Dagen efter derbykvällen i ÖP-hallen och jag upplever något som jag närmast måste beskriva som bakfyllesymptom trots att jag inte rört sponken; mina muskler krampar vid minsta felanvändning och ådran vid min tinning tangerar någon slags bristningsgräns vid minsta lilla ljud från katterna här.

Kanske för att det var en ganska påfrestande kväll i går. Bakom siffrorna 24-24 gömmer sig en matchbild som måste varit hård att genomleva som YIF-supporter. Tidigt i andra halvlek ledde hemmalaget med 16-9, ändå lyckades Markus Olsson kvittera med bara en sekund kvar. Leo Larsson var ju där, i krysset, men den här kvällen gick allt som Markus Olsson sköt in. Jag vill hävda att han egentligen ensam räddade poängen till Kristianstad.

I första halvlek hade YIF stenkoll på Kristianstad. Gästernas anfallsspel var som en bok YIF läst hundra gånger och som var så rolig att de nästan kunde stå och öppet skratta åt den. Lars Möller Madsen, Olafur Gudmundsson och Darko Martinovic kändes stora, orörliga och lättlästa. Framför allt lättlästa. Tempot var för lågt för att det duktiga YIF-försvaret skulle hamna i obalans och de få målen Kristianstad gjorde kändes nästan slumpartade; både Gudmundsson och Olsson gjorde var sitt underarmsskott från brett högerläge. Ni som kan er handboll förstår att det är inte är några jättelägen. ”Grön zon”, som Claes Hellgren skulle ha sagt.

Det Markus Olsson gjorde i andra halvlek var att dra upp tempot, i boll och i ben. Han erbjöd ett annorlunda och kvickare spel än jättarna från första halvlek men med samma skyttekraft. Han har enorma individuella spetskvaliteter, Markus Olsson. Det finaste med hans vackra, hårda skott är att han kan avlossa det i valfri Twister-position utan att tappa skyttekraft. Om han så har ett ben på ryggen, ett på huvudet och en spädgris under vänsterarmen får han i väg ett skott som vi andra behöver en lång startsträcka och konstgjorda avfyrningsaggregat för att över huvud taget vara i närheten av. Och hans snabbhet: Pierre Hammarstrand har aldrig sett äldre ut än då han fick försvara sig mot en Olsson i full kareta på kanten.

Det var naturligtvis en poäng som kändes som noll för hemmalaget. Jag har varit inne på saken åtskilliga gånger denna säsong – YIF är för ojämna i matcherna, och man har svårt att försvara en stor ledning i andra halvlek. På slutet när allt ska avgöras tar för få spelare ansvar som avslutare, vilket blev extra tydligt när IFK punktmarkerade Jim Gottfridsson, den spelare som annars tar just ansvar.
Samtidigt är Kristianstad så klart bra. Och visst kan man tycka att det är dåligt av YIF att tappa sju mål i andra halvlek, men det var å andra sidan likvärt bra att skaffa sig målöverläget i en briljant genomförd första halvlek då försvarsspelet var bland det absolut bästa jag sett i år. Och det där med att få och tappa poäng i slutsekunden – vi som minns Gottfridssons avgörande backhandmål mot Drott kan konstatera att sånt där nog jämnar ut sig över en säsong.

Förresten, en säsong då serien är så jämn som den är känns det fullt logiskt att en match som endast var oavgjord vid 0-0, 1-1 och med en sekund kvar 24-24 ändå slutar oavgjort. Man vill ju inte att något lag ska springa i väg i serien liksom…

Jag frågade Philip Nilsson (seriens bästa kantförsvarare?) om han höll med mig om att YIF har svårt att försvara ledningar i andra halvlek. Jag bad honom till exempel jämföra med Aranäs-matchen, där YIF förlorade en tolvminutersperiod i andra halvlek med nio mål. ”Ah, det vet jag inte. Men mot Aranäs handlade det om att vi bytte ut hela laget i andra halvlek. Det var därför vi tappade allt”. Jag vet inte om det var meningen av Nilsson men nog tyckte jag att det lät som lite kritik av lagledningen. Det känns som att sådana uttalanden passar illa i tränare Mats Engbloms outtalade filosofi att ”ingen intern kritik ska nå externa parter” men jag tycker att det är lite skönt av Philip Nilsson att han visar att Ystads IF inte är Sovjet. Hoppas bara att Nilsson inte kommer att behandlas som en politisk dissident på grund av detta.

Kort från ÖP-hallen
* Leo Larsson kom in vid ställningen 22-20 och höll nollan i sju minuter. En sekvens har etsat sig fast i mitt medvetande: efter Larssons andra räddning, en kvalificerad sådan, bröt han ut i en spontan liten serie ”räddningsgester” som limmade perfekt med att DJ:n spelade ”I am the one and only”, och för några skälvande sekunder VAR Leo Larsson Chesney Hawkes och han VAR the one and only.
* Ola Lindgren var väldigt nöjd med en poäng efter slutsignalen och pekade som en vettvilling mot IFK-klacken innan han joggade ut i katakomberna ackompanjerande sig själv med ett primalskrik.
* Pierre Hammarstrand hade möjlighet att avgöra matchen på straff i slutet men sköt…UTANFÖR. Kristianstadslinjen Anton Lindskog kallade det för ”papp-psyke” vilket limmar bra med att Hammarstrand även till fysiken är av papp-virke. Ska någon hantera den där missen så är det i alla fall Pierre Hammarstrand, med rutinen och allt.
* Ola Netterheim är alltid lika skön att skåda. Och då åsyftar jag med ”skönt” inte det klassiskt estetiskt vackra. Gud, nej. Men hjärtat, viljan och kämpainsatsen är alltid hundraprocentig av Netterheim, dessutom ser han grymt rolig ut när han slår sig. Ögonen kryper ihop till små rynkor, käften är vidgad och blottar det YIF-färgade tandskyddet och en bristfällig uppsättning gaddar och där bak vibrerar hans sälkropp i smärta.

* Annars var pausunderhållningen så klart bäst. YA-sporten utmanade publiken i hårdskjutning och undertecknad i par med Fredrik Sörensson vann en jordskredsseger över två Kristianstadssupportrar. Jag stör mig bara på att förbundskaptenen satt i omklädningsrummet och missade våra projektiler, men sannolikt kan han inte ha undgått publikens öronbedövande sus.
När jag och Fredrik skulle lämna hallen ville två herrar i kostym att vi skulle kissa i en kopp.

IFK Ystads förlust mot H43 får nog tyvärr följden att man inte klarar kvalserieplatsen. Med fem omgångar kvar måste man plocka in fem poäng plus gedigen målskillnad och då man på dessa fem matcher endast möter ett lag från tabellens övre skikt måste man förlita sig på en mängd andra resultat. Å andra sidan har man goda chanser att ta full pott på slutet eftersom man, bortsett från hemmamatchen mot Önnered på lördag, möter lag av sämre kvalitet. Helt avklippta från kvalserien är IFK inte, men sannolikt hade man behövt en seger mot H43.
Noterar också att släkten var värst då Fahrudin Zaimovic sänkte IFK med sina tolv mål. Jag bara väntar på att Fahrudin ska få ett RIKTIGT genombrott, för han har alla ingredienser för det. Tyvärr för IFK:s del visade han det som bäst på onsdagskvällen.

