Hallojse. I dag skall vi tala om handboll. Ja, och lite annat som vanligt men ändå, mest handboll. Jag tänkte inte prata så mycket om hästar och huruvida deras uppträdande i lasagne är upprörande, förkastligt eller bara smakrikt. Många andra på sociala medier pratar om hästar, ofta i oskickliga ordalag. Vissa hävdar att häst är en frukt. Samma människor som tror att häst är en frukt är de människor som blir minst upprörda av nyheten att häst förekommit i lasagne. Jag menar, vem hade reagerat i indignation på löpsedeln: EXOTISK FRUKT HITTAD I LASAGNE. Eller varför inte: FINDUS LASAGNE BLIR NEDRANS SMAKRIK OCH VITAMINBERIKAD PÅ GRUND AV HÄST.

En annan sak på sociala medier som jag inte förstår är ”Harlem shake”. En beteendevetare eller expert på sociala medier och dess mönster får gärna höra av sig till mig för jag förstår verkligen inte grejen. Jag kan inte ens döma ut fenomenet som något antiintellektuellt eller fördummande eftersom jag alltså helt frankt inte förstår vad saken handlar om. Därför ska jag sluta prata om det.

Derby i Lund: kanske min favorit vad det gäller arbetsrelaterade sysselsättningar – inte minst eftersom jag kan cykla till jobbet. Och 22-22 mellan Lugi och Ystads IF var dessutom en anrättning som smakade lika bra som kaffebrödet i pausen. Nedan följer några intryck från matchen.

* Första intrycket är att handboll är en märklig sport. För några månader sedan möttes lagen på samma plats och då skiljde 18 bollar, nu skiljde ingen. Och då var ändå Martin Bager avstängd och Pierre Hammarstrands kolarem till hälsena gick sönder redan i inledningen. Man förstår hur mycket i handbollen man kan påverka bara med hjälp av huvudet. Det är huvudet och huvudet allena som kan göra att lag kollapsar som YIF gjorde i Lund i höstas, på samma sätt kunde gästernas huvuden förhindra att samma sak hände i går. YIF ska ta med sig de psykologiska aspekterna från gårdagen och en stor hink moral.
* YIF och Fredrik Ohlander höll nollan i nästan en kvart i andra halvlek. Tyvärr för YIF:s del höll Lugi nollan sista åtta minuterna och det skulle visa sig jämna ut det hela. Tendensen är den samma som i många andra av YIF:s matcher – den att man tenderar att tappa ledningar i slutskedet av matcherna. I går berodde det emellertid till stor del på att Mats Engblom tvingades gå hårt på vissa spelare. Skadan på Hammarstrand tvingade dessutom Engblom att spela mer med Palle Hansen än vad dennes dagsform egentligen tillät. Palles formkurva liknar för övrigt Zlatan Ibrahimovic, ifall Hansen inte misstycker till en sådan jämförelse, de båda är superba på höstarna men betydligt blekare på vårarna. Formen töar liksom bort med snön.
* Sett ur ett formperspektiv var det därför olyckligt att det var just Hansen som fick läget att avgöra med ett par sekunder kvar att spela, dessutom på kanten. Espen Christensen gjorde en fin räddning men kanske skulle Hansen haft straff. Mats Engblom tyckte i alla fall det. ”Sen börjar jag bli jäkligt trött på att inte få straff i slutet. Fast det är så klart enkelt för mig att säga”, menade Engblom. Jag har bara sett sekvensen en gång och det kändes som att det kunde blivit straff, men å andra sidan kändes det inte som ett rån att YIF inte fick straff.
* En annan domarrelaterad sekvens som blev omdiskuterad var denna: En Ystadsspelare (minns ej vem) sköt ett skott, Christensen räddade bollen varpå denna träffade domaren som stod INNANFÖR kortlinjen, alltså i målgårdsområdet. Bollen skulle helt uppenbart gått ut utanför kortlinjen ifall den inte tagit på domaren, men i stället gick den ut till inkast. Domaren dömde Lugiinkast vilket upprörde en hel del. Jag kan inte säga att jag blev upprörd men min känsla vid tillfället var att Lugiinkast var det enda domslutet som faktiskt kändes helt fel. Alldeles nyss ringde jag upp Krister Andersson, ordförande i domarkommittén på Skånes handbollsförbund, och han sa så här:

”Domaren ska egentligen stå utanför plan, utanför kortlinjen, men då han inte gör det och bollen går via honom ut till inkast ska det vara inkast till Ystad, eftersom Christensen var sist av spelarna på bollen. Domaren ska betraktas som en död punkt då han är på plan”.

Men ska han betraktas som en död punkt likt en stolpe, eller likt luft? I det senare fallet hade bollen tillfallit Christensen eftersom den helt uppenbart var på väg av plan i riktning på kortlinjen.

”Han är som en stolpe, alltså ska det vara Ystads boll. Däremot skulle man kunna låta sunt förnuft råda och ändå döma målvaktens boll.”

Man kan alltså konstatera att domslutet som föll i går var felaktigt, men å andra sidan kan jag tycka att effekten blev rättvis, det är ju inte Lugis fel att domaren står på fel ställe.

Apropå domarinsatsen vill jag rikta en passus till signaturen MJPE, som kommenterade mitt senaste inlägg. Din kommentar har av någon anledning fallit bort, men jag minns i stora drag vad den handlade om. Den handlade om domarinsatser i Sverige generellt och att de stundtals är beklämmande dåliga. Jag håller verkligen med, ofta slås man av att kvalitén på domarna är väsentligt mycket högre på internationell nivå (kanske logiskt ändå?) och jag kan också störa mig på uppfattningen att domarna betraktas som lite fridlysta, att man inte gärna vill kommentera domarinsatser i media. Spelarnas insatser bedöms kvalitetsmässigt, liksom tränarnas och till och med vi i media, varför skulle man då inte kunna vara mer tydliga med vad man verkligen tycker om en individuell domarinsats?
Men mer om det i ett annat inlägg.

Några sköna citat från gårdagen:

”Jag är en poäng bättre mot Lugi än du”
- Ola Netterheim skojade med avstängde Martin Bager efter matchen.

”Ud. UUUUUD me dajj!”
- Lugisupporter riktad mot Sebastian Seifert som ådragit sig en utvisning men ville konferera en smula med domaren om denna.

”Han, vad heter han…gud, gud, gud. Han de kallar Gud? Tim Gudfridsson ja! Han är rätt svinig på plan, va?”
- Ett levande bevis på att inte alla i pressrummet har full koll på elitseriespelarna.

”Sist YIF var här förnedrade vi dem och vann med 18 mål. Vi både hoppas och tror att de ger oss bättre motstånd i dag”
- Tomas Axnér i ett bandat budskap i högtalarna inför matchen. Han fick äta upp både orden och i alla fall halva sin hatt.

