Inför Slaget i Malmö kände jag det som att Ystads IF var kraftigt på gång, och i en halvlek fick jag känslan bekräftad. Efter den halvleken har YIF presterat tre halvlekar som signalerar att laget inte kan utmana den absoluta toppen i elitserien. Inte just nu i alla fall.
Jag såg inte matchen i Kristianstad i går men jag kan av rapporterna att döma dra slutsatser som pekar åt samma håll som jag varit inne på den senaste tiden.
1. Sebastian Seifert orkar vara en elitseriestjärna i ungefär en halvlek.
2. Jim Gottfridsson orkar vara en elitseriestjärna en hel match, men är tyvärr ensam om detta i YIF.
3. Ansvarstagandet från övriga niometersspelare är inte på den nivå som krävs för guldstrid.
4. Fredrik Ohlander tar lite för lite bollar.

I mitt förra inlägg yttrade jag viss skepticism angående publiktillströmning, i det fallet till Slaget i Malmö. I fallet Kristianstad behöver sådant inte diskuteras – nästan 5000 människor bevittnade Skånederbyt. Denna tillströmning, spelarna, serieledningen – det är inte konstigt ifall Kristianstadsborna börjar snacka SM-guld. Som det ser ut nu kan skåningar hysa gott hopp om det första skånska SM-guldet på över 20 år (i herrhandboll då, förstås). Detta ju eftersom att Lugi är tvåa i serien efter segern mot Drott.

************************************************

Jag såg inte derbyt i Kristianstad, däremot var jag på handboll i Lund i torsdags och såg IFK Ystad förlora mot allsvenska seriesuveränen H43. IFK höll jämna steg med ”Blåklockorna” fram till sista tolv minuterna, då hela rasket raset – tio i röva, blev det till slut. Jag har inte sett överdrivet många matcher av IFK i år men jag har förstått att sista tio minuterna är ett problem man brottas med. Att man kanske inte har den lugne, rutinerade niometersspelaren som bara genom uppsynen och lugn bollbehandling kan verka sederande på resten av laget. Nu studsade ungdomarna runt som uppåttjackande ravesmurfar när det egentligen borde varit H43 som var skärrat.

IFK:s spel fungerade bäst när Per Ögren spelade på högernio. Han är den som kan dra iväg skott från längre distans, men när han dunsade i golvet i andra halvlek (något måste gått sönder, antingen i Per eller i golvet) tappade IFK konceptet.
Även André Olsson har kapacitet att skjuta från längre håll men han blev Zoranierad  (av Zoran Roganovic då, förstås) redan i första halvlek. I ett av Andrés attackförsök stoppades han brutalt av en Zoransk dubbel – en hand i ansiktet och en i klockrike. Hade man tittat noga (vilket absolut inte är min uppgift) kunde man kanske sett att ”Zorro” ristat in ett ”Z” – precis som sin mexikanske maskerade namne – i André. Ett i pannan och ett i scrotum.

Det är trevligt att se på IFK, på den ungdomligt frejdiga handbollen och på de skolade och tekniska spelarna, men det känns som att något fattas i årets upplaga för att på allvar utmana om högre placeringar. Förlusten mot H43 var lagets femte raka match utan seger.
Några tankar till angående IFK-matchen.
* Härligt citat av Hampus Andersson efter matchen, då jag frågade om hans känsla. ”Det känns piss. Nä, skriv inte det förresten – det känns skit”. Ja, det är ju skillnad på avföring och avföring. Jag publicerar hela uttalandet eftersom jag tycker att det är harmlöst och eftersom att Hampus ytterligare en gång hånade mig angående att han slagit mitt all time-rekord i knäböj på handbollsgymnasiet. Då är han bevisligen en stark man, och får tåla det.
Angående piss och skit och allehanda andra exkrementers existensberättigande i journalistiska texter får vi ta den debatten en annan dag. Jag vet att jag har en meningsmotståndare, låt oss kalla honom Greger och låt oss anta att han bor i Osby, som tycker att jag utbildar ungdomen i det förfärliga språkbruket. Jag ska inte säga att jag pissar på den åsikten men vi skiter i den för tillfället.
* Inför matchen var en av mina största funderingar, förutom frågan ”Kommer det att finnas gifflar i pressrummet?” den här: ”Kommer Oliver Andersson att flippa på sitt första skott?” Jag tog här brutalt fel då Oliver flippade först på sitt andra skott. Hans första skott var en straff som jag förvisso inte vill klassa som flipp, även om den bar många av flippens egenheter, då den var relativt lös och flög i riktning över målvaktshuvudet. Låt oss kalla den en flippens brylling. Kontentan är att jag kanske tycker att Oliver Andersson borde satsa på fler överraskningsmoment i sin avslutsrepertoar.
* Alldeles för få bollar på Joseph Azizi. Spelarna med elitserierutin måste få ta mycket ansvar. Man kan lägga skulden både på Joseph själv och på niometerspelarna som inte får in bollarna. Mitt intryck är att IFK Ystads niometersspelare var lite, lite fega, och inte kom så nära att man kunde stoppa in bollarna till Azizi.
* 745 betalande i Fofs Arena får väl ändå betraktas som en tämligen anständig siffra, även om stämningen inte kulminerade förrän i andra halvlek då en av domarna ramlade på vad jag antar var en svettfläck. Ahh, denna fysiska humor…

Här är förresten lite mer fysisk humor – på kortväxtas bekostnad.

* Efter matchen fick den samlade journalistkåren ( vi var två personer, stinna på saffransgifflar) vänta i drygt 30 minuter på tränare Robert Andersson. ”Knirr” är ökänd i handbollssverige för att ha de längsta genomgångarna med laget efter matcher, men det här var nästan bisarrt. Det här är egentligen inte att betrakta som kritik, för kan det finnas något bättre än att i 30 minuter få direkt feedback från en människa med 139 landskamper? Jag är inte heller bitter, för trots att det var en lång väntan hade jag relativt gott om tid till deadline och dessutom var ”Knirr” sitt vanliga trevliga jag när han väl kom ut – jag har bara en liten fundering angående spelares mottaglighet efter 60 minuter då man fysiskt tagit slut på sig själv. Går informationen in i ungdomarna? Har Andersson ens hunnit formulera sina tankar rätt på den lilla tidsrymd som förflyter den tid det tar att förflytta sig från planen till omklädningsrummet? Själv var jag inte mottaglig för mycket efter en urladdning på handbollsplanen. Jag funderade mest på huruvida jag behövde kräkas eller inte, och lite senare på vad jag skulle komma att äta. Men så blev jag inte värst mycket att hänga i julaträt heller.

