskapligt omöjliga att göra på Niklas Landin. Det sket Petersen i och där gjorde han så klart rätt.

* Domarna dömde snarare åt Danmarks fördel än åt Sveriges. Ytterligare ett tecken på vilken stark match svenskarna gjorde.

Jag och många med mig kommer att anklagas för kvalificerat kappvänderi, när vi nu hyllar förbundskaptener och ett landslag som underpresterat så många gånger de senaste åren, men det får så vara. Laget säger ju själva att man känner förändringen som skett nu i OS. Harmonin, glädjen, motivationen. Och i dag är jag gärna en kappvändare; jag är så innerligt glad för laget, för svenska folket och för mig själv. Jag har varit rätt trött på OS, men nu är jag på hugget igen!

Och min glädje kanaliserar jag denna dag i en paintbild. Fast ”bild” är att reducera min insats. Det ni ser nedan är ett måleriskt mästerverk, om jag ödmjukt får yttra min mening. Det är helt enkelt min version av Nils Dardels ”Den döende dandyn”. Ni kan googla den, om ni vill. Eller, följ länken.
Jag kallar mitt verk för ”Den döende dansken”, och det är förstås bildligt menat, så ingen får krupp och tror att jag önskar död åt Danmark. Den döende dansken på bilden är en neutraliserad Mikkel Hansen, och som alltid när jag avbildar danskar gör jag Hansen i skepnaden av en pølse. Den som sveper täcket över Hansen är Fredrik Petersen. Övriga personer på duken är Staffan Olsson, Johan Sjöstrand och Niclas Ekberg.

Ungern i semifinal redan i morgon. Ungern är inget dåligt lag men att säga något annat än att det är en drömlottning vore idioti. I den andra semin möts Frankrike och Kroatien. Vi har alltså en semi som på papperet ser ut som en moralisk final och en semi som ser ut som en moralisk match om nionde plats. Men vem klagar?

Sverige kommer att återgå till ett normalt försvarsspel, Ungrarna är mindre beroende av en spelare och har luriga alternativ på nio meter. Lazslo Nagy är inte vad han har varit men får han flyt är han obehaglig. Gabor Csaszar är som sagt var en personlig favorit hos mig, och även i övrigt har ungrarna ett bra lag. Det blir tufft, men att som svensk gå in i en semifinal med fifty-fifty-utsikter att vinna den – det är inget annat är fullkomligt strålande. Jag kommer inte att tippa den eftersom det är lönlöst och eftersom jag är en usel tippare.

Ah, vafan, jag tippar ändå. Sverige vinner, 25-22.

I dag är en glädjens dag. Njut av den.

Blogg in, blogg out..

Bara någon timme efter att detta inlägg publicerats kommer tusentals segerrusiga danskar fira sina handbollshjältar i Köpenhamn. Laget har nu två EM-guld på fyra år och ytterligare en VM-final. Min gode vän Sören Simonsen brukar till mitt förtret benämna Danmark som ”storebror” till Sverige i handbollssammanhang, men jag får ju ge honom rätt. Grattis Danmark.

Redan när Polen slog Tyskland i mellanrundan och det slogs fast att Danmark nu, som genom ett mirakel, hade allting i egna händer igen sa jag att ”nu vinner danskarna EM”. Det är för mig en liten lisa i det svenska nederlagets bittra stund att i alla fall kunna säga ”vad var det jag sa?”.

Danmark vinner EM (och är därmed världens just nu bästa lag) för att de spelar framtidens handboll, fast redan i dag. Nyckeln till deras framgång är de hypersnabba spelvändningarna där antingen Niklas Landin eller Mikkel Hansen levererar smörpass till snabbfotade kantspelare. Som jag proklamerade i föregående inlägg är det detta vi måste utbilda våra unga handbollsförmågor i. Bilden av ett fegt Sverige som lunkar upp i anfallet för att ”bygga” upp ett riktigt spel sitter fast på min näthinna och det är tyvärr bilden av ett lag som fastnat i dåliga vanor och i en tro på något som faktiskt inte fungerar. Sverige måste bryta sig loss från detta kollektiva fegistänk.

Till mitt förra blogginlägg kommenterade avsändare Turetiger att jag glömde en del av utbildningen – det att lära sig spela utgrupperat försvar. Jag instämmer, detta är något vi också måste lära oss, att ha alternativ tillhanda om 6-0-spelet inte fungerar. Vi såg dock att 6-0-spelet faktiskt kan fungera riktigt bra på yppersta nivå – tyvärr var det Serbien, och inte Sverige, som visade detta i EM.