* Andreas Thynell visade återigen vilken tillgång han är när han får gå skadefri och får förtroende. Han skjuter så hårt att han ibland har råd att bli läst av målvakten eftersom denne inte hinner med ändå. Detta är en lyx som jag själv till exempel aldrig åtnjöt som spelare. Den enda lyx jag egentligen åtnjöt kom sig av min av naturen vidsträckta höft- och rövbredd – vilken ofta beredde mig stora fina korridorer att löpa ostört i.
* Philip Nilsson är annars den formstarkaste YIF:aren. Han bommade visserligen två straffar, men det var nog också det enda han gjorde som var fel.
* Oron över Martin Bagers avstängning och dennas betydelse visade sig vara överdriven. Ola Netterheim ersatte, spelade 60 minuter och imponerade framför allt defensivt. Ola hyllade Linus Nilsson och det ska man så klart göra – Linus är en av elitseriens absolut bästa försvarsspelare, men för dagen tycker jag ändå att Netterheim gjorde sig förtjänt av rubrikerna. Han ådrog sig dessutom endast EN onödig utvisning, och det förvånade mig föga efteråt att kroniskt oskyldige Ola, apropå utvisningen, uttryckte sig: ”Mja, jag tycker faktiskt inte att det var utvisning.”
Jag var förresten lite rädd att Netterheim skulle åberopa ”Silenzio stampa” efter min – beroende på tolkning – mindre smickrande teckning av honom i förra blogginlägget, men Ola var helt lugn med denna. Däremot har jag stött på flera personer denna vecka som menat att folk kan ta illa vid sig om något i deras uppenbarelse bedöms vara ”icke klassiskt estetiskt vackert”. Men det betraktar jag som bullshit. Olas handbollsspelande är inte estetiskt vackert som till exempel Markus Olssons armrörelse, Niklas Gudmundssons flipp-vid-upphopp eller Leo Larssons stenhårda utkast, men det är vackert på samma sätt som Charles Baudelaires dikt ”Kadavret”. Några verser:

Minns ni, min älskade, synen vi såg
i sommarens milda ljus
denna morgon: ett skändligt kadaver som låg
på skogsstigens bädd av grus?

Med lyfta ben som en kvinna i brunst
och svettandes gift som en sjuk
utbjöd det fräckt sin av febrig dunst
stinna, obscena buk.

Och solen stekte detta ruttnande djur
för att upplöst och hundrafalt
kunna ge åter till moder Natur
vad hon hopfört till en gestalt.

Långsamt såg himlen ett stolt skelett
slå ut, likt en blomma mot skyn
så tung var dess stank att ni vacklade lätt
och det svartnade för er syn.

Kring buken surrade asflugors flock
medan larvernas svarta här
flöt fram likt en vätska, seg och tjock,
över lemmar som sakta föll sär.

Allt sänktes och steg likt ebb och flod
eller frambröt i bubblande skred
som om kroppens liv, där den pöste, bestod
i att mångfaldigt brytas ned.

En sällsam musik steg upp därifrån
som från vindar, bäckar och träd
eller vannan där bonden med lugn, monoton
rörelse rensar sin säd.

Under den himmel som är vår kan även ett ruttnande kadaver bli poesi – det ondas blommor är fortfarande blommor. På samma sätt kan Quentin Tarantino göra bildkonst av olika sätt att ha ihjäl en människa.

Förtydligande: Ola Netterheim är inte ett kadaver, det är en METAFOR.

Eller, för att uttrycka mig mer tidsenligt: Ola Netterheim är en frukt.

Blogg in, blogg out..

Dagen efter derbykvällen i ÖP-hallen och jag upplever något som jag närmast måste beskriva som bakfyllesymptom trots att jag inte rört sponken; mina muskler krampar vid minsta felanvändning och ådran vid min tinning tangerar någon slags bristningsgräns vid minsta lilla ljud från katterna här.

Kanske för att det var en ganska påfrestande kväll i går. Bakom siffrorna 24-24 gömmer sig en matchbild som måste varit hård att genomleva som YIF-supporter. Tidigt i andra halvlek ledde hemmalaget med 16-9, ändå lyckades Markus Olsson kvittera med bara en sekund kvar. Leo Larsson var ju där, i krysset, men den här kvällen gick allt som Markus Olsson sköt in. Jag vill hävda att han egentligen ensam räddade poängen till Kristianstad.

I första halvlek hade YIF stenkoll på Kristianstad. Gästernas anfallsspel var som en bok YIF läst hundra gånger och som var så rolig att de nästan kunde stå och öppet skratta åt den. Lars Möller Madsen, Olafur Gudmundsson och Darko Martinovic kändes stora, orörliga och lättlästa. Framför allt lättlästa. Tempot var för lågt för att det duktiga YIF-försvaret skulle hamna i obalans och de få målen Kristianstad gjorde kändes nästan slumpartade; både Gudmundsson och Olsson gjorde var sitt underarmsskott från brett högerläge. Ni som kan er handboll förstår att det är inte är några jättelägen. ”Grön zon”, som Claes Hellgren skulle ha sagt.

Det Markus Olsson gjorde i andra halvlek var att dra upp tempot, i boll och i ben. Han erbjöd ett annorlunda och kvickare spel än jättarna från första halvlek men med samma skyttekraft. Han har enorma individuella spetskvaliteter, Markus Olsson. Det finaste med hans vackra, hårda skott är att han kan avlossa det i valfri Twister-position utan att tappa skyttekraft. Om han så har ett ben på ryggen, ett på huvudet och en spädgris under vänsterarmen får han i väg ett skott som vi andra behöver en lång startsträcka och konstgjorda avfyrningsaggregat för att över huvud taget vara i närheten av. Och hans snabbhet: Pierre Hammarstrand har aldrig sett äldre ut än då han fick försvara sig mot en Olsson i full kareta på kanten.

Det var naturligtvis en poäng som kändes som noll för hemmalaget. Jag har varit inne på saken åtskilliga gånger denna säsong – YIF är för ojämna i matcherna, och man har svårt att försvara en stor ledning i andra halvlek. På slutet när allt ska avgöras tar för få spelare ansvar som avslutare, vilket blev extra tydligt när IFK punktmarkerade Jim Gottfridsson, den spelare som annars tar just ansvar.
Samtidigt är Kristianstad så klart bra. Och visst kan man tycka att det är dåligt av YIF att tappa sju mål i andra halvlek, men det var å andra sidan likvärt bra att skaffa sig målöverläget i en briljant genomförd första halvlek då försvarsspelet var bland det absolut bästa jag sett i år. Och det där med att få och tappa poäng i slutsekunden – vi som minns Gottfridssons avgörande backhandmål mot Drott kan konstatera att sånt där nog jämnar ut sig över en säsong.

Förresten, en säsong då serien är så jämn som den är känns det fullt logiskt att en match som endast var oavgjord vid 0-0, 1-1 och med en sekund kvar 24-24 ändå slutar oavgjort. Man vill ju inte att något lag ska springa i väg i serien liksom…

Jag frågade Philip Nilsson (seriens bästa kantförsvarare?) om han höll med mig om att YIF har svårt att försvara ledningar i andra halvlek. Jag bad honom till exempel jämföra med Aranäs-matchen, där YIF förlorade en tolvminutersperiod i andra halvlek med nio mål. ”Ah, det vet jag inte. Men mot Aranäs handlade det om att vi bytte ut hela laget i andra halvlek. Det var därför vi tappade allt”. Jag vet inte om det var meningen av Nilsson men nog tyckte jag att det lät som lite kritik av lagledningen. Det känns som att sådana uttalanden passar illa i tränare Mats Engbloms outtalade filosofi att ”ingen intern kritik ska nå externa parter” men jag tycker att det är lite skönt av Philip Nilsson att han visar att Ystads IF inte är Sovjet. Hoppas bara att Nilsson inte kommer att behandlas som en politisk dissident på grund av detta.

