Två saker vill jag be om ursäkt för; dels det faktum att jag låtit det gå ett dygn mellan min blogg och matchen YIF-Drott, dels att jag vid tre raka tätt inpå liggande tillfällen i mitt tidigare inlägg kallat Basti Rasmussen för Basti Rasmusson. Det finns märkligt många varianter på det efternamnet och i synnerhet i Ystadstrakten. Men, men, skit i det.

Mycket med den fjärde kvartsfinalen, sett ur YIF-ögon, var förstås positivt – och att det blir en femte och avgörande match i Halmstad är det mest positiva av allt. Men det hände även negativa saker, och jag tänker framför allt på en specifik händelse, nämligen Palle Hansens skada. Det har i media redan dryftats det osannolika i att två spelare i samma lag drabbas av samma ovanliga och allvarliga skada, allt inom en vecka! Först smällde det i Pierre Hammarstrands hälsena, i onsdags i Palle Hansens. En oturlig och elak slump enligt vissa, men det vetenskapliga kornet i mitt väsen ligger och gnager och viskar att man bör se över om det finns en förklaring till det inträffade.

Jag tänker att både Hammarstrands och Hansens skada skedde på ÖP-hallens hyfsat nya golv, detta gäller även för Sebastian Seifert något märkliga halkskada i kvartsfinal 2 (som jag för övrigt inte sett) och det gäller också Gustav Thulins korsbandsskada i kvartsfinalserien mot Lugi i fjor – även denna såg en smula märklig ut. Det är förstås ren spekulation, men jag undrar om det blå second hand-golvet kan ha något med saken att göra? Jag har själv spelat en handbollsmatch på golvet (dessutom gjorde ju jag och kollega Sörensson en bejublad insats som hårdskjutande pausunderhållning tidigare i år) och min känsla har varit att golvet är grymt skönt. Det är mjukt och behagligt att springa på men det mjuka skulle logiskt sett kunna borga för skador där man fastnar i golvet. Jag har även vid upprepade tillfällen suttit bredvid plan och tyckt att spelare halkar ovanligt ofta i ÖP-hallen (och ofta vid dessa reklamskyltar som jag inte nog kan uttryck min avsky för), dessutom beter sig bollen ibland märkligt då spelarna studsar den i marken, den sticker liksom i väg.

Jag tror att forskningen på handbollsgolv i progress räknat ligger i paritet med den som finns på ämnet ”Filifjonkornas parningsbeteende”, men behovet bör betraktas som något större. Jag sitter förvisso mest här och spekulerar utan väsentlig insikt i ämnet, men som pappa Rudolf skulle ha sagt: ”Jag SER ju vad jag SER”.

För Palle Hansens personliga del är skadan oerhört beklaglig. Som bekant avslutar han sin tid i Ystads IF och vad jag vet har han inte skrivit på för någon ny klubb. Att i det läget få en skada av så svår art är i det närmaste katastrofalt för en handbollsspelare. Lite lättare då för en spelare som Pierre Hammarstrand som redan står under ett års ytterligare kontrakt med YIF. Inte för att det på något sätt gör det skönare att bli skjuten på med gevär, men lite enklare att tackla mentalt tror jag att det kan vara.
En annan känsla man har är ju så klart att Pierre Hammarstrand förmodligen började träna med full belastning för tidigt, det går inte att övertyga mig om att hälsenaskadan är en helt ny skada och inte emanerar ur tidigare skador. Men utan dokumenterad medicinsk expertis är det svårt att göra sina åsikter gällande på området.

Läs för övrigt här om de senaste ryktena angående nyförvärv till Ystads IF. De två utländska spelarna känner jag inte till, men referenserna verkar goda. Henrik Olsson är en intressant spelare ur många perspektiv, inte minst DNA-mässigt då han är Staffan Olssons son. Vi följer värvningsproceduren med spänning och parallellt med det pågående slutspelet.

Jag har egentligen inte berört själva spelinsatsen av YIF i onsdags än, men det ska jag med glädje göra här.

Först skulle jag vilja berömma tränare Mats Engblom. Ofta har han ”luftat laget” i andrahalvlekar under året och nästan eller till och med tappat stora ledningar, men nu i slutspelet har det betalat sig. Spelare som Julius Martinsson, Jakob Nygren och Oscar Zareba ser nu helt bekväma ut med att beträda plan mitt under brinnande slutspel och prestera topphandboll. Vi var många skeptiska röster på pressläktaren som efter Palle Hansens skada satt och tittade på YIF:s anfallsuppställning och mumlade: ”Det här kan väl aldrig hålla?”. Men det gjorde det alltså verkligen. Mycket på grund av Engbloms förberedelse av spelarna och att man helt tydligt har en bredd i truppen som vi journalister förbisett.
Det fanns även flera på läktaren som undrade varför Andreas Thynell inte matchades hårdare i slutet, helt avgjort utgjorde han ju i punktmarkerade Jim Gottfridssons frånvaro det största skotthotet, men med facit i hand tror jag att jag förstår tanken. Trion Zareba, Martinsson och Nygren är till vapen räknat inte de tre farligaste spelarna i elitserien, men de var frapperande tålmodiga och säkra med bollen; de förhalade varje anfall och stressade Drottspelarna och kastade inte bort någonting. Thynell och Hansen är farligare hot i sig själva men passningar som sitter på läktaren kan i deras fall stundtals bli legio, och i detta fallet var det viktigaste att få till stånd så långa och genomtänkta anfall som möjligt.

Jag är som sagt var djupt imponerad av hur de unga spelarna klarade av anfallsspelet, och då har vi inte ens nämnt försvars- och målvaktsspelet som naturligtvis lade fundamentet till segern. Fredrik Ohlander var 50-procentigt och inget mindre än landslagsmässig och han hade inte nog med superlativ för Linus Nilssons försvarsspel: ”Han är min trygga punkt i målet och hela vårt lags viktigaste spelare”.

Problemet är att YIF nu måste upprepa bedriften i dess alla beståndsdelar, dessutom måste man göra det i Halmstad, i en hall som Jim Gottfridsson beskriver så här: ”Det är en jäkla tråkig hall, långt mellan publiken och sidlinjen och det blir inget tryck. I slutet har Drott haft mycket lättare för att tända till där. Det är i och för sig inget man ska skylla på”.

Nä, man ska inte skylla på det, men det är en anledning. Jag tror ändå att det finns anledning till optimism i YIF-lägret. I försvarsspelet har man som inget annat elitserielag grym koll på Philip Stenmalm och i viss utsträckning Magnus Persson. Kan man fortsätta att ha det och att Fredrik Ohlander vinner målvaktsmatchen för femte matchen i rad – då kan det räcka även i morgon.

Sannolikheten för att det här skadeskjutna laget först ska kunna slå Drott och sedan även flyga i en presumtiv semifinal mot Lugi, den är förstås liten, men det är kul att följa ett lag som börjar få den här lite heroiska prägeln och som plötsligt kan anamma det klassiskt svenska och framgångsrika konceptet underdogmentalitet. Det är också som Fredrik Ohlander sa: ”Jag tycker ändå, oavsett skadorna, att det är så att vi har gjort våra två sämsta matcher hittills i kvartsfinalserien på bortaplan. Vi kan bättre även i Halmstad om alla tar ansvar som de gjorde i dag”.
Fredrik Ohlander har för övrigt en jäkligt förlösande stil. Medan många tränare och vissa spelare överdriver det allvarliga i kommentarer efter matchen showar Ohlander med press och medspelare och hela hans sätt att vara understryker att sport trots allt inte är på liv och död. Han kan utan problem föra ett analytiskt resonemang om matchen som just spelats och samtidigt i en relativsats beröra ämnet hans myckna rövsvettande. Inget är så förlösande som lite grafiska diskussioner kring rövsvett, eller om det var möjligtvis var pungsvett.

Apropå min och kollega Sörenssons hårdskjutande pausinsats i en match tidigare i år bjuder jag här på två bilder från denna knappt minnesvärda händelse. Först en bild då jag och Fredrik mottog pris för insatsen.

Här är också en bild från undertecknads andra projektil. Som ni ser valde jag fel byxor till eventet och om mitt skott i hårdhet kanske inte hade imponerat på Kim Andersson tror jag att jag i alla fall tangerade något slags världsrekord i att stretcha ett tyg. När jag på kvällen kom hem kunde jag mycket riktigt också konstatera att min byxgren förlänats ett lufthål av femkroneformat. Fotograf är den fullständigt oefterliknelige Ronney Lantz.

Blogg in, blogg out..

Tänkte i dag göra ett personligt fett undantag och åstadkomma en snabblogg. Så, vi kastar oss raskt in i kvartsfinalseriernas tredje omgång.

Lugi-Hammarby 31-30
Lugi är alltså det första laget vi kan kvittera ut en semifinalbiljett åt. I två av tre matcher hade man stora problem med Hammarby – som ska ha all heder av insatsen – men att det var det bästa laget som vann till slut, det råder det knappast delade meningar om, även om stockholmare för all del kan ha Sveriges mest subjektiva ögon vad det gäller idrott. Lugi har en kvartett niometersspelare – Johannes Hippe, Anders Hallberg, Albin Tingsvall och Joacim Ernstsson – som inget annat elitserielag kan matcha, och deras betydelse för laget syns när man slänger getögon på målprotokollet. Tomas Axnér har till och med kreerat spelvarianter där man genom att ge Joacim Ernstsson en initial roll som linjespelare i anfallsspelet kan inkorporera alla fyra ”stjärnorna” i spelet samtidigt, trots att konventionell handboll i allmänhet alltså brukar innefatta tre niometersspelare. Tomas Axnér är för övrigt en slug räv med ytterligare rävar bakom öronen. Han är en hel jäkla rävfamilj.
Han hymlar dessutom inte med att man redan sneglar mot kvartsfinalen Drott-Ystads IF för att hitta sitt ”nästa byte”, som han själv uttryckte det i SVT-intervjun. Inte för att det hade varit särskilt svårt att räkna ut, men tränare i allmänhet brukar inte vara så frispråkiga. Jag tycker att det är förbaskat förlösande mitt i all svensk tråksumpighet. Adjektivet ”tråksumpig” är för övrigt nytt, men jag är inte stolt över det så ni får med glädje använda det utan att källhänvisa.