Det sägs i allehanda mediekanaler att Staffan Olsson och Ola Lindgren nu för första gången är ifrågasatta som förbundskaptener. Det håller jag inte med om. Jag säger att de snarare nu för första gången är ifrågasatta på ett sådant sätt att diskussionen bör föras om de egentligen är rätt personer att leda ett Sverige på väg in i framtiden. Kim Andersson sa, efter en av de bleka insatserna i EM, att ”det går inte att ifrågasätta kunskapen hos två människor med över 700 landskamper tillsammans”.
Jo Kim, det går i allra högsta grad. Det är en fara att sätta alltför stor tilltro till sådan blågul statistik. Din höga förmåga som spelare garanterar inte en lysande karriär som tränare. Tyvärr tycker jag mig se på många av ”Bengans boys” att de inte besitter det taktiska sinne som en förbundskapten behöver. Jag tror också att det kan vara en nackdel att ha två förbundskaptener, stundtals i EM såg det ut som att ingen av Staffan och Ola var beredd att ta tag i taktpinnen. När man kan läsa i hundratals mediekanaler och av hundratals experter taktiska drag som förbundskaptenerna inte gjorde, då måste man börja fundera. Och när man ser på vilket vis en sådan som Ulrik Wilbek coachar sitt lag, då blir man varse skillnaderna.

På nio EM-matcher har Staffan-Ola vunnit en match. En enda match. Mot ett Tjeckien som var ett av EM:s absolut sämsta lag. Visst, vi blev fyra i VM, men det var på hemmaplan, och på 22 spelade världsmästerskap har 13 slutat med att värdlandet tagit sig till minst bronsmatch. Så man kan säga om Sveriges VM-insats att den absolut var bra, men inte exceptionell. Dessutom var den ju bevisligen en engångsföreteelse.

Så Sverige är tolva i Europa och nu har vi all anledning att frukta OS-kvalet, och VM-kvalet. Tack vare att Danmark vann EM hamnar vi i en OS-kvalgrupp med Ungern, Makedonien och Brasilien. Rankingen sett utifrån EM-resultaten placerar oss trea i denna grupp, alltså utanför OS. Det är inte värdigt en stolt handbollsnation som Sverige. Något måste göras.

Efter EM-besvikelsen ska det bli skönt att i bloggen få återgå till normalläget. IFK Ystad är ju exempelvis mirakulöst nog på väg att hänga kvar i allsvenskan. Spännande blir det att följa fortsättningen.

Även här i hemmet pustas det ut efter EM. Min flickvän är från Örnsköldsvik och där tror man inte att idrott kan bedrivas utan en platt gummimojäng och tillhygge i glasfiber. Hon förstår inte heller varför spelarna inte slår varandra lite mer i huvudet. Efter några intensiva handbollsveckor är hon nog glad att åter se mig uppstigen från soffan.
Ett roligt tillägg kan dock göras, apropå min flickvän och apropå förbundskaptenerna: under andra halvlek mot Polen utbrast hon ”Alltså, jag kan inget om handboll, men till och med jag begriper att man borde byta ut Kim Andersson (punktad) och testa att spela med han den tunnhårige (Johan Jakobsson).”
Tänkvärt.

Hon har även upplyst mig om topp-två på listan över EM:s snyggaste spelare, som tydligen är tysken Uwe Gensheimer och dansken Bo Spellerberg. Jag undrade om inte tysken Holger Glandorf fanns med som bubblare på listan, men då tittade hon på mig som om jag sagt något konstigt.

Och apropå listor ska jag avsluta detta som vanligt aslånga inlägg med mitt allstar-lag från EM. Håll tillgodo.

Målvakt: Darko Stanic, Serbien. Vänstersex: Gudjun Valur Sigurdsson, Island. Vänsternio: Mikkel Hansen, Danmark. Mittnio: Ivano Balic (alltid), Kroatien. Högernio: Kiril Lazarov, Makedonien. Högersex: Dragan Gajic, Slovenien. Mittsex: René Toft Hansen, Danmark.
Turneringens bäste spelare: Kiril Lazarov.

Blogg in, blogg out..

Ja, det var det hele.
Eller ja, två matcher återstår så klart av Sveriges EM, men det står nu klart att någon medalj, det blev det inte den här gången heller. Och det ska Sverige så klart inte ha heller, inte efter den insats laget gjort.