Blogg in, blogg out..

Eftermiddagsbloggar med stukat finger framför ett obskyrt ödleprogram på animal planet. Påminn mig om att aldrig skaffa en leguan, det ser lika mysigt ut som att få en Andreas Thynell i full satsning över sig.

Så vet även Ystads IF hur det känns att vinna i årets elitserie. Jag såg bara första halvlek men jag hann med att göra följande reflektioner:

* En av Martin Bagers stora styrkor är säkerheten i avsluten. Även om jag själv tycker att han skjuter väl mycket med vik i sitt eget nedre vänstra hörn – liksom mellan målvaktens ben och arm – så verkar han vara svårläst. Detta skott är förresten även mitt favoritskott så min anmärkning bör inte ses som kritik. Se det som en slice av briljans i stället.

* Avseende 6-5-spel måste jag säga att jag föredrar det när YIF plockar in Ola Netterheim och spelar med två linjespelare, framför det spel där försvaret dras isär och Sebastian Seifert ska gå till väders med många olika alternativ. I den senare varianten hänger allt på Seiferts dagsform medan den förra är ett mer kollektivt spel med flera olika öppningsalternativ. Svenska damlandslaget har kört mycket med Seifertvarianten de senaste åren och med en Linnea Torstenson i dålig form har det gett väldigt dålig utdelning.

* Ulf Sivertssons Drott har varit i en nedåtgående trend allt sedan finalplatsen för tre säsonger sedan. Utan Gunnar Steinn Jonsson saknar de spelare med högre elitseriekvalitet och jag spår att de får problem med att ens undvika kvalserien. Daniel Lindgren kan vara spelaren som räddar dem ifall han fortsätter att kravla sig tillbaka till den statusen han hade innan sin problematiska axelskada. Unge Philip Stenmalm har också potential att bli ett utropstecken. Han har en av de äckligare skottarmarna jag sett på ett tag.
”Amen han va så äcklig!”, för att citera Bosse i ”Mossan, med Bosse och Lasse”.

httpv://www.youtube.com/watch?v=vGnE8XuuioY
Mest oroväckande för Drotts del är annars att defensiven – som de brukar ha god koll på – inte verkar fungera. 34 insläppta är för mycket. Sista utposten Robert Bladh är liksom sina utespelare inte alls dålig, men inte av högsta elitseriekvalitet.

* Kantspelarna i YIF får för lite boll, men det är svårt att klaga när laget gör 34 mål.

* Fredrik Ohlanders byxor är fortfarande för korta.

*******************************************

Läste en förhandsintervju i Sydsvenskan med Malmös Carl-Johan Andersson inför lagets möte med RIK i kväll. Han ombads beskriva skillnaden mellan elitserien och de tyska och spanska ligorna, där han spenderat de sju senaste säsongerna. ”Kvaliten i elitserien blir bättre hela tiden men fysiskt ligger de svenska spelarna efter”, menade han.

Personligen tycker jag att elitserielagen står inför ett vägskäl, där den ena vägen leder till bättre kvalitet och ökad professionalitet. Ska man uppnå den målsättning man satt upp som säger att elitserien ska bli en proffsliga och av de bästa ligorna i Europa krävs det så klart att spelarnas fysik är på samma nivå som hos spelarna i de bästa ligorna. Ystads IF är ett av lagen som just nu ser ut att driva utvecklingen med sitt hårda försäsongsprogram, och jag tror nog att Kristianstad, med Ola Lindgren vid rodret, även de får springa så lever och lunga åker hiss upp mot gommen.
Men fortfarande är inställningen till fysisk utveckling på en ganska grund nivå om man jämför med till exempel fotbollen. Och detta handlar så klart om professionalism. Med ett relativt synsätt har handbollen länge haft en avslappnad attityd till både alkohol och osund kosthållning.
När jag själv spelade i YIF var lagfester legio och jag skulle vilja påstå att alkoholdrickande i princip uppmuntrades. På träningsläger och bortamatcher frossades det dessutom i godis och allehanda kaloristinna godsaker.

Dietister och experter på fysisk träning har länge hävdat att kosten har en nästan lika stor del i fysisk utveckling som själva tränandet. Simmaren Stefan Nystrand fick till exempel ett jättelyft resultatmässigt då han började äta nyttigt.  Är det då inte lite märkligt att handbollslag på träningsläger trycker godis i ansiktet och förfogar över jättelika kexchokladdepåer (sant!)? Min åsikt är att tränarna i de olika lagen borde ta upp med spelarna om de är beredda att ta det där steget mot en ökad professionalitet. Och, ifall man får ut en rejäl lönecheck från klubben varje månad, är man inte nästan skyldig att göra allt i sin makt för att nå optimal fysisk status? Det finns spelare, en hel del i elitserien, som bär runt på trivselvikt. Det är egentligen oacceptabelt. Ingen kan skylla på skador eller defekt metabolism, det handlar om kalla fakta: färre kalorier in än ut för att gå ner i vikt. Alla klarar det. Det krävs bara lite mer kontroll, noggrannhet och proffsighet. Kanske är det dags att anställa dietister i klubbarna?

Allt handlar förstås om en balans kring vad som är rimligt att förvänta sig av elitseriespelare. Själv hade jag aldrig accepterat en kostförhållning i dagsläget men det var också länge sedan jag slutade spela på hög nivå och jag när inte längre sådana drömmar. Det handlar om prioriteringar i livet och om vad man är beredd att offra.

Ni har blivit bättre på att skriva till mig på min mail peter.lindgren@ystadsallehanda.se och jag uppskattar alla åsikter ni sprider till mig därifrån. Fortsätt gärna med det och gör det gärna i detta ämne, jag vill höra vad andra anser om att gå kostvägen för att nå högre professionalism i elitserien.

Nu ska jag baka en kaka och äta upp den på en gång. Sen ska jag inte springa.

Blogg in, blogg out..

God förmiddag.

Så var elitseriepremiären 2012/13 avklarad och när jag nu sitter här med facit kan jag konstatera att den presumtiva urladdningen YIF-Kristianstad sprakade mindre än man på förhand trott. Det var två tänkta topplag som behandlade bollen som vore den en infettad sälunge, vilket är det halaste jag kunde komma på. 1800 på läktaren var väl också ett par hundra färre än man förutspått, å andra sidan slapp dessa ickeåskådare att se hemmalaget offensivt kollapsa i andra halvlek. Mina intryck står nedan samlade i en behagligt punkterad form.