***************************************

Torbjörn Klingvall begick debut som förbundskapten för damlandslaget i går, och 22-24 mot vice världsmästaren Frankrike var absolut godkänt. Försvarsspelet såg i stunder lika briljant ut som vanligt (Sabina Jacobsen kan verkligen bli något, där i mitten) och framåt gjorde Sverige sina mål trots att man matchade typ hela bänken. Turneringen Möbelringen Cup (FANTASTISKT namn) rullar vidare i dag med match mot Norge, men den kan man inte se så vida man inte pröjsar en summa för TV4 Sport Extra. Jag tycker att TV4 är en utsugarkanal.

Blogg in, blogg out..

Visst, en SM-finaldag är alltid en SM-finaldag, men har man någonsin upplevt en mindre spännande? Det där med finalrutin, ni vet, det där som Sävehof har så jäkla mycket av, fick en en kolossalt avgörande betydelse.

Mathias Zachrisson formulerade Guifs insats i sista semifinalen mot Kristianstad som att laget ”sket på sig”. En klassiskt illaluktande metafor, men inte utan insiktsfull pregnans. Ska vi rida vidare på ”Zackes” vis och beskriva Kristianstads, och Lugis, insats under gårdagen så går det inte att nöja sig med begreppet ”sket på sig”. Det vi bevittnade i går var en episk tarmtömning av syndaflodsformat. En knipmuskulatur helt satt ur spel.

Damernas final var i alla fall spännande i en halvlek, även om det någonstans kändes som att Sävehofrycket låg precis bakom kröken. Andra halvlek var en gulsvart manifestation i hur man ska uppträda i en SM-final. Det sades att Ida Odén låg bakom hela segern, och det gjorde hon kanske, men även utan hennes tio mål och goda spel hade Sävehof vunnit. Sabina Jacobsen är Lugis härförare men förde inget annat än en anonym tillvaro. Ovärdigt slut på en mäktig tid i Lugi.
Stora delar av Lugis finallag må vara ursäktat på grund av låg ålder, men jag tror att även de själva hade förväntat sig mer av den här dagen.
Sävehof demonstrerade ett komplett spel både framåt och bakåt medan Lugi egentligen inte har något anfallsspel. Dragan Brljevic och Sabina Jacobsen (och även media) har snackat oerhört mycket om Lugis 3-2-1-spel i teve och tidningar. Jag hoppas att Lugi, åtminstone internt, börjar prata anfallsspel nästa säsong.

Och herrfinalen… Gud vilken besvikelse. Den kändes avgjord efter en kvart.
Efter 50 minuter av finalen hade Kristianstad gjort 13 mål – nio av dessa signerade Lars Möller Madsen. Oavsett hur stark man bedömer LMM:s insats i finalen vara, är Kristianstads kollektiva insats patetisk. Ja, jag säger patetisk – utan att skuggor faller över Sävehof, som åter igen gör en helt oklanderlig finalinsats.
Vi har yvats över att äntligen ha två Skånelag i final, men väl där tog de gulröda stryk av de gulsvarta med sammanlagt 21 mål. Och då ska det sägas att Kristianstads sista 6-7 mål gjordes på ett Sävehof som mentalt redan korkat upp champagnen, på en Emil Berggren som mentalt redan satt på twitter och gödslade cyber-jubel.
Kristianstad hade för det mesta inget anfallsspel värt namnet. Ett fåtal gånger växlades LMM upp för skott, men oftast fick han göra det själv, och rörelser där andra fick lägen såg vi inte förrän matchen var avgjord. Ola Lindgren har trots allt jobb att göra för att få Kristianstad till ett topplag, även när man inte rider på den formtopp man haft under slutspelet och efter att Ola tagit över.

Notabelt
* Erik Fritzon var den som fick det värdiga avslutet. Han var kung i finalen, sin karriärs sista match, och fick avsluta med ett SM-guld. Sitt femte, om jag räknat rätt. Man kan kalla honom lat, mullig, Pommes Fritzon eller vad fan som helst – ingen kan avdekorera honom hans guld.
* Jesper Larssons sista match blev mindre rolig, förstås. Han fick ett par psykbryt på sina lagkamrater i inledningen, men det var förgäves. De kunde inte vakna.
* Aftonbladet hade efter herrfinalen en enkätfråga på webben som löd: ”Är Sävehof värdiga mästare?”
Ifall någon vet vem som kommer på de här webbfrågorna kan den väl maila mig på peter.lindgren@ystadsallehanda.se. Är Sävehof värdiga mästare? ÄR SÄVEHOF VÄRDIGA MÄSTARE?
Hmm, de har precis slagit sin finalmotståndare med åtta mål, som kunde varit 16 om de varit tvungna. Sluta slösa med folks tid och uppmärksamhet, Aftonbladets frågeställare.
* Jag vill en gång till poängtera det märkliga i att Mikael Franzén får sparken. VAD ska den mannen GÖRA? Han har lett sitt lag till två raka SM-guld där den sammanlagda finalmålskillnaden är plus 25! Han har dessutom lett sitt lag längre i CL än vad en svensk klubb varit på länge. Och detta trots att man tappade Stenbäcken och Jakobsson inför säsongen. Franzéns avsked är årets gåta i elitserien. Eller är det Kent-Harry Anderssons mentorskap som till fullo ligger bakom Sävehofs framgångar i år? I så fall borde YIF gå en vacker säsong till mötes.
* Claus Kjeldgaards näve flög återigen upp i ansiktet på en motståndare. Hur oavsiktligt man än kan hävda att detta är kan jag bara konstatera att Claus Kjeldgaards nävar ofta hamnar i ansiktet på motståndare. Se bara!

Claus Kjeldgaard lever konstant med en ofrivillig hand i någon annans ansikte, här på bilden i en random snubbes. Vidare surar han på rätt bra över SM-silvret, men av estetiska hänsyn och för att inte krypa allt för långt under bältet undlät jag att avbilda den episka tarmtömningen.
Även Ola Lindgren (vänster) surar över SM-silvret. Han drömmer om den sista semifinalen mot Guif, där han efter segern firade på en parkbänk med en nötmix och russin. Those were the days…

De guldfirande Sävehofkillarna är förstås Emil Berggren och Victor Fridén. Att de håller hand kan ses som en symbol för det sekteriska rykte som Sävehof har, men det kan också ses som en symbol för att duon verkar ha samma otillräkneliga hårstylist.
Jag lade en fisgrön bakgrund på bilden och så här i efterhand kan jag inte förklara det. Jag kan emellertid konstatera att det inte var ett genialiskt infall.

