Jag har haft en märklig natt. Vaknade upp kallsvettig, tog min fru i handen och undrade om hon kanske var Kajsa Bergqvist. Vet inte alls vad det betyder.

Jag vet dock vad resultaten från helgens USM-spel vittnar om – en ljus framtid för Ystads IF. Guld för A-pojkarna och brons för B-pojkarna. Särskilt iögonfallande är A-pojkarnas insats, särskilt när man granskar rena siffror. Lyssna: YIF gick igenom gruppspelet obesegrat med +31 i målskillnad (låt gå för att 24-målssegern över Kroppskultur hjälpte den statistiken), slog Bolton i semifinalen med astronomiska siffror och slog sedan Sävehof i finalen klart, trots att man höll på att tappa en ledning av näst intill tvåsiffrigt format. Tittar man sedan vidare på All Star Team-uttagningen hittar man fem YIF:are på de sju positionerna, och en av dem – Lukas Nilsson – blev också utsedd till MVP. Detta måste vara en av de mer odiskutabla segrarna på USM-nivå de senaste åren. Egentligen var det bara IFK Kristianstad i gruppspelet som på allvar kunde utmana YIF.

Samtidigt ser man att IFK Ystad inte var representerat i något finalspel, och man inser att pendeln svängt över igen. A-lagets divisionstillhörighet och status i hemstaden kommer att styra var ungdomarna väljer att börja spela handboll. De magra åren som YIF hade i början av 2000-talet resulterade i några svagare årgångar, men nu är klubben stor och stark igen, på A-lagsnivå och på ungdomsnivå. I IFK Ystad får man bara bita ihop och tro på pendelns logik och fysiska fundament – det att den en dag svänger över igen.

Lukas Nilsson är diamanten som redan nästa år måste ha en tämligen tydlig roll i A-laget. Han är ung, men vid Odens enda öga – han har redan fysiken!

SM-slutspelet rullade vidare i går med andra semifinalen mellan Kristianstad och Sävehof. 1-1 där. Inte alldeles oväntat men jag kom på mig själv med att tänka: ”Vad spelar det där för roll? Handboll är en enkel sport – 14 spelare jagar en boll i 60 minuter och till slut vinner alltid Sävehof”. Kontentan här (då ju Kristianstad faktiskt vann de 60 minuterna i går) är att det känns som att Sävehof till slut ändå vinner den här serien oavsett hur den ser ut. Men jag har blivit lite osäker – anledningen är det förändrade spelsystemet, och om detta har jag pratat flera gånger redan, men det är värt att poängtera. Med Kristian Bliznac (eller Kristian Blizzzznatzzzz, som Roger Blomquist uttalar det) och Kent Robin Tönnesen blir Sävehofs spel skyttefokuserat och spellinjerna drar centralt vilket gör att de oerhört duktiga kantspelarna får mycket mindre boll att jobba med. Spelet med mindre spelare, mer fokuserat på att tänja ut motståndarna, hitta luckor och spela ut på kanten är stabilare än skyttespelet, har mindre felmarginaler då skottvägen till målet blir kortare och är dessutom i mina ögon mer underhållande att se på. Men men, det är sannerligen en lyx för ett lag att vara favoriter till ett SM-guld oavsett hur man spelar.

Men jag är alltså inte lika säker längre. Oavsett hur bra Kent Robin Tönnesen och Kristian Blizzzzznatzzzzz är.

Sändningen från Kristianstad fick avbrytas i förtid eftersom någon från Sävehofs supporterförening Kamikazes brände av någon slags rökbomb i arenan varpå ett larm med en oerhört strikt amerikansk röst i Stephen Hawking-tonläge förkunnade: ”Attention, ladies and gentlemen. There is a fire in the building.” Först och främst blev jag lite provocerad av lugnet i meddelandet. Brinner det i byggnaden jag befinner mig i vill jag gärna att larmrösten är tydlig, och gärna talar på det språk jag bäst förstår: ”UT FÖR I HELVETE! DET BRINNER! DET BRINNER!!!!!! ”
För det andra, och då ska vi vara allvarliga, är det naturligtvis tråkigt att huliganismen nu även nått svensk handboll. Jag tänker dock inte, som Mr Mysfarbror Bränholm på SVT-bloggen dunka mig på mitt handbollsbröst och gråta över att handbollens obefläckade rykte som gentlemannasport går förlorat, att ”Den tuffa men ärliga attityden som råder på plan brukar även spegla sig på läktarna”, men nu kanske inte längre gör det. Handbollen har naturligtvis varit förskonad från bråk på och bredvid plan, från rasism och andra verbala elakheter – om man jämför med mer populära sporter som fotboll och ishockey. Men säkert inte om man jämför med innebandy och basket som är sporter som i Sverige känns mer relevanta att nämna i en jämförelse med handboll.
Vi kan inte inbilla oss att sport och att handboll är något sublimt, något finkulturellt som endast brukas på läktaren av damer och herrar i seglarjackor och vattenkammade pojkar. Idrotten är enkel att förstå och att välja sida och passionerat älska och hata kommer alltid att attrahera den intellektuellt invalidiserade delen av mänskligheten som hänger sig åt huliganism, och att denna företeelse nu nått svensk handboll skulle man på någon vänster kunna se som ett tecken på stigande popularitet. Därmed inte sagt att huliganism är något positivt, folk som bränner rökbomber inomhus är helt enkelt idiotiska och idiotiska människor gör i regel inte någon nytta någonstans. Jag räknar med att Sävehof städar upp det här internt, jag minns redan från slutspelet i fjor att det var problem med Sävehofsupportrar vid en av semifinalerna i Ystad, så någon blixt från klar himmel tror jag inte att det här var för klubben.

Noterat, snart kommenterat
* Ystad hade en ganska kass CL-helg. Kiel vände visserligen till seger hemma mot ungerska Veszprem, 32-31, men jag oroas över att Niclas Ekberg nästan inte får speltid. Christian Sprenger dominerar just nu den kanten i Kiel och det är så klart negativt för det svenska landslaget. Sverige har inte råd att bästa målskytten Ekberg inte får spela i klubblaget. Kiel får dessutom problem att hålla ungrarna stången på bortaplan i returen. Laszlo Nagy (fråga SVT-sporten hur det ska uttalas!) gjorde elva mål och var formidabel.
Vidare förlorade Flensburg hemma klart mot Hamburg. Mattias Andersson, en av Bundesligas bästa spelare den gångna säsongen kunde trots formtopp inte stoppa Hamburgarna (hamburgarna, ha!). Då kan man tänka, ah men då gick det ju i alla fall bra för Fredrik Petersen. Och det gjorde det ju i och med att Hamburg vann, men bara ett mål från Petersen…
* Robert ”Knirr” Andersson klar för H43. Kanske ville han till Tyskland direkt, men elitserien är ett bra steg på vägen, och jag tror att H43 har bättre kapacitet än att bara överleva i högsta serien.
* Roger Blomquist inledde (typ)  sändningen med att säga ”Och Sävehof ställer som vanligt upp i sitt svarta ställ” och konståkningskonnotationerna hos undertecknad var legio. Det gör för all del ingenting, för sen pratade Blomquist om Kristian Blizzzznatzzzz och då förstod jag att det var handboll jag såg på. Däremot förstod jag inte varför det var så noga med att uttala Kristian Blizzzzznatzzzz namn rätt (jag utgår ifrån att detta är rätt uttal på det språk från vilket namnet Bliznac emanerar ur, annars är det obegripligt) när man sedan uttalar namnet Claus Kjeldgaard på ett så uppenbart försvenskat sätt. Min danske vän Sören har lärt mig att Kjeldgaard ska uttalas ”Kellgård”. Själv skiter jag i vad man säger men jag tänker att det borde vara viktigt för Roger ”Blizzzznatzzzz” Blomquist.

Post scriptum vill jag bara tillägga att Roger Blomquist är alright. Här i min lilla undanskymda hörna av cypervärlden tillåter jag mig att skoja lite grand.

I ett ytterligare post scriptum-tillägg vill jag uppmana er att ta kontakt med mig ifall ni behärskar drömtydning och vet varför jag frågade min fru om hon var Kajsa Bergqvist. Jag är mycket angelägen. Som grundfakta bör ni känna till att jag älskar min fru och att jag aldrig hyst några medvetna känslor för Kajsa Bergqvist utöver det att jag gillade att följa hennes höjdhoppskarriär, och jag inser också att en relation mellan henne och mig är orimlig på många punkter, och jag önskar inte att förändra detta. Hör av er.