* 16-21 är siffror som skvallrar om två kompakta försvar och två suveräna målvakter med räddningsprocent på 54 var. Fredrik Ohlander var bäst i början, Herdeiro Lucao i slutet. Båda målvakterna ska ha hinkavis med guldstjärnebeströdda betygsdokument, men det ska också med emfas deklareras att skyttet var undermåligt. SÄRSKILT från hemmalaget.
Var det en godkänd premiär av Ystads IF? Nej. Bestämt nej. Sportchef Jan Ohlsson säger nej. Jag säger nej, och det är till och med så illa att skräddaren säger nej.

httpv://www.youtube.com/watch?v=umwmGim4ksA

* Ystads IF gjorde fem mål i andra halvlek. FEM ynkliga mål. Elva i första halvlek var lågt nog, men den andra akten blir något för tränare Mats Engblom att analysera. Jim Gottfridssons främsta uppgift som mittnia i grundteorin är att förutom vara ett hot i sig själv bädda för sina lagkamrater. Han ska vara hjärnan flankerad av muskler. Problemet denna kväll – eller ett av dem – var att musklerna i form av Andreas Thynell och Palle Hansen bara innehöll sillamjölke. För övrigt är ju sillamjölke – för att prata etymologi och synonymer – bara ett annat ord för sillsperma. Upplysningen kan betraktas som en parentes men det roar mig på barnsligt vis att man kan säga att Thynells och Hansens satsningar denna kväll bara innehöll sillsäd.
Palle Hansen uttryckte i en intervju med mig inför säsongen att han aldrig varit bättre tränad. Matchen på onsdagskvällen var således belägg för tesen att det viktigaste trots allt är det som för tillfälligt sitter i huvudet, ifall självförtroendet är på plats.
Jim Gottfridsson var således tvungen att agera både hjärna och muskler, och förutom två små undantag var han den ende som kunde gör mål på Lucao i andra halvlek. Det låter som att jag ska ge Gottfridsson ett överbetyg, men så är inte fallet. Jim Gottfridsson var troligtvis den störste syndaren vad det gäller en annan penibel detalj rörande YIF:s prestation…

* Statistik, Ystads IF:s målskörd VS Ystads IF:s antal tekniska fel: 16-17.
Jag vet inte om jag tidigare sett ett tänkt topplag göra fler tekniska fel än mål i en match. Kanske vill folk skylla på att det är premiär, att tajmingen inte satt sig än. Men låt mig påminna om att elitserielag inte sitter och knypplar som huvudsyssla på försäsongen – man möter kvalitativt motstånd i matcher där tajmingen ska kunnas präntas in på ett sätt så att det sitter redan till premiären.

* Vi kan inte skylla 17 tekniska fel på bollen, men visst uppförde den sig en smula märkligt? I ena sekvensen rullade den så illa på golvet att man kunde tro att det var två kardborrmaterial som gnuggades mot varandra, i andra sekvensen stack bollen iväg som tidigare nämnda infettade sälunge. Och jag skjuter förmodligen mig själv i foten när jag kritiserar golvannonserna (eftersom YA är en av annonsörerna) men pengar ska förstås inte få inverka på greppet i golvet. Sådant tycker jag är mycket tråkigt att tänka på.

* Kantskyttet har vi inte nämnt men det var sämst av alltihop. Skottprocenten på Pierre Hammarstrand, Philip Nilsson och Anton Andersson var fruktansvärt låg och Hammarstrand lyckades till och med missa sex kvadratmeter målställning på det bästa läget av alla. Herdeiro Lucao mötte kantskyttarna långt ut, något som skärrade YIF:arna, men jag kan inte för mitt liv förstå varför man inte lobbade på Lucao. Det var konstant läge för lobb. Det hade Martin Walfridsson förstått, men han är ju som bekant inte tillgänglig längre.

* Det var en märklig syn att se Kristianstads disposition av försvarsspelet. Man använde Lars Möller Madsen som etta (205 till synes bortkastade centimeter) och typ en och en halv meter långe hobbiten Johan ”El loco” Jepson som tvåa. Det är förstås svårt att klaga på ett lag som släppte in 16 mål, men visst borde YIF lyckats styra över lite skytte över den lille galningen?

* Annars var jag ganska imponerad över hur Kristianstad tog sig an matchen, efterhand som den spelades. Ola Lindgren tog timeout vid ställningen 6-1 till hemmalaget efter tio minuter. Ett gött snack senare skulle IFK bara släppa in tio mål på 50 minuter. Unge Anton Lindskog var smått sensationell som trea, tillsammans med Claus Kjeldgaard, som på ett på mig överraskande vis accepterade sin roll som ”bara” försvarsspelare. Jag kan tänka mig att Ola Lindgren, som ingen annan i Sverige, kan få spelare med lite stjärnstatus att bara vara rollspelare. På samma sätt fick Lars Möller Madsen finna sig i att börja på bänken i bägge halvlekarna.

* Anton Andersson har oroväckande hög ”Uronen-faktor”. Ni vet Helsingborgsbacken Jere Uronen som pillade på frisyren i stället för att markera när Celtic gjorde mål i CL-kvalet. Unge Andersson har liknande brydderier med hårsvallet och kanske borde Mats Engblom göra som Daniel Passarella, den gamle argentinske förbundskaptenen i fotboll, och förbjuda långt hår i laget. Passarella fick självaste Batistuta att gå till barberaren…
Nåja, detta är nog mest att se som en skämtsam parentes. För övrigt är jag, med mer hår i ögonbrynen än på huvudet, i detta fall evigt avundsjuk på Andersson.

Ystadsbefolkningen har ännu ingen anledning att ge upp hoppet om guld. Herregud, det har ju knappt börjat. Och minns att premiären i fjor också den var ett brutalt uppvaknande – storförlust mot så småningom degraderade H43. Jag kommer att tänka på visdomsord av 1600-talsfilosofen Blaise Pascal:

”Det behövs inte mycket för att trösta oss, ty det behövs inte mycket för att plåga oss.”

Tröst kan komma i form av seger mot Drott om tio dagar.

***********************************

I övrigt denna premiärkväll kan vi notera en skräll i västgötaderbyt mellan Alingsås och Sävehof. Charlie Sjöstrands frånvaro på vänsterkanten ser betydelselös ut då ersättaren Daniel Tellander på ett överraskande väl sätt fyllt luckan. Åtta mål noterades han för. Man kan också notera att Alexander Borgstedt spelade trots att klubben flaggat för att han skulle saknas i säsongsinledningen. Skickligt pokerspel, Alingsås.
Mikael Franzén måste också må bra efter denna match. Han fick ju lämna Sävehof under uppmärksammade former och fick nu ge igen. Det kvittar vad man säger efter en sådan här händelse, det MÅSTE vara fantastiskt skönt.

Lugi vann och nyförvärven Espen Christensen i mål och Joacim Ernstsson på nio meter var bästa spelare. Vinst borta mot Drott och även om jag inte vill läsa in för mycket i detta ser Lugi ut som en intressant outsider.

**********************************

Och i kväll går alltså IFK Ystad in i den allsvenska premiären mot Kroppskultur. IFK Ystad är en klubb med ett märkligt liv, med ett överflöd av talanger och med ”stjärnspelare” som flyger ut och kommer tillbaka med flyttfågelfrekvens och med kontinuitet egentligen bara på tränarposten. Hur som helst så ser årets version intressant ut. Kanske inte som ett direkt topplag, men inte långt ifrån. Kroppskultur stod för premiärmotståndet även i fjor och då blev det storseger. Vi hoppas på en repris avseende just den matchen, sett på säsongerna vad anbelangar en jämförelse i övrigt hoppas vi att alla likheter upphör.

Blogg in, blogg out..