Blogg in, blogg out..

Ystads IF-Sävehof, Guif-Kristianstad. Då var det semifinalklart.

MEN vad det satt hårt inne! När Kristian Meijer kontrade in 25-24 såg jag mig om i hallen och mötte mången orolig blick. Men det löste sig till slut. Matchhjälte blev helt rättvist den sköre, delikate Pierre Hammarstrand, med en av fem utsökt levererade straffar.

Ystads IF var i denna match tillbaka på en för SM-slutspel adekvat mental nivå. Inställningen var en helt annan än den i Lund och när till exempel Hammarstrand och Gottfridsson firade sina mål kunde man se att det är skillnad på laddning och laddning – så där taggade såg de inte ut i Lund.
Jag har samlat diverse intryck i punktform nedan.

* Publiken! Jag måste nästan börja här, för stämningen var i alla avseenden magnifik. Talande för ljudnivån var att min kollega Ulf – när vi var tillbaka på redaktionen – frågade mig om jag varit nere i hallen. Jag svarade: ”Ja, jag satt två stolar till vänster om dig”.
Det enda negativa med stämningen är att drygt 2000 människor lär ha tinnitus-symptom i dag.
* Ett grekiskt klassiskt drama upplöses ibland i femte akten av ett deus ex machina, ett gudomligt ingripande. Jim ”Gud” Gottfridsson var kanske inte fem-lurblåsare-himmelsk, men han var mycket bra. Och dramat avgjordes kanske inte av ett gudomligt ingripande, men väl under ett gudomligt inflytande.
* Nerver. Matchen var fartfylld och underhållande, men inte utan nervösa element. Sebastian Seifert sköt upprepade gånger utanför. Andreas Thynell sköt en gång utanför, men det var å andra sidan så långt utanför att jag nästan undrar vilket mål han siktade på.
Och när Lugi närmade sig i slutet såg YIF:arna allt lite spaka ut. Handboll är en märklig och fascinerande sport.
* Jag har sällan sett en mer trött människa än Palle Hansen, i slutet av matchen. När han bad domaren blåsa av spelet i ett uppspel och Marcus Lindgren kom in på plan och torkade bort en svettdroppe från Hansens panna, var det otroligt tydligt att dansken endast ville ha en extra sekund att andas. Jag vet detta, eftersom jag själv under den senare delen av min egen handbollskarriär blivit något av en expert på att åstadkomma denna typ av spelavbrott.

Kvartsfinalserierna slutade med resultaten som står att läsa nedan. Inom parentes syns mina egna tips inför kvartsfinalerna. Denna typ av uppgifter publicerar jag endast när jag är mycket nöjd med mig själv.

* Sävehof-Skövde 3-2 (3-2)
* Ystads IF-Lugi 3-2 (3-2)
* Guif-Malmö 3-0 (3-0)
* Kristianstad-Alingsås 3-0 (3-1)

Om Sävehof som motståndare har YIF:arna som väntat uttalat sig mer eller mindre likgiltigt. Det var till och med någon som sa att det var lite skönt att slippa Kristianstad. Men naturligtvis hade man föredragit att få nordöstskåningarna i semifinal. Nu måste man vinna tre matcher mot ett Sävehof som man väl knappt slagit tre gånger på tio år. Jag säger inte att YIF är chanslösa, men det blir i sanning tufft.
Och i dag ska besked komma ifall uppgiften blir ännu tuffare, det vill säga om Seifert blir avstängd för en eventuell armbåge mot Anders Hallberg i match 4. Jag har bara sett händelsen en gång och kan inte avgöra ifall det är avsiktligt. Med händelsen (youtubeklippet) nedan i minnet, också det en armbåge, lämnar jag det helt öppet för att Seifert faktiskt kan ha gjort det avsiktligt. Eller, omedvetet avsiktligt skulle man kunna säga. Jag tror inte att Sebastian Seifert är en ond människa som vill skada folk, men kanske kan det i stridens hetta brinna till i huvudet på honom på ett sätt som gör sådana här händelser möjliga. Men jag understryker, jag kan inte bedöma Hallberg-incidenten och huruvida denna var avsiktlig. Men nedan alltså en äldre Seifertarmbåge.

httpv://www.youtube.com/watch?v=e-TQh3ULyQ0

När jag dammsuger nätet ser jag många upprörda röster som talar om den lugiska svinigheten. Eget begrepp förstås. Folk är upprörda över sättet Lugi valde att möta YIF på; filmningar, trashtalk, fult spel och vulgära gester har varit vardagsmat för laget från de intellektuellas högborg, universitetsstaden Lund.
Man kan tycka att det är synd att Lugi ansett sig så mycket sämre än YIF handbollsmässigt att man känt sig tvingade att möta sina motståndare med okonventionella metoder. Samtidigt är det här slutspel och att gå bortom konventioner kan ses som ett bevis på hur mycket man vill vinna. Jag hade själv inte förespråkat sådana här metoder som tränare för ett elitserielag, men så finns det säkert också en anledning till att jag aldrig kommer att leda ett elitlag i ett SM-slutspel.
Det är väl egentligen ganska härligt att det skaver lite, SM-slutspel ska skava och Tomas Axnér skaver som en irriterad plida på ett ställe sommarsolen aldrig kommer åt.

Teckningen nedan är därför en hyllning till Tomas Axnér och till hans Lugi.

Den stora figuren till höger är förstås Jacob Wickman-Modigh. En trashtalkare av rang har man förstått och en varelse/maskin av kolossala format. Det som sker i Wickman-Modighs bakhuvud är en programmering, jag inbillar mig att en sådan gigant inte kan vara sprungen ur ett moderligt sköte. Han är kort sagt en robot som suffleras, instrueras av trashtalkets fader, Tomas Axnér.
Axnér är med handbollsspelares mått mätt en fluglort, och för att nå upp till Wickman-Modighs bakhuvud står han på Kristian Meijer. Viker man Kristian Meijer tre gånger på mitten blir han en lagom pall för Lugitränaren, alternativt använder man YA-sportens massiva måndagsbilaga. Jag är för övrigt tämligen säker på att Kristian Meijer, denna fantastiska handbollsspelare, aldrig sett innandömet på en styrketräningslokal. Han är alla hetsbantares hatobjekt nummer ett och går ner i vikt bara han tittar på en bukett broccoli.

Vidare beordrar Axnér tillverkningen av en tårta till Marcus Lindgren, YIF:s assisterande tränare. ”Mackan” fyllde 40 under gårdagen och firade med att efter slutsignalen jaga Tomas Axnér, 42, runt ÖP-hallen efter att denne ska ha gjort ”fuck off-tecknet” mot YIF-bänken. 40 är det nya 10, bevisligen.
Men vi tackar för underhållningen.