Blogg in, blogg out..

Hallå i dimman. Mellandagsdimman. Maten, godiset och all dryck dessa saker kräva – det är inte konstigt att man känner sig lite mosig i huvudet. I detta tillstånd ska jag ge mig på en lista. En ”årets”-lista. Visst, YIF spelade i onsdags och detta har jag ännu inte kommenterat, men den matchen kommer säkert med på ett hörn här nere. Håll i er, för här kommer årets händelser strukturerade i behändigt alfabetisk ordning.

Årets anka…
…blev som vanligt Kalle Anka. Nästan 3,5 miljoner svenskar satte sig på årets heligaste dag och såg på samma förbannade anka utan byxor. Man tycker att folk borde tröttna på att veta exakt vad som ska hända och på att säga repliker i förväg, men det är tydligt att svenskar inte tål förändring. FÖR NI LA VÄL MÄRKE TILL ATT DE JÄVLARNA KLIPPT BORT TYP FEM SEKUNDER OCH TRE DOCKOR UR TOMTENS VERKSTAD? Jag har aldrig sett maken till ramaskri, och allt för att Disney äntligen valt att bli lite moderna och klippa bort rasistiska stereotyper från 30-talet. Samma vecka som klippbeslutet offentliggjordes sköts nästan 30 människor ihjäl i en skolmassaker i USA, men mina vänner på facebook upprördes mer av Disneys ingrepp i vår svenska jul.
Jag hade hoppats lite på pekingankan i år men den blev god tvåa. Jag har hört att den ligger i hårdträning för att klå Kalle till nästa säsong.

Årets basketidiot…
…är nummer tolv i det gula laget. Inte nog med att han är årets basketidiot, han är bortom alla gränser för tydlighet helt avgjort den sämsta basketspelaren i världen.

Årets ciceron…
…i handbollsvärlden är Chris Härenstam. Jag tror banne mig att jag älskar honom. Värmen, kunnandet och viljan att sätta studions expert i centrum – han är komplett. Nästa år vill jag bara att han blir lite mera rock’n'roll med uttal. Han är alldeles för ortodox vad det gäller uttal på spelares namn. Det var säkert han som låg bakom Petr Cech-cupen i årets fotbolls-EM, där vi som alltid sagt Petr ”Tjeck”, nu tvingades ändra oss till Peter ”Chesch”, för att det tydligen är så de säger i Tjeckien. Det finns gränser, Chris, och du ska referera för svenskar, inte tjecker. Då tycker jag att det är viktigare att det flyter och att kommentatorer inte fastnar i fullständigt onödiga uttalsdiskussioner. Och få mig inte att börja prata om svenska kommentatorer som läspar på C:et i till exempel ”Barcelona”…
Se! Jag klarar inte heller förändringar!

Årets dubbel…
…är den ”Thynellska dubbeln”. I upplösningen av matchen Guif-YIF i onsdags valde Mats Engblom i slutsekunden att plocka in Andreas Thynell i väst, som sjunde utespelare. Detta är egentligen ett fullständigt uselt och huvudlöst taktiskt drag. För det första, ska man ha Thynell på planen ska det vara för att han ska skjuta, och det är verkligen inte idealiskt att västkillen skjuter när egna målet är tomt. För det andra är Andreas Thynell kanske den spelare I Ystads IF som har sämst tid på löpning över 40 meter (spekulation) – vilket är den egenskap man ska vara bra på i läget som västkille, eftersom man måste ställa sig i mål ifall anfallet skiter sig.
Nåväl, Thynell kom in i väst och mycket riktigt var det han som tog skott. Han gjorde mål, men vad viktigare var: han smackade Daniel Pettersson i ansiktet med skottarmens pendelrörelse. Guif var redan på väg att kasta in bollen i tomt mål när domaren blåste av för huvudskada på Pettersson. Att utföra en Thynellsk dubbel i fortsättningen kommer för evigt att vara synonymt med att göra mål samtidigt som man knockar en av motståndarnas bästa spelare.

Årets effektivaste…
…är Alingsåskeepern Mikael Aggefors, som leder MEP-ligan, med Martin Bager som tvåa. Framgångsreceptet för Aggefors är en hög räddningsprocent kombinerat med att han är superuttalad förstemålvakt och att han kan skicka ut kontringspass på vindsnabba yttrar.
Årets näst effektivaste är Ystads IF:s Gabriel Andersson som knockat två egna spelare på träning.

Årets frukt…
…är litchin. Så menlös, slajmig, ineffektiv, jobbig och ändå alldeles…alldeles…litchig.

Årets genombrott…
…blir väl ändå Jesper Konradsson. Flincken på Sportbladet rankar honom som den största talangen i Sverige född 1991 eller senare, och det är inte alldeles fel. Det som jag tycker är lite synd är att både ettan och tvåan på den här listan, Konradsson och Jim Gottfridsson, i mina ögon inte har det bästa fysiska utsikterna. De två har kanske Sveriges förnämsta spelintellekt, men hur bra vore det inte om de kunde kombinera detta med ett skott som Magnus Andersson och en rapphet över de tre första meterna som Ivano Balic? Många gånger är det så att spelintellektet utvecklas eftersom de måste kompensera de fysiska bristerna. Jag hoppas att talangprojekten som är igång kan hjälpa killarna att utveckla en konkurrensmässig fysik, då är Gottfridsson och Konradsson Sveriges framtid på mittnio.

Årets hjältar…
…är förstås silverhjältarna från London. Vi hade försmäktat i detta medaljlösa avlånga land i tio långa år innan handbollsherrarna gav oss ett OS-silver. Jag applåderade insatsen i OS-finalen, jag grät hejdlöst efter bragdmatchen mot Danmark och av någon anledning stod jag och såg på när Patrick Ekwall och Özz Nujen spelade fotboll, när Sverige slog Ungern i semifinalen, men det är en annan historia. Svenska handbollslandslaget gav oss hedern tillbaka.

Årets ”I helvete att det händer. Det kan inte vara sant”…
…är praktfiaskot i VM-kvalet mot Montenegro. Staffan Olsson har läxat upp mig om att det finns fler än fyra bra handbollsnationer i Europa (tack, Staffan) men att säga annat än att VM-missen är ett fiasko är att devalvera värdet på ett mästerskapsdeltagande. Jag fick ett stort sår i mitt handbollshjärta efter fullbordat fiaskofaktum. Det stoppade blodflödet tillfälligt då jag kunde prega ner OS-silvermedaljer i mitt öppna sår men ärret består och snart står vi inför ett VM utan svenskt deltagande. Men nä, jag är inte bitter.

Årets jumbo…
…var Aranäs, ända tills de tillkännagav att man var panka, då plötsligt blev man rika på spelidéer. Tidigare i år visade H43 upp samma märkliga fenomen. Bägge lagen är fina exempel på att pengar inte automatiskt behöver betyda framgång. Ett annat exempel är Alingsås som inför säsongen gjorde sig av med dyra spelare och plockade in en andrasorterad tränare i Mikael Franzén. Nu är det på vippen att man leder elitserien. Det är dags att ge Mikael Franzén ett officiellt erkännande nu och faktiskt ifrågasätta Sävehof vad man sysslade med när man bytte ut honom?
Men just det, kategorin var årets jumbo. Årets jumbo är numera VästeråsIrsta.

Årets klantarslen…
…är idrottare som låter framgång stiga dem åt huvudet. Jag tänker på Lance Armstrong som trodde att han kunde dopa sig odödlig och på Nikola Karabatic som väl i alla fall på något sätt är inblandad i spelskandalen i Frankrike. Det finns ingenting som kan grumla den mänskliga klarsynen som stor framgång.

Årets loska…
…är Nacor Medinas i ansiktet på Christoffer Brännberger. Vad sades? Vad sades inte? Vad var diametern på spottloskan? Jag vet inte, men vad jag vet är att hela händelsen med Medina/Brännberger ledde till en nyttig debatt i svensk handboll som handlade om rasism. Fortfarande finns det människor som tycker att det är vettigare att som handbollsentusiast stå och slå sig för bröstet och tycka att handboll är den mest gentlemannamässiga sporten som existerar, men det finns ingenting progressivt i att slå sig för bröstet. Självrannsakan, för bövelen.