Kort från ÖP-hallen
* Leo Larsson kom in vid ställningen 22-20 och höll nollan i sju minuter. En sekvens har etsat sig fast i mitt medvetande: efter Larssons andra räddning, en kvalificerad sådan, bröt han ut i en spontan liten serie ”räddningsgester” som limmade perfekt med att DJ:n spelade ”I am the one and only”, och för några skälvande sekunder VAR Leo Larsson Chesney Hawkes och han VAR the one and only.
* Ola Lindgren var väldigt nöjd med en poäng efter slutsignalen och pekade som en vettvilling mot IFK-klacken innan han joggade ut i katakomberna ackompanjerande sig själv med ett primalskrik.
* Pierre Hammarstrand hade möjlighet att avgöra matchen på straff i slutet men sköt…UTANFÖR. Kristianstadslinjen Anton Lindskog kallade det för ”papp-psyke” vilket limmar bra med att Hammarstrand även till fysiken är av papp-virke. Ska någon hantera den där missen så är det i alla fall Pierre Hammarstrand, med rutinen och allt.
* Ola Netterheim är alltid lika skön att skåda. Och då åsyftar jag med ”skönt” inte det klassiskt estetiskt vackra. Gud, nej. Men hjärtat, viljan och kämpainsatsen är alltid hundraprocentig av Netterheim, dessutom ser han grymt rolig ut när han slår sig. Ögonen kryper ihop till små rynkor, käften är vidgad och blottar det YIF-färgade tandskyddet och en bristfällig uppsättning gaddar och där bak vibrerar hans sälkropp i smärta.

* Annars var pausunderhållningen så klart bäst. YA-sporten utmanade publiken i hårdskjutning och undertecknad i par med Fredrik Sörensson vann en jordskredsseger över två Kristianstadssupportrar. Jag stör mig bara på att förbundskaptenen satt i omklädningsrummet och missade våra projektiler, men sannolikt kan han inte ha undgått publikens öronbedövande sus.
När jag och Fredrik skulle lämna hallen ville två herrar i kostym att vi skulle kissa i en kopp.

IFK Ystads förlust mot H43 får nog tyvärr följden att man inte klarar kvalserieplatsen. Med fem omgångar kvar måste man plocka in fem poäng plus gedigen målskillnad och då man på dessa fem matcher endast möter ett lag från tabellens övre skikt måste man förlita sig på en mängd andra resultat. Å andra sidan har man goda chanser att ta full pott på slutet eftersom man, bortsett från hemmamatchen mot Önnered på lördag, möter lag av sämre kvalitet. Helt avklippta från kvalserien är IFK inte, men sannolikt hade man behövt en seger mot H43.
Noterar också att släkten var värst då Fahrudin Zaimovic sänkte IFK med sina tolv mål. Jag bara väntar på att Fahrudin ska få ett RIKTIGT genombrott, för han har alla ingredienser för det. Tyvärr för IFK:s del visade han det som bäst på onsdagskvällen.

Blogg in, blogg out..

Vad är det här för en sjuk jäkla serie? Ystads IF ligger efter gårdagens vinst på tabellens sjunde plats, och man är nu ynka tre poäng ifrån serieledning. TRE!
Nästan varje år pratar experter, bloggare och spelarna själva om att elitserien är jämnare än någonsin, men det känns inte som att det varit riktigt sant förrän nu. Jag finner det nästan bisarrt att lagen som härbärgerar plats nio och tio i tabellen – strax utanför slutspelsplatserna – Redbergslid och Skövde, vid en optimerad formtopp i sina trupper inhyser kapacitet att vinna SM-guld.

Några ord om matchen i Malmö i går:

* Det börjar kännas lite som under grundserien i fjor – YIF spelar bra men varvar det i matcherna med perioder av renaste ädlaste uselhet, varpå man kan vara alldeles lysande – och i slutsekunderna står man där och vinner med ett eller några mål. En åtråvärd styrka, även om mången supportrar står på läktaren med millimeter långa naglar och nervproblem.
* Det mest glädjande med matchen i mitt tycke var att det var de så kallade ”marginalspelarna” som stod som segerorganisatörer. Jakob Nygren ersatte en Palle Hansen med dagsform på Marianergravnivå och bidrog med ett spel jag länge har efterlyst. Palle Hansen är en skytt av betydligt högre karat än Jakob Nygren, men som jag tjatat om tidigare – Hansen har en förkärlek för att gå inåt i banan och kommer sällan i den slags satsningar som renderar i ett utspel. Nygren kom i sådana satsningar hela tiden. Enkelt rullespel från vänster och så ett simpelt utspel på studs med armen lågt. Ofattbart enkelt i teorin, ändå så sällsynt förekommande i årets YIF. Pierre Hammarstrand måste undrat vad som stod på, plötsligt fann han sig i högsta grad vara involverad i spelet. Och sex mål fick han göra.
Leo Larsson kanske inte är en marginalspelare men han är i på papperet tvåa bakom Fredrik Ohlander. Mot Malmö hade han 45 i räddningsprocent och överglänste med råge sin betydligt äldre läromästare. Ola Netterheim har haft en säsong som han nog inte är helt nöjd med själv. Ifall alla hans säsonger vore sidor i en bok hade han nog inte vikt ett hundöra på den nuvarande. Men i går kom han in och var hundraprocentig i sina mållägen i sex-mot-fem-spelet.
Slutligen fick Julius Martinsson den enskilt mest utmärkande avgörande rollen, med sitt 24-23-mål med tolv sekunder kvar. Det talar för Ystads IF att breddspelarna kan gå in i slutet av ett Skånederby och spela avgörande roller, särskilt när de etablerade spelarna i laget har en sämre dag.

* När Malmö möter YIF snackas det alltid om mötet mellan bröderna Thynell och det är inte alls orättvist eftersom de två ofta har avgörande roller för sina lag. Det hade de inte i går, det blev sammanlagt ett mål för Mattias och Andreas. Vad som var Mattias problem vet jag inte, men när jag läste YA i dag fann jag det tydligt vad som var Andreas Thynells problem. Obs, se bild.

Det finns som jag ser det två alternativ till Thynells fyllighet: det första är påssjuka. Det andra är en tre månader lång diet innehållande uteslutande bearnaisesås och skinkstekens fettkappa.

* Skönt att Julius Martinsson fick en avgörande roll i matchen, annars hade kommentator Björn Hedman fortsatt att leva i sin villfarelse att Julius Martinsson heter Julius Malmström.

Varför styckeindelade jag där? Jag är ju färdig.

