De senaste dagarna har tärt på en svensk idrottsälskare. Dubbla förluster och uttåg ur fotbolls-EM, och så denna – som det då blir min uppgift att diskutera – närmast chockartade förlust mot Montenegro, och insikten att Sverige inte kommer att spela VM i Spanien nästa år. Bilden ovan är en symbol – stupade svenskar på och kring det svarta berget, vilket är just vad Montenegro betyder. Ett svart berg är också en bra bild för det mörker svensk idrott just nu genomlever.

Redan vid nationalhymnerna började jag oroa mig – eller, fan, jag har ju egentligen varit orolig i en vecka, men vid gårdagens nationalsånger eleverades orosgraden. Det har i media tidigare diskuterats hur viktigt det är att sjunga nationalsången. Personligen tycker jag att det är ett sundhetstecken för en nation att nationalkänslan är så pass svag – för det är det jag tror att det handlar om – att man saknar vilja att sjunga med, men just i landslagssammanhang är hjärtat för landet och hedern viktig. Jag tror faktiskt att det ligger Sverige lite i fatet, det att i 200 år varit en stabil nation utan inblandning i krig.

Ungefär varannan svensk sjöng med på det där typiskt svenska återhållsamma sättet. Montenegrinerna bevisade under uppträdandet med sin nationalhymn två saker; ett – landet inhyser världens kanske sämsta sångröster, två – att få stå där, med den röda landslagströjan, är det största och mest hedervärda de känner till.

Men låt mig poängtera att jag egentligen tycker det här med att diskutera värdet i att sjunga nationalsånger är rätt så larvigt, men det slår mig att när jag yttrar dessa ord så säger det något om oss svenskar. Att slåss för sitt land är något som ligger montenegriner mycket närmare själen på ett mycket mer påtagligt sätt än att kasta en handboll.

MEN, vi borde förstås ändå ha vunnit. Jag kommer nedan att vara otroligt hård, hårdare än jag normalt sett är, och så hård att jag tvingas träda långt utanför min bekvämlighetszon.
* Staffan Olsson och Ola Lindgren framstår allt mer som fega bakåtsträvare. De har de senaste åren totalt misslyckats med att göra Sverige till en modern handbollsnation. Som i princip enda nation i världen håller vi fast vid ett enda sorts försvarsspel (när Jonas Källman inte är med) – detta ultraklassiska 6-0. Ni kanske säger: ”men försvarsspelet var ju bra i går, vi släppte ju bara in 20 mål. Det var väl framåt det brast?”.
MEN, ni såg väl hur detta 6-0 passade montenegrinerna perfekt? De kunde lunka runt i balkanrytmer och 70-talstempo och tog inte skott förrän det började rycka i de ungerska domarnas passivitets-varnings-hand. Och sanningen att säga – Sveriges försvarsspel stoppade procentuellt inte många montenegrinska anfall, det var Johan Sjöstrand som gjorde det. Utan honom hade Sverige blivit krossade av denna lilleputtnation med en befolkningsmängd i klass med Göteborg. Hade vi haft ett offensivt alternativ till försvarsspel hade vi tvingat Montenegro att spela i ett högre tempo, något de absolut inte hade klarat – många rödklädda jobbade på energireserver i slutet av matchen – och de tekniska felen hade blivit fler, de montenegrinska anfallen kortare. På så sätt hade Sverige bättre kunnat styra tempot i matchen och fått fler chanser till kontringar.

När matchen skulle avgöras – crunchtime, för att tala hellgrenska – plockade förbundskaptenerna dessutom in en extra försvarsspecialist. Mattias Gustafsson användes som vänstertvåa och tvingade Sverige att göra tre byten anfall/försvar. Man tog därigenom bort Sveriges bästa vapen, kontring/andrafaskontring. Tobias Karlsson följer med glädje med upp i kontringsattacker, men tyvärr verkar han ha tappat alla offensiva kvalitéer han någonsin haft, någonstans i Tyskland.