Sävehof-Guif 27-15
Jag undrar jag vad som hände i Partille. När gjorde Guif endast 15 mål i en handbollsmatch sist? Jag har tidigare varit inne på att bredden kommer att avgöra den här matchserien och det tror jag förstås fortfarande. Jag är emellertid tämligen säker på att Guif kan mobilisera krafter att ordentligt utmana Sävehof i nästa hemmamatch. Om det räcker till seger återstår att se, men att det skulle sluta med Eskilstunaseger i hela matchserien – det tror jag verkligen inte. Går Sävehof vidare så framstår Partillegänget och Lugi som de givna favoriterna att stå i en SM-final i maj.

Kristianstad-Alingsås 21-24
Matchserien som varit hysteriskt jämn fick här den första bortavinsten. Överraskande eller inte? Vet ej. De här lagen verkar vara så jämna att hemma- eller bortafavör kanske inte betyder så mycket som man tror. Hur som helst har Alingsås skaffat sig ett riktigt bra läge i och med 2-1-ledning och hemmamatch framför sig. Jag trodde på Kristianstad då den här serien stod 0-0, nu har jag fan ingen aning. Men fördel Alingsås, helt klart. Markus Olsson verkar ha varit den enda IFK:are som kom upp i normal målstandard. Han verkar även ha fyllt år just i går, men det kan betecknas som en irrelevant kuriositet.

Drott-Ystads IF 22-18
Det är ingen särskilt välspelad matchserie, det här. Förutom från målvakterna då alltså. Fredrik Ohlander gjorde återigen en riktigt bra match, men för första gången i matchserien var Robert Bladh i Drottmålet nästan lika bra. Förutsättningarna i den här matchen såg ut på ett visst sätt inför matchen – med Seifert och Hammarstrand borta – och 25 minuter in i matchen var läget än värre för gästerna. Philip Nilsson stukade foten efter att ha trampat på Anton Haléns fot, och Jim Gottfridsson fick rött kort direkt i en försvarssituation. Med i det närmaste en b-uppställning på plan kan man knappast begära att YIF ska slå Drott på bortaplan och även om man var så nära som 18-17 i andra halvlek kändes det aldrig som att det skulle gå vägen. YIF, med Linus Nilsson i spetsen, spelade riktigt högklassigt försvarsspel, men 18 mål framåt räcker helt enkelt inte. Andreas Thynell hittade målet men var i Gottfridsson och Nilssons frånvaro nästan den ende som gjorde det, och ingen YIF-spelare hittade Martin Bager på linjen. Gottfridssons betydelse i anfallsspelet är monumental nu när Seifert inte är disponibel och Jims röda kort avgjorde faktiskt denna match. Jag kan inte riktigt förstå varför Mats Engblom inte chansade och slängde in 16-årige Lukas Nilsson, i alla fall som avlastning till Julius Martinsson och Andreas Thynell. Jag menar – vilket läge att bädda för ett riktigt nationellt genombrott! Dessutom taktiskt lurigt eftersom Drott knappast har kartor över Nilsson rörelsemönster, som man har på övriga YIF-spelare.
Möjligen är det med respekt för Nilsson unga ålder som han inte kastades in i denna extremt heta hetluft, men ifall det var på detta vis förstår jag ärligt talat inte varför Lukas Nilsson var i Halmstad över huvud taget.
YIF:s anfallspel måste förbättras, Drott kunde enkelt lyfta upp YIF:s niometersspelare långt utanför nio meter. Där ute kan man inte spela ut bollen på kanterna eller in på linjen, där ute har bara Andreas Thynell skottkraften att göra mål. Vi efterlyser mer rörelse till matchen i Ystad.
Vi ska emellertid poängtera att en fyramålsförlust borta mot Drott med förutsättningarna som rådde ingalunda är underkänt. Men denna marginella och i poäng räknat värdelösa framgång bottnar framför allt i ett fantastiskt försvars- och målvaktsspel.

Vad tycker jag om Gottfridssons utvisning då? Vad Jim själv tyckte är knappast svårt att räkna ut efter att ha sett hans SVT-intervju, men ser han själv reprisen tror jag att han i alla fall till viss del kan hålla med domarparet i bedömningen. I mina ögon blir han inte utvisad för att han rör Magnus Persson i ansiktet, utan för att han rör Magnus Persson medelst ett karateslag. Ser man reprisen rakt framifrån (47 minuter in i klippet) ser man Gottfridssons hela armrörelse och hur han dunkar handen i bröstet på Persson, handledsrörelsen ser ut att vara av en kraft som hade generat flertalet professionella tennisspelare.
En av Jim Gottfridssons största svagheter just nu är att det faktiskt går att få honom ur balans, och naturligtvis är detta något som motståndarlag pratar om. Gottfridsson själv och folk runt omkring honom tycker kanske att han ofta får domaren emot sig, men utan att säga om han har rätt eller fel måste Jim lära sig att hantera extra uppvaktning. Jag ser inget annat svar på anledningen till att Gottfridsson plötsligt försökte stoppa en anfallsspelare på det här våldsamma sättet, än att det var en reaktion på något i spelet. Att YIF hade fått en svag start kanske, eller att han själv fått ett orättvist domslut emot sig. Det sämsta folk runt omkring Gottfridsson kan säga nu är han blir orättvist behandlad av domarna. Dels för att han riskerar att bli världsfrånvänd av att alla stryker honom medhårs, dels för att domslutet faktiskt var helt korrekt.

Förresten, vad tycker ni läsare om Gottfridssons utvisning? Hör av er här eller på peter.lindgren@ystadsallehanda.se.

Som tur är slipper YIF att få Gottfridsson avstängd. Till hemmamatchen bör även Philip Nilsson och kanske även Pierre Hammarstrand vara tillbaka, och då räknar jag med att vi får se ett helt annat YIF. Den här matchserien ska bara gå till fem matcher.

Förresten, är det här verkligen ”Yeah yeah wow wow-Martin Svensson”, eller är det i själva verket Drotts Anton Halén?

Blogg in, blogg out..

Sitter här och smälter en nyss äten fisk och kontemplerar kring gårdagens tre kvartsfinaler som alla slutade med utjämning. Månne har jag inte mycket att tillföra – då jag var engagerad annorstädes i går kväll insöp jag ingen av kvartsfinalerna – men det verkar ha hänt så mycket att jag inte vill låta händelserna passera okommenterade.

Alingsås-Kristianstad 35-32
Många undrade om nya Estrad Arena skulle innebära ett lyft eller sänke räknat i stämning och i alingsåsiga framgångar. Gårdagens premiär i nya arenan måste betecknas som en supersuccé, för att använda ett välbeprövat kvällstidningsord. Seger och utjämning i matchserien mot Kristianstad och vittnen påstår att stämningen i hallen närapå brädade (!) den man lyckades uppbåda i Nolhagahallen. Jag tror säkert att – så länge Alingsås är med i detta SM-slutspel – Estrad kommer att fyllas med nära 3000 människor till varje hemmamatch och att stämningen fortsätter att vara så här hög. Sen, till nästa säsong då kanske vardagen tränger sig på, får vi se om Alingsåsborna orkar mobilisera samma tryck.
Mikael Aggefors är årets målvakt så här långt och han åt upp Kristianstadsspelarna i det historiska (?) straffavgörandet. Jag fortsätter att tro på Kristianstad i den här matchserien men kanske är jag en dåre.

Guif-Sävehof 27-26
Jag läste någonstans att rättvisa skipades i och med att Guif vann denna andra match efter att laget förlorat första kvartsfinalen delvis på grund av ett felaktigt domslut. Jag tycker att det är magstarkt att kalla 1-1 i matcher rättvist då det borde stå 2-0. Å andra sidan sker felbedömningar av potentiellt avgörande betydelse i nästan alla matcher, det är bara det att denna blir så brutalt tydlig. Kristianstadsbladet har gjort en intervju med domare Jonas Åström här. Det uttrycks implicit i intervjun att Åström vet att man kan döma fel. Jag saknar egenskapen hos domare att de EXPLICIT uttrycker att de gjort fel. Varför inte bara säga: ”Fan, jag ser ju på bilderna att det blev fel. Jag ber om ursäkt men jag gick på min känsla”. Det hade varit så mycket lättare att acceptera. En gång efter en match i lägre divisioner konverserade jag med domaren i tio minuter bara för att få höra honom säga att han gjorde fel i ett avgörande läge. Han hänvisade också till den här luddiga ”känslan” som om det vore ett sådant där kodord bondage-entusiaster använder sig av under sina lekar då tortyren gått för långt. Efter tio minuter tröttnade han nog och sa: ”Okay, hade samma situation hänt igen hade jag nog inte dömt på samma sätt”. Då sa jag: ”Tack. Du växte nu en smula i mina ögon. Ha en bra dag.”
Vidare noterar jag att Sävehof fortsätter att ha fler målskyttar än Guif, även om Eskilstunalaget lyckades sprida ut målfabrikationen bättre än i föregående match. Jag har ändå en känsla (dessa känslor!) av att just bredden kommer att avgöra den här matchserien till slut. Men det hade sett annorlunda ut ifall Guif hade haft 2-0 i matcher…

Ystads IF-Drott 26-20
Saker jag noterar:
* Jim Gottfridsson skyttebäst igen, han är definitivt i slutspelsform.
* Andreas Thynell fick igång skyttet. Vitalt. Vitalt! VITALT!!!
* 20 insläppta mot Drott – ett av seriens målfarligaste lag – är mycket starkt. Jag hör att Fredrik Ohlander återigen har samma DNA-struktur som en tegelvägg och det är väl detta man lite haft på känn – att en kille som Ohlander kan behöva den extra nerv som finns med då spelet om medaljer inleds.
* Det sorgliga för YIF:s del är förstås axelskadan på Sebastian Seifert. Dels är det tråkigt för laget som naturligtvis hade behövt en Seifert som i första Drottmötets andra halvlek såg ut att vara på väg mot en fin form, dels är det enormt tråkigt för Seifert själv, som alltså tvingas avsluta hela sin fina karriär på bänken med armen i mitella. ”Det känns tungt. Att det ska sluta på detta viset det är… det är ändå 20 år jag hållit på. Nu var man ändå på gång och jag kände mig riktig taggad till slutspelet”, sa Seifert till YA-sporten efter matchen.