Blogg in, blogg out..

Tre punkter på dagordningen i dag

* Ystads IF verkar vara på väg till SM-semifinal.
* IFK Ystad kan vara på väg ur allsvenskan. Eller?
* Bloggkriget mellan Peter Lindgren och ”Nu-kan-vi enligt-säkra-källor-avslöja-bloggarna” rasar vidare.

Jag förklarar härmed dagens blogg öppnad.

Helt plötsligt var det inga problem alls att göra mål på Lugi. Under andra halvan av första halvlek och första halvan av andra halvlek fullkomligt öste YIF in mål. Jag ser fyra stora anledningar till detta:
* Jim Gottfridsson visade direkt att han plockat fram finbyssen, skarpladdad och välpolerad. I takt med att han sköt in sina aviga skott (på andrasteget med kroppen ofta i ledbrytande ställningar) lyfte Lugiförsvaret.
* Då blev det ytor för Martin Bager (och jag hoppas att han tar det som en ära att jag kallade hans rumpa stor och förträfflig i tidningen). Störst ytor och störst överraskningsfaktor var det ändå när kantspelarna Philip Nilsson och framför allt Pierre Hammarstrand smög in på linjen. En företeelse mer förekommande i går än under tidigare matcher mot Lugi. När Milosevic/Wickman-Modigh tvingades ta hänsyn till hot både framifrån och bakifrån blev det härdsmälta i det storväxta mittblocket, kanske för att Wickman-Modigh är, som Jim Gottfridsson uttryckte sig för Sportbladet, ”varm i huvudet”.
* Tålamodet. Det gick trögt i början av matchen men YIF trodde på planen och tröttade ut Lugi.
* Ytterniorna kom i bredare satsningar. Detta är superviktigt. Både Andreas Thynell och Palle Hansen är förprogrammerade att gå inåt i banan men i går öppnade de upp spelplanen. Även Jim Gottfridsson satsade brett, men han satsade å andra sidan på allt som rörde sig, om ni ursäktar det lätt vulgära ordvalet.

Gustav Thulin skadade knät under första halvlek, och det slog mig inte förrän i dag (jag var varm i huvudet i går) att det kanske var det nya golvets fel. Jag har inte känt på det på men det ser gummiaktigt och lite farligt ut. Får höra med Thulin i dag.
Apropå golvet uttryckte Sebastian Seifert en vagt reaktionär-det-var-bättre-förr-åsikt när han glatt proklamerade ”Jag är en parkettkille!”

När fotograf Anette Sjöstrand sovrade bland bildmaterialet i går hittade hon det här guldkornet. Och låt oss prata en stund om Ola Netterheim - denna man är kroniskt troende på sin egen oskyldighet. Det är liksom aldrig rätt när domaren visar de två upphöjda fingrarna för Ola. I går lyckades han med konststycket att klockas för mer tid på utvisningsbänken än på plan.
Om ni tillåter mig reminiscera kommer jag ihåg när både jag och Ola för många år sedan spelade en träningsmatch i YIF, jag tror det var mot Köpenhamn, och domaren gav mig rött kort för en ful incident som det naturligtvis var Netterheim som var pappa till. Jag var 18 år och sugen och pekade på Ola: ”Men domarn, det var ju han”, varpå Ola kallt svarade: ”Sorry Peter, bättre du än jag”. Det sorgligaste var att han förstås hade rätt.
Men sådan är han, Ola Netterheim, skyldig även när andra döms.
Men, han är en kämpe av episka mått och perfekt i rollen som andralinje bakom Martin Bager.

*****************************************

Snackade kort med Anders Jacobson i halvtid, om IFK Ystads förlust mot Ricoh. Ovetande om Ricohs styrkor undrade jag varför IFK förlorade.
”De är lite äldre och inte särskilt bra tränade. Men när det oftast blev uppställda anfall sög de in oss rätt så bra. Jag tycker att vi är ett bättre lag men nu känns det ju så klart lite otäckt att vi måste vinna två matcher i rad.”
Jag håller med men tror innerligt att IFK fixar det. För hur sugna är ett gäng 30-plussare (som tränar två gånger i veckan) på att två gånger åka till Ystad och försöka slå ett lag som gillar att springa?
Jag och Anders pratade också om Pierre ”Doktor Glas” Hammarstrands stukade fot och vi enades om att han har en katastrofalt klen ben- och ledstruktur.

****************************************

För ett par inlägg sedan uttryckte jag min trötthet över skvallerbloggare, sådana som gärna halvchansar på en publicering för att vara först med ett rykte. Trots att jag inte riktade kritiken mot en enda specifik blogg ser jag flera på nätet som tagit åt sig, den mest prominente Sportbladets Johan Flinck, of course.
Jag vill förtydliga åsikten att jag naturligtvis inte bannlyser spekulationer om spelarövergångar. Sådant kan vara ytterst intressant då människan är en nyfiken natur. Det som jag är ruskigt trött på är meningar som ”det här är förstås inte officiellt men jag kan lova att det är sant” – meningar som sedan visar sig vara bländverk eller ren humbug. Flinck använder sig i sin blogg av överstrykande; han stryker i efterhand över stycken eller ordval som visat sig vara fel. Dessa överstrykningar är ibland så många att det nästan ger ett komiskt intryck. Exempelvis förekommer de i precis det inlägg som vi diskuterar, då han i affekt och sann revolvermansanda angrep hela Ystads Allehanda. I en introspektiv analys borde kanske Johan Flinck fundera på hur denna affekt uppstod – ingen talade ju till honom personligen.

På en annan blogg, en anonym människa som kallar sig Skånebloggen, en förvisso djupt passionerad bloggare med halvsanningen som motto, ger han Johan Flinck rätt. De hävdar båda att det viktiga är att det snackas runt handbollen, att intresset hålls vid liv. Det är visserligen en pragmatisk inställning men en attityd av precis den typen som skjuter journalistikens trovärdighet i sank. Det är ingen slump att nyligen gjorda undersökningar visar att svenska folket har historiskt lågt förtroende för journalister, ett förtroende som är mycket lägre än i nordiska länder överlag. Skånebloggen manifesterar sin inställning till promiskuös ryktesspridning med parollen ”Det behöver inte alltid bli rätt!”
Sund inställning av någon som ger sken av att vilja göra en trovärdig journalistisk gärning. Personligen kan jag älska att han/hon/hen avslutar en sådan mening med ett utropstecken.

Olika medier har olika agendor. Flinck jobbar på en kvällstidning och jag behöver väl knappast orera om vilken typ av journalistik sådana slags tidningar ofta vinner läsare på. Johan Flinck är en bra journalist som säkert arbetar på ett sätt som gynnar tidningen. Jag läser frekvent hans blogg och det mesta är alldeles utmärkt, jag kritiserar endast en promille av hans jobb och då framför allt den ibland slappa inställningen till trovärdighet. Att han egentligen ouppmanat lyfte frågan på sin blogg tar jag som ett tecken på att han till viss del håller med.
Apropå agendor så är Skånebloggen som sagt var en anonym bloggare, en namnlös internetidentitet som inte sätter sitt namn och personliga rykte på spel. Han tar förstås alla chanser att vara först när ett kryddstarkt rykte kommer inom räckhåll.