Att inte juni bara går och hänger sig, va? Satt på ett Sjöbo IP i går och frös på ett helt nytt sätt – bortom alla tidigare upplevelser. Det svenska språket faller platt på mage, det finns INTE ord för att beskriva hur ända in i märgen bottenfrusen jag var. Ett under det är att jag sitter här, halvdant upptinad med en kopp kaffe.

Jag sitter här och tänker på identitet. För en liten stund sedan tänkte jag på fönsterkuvert och på olika sorters curry, men det kan betecknas som oväsentligt.

Identitet alltså. Jag har hakat upp mig på det här med det svenska herrlandslagets ovilja att komma i takt med tiden. Att vi fortsätter försöka härma något förgånget. Det finns ett ordspråk som lyder: ”Tiden går inte – det är vi som rusar fram i den stillastående evigheten”. Det stämmer inte på svensk landslagshandboll. Å andra sidan var det en gammal grek som myntade sentensen och greker är ju överlag rätt dåliga på handboll.

Tiden går de facto, och den springer ifrån den som inte hinner med. Jag tror att många håller med mig när jag plitar ner en lista på begrepp som är typiska för den svenska identiteten, inom handboll såväl som det vanliga livet: defensiv, tillbakadragen, trygghet och lagom.
Vi har länge varit trygga i vårt 6-0-spel (läs: Bengan-eran) och eftersom vi sällan släpper in särskilt många mål är detta något vi valt som vår identitet, vår tygghet och vår fasta punkt.

Tyvärr är det så att vår identitet på senare år (läs: post-Bengan-eran) lika mycket som ett stabilt 6-0 är: defensivt förutsägbara, offensivt invalidiserade. Motståndarna ryggar inte längre tillbaka inför ett möte med Sverige. De vet att de kommer göra mindre mål än vanligt, men också att de släpper in färre.

Jag säger inte att Sverige ska överge 6-0. Vi gör det bra och i vissa matcher är det det bästa alternativet. Men i en föränderlig handbollsvärld där farten ofta premieras sänker vårt 6-0 inte bara farten på våra motståndare, utan även på oss själva. När omställningen ska göras är vi längre ifrån motståndarnas mål och ofta har vi två, ibland tre, offensivt dåliga andrafasspelare på plan. Genom vårt ”trygga” 6-0 blir vi offensivt invalidiserade. När Jonas Källman inte är med är Sveriges spel lika kartlagt som…ja…något jävligt kartlagt.

Det är en månad kvar till OS och jag hoppas att landslaget försöker nöta in de offensiva försvarsalternativen. Jonas Källman är tillbaka i blågult, kanske borde 5-1 bli vårt primära försvarsspel? På så vis kommer vi att öka de tekniska felen på motståndarna och få tillfälle att göra det vi faktiskt är bäst på offensivt – kontringar.

I över ett decennium har vi försökt hålla fast vid en identitet som redan då började kännas daterad. OS är Olssons/Lindgrens sista chans att i min bok bevisa att de kan forma en ny svensk identitet. Jag vill se något mera kaxigt, offensivt och oförutsägbart. Ett blött finger i luften; vart blåser vinden?
Jag kommer inte att klandra förbundskaptenerna ifall ett experiment misslyckas för ett nyvunnet mod är nog det enda som kan ge en svensk OS-medalj; ”Friskt vågat, hälften vunnet” är även det ett känt ordspråk, och det behövdes fan inte ens en gammal grek för att mynta det.

Fotbollslandslaget har gjort ungefär en sådan här identitetsförändring, och även om det inte bar slutspelsfrukt i EM tror jag inte att särskilt många längtar tillbaka till Lagerbäck-land.

**************************

Noterat
* Damlandslaget laddar upp inför OS med att gå i klädbutiker och på Madonnakonsert. Jag kan inte tänka mig en tråkigare OS-uppladdning men å andra sidan är jag varken landslagsaktuell eller dam.
* Jonas Larholm går till ungerska Pick Szeged. Jag välkomnar allt som möjligtvis kan bromsa känslan att Larholm är i karriärens dalande-fas. Plus – Ungern är ett trevligt land.

Blogg in, blogg out..

De senaste dagarna har tärt på en svensk idrottsälskare. Dubbla förluster och uttåg ur fotbolls-EM, och så denna – som det då blir min uppgift att diskutera – närmast chockartade förlust mot Montenegro, och insikten att Sverige inte kommer att spela VM i Spanien nästa år. Bilden ovan är en symbol – stupade svenskar på och kring det svarta berget, vilket är just vad Montenegro betyder. Ett svart berg är också en bra bild för det mörker svensk idrott just nu genomlever.

Redan vid nationalhymnerna började jag oroa mig – eller, fan, jag har ju egentligen varit orolig i en vecka, men vid gårdagens nationalsånger eleverades orosgraden. Det har i media tidigare diskuterats hur viktigt det är att sjunga nationalsången. Personligen tycker jag att det är ett sundhetstecken för en nation att nationalkänslan är så pass svag – för det är det jag tror att det handlar om – att man saknar vilja att sjunga med, men just i landslagssammanhang är hjärtat för landet och hedern viktig. Jag tror faktiskt att det ligger Sverige lite i fatet, det att i 200 år varit en stabil nation utan inblandning i krig.

Ungefär varannan svensk sjöng med på det där typiskt svenska återhållsamma sättet. Montenegrinerna bevisade under uppträdandet med sin nationalhymn två saker; ett – landet inhyser världens kanske sämsta sångröster, två – att få stå där, med den röda landslagströjan, är det största och mest hedervärda de känner till.

Men låt mig poängtera att jag egentligen tycker det här med att diskutera värdet i att sjunga nationalsånger är rätt så larvigt, men det slår mig att när jag yttrar dessa ord så säger det något om oss svenskar. Att slåss för sitt land är något som ligger montenegriner mycket närmare själen på ett mycket mer påtagligt sätt än att kasta en handboll.

MEN, vi borde förstås ändå ha vunnit. Jag kommer nedan att vara otroligt hård, hårdare än jag normalt sett är, och så hård att jag tvingas träda långt utanför min bekvämlighetszon.
* Staffan Olsson och Ola Lindgren framstår allt mer som fega bakåtsträvare. De har de senaste åren totalt misslyckats med att göra Sverige till en modern handbollsnation. Som i princip enda nation i världen håller vi fast vid ett enda sorts försvarsspel (när Jonas Källman inte är med) – detta ultraklassiska 6-0. Ni kanske säger: ”men försvarsspelet var ju bra i går, vi släppte ju bara in 20 mål. Det var väl framåt det brast?”.
MEN, ni såg väl hur detta 6-0 passade montenegrinerna perfekt? De kunde lunka runt i balkanrytmer och 70-talstempo och tog inte skott förrän det började rycka i de ungerska domarnas passivitets-varnings-hand. Och sanningen att säga – Sveriges försvarsspel stoppade procentuellt inte många montenegrinska anfall, det var Johan Sjöstrand som gjorde det. Utan honom hade Sverige blivit krossade av denna lilleputtnation med en befolkningsmängd i klass med Göteborg. Hade vi haft ett offensivt alternativ till försvarsspel hade vi tvingat Montenegro att spela i ett högre tempo, något de absolut inte hade klarat – många rödklädda jobbade på energireserver i slutet av matchen – och de tekniska felen hade blivit fler, de montenegrinska anfallen kortare. På så sätt hade Sverige bättre kunnat styra tempot i matchen och fått fler chanser till kontringar.