Årets mest monstruösa hybris…
…är allsvenska klubben Hästö IF, som genom styrelsemedlemmen Martin Wallin låter meddela att man ämnar bli världens bästa klubb. Att man lyckades landa Magnus Andersson som tränare fick uppenbarligen oanade effekter på blekingarnas bedömningsförmåga. Återigen kan vi yttra orden: inget kan grumla den mänskliga klarsynen som stor framgång.

Årets ”Nä men titta, vi vann!”…
…är svenska damlandslaget som efter åtta bedrövelser och lika många raka mästerskapsförluster slog Danmark i öppningsmatchen i EM. Torbjörn Klingvall trampade i klaveret ett par gånger men min ackumulerade känsla så här efter mästerskapet är att EM var början på något nytt och bra med damlandslaget, och att Torbjörn Klingvall är rätt man för att leda laget.

Årets olycksbarn…
…är Gustav Thulin. Förra utsågs han till årets handbollstalang av Ystads Idrottsjournalisters Klubb, på det har följt ett år av skador. Det är alltid lika tragiskt att se en ung spelare som så till den milda grad brinner för sporten behöva stå bredvid plan. Jag tror inte att det finns någon som inte håller tummarna för att 2013 blir ett lyckans år för Gustav Thulin.

Årets Peter…
…är Peter Lindgren, före detta gitarrist i dödsmetallbandet Opeth. Och jag som var så nära!

Årets Q…
…Q? Vafan, ingenting börjar på Q nuförtiden. Årets Qatarier? Årets Quisling? Hmm… Årets Quizkampare kanske? Jag är barnsligt förtjust i frågespel och har spenderat alldeles för mycket tid på det relativt nya mobilspelet ”Quizkampen”, när jag skulle kunna ha bloggat i stället. Det är säkert därför jag just nu innehar plats nio på spelets topplista. Jag heter Blinc, och det här är en utmaning till dig som vågar möta mig.

Årets repeat…
…är Sydsvenskan. Så här kan det gå när kommunikationen brister och när två olika redigerare jobbar med intilliggande sidor. Jag har garanterat gjort liknande missar själv men det är ju roligare att påpeka andras. Dessutom är Sydsvenskan min favorittidning (näst efter Ystads Allehanda, förstås) och då tål de säkert en gliring.

Årets skottarm…
…är en delad förstaplats mellan Philip Stenmalm i Drott och Kent Robin Tönnesen i Sävehof. Utsökta och samtidigt äckliga skottarmar på båda dessa spelare. Tönnesen vinner på målfoto eftersom han heter Kent Robin och heter man Kent Robin måste man helt enkelt vinna något.

Årets tomtar på loftet…
…är Bo Hansson and the gang.

Årets ulv i fårakläder…
…är Jim Gottfridsson. Så trevlig bredvid plan men till synes lite av ett as på plan. Det sägs att han trashtalkar lika mycket som trashtalkeliten (finns den kanske i Lund eller Eskilstuna?) och dessutom är han femma i utvisningsligan. Länge låg han etta men etablerade ”svin” som till exempel RIK:s Oscar Ysander och Skånelas Jesper Östlund har gått förbi.

Årets virtuos…
…är kanske ändå Victor Fridén. Jag har klagat en del på Sävehofs högersexa genom åren men han har ett fantastiskt register, utsökt skottprocent och nu på senare år tycker jag mig se att hans inställning har förbättrats. Det måste inte göras snygga mål, numera kan det ibland räcka med just att det blir mål. Andra aspiranter på titeln årets virtuos är så klart Lugis Niklas Gudmundsson och kanske Alingsås Johan Fagerlund, som fick en knuff i en kontring varpå han gjorde en trippel salkow i pik och dessutom mål.

Årets w…
…fuck it, dubbel-v är bara en slirig version av enkel-v och jag börjar bli riktigt trött på detta mitt alfabetiska företag.

Årets x…
…är Filippa Idéhn. Sävehofs målvakt har gjort en bra säsong och bland annat landslagsdebuterat, men är det bara jag som läst sönder hennes målvaktsstil? Hon ”exar” ju hela tiden! Ifall utespelarna bara har lite kyla finns det plats att lägga tunnel på henne nästan varje gång. Att hon vågar vägra långbrallor gör bara luckan än svårare att missa.

Årets Ystadstalang…
…måste ju vara IFK Ystads Hampus Andersson, som utsetts till största handbollstalangen i sydöst. Snart drar han och Jim Gottfridsson till Ungern för att UVM-kvala.

Årets Zebradödare…
…är Mattias Andersson. Den forne Ystadsbon och numera Flensburgsmålvakten var omutlig när laget i onsdags besegrade tyska giganten Kiel, eller ”zebrorna” som de kallas. Andersson tog bland annat fyra straffar och man får verkligen säga att ”Matti” är ännu ett exempel på idrottare som blommar efter 30.

Årets ålahue…
…är Erik Almqvist, Sverigedemokraternas järnrörssekreterare. Pennan är mäktigare än svärdet men järnröret kanske är mäktigare än pennan? Det skulle visa sig att kameralinsen i alla fall är mäktigare än järnröret.

Årets ”Ähh, var kom de ifrån?”…
…är Montenegros damlandslag som först blev silvermedaljörer i OS, sedan tappade sin och kanske världens bästa spelare i Bojana Popovic, för att avsluta året med att bli Europamästare efter en högdramatisk final mot Norge. Kul, tycker jag, som tröttnat på norsk dominans.

Årets önsketänkande…
…att det kommer fram att Zoran Roganovic spelat med otillbörlig frisyr i VM-kvalmötena med Sverige, och Montenegro diskas från VM-deltagande med följden att Sverige får en gratischans.
Jag är så bitter, så bitter, så bitter…

Och så trött. Tack för mig och gott nytt år på er.

Blogg in, blogg out..

Tillbaka. Efter ett London-besök (nej, inte OS, inte ens Paralympics) och allmän ohälsa är jag nu tillbaka i bloggosfären. För att diskutera till exempel:

Att det småputtrar av optimism i IFK Ystad. Med rätta. Talangerna är ett år äldre, mitt-i-säsongen-förvärven Ögren, Olsson och Jacobsson finns nu på plats från start, även Joseph Azizi är tillbaka, Hampus Andersson är skadefri och spelet har sett rätt så bra ut i träningsmatcherna. Jag såg när laget slog Lugi, förvisso var båda lagen med rejäl bössa skadeskjutna, men att slå ett starkt elitserielag är naturligtvis ändå bra för ett lag som med vanlig sportslig gång hade spelat i division 1 nästa säsong.

Azizi och André Olsson blir förstås jätteviktiga i det att de bringar rutin och en slags gammaldags trygghetskänsla in i laget - ”Här kommer killar som vet hur man gör i allsvenskan”. Det ska bli spännande att se vad talanger som Philip Henningsson och Erik Ahl kan uträtta i år. Kort sagt blir det ytterst intressant att följa IFK Ystad denna säsong, och jag tror att tabellplaceringen i fjor med råge kommer att slås i år.

*********************************

Det finns väl anledning att notera en aning mer dystert puttrande optimismgryta i Ystads IF. Andraplatsen i Alingsås elitcup är inte så mycket att orda om, resultatmässigt är det i stort sett ointressant, med tanke på laget YIF mönstrade. Det illavarslande är förstås varför de mönstrade just detta lag. Man var extremt skadedrabbat.

Extra orolig är jag för lagets högersexposition. Kristoffer Ohlssons korsband är av och det drabbar en position som redan kändes reality show-kompatibel – tänk ”Sjukhuset”, ”Unga läkare”, eller något liknande. Gustav Thulin har spenderat en lång tid rehabiliterande sitt avslitna korsband och positionens maestro, Pierre Hammarstrand, ja ni vet vart jag vill komma. Jag skulle vilja spackla den mannens skelett och sy in kinesiotejp i hans muskelvävnad.
Anton Andersson fyller på bakom nämnda trio och han är en talang, men ingen vet hur en talang blomstrar i elitseriemiljö. Det skulle kunna bli hur bra som helst, detta. Men jag är orolig.