Serbienmatchen fastställde ett antal saker.
* Förbundskaptenerna hade lärt sig läxan. Man coachade mer aktivt och testade många lösningar. Bland annat fick Jakobsson speltid, något han borde fått mer av i andra matcher. Man poängterade även det som jag själv poängerat i ett decennium, vi måste satsa på snabba spelvändningar! Att spelarna inte genomförde det fullt ut mot Serbien tyder snarare på att kompetensen inte fanns hos spelarna.
* Utan en mittnia i form är Sverige inte världsklass. Dalibor Doder kändes inte betrodd under mästerskapet, men mot Serbien fick han speltid och uppvisade en formsvacka vars djup tangerade Marianergraven. Är ”Dado” slut, eller kommer han tillbaka? Vet ej.
Eftersom Larholm låg på hotellrummet och studerade innanmätet på serbiska toalettstolar saknade Sverige kreativitet från mitten. Jag välkomnade dock det taktiska draget att testa Kim Andersson i mitten, det var då det svenska anfallsspelet kändes som farligast.
* Spelarna hade lärt sig läxan från Polenmatchen och visade upp heder och hjärta, bäst personifierat i Lundströms och Karlssons uppoffrande spel, med slängningar i Serbiens målgård.
* Kim Ekdahl du Rietz får av mig det högsta betyget hittills av de svenska spelarna. Kim EDR är heder, mod, hjärta och muskler. Blir han bara lite mer hjärna blir han ostoppbar. Kim Andersson och Niclas Ekberg har också varit bra, men alltför växlande i kvalitet.

Kim EDR:s insats förärar honom en plats i dagens paintbild. Jag försöker här framhäva, och med viss framgång om ni frågar mig, Kims svällande fysiska tillgångar; tröjlös förstås, för allas trevnad och med små, tighta Sverige-speedos. Som ni sett har Kim trimmat bort bohemskägget som han fått vissa gliringar för. Tydligen var anledningen att det på ett obehagligt sätt låg ”slickat” mot halsen efter duschen. Nåväl, i verket här beskriver jag även ”tussens” plausibla öde i livet, som symboliskt och liksom Kim måste inrätta sig i ett kollektivt fungerande. I detta fall i en liten matta.

Tillbaka till det relativa allvaret.

Ifall jag hade varit förbundskapten för Sverige finns det en sak jag hade poängterat mer än något annat. Spelvändningen!
Vi har ett obestridligt faktum: Sveriges uppställda anfallsspel suger sumpråtta. Eftersom en handbollsmatch av i dag innehåller upp emot 70 anfall per lag gör Sverige (som i exempelvis Serbienmatchen) mål på 30 procent av anfallen. Det borde i så fall ge den svenske målvakten rätt att kasta ett svårt utkast (nästan så svårt att man räknar det som ett 50/50-kast). Går kastet fram är det ju nästan garanterat ett mål. Man ser detta bäst i Danmark där Niklas Landin kastar nästan-no-matter-what. Dessa enkla mål är värda SÅ MYCKET. För Sverige hade det varit ännu viktigare än det är för danskarna, eftersom ju danskarna även har ett bra uppställt anfallsspel.

Och kommer inte direktkastet till kantspelarna borde det vara en uttalad intern lag i Sverige att man måste trycka i andrafas. Med spelare som Kim Andersson och Kim EDR (tunga, kraftfulla och extremt svåra att stoppa i fart) måste procentsatsen ligga långt över 30 procent i lyckliga utfall i andrafaskontringar. Och för att förtydliga: det spelar ingen roll om motståndarna har hunnit hem och samlat sig på sexmeterslinjen, det är ÄNDÅ lättare att göra mål med ett lag som kommer i fart.

I handbollsutbildningen framöver måste vi trycka på följande punkter:
* Målvakter måste snabbt jaga boll efter räddning eller skott utanför. Inga pajaskonster eller löjliga segergester (som både Sjöstrand och Palicka sysslar med) utan få fatt på bollen snabbast möjligt och överlämna till utespelare. Därefter kan målvakten få fira eller sätta upp en hel jävla Strindbergpjäs om han känner för det.
*  Kantspelare måste få förmånen att tjuva mer i försvarsspelet. Visst, det kan ge något mer baklängesmål per match (i konstigt studsande returer) men fler mål kommer definitivt att göras.
* Resten av utespelarna måste få programmerat innanför pannbenet att andrafaskontringen SKA göras. Kommer man inte igenom i denna, då kan man lugna ner spelet. Man borde även utveckla fler spelvarianter på andrafaskontringar.