”Sibbe” kan se tillbaka på en framgångsrik karriär. Jag har starka minnen från den tid i början av 2000-talet, då jag flyttade till Ystad för att gå i skolan och spela handboll. Då gick man och såg på IFK Ystads hemmamatcher, och som mittnia var det Stian Tönnesen och Sebastian Seifert man såg upp till och försökte efterlikna – jag härmade den förstnämndes vikskott och den andres häng – och misslyckades kapitalt med båda företagen.

Seifert gjorde många landskamper men den verkliga landslagssuccén med medaljer och dylikt uteblev. Det ska förvisso nämnas att svenska landslaget i övrigt inte var mycket att pynta julaträt med vid denna tid. Det var i den tid då namnet ”Bengan” hängde som en elak chimär över landslaget och man hade precis kommit över det till synes uppenbara faktum att Sverige aldrig skulle ta en mästerskapsmedalj igen. Handbollsvärlden skrattade åt svenskarna och deras gurkburkar.

Även om Seifert stundtals haft ett hetsigt humör på plan har han alltid varit lätt att ha att göra med i intervjuer. Tyvärr kommer jag för alltid att minnas mikrointervjun jag gjorde med honom under Åhuslägret inför den innevarande säsongen. Jag stod i en stuga och plötsligt rycktes dörren till en toalett upp framför mig. Där satt en från kläder totalbefriad Seifert i en tömningsprocess av arten en amerikan hade klassificerat som en ”number two”. Han sa ”Hej” och jag skrek ”NEEEEEEEEEEEEJ!”. Det måste varit något liknande norrmannen Edvard Munch råkade ut för när han målade ”Skriet” för dagen efter toaincidenten skapade jag detta verk:

I en intervju med Sportbladet meddelar Seifert att han säkerligen kommer att fortsätta handbollskarriären som tränare. Men först ska YIF verkligen suga i sig allt av hjälp de kan få av Seifert redan i detta slutspel. Bara hans närvaro och rutin borde bidra till någon slags extra procent i SM-guldssträvan. Det känns nog bra för Mats Engblom att Andreas Thynell verkar ha vaknat, han och hans skotts betydelse i Sebastian Seiferts frånvaro går inte nog att understryka.

Nu ger jag mig denna långfredag, men det känns dumt att lämna er utan att ha gjort en enda kristen referens. Den kommer här: 1979 släppte Bob Dylan sin första uttalat ”kristna skiva” – ”Slow Train Coming”. Spår två är en av hans bästa låtar - ”Precious Angel”. Tyvärr är den gode Dylan en rabiat youtubemotståndare och vi får därför stå ut med en covervariant av Esteban Paez. Vem är Esteban Paez, frågar ni? Fan vet, men covern är adekvat exekuterad och han låter faktiskt riktigt mycket som Bob Dylan.

YIF spelar nästa match mot Drott på söndag, påskdagen ( i SVT), men till skillnad från Jesus återuppstår jag nog först på annandagen.

Blogg in, blogg out..

Det är ett helvete att vara handbollsbloggare och sitta och spå om årets elitserie. För oavsett om man spår i kaffesump, kristallkulor eller i en babianrumpa framträder det varje omgång resultat som tycks uppstå helt utan logik – elitserien är en värld utan kausalitet, och i en sådan är det hopplöst att spå.
IFK Kristianstad hade världens läge (världens läge, även mätt med årets måttband) att ta greppet om grundseriesegern, då föll man mot Aranäs. Med TOLV mål! Det är förstås alltid en jobbig sak att som spelare i omklädningsrummet efter en förlustmatch där man underpresterat möta sin tränares blick, men jag inbillar mig att scenariot då man förlorat med tolv mål mot nästjumbon och har Ola Lindgren som tränare är lite extra jobbigt.

Ystads IF gjorde en mäktig upphämtning mot Sävehof i går, även om det inte räckte till poäng. Upphämtningen gjordes visserligen med hemmalagets välsignelse då Magnus ”Bagarn” Johansson bytte ut halva laget då han tyckte att poängen var i hamn – men ändå, YIF gjorde en bra andra halvlek. I första halvlek visades det åter prov på det faktum att YIF har förtvivlat svårt mot just Sävehof. Kristian Bliznac kunde skjuta från elva meter eller från avbytarbänken och ändå göra mål och en motsvarighet till Bliznac fanns inte i YIF i första halvlek. I andra halvlek hade man Jim Gottfridsson och Leo Larssons snabba utkast till Philip Nilsson. Jag har sagt det förr – Leo Larsson har de kanske vackraste utkasten jag sett.

Med en omgång kvar att spela (för YIF) ligger Engbloms gäng sjua och mycket pekar på att det är här man hamnar. Man kan visserligen gå om Guif om Guif förlorar sina två sista matcher men sådant brukar ju inte Guif syssla med. YIF kan också i ett extremt extremfall gå om Alingsås ifall man vinner sista matchen mot just Alingsås med 21 mål. Sådant brukar ju för allt i världen inte inträffa men hey, det är elitserien 2012/2013. Tittar jag riktigt djupt in i babianrumpan kan jag se ett scenario där Skövde – som väl inte legat på slutspelsplats på hela året – faktiskt går och vinner SM-guld. Bisarra babianrumpevärld.

I kväll möter Lugi Skövde och Guif Redbergslid. Lugi kan ta det verkliga GREPPET om seriesegern men ska jag hitta någon logik i den här serien så är det att motivationen så här i slutet av serien verkar vara högre hos lag som slåss för slutspelsplats eller för kvalserieplats, än för seriesegern. Kanske var det därför Aranäs krossade Kristianstad. Kanske var det därför Skånela slog Guif i förra omgången. Därför vinner väl Skövde och RIK i kväll.

VästeråsIrsta är klara för degradering och det är väl egentligen ingen skräll, även om jag själv tippade Aranäs.

HK Malmö blir det skånska inslaget i kvalserien och man fortsätter med dårens envishet hävda att det beror på skador. Jag lider med Malmö för laget har verkligen varit hårt drabbat av skador, men jag, och jag tror många med mig, tippade Malmö där nere redan innan säsongen drog igång.

Noterat och snart kommenterat
* Ringsted-spelaren Mikkel Sjöberg verkar av allt att döma bli YIF:are till nästa säsong. Jag har noll koll på Sjöberg bortsett från vad jag kan läsa mig till. Jag läser mig till att han ligger trea i danska skytteligan, och det är naturligtvis högintressant läsning. Palle Hansen har gjort ganska fina år i Ystads IF, men kanske har han för sällan hållit den där nivån som lyfter hela laget till nya dimensioner.
* Riktigt tråkigt för YIF att Philip Nilsson väljer en ny väg i handbollslivet. Nilsson får ofta för lite bollar att jobba med i YIF, men det han får gör han alltid mycket av, och han är en frekvent besökare av elitseriens toppskikt vad det gäller MEP-poäng. Det är förstås bara en spekulation, men eftersom jag sett Mats Engblom sitta på väldigt många av IFK Ystads matcher i år undrar jag om man kanske funderar på att lägga ett bud på IFK:s Hampus Andersson. Det hade känts logiskt, IFK stannar i allsvenskan men Hampus, som enligt egen utsago känner sig redo för svårare uppgifter, har också kvaliteter som helt säkert hade varit gångbara på elitserienivå.
* Sävehof vann damernas elitserie efter att ha gått utan poängförlust genom 22 omgångar. Visst känns det ibland jobbigt med en herrelitserie där man inte hittar någon logik, men nog tusan är det roligare att följa en sådan serie än en där Sävehofs damer ingår. Inget ont om Sävehofs damer, men de är ju FÖR bra. Eller så är de övriga lagen FÖR sottiga. Att man är sottig, för övrigt – och detta riktar jag till de läsare som härstammar från norr om Osby – betyder att man är lite av en hossa. Att man är en hossa, för övrigt – och detta riktar jag till alla som inte begriper bättre – betyder att man suger fett. Och i jämförelse med Sävehof suger de andra lagen fett.
Kul dock att fyra av slutspelslagen är bördiga från Skåne. Skåne fortsätter att leverera mycket bra bredd, men fortfarande saknas kronjuvelen i form av gyllene skimmer, och den lär inte komma på damsidan i år. På herrsidan däremot…ja, det tänker jag inte ens tippa. Inte än.