* Vidare framstår det enträgna matchandet av Dalibor Doder som allt mer oförståeligt. ”Dado” är en gudabenådad tekniker och handbollsspelare i sina bättre stunder och förtjänar absolut flera chanser, men de senaste matcherna i landslaget har han varit direkt dålig och faktiskt förstört det svenska anfallsspelet. Många anfall började med att Dado skulle besegra sin spelare i ett genombrott. Det gjorde han sällan och anfallen gick i stå.
För att överlista ett 3-2-1-försvar krävs antingen en stor portion list (det har Sverige inte för tillfället, så vi diskuterar inte det) eller spelare som kan klara den fysiska kampen en-mot-en. Dalibor Doder och Jonas Larholm är förvisso snabba i fötterna, men de är rent ut sagt för klena, de behöver oceaner med yta för att ta sig förbi sin spelare. Kim Ekdahl du Rietz var den enda svenske niometersspelaren som klarade kampen. Kim Andersson gillar inte specialbevakning och sprang mest och gnällde – han gjorde ”uppoffringen” och resan till Montenegro helt förgäves och var offensivt osynlig, defensivt dålig.

* Hur dålig måste inte Lukas Karlsson vara för tillfället? 120 raka minuter på bänken trots att Doder var under isen. Märkligt att Karlsson inte ens fick chansen.

*  Förbundskaptenerna tycker säkert att de kan kalla varandra modiga för att de lät Johan Jakobsson komma in i slutminuterna helt ouppvärmd. Felet var att han kom in alldeles för sent. Jakobsson är en spelare som verkligen har fysiken att besegra en spelare i ett 3-2-1-försvar.

* Ystadsinslagen på kanterna - Petersen och Ekberg – var som vanligt bra. Det var sannerligen på nio meter det brast.

Stefan Lövgren, general manager i landslaget, har enligt min åsikt en del att fundera på. Är Ola och Staffan de två som ska slussa in Sverige i mästerskapscyklerna igen? Jag är otroligt tveksam, med de senaste årens insatser i minnet. Det är slående hur ofta man som åskådare har hållit med experterna i studion och på kommentatorplats och hur sällan man hållit med förbundskaptenerna. Då måste ju någonting vara fel, även om förbundskaptenerna bör vara de som känner spelarna bäst.

OS om 40 dagar känns sådär. Sverige har en grupp där man lätt ska ta sig till kvartsfinal, men för att ta sig längre än så krävs något mer än vad Sverige just nu visar.

Vi körde alltså rakt in i ett svart berg, betyder det att vår nästa landskamp är mot Nangijala borta?

httpv://www.youtube.com/watch?v=VhybEnyhxzY

Blogg in, blogg out..

Det är i svårighet räknat jämförbart med att lösa den gordiska knuten – det att bryta igenom mediabruset från fotbolls-EM, och prata handboll. Och jag ska erkänna att jag själv hellre fokuserar på kvällens fotbollsmatch än orerar om gårdagens minimalt minnesvärda VM-kvalmatch. Denna svenska insats lyckades dock uppbringa en sådan upprördhet i mig, att jag känner att känslor måste blottläggas, åsikter vädras.

Jag ser tre linjer, vilka man kan välja en eller flera av, för att förklara Sveriges ynkliga uddamålsseger över Montenegro. Det är dessa:
1. Sverige saknade Kim Andersson, Jonas Källman och Henrik Lundström, då dessa ”tagit ledigt” över VM-kvalet. Sverige blev därmed ett tydligt sämre lag.
2. Montenegro är ett mycket bättre lag än de fått erkännande för.
3. Svenskarna har tankarna i London och hade problem att motivera sig och komma med full koncentration.

Jag ska börja med att kommentera punkt ett.
Det är naturligtvis synd att trion ovan inte känner sig motiverade att deltaga i ett VM-kval. Kim Andersson har aviserat att OS är hans sista mästerskap, att leda ett landslag till ett mästerskap han inte ämnar deltaga i får ses som mer eller mindre förståeligt. Henrik Lundström, som fått ”en andra chans” i landslaget har inte längre landslaget högprioriterat på sin lista, det visar han tydligt med detta val. Han kommer kanske även fortsättningsvis vara pålitlig hjälpgumma i blågult, men till OS kommer han inte. Jonas Källman lägger anledningarna på hög om varför han inte kan vara med i landslaget. Det är tydligt att Källman behöver verkligt stora matcher för att tända till.
MEN, trion ovan ska bara inte behövas i en sådan match som just spelats.

