Matchen mot Makedonien, och Tjeckien-Tyskland dessförinnan, bevisade tesen att inget är lätt i ett EM. Alla kan faktiskt slå alla. Naturligtvis borde Sverige ha vunnit matchen i går, men Makedonien kommer att fortsätta vålla andra lag problem framgent i turneringen. De främsta anledningarna till att Sverige inte vann har jag listat nedan.

* Man vann inte målvaktsmatchen. Johan Sjöstrand kom tack vare sista kvartens spel upp i ett godkänt betyg men Sverige behöver mer än så för att gå långt.
* Försvarsspelet kom inte upp i vanlig kvalitet. Kiril Lazarov vållade som väntat problem, men oväntat nog nästan mer som framspelare än som bombare. Jag tycker kanske att man borde ha tillåtit Lazarov att skjuta mer från nio meter och därigenom låta makedonierna tro att allt hängde på honom. Nu fick alla makedonska spelare vara delaktiga och man kom lite på halvdistans i spelet mot Lazarov. Kim Andersson har förärats många lovord för sin insats i går och det är för all del befogat, men sanningen att säga så var hans försvarsinsats blandad. Vid minst tre tillfällen utdelade han onödiga knuffar som renderade straffkast för Makedonien. Motståndarna lyckades faktiskt delvis med målet att få honom ur balans.
* Dock ska det sägas att Andersson bar det svenska anfallet ensam i första halvlek (i andra fick du Rietz och Doder plats eftersom makedonierna fokuserade på Andersson). Det kollektiva anfallsspelet var annars mycket dåligt och präglades av enmansprestationer och en allmän feghet. Fegheten var bäst personifierad av Jonathan Stenbäcken, som trots att han av någon anledning förärades en startposition inte utgjorde ett hot i anfallsspelet. Samma med Larholm, och även med Doder i första halvlek. Jag är mycket oroad över det svenska anfallsspelet.

Fredrik Petersens fingerskada var trots allt inte så allvarlig som han själv trodde (vid bänken sa han till TV4:s Patrik Ekwall att han befarade en fingerfraktur). Huruvida han spelar vidare i turneringen eller inte avgörs i eftermiddag. Ifall Henrik Lundström klarar sig undan skador är han en fullgod ersättare och kommer inte att göra bort sig.

Sveriges grupp i EM kommer att bli jämn, men även fortsättningsvis finns goda möjligheter att ta med sig många poäng till mellanrundan. Men som sagt, en hel del måste bli bättre.

Precis som det blivit i IFK Ystad. Nyförvärven, både de tillfälliga och permanenta, har gjort en makalös make over på laget. Tittar man på de tre utespelarna som tillkommit i truppen spelade enbart dessa 19-20 med stackars Hästö. Lägg därtill Torbjörn Jacobssons målvaktsspel och ansiktslyftet är minst sagt imponerande. I nästa match väntar Trelleborg och det behövs knappast understryka att detta är en nyckelmatch. Lagen byter plats i tabellen vid Ystadsseger.

******************************************

Och nu till något helt annat!
Jag vet inte exakt hur många som har försökt kommentera mina inlägg på den här bloggen, men jag vet av egen erfarenhet att det är en strapats i internets sumpmark. Man går som Theseus i Daidalos mytologiska labyrint och innan man lyckats publicera en kommentar måste man döda det väldiga monstret Minotaurus.

En som ”dött” i Minotaurus käftar är Kurt-Göran Kjell, eller som Ystadsbor främst känner honom, ”Kutte” Kjell.
I stället har jag via mail nåtts av Kjells kommentar (och ifall ni andra läsare också vill nå mig finns jag på peter.lindgren@ystadsallehanda.se) och jag publicerar den i sin helhet nedan.