När matchen skulle avgöras – crunchtime, för att tala hellgrenska – plockade förbundskaptenerna dessutom in en extra försvarsspecialist. Mattias Gustafsson användes som vänstertvåa och tvingade Sverige att göra tre byten anfall/försvar. Man tog därigenom bort Sveriges bästa vapen, kontring/andrafaskontring. Tobias Karlsson följer med glädje med upp i kontringsattacker, men tyvärr verkar han ha tappat alla offensiva kvalitéer han någonsin haft, någonstans i Tyskland.

* Vidare framstår det enträgna matchandet av Dalibor Doder som allt mer oförståeligt. ”Dado” är en gudabenådad tekniker och handbollsspelare i sina bättre stunder och förtjänar absolut flera chanser, men de senaste matcherna i landslaget har han varit direkt dålig och faktiskt förstört det svenska anfallsspelet. Många anfall började med att Dado skulle besegra sin spelare i ett genombrott. Det gjorde han sällan och anfallen gick i stå.
För att överlista ett 3-2-1-försvar krävs antingen en stor portion list (det har Sverige inte för tillfället, så vi diskuterar inte det) eller spelare som kan klara den fysiska kampen en-mot-en. Dalibor Doder och Jonas Larholm är förvisso snabba i fötterna, men de är rent ut sagt för klena, de behöver oceaner med yta för att ta sig förbi sin spelare. Kim Ekdahl du Rietz var den enda svenske niometersspelaren som klarade kampen. Kim Andersson gillar inte specialbevakning och sprang mest och gnällde – han gjorde ”uppoffringen” och resan till Montenegro helt förgäves och var offensivt osynlig, defensivt dålig.

* Hur dålig måste inte Lukas Karlsson vara för tillfället? 120 raka minuter på bänken trots att Doder var under isen. Märkligt att Karlsson inte ens fick chansen.

*  Förbundskaptenerna tycker säkert att de kan kalla varandra modiga för att de lät Johan Jakobsson komma in i slutminuterna helt ouppvärmd. Felet var att han kom in alldeles för sent. Jakobsson är en spelare som verkligen har fysiken att besegra en spelare i ett 3-2-1-försvar.

* Ystadsinslagen på kanterna - Petersen och Ekberg – var som vanligt bra. Det var sannerligen på nio meter det brast.

Stefan Lövgren, general manager i landslaget, har enligt min åsikt en del att fundera på. Är Ola och Staffan de två som ska slussa in Sverige i mästerskapscyklerna igen? Jag är otroligt tveksam, med de senaste årens insatser i minnet. Det är slående hur ofta man som åskådare har hållit med experterna i studion och på kommentatorplats och hur sällan man hållit med förbundskaptenerna. Då måste ju någonting vara fel, även om förbundskaptenerna bör vara de som känner spelarna bäst.

OS om 40 dagar känns sådär. Sverige har en grupp där man lätt ska ta sig till kvartsfinal, men för att ta sig längre än så krävs något mer än vad Sverige just nu visar.

Vi körde alltså rakt in i ett svart berg, betyder det att vår nästa landskamp är mot Nangijala borta?

httpv://www.youtube.com/watch?v=VhybEnyhxzY

Blogg in, blogg out..

Det är i svårighet räknat jämförbart med att lösa den gordiska knuten – det att bryta igenom mediabruset från fotbolls-EM, och prata handboll. Och jag ska erkänna att jag själv hellre fokuserar på kvällens fotbollsmatch än orerar om gårdagens minimalt minnesvärda VM-kvalmatch. Denna svenska insats lyckades dock uppbringa en sådan upprördhet i mig, att jag känner att känslor måste blottläggas, åsikter vädras.

Jag ser tre linjer, vilka man kan välja en eller flera av, för att förklara Sveriges ynkliga uddamålsseger över Montenegro. Det är dessa:
1. Sverige saknade Kim Andersson, Jonas Källman och Henrik Lundström, då dessa ”tagit ledigt” över VM-kvalet. Sverige blev därmed ett tydligt sämre lag.
2. Montenegro är ett mycket bättre lag än de fått erkännande för.
3. Svenskarna har tankarna i London och hade problem att motivera sig och komma med full koncentration.

Jag ska börja med att kommentera punkt ett.
Det är naturligtvis synd att trion ovan inte känner sig motiverade att deltaga i ett VM-kval. Kim Andersson har aviserat att OS är hans sista mästerskap, att leda ett landslag till ett mästerskap han inte ämnar deltaga i får ses som mer eller mindre förståeligt. Henrik Lundström, som fått ”en andra chans” i landslaget har inte längre landslaget högprioriterat på sin lista, det visar han tydligt med detta val. Han kommer kanske även fortsättningsvis vara pålitlig hjälpgumma i blågult, men till OS kommer han inte. Jonas Källman lägger anledningarna på hög om varför han inte kan vara med i landslaget. Det är tydligt att Källman behöver verkligt stora matcher för att tända till.
MEN, trion ovan ska bara inte behövas i en sådan match som just spelats.

Punkt två.
Nä, Montenegro är precis det lag man tror att det är, och precis lika bra/medelmåttigt som man kan förvänta sig.

Punkt tre.
Skojar ni? Tomas Axnér var inne på det i slutet av matchen; var var känslorna? Tändningen? Inställningen? Fokus?
Efter ett av Sveriges sista mål i matchen zoomades svenska bänken in. Det var i slutskedet av en viktig och synnerligen jämn VM-KVALMATCH och den grövsta yttringen i jubelväg var Lukas Karlssons avmätta och tillbakalutade applåd. Ingen skrek och eldade på lagkamraterna, ingen stod ens upp – ingen verkade ens bry sig.

Sverige är egentligen överlägset detta Montenegro, men i går såg jag bara två Ystadskillar som ville visa det. Niclas Ekberg är ett fullblodsproffs och presterar nästan alltid, Mattias Andersson var mer än godkänd i målet. Men det är så klart ett grovt underbetyg åt laget att målvakten Andersson kanske är bäste svensk i en en uddamålsseger över Montenegro på hemmaplan. Det mest glädjande med denna match är att Andersson tog ett rejält kliv mot en OS-trupp.

Ola Lindgren och Staffan Olsson måste kontemplera det som hänt. Fundera på hur man ska väcka ett helt lag som går i dagslummer. Är de själva medvetna om hur det såg ut? Om hur det ska se ut när man spelar en kvalmatch till VM? De gjorde i alla fall inget själva under matchen för att väcka laget.

Att Kim Andersson, Henrik Lundström och Jonas Källman inte medverkade degraderar inte Sverige spelmässigt till en nivå då man kan få problem mot Montenegro – däremot sänder det en signal som jag tycker genomsyrat hela förspelet till matchen och själva matchen – känslan att denna kvalmatch inte var lika viktig som det som händer i London. Detta kan leda till att Sverige inte får spela VM nästa år. En returmatch i Podgorica med bara ett mål att gå på, plus denna vedervärdigt slapphänta attityd till kvalmatcher, det kan gå illa.