Sen finns det så klart tillfällen i matchen då man inte ska jäkta. Ibland vill man bara att tiden ska gå (en man mindre till exempel) men jag talar om standardläget.

Danmark ikväll. Viktig match eftersom vi inte vill att Danmark ska vinna EM (av OS-skäl). Vinner Danmark eller Spanien EM står vi inför en svårare OS-kvallottning än vi trodde.
Tar Polen poäng av Tyskland i matchen innan så tror jag ärligt talat inte att Sverige har en chans mot Danmark. Danskarna har nog lärt känna sin egen naivitet från gruppspelet, och jag tror att de bara kommer att bli bättre och bättre i den här turneringen.

Blogg in, blogg out..

Det bereder mig ett stort nöje att redan efter två omgångar i EM kunna konstatera att Sverige är klart för mellanrundan. Detta efter en seger mot Tjeckien som borde blivit betydligt större än den faktiskt blev. Redan i första halvlek ledde Sverige med sex bollar och man borde ha tagit med sig en halvtidsledning i paritet med denna differens. Men det är en sjukdom detta landslag har och har haft ända sedan guldgenerationen lade av – det att stänga matcher och undvika stora dippar.
Det var till exempel helt otroligt signifikativt att Staffan Olsson och Ola Lindgren i sista timeouten deklarerade för spelarna: ”INGA ONÖDIGA UTVISNINGAR BAKÅT”, varpå både Jonathan Stenbäcken och Henrik Lundström fick mental härdsmälta och tog de två onödigaste tvåminutrarna i mannaminne – i samma tjeckiska anfall!

Är jag hård? Sverige vann ju trots allt.
Kanske det, men det tänker jag fortsätta med. Jonathan Stenbäcken har i min bok inte gjort någonting för att förtjäna att gå som nummer ett på vänsternio – och då var han ändå klart bättre mot Tjeckien än mot Makedonien (för denna gången syntes han i alla fall).  Jag antar att han går före Kim EDR på grund av ett något bättre försvarsspel, men är det så är det ett rätt så fegt tänk från förbundskaptenerna. Kim EDR var för allt i världen inte felfri framåt mot Tjeckien när han väl fick spela, men han vågar gå för det! Ska vi gå någonstans i den här turneringen har vi inte råd att ge våra motståndare en död zon i anfallsspelet.
För övrigt borde uppställningen Larholm, Doder och Andersson spelas mer på nio meter. Alla tre är spelare som vågar attackera och är kreativa. Får dessa tre spela i hop sig tillsammans med världsspelaren in spe, Andreas Nilsson, kommer detta att bli bra.

Kim Andersson och Niclas Ekberg, där har ni två av de spelare som varit absolut bäst i denna EM-turnering så här långt. Båda har dessutom en gedigen Ystadsbakgrund och utgör tillsammans ett ämne för omätbar stolthet för staden. När det mesta gått emot Fredrik Petersen och Mattias Andersson i den här turneringen är det kul att se Ekberg och Andersson ta ytterligare steg i sina karriärer.
Andersson är magnifik både som skotthot och som playmaker och hans briljans avslöjar med viss pinsamhet hans överlägsenhet gentemot sina niometerskamrater.
Ekberg är ett unikum vad det gäller avslutsregister och psyke – vid straffpunkten är killen så kall att Kelvin nog helst hade velat revidera sina åsikter om den absoluta nollpunkten. Ekberg lobbar i EM som om han stod och lattjade hemma i sitt eget vardagsrum. En sann konstnär.

Här under demonstrerar jag min avsaknad av konstnärlig målarbegåvning och mitt överflöd av fritid när jag avbildar Niclas Ekbergs strafflobb mot Tjeckien. Jag antar att konstverket bör tolkas inom ramen för det symbolistiska facket och inte det realistiska. Det är därför tjeckiska målvakten Petr Stochl ligger på en divan, djupt traumatiserad av Ekbergs förnedring. Den lille filuren nederst i bild är förstås Sigmund Freud himself, utförandes en psykoanalys.

Tyskland kvar, seger där och Sverige går till mellanrundan med tre eller fyra poäng.

I resultatväg i övrigt i EM noterar vi Serbiens seger över Danmark och Spaniens dito över Frankrike. De fyra lagen kan vara turneringens topp-kvartett, men Danmark och Frankrikes något knackiga inledning på mästerskapet kan tolkas som att toppskiktet i handbollseuropa är tightare än någonsin.