********************************

Världens bästa liga har startat. Jag talar förstås om Bundesliga. Trupperna fullkomligt svämmar över av svensk representation – över 20 svenskar ska spela för en tysk klubb i år, vilket är bäst av alla otyska länder i ligan. Värst är Melsungen med fem svenskar, bäst är väl som vanligt Kiel med Niclas Ekberg, Marcus Ahlm och Andreas Palicka.
För Kiel är verkligen grundtipset i år igen, särskilt med tanke på att man lekte hem ligan i fjor och dessutom vann Champions League. Frågan är vad Kim Anderssons flyktande betyder för nordtyskarna. Mitt tips på försteutmanare är Flensburg. Mattias Andersson kommer att vara en av ligans bästa målvakter igen, Anders Eggert kommer att knorra ligans målvakter to the moon and back, Michael Knudsen är en av världens bästa linjespelare och tyska ytternioduon Holger Glandorf/Lars Kaufmann är skadefria, i form och de yttre estetiska attributen på duon är rent optiskt en skräckupplevelse att skåda. Får Ljubomir Vranjes det här laget att fungera till hundra procent kan man utmana Kiel.

Mest häpnadsväckande med den svenska representationen i Bundesliga är att av de 22 spelarna är sex av dem linjespelare. Att Sverige ska ha så förtvivlat svårt att få fram en mittsexa som presterar världsklass i landslaget framstår i ljuset av detta som en smula märkligt. Det ska dock noteras att av dessa sex är en av dem den likt en tvååring landslagsvägrande Marcus Ahlm. Han vägrar med samma övertygelse som Peter Griffin, när denne erbjuds deltagande i en könslig samba med Helen Hunt.

httpv://www.youtube.com/watch?v=mTYcqSrJtYE

Blogg in, blogg out..

Jag tänkte mig en liten slutsummering av OS. (Det blev en lång summering, tillägger jag så här i efterhand).

Först: några ord om finalen.
Sverige gjorde sin bästa match mot Frankrike på jag vet inte hur många år. Försvaret var i princip prickfritt rakt över, vilket bland andra franske förbundskaptenen Claude Onesta lade märke till. Framåt är Sverige inte lika bra som de bästa länderna, men insatsen i finalen präglades i alla fall av ett stort mått intelligens. Det var tydligt att ordern inför matchen var att bara trycka för mål i andrafas om läget var uppenbart bra. Nu blev det ett till synes lite fegt svenskt lag som hellre valde uppställt spel än än en fartfylld andrafas. Det finns poänger med detta – och de främsta är att Sverige drar ner tempot i matchen och minimerar de egna tekniska felen, två punkter som utgör grundstommen när ett sämre lag ska slå ett lite bättre.
Dock funderar man ju på hur matchen hade slutat om Sverige ändå hade tryckt i de där halvlägena. Och om Dalibor Doder hade kunnat spela…

MEN! Sverige gör en otroligt fin turnering. Otroligt fin. Laget ser äntligen ut som ett lag, de gläds med varandra i medgång och peppar varandra i motgång och alla spelare ser ut att vilja vara just där de är. Om det beror på att laget pratat ut efter misslyckandet i EM och VM-kvalet eller om det beror på den ökade motivationen ett OS renderar, det är ännu svårt att avgöra.

Jag ska roa mig med att sätta lite betyg. Jag brukar inte göra det, då jag tycker att en enkel liten siffra får så mycket mer uppmärksamhet än den förtjänar, men nu gör jag det ändå, ty jag är så förbannat oberäknelig.

Mattias Andersson, 4 lurblåsare.
Kommentar: Vilken sanslöst märklig landslagskarriär Mattias gjort. OS-silver redan 2000, borta från landslaget i flera år – sedan tillbaka, men så petad i OS-kvalet, bara för att komma igen i Scandinavian Open och knipa OS-platsen. Och silver på det… Andersson i par med Sjöstrand var turneringens bästa målvaktspar. Mattias fick helt otippat stå i semifinalen (otippat då Sjöstrand ägt danskt arsle i kvarten) och han gjorde det med en fullkomligt avgörande roll. Nummer två i rankningen av svenska målvakter men ändå fantastisk.

Johan Sjöstrand, 5 lurblåsare.
Kommentar: Visst, han kunde varit snäppet omutligare i finalen, men sett i stort och till hela turneringen var han den bäste målvakten, tillsammans med franske Omeyer. När han väl slår igen butiken gör han det inte för att hålla öppet på sommartider eller vissa dagar, han slår igen hela skiten, ser till att den konkar och fjuttar eld på möget. Sen står han och tittar på brasan och muttrar något obegripligt på sin västgötska. Danmarksmatchen är den största målvaktsprestationen av en svensk på länge.

Mattias Gustafsson, 2 lurblåsare.
Kommentar: Lite orättvist att bedöma honom eftersom han knappt spelade. Det verkar vara en kanonkille men jag tycker inte att han når hög landslagsklass varken framåt eller bakåt.

Andreas Nilsson, 3 lurblåsare.
Kommentar: Jag hade hoppats att hans internationella genombrott skulle bli lite mer brutalt. Men han kommer, det är jag helt säker på. Många klagar på att han inte rör sig tillräckligt bra för att få bollar, men jag tycker att bristerna i detta fall ligger lika mycket på nio meter. Samspelet med Nilsson måste det slipas på framöver. Sen syntes det att han var lite tagen av stundens allvar, särskilt mot Danmark, då han missade väl mycket.

Niclas Ekberg, 5 lurblåsare.
Kommentar: Jo, han kanske missade något läge för mycket för fem lurblåsare egentligen, och hans försvarsspel var i ett par matcher rätt dåligt, men jag tycker att det är läge att verkligen hylla en målskytt nu. I ett landslag som har förtvivlat svårt att göra mål blir han hela turneringens skyttekung. Bara det är värt fem lurblåsare. Och hans iskyla – han är lika iskall som en iskall Michael Caine. När de klippte Niclas navelsträng som nyfödd klippte de även alla hans förbindelser med nervsystemet.

Johan Jakobsson, 2 lurblåsare.
Kommentar: Spelade inte jättemycket och kom inte riktigt in i spelet när han väl var på banan. Jakobsson har de fysiska förutsättningarna för att spela på absoluta världsnivån, men han saknar ännu ett par mentala bitar, värdering av lägen bland annat. Kommer att få många fler chanser att visa vad han går för på landslagsnivå, då Kim Andersson nu slutar i blågult.

Kim Andersson, 5 lurblåsare.
Kommentar: Även solen har fläckar och hade inte Kim Andersson haft fläckar hade han varit sex lurblåsare i OS. Enorm betydelse för laget, drar på sig uppmärksamhet och öppnar upp för övriga spelare. Serverar dessutom övriga spelare med smörpass, vilket hans totala andraplats i poängligan vittnar om. Andersson blev endast distanserad av kroaten Domagoj Duvnjak. Kim vann dessutom assistligan, och blev uttagen i all star team. Kim Andersson lämnar ett stort hål efter sig i landslaget.

Dalibor Doder, 3 lurblåsare.
Kommentar: Han hade visst mer klasshandboll i sig. Jag var tveksam inför OS men ”Dado” visade tvivlarna, inklusive mig, att man kan behålla klassen trots att man harvat två år i tyska andraligan. Han gör dock fler tekniska fel nuförtiden, och är inte riktigt lika effektiv. Men enormt sevärd och enormt saknad i finalen.

Jonas Larholm, 3 lurblåsare.
Kommentar: Gjorde en riktigt stark final och var nog bäste svensk offensivt sett. Har en spelstil som kanske ingen annan i världshandbollen och när han är på humör är han oberäknelig och otäck att möta. Hoppas att han får en revival i Ungern. Då blir han nyttig i landslaget även i framtiden.

Kim Ekdahl du Rietz, 4 lurblåsare.
Kommentar: Världens tyngsta stegisättning. Dessutom en grym skytteprocent (59). Dessutom OS tvivelsutan knepigaste frisyr. Bara han etablerar ett bättre samarbete med mittsexan och slipar bort en del av de offensiva fouls han trots allt begår så är han något att hänga upp det svenska anfallsspelet på i många år. Men frisyren, den kommer jag bara inte överens med.