Både Flinck och den namnlöse individen på Skånebloggen verkar annars mest störa sig på mina ordval. Skånebloggen kallar min attityd skrämmande och ”von oben” och Flinck tycker i en kommentar till sin egen blogg att min mening ”Jag är alltid sist, men har å andra sidan alltid rätt” är, citat, ”j-t konstigt”.
Flinck och John Doe borde ha läst den följande meningen i det inlägg i min blogg som de refererar till. Där skrev jag: ”Jag är dessutom ödmjukast i världen”. En mening som är en paradox och i högsta grad ironisk. Jag menar, man kan ju inte vara ödmjuk om man påstår sig vara ödmjukast i världen. Jag vet inte hur gamla Flinck och John Doe är men de verkar ha missat Killinggänget och ironins peak med en hårsmån.
 Jag trodde att det av denna paradox skulle framgå att jag bara skämtade, men gjorde det inte det är det så klart mitt fel.
Se, jag kan visst ha fel!

Men det händer förstås ytterst sällan. Jag är lite som Jim Gottfridsson, jag skjuter i steget. Det kan se avigt ut men det blir alltid mål.

Jag ska avsluta detta mitt längsta blogginlägg någonsin (ni som läste ända hit, grattis ni har vunnit en klockradio) med ett stycke som känns oerhört passande, och som är en smörpassning till John Doe på Skånebloggen.

httpv://www.youtube.com/watch?v=wFECkW4TupU

Blogg in, blogg out..

Aah, så har vi då äntligen fått en kunglig nedkomst. Ja, jag talar förstås om regnet i går – så mäktigt det var! Jag blev förstås dyblöt när jag cyklade hem från hallen, men mitt milda obehag lättades när jag såg den sista lilla snöhögen tyna bort. Jag var nära att stanna invid högen och håna den i dödsögonblicket, så desperat längtar jag efter vår och värme. Jag hejdade mig förstås.

Men apropå kunglig nedkomst så har vi ju faktiskt fått en ny medlem i kungafamiljen. Jag talar förstås om Leo Larsson – så mäktig han var! 55 är en sällan uppnådd notering i räddningsprocent i elitserien, men jag ger Leo Larsson lite rätt i att det ”var ett sargat H43 vi mötte”.
Jag trodde H43 skulle bjuda upp till bättre match, men det kan faktiskt ha varit så att YIF var för bra. I alla fall i andra halvlek. I första halvlek var det inget av lagen som motiverade entrépengen, och jag hörde faktiskt två äldre herrar muttra om just kvalitet kontra entrépeng. För mig (som ju i och för sig gick in gratis) var det fyra gentlemen som stack ut och motiverade biljettpriset - Leo Larsson, Philip Nilsson, Julius Martinsson och Ola Netterheim. Netterheim vill jag nämna lite extra eftersom han var den av de fyra som inte fick en lurblåsare i tidningen. Men han såg i alla fall jäkligt nöjd ut när jag kallade honom snabb efter matchen.

Apropå kunglig så såg Andreas Thynell ut att ha kungligt ont när han linkade av planen i första halvlek efter en kunglig smäll på, vad han själv kallade, ”nossorna”. Thynell grimaserade sin smärta och jag svär - sätter du en rolig hatt på honom och lär honom prata halländska så har Stefan och Krister fått oväntad konkurrens. Det var Absolut Buskis 2012 – det var Thynells dingeling.

httpv://www.youtube.com/watch?v=LZj8AzwelS4&feature=results_video&playnext=1&list=PL5D942A3D65790BBD

Nu ska vi prata den riktige svenske kungen, och om att han har fått nytt att tänka på. Jag pratar förstås om Sebastian Seiferts ”mellanhandbensskada” (var det rätt, Jesper?).
När jag sitter här och skriver så vet jag inte skadans omfattning, men baserat på mina ögons empiriska erfarenhet och Jesper Lindgrens uppsyn efter matchen var det nog något som gick sönder. I så fall ser vi nog inte mer av Seifert i grundspelet. Vi får bara hoppas att han läkt till slutspelet.

I övrigt tror jag inte att det har hänt något alls i Sverige av kungligt värde.

Jo, det var så sant! Kanelgifflarna i pressrummet i går var förträffliga.

******************************

Sen kan vi väl uppmana hela Sverige att hålla tummarna för Oscar Carlén, som kanske opereras i detta nu (i alla fall i dag). Han har huvudet att komma tillbaka till världshandbollen, det är jag fullständigt övertygad om.

Blogg in, blogg out..

Sitter på balkongen hemma hos mina föräldrar och avnjuter Hörby skyline (se bild) med ögonen och svart morgonlycka med tungan. Kaffet vinner med två skidlängder som upplevelse betraktad.

Med Ola Netterheim i spetsen har en opinion lyckats få Ystads politiker att korrigera beslutet angående startdatum för renovering av ÖP-hallen. Enligt nya förslaget påbörjas renoveringen först i maj nästa år. Jag har funderat på tre saker.

1. Handlingskraft, beslutsamhet och allmän kännedom om idrottens principer verkar inte vara en specialkompetens på Ystad kommun. Tur att man kan få hjälp med besluten av de 28 000 boende i kommunen som ibland verkar kunna mer.

2. Samtidigt vill jag berömma polikerna för det prestigelösa agerandet att acceptera folkets vilja, och ändra ett beslut. Alla människor kan göra fel, men mäktiga människor tenderar att inte kännas vid sina brister.

3. Samtidigt måste man fråga idrottsklubbarna vad som faktiskt är viktigast. Att få en hel säsong till i ÖP-hallen, eller att säkra spelarnas trygghet på plan? När jag pratade med Marcus Lindgren (YIF:s assisterande tränare) om hallskicket sa han mer eller mindre ordagrant: ”Det är bara en tidsfråga innan någon trampar igenom golvet.”
Om hallen nu är i så dåligt skick är det kanske viktigare att den görs vid så snabbt som möjligt, innan någon spelare får sin karriär spolierad. Innan var det viktigt för klubbarna att något gjordes genast, nu vill man skjuta upp det. Ambivalensen som företeelse ligger inte enbart på politikernivå.

IFK Ystads chanser att avancera till elitserien försämrades i och med bortaförlusten mot Önnered, men borta är de ingalunda. Jag tror dock att det kommer att krävas segrar mot Stavsten, H43 och antingen Kristianstad eller Hammarby. Då kan man nog knäppa H43 på tredjeplatsen. Ren spekulation givetvis.
Åter igen var det duon Arrman/Persson som presterade i Önnered, och någonstans kan jag tycka att man som motståndare borde kunna läsa in det bättre. Jag var inte överdrivet imponerad av Önnered vid lagens möte i Ystad.