*******************************************

Tråkigt som Lundabo att konstatera att H43 lämnar elitserien, som i och med detta tappar ett känslofyllt stadsderby. Ska man se på H43-fallet från ett positivt perspektiv kan detta vara ett steg mot en elitserie med färre och bättre lag. Nu kommer förmodligen de bästa spelarna i H43 fördelas på andra elitserielag, hade man gjort samma sak med fem lag till från högsta serien hade kvalitén stigit markant, om detta proklamerar jag min sannaste övertygelse.
Kanske norpar något av Ystadslagen en H43-flyktande? YIF borde i alla fall ha stålarna, avseende det faktum att man är rikast i elitserien.

Blogg in, blogg out..

”När allt går lätt blir man fort dum”.
//Maksim Gorkij

Jepp, vad passar väl bättre efter ett dubbelmöte med Ryssland, än detta träffsäkra citat av just en rysk författare, tillika faktiskt min favorit bland ryska författare (Gorkijs bitterhet parad med en märkligt matchad livsglädje tilltalar mig).

För det gick alldeles för lätt i match 1 i Kristianstad för att det skulle gå bra i match 2 i Malmö, och man slutar aldrig att förundras över hur märkligt det mänskliga psyket är. Ge henne en rak väg och hon blir plötsligt sugen på att gå skogsstigar.
Men trots allt var dubbelmötet ett tämligen givande genrep inför EM, mycket mer givande än genrep varit de senaste åren, då det svenska landslaget många gånger ställts mot ett alltför blekt motstånd. Ryssland var bra utan briljans, det vill säga lagom. Nedan har jag samlat positiva och negativa tankar angående Ryssland x2 och statusen inför EM:

Positivt:
* Mittlåset. Ja, det är bäst i världen och jag är långtifrån unik som hävdar det. Jag sällar mig till en enorm skara. Och för varje dag som går ter det sig allt märkligare att Ola-Staffan under en period petade Magnus Jernemyr ur landslaget. Magnus Jernemyr är världens bästa försvarsspelare.
* Målvakterna. Ser man blott på Rysslandsmatcherna blir det Andersson/Palicka som står i EM, men så kommer man nog inte att göra. Johan Sjöstrand är förstavalet, vem som tar shotgun-sätet det tvistar de lärde om. Mitt tips är Andreas Palicka, förbundskaptenerna tar nog chansen att föryngra truppen när det nu ges en uppenbar öppning för det. Hur man än gör har man en kanonuppsättning målvakter.
* Kim Andersson. I bättre form än någonsin och Sveriges viktigaste spelare offensivt. Han hittar linjen bättre än alla andra och skjuter bättre än alla andra, möjligtvis i konkurrens med fysfenomenet Johan Jakobsson. Oscar Carlén blir så klart saknad, men kanske inte så saknad som det befarats.
* Kim Ekdahl du Rietz aptit. Han käkade godis i direktsändning som om det inte fanns någon morgondag. Och lika hungrig verkar han vara på plan, håller hans fot har vi ett vapen som få andra länder har.
* Niclas Ekberg. Straffarna, kontringarna, niometersskotten! Ekberg är en sällan skådad måltjuv och extremt viktig för Sverige i alla matchmoment som kan klassas som offensiva.

Negativt:
* Mittnio. Alternativen vi har att välja på är Jonas Larholm, Dalibor Doder och Fredrik Larsson. Alla var mer eller mindre dåliga i ryssmatcherna. Det blir garanterat så att Staffan-Ola kör på Doder/Larholm men dessa måste hitta formen. Doder såg spelsugen ut men sköt dåligt och gjorde konstiga spelval, Larholm såg inte ens spelsugen ut och har inte varit bra i klubblaget. Helst ska båda höja sig rejält till EM, en av dem MÅSTE göra det.
* Linjehittande. Det var egentligen bara Kim Andersson som verkligen hittade Andreas Nilsson. Jag är dock säker på att ännu fler inspel kommer att komma när Doder/Larholm hittar formen.
* Kim Ekdahl du Rietz skägg. Det är inte bra. Jag skulle kunna raljera spaltmetervis om detta men nöjer mig med att säga att det inte är bra. Men låt oss hoppas att det fungerar som en lyckomedaljong för Kim och hans fot.