Jonas Källman, 5 lurblåsare.
Kommentar: Uttagen i världslaget, tvåa i interna svenska skytteligan utan att slå straffar, briljant både framåt och bakåt. Toppbetygelserna kan man låta regna över Jonas Källman för i mina ögon var han bäste svensk i turneringen. Han gör nästan inte en felbedömning i sitt spel som indian i 5-1-försvar och är förmodligen bäste tvåa i 6-0-spelet. Dessutom hade han en hygglig effektivitet i avsluten. Hatten av Jonas Källman. Hoppas nu att han övertalas att fortsätta i landslaget.

Fredrik Petersen, 5 lurblåsare.
Kommentar: Tar han inte i nu, den där Lindgren? Nä, det gör han inte. Fredrik Petersens ”genombrott” är förutom oväntat – stort och glädjande. Från att ha haft något slags landslagskomplex då han inte fått ut full kapacitet fick vi plötsligt mer än vi någonsin bett om. Vi fick en kantspelare med en skottprocent på 87, högst i OS vad jag sett, och dessutom en mittnia som inte tar ett enda felbeslut (i princip). Petersens lugna men ändå fartfyllda spel på mitnio var fritt från tekniska fel, vilket gjorde det svenska anfallsspelet till, om inte effektivt, så i alla fall riskminimerat. De skott han tog från nio meter gjorde han dessutom mål på, att behålla skottprocenten 87 när man spelat lika mycket på nio som på sex meter – det är beundransvärt. Hatten av igen, och jag behåller den av.

Magnus Jernemyr, 5 lurblåsare.
Kommentar: Var det hans sista uppträdande i landslaget? Det hoppas jag verkligen inte. Han är vår bäste försvarsspelare och den största anledningen till att motståndare fruktar att gå in i det svenska mittlåset. Hans teknik är oefterhärmlig: när en anfallsspelare kommer nära honom tar Jernemyr tag i honom och lägger honom ovanpå sig själv. Det ser absurt ut, som en olyckshändelse med homoerotiska inslag, men det är helt och hållet beräknat av Jernemyr.

Tobias Karlsson, 4 lurblåsare.
Kommentar: Strålande, även han, men med ett par brister: När Karlsson väl följer upp i andrafaskontringen utgör han ett nytt alternativ som mittsexa, men tyvärr missar han allting han får händerna på. Det är obegripligt, det är som om han aldrig spelat anfallsspel tidigare. Dessutom tar han för många onödiga utvisningar. Han vann busligan i OS och ”vann” är förstås ett ord som lite tappar sin innebörd i sammanhanget. Saknar smidigheten och den tekniska finessen i försvarsspelet som Magnus Jernemyr har, men är, naturligtvis, väldigt bra ändå.

Slutligen är förbundskaptenerna fem lurblåsare var. Nu tycker väl förmodligen varenda expert i landet att de ska sitta kvar på sina poster, från att ha haft helt andra åsikter inför OS. Allmänheten måste förstå att det är så här det ser ut. Det hade varit tjänstefel att inte ifrågasätta deras roller efter VM-kvalinsatsen, en insats som de till och med själva rubricerar som ”fiasko”.
Jag själv var en aning reserverad i frågan inför OS. Jag sa att jag ville se en förändring i laget, i attityden och inställningen. Jag ville skönja drag av något som kan bära svensk handboll in i framtiden, ett slags nytänkande och en vilja att komma i takt med tiden. Detta får man verkligen anse att Ola-Staffan lyckats med.

Emellertid, deras kontrakt som förbundskaptener går ut nästa sommar, 2013. Ett år då vi inga mästerskap har för svensk del. Så ämnar de fullfölja sina kontrakt kan de lika gärna få ett längre kontrakt redan nu. Vill de bara sitta kontraktet ut är det bättre att låta dem sluta direkt, så att de lämnar plats för någon ny att bygga ett nytt lag till 2014, då vi förhoppningsvis spelar mästerskap igen.

****************************************

Avslutningsvis vill jag öppna mitt hjärta. Följande kommer att låta pajjigt och lite töntigt men det skiter jag i.
Jag har med åren förvärvat – eller blivit bestraffad med, beroende på hur man ser det – en tilltagande blödighet. Jag har slutat att se på dramafilmer med näsduksfaktor i sällskap med andra för att jag inte vill göra bort mig. Jag kan överhuvudtaget inte se på sport-krönikor utan att ha något i rummet som jag kan zoona ut på (en skål chips till exempel). Numera kan jag inte ens se min katt stå bredvid en tom matskål utan att få en klump i halsen. ”Hur länge har han stått där? Är han arg på mig?”
Med tanke på allt detta är det kanske ingen skräll att jag blivit berörd under OS, men min affekt fick verkligen olympiska proportioner under slutspelet.

Då segern mot Danmark stod klar satt jag ensam med en flaska rom och utan några som helst hämningar. Jag lipade som ett barn. Inte åt segern i sig, eller åt medaljen som senare skulle komma – sådant bryr jag mig inte så mycket om längre. Utan åt den besinningslösa glädjen. Åt att 14 killar som under så många år mest fått stå och göra sig bortförklaringar i teve nu äntligen får riva ner fördämningarna och bara skratta och skrika.

Att se glada människor, jag menar galet glada människor, är kolossalt medryckande. När Kim och Kim ligger i en nästan odefinierbar hög på golvet, och det ser ut som att de nästan ligger i begrepp att börja ligga med varandra, så känner jag mig mer än någonsin som en del av en vacker mänsklighet.

Så tack, killar – för silvret – men ännu mer för glädjen.

Blogg in, blogg out..

Då kan vi konstatera att både damerna och herrarna är inne i OS-turneringen. På två, sällan skådat vitt skilda, sätt.

Vi kan väl börja med herrarna, helt enkelt för att jag säger så och för att jag bestämmer.
Det svenska handbollslandslagets vinst över Tunisien är, i förvisso svag konkurrens, det roligaste som skett i OS hittills. Jag har varit otroligt kritisk till landslaget de senaste åren och det har varit befogat varenda gång. Men nu förtjänar de beröm. För första gången sedan OS-kvalet, eller kanske rent av hemma-VM förra året, såg det ut som att spelarna gör det de älskar mest av allt. I EM och i VM-kvalet fanns ingen glädje hos de som var där, och i just VM-kvalet var det till och med de (Andersson, Källman) som inte ens orkade vara där. Det handlar om motivation och om den sanna glädjen i att spela med landslaget. Som inte funnits på ett tag, men som sannerligen fanns där i går. Det kan förstås handla om att det är OS, kanske det enda tillfället där man kan fullt ut motivera svenska handbollsstjärnor – på så sätt kan man befara att dessa två OS-veckor är en slags konstgjord andning – men skit samma, det är kul att få se spelglädjen hos exempelvis Dalibor Doder igen.

Det anfallsspel som under en lång tid varit lika potent som en gammal dillvippa ståtade nu i magnifik fruktbarhet. Kim Andersson och Kim Ekdahl du Rietz kom i banor som överlappade varandra och som fick tunisier att se i kors. Och när de väl såg i kors stack en pånyttfödd Dalibor Doder in näsan på klassiskt manér. ”Dado” är en av de mest sevärda spelarna i världen när han är på detta humör. Efter matchen konstaterade han lite bittert i för SVT att han själv aldrig tvivlat på sig själv men att: ”Det finns kanske andra som gjort det”.
Jepp, jag har tvivlat. Men jag älskar att ha fel ibland.

Mattias Andersson var jättebra, både 6-0 och 5-1 fungerade bra i defensiven, Andreas Nilsson fick vara med lite i spelet och de svenska svackorna var få och relativt grunda. Mycket var väldigt bra i går.

Saker som trots allt kan, och måste, bli bättre: Effektiviteten. Svenskarna får inte bränna öppna lägen på det sätt som man gjorde i inledningen. Jonas Källman var fantastisk bakåt men missade väl mycket framåt. Sedan tycker jag att Andreas Nilsson borde få vara med ännu mer i spelet. Man säger att han måste röra sig mer, men det GÖR han. Han springer sig fri många gånger utan att få bollen. En sådan spetskompetens får inte lämnas bollös.

Saker som kunde ha varit katastrofala: Kim Anderssons knä. Jag var nog inte den ende som höll andan.

I morgon möter Sverige Storbritannien. Jag tänker inte orda mer om det. Det är en match som Sverige vinner med samma självklarhet som att solen går upp och ner.