Punkt två.
Nä, Montenegro är precis det lag man tror att det är, och precis lika bra/medelmåttigt som man kan förvänta sig.

Punkt tre.
Skojar ni? Tomas Axnér var inne på det i slutet av matchen; var var känslorna? Tändningen? Inställningen? Fokus?
Efter ett av Sveriges sista mål i matchen zoomades svenska bänken in. Det var i slutskedet av en viktig och synnerligen jämn VM-KVALMATCH och den grövsta yttringen i jubelväg var Lukas Karlssons avmätta och tillbakalutade applåd. Ingen skrek och eldade på lagkamraterna, ingen stod ens upp – ingen verkade ens bry sig.

Sverige är egentligen överlägset detta Montenegro, men i går såg jag bara två Ystadskillar som ville visa det. Niclas Ekberg är ett fullblodsproffs och presterar nästan alltid, Mattias Andersson var mer än godkänd i målet. Men det är så klart ett grovt underbetyg åt laget att målvakten Andersson kanske är bäste svensk i en en uddamålsseger över Montenegro på hemmaplan. Det mest glädjande med denna match är att Andersson tog ett rejält kliv mot en OS-trupp.

Ola Lindgren och Staffan Olsson måste kontemplera det som hänt. Fundera på hur man ska väcka ett helt lag som går i dagslummer. Är de själva medvetna om hur det såg ut? Om hur det ska se ut när man spelar en kvalmatch till VM? De gjorde i alla fall inget själva under matchen för att väcka laget.

Att Kim Andersson, Henrik Lundström och Jonas Källman inte medverkade degraderar inte Sverige spelmässigt till en nivå då man kan få problem mot Montenegro – däremot sänder det en signal som jag tycker genomsyrat hela förspelet till matchen och själva matchen – känslan att denna kvalmatch inte var lika viktig som det som händer i London. Detta kan leda till att Sverige inte får spela VM nästa år. En returmatch i Podgorica med bara ett mål att gå på, plus denna vedervärdigt slapphänta attityd till kvalmatcher, det kan gå illa.

Det finns ett annat problem i sammanhanget: Sverige har inte längre kvalitet på mittnio. Jonas Larholm verkar hellre spela på vänsternio och har på mig inte imponerat som mittnia de senaste åren. Och effekten av att ”bara” spela i tyska andraligan har verkligen börjat synas på Dalibor Doder. Han har alltid haft en förkärlek för nätmaskan och att gå på eget avslut före att spela upp en medspelare – och det kan ju gå an när han gör tio mål i en match – men nu när han får kämpa för att ens komma med i målprotokollet blir han ett sänke för det svenska anfallsspelet. 22 mål på hemmaplan mot en B-nation – jisses.
Svenskarna hade inga idéer och lösningar på Montenegros 3-2-1-försvar, en hel del av ansvaret att hitta lämpliga spelvägar ligger så klart på mittnian.

Som sagt var är det svårt att hitta igenom fotbollsbruset under EM, men det svenska handbollslandslaget gör just nu ingenting för att förtjäna uppmärksamhet. De måste i alla fall själva visa att det de sysslar med är viktigt.

Blogg in, blogg out..

På sedvanligt sensationsmanér pratar kvällstidningarna om morgondagens EM-kvalmatch i Montenegro som en mardrömsmatch i ett mardrömsland i en mardrömsstad på en mardrömsresa i en mardrömsarena inför spottande och fräsande mardrömsåskådare. Det är mycket prat om hat, nationalism (till och med ultranationalism), samt en lång lista med saker som publiken kommer att kasta på de svenska spelarna. I Aftonbladets artikel hittade jag de här sakerna som den montenegrinska publiken kanske, kanske inte, kommer att kasta:

1. Tändare
2. Mynt
3. Raketer
4. Spott
5. ”Grejer”

Hualigen. Jag sitter på min stilla kammare och undrar om det är handboll eller epilogen av Balkan-kriget som ska utspelas i morgon. Nu har jag inte varit på Balkan men jag gissar att artikeln är en av kvällstidningarnas berömda hyperboler. Inte för att jag tror att det blir lätt, med de multipla återbuden – Tobias Karlsson, Magnus Jernemyr, Andreas Nilsson, Johan Sjöstrand, och Carlén förstås – växer uppgiftens svårighet. Jag tycker dock inte att bytet Sjöstrand-Mattias Andersson är någon våldsam försvagning. Andersson har som bekant haft en otroligt lyckosam säsong i Tyskland.
Det ska också sägas att montenegrinerna verkar ha givit upp på förhand. Till exempel verkar det som att H43:s stjärna Zoran Roganovic kommer att vila, då han säger att ”gruppen är ändå redan avgjord”. Den gode Zoran syftar då troligtvis på att Israels möjligheter att knipa båda poängen i Sverige är ekvivalenta med möjligheten att jag någonsin skriver ett blogginlägg utan en fullständigt irrelevant jämförelse med alldeles för många ord.

Jag tror att Sverige säkrar EM-platsen i morgon, så länge svenskarna inte halkar i Balkan-spott eller får en raket i huvudet. Sverige har ett bättre lag och en hög moral, och motivationen verkar dessutom vara bristfällig hos Montenegro. Jag oroar mig mest för kommentatorerna. Hur fan uttalar man namnet på staden där de ska spela –  Pljevlja? Säg det snabbt fem gånger.
Det är nästan svårare än meningen: ”Den mystiska, mustiga myskoxen”, som utöver att vara tungvrickande i mitt tycke också är en helt fantastisk mening.
Bilden här nedan är förresten från Montenegro och ser ut som en ganska vacker mardröm.

I samma Aftonbladet-artikel som jag länkade till fick Staffan Olsson beskriva sin värsta bortamatch i karriären: 
”Champions League-­semifinalen med Kiel mot Badel Zagreb 1997. Det otäckaste jag upplevt. Vi hade två serber i laget och två timmar före avkast var det 12 000 kroater i arenan som sjöng ”Döda alla serber”. Vi förlorade och missade finalen.”

Jag tänkte jämföra med min egen värsta resa med handbollen, så får ni perspektiv på min och Staffans karriärer:
”Allsvensk match mot Alstermo 2004. Det tråkigaste jag upplevt. Vi hade två bröder Hedin i laget och mitt under matchen var det ett av 400 Alstermo-fans som skrek: ”Skit i den där Robert Hedin. Han är så långsam att tiden stannar.” Vi förlorade och missade elitserien.”

Det har gått rykten i Ystad med omnejd om att IFK Ystad möjligen skulle ställa sin plats i allsvenskan till förfogande, som följd av den massiva spelarflykten. Klubbchefen Pelle Larsson dementerar i gästboken och lovar att laget kommer vara väl rustat när allsvenskan drar i gång: ”Vi kommer presentera vårt lag mycket senare än vanligt, men inför starten av Allsvenskan så står vi rustade för ännu en bra säsong i Allsvenskan.”

Bra gjort av en av klubbens bärande krafter att gå in i en gästbok och lugna oroliga fans. Själv hyser jag dock en stark oro för vad klubben ska hitta på spelarmarknaden fram i augusti. För vilka spelare tillgängliga i klubben nu har egenskaperna att vara stöttespelare? En Anders Jacobson som nu snart är mer polis än handbollsspelare? En Sebastian Rasmusson som inte känts riktigt seriös på bra många år? En Johan Jeppsson som mest har bevisat att han är en bra försvarsspelare? En Oliver Andersson som visserligen är bra, men som är kantspelare och som ALLTID flippar på förstaskottet? En Niklas Kraft som visserligen är en supertalang, men som i rimlighetens och logikens namn kommer att få svårt att driva lagets anfallsspel? En Felix Andersson som visserligen kallats lovande länge, men som snart måste visa att han är mer än lovande?
Klubben IFK Ystad är full av kompetenta spelare, men i nuläget saknar man motorer, ledare och strateger.

Nä, stöttespelare måste hittas, och sådana blir svårare att hitta ju brunare löven blir på träden.

Blogg in, blogg out..