Vidare noterar vi att Ola Lindgren är klar för IFK Kristianstad, en klubb som Johan Flinck på Sportbladet upphöjer till Sveriges nästa stormakt inom klubbhandboll. Han är inte alls ute och cyklar, Kristianstad har pengarna och pengarna talar som bekant. Vidare har de Sveriges bästa publikunderlag, sponsorer och ett galet intresse i stan. Den sportsliga biten har varit den som saknats men tänk vilken magnet Ola Lindgren kommer att vara! Alla unga spelare med någon som helst ambition att lira i blågult kommer att vilja gå till Kristianstad. Och alla utlandsproffs som så småningom vill komma hem fick nu en anledning att välja orange dress i stället för, till exempel, vit.

Apropå Ryssland måste jag tipsa om en av mina absoluta favoritfilmer – Tarkovskys magnifika ”Solaris”. Vacker, poetisk och spännande. Och ska ni se den var säkra på att det är den ryska versionen från 1972 och inte det amerikanska missfostret från 2002 av Steven Soderbergh.

httpv://www.youtube.com/watch?v=HEOfJQX2qdQ

Blogg in, blogg out..

Denna morgon ser sjaskigt novembergrå ut från insidan av mitt fönster, men jag låter mig icke luras – i går åkte juladuken på och därmed är det jul. Punkt.

Bästa klappen till alla fans med YIF-halsdukar hade förstås varit en seger i kväll mot H43, och varför inte en stor sådan? En storseger för årets YIF är allt över uddamålet. Men ska man vara krass är tvåpoängaren förstås det relevanta. Match mot H43 är för all del ett Skånederby, men ”blåklockorna” från Lund har efter en fin inledning på serien åter visat sig bära dagsländans kortlivade prägel. Det är samma visa varje år  med Zoran och co.
Men så vitt jag vet är Pierre Hammarstrand tillbaka i dag (som jag oförblommerat bloggblottar min handbollsplatoniska kärlek för) och då tror jag att YIF är ett annat lag än det som förlorade mot Sävehof med…puh…13 bollar.
13 bollar är förresten fler än årets månader och fler än alla Israels stammar.
Ses i hallen 19.30 i kväll.

Eftersom jag inte jobbat på redaktionen sedan i onsdags vet jag inte riktigt vad som hände med med den uteblivna tidningen i går. Jag skrev en ganska lång artikel om Fredrik Petersen och det faktum att han nu blir nummer ett i landslaget, men jag antar att den var i tidningen i dag i stället. Därför ska jag utveckla mitt tankeresonemang här:
Jonas Källmans hjärtoperation är förstås beklaglig på alla sätt, för hans personliga vidkommande i synnerhet men även för landslagets räkning och för EM. Eftersom förbundet och Källman själv avdramatiserar operationen tänker jag göra detsamma och endast önska Jonas ett snabbt tillfrisknande!

Så vad ska vi då göra på V6 till EM? Jag frågade Staffan Olsson på telefon men han var förtegen om sina resonemang. Jag frågade ”Men visst måste väl Fredrik Petersen ändå bli det givna förstavalet nu?”. Hans svar måste visserligen tolkas som jakande, men till och med här gjordes det med en slöja av tveksamhet – ”Jo, det är väl troligt”.
Om vem som stod näst på tur i V6-ordningen ville han inte yppa en bokstav. Jag menade att det ser tunt, på gränsen till vattnigt ut efter Petersen, Staffan höll med om att toppbredden på H6 i Sverige är betydligt bättre.
Jag frågade, för sakens skull, om YIF:s Philip Nilsson på något sätt fanns med i diskussionen. Olsson sa inte blankt nej, men jag tolkar hans tonläge parat med mina egna insikter det som att Philip Nilsson i EM känns ytterst osannolikt.
Jag ska ge er mitt förslag till lösning: Ta endast med Fredrik Petersen på V6 och lägg den sista platsen på ytterligare en niometersspelare. Jonas Larholm är ett gediget alternativ på V6 ifall Petersen skulle bli skadad eller kraftigt underprestera.

I samband med att jag försökte nå förbundskaptenerna i onsdags fick jag ett mycket underligt sms. Jag kan inte ta emot text-sms på min jobbtelefon, så när någon skickar ett sådant till mig får jag det uppläst av en robot-tant. Nåväl, mitt sms lät ungefär så här, och föreställ er nu att det läses med en oerhört stapplande robotröst: ”Jag har beställt en hamburgertallrik åt dig. Bara så att du vet”.
Jaha, tänker ni, varför berättar han detta? Jo, för att på två års tid med denna telefon har jag endast mottagit två sms, ett med en nummerupplysning, och så detta där någon beställt en hamburgertallrik åt mig.
Jag har förvisso inget emot hamburgare, men jag hade vid detta tillfälle redan ätit en pizza. För övrigt tillhör jag skaran som finner det, om inte obehagligt så i alla fall besynnerligt, att utan förvarning bli beställd en hamburgertallrik.
Jag kollade givetvis upp numret och blev smått chockad när jag såg att det var Ola Lindgren som beställt en hamburgertallrik åt mig.