***********************************************

Och så damerna.
Ibland (allt för ofta) pratar experter om gamla stereotypiska nationella mönster. Man säger att afrikanska lag är oorganiserade, att brasilianska är glada och bekymmerslösa och att balkanlag är svaga i motgång. Stereotyper som kanske var giltiga en gång men som inte är det nu. Ett svenskt mönster som jag ser just nu är det motivationslösa. Herrarna har präglats av det ett tag, damerna var det i högsta grad i går. Ingen glädje, ingen glöd, ingen motivation. Många av damerna har gjort ett OS tidigare (Beijing) och kanske är det inte samma känsla för dem som det är för herrarna. Men samtidigt, det är ändå OS!
Spelmässigt måste jag göra offentlig avbön. Jag sa i min förra blogg att Linnea Torstenson gärna får skjuta 20 skott per match. Det får hon så klart inte – inte om hon skjuter som mot Danmark. Hon sköt elva skott och gjorde nollkommanollnoll mål. Ägget!

Kanske borde Per Johansson matchat Jamina Roberts i stället för Torstenson, men jag förstår ju hur han tänker. ”Någon gång måste det ju lossna för henne!”. Nå, det gjorde det ju inte och med facit i hand var det förstås felcoachat. Kanske är Torstenson tyngd av det ansvar man placerat på hennes axlar.

Danmark  var en av de matcher Sverige absolut var tvunget att vinna. Som jag befarade ser Sydkorea otäckt vasst ut, och matchen mellan Norge och Frankrike avslöjade att det finns en nivå på damhandbollen dit svenskorna inte når. Sverige måste överträffa sig självt om kvartsfinal ska bli en realitet. Ska man slå Norge i kväll måste man överträffa fantasier och drömmar.

Kort från OS:
* Matchen Ungern-Danmark i går var en av de bästa handbollsmatcher jag sett på länge. Vilken fart och vilka avslut! Ungerske spelfördelaren (och skytten!) Gabor Csaszar är något av en ny favorit i min bok.
* Sluta hacka på Kim Anderssons ansiktsbehåring. Det är grymt klädsamt. Det borde pratas mer om Kim Ekdahl du Rietz frisyr. Det borde pratas mycket mer om Kim Ekdahl du Rietz frisyr.
* Magnus Grahn tyckte att anledningen till att Linnea Torstenson var dålig var att hon var ”manhaftig”. Bara en av alla saker Magnus Grahn säger som jag inte förstår. En annan var att han tyckte att något var som en ”målorkidé”. En målorkidé! Det var å andra sidan så vackert sagt att han är förlåten, trots att det är obegripligt.

Blogg in, blogg out..

Om vi ska börja med att säga några ord om Scandinavian Open; det må vara överspelat och viktigare saker väntar, men som preludium till de olympiska spelen är det intressant.

En knapp förlust mot vice Europamästarna och en storseger mot Norge B – det är egentligen inte mycket att säga om. Men när jag såg laget i de här två landskamperna och dessutom jämförde det med vad Danmark presterade i sina matcher (särskilt i första halvlek mot Serbien) fylls jag av samma känsla som jag haft i snart tio år. ”Det ser väl bra ut. Det ser väl helt okay ut. Kunde varit värre.”

Problemet är att ett okay Sverige aldrig får kyssa segerpokaler.

Jag gläds över att förbundskaptenerna verkligen ger 5-1 en chans i försvaret, jag älskar att Andreas Nilsson får många chanser på sig att komma in i spelet och jag förundras över att man, genom enträget matchande, verkar ha tvingat in Dalibor Doder i någon slags form. Ystadskillarna levererar – alla tre – Larholm läker, svenskarna försöker verkligen att kontra och Kim Ekdahl du Rietz har en märklig frisyr. Det är mycket som börjar att rätta till sig.

Men ändå denna känsla. Jag bär på en slags uppgivenhet. Jag gillar egentligen att vara en positiv journalist, att dra med massorna i en hype runt ett landslag.
Men jag måste erkänna: jag har slutat att tro på det här laget. Kvartsfinal kommer Sverige att gå till, det kan man kräva. Men vem Sverige än möter där…jag har bara så svårt att se dem vinna en sådan match. Sverige är för begränsade offensivt, för lätta att störa, har för djupa svackor.

Och glöden, tron och viljan – som i så stor utsträckning funnits i forna landslagsgenerationer – finns i så mycket kortare utsträckning i denna generation.

Medaljlösa i tio år, och jag är alltså tämligen säker på att denna jävliga svit fortsätter. Men jag har inga problem med att ha fel, särskilt inte i dessa frågor.

Sveriges damer går in i OS på lördag, mot Danmark. Herrarna på söndag, mot Tunisien. Här tippar jag i alla fall två svenska segrar. Och det är ju för allt i världen en bra start i alla fall.

***************************************

Jag trodde knappt mina ögon när jag såg att det svenska U18-landslaget, med IFK:s Niklas Kraft i mål, förlorade finalen i EM mot Tyskland. 16 raka segrar som landslag och så i den 17:e, den som gäller mest, då förlorar man. I förlängning dessutom, som för övrigt inte verkar vara Sveriges bästa disciplin på ungdomsnivå. Förbundskapten Johan Zanotti sa så här till svenskhandboll.se: ”Nöjd, nej det kan jag inte vara. Jag går alltid för guld, men jag och Peter (Möller, förbundstränaren) får också ta på oss lite av nederlaget. Vi skulle kanske ha matchat annorlunda på slutet.  Men Tyskland var bra i dag. Niklas Kraft stod mesta tiden i finalen och skötte sig bra. Han togs ut i All Star Team, och Pontus Zetterman blev utsedd till turneringens mest värdefulla spelare.”

Ett stort glädjeämne för ystaitisk handboll, förstås.

***************************************

Åhus beachhandbollsfestival är över för i år. Ett digert lastat arbetsbord har förhindrat mig att besöka denna sommarmetropol men jag förstår att den vuxit även i år. Och det är en imponerande samling celebriteter Mats Jönsson lyckats locka till Åhus.
Jag vidhåller att beachhandbollen i sportsligt hänseende har ett relativt lågt värde, men som intresseväckande företeelse och som marknadsföring i kolossalformat av en hel sport är festivalen fantastisk. Med tanke på hur mycket den vuxit de senaste åren, och med tanke på hur stor den redan är, ska det bli väldigt intressant att se hur stor den skulle kunna bli, om några år. Vi snackar en riktigt stor apparat.

***************************************

Tänkte avsluta med att säga något ytterligare om Kim Ekdahl du Rietz nya frisyr, men den är för komplex, övergår mitt förstånd. Jag publicerar i stället en random bild på sumobrottare, i ett försök att stoppa in frisyren i en kontext.

  Blogg in, blogg out..

Det är i svårighet räknat jämförbart med att lösa den gordiska knuten – det att bryta igenom mediabruset från fotbolls-EM, och prata handboll. Och jag ska erkänna att jag själv hellre fokuserar på kvällens fotbollsmatch än orerar om gårdagens minimalt minnesvärda VM-kvalmatch. Denna svenska insats lyckades dock uppbringa en sådan upprördhet i mig, att jag känner att känslor måste blottläggas, åsikter vädras.

Jag ser tre linjer, vilka man kan välja en eller flera av, för att förklara Sveriges ynkliga uddamålsseger över Montenegro. Det är dessa:
1. Sverige saknade Kim Andersson, Jonas Källman och Henrik Lundström, då dessa ”tagit ledigt” över VM-kvalet. Sverige blev därmed ett tydligt sämre lag.
2. Montenegro är ett mycket bättre lag än de fått erkännande för.
3. Svenskarna har tankarna i London och hade problem att motivera sig och komma med full koncentration.

Jag ska börja med att kommentera punkt ett.
Det är naturligtvis synd att trion ovan inte känner sig motiverade att deltaga i ett VM-kval. Kim Andersson har aviserat att OS är hans sista mästerskap, att leda ett landslag till ett mästerskap han inte ämnar deltaga i får ses som mer eller mindre förståeligt. Henrik Lundström, som fått ”en andra chans” i landslaget har inte längre landslaget högprioriterat på sin lista, det visar han tydligt med detta val. Han kommer kanske även fortsättningsvis vara pålitlig hjälpgumma i blågult, men till OS kommer han inte. Jonas Källman lägger anledningarna på hög om varför han inte kan vara med i landslaget. Det är tydligt att Källman behöver verkligt stora matcher för att tända till.
MEN, trion ovan ska bara inte behövas i en sådan match som just spelats.