Dansken Martin Bager klar för YIF. Inte ordinarie i Köpenhamn, men det blir så klart enklare att ta plats i YIF. Med tolv A-landskamper på samvetet bör han kunna prestera bra i elitserien, framför allt är det positivt att YIF får en spelare med lite tyngd. Ola Netterheim och Linus Rasmussen är visserligen inga små killar, men Bager blir med sina 104 kilo och 196 centimeter en svårforcerad koloss på sexmeterslinjen. En icke obetydlig egenskap på en pivot av nutida snitt.

Tränarryktena i samma Ystadsklubb fortsätter att surra. Det är rätt så tydligt att Mats Engblom är tillfrågad, då han i Jan Ohlssons artikel inte dementerar någonting. Jag har egentligen ingenting negativt att säga om Engblom, mer än att han i sammanhanget och i den diskussion som blivit lite känns som Staffan Olssons blindtarm. Som att ställa in sig på hummer och få fiskpinnar.  Att i flera år ha verkat bredvid Olsson i Hammarby blir å andra sidan en garant för ”något måste ha fastnat-principen”. Mats Engbloms kvaliteter är säkert stora och jag skulle gladeligen ge honom en chans. Men, nu får vi se hur det blir med den saken. Karusellen har ännu många varv att snurra.

Fan, nu kom jag på att jag i mitt tidigare inlägg lovade att förklara varför Skåne underpresterar i elitserien (ett skånskt SM-guld på 29 år på herrsidan). Jag får ta en regncheck på den, ty dagen är tänkt att ägnas åt mer än blogg. Då ska vi också prata om de två SM-slutspel som jag i dagens blogginlägg låtsades inte existera.

Klart är i alla fall att Skåne har underpresterat förr…

httpv://www.youtube.com/watch?v=mxAt8Be8Xac

Blogg in, blogg out..

Redan fem minuter efter IFK Ystads match mot Kristianstad var tränare Robert Andersson mentalt flera dagar fram i tiden, och han varnade för att ”Det är lätt att tro att om man slår ett elitserielag som Kristianstad så borde det gå enkelt att slå Stavsten, men så är det inte. Vi måste jobba hårt för att förstå det till på söndag”.
Kanske lyckades man inte riktigt förstå det, även om jag inte såg matchen pekar kommentarerna kring den på en matchbild där Stavsten kanske var den moraliska vinnaren (även om jag avskyr uttrycket ”den moraliske vinnaren”. Det finns bara en vinnare och det är den som vinner matchen).
Stavsten har de senaste matcherna visat sig vara värdiga platsen i kvalserien, och när vi summerar efter tio omgångar var de två poäng IFK erövrade mot Stavsten lika mycket värda som poängen mot Kristianstad. Att det inte var lika vackert spelar ingen roll.

Joseph Azizi förra matchen, denna gång klev Sebastian Rasmusson fram som matchvinnare, och i IFK Ystad verkar i stort sett alla vara bekväma med att ikläda sig en roll av relevans. Många har beskrivit årets IFK Ystad som ”en stjärna och resten utfyllnad.” Jag själv har varit nära att kalla laget ”En gudom och 15 mänskliga undersåtar”, men jag kliver i reträtt ett par steg bakåt, ty laget är mer än så. Om det räcker för att nå målet står stjärnskrivet, men som Karin Boye diktade på 20-talet: ”Visst finns det mål och mening med vår färd, men det är vägen som är mödan värd”.
Det är så brutalt sant att jag får gåshud. Ingen begär att IFK ska klara av att bli bland de tre bästa, men så länge ”di röe” går på vägen, kvalseriens väg, njuter jag av att följa deras färd.

Ni initierade i Ystads handbollsliv vet att Ola Netterheim gått ut i YA med ett öppet brev till kommunen, detta angående hanteringen av hallrenoveringen i ÖP-hallen. Brevet har fått gehör hos lokalbefolkningen, som alla verkar beredda att skriva under en omyndighetsförklaring av stadens styrande politiker. Återstår att se vad brevet och missnöjet får för resonans i den egendomliga värld som kallas politik.

Själv blir jag också ganska upprörd över hanteringen av hallfrågan. För icke idrottsintresserade politiker kan sport te sig som en obetydlig parentes i en samhällskonstruktion. Det är lätt att frågor rörande idrott behandlas med nonchalans för att andra områden på förhand ser viktigare ut (läs: vård, skola och omsorg). Men idrotten har en minst lika viktig roll som kultur. Kulturen (litteratur, musik, teater etc.) är uppbygglig främst på själslig nivå, medan idrotten verkar på en både själslig och rent fysisk nivå. Alla ”viktiga” samhällsfrågor hade fungerat smidigare och bättre ifall idrotten fungerade på en basal nivå. Redan Platon (en gammal grek, helt enligt talesättet) förstod det när han skrev ”Staten” en utopisk beskrivning av idealsamhället, där han ger gymnastiken en viktig roll.

Vården i ett samhälle blir en tydligt enklare fråga om samhällets invånare idrottar mer och är hälsosammare. Skolan fungerar så klart bättre i ett samhälle där barnen fått ge utlopp för sina fysiska grundbehov, än i ett samhälle där lättja, fetma och dator-bojor råda.

Politiken skär ner på gympapassen i skolan och negligerar hallfrågor, det kommer att sluta med en fetare och sjukare befolkning. Det är förtvivlat oansvarigt och denna åsikt delas av mig, Ola Netterheim, Ystads befolkning och alltså redan de gamla grekerna.

Idrotten är kort sagt en av samhällets grundpelare, viktig för att hålla invånarna i trim och viktig för att på arenan verkar barnens förebilder. Säg den unge i Ystad som håller kommunalrådet Kristina Jönsson som en större förebild än Oscar Carlén? Nä, tänkte väl det.

Profetia: När Ystads kommun förstått idrottens verkliga relevans i ett samhälle kommer hallfrågan att lösas på bästa sätt.

Blogg in, blogg out..

Använd följande youtubeklipp som soundtrack till detta blogginlägg.

httpv://www.youtube.com/watch?v=DIo5QvaJ2yc

Ni kanske tycker att jag dansar runt och sjunger strunt, men det ger jag blanka fan i, för nu är det vår. Från och med denna dag bannlyser jag det vita skit som behagat falla över oss i mängder denna vinter. I dag sjunger jag en calypso till Floras, vårens gudinnas, ära!
Vår innebär halsdukens rekviem, frukost på balkongen och framför allt – slutspel i handboll.

Kommer YIF att vara där? Ja, det ser i alla fall ljusare ut än efter 30 minuter mot Lindesberg. Efter första halvlek i ÖP-hallen gjorde jag i ordning de svarta rubrikerna: ”Förnedrade av jumbon”, ”Bye, Bye slutspel” och ”Fiaskot fullbordat”. Mentalt stålsatte jag mig för ett rendezvous med en furiös Basti Rasmussen i katakomberna, och jag tänkte be Åke Hermansson, materialare i YIF, att iordningställa ett minnesmonument över mig, i händelse av att Basti inte hade gillat mina frågor.