Jag blev förstås genast mer sugen på min hamburgertallrik – det är inte varje dag en legendar överraskar en med en sådan, och jag hade förresten inte talat med Ola sedan förlusten mot Danmark i VM för snart ett år sedan. Kanske ville han ta upp kontakten igen?
Nåväl, någon hamburgertallrik dök inte upp på redaktionen, och sedan dess har robot-tanten i min telefon varit tyst.
När jag tänker på incidenten med hamburgertallriken väcker den fler frågor än svar.

Blogg in, blog out..

Måndag igen efter en helg med landslagshandboll. Sverige slutade tvåa i Super Cup (oavsett hur mycket ”super” det nu var med själva cupen) och det egentligen skitbra. Att slå både Tyskland och Spanien, som på papperet var bättre rustat inför turneringen är Sverige, det är bra. Och hade coachningen fungerat i slutet av matchen mot Spanien hade vi banne mig haft en god chans att vinna turneringen.

httpv://www.youtube.com/watch?v=XseOiziMsJE

For what it’s worth, är väl värt att lägga till. Tyskarna är under isen redan innan den lagt sig denna vinter och danskarna hade anlagt sina berömda ”la-de-vare-looks”. Förbundskaptenen Ulrik Wilbek tyckte att den första halvleken var bland det sämsta hans landslag presterat, men svenskarna var faktiskt bättre även i andra halvlek.

Svenskarna gjorde alltså en bra turnering, men vem spelade sig närmare EM-truppen? Jag har givit de oklara kandidaterna ett omdöme nedan:
Andreas Palicka: Mannen som alltid är okay. Aldrig särskilt mycket bättre, men aldrig katastrof. Han rår inte på Mattias Andersson och Johan Sjöstrand som känns supergivna som nummer ett och två.
Andreas Nilsson: Kom inte riktigt till sin rätt i turneringen men kommer att bli bättre och bättre ju mer tid han får med den nya omgivningen. Skötte sig faktiskt hyggligt som tvåa bakåt. Jag tycker att Nilsson ska ha en EM-biljett.
Liksom Niclas Barud: Är om möjligt långsammare än Tony Hedin, men han showade tröjorna av danskarna i första halvlek och var bra bakåt, både som trea och tvåa. Låt ungtupparna spela EM!
Kristian Svensson: För ojämn i min bok, och med åldern på sin sida tycker jag att Johan Jakobsson är ett bättre alternativ bakom givne Kim Andersson. Jag beundrar dock Svensson för hans mod och att han inte slutar försöka trots flertalet missar. Gränsen mellan mod och idioti är hårfin men jag tycker att han var på rätt sida.
Robin Andersson: Nja. Det är mycket upp och ner, och tyvärr blir det lätt så med en kille, som för att komma till sin rätt måste borra ner skallen och åla sig igenom försvaret. Det blir en del tappade bollar och offensiva fouls då. Jag vet faktiskt inte hur man resonerar här, Robin är trots allt en annorlunda spelare som man kan slänga in när man vill att matchbilden ska förändras. Jag hade nog inte tagit ut honom.
Lukas Karlsson: Många har dömt ut honom som landslagsman, men jag minns hur han var som bäst, och han är föralltivärlden inte lastgammal. Kanske kan han hitta storformen till EM, för i Super Cup var den bara närvarande i fragment.
Jonathan Stenbäcken: Jag ska försöka att vara en stor människa och erkänna att jag kan ha haft fel angående Stenbäcken. Jag har anklagat honom för både anstiftan till mediokeri (SAOL nästa?) och för olaga babyfettinnehav, men han imponerar på mig. Han börjar se trygg ut i landslaget och hans fysik har aldrig sett bättre ut. Skottet ser dessutom hårdare ut än innan. EM nästa?
Jesper Nielsen: Nej. Inget större fel på hans insats i Super Cup, men i praktiken var han inte där för att slåss om en EM-plats. Han bör ha sett helgen som lite kollo i elitserielunken.
Mattias Zachrisson: Gjorde det precis så bra som man kan tänka sig. Bör vara given efter Ekberg i EM-laget, om man inte väljer att bara plocka ut en högerkant, men med skadorna som råder på H9 tror jag inte att man vågar detta. ”Zacke” bör följa med till EM, trots att konkurrensen hemifrån är storartad; båda veteranerna Pierre Hammarstrand och Kristian Meijer hade kunnat uträtta saker i EM, men det känns inte som att förbundskaptenerna riktigt tittat i den riktningen.