* Noterar för övrigt att Håkan Hellström, mannen som ju egentligen inte kan sjunga, släppt singel. Hur lite han än kan sjunga äger den här låten tusenfalt mer ÄKTHET än det där spektaklet som utspelade sig i Stockholm den gångna helgen, som jag vet att flera miljoner av er där ute följde.

Blogg in, blogg out..

Dagen efter derbykvällen i ÖP-hallen och jag upplever något som jag närmast måste beskriva som bakfyllesymptom trots att jag inte rört sponken; mina muskler krampar vid minsta felanvändning och ådran vid min tinning tangerar någon slags bristningsgräns vid minsta lilla ljud från katterna här.

Kanske för att det var en ganska påfrestande kväll i går. Bakom siffrorna 24-24 gömmer sig en matchbild som måste varit hård att genomleva som YIF-supporter. Tidigt i andra halvlek ledde hemmalaget med 16-9, ändå lyckades Markus Olsson kvittera med bara en sekund kvar. Leo Larsson var ju där, i krysset, men den här kvällen gick allt som Markus Olsson sköt in. Jag vill hävda att han egentligen ensam räddade poängen till Kristianstad.

I första halvlek hade YIF stenkoll på Kristianstad. Gästernas anfallsspel var som en bok YIF läst hundra gånger och som var så rolig att de nästan kunde stå och öppet skratta åt den. Lars Möller Madsen, Olafur Gudmundsson och Darko Martinovic kändes stora, orörliga och lättlästa. Framför allt lättlästa. Tempot var för lågt för att det duktiga YIF-försvaret skulle hamna i obalans och de få målen Kristianstad gjorde kändes nästan slumpartade; både Gudmundsson och Olsson gjorde var sitt underarmsskott från brett högerläge. Ni som kan er handboll förstår att det är inte är några jättelägen. ”Grön zon”, som Claes Hellgren skulle ha sagt.

Det Markus Olsson gjorde i andra halvlek var att dra upp tempot, i boll och i ben. Han erbjöd ett annorlunda och kvickare spel än jättarna från första halvlek men med samma skyttekraft. Han har enorma individuella spetskvaliteter, Markus Olsson. Det finaste med hans vackra, hårda skott är att han kan avlossa det i valfri Twister-position utan att tappa skyttekraft. Om han så har ett ben på ryggen, ett på huvudet och en spädgris under vänsterarmen får han i väg ett skott som vi andra behöver en lång startsträcka och konstgjorda avfyrningsaggregat för att över huvud taget vara i närheten av. Och hans snabbhet: Pierre Hammarstrand har aldrig sett äldre ut än då han fick försvara sig mot en Olsson i full kareta på kanten.

Det var naturligtvis en poäng som kändes som noll för hemmalaget. Jag har varit inne på saken åtskilliga gånger denna säsong – YIF är för ojämna i matcherna, och man har svårt att försvara en stor ledning i andra halvlek. På slutet när allt ska avgöras tar för få spelare ansvar som avslutare, vilket blev extra tydligt när IFK punktmarkerade Jim Gottfridsson, den spelare som annars tar just ansvar.
Samtidigt är Kristianstad så klart bra. Och visst kan man tycka att det är dåligt av YIF att tappa sju mål i andra halvlek, men det var å andra sidan likvärt bra att skaffa sig målöverläget i en briljant genomförd första halvlek då försvarsspelet var bland det absolut bästa jag sett i år. Och det där med att få och tappa poäng i slutsekunden – vi som minns Gottfridssons avgörande backhandmål mot Drott kan konstatera att sånt där nog jämnar ut sig över en säsong.

Förresten, en säsong då serien är så jämn som den är känns det fullt logiskt att en match som endast var oavgjord vid 0-0, 1-1 och med en sekund kvar 24-24 ändå slutar oavgjort. Man vill ju inte att något lag ska springa i väg i serien liksom…

Jag frågade Philip Nilsson (seriens bästa kantförsvarare?) om han höll med mig om att YIF har svårt att försvara ledningar i andra halvlek. Jag bad honom till exempel jämföra med Aranäs-matchen, där YIF förlorade en tolvminutersperiod i andra halvlek med nio mål. ”Ah, det vet jag inte. Men mot Aranäs handlade det om att vi bytte ut hela laget i andra halvlek. Det var därför vi tappade allt”. Jag vet inte om det var meningen av Nilsson men nog tyckte jag att det lät som lite kritik av lagledningen. Det känns som att sådana uttalanden passar illa i tränare Mats Engbloms outtalade filosofi att ”ingen intern kritik ska nå externa parter” men jag tycker att det är lite skönt av Philip Nilsson att han visar att Ystads IF inte är Sovjet. Hoppas bara att Nilsson inte kommer att behandlas som en politisk dissident på grund av detta.

Kort från ÖP-hallen
* Leo Larsson kom in vid ställningen 22-20 och höll nollan i sju minuter. En sekvens har etsat sig fast i mitt medvetande: efter Larssons andra räddning, en kvalificerad sådan, bröt han ut i en spontan liten serie ”räddningsgester” som limmade perfekt med att DJ:n spelade ”I am the one and only”, och för några skälvande sekunder VAR Leo Larsson Chesney Hawkes och han VAR the one and only.
* Ola Lindgren var väldigt nöjd med en poäng efter slutsignalen och pekade som en vettvilling mot IFK-klacken innan han joggade ut i katakomberna ackompanjerande sig själv med ett primalskrik.
* Pierre Hammarstrand hade möjlighet att avgöra matchen på straff i slutet men sköt…UTANFÖR. Kristianstadslinjen Anton Lindskog kallade det för ”papp-psyke” vilket limmar bra med att Hammarstrand även till fysiken är av papp-virke. Ska någon hantera den där missen så är det i alla fall Pierre Hammarstrand, med rutinen och allt.
* Ola Netterheim är alltid lika skön att skåda. Och då åsyftar jag med ”skönt” inte det klassiskt estetiskt vackra. Gud, nej. Men hjärtat, viljan och kämpainsatsen är alltid hundraprocentig av Netterheim, dessutom ser han grymt rolig ut när han slår sig. Ögonen kryper ihop till små rynkor, käften är vidgad och blottar det YIF-färgade tandskyddet och en bristfällig uppsättning gaddar och där bak vibrerar hans sälkropp i smärta.

* Annars var pausunderhållningen så klart bäst. YA-sporten utmanade publiken i hårdskjutning och undertecknad i par med Fredrik Sörensson vann en jordskredsseger över två Kristianstadssupportrar. Jag stör mig bara på att förbundskaptenen satt i omklädningsrummet och missade våra projektiler, men sannolikt kan han inte ha undgått publikens öronbedövande sus.
När jag och Fredrik skulle lämna hallen ville två herrar i kostym att vi skulle kissa i en kopp.

IFK Ystads förlust mot H43 får nog tyvärr följden att man inte klarar kvalserieplatsen. Med fem omgångar kvar måste man plocka in fem poäng plus gedigen målskillnad och då man på dessa fem matcher endast möter ett lag från tabellens övre skikt måste man förlita sig på en mängd andra resultat. Å andra sidan har man goda chanser att ta full pott på slutet eftersom man, bortsett från hemmamatchen mot Önnered på lördag, möter lag av sämre kvalitet. Helt avklippta från kvalserien är IFK inte, men sannolikt hade man behövt en seger mot H43.
Noterar också att släkten var värst då Fahrudin Zaimovic sänkte IFK med sina tolv mål. Jag bara väntar på att Fahrudin ska få ett RIKTIGT genombrott, för han har alla ingredienser för det. Tyvärr för IFK:s del visade han det som bäst på onsdagskvällen.

Blogg in, blogg out..

Jag upplever det som längesedan jag sist gjorde en kvällsblogg, men i kväll passar det bra. Jag har precis bevittnat återstarten i elitserien, och matchen mellan Redbergslid och Ystads IF.

En match som ni säkert vet att Ystads IF förlorade, 23-27. Varför? Min analys är följande:

* YIF förlorade målvaktsmatchen. Tränare Mats Engblom väntade i 20 minuter innan han bytte ut Leo Larsson mot Fredrik Ohlander. Leo Larsson hade då hunnit göra en räddning. Det var naturligtvis blekt av Larsson, men i sammanhanget framstår det för mig som ännu blekare att inte göra det nämnda målvaktsbytet tidigare. YIF var så långt trots allt med i matchen och det berodde på att RIK:s målvakter gjorde hart när lika få räddningar. Anmärkningsvärt var det i synnerhet att matchen, efter 15 spelade minuter, inte hade innehållit en enda räddning.
* Problemet i YIF:s anfallsspel är detsamma som det alltid är när YIF spelar en av de sämre matcherna. Allting drar mot mitten. Palle Hansen och Andreas Thynell började matchen bra, de gick visserligen inåt i stort sett hela tiden – vilket de ju ofta gör – men de gjorde mål. När de slutar göra mål blir YIF:s anfallsspel ohyggligt lättläst. Och i slutet av matcher där det går emot YIF är det alltid Jim Gottfridsson som får ta niometersavsluten. Jag vet inte om övriga spelare är trötta.
* Jim Gottfridsson hade för övrigt ingen briljant match. Medioker skottprocent och hans stegisättning såg…trött…ut.
* Rickard Lönn var matchens bäste spelare och merparten av vänsternians aktioner osade A-landslag. Dock borde Leo Larsson ha tagit åtminstone ett av de två skott som studsade upp i nättaket med den föga respektingivande farten av en kilometer i timmen. YIF:s försvarsspel lämnade i första halvlek en del övrigt att önska men det ska sägas att det är svårt att dra linjen för vad som var försvarets fel och vad som var målvaktens.
* Ett problem som YIF brukar ha men som var mindre tydligt mot RIK var kantspelarnas stundtals ickemedverkan i spelet. Och det säger en del om relevansen i detta förfarande när Philip Nilsson är 100-procentig i avsluten. Straffar inräknade också visserligen, men ändå.