Och därmed tackar vi Lugi för i år. Slutspelet kommer även fortsättningsvis att bli roligt men, inte riktigt, på samma sätt.

***********************************

Vi ska förstås också konstatera att IFK Ystad kvitterat i matcher mot Ricoh. Ni, IFK-älskare, får förlåta att det blir mycket elitserie och Ystads IF i denna blogg, men resultaten får tala för tillfället.
Jag är hur som helst rätt så säker på att IFK Ystad klarar av att avfärda Ricoh på lördag. Ett gäng trötta stockholmare ska nu för andra gången på en vecka åka ner till Ystad och möta ett lag alla tippar att de ska förlora mot. Det enda som talar emot IFK är att spelarna läser den här och liknande handbollsforum som säger samma sak: att IFK bör vinna. Ibland vinner inte det laget som bör vinna och ofta beror det på att det laget som bör vinna tycker att man bör vinna. Idrottens märkliga och sällsamma logik.

Men hörni, trevlig måndag på er.

Blogg in, blogg out..

Den gångna veckan har en avskyvärd historia rullats upp i Lund, i Lugi handbollsförening. En efter en har medlemmar och före detta medlemmar i Lugi pratat om en tid då de utsattes för sexuella kränkningar av Staffan Holmqvist, en av svensk handbolls mäktiga de senaste decennierna.

Det är svårt att inte se sambandet med Patrik Sjöbergs avslöjanden om tränaren Viljo Nousiainen – att denna historia flyter upp till ytan just nu, egentligen över ett decenium sedan dess huvudakt utspelade sig. Det förstärker känslan av vilken oerhörd betydelse Sjöbergs och Christian Skaar Thomassens berättelser har. Sydsvenskan döpte sin reportageserie till ”Handbollskillarna och tystnaden”, och det är ett passande namn, för det träffar kärnan i problemet.
Tystnaden.

Att barn och ungdomar som blivit sexuellt utnyttjade inte genast springer och berättar för allmänheten om upplevelserna kan jag inte säga något om. Jag har inte själv utsatts för något besläktat med detta och kan inte drömma om vilket obehag det kan generera. Handbollskillarna är offer, rätt och slätt. Liksom Sjöberg, liksom Tregaro.

Ett annat slags offer är de ledare och styrelsemedlemmar som var aktiva under den period då kränkningarna ägde rum. De som hörde ryktena, misstankarna. De som säger att ”jag har själv försökt luska i det här, men inte kommit fram till något i den riktningen”.
Citatet ovan är taget från Sydsvenskan från i söndags. Orden är uttalade av fritidschefen på Lunds kommun 1986-2000. Att luska innebar i det här fallet att inte prata med en enda av de utsatta spelarna. Han skyller ryktena mot Staffan Holmqvist på avund.
De ledare och styrelsemedlemmar som agerat så här och på liknande vis sett till att en man med perversioner fått fritt spelrum bland barn och ungdomar är också offer. Offer för den svenska jävla fegheten.

Så fort rykten av den här digniteten börjar florera måste utredningar tillsättas, och framför allt måste man höra berättelserna från munnen på de som de facto blivit utsatta. Det är dem som VERKLIGEN kan berätta. Och när man uppdagat sanningen får man inte nöja sig förrän berättelsen är uppe på högsta instans, i domstol. Inte som klubb vara nöjda med att förövaren försvinner från föreningen. Det är som att spotta ut ett ben som täppt luftvägen och sedan låta benet ligga kvar, fritt för andra att svälja.
Allting ska utredas. Grundligt. Och sedan ska vi prata om det.

Tystnaden är vår verkliga fiende. Och rädslan. Rädslan för att prata om något man blivit utsatt för, som för det första kan kännas pinsamt, och som man för det andra riskerar att inte bli betrodd för.
Ty svenskar har en tendens att hellre tro på den auktoritäre mannen. ”Han var överledare nere i Prag, när Sverige vann VM-guld…han var kung när han kom hem och efter det var frågan död”. Rädslan hindrar även de människor som jobbar kring och för den auktoritäre mannen att avslöja honom. Kanske de vill, men de vågar inte.

Rädslan präglar alla de fula delarna av människan: det obefogade hatet, främlingsfientligheten, svartsjukan, mobbningen, allt.

Jag blir lite trött när jag läser andra bloggar och texter om det nyligen uppdagade. Om alla som tävlar i att fördöma och tycka att Staffan Holmqvist är den mest perverterade och avskyvärda människa som någonsin levat. Om alla som tycker att det mest tråkiga med hans död är att han inte kan ta straffet för det han gjort. Sådant mår jag illa av.
För det mest tråkiga är så klart att han inte får chansen att göra bot, be om förlåtelse, få den vård han behövde. Nu är han död när allting avslöjas, och det blir som en bekant sa till mig: ”Hans namn är för evigt besmittat. Vi ska inte tala om honom.”

Staffan Holmqvist är också ett offer. Han föll offer för två mänskliga brister. Den ena är missbrukande av maktposition. Liksom i Nousiainens fall möjliggjorde hans ställning de kränkningar han sedan utsatte Lugikillarna för.
Den andra bristen är förstås en snedvriden sexualsyn. Enligt texten här är den inte så ovanlig, och kanske bör man läsa den för att få lite perspektiv.
Enligt den kan så många som fem procent av befolkningen uppvisa vissa pedofila tendenser (naturligtvis går de flesta av dessa aldrig så långt som till handgriplig aktion). Som en jämförelse finns det 670 000 ideella ledare i Sverige. Det är ungefär sju procent av Sveriges befolkning. Det talar med andra ord för att liknande berättelser kanske finns ute i landet. Oberättade.

Trots att handbollskillarnas berättelse är hemsk i alla avseende är det alltigenom positivt att den nu berättats. Tystnaden är vår värsta fiende, men vi besegrar den bit för bit. Det bästa är att alla kan hjälpas åt. Genom att bryta den. Genom att visa för våra barn och ungdomar att sådant här inte är okay att göra. Genom att lyfta det skamfyllda från axlarna på de utsatta.
Genom Sjöbergs och handbollskillarnas berättelser och genom att vi nu alla ska prata om det gör vi det lite enklare för utsatta barn att i framtiden prata om det.

I preventivt hänseende kan vi prata länge om mer avancerade och noggrannare former av rekrytering av våra ideella ledare, men det viktiga är att vi bryter tystnaden.
Igenoigenoigen.