 Ystads Allehandas ambitiöse handbollbloggare Peter Lindgren utnämner i sin blogg Tobias Karlsson och Magnus Jernemyr till världens bästa försvarare inom sporten.
Låt  mig i sammanhanget stillsamt konstatera att reglerna uttryckligen slår fast att handboll är ett spel som ska ske med/mot bollen. Spel mot kroppen är förbjudet vilket framgår tydligt av portalbestämmelsen i regel 8. Eftersom såväl Karlsson som Jernemyr sällan eller aldrig vidrör bollen framstår Lindgrens utnämning som svårbegriplig. Peter Lindgren är förtjust i kulturella referenser. Lätt parafraserad bjuder jag på Ludwig Wittgensteins berömda aforism. ”Vad man icke förstår därom måste man tiga.”

Den som i vidare utsträckning vill insätta sig i Kurt-Göran Kjells tankegångar kan läsa hans artikel, publicerad i YA för ett antal år sedan.

Jag gläds över diskussionen och extra intressant tycker jag att det är eftersom Kjell och jag är av olika åsikter. Vår förtjusning över österrikiske filosofen Ludwig Wittgenstein verkar emellertid gemensam. Nåväl, här är mina argument i frågan:

Problemet som jag ser det är inte att spelare och domare av i dag inte följer regelboken (som i egenskap av att vara jurist Kjell kan mycket bättre än jag) utan tvärtom att regelboken inte hänger med spelarna. Utan att ta till fysiska grepp som regelboken då tydligen förbjuder hade handbollsmatcher i dag kunnat sluta 65-57. Dagens spelare är så snabba, starka och atletiska i övrigt att dessa inte kan stoppas med ”lätt beröring i bröstet”, som det ska stå i regelverket. Hade Nikola Karabatic utsatts för ”en lätt beröring i bröstet” hade han trott sig bli kurtiserad och förväntat sig blommor och middag.

I en del fall är jag för en klassisk tolkning och konservatism (i litteratur i synnerhet), men i detta fall är jag för en pragmatism. Spelare av Karabatic dignitet kan inte stoppas med ”basketförsvar” utan spelet måste få utvecklas. Magnus Jernemyr, som jag gärna tar som exempel, spelar naturligtvis väldigt hårt, men jag tycker att han gör det utan att bli brutal, och det säger jag med åsikten att det ligger en klar semantisk skillnad mellan begreppen ”hård” och ”brutal”. Brutalitet för mig är hänsynslös hårdhet.

Med detta sagt vill jag också understryka att det finns brutalitet som även jag motsätter mig. Slag i ansiktet, dragning av arm bakifrån, knuff i ryggen i kontring – sådana företeelser är hänsynslösa och borde alltid bestraffas med rött kort. För att göra en jämförelse anser jag Magnus Jernemyr vara en hård spelare. Tysken Olivier Roggisch är ett hänsynslöst praktsvin. Säkert genomtrevlig utanför planen (som Claes Hellgren ofta påpekar) men på plan saknar han mänskligt konsekvenstänk och är i mina ögon i det närmaste en psykopat.

Ifall regelverket är så som Kurt-Göran Kjell beskriver röstar jag för en revidering av densamma. Nya fysiska förutsättningar hos spelare kräver nya metoder, nytt regelverk.
Handboll anses fortfarande av allmänhet och av mig vara en gentlemannasport och i brutalitet och skador åsamkade av fysiskt våld går handbollen inte att jämföra med till exempel ishockeyn. Kan man bara stoppa den lilla förekomsten av övervåld, de hänsynslösa handlingar som jag beskrivit ovan, tycker jag att handbollens utveckling ser relativt sund ut.

Jag hoppas naturligtvis på genmäle från Kurt-Göran Kjell i ämnet, och jag välkomnar så klart även andra debattörer. Ifall ni besegrar Minotaurus kan ni göra det här på bloggen, annars finns jag som sagt på peter.lindgren@ystadsallehanda.se eller via min länk till inlägget på facebook.

Och apropå labyrint måste jag rekommendera filmen ”Pans Labyrint”. I mitt tycke en av de i alla fall 50 bästa filmerna jag sett.

httpv://www.youtube.com/watch?v=n9YD2PFF31E

Se där, ett världsrekord i längsta blogginläggkategorin!