Det finns ett annat problem i sammanhanget: Sverige har inte längre kvalitet på mittnio. Jonas Larholm verkar hellre spela på vänsternio och har på mig inte imponerat som mittnia de senaste åren. Och effekten av att ”bara” spela i tyska andraligan har verkligen börjat synas på Dalibor Doder. Han har alltid haft en förkärlek för nätmaskan och att gå på eget avslut före att spela upp en medspelare – och det kan ju gå an när han gör tio mål i en match – men nu när han får kämpa för att ens komma med i målprotokollet blir han ett sänke för det svenska anfallsspelet. 22 mål på hemmaplan mot en B-nation – jisses.
Svenskarna hade inga idéer och lösningar på Montenegros 3-2-1-försvar, en hel del av ansvaret att hitta lämpliga spelvägar ligger så klart på mittnian.

Som sagt var är det svårt att hitta igenom fotbollsbruset under EM, men det svenska handbollslandslaget gör just nu ingenting för att förtjäna uppmärksamhet. De måste i alla fall själva visa att det de sysslar med är viktigt.

Blogg in, blogg out..

Visst, en SM-finaldag är alltid en SM-finaldag, men har man någonsin upplevt en mindre spännande? Det där med finalrutin, ni vet, det där som Sävehof har så jäkla mycket av, fick en en kolossalt avgörande betydelse.

Mathias Zachrisson formulerade Guifs insats i sista semifinalen mot Kristianstad som att laget ”sket på sig”. En klassiskt illaluktande metafor, men inte utan insiktsfull pregnans. Ska vi rida vidare på ”Zackes” vis och beskriva Kristianstads, och Lugis, insats under gårdagen så går det inte att nöja sig med begreppet ”sket på sig”. Det vi bevittnade i går var en episk tarmtömning av syndaflodsformat. En knipmuskulatur helt satt ur spel.

Damernas final var i alla fall spännande i en halvlek, även om det någonstans kändes som att Sävehofrycket låg precis bakom kröken. Andra halvlek var en gulsvart manifestation i hur man ska uppträda i en SM-final. Det sades att Ida Odén låg bakom hela segern, och det gjorde hon kanske, men även utan hennes tio mål och goda spel hade Sävehof vunnit. Sabina Jacobsen är Lugis härförare men förde inget annat än en anonym tillvaro. Ovärdigt slut på en mäktig tid i Lugi.
Stora delar av Lugis finallag må vara ursäktat på grund av låg ålder, men jag tror att även de själva hade förväntat sig mer av den här dagen.
Sävehof demonstrerade ett komplett spel både framåt och bakåt medan Lugi egentligen inte har något anfallsspel. Dragan Brljevic och Sabina Jacobsen (och även media) har snackat oerhört mycket om Lugis 3-2-1-spel i teve och tidningar. Jag hoppas att Lugi, åtminstone internt, börjar prata anfallsspel nästa säsong.

Och herrfinalen… Gud vilken besvikelse. Den kändes avgjord efter en kvart.
Efter 50 minuter av finalen hade Kristianstad gjort 13 mål – nio av dessa signerade Lars Möller Madsen. Oavsett hur stark man bedömer LMM:s insats i finalen vara, är Kristianstads kollektiva insats patetisk. Ja, jag säger patetisk – utan att skuggor faller över Sävehof, som åter igen gör en helt oklanderlig finalinsats.
Vi har yvats över att äntligen ha två Skånelag i final, men väl där tog de gulröda stryk av de gulsvarta med sammanlagt 21 mål. Och då ska det sägas att Kristianstads sista 6-7 mål gjordes på ett Sävehof som mentalt redan korkat upp champagnen, på en Emil Berggren som mentalt redan satt på twitter och gödslade cyber-jubel.
Kristianstad hade för det mesta inget anfallsspel värt namnet. Ett fåtal gånger växlades LMM upp för skott, men oftast fick han göra det själv, och rörelser där andra fick lägen såg vi inte förrän matchen var avgjord. Ola Lindgren har trots allt jobb att göra för att få Kristianstad till ett topplag, även när man inte rider på den formtopp man haft under slutspelet och efter att Ola tagit över.

Notabelt
* Erik Fritzon var den som fick det värdiga avslutet. Han var kung i finalen, sin karriärs sista match, och fick avsluta med ett SM-guld. Sitt femte, om jag räknat rätt. Man kan kalla honom lat, mullig, Pommes Fritzon eller vad fan som helst – ingen kan avdekorera honom hans guld.
* Jesper Larssons sista match blev mindre rolig, förstås. Han fick ett par psykbryt på sina lagkamrater i inledningen, men det var förgäves. De kunde inte vakna.
* Aftonbladet hade efter herrfinalen en enkätfråga på webben som löd: ”Är Sävehof värdiga mästare?”
Ifall någon vet vem som kommer på de här webbfrågorna kan den väl maila mig på peter.lindgren@ystadsallehanda.se. Är Sävehof värdiga mästare? ÄR SÄVEHOF VÄRDIGA MÄSTARE?
Hmm, de har precis slagit sin finalmotståndare med åtta mål, som kunde varit 16 om de varit tvungna. Sluta slösa med folks tid och uppmärksamhet, Aftonbladets frågeställare.
* Jag vill en gång till poängtera det märkliga i att Mikael Franzén får sparken. VAD ska den mannen GÖRA? Han har lett sitt lag till två raka SM-guld där den sammanlagda finalmålskillnaden är plus 25! Han har dessutom lett sitt lag längre i CL än vad en svensk klubb varit på länge. Och detta trots att man tappade Stenbäcken och Jakobsson inför säsongen. Franzéns avsked är årets gåta i elitserien. Eller är det Kent-Harry Anderssons mentorskap som till fullo ligger bakom Sävehofs framgångar i år? I så fall borde YIF gå en vacker säsong till mötes.
* Claus Kjeldgaards näve flög återigen upp i ansiktet på en motståndare. Hur oavsiktligt man än kan hävda att detta är kan jag bara konstatera att Claus Kjeldgaards nävar ofta hamnar i ansiktet på motståndare. Se bara!

Claus Kjeldgaard lever konstant med en ofrivillig hand i någon annans ansikte, här på bilden i en random snubbes. Vidare surar han på rätt bra över SM-silvret, men av estetiska hänsyn och för att inte krypa allt för långt under bältet undlät jag att avbilda den episka tarmtömningen.
Även Ola Lindgren (vänster) surar över SM-silvret. Han drömmer om den sista semifinalen mot Guif, där han efter segern firade på en parkbänk med en nötmix och russin. Those were the days…

De guldfirande Sävehofkillarna är förstås Emil Berggren och Victor Fridén. Att de håller hand kan ses som en symbol för det sekteriska rykte som Sävehof har, men det kan också ses som en symbol för att duon verkar ha samma otillräkneliga hårstylist.
Jag lade en fisgrön bakgrund på bilden och så här i efterhand kan jag inte förklara det. Jag kan emellertid konstatera att det inte var ett genialiskt infall.

Blogg in, blogg out..