And the never-resting time leads summer on, sa Shakespeare. Genom fönstret ser jag våren dåna fram, blånande, grönskande och…ja…prunkande. Kvicksilvret rusar på höjden i rött som en Trefilov i en time out-ring, och himlen – den är skyldigt blå. Ett intensivt blått tak över ett handbollsskåne utan herrlag i semifinal. Du Rietz, Seifert, Roganovic, Geissler och Möller Madsen – alla måste betala för att komma in till SM-finalen i Scandinavium i maj.

Och att spela i ett skånskt handbollslag har under de senaste decennierna nästan inneburit en garanti att slippa tyngas ned av de där jobbiga guldmedaljerna runt halsen, som en SM-seger innebär. Ystads IF är Skånes senaste SM-vinnare. Detta skedde 92, Berlinmuren var med nöd och näppe riven och eders ödmjuke bloggciceron hade inte ens påbörjat sin handbollskarriär.
Dessförinnan hittar vi skånska vinnare 1980 och 1981 (Lugi och Vikingarna). De senaste 29 åren har vi alltså kunnat fira ett skånskt herr-guld i handboll.

Vid dags dato är åtta av Sveriges 27 bästa lag från Skåne, och så har det sett ut i några år. Vi har bredden men inte spetsen, och visst är det så att den rådande konkurrenssituationen i Skåne hämmar oss från att få fram en nationellt dominerande klubb. Åtta klubbar ska dela på handbollskonfekten i Skåne; 16 klåfingriga händer i samma aladdin-ask. De starkaste händerna, och alltså de som borde kunna roffa åt sig mest choklad, är Ystads IF och Lugi. Här finns ekonomi, tradition, kompetens på alla nivåer och en gedigen ungdomsverksamhet. Tyvärr (beroende på hur man ser det) finns det i dessa två små städer (Ystad och Lund) ytterligare klubbar med elitambitioner (IFK Ystad och H43). Samtidigt som det sporrar med konkurrens inom samma stad hämmar det en spetsutveckling. Både sponsorer och spelare ska delas mellan klubbarna, liksom halltider, åskådare och medial uppmärksamhet.

Men konkurrenssituationen i Skåne är naturligtvis inget oöverstigligt hinder mot ett röd-gult SM-guld. Det gäller bara att vara avantgarde, och att aktivt visa en tydlig ambitionsbild. Den tydligaste ambitionsbilden i Skåne delas mellan Ystads IF och HK Malmö. Malmö pratar om SM-guld 2013, YIF om att bli en av nordens ledande klubbar. Jag tror mest på YIF:s idé – man har traditionen och pengarna och man tvekar inte att agera; man sparkade Pelle Käll när detta krävdes (trots att det bara var dagar innan självaste julafton), man har genast värvat in spelare på en av den gångna säsongens ”problempositioner” (m6), och man har dessutom knutit till sig Sveriges största handbollstalang (Jim Gottfridsson).

För YIF blir det viktigt att cementera sin position som Ystads bästa handbollsklubb. På 90- och 00-talet, då IFK under en tid var ledande i stan, förflyttades ungdomars intresse från YIF till IFK, och det är lite resultatet av det vi ser i dagens läge – då IFK Ystads ungdomssektion börjat abonnera på SM-gulden (nåja), medan YIF tagit ett, kanske litet, men dock ett märkbart - steg tillbaka.

Lugi har under säsongen förvisso försökt att vara avantgarde. Man har ett grundspel mer uppbyggt på individens kreativitet och några spelare i laget har också vuxit rejält under säsongen. (Läs: Hallberg och du Rietz). På ledarnivå har klubben experimenterat med sms-coaching via gamle guld-tränaren Rustan Lundbäck. Det kan påstås att de fick spelmässig effekt av experimentet, jag tycker dock att det mest känns lite småtöntigt.
Jag föreställer mig en handfallen ledarduo i ett Lugi på väg mot förlust då det plötsligt surrar det till i Tomas Axnérs ficka, kanske till tonerna av ett super mario bros-theme. Avsändare: Guld-Rustan. ”Spring fortare! Skjut hårdare!”.
Och med de tipsen vänder Lugi matchen.

Summerat över en hel säsong överträffade Lugi dock mina förväntningar, och med du Rietz och Hallberg kvar i laget har man en klar medaljchans till nästa säsong.

Ska en skånsk klubb få hegemonisk status i Sverige bör man titta på de klubbar som haft just det de senaste åren. Får man välja mellan Hammarbys upplägg och Sävehofs bör man i mitt tycke välja det senare. Sävehof har en fantastisk ungdomssektion både på herr- och damsidan. Tendensen att spelare från herrsidan fattar kärlekstycke för spelare från damsidan har gett klubben ett rykte, eller i alla fall ett nidnamn, i begreppet ”sekten”. Detta är enbart positivt, klubben blir som en familj och ett vi-mot-dem-motiv stärks.

Jag tror att Ystadshandbollen i stort, inte bara på damsidan, tjänar på att satsa mer på en damsektion. Pojkar trivs med flickor, och tydligen tvärtom med, även om jag ibland inte förstår varför.

Sävehof har också en klubbdirektör i  Stefan Albrechtson som i alla avseende framstår som en urkraft i föreningen, med en obändig vilja att sträva framåt. Jag tycker att både IFK Ystad, Ystads IF och IK Pandora präglas av denna attityd för tillfället – de ekonomiska musklerna sitter dock enbart på YIF.

Ska vi säga något om de pågående semifinalerna?
Sävehof-Drott 1-0.
Ett väntat resultat, men hur mår Johan Jakobsson? Utan honom får Sävehof se upp, Ulf Sivertsson och hans Drott har fått upp ångan ordentligt. Kvällens match blir en solklar nyckel.

Guif-Alingsås 1-0
Också väntat, men nu väntar möte i Nolhagahallen. Guif är över en hel matchserie klara favoriter oavsett hur det går i den andra matchen.

Och, avslutningsvis: Inte har väl luften gått ur IFK Ystad? Klar förlust mot Hammarby och på utmärkta IFK-bloggen inte ett inlägg sedan 5 april. Med oroligheterna kring IFK Tumbas vara eller icke vara i elitserien och med tanke på IFK:s brinnande närvaro i kvalserien borde det ånga kring IFK. Det finns relativt få skriftvägen underhållande idrottsprofiler i handbollssverige, men Cimmerholm och Nyberg är två av dessa, och det hoppas jag att de fortsätter vara.

Blogg in, blogg out..