Blogg in, blogg out.

”När allt går lätt blir man fort dum”.
//Maksim Gorkij

Jepp, vad passar väl bättre efter ett dubbelmöte med Ryssland, än detta träffsäkra citat av just en rysk författare, tillika faktiskt min favorit bland ryska författare (Gorkijs bitterhet parad med en märkligt matchad livsglädje tilltalar mig).

För det gick alldeles för lätt i match 1 i Kristianstad för att det skulle gå bra i match 2 i Malmö, och man slutar aldrig att förundras över hur märkligt det mänskliga psyket är. Ge henne en rak väg och hon blir plötsligt sugen på att gå skogsstigar.
Men trots allt var dubbelmötet ett tämligen givande genrep inför EM, mycket mer givande än genrep varit de senaste åren, då det svenska landslaget många gånger ställts mot ett alltför blekt motstånd. Ryssland var bra utan briljans, det vill säga lagom. Nedan har jag samlat positiva och negativa tankar angående Ryssland x2 och statusen inför EM:

Positivt:
* Mittlåset. Ja, det är bäst i världen och jag är långtifrån unik som hävdar det. Jag sällar mig till en enorm skara. Och för varje dag som går ter det sig allt märkligare att Ola-Staffan under en period petade Magnus Jernemyr ur landslaget. Magnus Jernemyr är världens bästa försvarsspelare.
* Målvakterna. Ser man blott på Rysslandsmatcherna blir det Andersson/Palicka som står i EM, men så kommer man nog inte att göra. Johan Sjöstrand är förstavalet, vem som tar shotgun-sätet det tvistar de lärde om. Mitt tips är Andreas Palicka, förbundskaptenerna tar nog chansen att föryngra truppen när det nu ges en uppenbar öppning för det. Hur man än gör har man en kanonuppsättning målvakter.
* Kim Andersson. I bättre form än någonsin och Sveriges viktigaste spelare offensivt. Han hittar linjen bättre än alla andra och skjuter bättre än alla andra, möjligtvis i konkurrens med fysfenomenet Johan Jakobsson. Oscar Carlén blir så klart saknad, men kanske inte så saknad som det befarats.
* Kim Ekdahl du Rietz aptit. Han käkade godis i direktsändning som om det inte fanns någon morgondag. Och lika hungrig verkar han vara på plan, håller hans fot har vi ett vapen som få andra länder har.
* Niclas Ekberg. Straffarna, kontringarna, niometersskotten! Ekberg är en sällan skådad måltjuv och extremt viktig för Sverige i alla matchmoment som kan klassas som offensiva.

Negativt:
* Mittnio. Alternativen vi har att välja på är Jonas Larholm, Dalibor Doder och Fredrik Larsson. Alla var mer eller mindre dåliga i ryssmatcherna. Det blir garanterat så att Staffan-Ola kör på Doder/Larholm men dessa måste hitta formen. Doder såg spelsugen ut men sköt dåligt och gjorde konstiga spelval, Larholm såg inte ens spelsugen ut och har inte varit bra i klubblaget. Helst ska båda höja sig rejält till EM, en av dem MÅSTE göra det.
* Linjehittande. Det var egentligen bara Kim Andersson som verkligen hittade Andreas Nilsson. Jag är dock säker på att ännu fler inspel kommer att komma när Doder/Larholm hittar formen.
* Kim Ekdahl du Rietz skägg. Det är inte bra. Jag skulle kunna raljera spaltmetervis om detta men nöjer mig med att säga att det inte är bra. Men låt oss hoppas att det fungerar som en lyckomedaljong för Kim och hans fot.