En förlust borta mot Redbergslid sorteras inte in under fliken ”pinsamheter”. De har högklassiga spelare på alla positioner (möjligtvis med undantag för målvaktsposten, men när Hans Vinge har 45% i räddningar, som mot YIF, får även detta räknas som högklassigt, även om det måhända säger mer om den ringa klassen på många av YIF-avsluten).

I och med att Hammarby slog VästeråsIrsta på bortaplan gick man om YIF, och ystaiterna härbärgerar just nu den åttonde och sista slutspelsplatsen. RIK, som jagar där bakom, är bara två poäng efter och dessutom med bättre målskillnad än YIF. Det blir med all säkerhet ett drama om slutspelsplatserna, och jag tror att YIF – för att gå till slutspel – snarare måste sikta på att komma före Hammarby än RIK, för göteborgarna har mer klass än Söders bröder.

YIF har mött RIK två gånger på relativt kort tid och en duell som har varit intressant att följa i båda matcherna är den mellan Andreas Thynell och Björn Iveland. Ifall jag hade varit förbundskapten för konståkningslandslaget och av någon outgrundlig anledning tvingats ta ut min VM-trupp med elitseriens spelare som underlag hade jag valt bort Iveland och Thynell först av alla. De har tillsammans lika mycket grace som en skål cornflakes som stått framme i en vecka.
De riktiga dusterna mellan dessa jättar uteblev i Göteborg, men jag har en situation på näthinnan från mötet i ÖP-hallen. Iveland satsade på sitt patenterade hjärndöda sätt och smällde rakt in i bröstkorgen på Andreas Thynell. Det var många kilon och mycket kraft i rörelse och det såg ut ungefär så här:

Som ni ser blir smällen dessa 100-plus-män emellan av sådana monumentala format att de påföljande händelserna påminner om en liten Big-Bang – nya stjärnor och grundämnen bildas, ett nytt universum expanderar och Thynell-Iveland-bangen är så kolossal i sin omfattning att den får sin egen gravitation. Som ni ser får vitt skilda fenomen sina omloppsbanor, sina nya ellipser, runt Thynell-Iveland-bangen – längst upp till vänster syns YIF:s materialare Åke Hermansson, som vanligt fångad i fikaposen, med kaffekopp och en nybakad jitterbuggare i händerna; vidare har Vintergatans tredje största planet, Uranus, bytt ”lag” till den nya galaxen och längst upp till höger syns HELA Redbergslids supporterklubb.
Slutligen har till galaxen anslutit en bäver i plommonstop och illrött raffset.

Nu drar jag till London och jag tänker inte avsluta detta inlägg med att länka till ”London Calling” med The Clash. En bra låt, förvisso, men den känns för jävla gjord. Jag länkar till en sekvens i filmen ”Barry Lyndon” i stället. Jag är medlem i Lunds finaste Mastodontfilmsklubb och på vårt senaste möte såg vi Stanley Kubricks makalösa – måste jag säga – ”Barry Lyndon”. Scenen jag länkar till är från filmens initiala skede där Barry och fröken Nora leker ”gömma bandet” och Barry får leta i dalen mellan de himmelska bergen.
Filmen rekommenderas varmt.

Blogg in, blogg out..

VM:s gruppspel börjar lida mot sitt slut. Jag har snart sett alla turneringens lag i aktion (jag har missat Kroatien, Slovenien och ett par stycken lingongäng) och det går förstås redan nu att dra tämligen vittgående slutsatser. Här är några:

* EM-vinnaren finns i kvartetten Danmark, Frankrike, Spanien och Kroatien. Inte Tyskland frågar ni? Detta Tyskland som slog självaste världsmästaren Frankrike i går. Nä, i ett rakt slutspel där man måste vinna fyra raka matcher mot bra motstånd kan jag inte tänka mig att det lite uddlösa Tyskland håller hela vägen. Men de spelade jäkligt bra mot Frankrike. Emellertid hjälpte det att franska burväktarduon Omeyer/Karaboue noterade färre räddningar än fyra elefanter. Karaboue serverade dessutom tyskarna bollen till avgörande 32-30.  Det finns fler nationer som imponerar och på papperet har lag att vinna VM: Ungern, Polen, Serbien och Slovenien till exempel, men dessa nationer har inte tillräcklig vinnarkultur för att utmana min topp-kvartett.
* Danmarks kantspelare Anders Eggert och Hans Lindberg ligger etta och tvåa i Bundesligas skytteliga och finns med även i toppen av VM:s. SATAN vad effektiva de är. Eggert har gjort 33 mål på 36 skott varav 17 är på straff och så klart utförda på endast 17 försök. I ett smått patetiskt försök att få gassa lite i Eggerts glans vill jag blottlägga en liten anekdot från Åhus beachhandbollsturnering 2004. Jag lyckades då hjula GOG:s Anders Eggert i tre anfall i rad varpå Torsten Laen glodde förbaskat på Eggert och Eggert sade: ”Ja, men hvad fanden skal jeg gøre, man? Han er så fucking kort!”
Ja, eller något ditåt. Vem hade kunnat tro då att han åtta år senare skulle slå straffar i VM och att jag skulle sitta här i soffan (sjukt nedsutten med mitt röv-print) och dra patetiska anekdoter från snart ett decennium sedan?

* Spaniens försvarsspel måste vara extremt jobbigt – både för spanjorerna själva men framför allt för motståndarna. Jag blir stressad bara av att se det hemifrån.
* Jag svor på typ alla heliga skrifter i världen att Saudiarabien skulle bli sist i sin grupp, men uppenbarligen ska jag sparka scouterna jag haft på Sydkorea. Å andra sidan borde jag fattat att Sydkorea bara är på topp en gång vart fjärde år och då är de på sin höjd jobbiga. Nåväl, jag beklagar att jag bröt mitt löfte.
* Kanske är Danmark min VM-favorit just nu. Det som saknades i OS var bredden på nio meter, där allt ansvar lades på Mikkel Hansen. Då Sverige plockade bort Hansen i OS-kvarten var Danmark plötsligt ett mänskligt lag. Ulrik Wilbek grubblade på detta och plockade in Henrik Möllgaard till VM. Möllgaard är en mycket självständig niometersspelare som ogärna sitter i Hansens knä. Dessutom är han just nu VM:s bästa andrafasspelare. Han har tillsammans med landsmannen Jesper Nöddesbo också VM:s töntigaste frisyr (Zlatan-frippan) men det styrker bara min empiriskt och rationalistiskt belagda tes om att alla danskar lite i lönndom vill vara som Zlatan Ibrahimovic.
Fortfarande har danskarna för dåligt målvakts- och linjespel, men det talar för dem att de har så mycket sparkapital att plocka ut när det börjar bränna till framöver.
* Neil Diamond-dängan ”Sweet Caroline” verkar ha blivit en permanent VM-låt för handbollen. VARFÖR? Jag har satt låttexten under lupp och hittar inte en enda koppling till vare sig handboll eller globala mästerskap. Den verkar bara vara en nostalgisk kärlekshyllning till en Caroline som enligt Diamonds uppgift ska vara söt, eller må hända gullig. Sweet Caroline är trallvänlig, för all del, men andra sporter skrattar åt oss. Coolhetsfaktorn är noll grader kelvin. Vi kunde i mina ögon (eller öron) lika gärna implementera ”In Kommer Gösta” med Philemon Arthur and the Dung som VM-låt. Den har dessutom tydliga Ystadskopplingar vilket jag känner är lite värdigt ett handbollsmästerskap.

* Robert Perlskog/Claes Hellgren verkar vara en riktig vattendelare. Jag känner flertalet vettiga bekanta vars kräkreflexer stimuleras av den såta kommentatorduon. Å andra sidan känner jag många (inklusive mig själv) som tycker att de är det bästa TV har att erbjuda. Hellgren med sin värme och kombinationen genialitet och tvättäkta dårskap i uttalanden och Robert Perlskog med sin bubblande arrogans och fullkomligt fenomenala ordrikedom. Att duon fyller ut dötid eller usla handbollsmatcher med anekdoter från svunna mästerskap eller som i Perlskogs fall med till synes malplacerade berättelser om sin ungdoms skolresor i Tyskland tycker jag är större underhållning än highlight-klippen TV4 Sport fyller ut halvtidsvilorna med.  Tomas Axnér passar in perfekt med emulgeringen kunskap/underhållning. Daniel Kristiansson är lite som krokodilen som hamnat på ett alligatormöte, men han är i alla fall en välvillig krokodil.

Som bekant håller elitserien VM-ledigt. Inte för svenskarnas skull…suck (Montenegro, detta fenomenala handbollsland förlorade femte raka matchen i VM i går) …men ändå. Ystads IF ligger naturligtvis inte på latsidan för det, varken laget eller ledningen. För till nästa säsong står det bortom alla tvivel att laget måste förstärkas. Man måste införskaffa minst en mittnia då Gottfridsson flyktar. Kanske måste man rent av införskaffa två mittnior, då fysiska statusen på Sebastian Seifert verkar permanent osäker. Ifall Sebastian Seifert vore en statusuppdatering på facebook skulle den se ut så här:

Ni får själva tolka budskapen i statusuppdateringen. Jag vill bara understryka att jag inte är ute efter att mobbas. Sebastian Seifert är en gudabenådad handbollsspelare när kroppen fungerar och ingen vore gladare än jag om Seifert plötsligt vore som i fornstora dagar, för då är det en nästintill sensuell upplevelse att skåda Seifert. Fortfarande glimmar ”Sibbe” till på matcher som den stjärna han ofta varit men jag undrar jag om inte glimmkoefficienten börjar falna. I alla hänseende är han ovillkorligen icke att betrakta som ett framtidsnamn.