Blogg in, blogg out..

Sverige spelar sin näst sista match i EM-kvalet onsdagen den 8 juni. Motståndet är Montenegro, vilket är detsamma som resmålet. Ni har läst om truppen överallt redan, men jag klistrar in den nedan, allt för att ni ska slippa slita på klickfingret och följa en länk.

Andreas PALICKA, THW Kiel
Johan SJÖSTRAND, FC Barcelona
Robin ANDERSSON, IF Guif
Mattias GUSTAFSSON, TuS N-Lübbecke
Kim ANDERSSON, THW Kiel
Jonas KÄLLMAN, Ciudad Real
Magnus JERNEMYR, FC Barcelona
Niclas EKBERG, AG Köpenhamn
Dalibor DODER, GWD Minden
Jonas LARHOLM, AaB Håndbold
Tobias KARLSSON, SG Flensburg-Handewitt
Fredrik PETERSEN, Bjerringebro/Silkeborg
Kim EKDAHL DU RIETZ, LUGI HF
Kristian SVENSSON, TuS N-Lübbecke
Mattias ZACHRISSON, IF Guif
Andreas NILSSON, IFK Skövde HK

Det är nästan så att man tror att firma Olsson/Lindgren är rädda för mig (i stället för tvärt om, som jag själv trott) då deras laguttagningar allt mer liknar de som jag efterfrågar. Andreas Nilsson har mycket att slipa på, jag vet, men han känns absolut som framtiden i landslaget. Stor, men ändå rörlig och målfarlig. Ge honom en pärm med linjerörelser i hemläxa och ni ska se att han utvecklas ett steg till.
Zachrisson in, Lennartsson ut. En rockad som jag efterfrågat så länge att jag skäms för det (eftersom det känns som att jag mobbar matte-janne).

Gud vad skönt att se namnet Kim Andersson i truppen igen. Det vanligtvis trubbiga svenska anfallsspelet var trubbigt in absurdum i de två kvalmatcherna mot Slovakien. Det är inget fel på en spelare som Kristian Svensson, mer än att hans toppar inte är världsklass. Svensson är Kebnekaise medan Kim Andersson är valfritt berg i Himalayakedjan. Som en jämförelse personifierar jag mig själv som handbollsspelare rätt mycket med Romeleåsen (186 meter över havsytan).

Sverige behöver ta en poäng mot antingen Montenegro eller Israel för att definitivt bli klara för EM. Förmodligen krävs inte ens det. Förmodligen vinner Sverige båda matcherna. Förlust hemma mot Israel hade varit pinsammare än när Staffan Dopping i TV4:s nyhetsmorgon avslöjade att han gömt kryptonit på ett ekivokt och helt otippat ställe.

httpv://www.youtube.com/watch?v=kn5vB1LWjA8

Niclas Ekberg, vilken kille! Mästare direkt i debutsäsongen  (inför världsrekordpublik i Parken), uttagen i all star team direkt i debutsäsongen, och dessutom – så läcker i linne!
Nja, AG Köpenhamns basketlinnen håller väl inte samma höga klass som lagets spel och trupp, men jag kan tänka mig att de har en fördel när svetten lackar på armarna. Man lär bli lika hal som den infettade, döve killen i Family Guy. (Jag vet, jag har gjort jämförelsen förut, men infettade, döve killen är legendariskt rolig teve-historia). Precis som jag sa så vann Köpenhamn finalen med en gäspning och två snarkningar. Man är lika överlägsna som FC Köpenhamn är i danska fotbollsligan.

Niclas Ekberg kommer att bli ännu bättre och han lär definitvt vara en av de spelare som bär det svenska landslaget i ett decennium framöver.

En annan är Kim Ekdahl du Rietz. Men, för att alludera på gamle socialdemokraten Mäster August Palm, ”hvad vilja Kim?” Rhein Neckar Löwen? Montpellier?
Sist jag såg du Rietz promenerade han runt i sin typiskt vaggande stil på Lunds gator. Öronen var pluggade med två feta hörlurar och han handlade lyxchoklad på Ahlgrens – han såg inte ut att vara i närheten av att fundera på proffsliv i handboll. Men det lär han göra.

Blogg in, blogg out..