Vidare noterar vi att Ola Lindgren är klar för IFK Kristianstad, en klubb som Johan Flinck på Sportbladet upphöjer till Sveriges nästa stormakt inom klubbhandboll. Han är inte alls ute och cyklar, Kristianstad har pengarna och pengarna talar som bekant. Vidare har de Sveriges bästa publikunderlag, sponsorer och ett galet intresse i stan. Den sportsliga biten har varit den som saknats men tänk vilken magnet Ola Lindgren kommer att vara! Alla unga spelare med någon som helst ambition att lira i blågult kommer att vilja gå till Kristianstad. Och alla utlandsproffs som så småningom vill komma hem fick nu en anledning att välja orange dress i stället för, till exempel, vit.

Apropå Ryssland måste jag tipsa om en av mina absoluta favoritfilmer – Tarkovskys magnifika ”Solaris”. Vacker, poetisk och spännande. Och ska ni se den var säkra på att det är den ryska versionen från 1972 och inte det amerikanska missfostret från 2002 av Steven Soderbergh.

httpv://www.youtube.com/watch?v=HEOfJQX2qdQ

Blogg in, blogg out..

Man skulle kunna säga att det finns visst fog för att utnämna Barcelona till världens just nu hetaste idrottsklubb. CL-mästare i både fotboll och handboll, det kan inte bli mycket bättre.

Varför Barcelona gått om Ciudad Real den här säsongen i spanska ligan, det kan jag inte svara på, eftersom jag inte sett en enda match därifrån. Däremot vet jag varför de vann finalen.

Målvaktsmatchen: Ciudads målvakt Hombrados gjorde en klassisk lagom-insats. Han var precis så bra som det brukar räcka att vara för att Ciudad ska vinna. MEN! Daniel Saric i Barcelona var fullkomligt fenomenal. Efter att ha räddat två hundraprocentiga frilägen från Jonas Källman i matchupptakten formades en bild för min inre syn – Källman på en skiva grovt bröd, draperad i ost, flankerad av jugoslavisk korv. Frukost för Daniel Saric.
Det blir allt mer tydligt för mig varför Johan Sjöstrand inte får särskilt mycket speltid i Barcelona.
Claes Hellgren har kallat Saric för världens bästa målvakt – och som vanligt har jag förtvivlat svårt att ifrågasätta den mannen. Minns att han i handbollsklubben på TV4 inför VM utnämnde Mikkel Hansen till världens bästa anfallsspelare. Jag minns med viss tillfredställelse Stefan Lövgrens och Tomas Axnérs självbelåtna miner och arrogans i studion: ”Nämen, Claes. Hansen spelar ju i den danska ligan. Han kan ju inte vara bäst i världen.”
Jo.

Försvarsgeneralen. Det börjar bli tid att peta ner Dinart från tronen som världens bästa försvarsspelare. Detta till förmån för Magnus Jernemyr. Jag själv var aldrig någon stjärna på försvarsspel, men gud vet om jag någonsin sett en så stor människa röra sig så bra som Jernemyr. Detta leder inte bara till att han nästan alltid hamnar i vägen för motståndarna, det leder också till att han nästan alltid hamnar så rätt att han inte blir utvisad. Något hans kollega i landslaget – Tobias Karlsson – borde lära sig av.
Jag har tidigare beskrivit förbundskaptenernas beslut att inte ta med Magnus Jernemyr i landslaget i två års tid som ett tjänstefel. Jag kan ibland bli konfunderad när jag ser att hundratusentals människor vill fatta ett beslut som det tar två förbundskaptener två år att själva förstå. Med Jernemyrs insats i CL och i VM i minnet ger vi pöbeln rätt.

Hungern. Med två jämna lag måste en sådan faktor någon gång bli avgörande. Ciudad har dominerat de senaste åren, en mättnad, om än marginell, måste existera i laget. I Barcelona var hungern av monumentalformat.

När jag ändå sysslar med ”hissa och dissa” – jag måste ge en känga åt Lanxess Arenas post-slutsignal-arrangemang.Visst, jag tillhör dem som är innerligt trötta på ”We are the champions”, men är det bättre att spela Whitney Houston-dängan ”One moment in time”, samtidigt som typ 100 människor i enhetlig klädsel (svart tisha och jeans. Final-glamour) körar och vaggar så där lustigt, som om ett basalt behov involverande WC-besök ser ut att göra sig påträngande? Ska man göra det så pajjigt kan man lika gärna skita i hyllningen och bara dela ut medaljerna.
Jag skämdes i min soffa.