Såja, då var det slutspelsklart. När jag tittar på den färdiga tabellen är den rätt lik den jag tippade inför seriestarten. Skrällen för mig är att Drott gick så dåligt och att de missade slutspel, men när man betänker hur jäkla jämn den här serien är så är gränsen mellan skräll och inte skräll fin som en silkestråd.

Så dukar vi med finporslinet och gör oss i ordning för fyra heta kvartsfinaldrabbningar. Så här tror jag att det går!

Guif-Malmö
Jag har sagt guld till Eskilstuna hela året och kvartsfinalmotståndaren Malmö ger mig ingen anledning att ändra mig. Guif har suverän statistik med nio vinster på de tio senaste matcherna mot Malmö, ett Malmö som tvingas avvara skadade Sebastian Geissler hela slutspelet. Malmö kan kamma sig på semifinalplatsen, det här tar Guif med 3-0. Möjligen, jag säger möjligen, kan Malmö överraska och vinna matchen på hemmaplan, men det vore blott ett fartgupp, inte mer, inte mindre.

Sävehof-Skövde
Något i mig gör mig jäkligt sugen att tippa Skövde vidare. De har komponenterna att göra det, bland annat med seriens kanske bästa målvakt (Appelgren) och en hejdlöst formtoppad Niklas Forsmoo. Kommer Andreas Cederholm tillbaka och är i god form kan Skövde bli obehagliga i slutspelet. Det som dämpar det där ”något i mig” är den gamla regeln ”Sävehof är Sävehof är Sävehof är Sävehof”. Guldrutin i massor, självförtroende efter framgångsrikt CL-spel och en bunte riktigt duktiga handbollsspelare. Håller Fredrik Larsson ihop rent fysiskt så blir det Partillerepresentation i semifinalerna ändå. Minns att Sävehof åker ur CL nu i helgen och därmed kan lägga allt fokus på ytterligare ett SM-tecken. 3-2 till Sävehof.

Alingsås-Kristianstad
På förhand den jämnaste matchen men det skulle inte förvåna mig ifall Kristianstad tar det här rätt så enkelt. Kristianstad har med Ola Lindgren vid navigationsbordet vänt den illavarslande trenden som präglade laget pre-Ola. Första matchen blir viktig, vinner Kristianstad den blir det 3-1 till skåningarna.

Ystads IF-Lugi
Något av gräddnougaten i den här slutspelsasken. Skånederby mellan två lag som delat på poängen sinsemellan under säsongen (en YIF-seger, en Lugi-seger och en oavgjord). Lugi upplever något av ett bonusslutspel då man nog stundtals känt att man skulle komma att missa kommande begivenheter. YIF å andra sidan kommer som serietvåa, fulla av självförtroende med en succésäsong i ryggen.
Och YIF vinner förstås med 3-0. För att Tomas Axnér twittrar för mycket.

Nä, jag bara skojar med er. Magnus Grahns utspel om Axnérs twitterberoende och hur detta påverkar Lugi som lag är förstås lite löjligt, även om jag kan hålla med om att det ger en indikation om Tomas Axnérs natur – han vill vara så mycket mer än en elitserietränare. Krasst skulle man kunna anklaga den gode Axnér för att vara alldeles särdeles mediakåt, och ärligt talat har han vad mina åsikter anbelangar imponerat mer som expert i teve än som handbollstränare.

Det som oroar med Ystads IF är de senaste matcherna i elitserien, RIK-segern var inte imponerande och Tumbasegern ännu mindre. Mentalt var spelarna nog redan i slutspelet. Jag tror att YIF-Lugi blir en mäktig drabbning över fem matcher, YIF går vidare med 3-2 eftersom att de, när allt ska summeras, är ett bättre lag än Lugi.

**************************************************

Pajasnämnden kastade ner en näve vankelmod i Hammarbysoppan och lät HIF få behålla sin elitserielicens. Man har nu ändrat sig 704 gånger i frågan. Jag räknar fortfarande.
Nu offentliggjorde man beslutet (att jag över huvud taget kallar information från liganämnden för ett beslut känns som ett skämt) mitt under brinnande slutomgång, vilket ännu en gång med neonlysande emfas understryker nämndens totala avsaknad av tajming. Som att dra ett knack-knack-skämt på en begravning – sådana är de, liganämnden.
Jag har inget emot Hammarby och ser gärna de grönvitrandiga i elitserien, jag vill bara att beslut ska vara beslut och att beslutsfattare ska inneha något slags förtroendekapital. Dessutom önskar jag rättvisa förhållanden för alla.

***************************************************

Missa inte Sveriges EM-kvalmatch mot Österrike i kväll. Sverige vinner.

Bajen in, Bajen out. Bajen in…

Att vakna med solen i ögonen säger allt: det här blir en bra dag.

Bra är den i alla fall på förhand för Ystads IF, som i kväll spelar seriefinal i ÖP-hallen. Läs här om vad spelarna tycker om detta. Jag tycker i alla fall att det är en jätteprestation. När jag tänker tillbaka på hur jag tippade inför säsongen tror jag att jag satte YIF på fjärde plats, en profetia som laget alla gånger kommer att övertrumfa.
Ja, det var ju inte alldeles lätt att följa Alingsås-YIF via webbsändningen. Alingsås verkar med internetmått mätt ligga i stenåldern. Men stötvis springande och hackande YIF:are lyckades ändå förmedla känslan att laget var i ”zonen”, där allting stämmer.

På samma sätt måste allting stämma i kväll ifall Guif ska betvingas. Tobias Aren har verkligen hittat formtoppen efter att ha varit tämligen blek under hösten. Tholin och Zachrisson är som jag tidigare beskrivit som två för tidiga utlösningar på var sin kant och Guif har ett otäckt varierat försvarsspel. Bland annat var det genom en offensiv försvarsvariant som man överumplade YIF i Eskilstuna i vintras (överumplade tr0ts att YIF visste om att det skulle hända).
YIF har haft tydliga problem mot seriens bästa lag (Guif och Sävehof), nu tycker jag att det är dags att sätta sig i respekt inför slutspelet.

Apropå Guif så får Eskilstunapressen lassvis med skit för att de är partiska in absurdum, jag läste att Tomas Axnér efter Guif-Lugi sagt något i stil med ”De ställde en halv fråga om matchen och tio om hur bra jag tycker att Guif är.”
Jag avskyr också när journalister överdriver lags eller individuella spelares prestationer.

Skrev jag verkligen den där sista meningen? Jag går ju runt och kallar Jim Gottfridsson för ”Gud”. Mina damer och herrar, vi har här ett klassiskt exempel på människans dubbelnatur; och här nedan drar jag det in absurdum, för att slita lite mer på det begreppet.

När Jim spelar som han gjorde mot Alingsås och som han gjort allt mer under säsongen, då rättfärdigar han sitt smeknamn.

När ni tolkar min tavla här ska ni inte förhasta er och tro att allsmäktige Jim beordrar ett regn av avföring, och att jag samlar upp i karaffer.

Den fallande bruna vätskan är noisettesås, förstås. Ett skyfall av glasstopping är det yttersta beviset på att Gud är god.
För egen del symboliserar noisettesåseregnet det glada 00-talet. Det var då man inte la band på sig, livet var en fest och jag och mina vänner shottade noisettesås ur snapsglas (sant!). Ett rågat glas trögflytande nötkräm kan som inget annat försätta mig i en ”those were the days”-känsla.
Nostalgi.
Lycka.
Tack, Jim.