Så, YIF behöver minst en mittnia till nästa säsong. Ni som läst er YA de senaste dagarna vet att norrmannen och före detta IFK Ystadsspelaren Stian Tönnesen flyttar till Ystad i sommar. Hans kontrakt med Magdeburg går ut i juni och trots den tyska klubbens önskan om förlängning ämnar Tönnesen fortsätta sin karriär i Sverige.
Håller man i Bundesliga håller man i elitserien, men om Seifert, 34, betraktas som ”gammal” är det än värre med Tönnesen, 38. Visserligen är Stian erkänt träningsvillig och kroppen verkar hålla bra, men jag ser ju att här finns problem med framtidsutsikterna.
Jag har pratat med YIF-ordförande Per-Olof Lind, assisterande tränare Basti Rasmussen (tillika Stians svärfar) och Stian Tönnesen själv. Allihop talar svävande om kombinationen Tönnesen/YIF och av alla samtalen kommer jag fram till en slutsats som i ljuset av de rykten som florerar i Ystad mynnar ut till följande spekulation, och märk väl – detta är en spekulation:

Jag tror att Stian Tönnesen vill spela i Ystads IF. Han säger själv att han kan tänka sig att pendla till en annan stad, men med fru och barn och hus i Ystad talar bekvämligheten för att spela i Ystad. Jag tror att han vill spela elitseriehandboll, därför går hans förra klubb, IFK Ystad, fetbort. Vidare är Tönnesen tydlig med att han vill att hans blivande klubb ska visa med ett sportsligt bra bud att de tror på honom.
Det är självklart att Basti Rasmussen, i egenskap av att vara ”familj” med Tönnesen, vill att svärsonen ska spela i YIF. Rasmussen vill av uppenbara skäl inte tala om saken, och detta får man respektera, men jag drar ändå denna slutsats. Frågan är om alla i beslutande position i YIF vill värva Tönnesen? Per-Olof Lind gav inga klara besked mer än att Tönnesen är ett av flera intressanta namn. När jag frågade om det fanns något skäl att inte värva Tönnesen ville han inte svara och dessutom hävdade han, efter uppemot en halv minuts tvekan, att mannen att fråga egentligen är Mats Engblom, men att han inte kommer att ge något annat besked än Lind.
Det är någonting som gnisslar i hela saken, det är jag övertygad om, och jag tror att det har med att göra att Stian, med sitt ”ett sportsligt bra bud” implicit antyder att han vill ha en del pengar, och att YIF kanske inte är berett att betala multum för en handbollspensionär in spe. Och egentligen är det för mig helt förståeligt. Hur detta slutar framöver har jag inte en aning om, för hela saken handlar kanske om hur mycket YIF tycker att en 38-åring är värd. Finns det andra alternativ på marknaden av mer vital ålder kanske man sneglar ditåt i stället.

Nu ska jag på premiären av mitt kotteris senaste påfund – Mastodontfilmsklubben. Kanske kommer jag med recension i nästa blogginlägg.

Blogg in, blogg out..

Hallå i dimman. Mellandagsdimman. Maten, godiset och all dryck dessa saker kräva – det är inte konstigt att man känner sig lite mosig i huvudet. I detta tillstånd ska jag ge mig på en lista. En ”årets”-lista. Visst, YIF spelade i onsdags och detta har jag ännu inte kommenterat, men den matchen kommer säkert med på ett hörn här nere. Håll i er, för här kommer årets händelser strukturerade i behändigt alfabetisk ordning.

Årets anka…
…blev som vanligt Kalle Anka. Nästan 3,5 miljoner svenskar satte sig på årets heligaste dag och såg på samma förbannade anka utan byxor. Man tycker att folk borde tröttna på att veta exakt vad som ska hända och på att säga repliker i förväg, men det är tydligt att svenskar inte tål förändring. FÖR NI LA VÄL MÄRKE TILL ATT DE JÄVLARNA KLIPPT BORT TYP FEM SEKUNDER OCH TRE DOCKOR UR TOMTENS VERKSTAD? Jag har aldrig sett maken till ramaskri, och allt för att Disney äntligen valt att bli lite moderna och klippa bort rasistiska stereotyper från 30-talet. Samma vecka som klippbeslutet offentliggjordes sköts nästan 30 människor ihjäl i en skolmassaker i USA, men mina vänner på facebook upprördes mer av Disneys ingrepp i vår svenska jul.
Jag hade hoppats lite på pekingankan i år men den blev god tvåa. Jag har hört att den ligger i hårdträning för att klå Kalle till nästa säsong.

Årets basketidiot…
…är nummer tolv i det gula laget. Inte nog med att han är årets basketidiot, han är bortom alla gränser för tydlighet helt avgjort den sämsta basketspelaren i världen.

Årets ciceron…
…i handbollsvärlden är Chris Härenstam. Jag tror banne mig att jag älskar honom. Värmen, kunnandet och viljan att sätta studions expert i centrum – han är komplett. Nästa år vill jag bara att han blir lite mera rock’n'roll med uttal. Han är alldeles för ortodox vad det gäller uttal på spelares namn. Det var säkert han som låg bakom Petr Cech-cupen i årets fotbolls-EM, där vi som alltid sagt Petr ”Tjeck”, nu tvingades ändra oss till Peter ”Chesch”, för att det tydligen är så de säger i Tjeckien. Det finns gränser, Chris, och du ska referera för svenskar, inte tjecker. Då tycker jag att det är viktigare att det flyter och att kommentatorer inte fastnar i fullständigt onödiga uttalsdiskussioner. Och få mig inte att börja prata om svenska kommentatorer som läspar på C:et i till exempel ”Barcelona”…
Se! Jag klarar inte heller förändringar!

Årets dubbel…
…är den ”Thynellska dubbeln”. I upplösningen av matchen Guif-YIF i onsdags valde Mats Engblom i slutsekunden att plocka in Andreas Thynell i väst, som sjunde utespelare. Detta är egentligen ett fullständigt uselt och huvudlöst taktiskt drag. För det första, ska man ha Thynell på planen ska det vara för att han ska skjuta, och det är verkligen inte idealiskt att västkillen skjuter när egna målet är tomt. För det andra är Andreas Thynell kanske den spelare I Ystads IF som har sämst tid på löpning över 40 meter (spekulation) – vilket är den egenskap man ska vara bra på i läget som västkille, eftersom man måste ställa sig i mål ifall anfallet skiter sig.
Nåväl, Thynell kom in i väst och mycket riktigt var det han som tog skott. Han gjorde mål, men vad viktigare var: han smackade Daniel Pettersson i ansiktet med skottarmens pendelrörelse. Guif var redan på väg att kasta in bollen i tomt mål när domaren blåste av för huvudskada på Pettersson. Att utföra en Thynellsk dubbel i fortsättningen kommer för evigt att vara synonymt med att göra mål samtidigt som man knockar en av motståndarnas bästa spelare.

Årets effektivaste…
…är Alingsåskeepern Mikael Aggefors, som leder MEP-ligan, med Martin Bager som tvåa. Framgångsreceptet för Aggefors är en hög räddningsprocent kombinerat med att han är superuttalad förstemålvakt och att han kan skicka ut kontringspass på vindsnabba yttrar.
Årets näst effektivaste är Ystads IF:s Gabriel Andersson som knockat två egna spelare på träning.

Årets frukt…
…är litchin. Så menlös, slajmig, ineffektiv, jobbig och ändå alldeles…alldeles…litchig.

Årets genombrott…
…blir väl ändå Jesper Konradsson. Flincken på Sportbladet rankar honom som den största talangen i Sverige född 1991 eller senare, och det är inte alldeles fel. Det som jag tycker är lite synd är att både ettan och tvåan på den här listan, Konradsson och Jim Gottfridsson, i mina ögon inte har det bästa fysiska utsikterna. De två har kanske Sveriges förnämsta spelintellekt, men hur bra vore det inte om de kunde kombinera detta med ett skott som Magnus Andersson och en rapphet över de tre första meterna som Ivano Balic? Många gånger är det så att spelintellektet utvecklas eftersom de måste kompensera de fysiska bristerna. Jag hoppas att talangprojekten som är igång kan hjälpa killarna att utveckla en konkurrensmässig fysik, då är Gottfridsson och Konradsson Sveriges framtid på mittnio.

Årets hjältar…
…är förstås silverhjältarna från London. Vi hade försmäktat i detta medaljlösa avlånga land i tio långa år innan handbollsherrarna gav oss ett OS-silver. Jag applåderade insatsen i OS-finalen, jag grät hejdlöst efter bragdmatchen mot Danmark och av någon anledning stod jag och såg på när Patrick Ekwall och Özz Nujen spelade fotboll, när Sverige slog Ungern i semifinalen, men det är en annan historia. Svenska handbollslandslaget gav oss hedern tillbaka.

Årets ”I helvete att det händer. Det kan inte vara sant”…
…är praktfiaskot i VM-kvalet mot Montenegro. Staffan Olsson har läxat upp mig om att det finns fler än fyra bra handbollsnationer i Europa (tack, Staffan) men att säga annat än att VM-missen är ett fiasko är att devalvera värdet på ett mästerskapsdeltagande. Jag fick ett stort sår i mitt handbollshjärta efter fullbordat fiaskofaktum. Det stoppade blodflödet tillfälligt då jag kunde prega ner OS-silvermedaljer i mitt öppna sår men ärret består och snart står vi inför ett VM utan svenskt deltagande. Men nä, jag är inte bitter.