Det var lika pinsamt som en middagsbjudning hos en nudistfamilj.

httpv://www.youtube.com/watch?v=tSA4ItcezAA&feature=related

Blogg in, blogg out..

Visst var vi förberedda på att det inte bara var  att åka till Bratislava och växla ut poäng. Och själva fenomenet ”onsdagskväll i Slovakien” gör mig lika upphetsad som smutsig snö i mars. Men jag tycker att man kan kräva betydligt mer av en pinfärsk VM-fyra än den smaklösa slarvsoppan Sverige bjöd på i går. Mycket mer.

Vi kan börja med slarvet; dåliga avslut i bra lägen, missförstånd i löpvägar och positioner, såpa i händerna och utvisning för felaktigt byte! Felaktigt byte! Med mindre än tio minuter kvar!
Svenskarna såg inte ut att vilja var i Bratislava i går, det var ofokuserat, otajmat och otroligt oroligt på nio meter.

Jonas Larholm var långt ifrån den form han visat upp i danska ligan på sistone, Kim Ekdahl du Rietz stoppade upp spelet i stället för att driva det med sina stegningar. Johan Jakobsson började bra men var delaktig i mycket av slarvet i slutet, Kristian Svensson visade god vilja men höll inte landslagsklass. Hans kullagerfint stod publicerad i tidningen Novy Cas redan på onsdagsmorgonen och han fastnade på slovaker på ett sätt som mycket påminner om en blöt t-shirt, hängd för torkning.
Dalibor Doder var målfarligaste hotet från nio meter, men han misslyckades med uppdraget att vara nyckelmakare. Kombinationerna flöt inte, assisterna var få. 

Jag vill inte så där slentrianmässigt nedvärdera sexmetersspelarnas betydelse, men i en handbollsmatch är det spelarna på nio meter som driver spelet. Stämmer det inte där vinner man sällan matcher. Sexmetersspelarna i går var okay. Jonas Källman tyckte att han skulle tagit större ansvar, och det har han kanske rätt i, men som ni alla vet står inte dirigenten i en orkester ute på flanken. Niclas Ekberg var som vanligt duktig, men tyvärr lade han grunden till Sveriges kollektivt skrala insats från straffpunkten. Fredrik Petersen vidrörde golvyta blott vid nationalsången samt vid handskakning med smilande slovaker.

Jag har tre punkter med positiv packning som jag vill att Sverige bär med sig till hemmamatchen mot Slovakien.
* Johan Sjöstrand. Siffrorna hade blivit större om inte Johan hade tagit lite mer än en målvakt bör ta. Sjöstrand ser allt mer ut som den givne förstamålvakten.
* Försvarsspelet. Nästan lika bra som i VM. Förbundskaptenerna Olsson och Lindgren borde få någon slags retroaktiv bestraffning för att ha hållit Magnus Jernemyr utanför laget. Jag är dock rädd för båda så någon annan får hålla i bestraffningen.
* Andreas Nilsson. Här har vi något mycket, mycket intressant. Han missade visserligen lite väl många bra avslutslägen i går, men han var där! Där, på linjen! Där ingen svensk man varit sedan Eldkvarn brann och Marcus Ahlm tyckte att han såg bra ut i blått och gult. När bosniern Danis Tanovic gjorde sin fantastiska film ”No man’s land” var det i svenskt linjespel han hittade sin inspiration.
Nilsson har ett rörelsemönster och ett ”linjetänk” som tyvärr är en bristvara hos Mattias Gustafsson och Robert Arrhenius, och han suger in bollar som om i morgon inte fanns. Dessutom roterar han med motståndare på ryggen i en sådan frapperande hastighet att jag tror han hade lyft från marken ifall det inte vore för de fyra-fem kilona babyfett som han kan slipa bort till nästa säsong. Andreas Nilsson kan med tiden göra det möjligt för mig att lägga ett glömskans täckelse över Marcus Ahlm. Sverige ska framöver inte behöva spela med en linjespelare som är som mannen i låten nedan.

httpv://www.youtube.com/watch?v=E9uECBIKWls

Blogg in, blogg out..