Nä, det här var verkligen inte särskilt upplyftande. Tremålsseger över Montenegro efter att ha varit fem minuter från ett fiasko av monumentalformat. Jag var nära det fysiska illamående jag kände när Tommy Salo nickade in den avgörande pucken i OS-kvartsfinalen mot Vitryssland 2002. Som tur var hade Sverige tre Ystadkillar som räddade laget från SKAMMEN.

Alla såg väl vad som var fel i första halvlek? Försvaret var obefintligt. Mattias Gustafsson och Tobias Karlsson får ta på sig största skulden och Dan Beutler i målet  imiterade en grovpipig ost efter bästa förmåga.
Ola Lindgren och Staffan Olsson ville efter matchen inte kalla den första halvleken som ett utslag av underskattning, men det är jag helt övertygad om att det var. Dålig aggressivitet i försvaret är det tydligaste tecknet på underskattning. Att Ola-Staffan tillbakavisar detta påstående är enkelt att förstå – underskattning är ett fenomen som tyder på dåliga förberedelser. Och ingen vill väl anklagas för det?

Jag tycker förresten att det känns malplacé att spela en kvalmatch till EM när VM lurar runt hörnet. Bli klar med A innan man börjar med B borde vara ett korrekt tillvägagångssätt. Jag kan själv erkänna att denna match inte brände till i magtrakten eller i nerverna, det känns på något sätt inte som att kvalet kan vara nu. Man vill ju bara tänka på VM! Undrar om de svenska spelarna hade samma känsla?

Nu löste det sig ändå i andra halvlek, eller de sista fem minuterna rättare sagt. Mattias Andersson i målet var till en början ojämn, tog mycket, tog lite, tog ingenting och till slut tog han allt. Han var främsta anledningen till att Sverige vann. Ekbergs straffar var en annan nyckel. Många berömmer Lennartsson för hans inställning, och den var bra, men professor Lennartsson lider av dålig lägesvärdering, trots att han är (för att plagiera Robert Perlskogs favoritinpass) matematiker. Janne Lennartsson tar dödläge i en-man-mindre-spel, det är sådan idioti jag sysslade med när jag spelade handboll.

Oscar Carlén var bra, med tanke på att Montenegro spelade ett utgrupperat försvar som passar Oscar ganska illa gjorde lillcarlén en mycket bra match. Jonas Källman var som vanligt lysande i sitt försvarsarbete i 5-1, och likt många experter kräver även jag att landslaget nu går över till 5-1 och använder 6-0 bara som en nödlösning. Ola-Staffan är envisa som robotar och verkar ha Bengt Johanssons 6-0-filosofi etsat som en kod i hjärnbalken. Svälj stoltheten, praktisera 5-1!

Mattias Gustafsson gjorde inte sin bästa landskamp, varken framåt eller bakåt. Andreas Nilsson gjorde landslagsdebut, och att han inte gjorde den med dunder och brak må väl vara hänt. Han känns dock inte som en VM-spelare än. Men det är lugnt, till VM får vi ju både Magnus Jernemyr och Marcus Ahlm.
Nu tänker ni: Peter Lindgren, är han full eller bara dum i huvudet? Marcus Ahlm har ju tackat nej till VM. Jo, men fixa en namnlista på säg, en hundratusen namn på människor som vill ha Ahlm till VM,  så åker jag ner till Kiel som en annan skottspole och tvingar Ahlm med fru att åka hem. Och så måste vi fixa en förlossningsläkare som kan följa med landslagstruppen ifall olyckan (eller lyckan) skulle vara framme under mästerskapet.

Nä, skämt åsido, någon Ahlm blir det nog inte. Det kan tyvärr vara skillnaden på fiasko och succé i VM.

Slutligen, som i NHL tänker jag ranka matchens tre stjärnor, svenska då förstås.

Tredjestjärna: Oscar Carlén. Svår match för Oscar men jag tycker att han gjorde det rätt så bra ändå. Sex mål på nio skott är mer än godkänt. Han var faktiskt ensam det enda skotthotet från niometer.

Andrastjärna: Jonas Källman. Nyckeln till att försvarsspelet blev bättre i andra halvlek. Gjorde även fem mål.