Samtidigt som IFK Ystad verkar ha hittat en ersättare till en liten bit av Jim Gottfridsson krigar laget vidare i kvalserien. Men man är bara på fjärdeplats nu, i OWC (off world colonies, för att snacka Sci-fi-språk) där världen och stället man vill vara på så klart är elitserien. På menyn de närmaste dagarna står dubbelmöte med kollegan från allsvenskan, Önnered. Man slog göteborgarna två gånger under grundserien och vill man spela elitserien nästa år måste man slå dem två gånger till. Det vill jag nästan lova.

Elitserieslutspelet lunkar på i långsam takt i gamla hjulspår - som funk när funk är som sämst (och jag avskyr funk överlag). Jag har klagat på slutspelssystemet en del, och det tycker jag har varit befogat, men nu ska jag försöka hålla mig till spelet.
För båda grupperna har trots allt utvecklat sig någorlunda raffinerat. Visst, Sävehof och Guif drog var sin gäspning och var klara för semi, men alla de andra sex lagen har faktiskt chans att följa med.

Ur skånsk synvinkel står Lugi inför en viktig match i kväll – Drott på bortaplan. Skulle Lugi förlora står båda dessa lag, samt Redbergslid på fyra poäng. Skulle Lugi vinna kan vi nog räkna bort Drott, de skulle behöva Bradbury-flyt för att gå om Lugi på två matcher.
Alla experter verkar ha varit eniga om att Drott ska gå vidare, och om inte Drott så Lugi. Därför tippar jag RIK.

I den andra slutspelsgruppen har någon väckt Tutankhamon, mumie sedan 3500 år men numera desbalsamerad och vital. Jag syftar naturligtvis på HK Malmö. De har varit uträknade sedan länge men har nu chans att på egen kraft nå semi. Seger mot redan klara Sävehof och en helt avgörande match mot Alingsås i sista omgången väntar. Alingsås får ändå räknas som klar favorit till den andra semifinalplatsen.

På damsidan är man redan inne i semifinalerna och i Skåne lägger vi förstås fokus på derbyt mellan Lugi och Eslöv. Ett derby som blir ännu hetare när man betänker att båda lagen spelar sina hemmamatcher i Lund. Jag pratade med Lugistjärnan Sabina Jacobsen tidigare i veckan och hon hade inget emot att Sävehof valde Skövde som semifinalmotståndare.

”När vi möter Eslöv är det inte handboll, det är mer slagsmål. Det är ju ett derby och det är jättetufft men det är kul att Eslöv spelar i gamla idrottshallen i Lund, för jag tror att hallen kommer att bli fylld. Vi har kanske spelat bättre mot Skövde än mot Eslöv denna säsong, men jag tycker att vi är ett bättre handbollslag än Eslöv.”

Men du sa ju att matcherna mot Eslöv mer var ett slagsmål. Vem av lagen är bäst på att slåss?
”Jo… ah, vi vinner ändå.”

Jacobsen fick rätt i första matchen i alla fall, 1-0 till Lugi och retur i Eslöv…äh, förlåt, i Lund… på onsdag.

Apropå Lund verkar Kim Ekdahl du Rietz öde till nästa säsong forma sig likt Björn Gröns, det vill säga med att han stannar i sin nuvarande klubb. Det är viktigt för båda klubbarna.
Framför allt tycker jag att det är bra av YIF-styrelsen att vara prestigelösa nog att erkänna att man hade fel, att Björn Grön var bättre än man trodde. Kul för Björn också som rotat sig och verkar trivas bra i Ystad.

I Champions league är man framme vid kvartsfinalspelet, och allt ser ut som det brukar göra – de fyra bästa lagen från Tyskland, de två bästa från Spanien och så ett vardera från Frankrike och Ryssland. Och som vanligt, på senare år det vill säga, så vinner nog antingen Kiel eller Ciudad Real. Kiel är nog särskilt sugna eftersom Hamburg ser ut att snuva dem på ligakonfekten.

I kväll är dock varken elitserien i handboll eller CL särskilt mycket värt hemma hos mig i Lund. Då jag har en sambo från Örnsköldsvik och hon liksom alla andra från Foppaland är Modofrälsta, hoppas jag att laget slår Södertälje i den direkt avgörande matchen i kvalserien i kväll. Jag hoppas vid Gud och för husfridens skull att Modo är bättre på att spela hockey än på att skriva hymner.

httpv://www.youtube.com/watch?v=vCtCnQ_uIhE

Blogg in, blogg out..

Ystads IF-Lugi 22-27

Det är egentligen inte speciellt konstigt att Lugi besegrar Ystads IF i Österporthallen en kulen novemberkväll. Det finns skäl till detta, skäl som lyser lika klart som stjärnorna på novemberhimlen hade gjort, ifall inte molnen skymt sikten och spytt iskristaller över Skåneland. Skälen lyser i stället som punkter på min blogg. Åtta till antalet.

Låtsasexpert Lindgrens åtta punkter till varför Lugi är bättre än Ystads IF.
1. Lugi har elitseriens bästa försvarsspel just nu. Johan Andersson i mitten har stabiliserat de vinröda som ett solitt armeringsjärn, och vilken mittsexa man än stoppar in – Fohlin, Nordmark eller Johansson (skadad) kompletterar som trea. Kim Ekdahl du Rietz (eller ”dö Rajtz”, som handbollskanalens expertkommentator Stefan Mårtensson tycker att det ska uttalas) och Anders Hallberg är dessutom duktiga som tvåor. Även YIF har ett bra försvarsspel, men än så länge kommer Linus Rasmussen inte riktigt rätt ut på skyttarna, och Ola ”Butcher” Netterheim gör ibland väl mycket skäl för smeknamnet.

2. Fungerande spelidé. Lugi spelar med tydliga tempoväxlingar – från gåhandboll till maxfart, och söker snarare det säkrare sexmetersläget än skottlägen från nio meter. Det ger naturligtvis en bättre procentsats på avsluten, men det är även viktigt att Hallberg ibland drar iväg en rökare från nio meter för att locka ut skyttarna. YIF:s anfallsidé har varit otydlig hela säsongen, mot Lugi var ytterniorna (bortsett från Björn Gröns första halvlek) fullkomligt menlösa. När skotten utifrån inte fungerade borde de i alla fall sett till att serva kantspelarna med lägen, men inte heller detta lyckades.

3. Lugi har en spelmotor vid god hälsa, YIF har det inte. Anders Hallberg var helt enkelt suverän, både med skott utifrån och på genombrott. Hade han gjort mål på de tre rena frilägen han hade i första halvlek hade han gjort elva spelmål. Sebastian Seifert och hans astma har ett osunt förhållande till varandra. Seifert ser fortfarande vresig ut på plan och han glimtar mer sällan till än vad som krävs för Ystad.