Jag är glad att trion Ola Netterheim, Konrad Rasmussen och Leo Larsson såg till att jag inte hamnade i den positionen. När YIF trappade upp försvarsspelet och packade mot Lindesbergs hot – mittsexan Axelsson, mittnian Aziz, och den mot mitten flyende Warvne, såg gästerna plötsligt ut som den tabelljumbo de är. Intressant var att Basti tog ett snack med Kent-Harry Andersson i halvtid, och var det denna pratstund som bar omedelbar frukt (Basti uttryckte det efter matchen som att de ändringar som gjordes nog hade gjorts även utan hans Kent-Harry-moment) så ser sammarbetet med legendaren Andersson ytterst intressant ut.

Jag tycker att det var extra kul att det var YIF-trion ovan som initierade vändningen. Både Ola och Konrad har jag själv  spelat mycket med och mot, och det är två ytterst sympatiska killar. Och detta säger jag trots att Konrad faktiskt är den direkta anledningen till att jag har en metallplatta i huvudet (sant!). Det är förresten en tämligen amusant anekdot, men be mig berätta den en annan dag.

Ola Netterheim är en kämpe. Han gör det utan finlir men med mycket hjärta. Jag älskade att se hans samarbete med Sebastian Seifert äntligen komma igång. Men som han själv sa, och som jag påpekat innan, mycket beror på att YIF:s skytte var så bra att Lindesberg tvingades lämna Ola ”Butcher” ledig på sex meter. Ibland ser linjespelarna osynliga ut, men det är inte alltid deras fel.
Ola är en kämpe, som sagt var. Men gudarna ska veta att det inte är vackert. Med tandskyddet hängande halvvägs utanför flabben och med planens skitigaste tröja (Ola har genom hela sin karriär haft den överlägset skitigaste tröjan) sluggar han sig fram över handbollsplanen. Den estetiska kvalitén på hans rörelsemönster överenstämmer till 98 procent med daggmaskens. En kollega på pressläktaren (från annan onämnd tidning) uttryckte det väl i halvtid: ”Du, den där Netterheim är ju riktigt bra, men det ser för anskrämligt ut”.

Skönt att handboll är handboll och inte puckelpist eller backhoppning, där stilpoäng delas ut.

Nu ska vi prata om YIF:s målvakt Leo Larsson, och då byter vi soundtrack.

httpv://www.youtube.com/watch?v=90Tueundpyk

Å, dessa minnen.
När Oscar Erixon sköt Leo Larsson i ansiktet på en synnerligen malplacerad straff fick Leo lite av ninjatörtlarnas plattnäsade uppsyn. Och som alla vet heter ju den blåbandade turtlen Leo, eller Leonardo.

För övrigt min favortitturtle som barn, även om jag nu tycker att han är en tråkmåns med överförmyndartendenser. Jag är dock inte i position att uttala mig om Larsson delar även dessa personliga attribut med ovan nämnda ninjapraktiserande sköldpadda.

Kanske har Leo fått spela för lite den här säsongen? Jag vet inte, Jürgen Müller har nog för tillfället en högre högstanivå, men Leos match i söndags var också på hög nivå. Mitt streckräknande gav vid handen en räddningsprocent en bit över 50 procent. Men som Basti sa: ”Vi kan inte bli så jäkla kaxiga för att vi slår jumbon på hemmaplan”. Kanske måste Leo visa samma kvalité även mot andra lag för att aspirera på rollen som förstemålvakt.

Fighten runt slutspelsstrecket är raffinerad.
6. Malmö        29
7. Ystad           27
8. RIK               25
9. Drott            25
10. Aranäs        23
11. Kristianstad 22

Med sex omgångar kvar är YIF på sjunde plats, men på bara en omgång kan man hamna utanför slutspel, och på tre omgångar kan man hamna i kvalserien. Uppgörelsen med RIK  på bortaplan i morgon blir otroligt viktig. Göteborgarna mår nog bra efter den dramatiska upplösningen på matchen mot H43, där man vände underläge med ett mål och mindre en minut kvar att spela, trots att att Lundalaget hade bollen!
Å andra sidan har YIF goda utsikter att vinna, bara Netterheim fortsätter att åla som en daggmask och Larsson fortsätter att rädda med ansiktet.

Blogg in, blogg out..

Jag noterar att spelarna i Ystads IF verkar trivas alldeles ypperligt i Halmstad Arena. Segerscenerna utanför omklädningsrummet var närmast av SM-guldmått, och Leo Larsson bars genom korridorerna i en kungastol. Varför det var just Leo som bars vet jag inte (noll sekunder på plan). Antingen var det en ironisk handling eller också hade det en internkomisk poäng som jag inte är insatt i nog för att förstå. En sak förstår jag dock – spelarna i Ystads IF verkar trivas alldeles ypperligt i Halmstad Arena.

Kanske trivs de av rena chocken att plötsligt slippa andas in möglig luft, eller för att de får chansen att trampa ett golv som inte sviktar som en trampolin under en proppmätt Jabba the Hut. Kanske är det därför de skaffat sig som vana att vinna i Halmstad.

Det blev ju onödigt spännande då Philip Nilsson valde att ta ett knorrläge med alldeles för många sekunder kvar att spela. När jag efteråt pratade med Philip kom vi överens om att det faktiskt är lite märkligt att man inte kan ha en spelklocka på båda kortsidorna av planen. Han hade ingen aning om hur mycket tid det var kvar.

Nu gick det bra ändå, och Philip var en av de stora anledningarna till att det gick just bra. Han och Pierre Hammarstrand förvaltade sina kantlägen på utmärkt sätt.
Jag tycker fortfarande inte att YIF:s grundspel fungerar. Mot Drotts utgrupperade försvarsspel blev lagets ytternior alldeles för fega och uddlösa (tre mål totalt av herrar Grön, Thynell och Hansen), och fortfarande har YIF svårt att skapa lägen för linjespelarna. Och i första halvlek var det faktiskt så, att var Sebastian Seifert ute på bänken för en session med syrgastuben, då gjorde YIF inte mål.

Jag måste emellertid beundra hjärtat, med vilket de för dagen blåklädda gästerna spelade. Glädjen och engagemanget är vid dags dato oändligt mycket mer omfattande än vad det var under Pelle Källs tid. Under en het period av andra halvlek studerade jag samspelet mellan en till bänken rusande Konrad Rasmussen och hans far Basti. Den senare såg ut att mer eller mindre vara i begrepp att utsudda sin son från jordens yta.

httpv://www.youtube.com/watch?v=6rNuP674T0w 

Sekunden senare ser jag dock Basti välja bort strypgreppet, lavetten och pungsparken för att i stället ge sonen en kram och en klapp på huvudet. Och jag som förberett mig för en roll som nyckelvittne i en familjetragedi fick i stället bevittna Den Stora Kärleken. Årets YIF har kanske inte det stora spelet, men tar sig laget till slutspel på kärlekens vingar står jag först i kön att applådera luftfärden. Det finns inget vackrare.

Noterat i Halmstad
* Mange tak till den vänlige herre från Varberg som iklädde sig rollen som min ciceron och lotsade mig från Halmstad central till arenan. Utan honom hade jag fått referera flödet i Nissan och djurlivet däri i stället för handboll.