Mm, klar förlust mot Pölsemannen, men utan att bli förnedrade. Nu glömmer vi den matchen. Eller nä, vi håller den i minnet och går vidare. Det är onödigt att förtränga en erfarenhet.

Jag sitter nere i Malmö Arenas inre och väntar på svenskarnas presskonferens. Spekulerar lite i plausibla och mindre plausibla uttalande från förbundskaptenerna. Jag är helt klar över mina topp-tre scenarier angående presskonferensen.

Staffan Olsson: ”Oscar Carléns knä är helt återställt. Faktum är att tester visat att han nu är så stark i knät att han hoppar dubbelt så högt som Luc Abalo. Oscars vänstra knäskål är en så spektakulärt stabil kroppsdel att den allena kan avgöra matchen åt oss.”

Ola Lindgren: ”Vi har precis nåtts av beskedet att fransmännen lämnar WO i morgon. Det var nåt om att de var rädda för Jernemyrs skägg. Ryktet säger att de i stället ska sitta på hotellet och äta sniglar.”

Christian Lindén, landslagsläkare: ”Vi är glada att kunna meddela att vi under natten lyckats framställa sex kloner av Kim Ekdahl du Rietz. Fyra av dem är klara för spel och skrivs in i truppen under dagen. Två av dem åker hem till Lund och skriver Kims tentor på universitetet.”

Jag velar över vilket alternativ jag rankar som mest troligt, men det blir nog nummer två. Frankrike har som bekant en krigshistoria full av situationer med sviktande nerver. Det finns ju faktiskt ett begrepp – ”franska nerver” – sprunget ur just denna klassiska franska feghet.

Tyvärr gäller det nog inte detta franska landslag. Mer om vad jag tror om slutspelet hittar ni på YA:s webbsida, där jag uttalar mig i ännu ett inslag av den odöpta webb-teve-produktionen där jag tillåts tippa VM. Den är tittbar från och med i natt.

Jag och kollegan Taner Caliskan spelade in avsnittet i dag, mot en fond av tränande danskar. (Se paint-förklaring).

Jepp, två superkändisar i samma bildruta. Nu ska jag käka en macka. Salami och brie.

Blogg in, blogg out..

Ska jag vara helt ärlig trodde jag att IFK Ystad skulle knalla på en mina i går under Stockholmsbesöket och matchen med Djurgården. Djurgården hade precis bytt tränare, och kanske trodde jag att även de skulle uppleva något liknande ”Bastieffekten”. Och trots relativt komfortabla 30-25 verkar di röe inte spelat alldeles prickfritt.

I kväll spelar Tumba borta mot Alstermo. Det är inte alldeles orimligt att Tumba får svårt att vinna inne i mörka Smålandsskogen. När jag tittar ut genom fönstret och ser det vita snömöget fyka, är det inte heller alldeles orimligt att matchen överhuvudtaget inte blir av. Jag är bortom alla svordomar trött på det vita snömöget. Fast framför allt är jag trött på allt tjat om det, och jag ska inte bidra mer i frågan.

Då kan vi prata om Stavsten i stället. Seger i går igen, från IFK flyende Robin Carlström gjorde fyra mål, och före detta IFK-spelaren Fahrudin Zaimovic gjorde åtta mål. I slutändan är det kanske inte Tumba som IFK Ystad mest ska frukta, utan de vinröda uppstickarna från Trelleborg. De är trots allt bara en poäng efter IFK, emellertid med en match mer spelad.