Punkt två.
Nä, Montenegro är precis det lag man tror att det är, och precis lika bra/medelmåttigt som man kan förvänta sig.

Punkt tre.
Skojar ni? Tomas Axnér var inne på det i slutet av matchen; var var känslorna? Tändningen? Inställningen? Fokus?
Efter ett av Sveriges sista mål i matchen zoomades svenska bänken in. Det var i slutskedet av en viktig och synnerligen jämn VM-KVALMATCH och den grövsta yttringen i jubelväg var Lukas Karlssons avmätta och tillbakalutade applåd. Ingen skrek och eldade på lagkamraterna, ingen stod ens upp – ingen verkade ens bry sig.

Sverige är egentligen överlägset detta Montenegro, men i går såg jag bara två Ystadskillar som ville visa det. Niclas Ekberg är ett fullblodsproffs och presterar nästan alltid, Mattias Andersson var mer än godkänd i målet. Men det är så klart ett grovt underbetyg åt laget att målvakten Andersson kanske är bäste svensk i en en uddamålsseger över Montenegro på hemmaplan. Det mest glädjande med denna match är att Andersson tog ett rejält kliv mot en OS-trupp.

Ola Lindgren och Staffan Olsson måste kontemplera det som hänt. Fundera på hur man ska väcka ett helt lag som går i dagslummer. Är de själva medvetna om hur det såg ut? Om hur det ska se ut när man spelar en kvalmatch till VM? De gjorde i alla fall inget själva under matchen för att väcka laget.

Att Kim Andersson, Henrik Lundström och Jonas Källman inte medverkade degraderar inte Sverige spelmässigt till en nivå då man kan få problem mot Montenegro – däremot sänder det en signal som jag tycker genomsyrat hela förspelet till matchen och själva matchen – känslan att denna kvalmatch inte var lika viktig som det som händer i London. Detta kan leda till att Sverige inte får spela VM nästa år. En returmatch i Podgorica med bara ett mål att gå på, plus denna vedervärdigt slapphänta attityd till kvalmatcher, det kan gå illa.

Det finns ett annat problem i sammanhanget: Sverige har inte längre kvalitet på mittnio. Jonas Larholm verkar hellre spela på vänsternio och har på mig inte imponerat som mittnia de senaste åren. Och effekten av att ”bara” spela i tyska andraligan har verkligen börjat synas på Dalibor Doder. Han har alltid haft en förkärlek för nätmaskan och att gå på eget avslut före att spela upp en medspelare – och det kan ju gå an när han gör tio mål i en match – men nu när han får kämpa för att ens komma med i målprotokollet blir han ett sänke för det svenska anfallsspelet. 22 mål på hemmaplan mot en B-nation – jisses.
Svenskarna hade inga idéer och lösningar på Montenegros 3-2-1-försvar, en hel del av ansvaret att hitta lämpliga spelvägar ligger så klart på mittnian.

Som sagt var är det svårt att hitta igenom fotbollsbruset under EM, men det svenska handbollslandslaget gör just nu ingenting för att förtjäna uppmärksamhet. De måste i alla fall själva visa att det de sysslar med är viktigt.

Blogg in, blogg out..

”När allt går lätt blir man fort dum”.
//Maksim Gorkij

Jepp, vad passar väl bättre efter ett dubbelmöte med Ryssland, än detta träffsäkra citat av just en rysk författare, tillika faktiskt min favorit bland ryska författare (Gorkijs bitterhet parad med en märkligt matchad livsglädje tilltalar mig).

För det gick alldeles för lätt i match 1 i Kristianstad för att det skulle gå bra i match 2 i Malmö, och man slutar aldrig att förundras över hur märkligt det mänskliga psyket är. Ge henne en rak väg och hon blir plötsligt sugen på att gå skogsstigar.
Men trots allt var dubbelmötet ett tämligen givande genrep inför EM, mycket mer givande än genrep varit de senaste åren, då det svenska landslaget många gånger ställts mot ett alltför blekt motstånd. Ryssland var bra utan briljans, det vill säga lagom. Nedan har jag samlat positiva och negativa tankar angående Ryssland x2 och statusen inför EM:

Positivt:
* Mittlåset. Ja, det är bäst i världen och jag är långtifrån unik som hävdar det. Jag sällar mig till en enorm skara. Och för varje dag som går ter det sig allt märkligare att Ola-Staffan under en period petade Magnus Jernemyr ur landslaget. Magnus Jernemyr är världens bästa försvarsspelare.
* Målvakterna. Ser man blott på Rysslandsmatcherna blir det Andersson/Palicka som står i EM, men så kommer man nog inte att göra. Johan Sjöstrand är förstavalet, vem som tar shotgun-sätet det tvistar de lärde om. Mitt tips är Andreas Palicka, förbundskaptenerna tar nog chansen att föryngra truppen när det nu ges en uppenbar öppning för det. Hur man än gör har man en kanonuppsättning målvakter.
* Kim Andersson. I bättre form än någonsin och Sveriges viktigaste spelare offensivt. Han hittar linjen bättre än alla andra och skjuter bättre än alla andra, möjligtvis i konkurrens med fysfenomenet Johan Jakobsson. Oscar Carlén blir så klart saknad, men kanske inte så saknad som det befarats.
* Kim Ekdahl du Rietz aptit. Han käkade godis i direktsändning som om det inte fanns någon morgondag. Och lika hungrig verkar han vara på plan, håller hans fot har vi ett vapen som få andra länder har.
* Niclas Ekberg. Straffarna, kontringarna, niometersskotten! Ekberg är en sällan skådad måltjuv och extremt viktig för Sverige i alla matchmoment som kan klassas som offensiva.

Negativt:
* Mittnio. Alternativen vi har att välja på är Jonas Larholm, Dalibor Doder och Fredrik Larsson. Alla var mer eller mindre dåliga i ryssmatcherna. Det blir garanterat så att Staffan-Ola kör på Doder/Larholm men dessa måste hitta formen. Doder såg spelsugen ut men sköt dåligt och gjorde konstiga spelval, Larholm såg inte ens spelsugen ut och har inte varit bra i klubblaget. Helst ska båda höja sig rejält till EM, en av dem MÅSTE göra det.
* Linjehittande. Det var egentligen bara Kim Andersson som verkligen hittade Andreas Nilsson. Jag är dock säker på att ännu fler inspel kommer att komma när Doder/Larholm hittar formen.
* Kim Ekdahl du Rietz skägg. Det är inte bra. Jag skulle kunna raljera spaltmetervis om detta men nöjer mig med att säga att det inte är bra. Men låt oss hoppas att det fungerar som en lyckomedaljong för Kim och hans fot.

Vidare noterar vi att Ola Lindgren är klar för IFK Kristianstad, en klubb som Johan Flinck på Sportbladet upphöjer till Sveriges nästa stormakt inom klubbhandboll. Han är inte alls ute och cyklar, Kristianstad har pengarna och pengarna talar som bekant. Vidare har de Sveriges bästa publikunderlag, sponsorer och ett galet intresse i stan. Den sportsliga biten har varit den som saknats men tänk vilken magnet Ola Lindgren kommer att vara! Alla unga spelare med någon som helst ambition att lira i blågult kommer att vilja gå till Kristianstad. Och alla utlandsproffs som så småningom vill komma hem fick nu en anledning att välja orange dress i stället för, till exempel, vit.

Apropå Ryssland måste jag tipsa om en av mina absoluta favoritfilmer – Tarkovskys magnifika ”Solaris”. Vacker, poetisk och spännande. Och ska ni se den var säkra på att det är den ryska versionen från 1972 och inte det amerikanska missfostret från 2002 av Steven Soderbergh.

httpv://www.youtube.com/watch?v=HEOfJQX2qdQ

Blogg in, blogg out..

Måndag igen efter en helg med landslagshandboll. Sverige slutade tvåa i Super Cup (oavsett hur mycket ”super” det nu var med själva cupen) och det egentligen skitbra. Att slå både Tyskland och Spanien, som på papperet var bättre rustat inför turneringen är Sverige, det är bra. Och hade coachningen fungerat i slutet av matchen mot Spanien hade vi banne mig haft en god chans att vinna turneringen.

httpv://www.youtube.com/watch?v=XseOiziMsJE

For what it’s worth, är väl värt att lägga till. Tyskarna är under isen redan innan den lagt sig denna vinter och danskarna hade anlagt sina berömda ”la-de-vare-looks”. Förbundskaptenen Ulrik Wilbek tyckte att den första halvleken var bland det sämsta hans landslag presterat, men svenskarna var faktiskt bättre även i andra halvlek.