4. Vem styr den här skutan? Pelle Käll tar time out men säger knappt ett ord. I stället håller Seifert en patosstinn minutspredikan som en annan Jim Jones. Jag börjar bli allt mer orolig för att Seiferts hälsostatus och formkurva får definiera Ystads framgång i år. På plan ser övriga spelare ut att vilja gömma sig bakom spelmotorn, och initiativ i spelet kommer sällan utan hans medgivelse. I medgång är Seiferts ledarskap en nyckel, men i motgången laget just nu genomlever måste andra också ta kommando. I synnerhet Pelle Käll.

5. Målvaktposten. Är kanske egentligen inte en punkt för denna lista. Jürgen Müller var bra i första halvlek (med många frilägesräddningar) men mycket sämre i andra. Det beror förstås till stor del på att Lugi ofta skjuter från sex meter. Det kan vara så att man alltid får räkna med att släppa in runt 25 mål mot Lugi, och i stället göra fler. Linus Persson i Lugis mål var bra hela matchen och är inne i en mycket fin period.

6. Humöret. Har flera gånger påpekat att YIF-spelarna visat negativt humör, och till och med när laget själva gör mål kan man få se spelare skälla på varandra. Glädjen är, om existerande – osynlig, och passionen på plan och på bänken borde varit påtagligare. Det ska vara full resning på bänken vid mål och kollektivt krigsvrål. I Lugi visar man för tillfället en oerhört konkret passion. Ibland blir den visserligen osmaklig – som när Kim EDR gjorde mål och visade tungan för Ystadpubliken och man kunde läsa att hans läppar sa något i stil med ”fuck off” - men de negativa känsloyttingarna riktas mot ett externt mål – mot publiken. I gruppen och truppen Lugi håller man varandra om axlarna, det är tydligt just nu.

7. Pierre ”Doktor Glas” Hammarstrand. Min favoritspelare i YIF. Han är lika bra från kanten som från nio meter (och borde väl spelat mer från nio mot Lugi) och satsar sitt yttersta i varje enskild situation. Tyvärr är han gjord av papier-maché. I första riktiga satsningen från nio meter såg han ut att ta sig åt axeln till, och jag utgår ifrån att det var därför han inte spelade mer från högernio. I årets version av YIF behövs det mer av Pierre Hammarstrand för att den här säsongen ska bli något minnesvärt för Ystad.

8. För att katter tippar bättre än människor. Gonza trodde på Lugi, jag på YIF. Det är fritt fram att trakassera mig för faktumet att kattfan övertrumfar mig på spelarenan. Han behöver dessutom inga meterlånga blogginlägg för vidmakthålla sin status som orakel. Han tippar bara rätt helt enkelt.

Blogg in, blogg out..

Hej igen. Ni som stadigt frekventerar min lilla blogg har kanske noterat att sidan på sistone fungerat med samma osvikliga ackuratess som ett havererat Jas-plan. Nu verkar det dock som att wordpressvärlden återgått till status quo, och därmed bereds jag möjligheten att ge några kommentarer på veckans handboll.

YIF-Hammarby 26-26
Ni som också var i hallen i tisdags såg väl vilken skillnad det blir på YIF:s spel när Andreas Thynell är på plan. Han kan gå till väders från elva meter och tvingar motståndarnas försvarare ut på osäker mark för att stoppa honom. I en kvart kunde man se Ola Netterheim åtnjuta större ytor på linjen än vad han tidigare fått under säsongen. Tyvärr visade sig stunder av sublimt ystaitiskt anfallsspel vara lika fragilt som herr Thynells lårmuskulatur.
YIF-fansen får be till högre makter att sjukgymnast Jesper Lindgren vet råd och kan behandla Andreas Thynells delikata ljumskar med varsamma händer.

Och alla som läste in något ekivokt i den senaste meningen, skämmes!

Noterat i hallen
1. Andreas Thynell var trots uttåget ur matchen mot Hammarby en glad skit, när jag fick en pratstund med honom i ÖP-hallens nedre regioner. Hans ögon glittrade som Ystad hamn en raketmättad nyårskväll när han pratade om glädjen i att få spela igen. Jesper Lindgren: Går det inte att göra något med gaffatejp i Thynells ljumsksystem?

2. Ystads nyförvärv verkar allmänt, utöver att vara duktiga handbollsspelare, även vara ytterst trevliga killar. Och koncisa. Efter bajenmatchen gick jag fram till en stretchande dansk – Palle Hansen.
Jag: Är det okay om jag ställer några frågor angående vad du tyckte om matchen?
Palle: Ja, selfølgelig. Ska jeg snakke dansk eller svensk?
Jag: Danska går bra.
Palle: Ja, okay. Jo kampen den var piss.

Det var inte svårt att förstå att Palle tyckte en poäng borde varit två.

3. Hörde ni Staffan Olsson i halvtid på väg ut genom ryttargången? Han levererade ett avgrundsvrål som måste fått en och annan byxa i hallen att vätas i rena förskräckelsen. Om det var bajen- eller domarinsatsen han högljutt beklagade sig över vet jag inte, men en decibelmätare hade slagit volter. Jag har genom åren odlat en respekt för Staffan Olsson, och när jag i dag tittar på plantan ser jag att den numera består av pur rädsla.

 I går vann bland annat Lugi klart över Drott på hemmaplan. Kim Ekdahl du Rietz var enligt Sydsvenskan precis så dominant som man önskar att han alltid skulle vara. Man är sannerligen ett handbollslöfte av stort format när man dominerar en elitseriematch med en och en halv kurant axel.
Lugi spelar ganska internationellt med fria roller, och avtal inbegripande färre spelare än gammal klassisk svensk ”benganhandboll”. Hoppas att det bär frukt hela säsongen för Zanottis mannar, för i ett slutspel skulle Lugi bli livsfarligt.

Sävehof vann det som media pumpat upp till ”hatmatchen” mot Alingsås. Enligt HEH blev det också tuffa tag, men enligt samma utsaga utdelades inga smällar som renderade nya avstängningar, och således förblev Johan Jakobssons och alla andras pungar oslagna denna afton.
Och matchen, den vann förstås Sävehof.

Per Johansson har nominerat bruttotruppen inför dam-EM. Härligt att Lugis Maria Adler kom med. Jag tror att hon kan bli riktigt, riktigt bra. Lugi vann för övrigt mot Sävehof i elitserien i går, och ifall bara Eslöv kan haka på så kanske vi ser en geografisk maktförskjutning inom svensk klubbhandboll, från Västergötland till Skåne.