Lugispelaren Viktor Sandberg klar för IFK. Fast som jag förstår det enligt Lugis hemsida bara för ett kort lån över VM-uppehållet. Oavsett om Sandberg är en spetsspelare eller utfyllnadsspelare så kommer han lämpligt, med tanke på Carlströms flykt från klubben och med tanke på Anders Jacobsons Thailandsresa. Eller är han verkligen på Thailandsresa? I en tidigare artikel kallade Knirr Jacobsons tllfälliga frånvaro för ”jobbrelaterad”. Vad betyder dessa dubbla budskap? Kanske bara var ett missförstånd, vad vet jag.

37-30 mot Norge var väl bra. Det var riktigt kul att se svenskarna praktisera det kontringsspel som man vet att de kan. Och jag hoppas att alla ni som (bland annat i kommentarer här på handbollsbloggen) sagt att Kim Andersson inte behövs i den svenska VM-truppen har fått er en tankeställare. Kim Andersson i full fart i andrafas-kontring är något unikt i Sverige. 
Min besvikelse vad gäller Norgematchen gäller det svenska mittförsvaret. Tobias Karlsson och den linjespelare han arbetade med i mittförvaret kom ständigt fel i avvägningen mellan att ta skytt och linjespelare. Jag hoppas att Jernemyr kan komma in och styra upp denna problematik, för en sådan finns i nuläget.

Sedan ska vi inte bli sturska över en Norgekross. Norrmännen var lika engagerade som sengångare på valium. Kristian Kjelling verkar ha Northugsyndrom och tro att han är en större stjärna än vad han är, och överhuvudtaget ger Norge ett ganska splittrat intryck. Hade jag ställt min mikrovågsugn i Norges mål så hade den tagit mer än Steinar Ege, och hade jag ställt min katt Gonza i Norges time out-ring så hade han sagt mer matnyttiga och konstruktiva saker än Robert Hedin. Kort sagt, Norge sket ett stort stycke i denna landskamp.

Någonting som värmde i hjärtat var att se svenskarna stå med armarna om varandra under nationalsången, i stället för normaliserade ”händerna-bakom-ryggen-och-se-jävligt-hedrad-ut-uppställningen”. Kärleken är större än konstlad patriotism, och 2011 känns detta betydligt mer äkta. Jag rent av älskar det faktum att man i handbollens fasadtuffa värld nu vågar tala om ”närhet” och ”intimitet”. Det kan säkert också gagna truppen resultatmässigt.

Och finns det förresten något vackrare än manlig vänskap?

httpv://www.youtube.com/watch?v=xkMDRQKyt1I

Blogg in, blogg out..

I kommentarsfältet till mitt förra inlägg, där jag bland annat talade om YIF:s förlust mot Alingsås och likställde Pierre Hammarstrand med en kräkande Hulken, nåddes jag av kritiken att jag skriver för lite om IFK Ystad. Jag håller med fullständigt!

För att bevisa att jag hörsammat kritiken och för att visa  min uppskattning över att det äntligen blir lite action i kommentarsfältet, ägnar jag dagens blogginlägg åt di röe. Dessutom får jag tillfälle att avverka premiären av det nya stående blogginslaget ”MMS-profilen”.
Förklaring: Eftersom jag bloggar hemifrån har jag inte tillgång till YA:s bildbank, och eftersom min egen bildbank endast innehåller ett par bilder på min flickvän, samt några på min feta katt, får jag lösa det på annat vis. Mina intervjupersoner får därmed ta bilden själva, med sina mobiler.

Men nu är det hög tid att presentera månadens MMS-profil, IFK Ystads vänsternia och ålderman, Anders Jacobson!

Kort presentation: Anders är 26 år och snart utbildad polis. I IFK Ystads unga lag är han äldst och i rollen som lagets nestor tycker jag att han passar utmärkt för att göra en analys av IFK:s inledning av allsvenskan. På bilden står han hemma hos sina föräldrar, under intervjun med mig avnjuter han filmen Avatar. Han är klädd i en grå tröja över en svart t-shirt och ser härligt avslappnad ut. Casual but nice!