Förstastjärna: Mattias Andersson. Släppte in många mål i början av andra halvlek, där han liksom slog in alla bollarna i stället för ut, men han repade sig och slutade på strax över 50 procent i räddningar. Tack Mattias, för att du är så lite Tommy Salo, och för att du lät mig slippa en vomering a la Vitryssland.

Blogg in, blogg out..

Vilket helvete en teleoperatör kan ställa till för sina kunder. En yttig pyttig 3-räkning gled igenom mitt finmaskiga nät och missade sin betalning, för det blev jag straffad med tre dagar i limbo, varken död eller levande, i skuggan, i samhällets sunkiga utkant. Men nu är jag tillbaka, och i kväll är det EM-kval!

Apropå att leva i samhällets utkant så stämmer detta som beskrivning även på allas vår favoritsport – handboll. Sverige möter Montenegro i Kristianstads nya kronjuvel till handbollshall klockan 19.15 på TV4 Sport, och de stora tidningarnas websidor erbjuder inte mycket till förhandsinfo. Svenska handbollslandslaget verkar ha tappat i sexappeal sedan fagra ansikten som Mats Olsson och Pierre Thorsson krupit ur den blågula dressen.
Kvällstidningarna fokuserar i stället på upplösningen av fotbollsallsvenskan samt en märklig sport där utövarna glider fram över något slags friktionsfattigt vitt underlag slåendes, inte på en boll, nä, på en liten skiva av vulkaniserat svart gummi. Fullkomligt obegripligt.

Den rapportering som trots allt finns om matchen i kväll handlar mestadels om Lukas Karlssons vara eller icke vara i matchtruppen. Den diskussionen är heller ärligt talat inte särskilt upphetsande. Sverige skall ändå tämligen enkelt avfärda Montenegro på hemmaplan. Lukas lider av sviterna från en axelskada, och har han fortfarande problem med denna tycker jag att han lika gärna kan vila.
Axelskador är ett gissel. Ifall Lukas Karlsson är lika hämmad i sitt skott som Kim Ekdahl du Rietz är det illa. Visst, båda spelarna har ett register utöver sina kanonskott, men de förvandlas i mina ögon från internationella storspelare till habila nationella spelare.

Men som sagt var, Sverige ska ändå slå Montenegro i Kristianstad. Montenegro spelar med Sverigebekantingarna Aleksandar Svitlica (tidigare Guif) och Zoran Roganovic (H43:s och kanske elitseriens bäste spelare) och de är visserligen värda all respekt, men ska Sverige ha någonting i mästerskap att göra måste montenegrinerna besegras.

Fakta, Montenegro: Huvudstaden heter Podgorica (härifrån kommer bland annat Budocnost, laget som krossade Sävehofs damer i Champions League). Montenegro är ett av Europas lilleputtländer, och med sina knappt 700 000 invånare är landet mindre än Göteborgs storstadsområde, och egentligen obetydligt större än den lilla ön Malta. Nationalsången heter Oj, svijetla majska zoro, en liten sydvästslavisk pampig historia.

httpv://www.youtube.com/watch?v=GPtPjMdtofk

Efter en lyssning träffas jag av historiens mäktiga vingslag, ungefär på samma sätt som Marcel Proust när han hos sina föräldrar i Combray smakar en bit madeleinekaka doppad i lindblomsté, och vi färdas båda på en inre retrospektiv resa i tiden.
Eller för att säga det enkelt: Oj, svijetla majska zoro påminner mig mycket om Pippi Långstrumps resa på de sju haven.

httpv://www.youtube.com/watch?v=kkCBu9ExNYg

Ett tänkbart scenario i kvällens match skulle kunna se ut så här: Jämnt till en början, men en kvart in i matchen skaffar sig Sverige tre, fyra måls övertag, vilket de håller till paus. I andra halvlek tar sig kanske montenegrinerna ikapp något mål, kanske skiljer bara två mål ett litet tag. I slutet drar Sverige ifrån och vinner med åtta, nio bollar, och Staffan Olsson säger så här i intervjun efter matchen: ”Nä, vi gör vårt jobb i dag helt enkelt”. Kanske ler han och blottar utkanten av en snusprilla, valhänt gömd under överläppen.

Jag återkommer till bloggen efter matchen för att bekräfta sanningshalten i min hypotes.

Blogg in, blogg out..