Imorgon möter IFK Ystad Warta i Österporthallen. En titt i tabellen ger vid handen att IFK ska vinna matchen, men laget måste då undvika fällan att odla en övertro på sig själva. Visst, laget är bättre än Warta, men det gagnar inte att bara bära den vetskapen inför match, varje ny dag måste man visa det, på plan. Och det tror jag att de gör.
Jag kommer att befinna mig på pressläktaren klockan 15, det är fritt att komma fram och kasta till mig en artighetsfras, men även klagomål angående bloggen ifall sådana skulle finnas. Men då måste du bjuda på korv.

Ystads IF spelar ju som bekant i kväll, i Eskilstuna. YA:s sportchef Jan Ohlsson befinner sig på plats för att upplysa oss om lagets framfart mot elitseriens näst bästa lag – Guif. Det allmänna ordet på stan i Ystad verkar förkunna att YIF får stortorsken i kväll, och visst, skador och form verkar tyda på det. Jag vill dock slänga in en brasklapp i frågan. Jag tror att ifall Jürgen Müller (eller Leo Larsson för den delen) läser av skyttarna och ifall Pelle Käll tänker över vem som ska bevaka Robin Andersson, så kan det bli en skräll. YIF måste också vårda anfallen, annars kommer Mathias Tholin och Mattias Zachrisson att ställa upp YIF:arna längs med väggen i sporthallen i Eskilstuna och arkebusera dem.

Slutligen, ibland är skador av en art då man nästan måste skratta åt dem. Lugispelaren Fredrik Wahlströms senaste är en sådan. Han slog alltså sönder handen i en tunna under ett peptalk i omklädningsrummet. Jisses koss.
Det får en att tänka på andra idrottsskador av det mer dråpliga slaget. Alla minns vi väl när spanske målvakten Santiago Canizares skulle dämpa en parfymflaska med foten, eller när Karl Corneliusson på sedvanligt AIK-manér slant när han skar gurka. Min favorit är ändå när Hasse Borg, före detta sportchef i MFF, pricksköt en läskkapsyl i ögat på Jari Litmanen.

Blogg in, blogg out..

Nu börjar det ju att likna något! På alla sätt. Nästan 2000 i ÖP-hallen och vi säger väl att det var därför jag inte var där. Jag fick inte plats. 28-22 är riktigt bra i ett Skånederby mot Kristianstad. Eftersom jag inte såg matchen blir det ingen analys, men vem tusan bryr sig om en analys efter en derbyseger?

Philip Nilsson gjorde åtta mål, och om mina lekmannamässiga kalkyleringar överrensstämmer med verkligheten parkerar herr Nilsson numera på fjärde plats i elitseriens skytteliga. Mäktigt! Det här året kan bli Philips verkliga genombrott. Ola Netterheim gjorde fem mål och fick beröm i YA:s tidiga referat, kul, nyttigt och bra att han kommit igång. Jürgen Müller verkar även han ha kommit i elitseriebyxorna efter en trög start. 22 insläppta tyder återigen på en mycket stabil försvarsinsats av YIF.

Själv har jag inte lämnat min lägenhet i dag. Min flickvän är i Stockholm, mina vänner åkte till Liseberg. Jag blev lämnad ensam…vilket passade alldeles utmärkt just i dag eftersom det varit en tv-tablå packad med så mycket handboll att man stundtals inte visste vart man skulle bli av. Förresten så gillar jag inte nöjesfält ändå, livet är en karusell så det räcker.

Sävehofs herrar vann i Champions league, damerna förlorade. Helt väntat så klart, även om nitiska och tvivelaktiga domslut gjorde Sävehofs match mot Tatran Presov onödigt jämn. Detta kan tyvärr varit den enda matchen i CL som slutar med Partillevinst i år.

Lugi tog två segrar i handbollsarrangemanget i Fofs-Arena i dag. Damerna slog Spårvägen med 24-22, och Maria Adler ser mer och mer ut som en blivande internationell superstar. Lugitränaren Dragan Brljevic sa efter matchen ord som på pricken tangerade det jag själv tänkt om Adler: ”Hon spelar som en kille”.
Adler är stor som en man och hennes muskler och rörelsemönster är just som hos en man. Kanske inte smicker för en tjej i tonåren, men det kommer garanterat att gynna hennes handbollskarriär. Här har Brljevic en diamant in spe. Nu gäller det att förädla henne på rätt sätt. Brljevic borde dessutom fundera över att införa en vokal i början av sitt efternamn. Jag stukar tungan varje gång.

Lugis herrar tog en ganska knapp seger mot Lindesberg. Tomas Axnér var lite krystat kaxig inför matchen och sa att: ”Spelar vi bara vårt spel så har Lindesberg inget annat i Lund att göra än att åka buss, hit och hem”. Men jag gillar Axnér ändå. Och Lugi. Men laget gjorde ingen stormatch mot Lindesberg, och med lite otur hade man förlorat. Kim Ekdahl du Rietz skjuter fortfarande kinapuffar, och det oroar inför EM-kval och inför VM i vinter.

Nyss slutade Füchse Berlin-Grosswallstadt i Bundesliga, och Berlins rävar förtsätter att vinna. Jag såg matchen till och från men noterade att Mattias Andersson i Grosswallstadts mål ser stabil ut. Och räv är förresten fortfarande vulpes på latin, men liksom i det förra blogginlägget då jag påpekade detta faktum, äger detta faktum en påtaglig irrelevans.

IFK Ystad vann tuffa bortamatchen mot Hallby med 39-35 och har inlett allsvenskan med tre raka segrar. Respekt! IFK verkar inte särdeles intresserade av att försvara sig, men vad gör väl det när man gör nästan 40 mål? Lagets guldgosse Jim Gottfridsson gjorde…håll i er…15 mål! Som journalist på 10-talet ligger jag förstås i framkanten vad det gäller intervjuteknik, därför bad jag Jim om en kort sms-kommentar på sin insats:

”Tjena! Jo, 15 mål i dag får jag vara helt nöjd med, men bakåt gick det inte som jag ville. Men överlag är jag nöjd med min insats. Ha de”

Mm, men slutresultatet 35-39 talar för att det inte var värst många andra heller som var nöjda med sina försvarsinsatser. 15 mål i allsvenskan är rätt mycket. Själv gjorde jag som mest 13, men det var i en juniormatch mot Näsby, och Näsbys juniorer var erkänt jätte, jätte, jättedåliga.

Blogg in, blogg out..