************************************************

AG Köpenhamn blir bara roligare och roligare att följa. Jag vet att det är Jesper Nielsen-pengarna som styr och jag hatar det egentligen, men jag kan inte hjälpa att tycka att AG Köpenhamn blir roligare och roligare att följa. Nästa år kommer laget att inhysa både Niclas Ekberg och Fredrik Petersen, och nu alltså även Kim Andersson. Skåningar och kanske företrädesvis Ystadsbor lär vallfärda till Boozt.com Arena (och där har vi det, världens fulaste arenanamn). Andersson och Mikkel Hansen på var sin ytternioplats, det kan inte många lag matcha…

Petersen har ju för övrigt gjort comeback, en dur-aktig sådan, med tio mål mot just AG Köpenhamn. Petersen lär vara tvungen att fortsätta göra tiomålsmatcher, med tanke på att Jonas Källman sagt ja till spel i OS-kvalet. Petersens fingerskada i EM bjöd in Henrik Lundström i kampen om landslagsplatsen ute till vänster, och nu känns det plötsligt som att Ystadssonen får ta av sig den blågula tröjan.
Han har verkligen varit en olycksfågel i landslaget, Fredrik Petersen.

Peter Gentzel, 43, funderar alltså på comeback. I just AG Köpenhamn. Det känns…bisarrt.
Gentzel är chef för Svensk Elithandboll och ska väl på något sätt värna om svensk klubbhandbolls utveckling. Nu kan det alltså bli så att Gentzel är med och hindrar Sävehof från att gå vidare i Champions league. Jag tycker faktiskt inte att det känns riktigt okay.
I fall det bara är fråga om en sugenhet och en brun ”those were the days”-känsla finns det andra lag han kan comebacka i. Det blir lite sitta-på-två-stolar-fenomenet, det här.

**********************************************

Notiser.
* Sebastian Seiferts operation etiketteras lyckad.
* Lugi lär missa slutspel. Fack: fiasko.
* ”Proppen” har gjort HK Malmö till en vinstmaskin. Fack: proppen ur.
* Johan Super-Flinck på Sportbladet är twitterskadad. Lägg in honom på något slags rehab-center och sätt honom på en avgiftningskur (läs: avtwitterkur).
* Ola Lindgren-effekten verkar trots allt finnas. O. Lindgren-P. Lindgren 1-0.

Blogg in, blogg out..

”När allt går lätt blir man fort dum”.
//Maksim Gorkij

Jepp, vad passar väl bättre efter ett dubbelmöte med Ryssland, än detta träffsäkra citat av just en rysk författare, tillika faktiskt min favorit bland ryska författare (Gorkijs bitterhet parad med en märkligt matchad livsglädje tilltalar mig).

För det gick alldeles för lätt i match 1 i Kristianstad för att det skulle gå bra i match 2 i Malmö, och man slutar aldrig att förundras över hur märkligt det mänskliga psyket är. Ge henne en rak väg och hon blir plötsligt sugen på att gå skogsstigar.
Men trots allt var dubbelmötet ett tämligen givande genrep inför EM, mycket mer givande än genrep varit de senaste åren, då det svenska landslaget många gånger ställts mot ett alltför blekt motstånd. Ryssland var bra utan briljans, det vill säga lagom. Nedan har jag samlat positiva och negativa tankar angående Ryssland x2 och statusen inför EM:

Positivt:
* Mittlåset. Ja, det är bäst i världen och jag är långtifrån unik som hävdar det. Jag sällar mig till en enorm skara. Och för varje dag som går ter det sig allt märkligare att Ola-Staffan under en period petade Magnus Jernemyr ur landslaget. Magnus Jernemyr är världens bästa försvarsspelare.
* Målvakterna. Ser man blott på Rysslandsmatcherna blir det Andersson/Palicka som står i EM, men så kommer man nog inte att göra. Johan Sjöstrand är förstavalet, vem som tar shotgun-sätet det tvistar de lärde om. Mitt tips är Andreas Palicka, förbundskaptenerna tar nog chansen att föryngra truppen när det nu ges en uppenbar öppning för det. Hur man än gör har man en kanonuppsättning målvakter.
* Kim Andersson. I bättre form än någonsin och Sveriges viktigaste spelare offensivt. Han hittar linjen bättre än alla andra och skjuter bättre än alla andra, möjligtvis i konkurrens med fysfenomenet Johan Jakobsson. Oscar Carlén blir så klart saknad, men kanske inte så saknad som det befarats.
* Kim Ekdahl du Rietz aptit. Han käkade godis i direktsändning som om det inte fanns någon morgondag. Och lika hungrig verkar han vara på plan, håller hans fot har vi ett vapen som få andra länder har.
* Niclas Ekberg. Straffarna, kontringarna, niometersskotten! Ekberg är en sällan skådad måltjuv och extremt viktig för Sverige i alla matchmoment som kan klassas som offensiva.

Negativt:
* Mittnio. Alternativen vi har att välja på är Jonas Larholm, Dalibor Doder och Fredrik Larsson. Alla var mer eller mindre dåliga i ryssmatcherna. Det blir garanterat så att Staffan-Ola kör på Doder/Larholm men dessa måste hitta formen. Doder såg spelsugen ut men sköt dåligt och gjorde konstiga spelval, Larholm såg inte ens spelsugen ut och har inte varit bra i klubblaget. Helst ska båda höja sig rejält till EM, en av dem MÅSTE göra det.
* Linjehittande. Det var egentligen bara Kim Andersson som verkligen hittade Andreas Nilsson. Jag är dock säker på att ännu fler inspel kommer att komma när Doder/Larholm hittar formen.
* Kim Ekdahl du Rietz skägg. Det är inte bra. Jag skulle kunna raljera spaltmetervis om detta men nöjer mig med att säga att det inte är bra. Men låt oss hoppas att det fungerar som en lyckomedaljong för Kim och hans fot.

Vidare noterar vi att Ola Lindgren är klar för IFK Kristianstad, en klubb som Johan Flinck på Sportbladet upphöjer till Sveriges nästa stormakt inom klubbhandboll. Han är inte alls ute och cyklar, Kristianstad har pengarna och pengarna talar som bekant. Vidare har de Sveriges bästa publikunderlag, sponsorer och ett galet intresse i stan. Den sportsliga biten har varit den som saknats men tänk vilken magnet Ola Lindgren kommer att vara! Alla unga spelare med någon som helst ambition att lira i blågult kommer att vilja gå till Kristianstad. Och alla utlandsproffs som så småningom vill komma hem fick nu en anledning att välja orange dress i stället för, till exempel, vit.

Apropå Ryssland måste jag tipsa om en av mina absoluta favoritfilmer – Tarkovskys magnifika ”Solaris”. Vacker, poetisk och spännande. Och ska ni se den var säkra på att det är den ryska versionen från 1972 och inte det amerikanska missfostret från 2002 av Steven Soderbergh.

httpv://www.youtube.com/watch?v=HEOfJQX2qdQ

Blogg in, blogg out..