Årets jumbo…
…var Aranäs, ända tills de tillkännagav att man var panka, då plötsligt blev man rika på spelidéer. Tidigare i år visade H43 upp samma märkliga fenomen. Bägge lagen är fina exempel på att pengar inte automatiskt behöver betyda framgång. Ett annat exempel är Alingsås som inför säsongen gjorde sig av med dyra spelare och plockade in en andrasorterad tränare i Mikael Franzén. Nu är det på vippen att man leder elitserien. Det är dags att ge Mikael Franzén ett officiellt erkännande nu och faktiskt ifrågasätta Sävehof vad man sysslade med när man bytte ut honom?
Men just det, kategorin var årets jumbo. Årets jumbo är numera VästeråsIrsta.

Årets klantarslen…
…är idrottare som låter framgång stiga dem åt huvudet. Jag tänker på Lance Armstrong som trodde att han kunde dopa sig odödlig och på Nikola Karabatic som väl i alla fall på något sätt är inblandad i spelskandalen i Frankrike. Det finns ingenting som kan grumla den mänskliga klarsynen som stor framgång.

Årets loska…
…är Nacor Medinas i ansiktet på Christoffer Brännberger. Vad sades? Vad sades inte? Vad var diametern på spottloskan? Jag vet inte, men vad jag vet är att hela händelsen med Medina/Brännberger ledde till en nyttig debatt i svensk handboll som handlade om rasism. Fortfarande finns det människor som tycker att det är vettigare att som handbollsentusiast stå och slå sig för bröstet och tycka att handboll är den mest gentlemannamässiga sporten som existerar, men det finns ingenting progressivt i att slå sig för bröstet. Självrannsakan, för bövelen.

Årets mest monstruösa hybris…
…är allsvenska klubben Hästö IF, som genom styrelsemedlemmen Martin Wallin låter meddela att man ämnar bli världens bästa klubb. Att man lyckades landa Magnus Andersson som tränare fick uppenbarligen oanade effekter på blekingarnas bedömningsförmåga. Återigen kan vi yttra orden: inget kan grumla den mänskliga klarsynen som stor framgång.

Årets ”Nä men titta, vi vann!”…
…är svenska damlandslaget som efter åtta bedrövelser och lika många raka mästerskapsförluster slog Danmark i öppningsmatchen i EM. Torbjörn Klingvall trampade i klaveret ett par gånger men min ackumulerade känsla så här efter mästerskapet är att EM var början på något nytt och bra med damlandslaget, och att Torbjörn Klingvall är rätt man för att leda laget.

Årets olycksbarn…
…är Gustav Thulin. Förra utsågs han till årets handbollstalang av Ystads Idrottsjournalisters Klubb, på det har följt ett år av skador. Det är alltid lika tragiskt att se en ung spelare som så till den milda grad brinner för sporten behöva stå bredvid plan. Jag tror inte att det finns någon som inte håller tummarna för att 2013 blir ett lyckans år för Gustav Thulin.

Årets Peter…
…är Peter Lindgren, före detta gitarrist i dödsmetallbandet Opeth. Och jag som var så nära!

Årets Q…
…Q? Vafan, ingenting börjar på Q nuförtiden. Årets Qatarier? Årets Quisling? Hmm… Årets Quizkampare kanske? Jag är barnsligt förtjust i frågespel och har spenderat alldeles för mycket tid på det relativt nya mobilspelet ”Quizkampen”, när jag skulle kunna ha bloggat i stället. Det är säkert därför jag just nu innehar plats nio på spelets topplista. Jag heter Blinc, och det här är en utmaning till dig som vågar möta mig.

Årets repeat…
…är Sydsvenskan. Så här kan det gå när kommunikationen brister och när två olika redigerare jobbar med intilliggande sidor. Jag har garanterat gjort liknande missar själv men det är ju roligare att påpeka andras. Dessutom är Sydsvenskan min favorittidning (näst efter Ystads Allehanda, förstås) och då tål de säkert en gliring.

Årets skottarm…
…är en delad förstaplats mellan Philip Stenmalm i Drott och Kent Robin Tönnesen i Sävehof. Utsökta och samtidigt äckliga skottarmar på båda dessa spelare. Tönnesen vinner på målfoto eftersom han heter Kent Robin och heter man Kent Robin måste man helt enkelt vinna något.

Årets tomtar på loftet…
…är Bo Hansson and the gang.

Årets ulv i fårakläder…
…är Jim Gottfridsson. Så trevlig bredvid plan men till synes lite av ett as på plan. Det sägs att han trashtalkar lika mycket som trashtalkeliten (finns den kanske i Lund eller Eskilstuna?) och dessutom är han femma i utvisningsligan. Länge låg han etta men etablerade ”svin” som till exempel RIK:s Oscar Ysander och Skånelas Jesper Östlund har gått förbi.

Årets virtuos…
…är kanske ändå Victor Fridén. Jag har klagat en del på Sävehofs högersexa genom åren men han har ett fantastiskt register, utsökt skottprocent och nu på senare år tycker jag mig se att hans inställning har förbättrats. Det måste inte göras snygga mål, numera kan det ibland räcka med just att det blir mål. Andra aspiranter på titeln årets virtuos är så klart Lugis Niklas Gudmundsson och kanske Alingsås Johan Fagerlund, som fick en knuff i en kontring varpå han gjorde en trippel salkow i pik och dessutom mål.

Årets w…
…fuck it, dubbel-v är bara en slirig version av enkel-v och jag börjar bli riktigt trött på detta mitt alfabetiska företag.

Årets x…
…är Filippa Idéhn. Sävehofs målvakt har gjort en bra säsong och bland annat landslagsdebuterat, men är det bara jag som läst sönder hennes målvaktsstil? Hon ”exar” ju hela tiden! Ifall utespelarna bara har lite kyla finns det plats att lägga tunnel på henne nästan varje gång. Att hon vågar vägra långbrallor gör bara luckan än svårare att missa.

Årets Ystadstalang…
…måste ju vara IFK Ystads Hampus Andersson, som utsetts till största handbollstalangen i sydöst. Snart drar han och Jim Gottfridsson till Ungern för att UVM-kvala.

Årets Zebradödare…
…är Mattias Andersson. Den forne Ystadsbon och numera Flensburgsmålvakten var omutlig när laget i onsdags besegrade tyska giganten Kiel, eller ”zebrorna” som de kallas. Andersson tog bland annat fyra straffar och man får verkligen säga att ”Matti” är ännu ett exempel på idrottare som blommar efter 30.

Årets ålahue…
…är Erik Almqvist, Sverigedemokraternas järnrörssekreterare. Pennan är mäktigare än svärdet men järnröret kanske är mäktigare än pennan? Det skulle visa sig att kameralinsen i alla fall är mäktigare än järnröret.

Årets ”Ähh, var kom de ifrån?”…
…är Montenegros damlandslag som först blev silvermedaljörer i OS, sedan tappade sin och kanske världens bästa spelare i Bojana Popovic, för att avsluta året med att bli Europamästare efter en högdramatisk final mot Norge. Kul, tycker jag, som tröttnat på norsk dominans.

Årets önsketänkande…
…att det kommer fram att Zoran Roganovic spelat med otillbörlig frisyr i VM-kvalmötena med Sverige, och Montenegro diskas från VM-deltagande med följden att Sverige får en gratischans.
Jag är så bitter, så bitter, så bitter…

Och så trött. Tack för mig och gott nytt år på er.

Blogg in, blogg out..

Det var ett tag sedan jag skrev här och anledningarna stavas annat jobb och mästerskapsmättnad, och jag beklagar detta. Ta mitt förlåt och gör vad ni vill med det.

Så var det jul igen och som vanligt har det förvånat oss alla. Det finns nog ingen så kletig och smutsigt banal fras som ”Vad snabbt tiden går” eller ”jag har inte ens hunnit få en julkänsla”. Jag tänker inte kommentera eller i övrigt känna efter exakt hur snabbt tiden gått i år utan bara kallt konstatera att: ja, det är jul.

Ystads IF går på kort julledighet som tabellsjua och nu förväntas jag totalsåga laget. Det kommer jag inte att göra. Trots att YIF blott är tre poäng från att missa slutspel är man endast fem poäng från serieledning. På tal om banala fraser är ännu en annan – vad anbelangar elitserien - ”vad jämn den är”. Men det stämmer ju. Den är så satans jämn. De sex översta lagen i serien samsas på två poäng, det sjunde laget är YIF tre poäng efter sexan Sävehof. Man pratar om att Sävehof har gjort en ganska rutten höstsäsong med tanke på vilka förväntningar som vilat på laget, men faktum är att om Sävehof vinner hemmamatchen mot Kristianstad på annandag jul kan man i ett huj vara serieledare.

Så även om man i viss omfattning är besviken på vad YIF presterat så här långt (tror inte heller att laget självt är helt nöjt) får man sätta prestationen i ljuset av de andra lagens insatser. Lagen slår varandra huller om buller, logiken är lika bannlyst som Kalle Anka en period var bannlyst i Finland för att han inte bar byxor, och en formtopp på tre-fyra matcher kan ge ett uppsving från kvalplats till toppstrid. Det är lite The Twilight Zone i elitserien.