Så, Anders, fyra omgångar spelade av allsvenskan. IFK Ystad med fyra raka segrar toppar serien. Hur resonerar du kring er inledning?
Den har varit bra. Man ska inte säga att den varit som vi förväntat oss, men absolut som vi hoppats på. Det känns som att alla kan slå alla i den här serien, Stavsten förlorade ju mot Kärra till exempel, men vi har fått en bra start. Den enda matchen där vi inte känts stabila var borta mot Önnered då vi bara vann med ett mål efter en ledning på sju. Men i och med att vårt lag är så ungt så ser jag inte det som något onaturligt att det blir så ibland.
Vi spelar en positiv handboll och prioriterar anfallsspelet. Det är kul att spela i ett sådant lag, även om vi släppt in lite väl många mål på bortaplan.

Vilka lag tror du blir svårast att slå, med tanke på inledningen av serien?
Jag tyckte faktiskt att Önnered såg bra ut när vi mötte dem, men de har fått en tuff start på serien. Stavsten ser också bra ut, jag pratade med James (James Blondell, fjäderlätt högersexa i Stavsten) och han tycker att de spelar en bra handboll, även om de kanske har lite försvarsproblem. Jag tror att de kan slå alla bra lag när de tänder till, men samtidigt gå på minor mot sämre lag.

I mitt ”inför-allsvenskan-reportage” i YA så sa du så här angående möjligheterna att gå upp i elitserien: ”Visst hade man inte tackat nej till att gå upp, men jag tycker nog inte att det är helt realistiskt. Vi får se hur det ser ut efter några omgångar, vilka lag som är bra och om vi är bra”. Så, nu har det gått några omgångar, hur realistiskt är det att ni går upp?
Det är fortfarande 20 omgångar kvar att spela, och för tidigt att dra slutsatser. Men vi har ju helt klart fått en bra start med full pott och bra målskillnad. Varje match framöver mot förväntade topplag blir viktiga, både för de egna poängens skull, men också för att man kan spela bort poäng för de andra topplagen. Matchen på onsdag borta mot OV Helsingborg blir viktig, liksom den följande mot Kroppskultur.

Om IFK i nuvarande form hade mött YIF i nuvarande form, vad hade resultatet blivit?
Ah, det är svårt att spekulera i. IFK har inte slagit YIF på tre år eller något sådant, och det ska vara klasskillnad. YIF får man väl betrakta som ett topplag i elitserien och de spelar ett försvarsspel på en nivå som vi inte möter i allsvenskan. Man vet inte hur det hade påverkat vårt spel att möta ett så bra försvarsspel.
Slut på reportage.

Själv har jag inte sett någon seriematch med IFK Ystad i år (än), och det är därför jag inte skrivit så mycket om dem. Men helt klart är att de ska uppmärksammas och tas på allvar, det kan mycket väl vara så att Ystad har två elitserielag igen nästa säsong. Men, som den borne diplomaten Anders Jacobson sa, det är långt kvar än.

Magnus Jernemyr verkar vara på väg tillbaka till en plats i landslaget. I och med den regeländring som säger att lagen får ha 16 spelare tillgängliga på bänken i stället för 14, kan det numera lämnas plats åt en envägsspelare som Jernemyr. Min personliga åsikt är att han nog borde varit med även innan, på bekostnad av Tobias Karlsson. Jag tycker att Jernemyr är strået vassare än Karlsson, och att Karlsson fått blågult företräde mycket tack vare att han spelade i Hammarby under Staffan Olssons regim, och i Nordhorn under Ola Lindgren. Jag var visserligen själv ingen vidare försvarsspelare och har kanske inget kapital av auktoritet i frågan, men det är min åsikt.

Man kan naturligtvis hävda att Tobias Karlsson är mer användbar i andrafasen av kontringen då han faktiskt är en duglig anfallsspelare, men nog tror jag att även Jernemyr hade kunnat hålla en spärr och peta in en och annan boll. Vad tycker ni?

Blogg in, blogg out..