* Ola Lindgren var en av de dryga 1800 på läktaren. Vem på plan var närmast en plats i Olas blågula familj? Philip Nilsson om ni frågar mig. Detta trots att han tog ett idiotläge samt hade den dåliga smaken att lobba en straff en meter över mål.

* Basti Rasmussen var imponerad av Halmstad Arena. ”En sån här skulle de byggt i Ystad. Den behöver inte vara så här stor förstås, men den är verkligen fin”.

* Ola Netterheim är skyldig mig en tjänst. Utan mig är det mycket möjligt att hans mage hade prytt bilden intill mitt matchreferat i tidningen. Fotografen hade plåtat en bild på Ola där han utförde en avancerad rörelse som liknade lika delar handboll, Kung fu och rövlappsrace, och där han blottade merparten av bukpartiet. Fotograf Sjöberg från Halmstad tyckte att bilden var frän, och det gjorde väl jag med, men av respekt valde vi en annan bild. Det håller inte att Ola hänger ut sin lekamen till allmän beskådan. Karln är ju gift och gjejer.

* Drottränaren Ulf Sivertsson var, precis som jag, tämligen besviken på domarna. ”Vad håller domarna på med? Varken våra eller Ystads linjespelare gjorde något konstigt, ändå blev de avblåsta för felaktiga spärrar hela tiden. De blåser i var och varannat anfall och publiken fattar ingenting. Och inte vi i heller”.
Konklusion: Regeln med hårdare bedömning på linjespärrar måste tittas över.

* Drotts nye slovenske mittsexa Mihael Gorensek kommer att bli ett mycket nyttigt tillskott för Halmstadlaget.

Aftonbladet skriver om att Sveriges bronsmiss gav lättare OS-kvallottning, och åter får uttrycket ”inget ont som inte för något gott med sig”  extra tyngd. Sverige måste bli minst tvåa i kvalgruppen som kommer att bestå av: Sverige (värdar), Kroatien, tvåan i asiatiska mästerskapen (typ Japan) och trean i panamerikanska mästerskapen (typ Chile). Missar Sverige den chansen kan de börja spela boule i stället.

Blogg in, blogg out..

Ystads IF-Lugi 22-27

Det är egentligen inte speciellt konstigt att Lugi besegrar Ystads IF i Österporthallen en kulen novemberkväll. Det finns skäl till detta, skäl som lyser lika klart som stjärnorna på novemberhimlen hade gjort, ifall inte molnen skymt sikten och spytt iskristaller över Skåneland. Skälen lyser i stället som punkter på min blogg. Åtta till antalet.

Låtsasexpert Lindgrens åtta punkter till varför Lugi är bättre än Ystads IF.
1. Lugi har elitseriens bästa försvarsspel just nu. Johan Andersson i mitten har stabiliserat de vinröda som ett solitt armeringsjärn, och vilken mittsexa man än stoppar in – Fohlin, Nordmark eller Johansson (skadad) kompletterar som trea. Kim Ekdahl du Rietz (eller ”dö Rajtz”, som handbollskanalens expertkommentator Stefan Mårtensson tycker att det ska uttalas) och Anders Hallberg är dessutom duktiga som tvåor. Även YIF har ett bra försvarsspel, men än så länge kommer Linus Rasmussen inte riktigt rätt ut på skyttarna, och Ola ”Butcher” Netterheim gör ibland väl mycket skäl för smeknamnet.

2. Fungerande spelidé. Lugi spelar med tydliga tempoväxlingar – från gåhandboll till maxfart, och söker snarare det säkrare sexmetersläget än skottlägen från nio meter. Det ger naturligtvis en bättre procentsats på avsluten, men det är även viktigt att Hallberg ibland drar iväg en rökare från nio meter för att locka ut skyttarna. YIF:s anfallsidé har varit otydlig hela säsongen, mot Lugi var ytterniorna (bortsett från Björn Gröns första halvlek) fullkomligt menlösa. När skotten utifrån inte fungerade borde de i alla fall sett till att serva kantspelarna med lägen, men inte heller detta lyckades.

3. Lugi har en spelmotor vid god hälsa, YIF har det inte. Anders Hallberg var helt enkelt suverän, både med skott utifrån och på genombrott. Hade han gjort mål på de tre rena frilägen han hade i första halvlek hade han gjort elva spelmål. Sebastian Seifert och hans astma har ett osunt förhållande till varandra. Seifert ser fortfarande vresig ut på plan och han glimtar mer sällan till än vad som krävs för Ystad.

4. Vem styr den här skutan? Pelle Käll tar time out men säger knappt ett ord. I stället håller Seifert en patosstinn minutspredikan som en annan Jim Jones. Jag börjar bli allt mer orolig för att Seiferts hälsostatus och formkurva får definiera Ystads framgång i år. På plan ser övriga spelare ut att vilja gömma sig bakom spelmotorn, och initiativ i spelet kommer sällan utan hans medgivelse. I medgång är Seiferts ledarskap en nyckel, men i motgången laget just nu genomlever måste andra också ta kommando. I synnerhet Pelle Käll.

5. Målvaktposten. Är kanske egentligen inte en punkt för denna lista. Jürgen Müller var bra i första halvlek (med många frilägesräddningar) men mycket sämre i andra. Det beror förstås till stor del på att Lugi ofta skjuter från sex meter. Det kan vara så att man alltid får räkna med att släppa in runt 25 mål mot Lugi, och i stället göra fler. Linus Persson i Lugis mål var bra hela matchen och är inne i en mycket fin period.

6. Humöret. Har flera gånger påpekat att YIF-spelarna visat negativt humör, och till och med när laget själva gör mål kan man få se spelare skälla på varandra. Glädjen är, om existerande – osynlig, och passionen på plan och på bänken borde varit påtagligare. Det ska vara full resning på bänken vid mål och kollektivt krigsvrål. I Lugi visar man för tillfället en oerhört konkret passion. Ibland blir den visserligen osmaklig – som när Kim EDR gjorde mål och visade tungan för Ystadpubliken och man kunde läsa att hans läppar sa något i stil med ”fuck off” - men de negativa känsloyttingarna riktas mot ett externt mål – mot publiken. I gruppen och truppen Lugi håller man varandra om axlarna, det är tydligt just nu.

7. Pierre ”Doktor Glas” Hammarstrand. Min favoritspelare i YIF. Han är lika bra från kanten som från nio meter (och borde väl spelat mer från nio mot Lugi) och satsar sitt yttersta i varje enskild situation. Tyvärr är han gjord av papier-maché. I första riktiga satsningen från nio meter såg han ut att ta sig åt axeln till, och jag utgår ifrån att det var därför han inte spelade mer från högernio. I årets version av YIF behövs det mer av Pierre Hammarstrand för att den här säsongen ska bli något minnesvärt för Ystad.

8. För att katter tippar bättre än människor. Gonza trodde på Lugi, jag på YIF. Det är fritt fram att trakassera mig för faktumet att kattfan övertrumfar mig på spelarenan. Han behöver dessutom inga meterlånga blogginlägg för vidmakthålla sin status som orakel. Han tippar bara rätt helt enkelt.

Blogg in, blogg out..