Svenskarna gjorde alltså en bra turnering, men vem spelade sig närmare EM-truppen? Jag har givit de oklara kandidaterna ett omdöme nedan:
Andreas Palicka: Mannen som alltid är okay. Aldrig särskilt mycket bättre, men aldrig katastrof. Han rår inte på Mattias Andersson och Johan Sjöstrand som känns supergivna som nummer ett och två.
Andreas Nilsson: Kom inte riktigt till sin rätt i turneringen men kommer att bli bättre och bättre ju mer tid han får med den nya omgivningen. Skötte sig faktiskt hyggligt som tvåa bakåt. Jag tycker att Nilsson ska ha en EM-biljett.
Liksom Niclas Barud: Är om möjligt långsammare än Tony Hedin, men han showade tröjorna av danskarna i första halvlek och var bra bakåt, både som trea och tvåa. Låt ungtupparna spela EM!
Kristian Svensson: För ojämn i min bok, och med åldern på sin sida tycker jag att Johan Jakobsson är ett bättre alternativ bakom givne Kim Andersson. Jag beundrar dock Svensson för hans mod och att han inte slutar försöka trots flertalet missar. Gränsen mellan mod och idioti är hårfin men jag tycker att han var på rätt sida.
Robin Andersson: Nja. Det är mycket upp och ner, och tyvärr blir det lätt så med en kille, som för att komma till sin rätt måste borra ner skallen och åla sig igenom försvaret. Det blir en del tappade bollar och offensiva fouls då. Jag vet faktiskt inte hur man resonerar här, Robin är trots allt en annorlunda spelare som man kan slänga in när man vill att matchbilden ska förändras. Jag hade nog inte tagit ut honom.
Lukas Karlsson: Många har dömt ut honom som landslagsman, men jag minns hur han var som bäst, och han är föralltivärlden inte lastgammal. Kanske kan han hitta storformen till EM, för i Super Cup var den bara närvarande i fragment.
Jonathan Stenbäcken: Jag ska försöka att vara en stor människa och erkänna att jag kan ha haft fel angående Stenbäcken. Jag har anklagat honom för både anstiftan till mediokeri (SAOL nästa?) och för olaga babyfettinnehav, men han imponerar på mig. Han börjar se trygg ut i landslaget och hans fysik har aldrig sett bättre ut. Skottet ser dessutom hårdare ut än innan. EM nästa?
Jesper Nielsen: Nej. Inget större fel på hans insats i Super Cup, men i praktiken var han inte där för att slåss om en EM-plats. Han bör ha sett helgen som lite kollo i elitserielunken.
Mattias Zachrisson: Gjorde det precis så bra som man kan tänka sig. Bör vara given efter Ekberg i EM-laget, om man inte väljer att bara plocka ut en högerkant, men med skadorna som råder på H9 tror jag inte att man vågar detta. ”Zacke” bör följa med till EM, trots att konkurrensen hemifrån är storartad; båda veteranerna Pierre Hammarstrand och Kristian Meijer hade kunnat uträtta saker i EM, men det känns inte som att förbundskaptenerna riktigt tittat i den riktningen.

Blogg in, blogg out..

På sedvanligt sensationsmanér pratar kvällstidningarna om morgondagens EM-kvalmatch i Montenegro som en mardrömsmatch i ett mardrömsland i en mardrömsstad på en mardrömsresa i en mardrömsarena inför spottande och fräsande mardrömsåskådare. Det är mycket prat om hat, nationalism (till och med ultranationalism), samt en lång lista med saker som publiken kommer att kasta på de svenska spelarna. I Aftonbladets artikel hittade jag de här sakerna som den montenegrinska publiken kanske, kanske inte, kommer att kasta:

1. Tändare
2. Mynt
3. Raketer
4. Spott
5. ”Grejer”

Hualigen. Jag sitter på min stilla kammare och undrar om det är handboll eller epilogen av Balkan-kriget som ska utspelas i morgon. Nu har jag inte varit på Balkan men jag gissar att artikeln är en av kvällstidningarnas berömda hyperboler. Inte för att jag tror att det blir lätt, med de multipla återbuden – Tobias Karlsson, Magnus Jernemyr, Andreas Nilsson, Johan Sjöstrand, och Carlén förstås – växer uppgiftens svårighet. Jag tycker dock inte att bytet Sjöstrand-Mattias Andersson är någon våldsam försvagning. Andersson har som bekant haft en otroligt lyckosam säsong i Tyskland.
Det ska också sägas att montenegrinerna verkar ha givit upp på förhand. Till exempel verkar det som att H43:s stjärna Zoran Roganovic kommer att vila, då han säger att ”gruppen är ändå redan avgjord”. Den gode Zoran syftar då troligtvis på att Israels möjligheter att knipa båda poängen i Sverige är ekvivalenta med möjligheten att jag någonsin skriver ett blogginlägg utan en fullständigt irrelevant jämförelse med alldeles för många ord.

Jag tror att Sverige säkrar EM-platsen i morgon, så länge svenskarna inte halkar i Balkan-spott eller får en raket i huvudet. Sverige har ett bättre lag och en hög moral, och motivationen verkar dessutom vara bristfällig hos Montenegro. Jag oroar mig mest för kommentatorerna. Hur fan uttalar man namnet på staden där de ska spela –  Pljevlja? Säg det snabbt fem gånger.
Det är nästan svårare än meningen: ”Den mystiska, mustiga myskoxen”, som utöver att vara tungvrickande i mitt tycke också är en helt fantastisk mening.
Bilden här nedan är förresten från Montenegro och ser ut som en ganska vacker mardröm.

I samma Aftonbladet-artikel som jag länkade till fick Staffan Olsson beskriva sin värsta bortamatch i karriären: 
”Champions League-­semifinalen med Kiel mot Badel Zagreb 1997. Det otäckaste jag upplevt. Vi hade två serber i laget och två timmar före avkast var det 12 000 kroater i arenan som sjöng ”Döda alla serber”. Vi förlorade och missade finalen.”

Jag tänkte jämföra med min egen värsta resa med handbollen, så får ni perspektiv på min och Staffans karriärer:
”Allsvensk match mot Alstermo 2004. Det tråkigaste jag upplevt. Vi hade två bröder Hedin i laget och mitt under matchen var det ett av 400 Alstermo-fans som skrek: ”Skit i den där Robert Hedin. Han är så långsam att tiden stannar.” Vi förlorade och missade elitserien.”

Det har gått rykten i Ystad med omnejd om att IFK Ystad möjligen skulle ställa sin plats i allsvenskan till förfogande, som följd av den massiva spelarflykten. Klubbchefen Pelle Larsson dementerar i gästboken och lovar att laget kommer vara väl rustat när allsvenskan drar i gång: ”Vi kommer presentera vårt lag mycket senare än vanligt, men inför starten av Allsvenskan så står vi rustade för ännu en bra säsong i Allsvenskan.”

Bra gjort av en av klubbens bärande krafter att gå in i en gästbok och lugna oroliga fans. Själv hyser jag dock en stark oro för vad klubben ska hitta på spelarmarknaden fram i augusti. För vilka spelare tillgängliga i klubben nu har egenskaperna att vara stöttespelare? En Anders Jacobson som nu snart är mer polis än handbollsspelare? En Sebastian Rasmusson som inte känts riktigt seriös på bra många år? En Johan Jeppsson som mest har bevisat att han är en bra försvarsspelare? En Oliver Andersson som visserligen är bra, men som är kantspelare och som ALLTID flippar på förstaskottet? En Niklas Kraft som visserligen är en supertalang, men som i rimlighetens och logikens namn kommer att få svårt att driva lagets anfallsspel? En Felix Andersson som visserligen kallats lovande länge, men som snart måste visa att han är mer än lovande?
Klubben IFK Ystad är full av kompetenta spelare, men i nuläget saknar man motorer, ledare och strateger.

Nä, stöttespelare måste hittas, och sådana blir svårare att hitta ju brunare löven blir på träden.

Blogg in, blogg out..