Jag tror definitivt att YIF har kapacitet att lyfta sig flera placeringar fram emot våren. Man ser, om inte annat så på matchen i går, hur bra man kan vara när ytterniorna fungerar. Ystads IF är otroligt starkt när hoten kommer från alla niometerspositionerna. Då får Martin Bager fritt spelrum på linjen. Och då har vi inte ens pratat om Philip Nilsson och Pierre Hammarstrand. Oavsett vad hösten givit är jag ganska övertygad om att YIF är minst ett semifinallag fram emot våren.

*********************************

IFK Ystad gör så här långt en säsong som går enligt planen. Jag pratade med Hampus Andersson i torsdags och lagets målsättning är en mittenplacering i allsvenskan, och mycket mer i mitten än vad de ligger går det inte att komma. IFK har sju poäng upp till kvalserien och det känns inte rimligt att hoppas på något så bra efter jul. IFK Ystads säsong är långt ifrån sexig, men den är godkänd.

Apropå Hampus Andersson så har Ystads Idrottsjournalisters Klubb utsett honom till årets handbollstalang i regionen. Ni kan läsa om det här. Måhända lite autofellatio att länka till sig själv men det är en tunn guldkant på egot.
Hampus verkar ha en fantastisk inställning både till livet och till träning, och efter hans överjävliga säsong i fjor önskar man honom allt gott denna säsong. Bland annat ska han och Jim Gottfridsson VM-kvala med U20-landslaget i januari i Budapest.

En snabb jullmix
* Hammarbys Martin Dolk leder skytteligan på 113 baljor. Inte alldeles oväntat. Han är ju vass, Dolken. He. He. He…
* Ystads IF:s vänstersexa Gabriel Andersson har inte världens mest framträdande roll i elitserien, men han uträttar desto mer på träning. Den till synes relativt tunne och harmlöse Andersson har nu både hunnit knäcka näsan på tvåmetersmannen Andreas Thynell och ge halvsälen Ola Netterheim hjärnskakning. Själv har Gabriel bara erhållit blessyrer av bagatellformat. ”Don’t fuck with Gabbe”, som tränare Mats Engblom sa.
Årets tre pinsammaste
3. Det som man i media refererat till som ”Gråt-gate”. Torbjörn Klingvall beklagade sig över elaka journalister som fick spelarna att börja gråta under EM. Ädelt av Klingvall att stå upp för sina spelare men problemet var att det inte fanns något särskilt att stå upp för. Klingvall bad om ursäkt och för detta ska han ha all respekt, men pinsamt tror jag att han tyckte det var.
2. Lika pinsamt som jag tror att Danmarks förbundskapten Jan Pytlick tyckte det var när han insåg att han jublat förgäves efter segern över Norge. Danmark trodde att man vid seger mot norskorna skulle kunna säkra en VM-plats i matchen om femte pris. Jan Pytlick och hans lag var dock dåligt pålästa och man satte skrattet i halsen och dog nog lite grann.
1. Vilket även jag gjorde efter YIF:s seger mot Redbergslid tidigare i december. I mediazonen efter matchen satt Mats Engblom och gjorde en intervju med en journalist medan vi andra stod tysta bredvid och antecknade. Vid en av frågorna kläckte jag en vidunderligt underfundig följdfråga som jag rappt levererade, och jag tror till och med att den kom så rappt att jag avbröt Engblom mitt i hans svar. Engblom vände sig mot mig och sa:
”Du vet om att det här är en radiointervju, va?”.
Radiojournalisten stängde av sin diktafon och gick i väg med bister uppsyn. Han sa inte hej då.

Nu ska jag gå iväg och skaffa mig en julkänsla. Kanske gör jag det med klassikern ”It’s a wonderful life” med den oefterliknelige James Stewart. Alternativt gör jag det med ”Sunes Jul”, med den lika oefterliknelige Peter Haber.

God Jul, för fan.

Blogg in, blogg out..

Det finns en sak jag gillar med snö, men knappast fler. Som i dag, då jag inte har några förpliktelser och inte behöver ta mig någonstans – då är snöskruden som täcket man inte vill krypa fram från en sovmorgon.

I går var snön mest till jävelskap och ett tag var jag orolig att jag inte skulle komma fram till Halmstad. Men det gjorde jag trots allt och jag fick bevittna en match som man kanske kommer att se som Ystads IF:s vändning efter en mycket svag period.

För en poäng är ju fler poäng än laget tagit på fyra matcher. Inställningen var bättre både på plan och på bänken och spelmässigt tycker jag att laget gjorde en ganska stabil insats. Det var egentligen bara när Drott spelade med sitt 5-1-försvar som man fick riktig träff på YIF-skyttarna och gästernas spel blev fattigare på fart och fantasilöst.
Några reflektioner från Halmstad Arena:

* Sebastian Seiferts frånvaro verkade inte störa YIF märkbart. Laget visade även förra säsongen att man kan hantera korta perioder utan spelsnillet Seifert.
* Pierre Hammarstrand (hans efternamn är för övrigt ett ord jag i fart aldrig stavar rätt till, vilket säkert märktes i livebloggen. Eller ni kanske tror att han heter Hammasrtand?) är egentligen kantspelare men när han används som niometersspelare är han ofta bäst på plan. Ifall Pierre hade varit 25 år, eller i alla fall haft den fräscha kroppen som en 25 åring, tror jag att han hade spelats mycket mer på nio meter. Tyvärr tror jag inte att hans kropp håller för längre sejourer som distansspelare. Ty hans kropp är som keso, som bekant.
* Martin Bager visade återigen att han är seriens kanske bästa mittsexa. Många mål på få avslut som vanligt och dessutom spärrade han upp åttafiliga motorvägar åt niometersspelarna. Han har en stor röv, och det är bättre att ha en stor röv än att vara en – som jag brukar säga.
* Halmstadsfolket som rörde sig i katakomberna var ganska eniga om att Drott förmodligen inte hade fått straff i slutsekunden ifall matchen spelats i Ystad, och det tror inte jag heller. Domarna dömde täckning innanför men det kändes i alla fall felaktigt. Mats Engblom for som ett fjällvatten när det blir vår förbi oss journalister för att diskutera saken i domarrummet. Jag vet inte vad som sades i domarrummet men på Engbloms uppsyn såg det ut som att någon kanske hade blivit kallad för röv. Eller inte.
* Besvikelsen var stor i YIF-lägret men det berodde så klart mer på poängtappet än på insatsen. En poäng i Halmstad är helt okay.
* Leo Larsson utsågs av arenans speaker till bäste spelare i Ystads IF och det var väl ingenting alls märkligt med det förutom att Leo inte var på plan en enda sekund. Speakern verkade för övrigt sitta och råpimpla Hallands Fläder – i slutminuterna utropade han Ola Netterheim till målskytt från vänsterkanten när det egentligen var Philip Nilsson som sköt. Ola Netterheim från kanten…åh…det hade varit en syn.
* Mats Engblom har väl den senaste månaden fått utstå mer kritik än under de andra månaderna som YIF-coach tillsammans, men på en punkt går det inte att kritisera honom – engagemanget. Med hjälp av duktige fotografen Klas Sjöberg har jag bildbevis för denna åsikt.

Missade ni filmreferensen så får ni en andra chans här. Det finns för övrigt ytterligare bildbevis på Engbloms engagemang och på kylan i Halmstad. Jag har aldrig tidigare sett en tränare göra en åkarbrasa inomhus. Kikar ni till höger på bilden kan ni för övrigt se Åke Hermansson i en pose man känner igen. Fikaposen. Det är nästan så man kan ana det imaginära Ballerinakexet i näven på honom.

*****************************************

Eftersom jag var i Halmstad och såg på elitseriehandboll har jag inte tillägnat mig en enda bildruta av EM-matchen mellan Serbien och Sverige. Jag har dock några snabba intryck jag kan delge er.
* Torbjörn Klingvall får kritik både från Tomas Axnér och från SVT-bloggen. Det påpekas att för många försvagande byten gjordes samtidigt och att spelare kanske inte matchades på rätt sätt. Jag har tidigare kritiserat Stefan Lövgren och company för att ha utsett förbundskaptenen för sent, för nära inpå EM, och det känns som att laget lite lider av detta. Spelidén känns inte riktigt inpräntad i spelarna och detta leder till att kantspelarna nästan inte får känna på bollen i anfallsspelet och att målvakterna inte känner sig trygga i försvarsspelet. Turneringen blir läropengar inte bara för Klingvall och spelarna utan även för förbundet. Kontinuitet och TID är viktigt i de här sammanhangen.
* Seger krävs i kväll mot Norge för att drömmen om semifinal ska leva vidare. Av vad jag har sett så tror jag mycket lite på detta som en realistisk möjlighet. Lik förbannat kommer jag sitta där i kväll och hoppas på mirakel. Hoppet är enligt myten det sista som finns kvar i Pandoras ask. Låt oss skrapa på botten.
* Jag vill inte läsa fler artiklar om damidrott där man i rubriken hittar ordet ”sexigast”. Kollegor – jag tänker inte döma en enskild journalist – idrotten och all världens kvinnor är värda mer än att vi 2012 fortfarande vinklar på kvinnors sexighet när det handlar om ett mästerskap i idrott. Jag är övertygad om att dessa artiklar har många klick och att det då anses som ”allmänintresse”, men i mitt tycke är journalistyrket belagt med visst ansvar och med samhällsfostran. Må hända är det pretentiöst av mig att tycka så men det är lik förbannat min åsikt. I övrigt tycker jag att jag får bra bevakning från EM, även om det tyvärr skickas få journalister dit och trots att TV4 envisas med att visa matcherna i, antingen kanaler jag inte har, eller i kanaler med usel bildkvalitet.

Blogg in, blogg out..